h1

Om läsning, del 5: Läsutvecklingsschemat (LUS)

15 november 2014

Oj, oj, oj – när man startar en bloggserie så är det väl tänkt att blogginläggen ska komma nerdimpande med jämna mellanrum. Så har inte skett i detta fall, för de senaste två blogginläggen har det varit väldigt långa mellanrum mellan, i jämförelse med det första och det andra blogginlägget. Ber om ursäkt för det, men jag har haft oerhört mycket att göra och har helt enkelt inte hunnit blogga. Knappt hunnit svara faktiskt.

Mitt primära mål med denna bloggserie har varit att synliggöra det oerhört ologiska i den läsmetodik som är förhärskande i svensk skola, nämligen God läsutveckling, men även att lyfta fram hur vetenskapen missbrukats för att få tolkningsföreträde. Inte så att man vetenskapligt kunnat belägga det man påstått vara ”sanningen”. Jag menar att God läsutvecklings metodik bygger på en felaktig vetenskaplig teoretisk grund som i sammanhanget varit skadligt för svenska skolbarn. Men detta diskuteras det aldrig om – är det någon läsare som kan upplysa om att det förekommer forum där denna diskussion förekommer så vore jag tacksam. I stället kör skolor på som om inget har hänt och fortsätter oreflekterat att använda God läsutveckling. Detsamma gäller inom läsforskningen där man kör på i samma gamla hjulspår – för hemska tanke: Inte är det väl deras forskarnas fel att svenska skolelevers läskapacitet har sjunkit. Nej, skyll på lärarna! Och så klart sitter Natur & Kultur och hejar på, eftersom de säljer väldigt mycket böcker och tjänar pengar på att kränga litteratur trots att den bidrar till att alla elever inte lär sig läsa.

Nu är det ju så väl att många elever lär sig läsa ändå, trots dålig metodik, men alltför stor andel elever hamnar i att inte läsa tillräckligt bra och för den skull läsa mekaniskt. Förklaringsmodell? Leta fel på eleverna och eventuellt skicka dem på utredning för eventuell dyslexi. Jag brukar i olika sammanhang, då och då, fråga om det är möjligt att lära alla elever läsa flytande på tre år. I princip alla lärare är helt övertygade om att det givetvis går. Ändå lyckas vi inte med det. Varför? Det är ju inte ett gäng babianer som sitter i klassrummet, utan nyfikna 7-9-åringar – så var ligger problemet? Förutom det som jag tidigare lyft fram, alltså en felaktig metodik, är ett av de stora problemen inom svensk skola att vi inte följder upp resultat och använder oss av dessa resultat för att ta nya beslut om metodik, läromedel eller resursfördelning.

Nu ska jag berätta om ett verktyg som kan hjälpa skolan att komma till rätta med dålig läsmetodik och detta verktyg kallas Läsutvecklingsschemat (LUS). Jag skriver verktyg, för det är precis vad det är – ett dokumentationsverktyg. LUS är inget test och det är ingen metodik. LUS dokumenterar var en elev befinner sig i sin läsutveckling och ingenting annat. Läs igen: Och ingenting annat!

 Va LUS är:
• LUS beskriver en läsutvecklingsprocess etappvis
• LUS är ett kvalitativt bedömningsinstrument
• LUS-bedömningen ska göras i en lässituation som för eleven är den mest gynnsamma
• Bedömningen grundas på vad barnen väljer att läsa
• LUS innebär en systematisering och ett utnyttjande av det som lärare sysslar med dagligdags – uppmärksammandet av elevernas utveckling

Vad LUS är inte:
• LUS är inte ett diagnosinstrument i vedertagen bemärkelse
• LUS är inte en ”linjal” eller ”stege”, dvs. inte en skala med lika skalsteg
• Man ska inte arrangera speciella diagnostillfällen
• Man ska heller inte förvandla punkterna till testmoment
• LUS är inte heller ett träningsschema
• LUS innefattar inte ett färdigt åtgärdspaket
• LUS ska inte användas för att utröna barnets brister

