h1

DN:s ”expert” står för flum

15 december 2014

I Dagens Nyheter (DN) finns det en del av tidningen som heter Insidan och som handlar om att läsarna får ställa frågor till två experter, som är psykologer. Oftast handlar det om relationer. Idag (15/12) ställer en orolig förälder frågan hur dennes son ska motiveras att göra läxorna. Läs frågan och svar här, länk.

Jag måste säga att jag blir lite upprörd över psykologen Martin Forsters inledning i svaret, så här skriver han: ”Frågan är om de pedagogiska vinsterna med att ha hemläxor väger upp den tid och kraft det tar. Om man tittar på den samlade forskningen är det inte givet att länder eller skolor med många läxor har elever som presterar bättre” han fortsätter ”Även om elever i skolor som har många läxor kanske inte lär sig så mycket mer än andra,”.

Men är Martin Forster pedagog? Vilken samlade forskning menar han? Har Martin Forster reflekterat över att Sverige fallit som en sten när det gäller kunskaper i PISA och Timms? Och i jämförelse, t.ex. Kina och Singapore som ligger i topp – där är det mycket läxor. Internationella engelska skolan i Sverige, som ligger i topp kunskapsmässigt i Sverige – där har de mycket läxor. På sin hemsida redogör Martin Foster för den samlade forskningen, länk.

Men varför reagerar jag på detta? Helt enkelt för att det flumideal som har fått råda i svensk skola under så många år får basuneras ut till miljoner läsare, där många på riktigt är bekymrade för att deras barn inte vill göra sina läxor. Blir de lugnade av Forsters svar? Nej det tycker jag inte, snarare är det väl så att de bli ännu mer vilsna. Någonstans har ju den förälder som skrivit in till DN insett att läxor kan vara viktigt. Fast just denna förälder kanske inte har råd att anställa en egen privat läxläsare och utnyttja sitt RUT-avdrag.

Åter igen polariseras det mellan engagemang och läxläsning, där det undertryckt i svaret påtalas att läxor inte är bra.  Jag jobbar varje dag i skolan, med elever som verkligen behöver göra läxor, för att få dem att bli kunniga och kompetenta. Alla som har pluggat och nått framgång, säkert Martin Forster också, vet att inför en tenta pluggar man rejält för att klara den. Efter ett visst antal år på universitet och högskola, hårt studerande och många timmars pluggande avgår man med examen. Förhoppningsvis har studerandet givit resultat och den blivande läkaren, psykologen, läraren, juristen eller ekonomen har med sig kunskaper om det yrke som denne har utbildat sig till (om studenten inte har fuskat sig igenom sin utbildning). Djupa kunskaper ger både självförtroende och en större möjlighet att klara av kommande arbetsuppgifter.

När det gäller barn är det ingen skillnad. Genom att öva, öva, öva ges barnet/eleven kunskaper och färdigheter. Detta gäller allt från blockflöjt till fotboll och matematik. Om man ska bli bra på något behöver man träna och skolan är inget undantag från dataspel till idrottsträning. Sedan kan vi diskutera hur det ska gå till, att skolan ska erbjuda läxhjälp till alla eller att läxan ska inte finnas till för läxans skull och att innehållet i läxan ska vara känt för eleven. Men utformningen av läxan är en annan fråga, att träning ger färdighet råder det inget tvivel om.

Jag tycker det är mycket illa när Sveriges största morgontidning låter ett sådant svar som Martin Forsters gå ut till miljoner läsare. Inte så att jag går igång för att Forster har en åsikt som skiljer sig mot min egen – för det händer då och då, utan för att ett svar till en behövande förälder formuleras på detta sätt. Dessutom befinner sig många andra föräldrar i samma situation. Hur ska dessa bli motiverade och engagerade av svaret när det redan inledningsvis påtalas att läxor nog inte är så bra? Går dessa föräldrar ”all-in” för att stötta sitt barn? Jag anser att det är mycket viktigt att redaktionen på DN tänker över dessa frågor, för de har ett viktigt uppdrag. För mig känns det illa när ett svar som detta bygger mer på ideologi än på rena kunskaper. Givetvis har jag mailat redaktionen i fråga med innehåll liknande detta blogginlägg. Kanske kan jag få en kommentar av Martin Forster – eller inte!

För övrigt ansar jag att det nu har gått 20 år av nedmontering av samhällets viktigaste arbete. Dags att förstatliga lärarkåren!!!!

 

Advertisements

43 kommentarer

  1. Hoppas ditt svar till DN publiceras!


    • Hej Magnus,
      Nej det kommer det inte göra, jag skrev till redaktionen. Och de skulle vidarebefordra det till Martin Forster.


  2. Aha, det var en blogg. OK, men skulle gärna sett en debatt mellan honom och dig i denna fråga!
    Varför inte kommentera, vi vill ju ha ut detta till bredare lager?


  3. […] dagens Dagens Nyheter frågar en förälder om råd angående läxläsning. Ett utdrag ur förälderns […]


  4. Skriv ett svar och be DN publicera!


    • Det går ju att svara direkt på bloggen, som bloggare!


      • Nej, jag tror inte att jag går på DN:s blogg och kommenterar. Det finns en debatt på Zoran Alagic sida, en tråd där många uttalar sig, så där går det att gå in och få ett bredare perspektiv. Det går också att läsa på Pernilla Alms blogg läxfritt. Hon är ju förespråkare för en läxfri skola.


  5. Äntligen en klok nyans inom ämnet läxor! Jättebra inlägg.


  6. Jag tycker inte att svaret är så onyanserad som du beskriver det. Han gör ett ärligt försök att hjälpa mamman att på ett bättre sätt kommunicera med sonen. Kanske kan man tolka det som att han tycker att läxor kanske inte är det viktigaste här i världen, men det är verkligen inte hans huvudpunkt. Han försöker hjälpa mamman över en puckel. Han besvarar mammans fråga ur sitt yrkes perspektiv. Det måste väl vara hans rätt; den här mamman har ju vänt sig till honom. // Stella fil lic svenska med didaktisk inriktning


    • Stella,
      Har jag skrivit att svaret är onyanserat? Nej det har jag inte, utan jag reagerar på att Forster börjar med att säga att läxor inte är bra och sedan hjälper han mamman med en massa förslag. Det jag reagerar på är att han börjar svaret på detta sätt och därmed skickar signaler till mamman.


