h1

Medveten feltolkning

02 januari 2015

I Dagens Nyheter Kultur, fredagen 19/12-14, skriver journalisten Eva-Lotta Hultén en artikel om skolan, länk. Jag skrev ett svar på denna artikel, men jag var för långsam. DN:s redaktion meddelade mig  att tiden för replik hade gått ut. Trist så klart, men i juletider är det ibland svårt att hinna med allt man måste. Därför skriver jag ett svar på min blogg i stället.

Rubriken på artikeln är ”Därför tror inte längre skolforskare på disciplin”. Vilka forskare Eva-Lotta Hultén menar och om det är alla forskare det framgår inte av artikeln.

I artikeln lyfter Eva-Lotta Hultén fram konflikten mellan progressivister och de hon kallar traditionalister. Problem med artikeln är att Hultén lyfter fram en konflikt som fanns i början av 1900-talet, som om det är just här svensk skola skiljelinje är. Den skola som Eva-Lotta Hultén vill tillskriva ”Traditionalisterna” finns inte längre. Men detta är ett grepp som hela den progressivistiska rörelsen använt gentemot Jan Björklund under hela hans tid som utbildningsminister. Man tillskriver Björklund en mängd åsikter, samtidigt som ”proggarna”(progressivisterna) skönmålas.

Eva-Lotta Hultén menar att traditionalisterna har en rigid kunskapssyn och mätfixering. Det är klart att det finns lärare som fortfarande sitter fast i misstaget de ”fyra F:en” i Lpo 94 befäste, nämligen att det skulle finnas fakta som var frikopplade från förståelse. Det är också helt riktigt att det första försöket att lämna det relativa betygssystemet och dess traditionella kunskapssyn i samband med Lpo 94 saboterades – Av proggarna!

Problemet är att när politiker de senast 20 åren har tagit beslut om skolan, har de som haft till uppgift att utföra dessa beslut; tjänstemän på Skolverket, lärarutbildare och personal på pedagogiska institutioner har systematiskt motarbetat dessa beslut. Utifrån sina maktpositioner har en ideologisk idé om vad skola bör vara fått råda, istället för att följa demokratiska spelregler. De så kallade proggarna har spridit motstånd mot resultatuppföljning och betyg, trots att riksdagen beslutat att läroplanerna Lpo 94 och Lgr 11 bygger på resultatuppföljning och att vi i Sverige ska ha betyg. Jag kallar dessa makthavare det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE).

Samtidigt har den ena mirakelmetoden efter den andra presenterats sedan Lpo 94 infördes – PBL, Portfolio, Entreprenöriellt lärande, Learning studies, Lärstilar för att nämna några. Trots att det i styrdokumenten står att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet utgår samtliga metoder från någon slags entusiasm med goda resultat i medelklasskolor. Någon forskningsanknytning finns inte, där pedagogen/forskaren inledningsvis ställer upp en tes och sedan försöker falsifiera den. Istället knyts lämplig forskning i efterhand till metoden för att den ska få status. Dessutom fuskas det med vetenskapsteori kring dessa studier, bara i syfte att få fram rätt ideologi. Finns det några studier som har gjorts i invandrartäta områden, i bruksorter på landsbygden eller i socialt utsatta områden? Tveksamt. Jo, förresten, det gjordes en i Färila, med katastrofalt resultat som försvarades med att skolan hade så dåligt elevmaterial. Det var alltså inte fel på metodiken utan på eleverna. Alla dessa mirakelmetodiker borde ha redovisat resultat före och efter genomförande studie, men så klart är detta inte gjort, eftersom PIE avskyr resultatuppföljning. Så hur vet man att metoderna fungerar? Nej, det vet man självklart inte, utan möjligtvis på grund av att eleverna är glada och entusiastiska. Alltså alla dessa positiva medelklassbarn som skulle kunna gå i vilken skola som helst och klara sig.

Det Eva-Lotta Hultén gör är att hysa förakt för underklassens barn. Alla barn som lämnar grundskolan efter 9 år utan att kunna läsa och skriva tillräckligt bara. Alla barn som inte lyckas i skolan. Alla barn som inte kommer in på gymnasiet. Alla barn som inte har föräldrar som hjälper dem med skolarbetet. Alla barn som kommer från hem som saknar studietradition. Förutsättningarna i samhället har förändrats sedan Eva-Lotta Hultén själv gick i grundskola, kravnivå utanför skolan är betydligt högre. Eva-Lotta Hulténs och PIE:s inställning diskvalificera de elever som är de svagaste.