Så här ser Läsutvecklingsschemat (LUS) ut (LUS-punkter):
Fas 1 UTFORSKANDE
1. ”Läser” (hittar) och skriver (avbildar) sitt namn.
2. Känner till läsriktningen.
3. Visar att de upptäckt att det skrivna ‘går att säga’.
4. Läser bekanta ord i texter med hjälp av ordbilden.
5. Listar ut nya ord med hjälp av de ord barnet har mött tidigare.
6. Tar hjälp av bokstäverna (t ex första bokstaven) för att avläsa ord i texten. Korrigerar sig själv ibland.
7. Tar vid behov effektiv hjälp av bokstäverna i sin läsning. Självkorrigering vanlig.
8. Kan ersätta en tala-lyssna-situation med en skriva-läsa.
9. Tar effektivt hjälp av ljuden för att läsa ut längre, obekanta ord.
10. Använder och växlar mellan ändamålsenliga strategier
11. Läser stapplande mer text och tar sig fram till innehållet, eftersom barnet vill förstå texten.
12. Läser minst 3-4 ord i följd i böcker (texter), inom deras erfarenhetsvärld, innan de fastnar.

Fas 2 EXPANDERANDE
13. Läser nästan flytande, fastnar bara ibland.
14. Sökläser, dvs hittar snabbt enstaka uppgifter i löpande text.
15. Läser flytande och obehindrat, t ex kapitelböcker, med god förståelse. Föredrar att läsa tyst.
16. Läser och förstår en instruktion eller arbetsbeskrivning i flera led, t ex ett recept, och visar förståelse genom handling.
17. Förstår innehållet i utländska filmer och naturprogram med hjälp av textremsan.
18. Läser mycket, frivilligt och gärna – slukläser
18a. Läser med behållning bokserier och liknande utan bärande bilder, där handlingen okomplicerat förs framåt, dvs klassiskt bokslukande.
18b. Läser med lätthet böcker, företrädesvis ungdomslitteratur, med personteckningar, miljöbeskrivningar och inre monologer; söker mer än bara handlingen.
18c. Vidgar sitt läsande till olika genrer inom vuxenlitteraturen, läser ibland flera böcker parallellt; läser och finner djupare dimensioner.
19. Fördjupande och överblickande, dvs kan efter att ha fördjupat sig i en omfångsrik text, vid ett senare tillfälle snabbt få tag på nycklarna till textens innehåll och struktur.

Jag kommer i nästa blogginlägg gå igenom punkterna lite kortfattat.

Vad är det då LUS är bra på? Jo, det är just det som är det fina i kråksången, genom att dokumentera var i sin läsutveckling eleven ligger kan läraren och skolan upptäcka elever som halkar efter redan på ett tidigt stadium. I God läsutveckling finns det också ett observationsschema, men problemet är att det är fem parametrar, vilket gör att det är omöjligt att en referenspunkt på elev-, klass- eller skolnivå. LUS har en parameter att ta ställning till och det innebär att det mycket enkelt går att konstatera på alla nivåer vilka elever som läraren eller rektor behöver ha extrakoll på. Om en skola systematiskt arbetar med LUS, låt säga två dokumentationstillfällen per termin, kan läraren se vilka elever som behöver extra stöttning och rektor kan se vilken klass som behöver extra stöd. Det är just här en diskussion kan inledas mellan lärare och mellan rektor och lärare. Varför läser inte alla elever i en klass, medan i en annan klass lyckas alla? Har lärarna olika metodik? Vilken metodik används? Vilket val av läromedel? Kan en framgångsrik lärare dela med sig av sina knep? Behöver någon lärare fortbildning? Batteriet av frågor kan göras hur långt som helst.