  7. Hej Johan
    I sitt sommarprogram 2014 beskriver professorn och överläkaren Agnes Wold begreppet ”aktiv okunskap”. Det är menar hon när man har alla chanser i världen att läsa in sig på ett ämne men väljer istället att argumentera utifrån tyckande och känslor istället för vetande.
    Det är jättebra med debatterande lärare men blir så fel när den aktiva okunskapen lyser igenom. Du är tuff Johan som ger dig på Martin Forster och kallar hans åsikter ideologiska och ifrågasätter hans pedagogiska kunskaper. Martin står ju bakom det kända programmet Skol-Komet och har troligtvis större kunskap om inlärningspsykologiska teorier än de flesta lärare i detta land.
    För 5-6 år sedan trodde jag också att läxor var nödvändiga trots att de skapade tjat och konflikter hemma nästan dagligen. Jag beslöt därför att sätta mig in i forskningen kring läxor och tog hjälp av min bror som är läkare och forskar i hälso- sjukvården. Han fick liksom validera att jag hittade ”rätt” saker. Det vi båda tidigt slogs av var att det var väldigt sparsamt med forskning om läxor. Så lite att om läxor vore en behandlingsform i vården hade den inte varit tillåten pga det svaga forskningsunderlaget. Väldigt tidigt såg vi också att den forskning som fanns om läxor visade svaga eller kontraproduktiva effekter på inlärning. För yngre barn, inga vinster men något högre effekt för äldre barn. Inte förrän på gymnasiet kunde man se gynnsamma effekter. När vi tittade på internationella jämförelsestudier så såg vi inte heller, vilket även Martin Forster beskriver, paralleller mellan mängden läxor och elevers studieresultat. Det verkar vara något annat som påverkar det mer.
    Helt riktigt så är några av länderna som ligger i PISA toppen kända för att vara ”pluggländer” men långt ifrån alla. Baksidan i dessa länder är att elever sällan tränas i kreativt tänkande och eget ansvarstagande. I en artikel i Lärarnas Nyheter beskriver en PISA-anställd hur han inte skulle vilja ha sina egna barn i en skola som ligger i topp i PISA av ovanstående anledning. Det finns också länder med mycket läxor som ligger lågt i internationella jämförelsestudier.
    Läxor skapar mer konflikter än något annat i svenska hem visar forskning vid Linköpings universitet och Skolverket har flera gånger beskrivit dess segregerande effekter. Betänkt att en behandlingsmetod i vården skulle ha samma ”bieffekter” som hemläxan. Det skulle vi aldrig acceptera. I vården gör SBU vetenskapliga bedömningar av forskning och ger kriterielistor att jobba utifrån. I skolans värld så ska läraren själv hålla sig ajour med forskning vilket gör att skolan spretar oerhört. Såg en siffra på att ca 15 % av lärarkåren inte ens kände till att skolans verksamhet ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.
    Jag hör ofta argumenten att man måste jobba hårt för att lära sig saker och så likställer man fysiologisk träning med kognitiv utveckling vilket du också gör Johan. Tyvärr visar detta på okunskap om dessa processer. Att träna löpning, fotboll och ”skolkunskaper” är liksom inte riktigt samma sak. Har man svårigheter i matematik så hjälper det inte att man sitter hemma och räknar fem timmar extra. Det som då hjälper är att man får hjälp och stöd av en utbildad, engagerad lärare och dessa jobbar som bekant oftast i skolan. Inte hemma hos eleverna.
    Upplysningsvis vill jag nämna att läkarutbildningen i Umeå där min bror undervisar har försökt förändra sin utbildning och ”avskola” sina läkarstuderande. Många är helt låsta i ”vad kommer på provet” tänkt och det fungerar inte om man ska bli en duktig behandlande läkare idag.
    Jag vill uppmana dig Johan Kant att läsa Pernilla Alms bok ”Läxfritt”. Där kommer du få läsa om både lärare och skolor som når jättebra resultat utan läxor. Faktiskt bättre resultat än när de använde sig av läxor. Då kan man ställa sig frågan, vad är det dessa duktiga pedagoger gör? Hur kan de klara sig utan läxor i sin undervisning? Jo helt i stil med vad John Hattie, Dylan Williams och andra ledande skolforskare menar så måste man ta reda på vilka sorts arbetsmetoder som ger högst effekt på elevernas lärande. Tommy Lucassi, lärare i ma, no och teknik på högstadiet har gjort detta och tagit bort både läxor och prov från sin undervisning för att det ger lägre effekt än de metoder han använder.
    Till skillnad mot dig Johan så anser skolforskarna att det är lärarna som måste förändra sin undervisning för att skapa förändring. Att säga att eleverna måste jobba hårdare och att föräldrarna ska fungera som hjälplärare hemma kommer tyvärr inte att ge några större resultathöjningar.
    Förstår jag dig rätt Johan när du menar att Forsters svar bygger på ideologi och inte på kunskap? I så fall ber jag dig tänka dig för nästa gång du hoppar på en forskare. Du blir nämligen utskrattad i forskarvärlden med den här typen av artiklar. Jag har ingen aning om din politiska ståndpunkt men fick jag gissa så tror jag att du är liberal, lärare på högstadiet och medlem i LR. Kanske har helt fel men synen på elever, kunskap och lärande går liksom alltför ofta igen hos den här gruppen och den liknar din på pricken.
    Så slutligen skulle jag önska att du överger din aktiva okunskap Johan Kant och läser in dig på forskning om läxor och vad som ger effekt på elevers studieresultat och återkommer med en mer nyanserad önskan om skolutveckling.

    Vänliga hälsningar
    Stefan Wennberg


    • Hej Stefan,

      Oj, det var många frågor på en gång. Jag får försöka problematisera det hela systematiskt. Om vi startar i själva artikeln. En mamma har skrivit ett brev till Insidan och som psykolog Martin Forster svarar på. Mamman är orolig för att hennes son inte gör läxorna och att det har uppstått ett mindre krig hemma. Låt oss säga att denna mamma är ensamstående och jobbar i kassan på Coop – ingen värdering av det jobbet, men att det handlar om att hon inte tillhör någon välutbildad medelklass, men likväl ska lösa sonens läxproblem. Inledningen av svaret som Forster ger är ett attentat mot den här mamman. Hur ska hon känna sig stärkt av den vetskap som ges henne – nämligen att läxor kanske inte är så bra överhuvudtaget? För det är ju den andemening som Martin Forster ger uttryck för, även om han ger en hel del konkreta råd också. Det är just det som jag reagerar på. Nu kanske inte just denna mamma passar in i den bilden som jag antog, men som du säkert förstår så är det väldigt många andra föräldrar som gör det.

      Du påpekar att Martin Forster ligger bakom Skol-komet och att han har en djupare kunskap om inlärningspsykologi än de flesta lärare i landet. Jag måste här påpeka några saker. Skol-komet har en behavioristisk utgångspunkt och det biologiska sättet att se på inlärning är inte ett sätt som jag överhuvudtaget delar. Det finns andra sätt att se på inlärning, t.ex. Vygotskilj som menar att den sociokulturella påverkar individen och att man i inlärningssituation genom en kunnig lärare kan få elever att utvecklas långt mer än de egentligen har biologisk mognad för (proximala utvecklingszonen). Denna syn på inlärning har varken Skinner eller Piaget. Det spelar ingen roll hur mycket forskare, docent eller professor man är – här föreligger det två helt skilda paradigm där vetenskapen säger helt olika saker. Det innebär att det inte finns ”en sanning”. Det paradigm som Martin Forster företräder är ett paradigm som vi haft tidigare i skolan, det vill säga den behaviourism som företräddes i skolan under 60-, 70- och 80-talet där Skinners sätt att se på inlärning fick råda, där fråga-svar var det förhärskande och där elever som inte klarade av skolan fick gå till ”Kliniken” och ägna sig åt isolerad färdighetsträning. Den skola som professor Mats Ekholm företräder och som ledde rakt åt helvete för många elever.

      Du hänvisar till Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering (SBU) som gör utvärderingar som ligger till grund för hur man arbetar inom vård och omsorg. Men är det verkligen så? När SBU totalt sågade hur utredning av ADHD, Asperger med mera görs – är det så att de vårdinrättningar som sköter neurologiska utredningar av syndromdiagnoser rättar sig efter detta? Är det så att de tar till sig den vetenskapliga rapport som SBU distribuerar? NIX!!! Det utreds som aldrig för, med lika abstrakta verktyg som tidigare, trots SBU:s kritik. Läs gärna rapporten: https://johankant.wordpress.com/sbus-rapport/

      Stefan – du gav själv läxor för 5-6 år sedan innan du ifrågasatte dig själv och tog dig en närmare titt på läxor som fenomen. Men hur såg dina läxor ut? Vilken typ av läxor gav du? Här är en intressant frågeställning. Det handlar om kvaliteten på läxan, inte på kvantiteten läxor. Varför ska elever träna på något som de behöver lära sig, jo för att kunskapen ska sitta. Det handlar inte om att låta en elev sitta 5 timmar med matematik om den inte förstår, som du skriver, utan att låta eleven jobba med matematik som den begriper och låta den lyckas – det vill säga börja i elevens egen förförståelse. För en uppgift som är för svår är direkt ett misslyckande, men en läxa/uppgift som eleven klarar av gör att eleven kommer tycka att det är roligt. Precis på samma sätt gäller det inom allt annat som man behöver öva. En kille som drömmer om att bli fotbollsproffs och får ägna två timmars träning, tre gånger i veckan med att träna jonglering med boll kommer inte att bli en särskilt bra fotbollsspelare. Det handlar om hur uppgiften/träningen ser ut. Och det är precis samma sak när det gäller allt man vill bli bra på. Eller menar du att en elev som ägnar sig mycket åt att öva inte blir bättre än en elev som inte ägnar någon tid alls åt att öva? Är det så jag ska tolka dig?