Dessvärre har varken Eva-Lotta Hultén eller PIE förståelse för att läraren i vardagen måste jobba med att mäta/ hålla rätt på kunskaper. Hur ska man annars kunna veta vad eleverna kan och hur de ska kunna få den kunskapsrätt, läroplanens kunskapskrav tillgodosedda? Än viktigare är det ansvar som läraren/skolan ska ta för att hålla reda på detta. Utan att mäta och sätta upp kunskapskrav är risken överhängande att de svagaste eleverna blir utslagna. Om det slarvas med detta kan läraren hamna i att tro att alla är med. Medelklassbarnen klarar sig nästan alltid, oavsett skolform och pedagogik. Tyvärr verkar inte Hultén förstå att den faktakunskap som lärdes in utantill när hon själv gick i skolan inte är den kunskap som både Lpo 94 och Lgr 11 föreskriver. I stället handlar det om en kunskapssyn som Ference Marton mfl lyfte fram i boken Inlärning och omvärldsuppfattning, det vill säga holistisk kunskap (djupkunskap). När Eva-Lotta Hultén polariserar mellan de abstrakta förmågor som hon lyfter till skyarna och baskunskaper är det högst olyckligt. För att kunna vara kreativ och ha kritiskt tänkande i skolarbetet behöver eleven ha goda kunskaper i ämnets principer och begrepp. Väl många gymnasieelever kan t ex idag inte skilja på kritiskt tänkande och allmänt tyckande, ett problem som även finns på högskolan. Okunniga elever blir kreativa på annat sätt, t.ex. genom att förstöra lektioner. Och ordningsproblem är ett stort problem i svensk skola, att det saknas arbetsro och att eleverna surfar på sina mobiltelefoner kring helt andra saker än det skolarbetet handlar om. Det kan väl knappast ha undgått Eva-Lotta Hultén.

PISA:s prov mäter kunskap, det senaste logiskt tänkande och problemlösning. Ändå väljer Eva-Lotta Hultén att inte inse allvaret när svenska resultat sjunker. Problemet är inte Jan Björklunds politik utan att PIE systematiskt motverkat införandet av de två senaste läroplanerna. Det finns många exempel på detta, processen kring hur Lgr 11 kom till och förmågorna för att nämna två. När Lgr 11 skulle tas fram låg Leif Davidssons utredning (SOU 2010:96) till grund för denna. Davidsson tryckte bland annat på att målen skulle bli färre och konkretare, men också att de dubbla målen skulle bort (mål att sträva mot och mål att uppnå). Tjänstemännen på Skolverket och pedagogiska sakkunniga, tillika företrädare för PIE brydde sig överhuvudtaget inte om detta. Lgr 11 blev både mer abstrakt och svårbegriplig, samt att mål att sträva mot bytte namn till förmågor. Men istället för att se hur Björklunds politik och det uppdrag som gavs till Skolverket, systematiskt motarbetats skyller Eva-Lotta Hultén och andra proggare hela tiden på Jan Björklunds politik. Detta är PIE:s vanliga taktik – fokusförflyttning, länk.

På samma sätt har pedagogiska ideologiska etablissemanget (PIE), jobbat när det gäller förmågorna. Istället för att fokusera på vilka kunskaper eleverna har rätt att uppnå, alltså kunskapskrav, har man flyttat fokus till förmågorna. Det är precis på samma sätt man saboterade införandet av Lpo 94. Fokus lades på mål att sträva mot och många företrädare för PIE valde att systematiskt miss- och feltolka Lpo 94. Nu upprepar sig historien. Redan 2009 skrev jag blogginlägg om detta, alltså innan Lgr 11, länk. Även inför Lgr 11 spreds det diffusa med läroplanen, trots andra intentioner från utredare Davidsson och minister Björklund, länk.

Eva-Lotta Hultén refererar till Lennart Grosin på ett komiskt sätt, där hon lyfter fram något atypiskt för forskningstraditionen ”framgångsrika skolor”. Hela denna tradition bygger på resultatuppföljning vilket i sin tur förutsätter att kunskap går att mäta. Det är på detta empiriska fundament och som en abstrakt sammanfattning av den ordning och reda, kunnig undervisning, systematiska uppföljning och ansvarstagande från läraren som karaktäriserar framgångsrika skolor, formulerar ”pedagogisk kärlek”. Det Grosin representerar är den exakta motsatsen till det odefinierade ”Om läraren bara älskar sina elever så lär de sig”.