Här klampar vi in på ett känsligt område. Kan det finnas lärare som lyckas bättre än andra? Kan det finnas metodik som inte är framgångsrik? Kan det vara så att det mörkas? Eller att resultat inte redovisas? Kan det vara så att vi letar fel på eleverna istället för att titta på vad vi själva gör? Jag menar att svaret är ja på samtliga av dessa frågor, men skolan i Sverige är rädda för att ta i dessa frågor och oftast brukar rektor vara den som är mest rädd. Men det handlar inte om att idiotförklara lärare eller tala om att någon är dålig. Som jag sagt många gånger tidigare, lärare har inte fått den fortbildning de behöver när det gäller många ämnen, t.ex.:

  • Resultatuppföljning
  • Mål- & resultstyrning
  • Betygssättning
  • Bedömning
  • Lpo 94 och Lgr 11 (även om fortbildningen kring Lgr 11 var bättre)

Men att prata om dessa frågor, öppna upp för dialog mellan lärare och mellan lärare och rektor är avgörande för att få igång resultatuppföljningen och här är LUS ett fantastiskt hjälpmedel. Frågorna öppnar upp för det kollegiala lärandet.

Vi vet att det finns en korrelation mellan LUS och betyg. De elever som ligger på LUS-punkt 18a kommer få fullständiga betyg i årskurs 9, medan de som ligger på LUS-punkt 16-17 får kämpa som galärslavar för att få betyg i de teoretiska ämnena. En elev som ligger på LUS-punkt 15 (läser flytande) i årskurs 9 har inte fullständiga betyg och har mycket svårt att få betyg i de teoretiska ämnena. De elever som ligger under LUS-punkt 15 får knappt några betyg över huvudtaget. Ni kan själva ta del av min sammanställning, Relation LUS-betyg. Om du jobbar på en högstadieskola som använder LUS, lägg ner 2-3 timmar och sammanställ ett Excel-dokument över era elever, så ska du se att du har ett mycket intressant dokument att diskutera utifrån.

Titta på de här stapeldiagrammen:

5A, vt-05

6A-vt05

Hur kan det komma sig att sex elever i årskurs 5 inte har nått årskurs 3:s mål? Vad ska skolan göra åt detta? Hur kan det komma sig att endast två elever i klass 6A nått årskurs 6 mål, medan hela 12 elever inte ens har nått LUS-punkt 15 som är målet för årskurs 3? Med fyra nedslag per läsår kan både lärare och rektor se hur fokus för innehållet på lektionerna och resursfördelningen ska prioriteras. Att få en sådan översyn ger utgångspunkt för diskussion kring vad som ska göras när det gäller en eller ett par elever, hela klasser eller en hel skola. Läraren, som vet vilka elever det gäller, får beskriva elevens läsning (utan att använda LUS) och vad den tänker göra den närmsta perioden för att förbättra resultaten. Eller om läraren behöver hjälp. Snacka om att läraren blir pedagogisk ledare på riktig! Och denna diskussion behöver hållas redan i årskurs 1 – då menar jag givetvis inte årskurs 1 på gymnasiet, utan i grundskolan. Den här diskussionen verkar på vissa håll i Sverige vara tabu eller också tänker man att det nog inte spelar så stor roll. Men det spelar avgörande roll menar jag. När 25% av pojkarna i årskurs 9 inte läser tillräckligt bra och 20% av eleverna lämnar grundskolan utan fullständiga betyg anser jag att det är ytterst viktigt att synliggöra elevernas resultat och tillsammans på skolan jobba för att resultaten ska förbättras. Då menar jag naturligtvis inte någon förbättringsplan eller en plan för prioriterade områden, som ofta blir en hyllvärmare. Nej, jag menar ett konkret verktyg som används kontinuerligt och då lär LUS det enda kvalitativa verktyget som finns (åtminstone som jag känner till).