      Jämförelsen med sjukvården är problematisk även av en annan anledning. Vad som döljer sig bakom det förgiftade ordet ”Läxor” är i denna diskussion mycket oklart. Jag misstänker att du och jag har ganska olika begrepp (uppfattningar om vad som menas med läxa) bakom ordet.
      Vad menar du när du säger läxa?

      Jag har under hela min verksamma tid i skolan påtalat att eleverna måste anstränga sig och jobba, att de behöver anstränga sig att bli bra på något. Det innebär inte att jag säger att eleverna ska syssla med sådant som är okänt för dem eller att de ska ta ansvar för skolans/lärarens verksamhet på hemmaplan. Men du tillskriver mig att jag inte anser att lärarna behöver skapa en förändring i undervisningen – kan du ge exempel på när jag säger det? Du får gärna tycka en hel del om mig, men då vill jag gärna veta varför detta tillskrivs mig. De elever jag har jobbat med är elever som saknar utbildning- och bildningstradition hemifrån. En hel del elever med stora sociala problem, både med alkohol- och drogmissbruk, men även där våld förekommer. Väldigt stora språkliga problem. Dessa elever får naturligt inte det stöd hemifrån som de skulle behöva och genom den läxhjälp som både jag som enskild person erbjuder eller som skolan erbjuder kan de jobba vidare med sitt skolarbete. Många av dessa elever behöver ganska lång tid på sig för att kunskaperna ska sätta sig, men de allra flesta klarar av detta (se gärna min bok Yrke: Lärare, där jag ger många exempel).

      Anser du Stefan att Röda Korsets läxhjälp, bibliotek och kyrkor som erbjuder läxhjälp ska upphöra med sin verksamhet?

      Avslutningsvis kan jag säga att jag är socialdemokrat, rektor på en låg- och mellanstadieskola och medlem i Skolledarförbundet. Jag vet att förlorarna i ett läxfritt samhälle är arbetarklassens barn. Däremot är jag inte övertygad om att vi ska ha läxor för sakens skull, utan att vi ska ha läxor som behöver övas på – du vet repetition är kunskapens moder. Det innebär att skolan kan sköta läxläsningen och att läraren kan sitta extra med de elever som behöver. Jag kommer läsa Pernilla Alms bok och jag är övertygad om att det finns många guldkorn i den boken som jag säkert kommer vara bra tips eller rätt förhållningssätt. Vill bara påpeka att vi alla behöver anstränga oss för att uppnå framgång, även när vi pluggar. Att påstå att detta inte gäller anser jag vara ett sätt att blåsa arbetarklassens barn på deras rättighet till utbildning.


      • Hej igen Johan. Tack för uttömmande svar. Kan inte vara kul att jag kallade dig liberal då du är lagd åt andra hållet. Då hade jag nog själv tagit illa upp :). Tycker ändå att din retorik många gånger påminner om vår fd skolminister som förespråkade hårdare tag på alla sätt i skolan men du är mer initierad än jag trodde utifrån din artikel.
        Men visst det här kan vi nog vrida och vända på till leda och ändå inte vara riktigt ense om.

        Att vi har olika syn på läxor tror jag också kan bero på vilka åldrar vi jobbar med. Är man på högstadiet så tycker man nog att elever kan anstränga sig lite på kvällar också. Är man på lågstadiet som jag där barnen lämnas vid 07-tiden på fritids och hämtas vid 17-tiden så vore det brott mot alla arbetstidslagar att låta dem arbeta med skolarbete den lilla tid de är tillsammans med sina föräldrar på kvällen. Särskilt när jag vet att det är så förknippat med konflikter. Alifie Kohn, som skrivit boken ”The homework myth” anser att läxor är det överlägset största anledningen till att barn tröttnar på skolan. Vilken är då vinsten?

        Kul att du ska läsa Pernilla Alms ”Läxfritt”. Du kommer att märka att jag dyker upp på några rader. I boken får man möta flera pedagoger som jag beskrev tidigare som på olika stadier lyckas jättebra utan läxor. Jag tycker därför att man måste ställa sig frågan hur gör de? Varför får de höga resultat bland sina elever och varför måste andra lärare ge en massa läxor? Måste läxan då vara en norm? Du nämner inget av lärarens ansvar i din text och det tycker jag är konstigt för det är ju lärarens förmåga som har störst betydelse för elevens studieresultat. (Hattie mfl)

        Norrevångsskolan i Blekinge tog ett helhetstag kring skoldagen och tog bort läxorna. De förlängde skoldagen något och resultatet är skolans bästa meritvärde på 15 år. Om detta kan du också läsa i ”Läxfritt”. Det anser jag är att skapa en likvärdig skola där också arbetarklassens barn får den hjälp och stöd de har rätt till.

        Att frivilligorganisationer måste stå med läxhjälp tycker jag är horribelt. Det är skolans ansvar att hjälpa barnen att nå målen. Läx-rut tycker jag är avskyvärt och tänker inte ens kommentera. Det finns stora problem med läxhjälp och även det lämnar jag över till ”Läxfritt” att förklara. (Får nog prata med Pernilla Alm om provision snart).

        Slutligen måste jag ändå få kommentera att du använder dig att begreppet ”repetition är kunskapens moder”. Det trodde jag var förlegat och endast använt av gamla mattelärare. I dag är väl de flesta forskare överens om att ”variation är kunskapens moder”. Du har väl själv lärare som går Mattelyftet t ex och inte handlar det om att låta eleverna göra samma sak massor av gånger för att lära sig. Det handlar ju istället om att skapa variation för djupare lärande och förståelse. Förståelsen ökar ju inte bara för att jag sitter och gör samma sak fler gånger. Köper inte att du blandar ihop fysiologisk träning och kognitiv utveckling heller. Det är helt olika funktioner.
        Min bror forskaren skulle nog också vilja lägga till ”imitation som kunskapens moder” också. Läs om spegelneuroner, de som skiljer oss från djuren och gör oss överlägsna lärare.

        Nej vi blir nog inte helt överens men jag kommer att följa den här tråden med spänning.

        Vänliga hälsningar
        Stefan


      • Hej Stefan,
        Nej, vi är nog inte helt överens, fast vi är nog överens om en del saker. Jag tror till exempel att vi är helt överens om att många lärare ger dåliga läxor och att en dålig läxa kan leda till att eleven också känner nederlag inför sitt skolarbete.


    • ”Där kommer du få läsa om både lärare och skolor som når jättebra resultat utan läxor. Faktiskt bättre resultat än när de använde sig av läxor. Då kan man ställa sig frågan, vad är det dessa duktiga pedagoger gör?” Hur vet du eller någon annan att dessa skolor har bra/bättre resultat? Ett gigantiskt problem i Sverige är att vi faktiskt inte vet. För du går väl inte på betygsstatistik va?


      • Läs Pernilla Alms ”Läxfritt – för en likvärdig skola”.
        Gott om exempel på både lärare och skolor.


      • OK, men innan jag hunnit läsa: kan du berätta om hur man VET att dessa exempel verkligen visar på faktisk kunskapsökning? Alltså, jag säger inte att det inte är så men vad jag menar är att vi har en skola där allt tyder på att kunskaperna sjunker medan betygen ökar. Vi tror alltså något annat än vad som är fallet.