Diane Ravitch bok är en svidande kritik av och en uppgörelse med den positivistiska mättekniska traditionen (t ex relativa betyg) i vilket flervalsfrågor operationella definitioner och normalfördelningsbaserade test ingår. Det intressanta är att Ravitch i sin bok gör upp med det paradigm hon själv representerade. Hon, som så många andra, skulle sätta sig in i hur PISA:s frågor är konstruerade. Vad är det för fel på denna fråga ur ett av PISA proven:

Bakgrund

”SEMMELWEIS DAGBOK TEXT 2

En del av forskningen på sjukhuset bestod av obduktioner. Liket efter en avliden person öppnades för att finna dödsorsaken. Semmelweis noterade att studenter som arbetade på första avdelningen ofta deltog i obduktioner av kvinnor som avlidit dagen före, varefter de undersökte kvinnor som just fött. De fäste ingen stor vikt vid att tvätta sig efter obduktioner. Vissa var till och med stolta över det faktum att man kunde känna på deras lukt att de arbetat på bårhuset, då detta visade deras flit!

En av Semmelweis vänner avled efter att ha skurit sig under en obduktion. Obduktionen av hans kropp visade att han hade samma symptom som mödrarna som dött av barnsängsfeber. Detta gav Semmelweis en ny idé.”

Fråga

”Semmelweis nya idé hade att göra med den höga procentandelen kvinnor som dog på förlossningsavdelningarna och studenternas beteende.

Vilken var hans idé?

A Om studenterna tvättade sig efter obduktion skulle det leda till en minskning av barnsängsfeber.

B Studenterna borde inte delta i obduktioner eftersom de kan skära sig.

C Studenterna luktar illa eftersom de inte tvättar sig efter obduktioner.

D Studenterna vill visa sig flitiga, vilket gör dem slarviga då de undersöker kvinnorna.”

eller frågan

”Semmelweis lyckades med sina försök att minska dödsfallen orsakade av barnsängsfeber. Men ännu idag kvarstår barnsängsfeber som en sjukdom svår att eliminera.

Svårbotade sjukdomar är fortfarande ett problem på sjukhus. Många rutinåtgärder syftar till att få sådana problem under kontroll. En sådan rutinåtgärd är att tvätta lakan i hög temperatur.

Förklara varför hög temperatur (vid lakanstvätt) kan minska risken för patienter att få en sjukdom.

A Lakanen blir renare

B Hög temperatur dödar många bakterier

C Patienterna mår bättre då de for rena lakan

D Lakanen bli vitare ”

Det är kanske inte är att det finns fyra svarsalternativ som är problemet?

När det gäller den svenska pedagogiska forskningen finns det en högst tvivelaktig koppling till vetenskap. Det förekommer oredlighet och det fuskas med vetenskapsmetodik. Att skylla svensk skolas misslyckande på Jan Björklunds politik är att flytta fokus från den ideologi som helt utan ansvarstagande fått förstöra för tusentals elever och lärare. Som en konsekvens av PIE:s systematiska saboterande av svensk skola har regeringen har inrättat ett Skolforskningsinstitut som ska byggas av professor Per Thullberg. Förhoppningsvis kommer svensk pedagogisk forskning därmed ha en annan utgångspunkt än vad den har idag, nämligen den vetenskapliga.

Eva-Lotta Hultén har stora problem med sitt journalistiska kritiska tänkande. Att påstå att svensk skolas problem har med Jan Björklunds ambition att skapa ordning och reda i svensk skola är inte bara okunnigt utan även direkt kränkande.

Advertisements

27 kommentarer

  1. Eva-Lotta Hultén lever av att skriva åsiktsinlägg. Sina kunskaper om skolan bygger hon på sitt frilansskrivande. Hon ingår i ett nätverk. Gruppen består förutom Eva-Lotta av Ingrid Carlgren, Solweig Eklund, Olle Holmberg, Sven-Eric Liedman och Sten Svensson med flera
    .
    Många av företrädarna var under 80 och 90-talet byråkrater och fackliga ledare. De styrde över det ifrågasatta svenska utbildningsväsendet på olika nivåer; skolutveckling, lärarutbildningen, Lärarförbundet och i departement. Nätverket har en ideologisk agenda. De tillhör Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) och försvarar en skola där allt många elever misslyckats och misslyckas med att nå målen. Deras kritik av prov och betyg är massiv, men byggs på åsikter, inte forskning.

    Kärntruppen tycker att det mesta som sägs i offentligheten handlar om skolans och lärarutbildningens brister. De tycker att debatten är politiskt snedvriden och att de har problem med att få utrymme i massmedia och offentliga debatten.

    Man ska ge dem rätt på en punkt och det är att de har kraftigt avvikande åsikter om hur skolforskningens resultat idag ska tolkas och åtgärdas. Att förespråka en återgång till en skola där man inte följer upp elevernas resultat är omöjligt, utom för PIE:are.