Så klart har LUS varit motarbetat å det grövsta på många lärarutbildningar, inte minst Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) som ständigt baktalade instrumentet och spred rena lögner om Bo Sundblad i allmänhet och LUS i synnerhet. När den här bloggserien startade med ”Har du punka på hjärnan, lilla vän” var det tydligt att Sundblad företräder den del av läsforskningen som har blivit marginaliserad i debatten och som inte haft tolkningsföreträde. Och Sundblads uppfattning och argument har inte lyfts upp för diskussion, utan det har varit konsensus och sedan har biologisternas agenda fått gälla. Med lögner har LUS motverkats från LHS, andra lärarutbildningar och institutioner. Varför? Jo, därför att proggarna hatar resultat och resultatuppföljning. Jag har tidigare gett exempel på detta, men läs gärna detta blogginlägg, där jag själv i en aula med 300 lärarstudenter på Fredrika Bremergymnasiet ställde mig upp och sa ifrån. Ni kan tro att det blev ett herrans liv när jag ställde mig upp och vände mig mot studenterna och sa: ”Nu får ni ta med fan ge er”. Totalt hjärntvättade av lärarutbildningen hade de blivit, läs själv på denna länk.

Ett paradargument som sprids är att LUS inte är vetenskapligt, vilket är en riktigt skön lögn. LUS bygger på det fyra åriga forskningsprojektet ULL, som hade Skolöverstyrelsen i ryggen. Se den vetenskapliga sammanställningen på denna länk. En del personer som får se denna uppställning finner sig snabbt och brukar säga att denna forskning är ju så gammal, från tidigt 80-tal. Precis, och Vygotskijs teorier var från 20- och 30-talet samt att Dewey var verksam på i samma veva. Exempel på hur illa argumenten om ålder håller när det gäller vissa saker. Hur människan lär sig läsa följer enligt ULL-projektet ett visst mönster, men vilken metodik som ska användas talar inte LUS om.

Många av de som är kritiska till LUS har oftast inte läst boken, eller också har de läst boken för att de är tvingade av sin arbetsgivare och då ofta med en negativ inställning redan från första början. Inte sällan gäller det personer som lyfter fram DLS som ett bra verktyg, eller gärna vill skicka barn på utredning för dyslexi, ADHD eller liknande. Men att ta pedagogiskt ansvar för resultat är ingenting som dessa personer gör. Kanske är det så att de inte ens kan det. Så när jag hör ordet begåvning brukar jag dra öronen åt mig, för inte sällan pratar jag med en person som förklarar människan från biologiska utgångspunkter. Och dessa personer är ofta informella ledare på skolor runt om i landet – dessvärre utan att veta om att deras inställning och handlingar har förödande resultat för många elever. Men när jag ställer frågan om de läst Nya LUS-boken så har de antingen inte läst boken eller också har de skummat boken. För om jag ställer frågor kring LUS och läsning är argument och förklaringar i det närmsta obefintliga.

Finns det då några problem med LUS? Självklart finns det problem. Ett av de största problemen är att enskilda lärare privatiserar LUS, vilket innebär att det är just lärarens privata tolkning av LUS-punkterna som är ”facit”. Så enkelt är det inte. LUS behöver, precis som alla andra kvalitativa bedömningsinstrument, diskuteras. Hur tolkar vi olika LUS-punkter? Är just denna elev en 15 eller 13? Vilka instruktioner ligger på rätt kravnivå? Vilken film eller tv-program behöver eleven kunna se för att de ska ligga på LUS-punkt 17? Skolan behöver med andra ord kontinuerligt anordna bedömningsseminarier där elevexempel diskuteras. Genom att spela in elever, lyssna/titta så får man igång en diskussion.

Ett annat problem med LUS är att punkterna feltolkas, t.ex. att bara för att en elev läser Harry Potter tror läraren att den befinner sig i LUS-punkt 18a. Av denna anledning var Allard, Rudqvist och Sundblad tvungna att skriva ett komplement till Nya LUS-boken. Detta problem kommer man åt genom att problematisera kring punkterna och ha bedömningsseminarium. Så klart också genom att läsa komplementet för att få reda på vilka problemområden som finns.