        Och om det skulle gå att slå fast att kunskaperna ökat där läxorna tagits bort; hur vet vi att det beror på just det? Kanske det beror på att lärarna mobiliserat och engagerat sig i något de verkligen tror på? Kanske är det extra engagerade lärare? Eller så är det just som du tror: läxfriheten. Jag är bara så känslig för att höra om ”resultatökning hit och dit”, ”meritvärdesökning i rekordfart” på extremt lösa grunder nämligen vår egen subjektiva, och bevisligen icke tillförlitliga, bedömning av eleverna.


      • Jo Karin de flesta skolor som kallar sig läxfria och som jag varit i kontakt med har inte bara tagit bort läxor utan gjort vissa insatser och justeringar. Många har förlängt skoldagen. Flera har obligatorisk läxläsning på skoltid med utbildade lärare eller samma lärare.
        Traditionell läxhjälp, visar ju bl a studier från Norge, har många svagheter och inte når inte den effekt man vill nå.

        Norrevångsskolan är en av de skolor som tillskriver sina höjda meritvärden med att jobba läxfritt men också sina organisationsändringar.

        http://skolvarlden.se/artiklar/laxfri-skola-hojde-betygen

        Rotundaskolan lägger ut 1200 timmar extra på 9 år för eleverna:

        http://www.forskning.se/fordigiskolan/utbildningsvetenskap/nyheter/egnaskolnyheter/laxfriaeleverblevbrapaatttaansvarforsittlarande.5.6356b4f112f7fbfa9b38000924.html

        En förebild jag har är Tommy Lucassi som medverkar i Pernilla Alms Läxfritt. Han kan påvisa att hans undervisning ger bättre effekt än både läxor och prov och har därför tagit bort dem.

        Pernilla Alm själv har elever som lyckas bättre efter hon började jobba läxfritt än då hon gav läxor.

        Bara några exempel.

        Läxforskningen visar på så många negativa sidor av hemarbetet så jag tycker tanken med att sköta skolarbetet i skolan känns mycket mer sympatiskt. Sen är varken jag eller Pernilla Alm emot att man lär sig en massa saker hemma vilket man ju faktiskt gör på ett eller annat sätt.

        När jag började intressera mig för läxor så plöjde jag genom de mesta som fanns forskat i ämnet och tog min bror som är läkare och forskare i hälso- sjukvården till hjälp. Han blev helt förskräckt över att man kan använda läxor då man summerar läxforskningen. I hälso- sjukvården skulle en sådan metod med så mycket ”bieffekter” troligtvis aldrig varit tillåten.
        Att ge läxor kan ju jämföras med att vi skulle vaccinera alla barn i Sverige trots att vi vet att 25 % kommer att få narkolepsi av det men ursäktar oss med att de flesta mår bra av det. Det vore otänkbart och skulle inte accepteras men i skolans värld går det hur bra som helst.


      • Stefan,
        Karin har en viktig poäng här, det är inte riktigt tydligt vad det innebär att just det läxfria gav ökade resultat. Karin pekar på att det kan vara andra aspekter som vägs in här, t.ex. betygsinflation, tidigare lärare som sett till att alla elever läser flytande, engagerade lärare och så vidare. Den forskning som det hänvisas till är inte riktig så tydlig att man går in på innehållet i läxan för att se att det är just där det brister. En läxa för läxans skull är värdelös, men en läxa där innehållet redan är känt och ska befästa kunskaper är bra. Sedan hur det organiseras är en annan fråga.

        Både Pernilla Alm och Tommy Lucassi jobbar i medelklasskolor där de flesta barnen kommer från hem som har studietradition. Så ser ju inte svenska hem generellt sett ut. De elever som misslyckas i PISA-mätningarna (eller betyg och nationella prov) är inte de elever som Alm och Lucassi möte i sitt jobb, utan de kommer från de segregerade förorter och brukssamhällen som finns runt om i Sverige. Låt säga att detta läxfria koncept kördes in i Hjulstaskolan, Bredängsskolan, Rågsvedsskolan, Vårbergsskolan för att ta några Stockholmsskolor. Jag är inte säker på att resultatet hade blivit lika lysande som Alm visar i sin bok (har beställt boken och ska läsa den så fort jag får den).

        Jag har själv jobbat systematiskt med prov, betyg och läxor. Jobbade även hela tiden formativt långt innan det blev ett modeord. Hur jag gjorde har jag skrivit en bok som heter Yrke: Lärare, där jag även redovisar de resultat som jag uppnådde och elevernas reaktioner. För de allra flesta av mina elever har det gått mycket bra, även om jag inte har någon vetenskaplig förankring. Men efter 9 år med samma koncept kan man kanske kalla det för beprövad erfarenhet i alla fall. Och området jag jobbade i hade de absolut sämsta förutsättningarna. Jordbro, ett miljonprogram i Haninge som är djupt segregerat och där 94% av eleverna (när jag slutade) hade invandrarbakgrund. Jag kan lova dig att jag fått kämpa som en gnu för dessa elever.

        Om du vill ha perspektiv på det som Pernilla Alm beskriver, läs min bok. Här har du länk till vad några av eleverna tyckte om min undervisning:
        https://johankant.wordpress.com/omdomen-fran-elever-angaende-johan-kant/


      • Ja det där inlägget var ju intressant Johan.

        När jag började min resa in i läxforskningens värld så kontaktade jag alla de skolor jag fick nys om som kallade sig läxfria. Och en av anledningarna till läxfritt var ofta just att de var det pga elevernas hemsituation. En rektor svarade mig ”Hur ska vi kunna skicka hem något när vi har tjugo nationaliteter på skolan och många föräldrar inte pratar svenska?”.

        Det här med att elevers hemförhållanden allt mer och mer påverkar deras skolresultat har ju i alla fall Skolverket lyft gång på gång och om jag inte minns fel så påpekade även OECD detta.

        http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FRecord%3Fk%3D51

        Jag beundrar din iver för att påverka svensk skola men kan inte förstå hur du kan komma fram till just precis tvärt om. Att hemläxor skulle hjälpa dessa elever istället för att organisera skola just i skolan med utbildade pedagoger. Särskilt när vi vet att läxor är det vi bråkar om mest av allt i svenska hem. Hur bra inlärningssituation är det?
        SCB har utrett barns stress och fann i december 2013 bland annat att 89 000 10 till 12-åringar i Sverige är stressade över läxor och prov. Tre av fyra flickor och varannan pojke mellan 16 och 18 år upplever samma stress. De här barnen och ungdomarna har stressymtom som magont, huvudvärk och sömnproblem. Skolhälsovård vittnar om att elever väljer bort fritidsaktiviteter för att klara av skolarbetet. I Läxfritt kan du läsa stressdoktorns åsikter om läxor.

        Jag har ju i perioder propagerat läxfritt på min egen skola och i Karlstads kommun med varierat resultat. Trots det är det ofta förtvivlade föräldrar på min skola hör av sig i frustration och inte vet vad de ska ta sig till när skolan och läxor styr hela deras tillvaro. Varje kväll är en kamp och en strid för att få läxorna gjorda och barnen vill inte gå till skolan längre.
        En vanlig effekt av läxor enligt Alfie Kohn i boken ”The homework myth”.
        Jag kan inte med all kraft i världen förstå hur man kan stödja ett sånt system.

        Att propagera rätt läxor och mena att eleverna ska klara av dem själv är ju poppis just nu men det största problemet menar jag är att överhuvud taget få elever att börja göra läxan. Det är ju det man bråkar om enligt studier vid Linköpings universitet. Då spelar det ju ingen roll om de klarar den eller ej. Hur många barn med neuropsykiatriska handikapp klarar att efter en dag i skola och kanske på fritids gå hem och göra läxor?