    DN ger utrymme åt en liten inflytelserik grupp, genom att publicera en ensidigt artikel av Eva-Lotta Hultén, Varför tillåter DN ingen att ifrågasätta hennes ståndpunkt?


    • Arne,
      Jag tror nog att DN definitivt hade tagit in min eller någon annans text om den kommit in i tid.

      För övrigt anser jag att det är just dessa makthavare och flera som själva varit med och förstört svensk skola och nu skyller på andra. Detta är inte hederligt.


  2. Shit, synd att du inte hann få in det svaret!
    Det hade givit en del reaktioner tror jag.

    Det är tyvärr likadant på många andra områden i svensk politik.
    Mkt låg vetenskaplig nivå pga ideologiska agendor.
    Men med folk som du, Johan, så kommer vi att kunna vända skutan!
    Gott nytt år!


    • Magnus,

      Jag hoppas du har rätt att vi alla tillsammans kan vända skutan. Dessvärre är jag nog lite desillusionerad, eftersom jag tror att alla dessa personer inom PIE sitter på maktpositioner och förhindrar allt det som för länge sedan borde ha genomförts. Och återväxten är kontinuerlig. Alla doktorander och forskare som vill göra karriär måste ställa upp på ideologi annars stoppas de.


      • Johan, med demokrati ska vi förändra alltihop!


  3. Mycket bra och viktig artikel, Johan. Svårbegripligt att den inte publicerades. Jag fick en gång samma svar från DN-debatt, men då hade det gått nästan två månader från ursprungsartikeln så då var resonemanget högst begripligt. En fråga som jag skulle vilja lyfta – hur kan man vara för formativ bedömning och självbedömning men inte för kunskapsuppföljning? Båda typerna av bedömning bygger ju på att man känner målen, vet precis var eleven eller man själv befinner sig i förhållande till målen och har en god uppfattning om hur man tar sig från det ena stället till det andra. Formativ bedömning utan kunskapsuppföljning är som orientering utan karta och kompass.


    • Helena,
      Håller med dig fullständigt, jag begriper inte detta. Men å andra sidan finns det inte mycket logik i det PIE står för.


    • Helena, med all respekt för Johans svar: synd att du inte skrev en replik själv! Din artikel i SvD idag var rent lysande!


  4. Johan, du skriver engagerat om såväl PIE som om underklassens barn. Jan Björklund har också visat intresse för barn tillhörande arbetarklassen.

    Som sociolog är det intressant att se hur det gamla klassbegreppet rustas upp och ges en mening i samband med kunskap.

    Vilken kunskap skulle arbetarklassen eller underklassen vara i behov av menar du?

    En gammal kunskap som tidigare hävdades att arbetarklassen var i behov av var en klassmedvetenhet och en kunskap om samhällets mekanismer, stratifiering etc. Är det en sådan kunskap som du menar att skolan har svikit arbetarklassen?

    Eller är det den kunskap som värderas högt av medelklassen och överklassen som du menar proggarna, Hultén med flera har svikit arbetarklassen? Och vilken är denna kunskap?

    Om det ligger något i vad Jan Björklund hävdar, att alla inte kan bli akademiker och att det inte är bra för samhället om alla blir akademiker så bör vi diskutera vilken kunskap som olika grupper behöver och vilka som ska avgöra vilka kunskaper som dessa grupper behöver?

    Du har helt rätt att proggarna har svikit arbetarklassen – men det har även kapitalet gjort. Idag är det få som hävdar en tro på en kollektiv medvetenhet, istället är det medelklassens normer om individualitet som genomsyrar såväl läroplaner som ”diskursen” om skolan.

    Skolan har sedan begynnelsen en samhällelig uppgift att fylla så tillvida att den ska sortera och förbereda inför vuxenlivet i ett alltmer arbetsdelat samhälle. Arbetsdelningens reproduktion är ett samhälleligt problem som i skolan görs till individuella problem genom psykologiska teorier om individer, lärande etc.

    Och klassbegreppet har genom Guy Standings vidareutvckling av begreppet ”prekariatet” fått en vitalare mening. Ekonomen Guy Standing delar upp samhället sociala strafifiering i sju huvudgrupper.
    Överst en global ekonomisk elit som har inflytande över det mesta, inklusive regeringars beslut. Därunder proficianer, dvs. fackmän och under denna grupp ett salariat och sedan en krympande arbetarklass. Under arbetarklassen ett alltmer växande prekariat – ett proletariat som lever under prekära förhållanden med tillfälliga anställningar varvat med arbetslöshet etc.