Ännu ett problem, som är en frukt av att skolor låter lärare privatisera LUS är att lärare gör överbedömningar, det vill säga sätter eleven i en högre LUS-punkt än den befinner sig. Detta är inte bra. Dels får inte eleven den stimulans i form av litteratur utifrån var eleven befinner sig och är det så att eleven ligger lite efter sina klasskamrater i verkligheten riskerar eleven inte få den hjälp den behöver. Lusas eleven för högt är det ett potentiellt luftslott som seglar igenom skolsystemet och det kan faktiskt leda till att eleven inte begriper det som läraren tar för givet att eleven självklart ska begripa. Ett förlorarsystem för alla inblandade. Kortfattat kan jag konstatera att lärare behöver avsätta tid för bedömningsseminarium och rektor behöver inse vikten av detta.

Jag rekommenderar alla lärare, oavsett ämne, att läsa Nya LUS-boken. Det är inte bara Läsutvecklingsschemat som berörs i boken, utan även vad som sker när man läser (läsprocessen) och mål- och resultatstyrning. Detta borde intressera varje lärare eftersom det i högsta grad handlar om pedagogik. Hur kan detta ha påverkan i ditt ämne?

I nästa blogginlägg ska jag gå in på LUS-punkterna mer specifikt.

För övrigt anser jag att lärare är samhällets viktigaste arbete!

Advertisements

6 kommentarer

  1. Mer än en gång har jag funderat på om det är det faktum att LUS tagits fram utifrån forskning om läsande och sedan, hemska tanke; stämts av om och om och om igen vartefter nuvarande LUS skapats som skapar sådant motstånd?

    Det VAR oerhört kontroversiellt då LUS först presenterades: att simpla lärare fått vara med och påverka utifrån någon simpel PRAKTIK. Kan det vara orsaken till att det spridits – och sprids så mycket lögner om verktyget? Som att LUS skulle vara ateoretiskt till exempel (en direkt pinsam lögn som många lärare gått på).

    Hur många gånger har jag inte hört att ”LUS kollar ju inte allt”. Och det frön högskoleutbildade människor/lärare! Men de har rätt, LUS ger ju t.ex. inte svar på om Gud finns utan handlar uteslutande om att bedöma en individs läsförmåga.

    LUS är inte perfekt. Behovet av att ha en linje istället för att titta på tre olika aspekter (då detta av lärarna uppfattades som alltför otympligt) ger att det finns steg som känns en smula krystade. Här ser jag det som självklart att förhålla mig som jag gör till demokratin. Demokrati är långt ifrån felfritt men det är det bästa vi har. Så ser jag på LUS: inte perfekt men det i särklass bästa vi har för att bedöma en individs läsförmåga.

    Kan det vara så att det Johan pekar på: LUS som effektfullt verktyg att se lärar-/undervisningsframgång gör verktyget hotfullt för många? Är det så att ens framgångar blir synliga, men då också ens eventuella brist på att skapa tillräcklig kunskapsutveckling hos eleverna som gör det läskigt? Detta gäller kanske inte minst de så kallade ”skolforskning” (OBS! Med detta menas INTE de seriösa skolforskare som tyvärr verkar vara i minoritet. All heder åt dem).
    För lärare gäller är ens person så nära sammanknippat med ens proffessionella identitet och ”läraridentitetetsskyddsrocken” är ofta flortunn, vilket ger att eventuell kritik i sak uppfattas som personligt påhopp. Här är det nog så att landets skolledare behöver stötta lärarna i att se styrkan i att identifiera vad som gått bra iksom att se styrkan i att identifiera det som inte gått bra då detta visar att vi är klokare nu än nyss och att vi då framöver kan göra ett (ännu) bättre jobb/erbjuda en ännu bättre undervisning.

    Samtidigt har vi alla en skyldighet att förmå inta ett kritisktanalytiskt förhållningssätt på en nivå vi vi vill att våra tonåriga elever skall klara av.