        /Stefan


      • Stefan,
        Du skriver hemläxor, men jag använder ordet läxor. Det innebär inte att alla läxor som ges görs hemma, utan det kan vara helt olika sätt att göra dem beroende på situationen eleven befinner sig. En del stannade kvar efter skolan med mig, en del gick till Röda korsets läxhjälp. Andra gjorde sina läxor hemma, eller hos kompisar och några gick till kulturhuset. Hur läxorna löstes var utifrån elevernas olika situationer, men läxor behövdes för att de skulle befästa sina kunskaper.

        Den stress som SCB och andra har hänvisat till handlar inte om läxor, prov, betyg som det så ofta skylls på. Det handlar om att barn inte får lära sig läsa flytande innan de lämnar lågstadiet. Det handlar om att lärare och skolan inte är tydliga nog när det gäller kunskapskrav i förväg och hur elevernas prestation har bedömts. Det handlar om en otydlighet hos skolan. Detta skapar stress. Jag har aldrig under mina år som lärare upplevt mina elever som stressade hos mig. Missnöjda helt klart, men alla har fått en ärlig chans att förbättra sig och växa utifrån sin situation och sina möjligheter. Det kan handla om att jag tillämpat förkunskapsprincipen, det vill säga att starta undervisningen där eleverna befinner sig kunskapsmässigt.

        För övrigt har jag haft många elever med både ADHD, dyslexi och Aspergers syndrom, som har klarat sig utmärkt i skolarbetet och med läxor. Givetvis har jag varit tvungen att rigga dessa situationer på ett annorlunda sätt, men det har fungerat bra. I och med att läxorna klarats av har dessa elever känt sig lyckade och ju längre tiden gått desto större självförtroende i skolan.


      • ”En förebild jag har är Tommy Lucassi ( ) Han kan påvisa att hans undervisning ger bättre effekt än både läxor och prov och har därför tagit bort dem.

        Pernilla Alm själv har elever som lyckas bättre efter hon började jobba läxfritt än då hon gav läxor.” Med all respekt för dessa du nämner men det framgår ändå inte hur de kan ”påvisa” detta.

        Jag beundrar dessa (och dig med för ditt goda uppsåt och sakliga argumentation)! De fungerar absolut som goda exempel och inspiratörer och ska ha all cred (har som sagt inte läst boken ännu men däremot debattartikel och blogg)! Jag är också säker på att i vissa situationer och omständigheter är det bättre att organisera om och att ”HEMläxor” stjälper mer än det hjälper. Men att därifrån dra det till att ”I Sverige ska vi inte ha läxor för forskning säger att det är dåligt” tycker jag är ganska skrämmande.

        Jag är öppen för argument men jag har svårt att se att jag någonsin kommer att bli övertygad om att det är bättre att INTE jobba med att automatisera grundläggande kunskap hemma (eller i någon form av ”stuga”) eller tillgodogöra sig någon slags flipp inför nästa lektion, lästräna eller vad det nu kan handla om. Jag skulle vilja se den forskning som visar på att så är fallet i jämförbara situationer.

        Och när du skriver om stressen som gymnasieeleverna känner: kan det handla om att tempot ökar på ett brutalt vis i steget mellan högstadiet-gymnasiet? Där ligger ett gigantiskt problem om du frågar mig!


  8. ”Tack för ditt brev. Du är på intet sätt ensam om att uppleva hemläxor som en återkommande huvudvärk. En aktuell undersökning visade att en majoritet av svenska skolbarn vr stressade över just läxor och prov. Dessutom ta det mycket tid från familjelivet och leder till bråk och konflikter. Frågan om de pedagogiska vinsterna väger upp den tid och kraft det tar.[….]”.

    Forster framför onekligen en kritisk syn på läxor, ”frågan är om de pedagogiska vinsterna väger upp den kraft och tid det tar.” Denna fråga är problematisk om den ställs av en utomstående eftersom läxfrågan borde tllhöra lärarprofessionen. Att lärare sinsmellan, bla. med hjälp av den forskning som Forster refererar till, diskuterar läxor. Läxor som sådana, läxors innehåll, syften etc.

    Det verkliga problemet blir då ifall lärare har olika uppfattningar och ifall en uppfattning uppfattas som ”flum” av andra lärare.


  9. Som utomstående ser jag fem centrala relationer i Forsters DN-artikel.

    Relation 1) Föräldrar-barn.
    Föräldern fundrar hur hen ska få sitt barn att göra läxor som barnet har fått från skolan. Denna relation, föräldrar-barn, varierar över tid och rum, beroende på en mängd faktorer – tänk det var inte så länge sedan som föräldrar i Sverige enligt lag fick aga sina barn. I de flesta länder är det idag tillåtet att aga sina barn. Det var inte så länge sedan som barn i Sverige arbetade och var viktiga för familjens ekonomi etc etc. Ett synsätt som har blivit mer synligt idag är att föräldar ser barnet som ett slags projekt. Att föräldrar planerar för sin barns framtid – utbildning blir då central liksom hemläxor, men även barnens fritid, det blir skjurts både hit och dit. Det finns med andra ord ingen nedärvd manual som har överförts i ett antal generationer som besvarar frågan hur en förälder kan få sitt barn att göra en hemläxa.

    Relation 2) Elev-skolan.
    Barnet har av skolan fått en hemläxa som barnet förväntas göra utanför schemalagd skoltid i andra lokaler än skolans lokaler.
    Relationen elev-skolan/lärare varierar också över tid och rum. Tänk det var inte så länge sedan som lärare í Sverige enligt lag fick aga sina elever – var det 1979 eller var det 1959 som detta blev fördjudet. (Märk skillnaden i årtal mellan agaförbud för föräldrar och för lärare,jag blandar ofta ihop dessa årtal.)
    Variationen mellan elev-lärare har tidigare bla. förklarats med elevers klassbakgrund – enligt detta synsätt var skolan som institution upprättad av en medelklass och företrädde medelklassens normer. En klassisk engelsk studie, Paul Willis, ”Fostran till lönearbete” visar hur en grupp ”arbetarpojkar” i 1970-talets England inte accepterar den akademiska kultur de upplever att skolan har utan istället förhärligar kroppsarbete. Andra ”arbetarpojkar agerar på ett annat sätt i samma studie. I Sverige nämns till exempel en ”skötsamhetskultur” som har utvecklats inom arbetarklassen, t.ex. i Kersin johanssons (2003) avhandling om unga vuxna i arbetarstaden Norrköping, Relationen elev – skolan är svår att förstå om vi inte också förstår omgivande samhälle och de normer som där finns.

    Relation 3) Färäldrar -skolan
    Förälderns brev pekar på att föräldern upplever att hen har ett pedagogiskt och lärandeansvar för sitt barn. Hur får jag barnet att göra sin hemläxa? Föräldern har samtidight ett omsorgsansvar, ett ekonomiskt ansvar etc för sina barn.
    Två av dessa ansvar, ett pedagogiskt ansvar och ett omsorgsansvar, har också skolan för föräldernas barn. Denna ansvarsfödelning mellan hem och skola varierar över tid och rum.
    En annan förändring som har skett i Sverige är att antal högskoletubildade har ökat sedan 1960. Många föräldrar i Sverige har idag en högskoleutbildning. Samtidigt har det skett andra samhällsförändringar, t.ex, finns det indikationer i såväl styrdokument som i attitydunderökningar att individien och dennes frihet alltmer har kommit i fokus. Lägg därtill att medborgare förväntas välja skola, läkare etc Föräldrar som har lyckats postionera sig i detta förändrade samhälle ställer andra krav på skolan än vad tidigare generationers föräldrar gör. Skolan ska då passa in i förälderns liv och kalendarium och inte tvärtom, apropå alla ledghetsansökningar för resor under skoltid.

    Relation 4) Psykolog – föräldrar
    Forster är utbildad psykolog och får ta emot brev från en förälder.
    Psykologyrket är ett relativt ungt yrke som hänger samman med samhällsförändringar, t.ex. urbanisering, industrialisering etc. Samhällsförändringar som bla. har inneburit att ungdomar idag ställs inför fler valmöjligheter än tidigare generationers ungdomrar. Valmöjligheter vars möjligheter att förfverkligas villkoras, t.ex. kan det krävas en utbilnding för artt få arbete med det som barnet senare vill, eller kapital etc.. Även föräldrar torde uppleva fler valmöjligheter, både i sitt egna liv och i sin föräldraroll, än vad föräldrar alltmänt gjorde i Sverige t.ex. för 60 år sedan.
    Om vi utgår från t.ex. Anthony Giddens forskning kännetecknas dagens samhälle av att det inte finns en yttersta autkoritet som säger hur människor ska handla – en autktoritet som förr innehades av kyrkan. Idag finns det istället flera auktoriteter, experter, som inte allt som oftast kan komma fram till olika svar. Ytterst är det dock individen, här föräldern, som bär ansvar för sitt handlande
    Vilket i sin tur innebär att individer idag, mer än tidigare, känner sig manade att fråga någon expert, i det här fallet en psykolog, om hur hon ska handla, i det här fallet barnets hemläxa.

    Relation 5) Psykolog-skolan/lärare
    Manuel Forster har en egen bakgrund men representerar samtidigt en yrkeskår, psykologyrket. Lärare har också egna och individuella bakgrunder men representerar samtidigit ett läraryrke eller en specialisering av läraryrket. Kort sagt, psykologen och läraren som funktioner är två auktoriteter, experter, som båda kan ha barn och ungdomars utvckling och lärande som sina expertområden. Och det är inte av naturen givet att de sedan urminnes tider måste ha samma uppfattningar i alla frågor.


    • Hej Pär,

      Vad är det du vill ha sagt med din historiska genomgång och problematisering?


      • Varför uppstod detta problem som mamman upplever?
        Varför vände sig mamman inte till barnets lärare som hade givit läxan?
        Varför svarade Forster som han gjorde?
        Varför publicerade DN detta svar?

        Beror allt på att Folster står för flum?

        Jag har svårt att tro det.


      • Fråga 1 och 2 går inte att svara på, men det är väl så att det många gånger sådana situationer som finns i och runt skolan. Svaren kan nog bero på olika omständigheter. Fråga 3 beror nog på Forsters bakgrund, se mitt svar till Stefan Wennberg. Fråga 4: DN har ju ingen gemensam hållning i dessa frågor utan lägger över detta på de som svarar. Fråga 5: Jag tror att Folsters biologiska bakgrund spelar nog roll här.


  10. 1. Stefan skriver i sitt inlägg ovan: ”Helt riktigt så är några av länderna som ligger i PISA toppen kända för att vara ”pluggländer” men långt ifrån alla. Baksidan i dessa länder är att elever sällan tränas i kreativt tänkande och eget ansvarstagande.” Nu är det så att svenska elever trots att de inte går i skola i ett ”pluggland” tyvärr är rätt kassa även på kreativt tänkande och eget ansvarstagande. Så det ägget och den hönan får snurra några varv till.
    2. Jag vidhåller att det är att slösa med dyrbar lärartid att ägna lektionstid åt att öva nödvändiga fakta, som tabeller, verbböjningar med mera som behövs som redskap i undervisning och utveckling av kunskaper.
    3. Vad ”något annat” är som påverkar resultaten är naturligtvis och elände det som med ett brett penseldrag kan benämnas det sociala arvet – och det mina vänner har vi störts möjlighet att bryta genom att ignorera det och se till varje elev, inte till hans eller hennes sociala bakgrund.


  11. Om en tillräckligt stor andel av befolkningen åt soppa med skeden felvänd skulle man lätt kunna plocka fram statistik om hur illa man får i sig soppa då sked används.
    Läxor gör på sin höjd begränsad nytta om de är fel utformade, och det är först när denna felanvändning avstyrts som en intressant statistik kan plockas fram. Jag misstänker att en del av de läxor som getts genom åren inte har varit så smart genomtänkta.
    Det kan förklara evidens som pekar ut läxan som verkningslös.
    Vad som ÄR vetenskapligt bekräftat är att bra strukturerad repetition ger bestående kunskaper genom att neural vävnad byggs upp i hjärnan. Där kan läxan vara ett av repetitionstillfällena.
    Då läxan är bra konstruerad, för sådant förekommer säkert:
    En förälder som från en expert lärt sig att läxor inte är bra, kan pga. bristande inre övertygelse sakna den nyans i rösten som skulle inspirerat telningen till en väl genomförd läxa.


    • Hej Pekka,

      Tusen tack för den utmärkta redogörelsen. Du har med all önskvärd tydlighet på ett kortfattat sätt formulerat det som jag ville ha sagt, men som inte ens kan formulera lika tydligt. Där jag dessutom behöver flera sidor på mig. Elegant och åter igen tack Pekka!


  12. Härligt med lite debatt!

    Men är en läxa en läxa oavsett. Tittar vi på den traditionella betydelsen av läxa så handlar det kort och gott om utantillträning och repetition på redan avklarade moment.
    Fast i dagens individanpassade verksamhet, där pedagogiska vinster räknas hem desto mer olika elevernas arbete är uppbyggt i klassrummet, blir det svårare att definiera vad en läxa är och bör vara. Finns det någon poäng att kalla något en läxa när klassen är uppdelad i grupper som dessutom inte arbetar med samma sak och på så vis göra det otydligt för eleverna vilken relevans en resultatuppföljning av det som ska läras in verkligen har.

    Finns det ingen pedagogisk vinst att genomföra muntliga/skriftliga läxförhör?

    Även jag hör till den skara som anser att den pedagogiska forskningen i allmänhet, samt den svenska pedagogiska forskningen i synnerhet drivs av en djupt ideologiskt agenda för att rättfärdiga och cementerar den enda tillåtna diskursen för vad som är den rätta utbildningen. Det är väldigt mycket som anpassas för att lyfta de förträffligheter som gäller den elevstyrda verksamheten.

    Off topic: http://skolvarlden.se/bloggar/kornhall/lararkaren-maste-vara-pa-tarna-och-fraga-vilken-vetenskap

    Min personliga åsikt när det gäller läxor, är att det behövs fler och mer, men först när vi tagit bort all form av elevstyrd verksamhet i grundskolan och grundkurserna på gymnasiet och fokus åter handlar om kunskapsinlärning och inte en massa annat fint som inte går att mäta, då har det vi kalla läxor en naturlig plats i våra elevers kunskapsinlärning.


    • Hej Fredrik,
      Jag vet inte om det behövs fler läxor, men att eleverna behöver anstränga sig och öva råder det inget tvivel om. Dessvärre är det så att många läxor inte är bra, så här måste jag hålla med de personer som är motståndare till läxor. En dålig läxa är direkt förödande för en svag elev och det är något som kan sätta djupa spår i elevens tilltro till skolan och även till sin egen förmåga. Däremot kan en bra läxa vara bra för eleven. Vad är då en bra läxa? Svårt att på uppgiftsstandardnivå definiera exakt vad det handlar om. Men jag anser att:
      • Innehållet ska vara känt för eleven.
      • Det handlar om att befästa en kunskap eller färdighet.
      • Innehållet ska utgå från elevens förförståelse så att läxan inte bli för svår.
      • Eleven ska ha möjlighet att lyckas.
      • Läxan ska inte finnas till för läxan skull, det ska finnas ett syfte med läxan.