    Det kan inte vara en slump att vi sjunker som en sten vad gäller förståelsen men att avkodningsförmågan är på samma nivå som tidigare. En elev som inte är på nivå 18 i LUS inför åk 7 har per definition Läs- och skrivsvårigheter. Han/hon klarar inte av att läsa en ålderadekvat text och NP i Sv vågar inte ställa relevanta frågor utan lägger ribban på en nivå eleverna bär ha klarat av innan åk fem (se Johans tidigare bloggar rörande NP).

    Vi vet alla att de lever som lyckas bäst är de som är läsare. Än har ingen bevisat motsatsen.

    Den enskilt viktigaste framgångsfaktorn är att en individ blir en läsande individ. Det viktigaste sättet att säkra en elevens direkta och framtida studieframgångar är att säkra hans/hennes läsförmåga.

    Vi vet alla att det finns en stark koppling mellan studieframgångar och livskvalitet.

    Att inte följa en elevs läsutveckling är därför inte ett alternativ.

    LUS är det i särklass mest effektiva sättet att bedöma en individs läsförmåga och läsutveckling.

    Det viktigaste bedömningsverktyget av alla blir därför LUS.
    Det inkluderar att ta sig tid till att sätta sig in i verktyget och inte hamna i att placera en elev i 18 för att han läser på lässtunder i skolan. LUS punkt 18 är så mycket. Er än så: se ovan ”Läser mycket, frivilligt och gärna. slukläser”


  2. Kan inte låta bli att förundras av att Myrberg lyckades så bra med att lura i folk att motsättningarna/striden mellan de två (väsensskilda) synerna på läsning och läsutveckling inte längre fanns för att sedan förorda det Lundbergs. Det hade nog gått på få andra ställen än hos den vita medelklassen med dess rädsla för konflikter där även falsk konsensus är bättre än meningsskiljaktigheter.

    Detta i kombination med svensk lärarkårs auktoritära underordnande måste vara förklaringen på att den blåsningen gick hem.

    Även om tricket gick hem bidrar det tyvärr till att än mer dra ned den svenska skolforskningen i smutsen. Skojarna flyter ovanpå genom att passa varandras rygg och de seriösa forskarna drabbas av en solkighet de inte förtjänar.


    • De seriösa forskarna tvingas in i den rådande ideologi, med ett förtäckt hot att de annars blir stoppade i sin forskargärning.


  3. En mycket kort kommentar. Jag är förespråkare av bedömning, betyg och därför även LUS som jag anser är ett mycket bra instrument för att pinpointa…

    Men Johan, med all min respekt. Du har dragit iväg runt 2500 ord om hur man mäter – men nästan inget om metoder för förbättring. Så hur (?) – är min fråga till dig. Från t.ex LUS 14 till LUS 16, vad exakt skall en pedagog göra.

    Läsa mycket – en självklarhet, men räcker knappast som metod. Använda alla fantastiska läromedel, hjälper så klart. Men, handlar det inte till syven och sist om motivation! Hur fixar vi det? är det som http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/460235?programid=438
    talas om ca 30 minuter in i ”Godmorgon Världen” i morse, eller springer läslusten ur någon annan kunskapstörst?

    Så här tycker jag, vi fortsätter mäta men skiftar focus till metoder och motivation.
    /Pär W


    • Hej Pär,

      Jag har medvetet valt att inte gå in på metod. Min utgångspunkt är att den metod som gör att eleverna lär sig är en bra metod och den metod som innebär att eleverna inte lär sig är en dålig metod. Kanske kan man ta en titt på ”En läsande klass” och hitta material som är bra att använda.


      • ”En läsande klass” tycker jag personligen är ett mycket bra material som jag själv använder mycket. Det finns ganska gott om bra material, men jag saknar en livaktig diskussion om HUR vi skall få barn att läsa – motivation, konkurrens med spel och sociala medier, d.v.s. välja boken!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s