      Jag menar att det allt för ofta är så att skolan delar ut dåliga läxor, vilket dödar intresset. Men jag anser inte att man kategoriskt kan säga att läxor är dåligt och det är just detta jag vänder mig mot när det Martin Forsters svar.


  13. Hej
    Det är så sorgligt. Men det är flummiga idéer som dominerat debatten i, inte 20 år, utan 70 år. Det första misstaget var att tro att det går att undervisa en grupp elever med väldigt varierande förutsättningar för studier. Det misstaget gjordes i samband med enhetsskolans införande. Saker som arbetsminne, kognitiv förmåga, förmåga att fokusera på en sak i taget och intresse varierar kraftigt mellan elever och gör att undervisningen måste anpassas och den enda anpassning som är praktisk möjlig är att förändra takten. Tyvärr ville många tro, och många vill fortfarande tro, att vi alla föds som tomma ark som det bara är att fylla med kunskap. Därav idén om att inte dela upp grundskolan i olika linjer utan alla skall pressas igenom samma kurser och om utfallet inte blir lika för alla så är det lärarnas fel. Speciellt mycket lärarnas fel är det om eleven inte får godkänt för alla skall ju klara kursen (detta är en delförklaring till betygsinflationen). Jag skall inte gå in på allt annat flum som SIA, kommunaliseringen m.m. som förstört skolan. Vad har då det jag har skrivit med läxor att göra? Jo, jag är övertygad om att läxor inte skall innebära att eleverna skall lära sig något nytt utan läxor skall handla om träning så att erövrad kunskap befästs. Men i klasser med elever med kraftigt varierande förmåga att ta till sig och förstå undervisningen så måste läxorna anpassas till vad eleverna förmår. Tyvärr blir det oftast så att läxorna läggs på en nivå som passar den medelgoda eleven. De svaga förstår inte läxan och den duktiga eleven får ingen stimulans. Det som bör göras är att ge läxor på minst tre olika nivåer. Risken är att de som inte får de svåraste läxorna anser sig stigmatiserade och kränkta samt att de skyller sina misslyckade prov på de lätta läxorna (dvs läraren).
    Ett annat ”problem” med läxor är att inte alla föräldrar är beredda att ta kampen om vad som skall göras, läxor eller lek, med barnen. Föräldrar som inte vill ta sitt ansvar och låter barnen göra som de vill, förstör naturligtvis för sina barn. Många inser det men vill inte ändra sitt beteende utan agiterar istället emot läxor och när då flummiga psykologer (vad mycket psykologerna har förstört i skolan) ger dem sitt stöd så får lärarna mycket att slåss emot.


    • Niklas Jag tror att du har en viktig poäng i detta. Det här är ett hett ämne där det finns många heliga kor och låsta positioner.
      Min personliga tolkning:
      Det hela började redan för 60 år sedan med enhetsskolereformen. En skola för alla hette det och det heter det fortfarande. Tanken var god men resultatet blev på lång sikt förödande. Thorndikes ”industriprocesspedagogik” funkade inte längre eftersom den furutsatte att det ”material” som processen skulle arbeta med skulle vara homogent och helt plötsligt gällde inte detta. Thorndikes pedagogik blev nu kraftigt ifrågasatt. Den måste ju vara helt fel eftersom så många inte klarade skolans krav. Det började därför med att kraven sänktes. De tidigare så fullmatade läroböckerna avskaffades och alla möjliga nya pedagogiska rön med därtill hörande böcker med ”mjukare” fakta såg dagens ljus.
      Det hjälpte inte heller, så i avsaknaden av läroplansstyrande böcker och lärarutbildningar fick man för sig att man skulle börja skriva nya läroplaner.
      Nu blev det ännu sämre. Då kom datorn in som en räddande ängel. för när man satte barnen framför en dator tyckte de att det var kul och dom blev tysta och lugna. Men resultaten fortsatte att rasa.
      Under hela den här resan tog man faktiskt aldrig itu med huvudproblemet. Man håller på många sätt fortfarande fast vid Thorndikes pedagogik och är man övertygad att alla barn har samma förutsättningar för alla ämnen så borde ju Thorndike funka.

      Det finns som jag ser det två lösningar på det här problemet.
      1. Differentiera klasserna och fortsätt med Thorndike fast med lite olika innehåll för barn med olika förutsättningar (Tyskarna har visst klarat sina problem på det sättet)
      2. Lyssna på konstruktivisterna och kör en pedagogik som passar i en klass med barn som har olika förutsättningar. Jag vill inte framhålla någon av konstruktivisternas pedagogiker, men jag vet att montessoripedagogiken funkar.

      Naturligtvis har jag hoppat över en massa steg i den allmänna förskingringen och naturligtvis har det hänt an massa bra saker i svenska skolan men det som oroar mig är den totala pedagogiska förvirringen som råder bland många lärare. Det märks inte minst på hur motagliga många lärare är för undergörande pedagogiska påhitt som sägs vara baserade på pedagogisk forskning.


    • Jag tror du kan gå tillbaka mycket längre än 70 år vad gäller att undervisande av elever som har olika förutsättningar mm. Gå tillbaka till folkskolans införande. Folkskolestadgan är från 1842. Och då kan man fråga sig, vilket utbildningssystem är det vi skall gå tillbaka till, om vi skall komma ifrån det vissa kallar för ”flum”? Strävan efter ”en skola för alla” är alltså inget nytt fenomen i Sverige.

      För även om vi återgår till ett parallellskolesystem, så hade den dåvarande underklassens elever också olika förutsättningar mm. Det här med begåvning, sinne för studier är inte någon klassfråga.

      När indelades elever i klasser utifrån sina egna förutsättningar? Och vill vi ha den ordningen, då det är allmänt känt att heterogena grupper är mer effektiva med tanke på ”smittan”. Så, det ultimata vore väl i så fall att dela upp klasserna efter olika begåvningsgrad, istället för som nu att ”har man otur” hamnar man i en klass i vilken många har låg ambition.

      Men jag ser inte att det här är ett elevproblem, utan ett lärarproblem. För det är fullt möjligt att ha heterogena klasser och nå målen med gott resultat. Man kan använda metoder som bidrar till att alla kan växa och lära sig. Det är inte flum utan kvalificerad undervisning. Det gäller bara att veta hur man gör det. Men om vi fokuserar på eleverna och vill dela upp dem, står vi och stampar på samma fläck.


  14. Stefan Wennberg

    Jag är en pensionerad naturvetare som under många år har undervisat såväl vid gymnasium som teknisk högskola. Du skriver att begreppet repetition är förlegat och att det bara är gamla mattelärare som använder det. Du refererar till forskning. Jag vet inte vilken kompetens du har när det gäller värdering av den didaktiska forskningen i matematik, men jag vet att det finns all anledning att ifrågasätta skolforskningen. Tyvärr har alltför många lärare, med grunda kunskaper, vilseletts av skolforskares oprövade didaktiska metoder under mer än 20 år. Ditt resonemang tyder på att du tillhör denna grupp.

    Matematik är en vetenskap som successivt byggs upp av axiom, definitioner, satser, räknelagar …. . För att underlätta problemlösningen skapas procedurer. För att förstå allt detta måste eleven se alla begrepp i otaliga och väl valda exempel. Grundläggande räknelagar och procedurer måste övas så mycket att de finns tillgängliga automatiskt vid problemlösning. Eftersom utvecklingen av nya delar av matematiken bygger på tidigare utvecklade delar är repetition en helt nödvändig del i matematikundervisningen. I den dynamiska process som lärandet utgör gäller det att läraren ständigt har hela kursen aktuell och momentant kan friska upp det gamla. I detta avseende är jag mycket orolig för kompetensen hos många av de lärare som examinerats de senaste 20 åren.

    Du skriver till Johan ” Du har väl själv lärare som går Mattelyftet t ex och inte handlar det om att låta eleverna göra samma sak massor av gånger för att lära sig. Det handlar ju istället om att skapa variation för djupare lärande och förståelse. Förståelsen ökar ju inte bara för att jag sitter och gör samma sak fler gånger. Köper inte att du blandar ihop fysiologisk träning och kognitiv utveckling heller. Det är helt olika funktioner”. Ett exempel: För att förstå och kunna använda proceduren för att lösa ekvationer krävs att man löser ”massor av ekvationer”. Detta gör man varken på grundskolan eller i gymnasiet. Det har fått till följd att elever i åk1 på NV-programmet kan pröva sig fram till en lösning av ekvationen 2x = 4, men om man ändrar till 0,7x = 0,028 klarar många av eleverna inte av det. De har varken tränat på de grundläggande räknelagarna eller på att lösa ekvationer i tillräcklig omfattning. För en del av dessa elever rättas bristerna till av seriösa lärare som repeterar delar av grundskolans kurs, men det antas ändå studenter till de tekniska högskolorna som har allvarliga brister från grundskolan. Dessa elevers lärare har säkerligen följt skolforskarnas råd att inte repetera.

    Med anledning av grundskolans femtioårsjubileum utgavs skriften ”Grundskolan 50 år”. I denna har politiker, forskare, industriföreträdare etc. skrivit artiklar. Matematikern Dag Jonsson (inte didaktiker utan riktig matematiker) har skrivit en artikel och jag citerar honom: ”En intressant observation har kunnat göras: Resultaten i exempelvis matematik är väl korrelerade med antalet timmar som eleverna ägnar åt ämnet. Den tid som svenska elever ägnar åt hemuppgifter ligger lång ner på listan bland jämförda länder enligt PISA-undersökningen, men studerar man den sammanlagda matematiktiden blir inte situationen nämnvärt bättre. Det finns med andra ord inga genvägar till goda resultat, utan det krävs arbete och åter arbete”. I vilken omfattning läxor ges i dagens skola är jag inte uppdaterad på, men historiskt har problemet varit att begränsa omfattningen av läxor i främmande språk och humanistiska ämnen. Matematik och naturvetenskap har ofta fått stryka på foten. PISA-resultatet tyder kanske på att det fortfarande är så. Väl planerade läxor i matematik har enligt min mening stor betydelse för elevernas lärande. Framförallt i den svenska skolan där miljön i klassrummen ofta gör det helt omöjligt att arbeta.

    Vad som förvånar är att forskare och politiker på stående fot vågar avfärda sådant som fungerat i generationer så framgångsrikt i den svenska skolan. Även om vänsterpolitiker av taktiska skäl försöker skylla de sjunkande kunskapsresultaten på friskolor, segregation, public service etc. kan man väl inte vara omedveten om vad som verkligen är orsak till att kunskaperna sjunker dramatiskt. Enligt min mening är huvudorsaken att socialdemokraterna i slutet av 1980-talet raserade hela det fundament som den svenska skolan vilat på. Man ändrade på i stort sett allt i ett skolsystem vars elever, vid såväl grundskola som gymnasium, presterade på topp enligt TIMSS1995.

    Man kommunaliserade skolan – man avskaffade lågstadielärare, mellanstadielärare, adjunkter i högstadiet och gymnasiet samt lektorer i gymnasiet, alla dessa kategorier experter i sina åldersgrupper och ämnen – man gick från lärarledd undervisning till fria undervisningsformer – man avskaffade särskild kurs i högstadiet – man avskaffade de strikta behörighetsreglerna för undervisning – man avskaffade behörighetskrav för rektorer etc. Ett fullständigt vansinne! Detta genomfördes av ideologiska skäl med stöd av skolforskning. I Finland, som fram till 80-talet hade ett skolsystem nästan identiskt med det svenska, begick man inte detta misstag utan har moderniserat i lugn takt. Jag är därför kritisk till varje försök att fortsätta massakern på den svenska skolan refererande till en ideologiskt baserad svensk skolforskning.

    I mer än 50 år har förts en debatt i internationell didaktisk skolforskning om relationen mellan konceptuell och procedurell kunskap. Idag råder konsensus om detta. Broady (2007) beskriver utveckling av kunskap och förståelse som en process med start i osammanhängande och ytlig procedurell kunskap samt i stort sett obefintlig konceptuell kunskap. Genom ökad procedurell och även konceptuell kunskap samt sammanfogande av dessa kunskaper har utvecklingsprocessen ett mål där både den procedurella och konceptuella kunskapen är rik och väl sammanhängande samt även rik på kopplingar mellan dessa kunskapstyper. Det innebär att procedurell och konceptuell kunskap stöder varandra i lärprocessen. Förståelse definieras enligt denna modell som innefattande både pocedurell och konceptuell kunskap där graden av förståelse beror på hur rika och väl sammanhängande dessa kunskaper är. Hotano (2007) beskriver adaptiv förmåga med att kunna tillämpa procedurer i nya situationer. Det är en avancerad form av konceptuell kunskap som finns med i betygskriterier för betyget A. Han säger att den som besitter sådan kunskap har förvärvat den i ett aktivt användande av procedurer vid problemlösning. Utvecklingen av förståelse i matematik är med andra ord helt beroende av flitigt problemlösande!


    • Intressant kommentar!

      Problemet är väl att man söker efter en enhetlig metod som kan användas i alla ämnen och allt lärande och så drabbas vissa av ett tunnelseende. Självklart blir man bättre på att lösa ekvationer om man gör det om och om igen, på samma sätt som man blir bättre på att köra i en rondell om man gjort det tusentals gånger än om man bara gjort det en gång. Men kanske man även behöver förstå vad ekvationen står för i ”verkligheten” så man kan tillämpa den också där.

      Men om man övar på att komma på historiska årtal och händelser om och om igen, lär man sig inte sambanden mellan dessa och vilken effekt dessa har fått för nuet och kommer få för framtiden. Och lära sig dessa årtal. Här kanske det handlar om att inte repetera utan att lära sig se samband och att tänka till, först och främst. Man kan veta mycket om historien utan att förstå. Sen är det naturligtvis en bonus om man kan alla viktiga och ”oviktiga” historiska årtal.

      Det ena utesluter inte det andra. Men i debatten och kanske främst av utbildningspolitikerna råder ett slags antingen-eller. Det finns alltså ett ”intellektuellt tunnelseende” som vi behöver göra något åt.


      • ”Men kanske man även behöver förstå vad ekvationen står för i ”verkligheten” så man kan tillämpa den också där.”
        Knappast, matematik är abstrakt och i fallet ekvationer så måste man lära sig hantverket att lösa dem. Man kan svårligen bygga ett hus utan att kunna slå en spik. Och som du skriver, det ena utesluter inte det andra.
        Men läxdebatten vill just uteslute det första. Träning och repetition.
        Tunnelseendet försvinner så snart vi får en vetenskaplig syn på pedagogik i det här landet igen.
        Nu är det mest kortsiktig retorik och politiska poänger som driver utvecklingen.


      • Ja, tyvärr är det nog så att en del av pedagogiken också skapar intellektuellt tunnelseende.


  15. Monika

    Du missförstår vitsen med att lösa många problem inom ett visst område. Exemplen ser olika ut och adderar därför mer och mer förståelse av hur räknelagen, proceduren eller algoritmen fungerar. Baroody och Hotano visar hur konceptuell (förståelse) kunskap utvecklas av problemlösning, förutsatt att problemen är väl utvalda.


    • Nej, det tror jag inte. Jag tror snarare att du läser in det i min kommentar. Det jag tar upphandlar inte om problemlösning. När det gäller detta, håller jag helt med.


  16. DN igen:
    http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/darfor-tror-skolforskare-inte-langre-pa-disciplin/
    Det var ett tag sedan Zaremba ägde i spalterna.
    God Jul!


    • Vilket snömos. GOD JUL!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s