    Guy Standing håller med dig i en del av vad du har skrivit i den här bloggen under fem år, dock ser han inte ett PIE i varje västerländskt utbildingssystem är orsaken till nämnda utbilndingsproblem utan istället politiskt-ekonomiska intressen.

    Jag tror att du har missat mekanismerna bakom den förändring som sker – där såväl PIE – de som du föraktar – och Hattie med flera (de som jag tror du hyllar) – endast är ”lakejer” till nämnda politiska-ekonomiska intressen.


    • Pär,
      Jag menar basickunskap, så som att läsa, räkna och skriva, det som ligger till grund för att tillgodogöra sig högre kunskaper som till exempel klassperspektiv eller klassmedvetande. I många medelklassfamiljer får barnen det med modersmjölken – det läses och det är underförstått att skolan är viktig. Det är verkligen inte uttalat i underklassen, så många gånger jag har hört föräldrar till mina elever säga: ”Jag var ju inte så bra i skolan, men det gick ju bra för mig”. Inte i dagens samhälle.

      Jag är inte så säker på att de politiska-ekonomiska intressena ligger bakom detta, för det måste vara ett nedköp att låta så många misslyckas i skolan som de gör. I sådana fall skulle deras motiv vara att hålla arbetarklassen i schack och det kan ju stämma, men det blev i stället segregation och bilbränder.

      Bourdieu beskriver detta på ett bättre sätt, som tar in både politiskt, ekonomiskt och kulturellt perspektiv och just makten. Pierre Bourdieus teorier vore intressanta att applicera på PIE. Kanske är värt att skriva ett blogginlägg om.


  5. Att mycket av svensk pedagogisk forskning mest handlar om att producera ideologi år vänstern har jag argumenterat för i åtskilliga sammanhang. Jag är inte alls förvånad över att DN inte tog inlägget, tyvärr. Försök med SvD och Brännpunkt nästa gång.


    • Hej Cais,

      Jo, kanske ska jag göra det. Bra att du argumenterar för detta – fortsätt med det.


  6. Din fiendes fiende är inte nödvändigtvis din vän…

    Jag höll på att tappa hakan när jag läste Eva-Lotta Hulténs artikel och kom fram till avsnittet där hon började att tala om Diane Ravitch.

    ”Men denna mät- och disciplinkultur har börjat möta alltmer motstånd. En av de främsta kritikerna är numera Diane Ravitch…”

    Vad DR ändrade uppfattning om var, för att använda hennes egna ord från det första kapitlet i, The Death and Life of the Great American School System (min översättning i kursiv stil):

    Jag var medveten om att jag hade genomgått en sönderslitande transformation i min syn på reformer i skolan. Där jag en gång hade varit hoppfull, till och med entusiastisk kring den potentiella nyttan med test, ansvarsutkrävande, val, och marknaden, så upplevde jag nu djupa tvivel kring dessa idéer.

    Jag tror det är helt avgörande att man är införstådd i sammanhanget och exakt vad detta hänför sig till, vilket beskrivs i de efterföljande styckena, nämligen (i kort form, min sammanfattning och tolkning),

    DR fick våren 1991 ett telefonsamtal från President George Bush (dä) dåvarande utbildningsminister Lamar Alexander, som bjöd in henne till Washington för samtal, vilket resulterade att hon tackade ja till posten som vice utbildningsminister med ansvar för Skolforskning och Innovation.

    I den positionen blev hon exponerad för tankar kring “val”,

    frågan om val hade aldrig varit betydelsefull för mig, men jag fann att jag själv började försöka inkorporera argumenten för val i min egen världsbild … Jag började sympatisera med argumentet för att låta federala medel följa fattiga elever till den skola de själva vill välja. Om barn inte utvecklades i sin vanliga skola, varför inte låta ta dem ta med sina federala medel till en annan skola, publik eller privat, även religiös? Eftersom rika familjer kunde välja skola genom att flytta till ett bättre bostadsområde, eller skriva in sina barn i en privat skola, varför skulle inte fattiga familjer ha liknande valmöjligheter?

    För att styra och reformera denna nya värld, så skulle en annan uppsättning strukturella förändringar och redskap från affärsvärlden användas, bl.a. avreglering och privatisering, friskolor (charter), prestationsbaserade löner och ansvarsutkrävande. En utveckling som kom att fortsätta under Bill Clinton.

    I takt med att ansvarsutkrävande blev mera centralt, så ökade också fokuseringen på standardiserade test, och i och med att “No Child Left Behind” (NCLB) skrevs in som lag i january 2002, så lyftes dessa till nya nivår.

    Resultaten på standardiserade (flervals kryssa rätt test) i matematik och läsning blev nu det helt centrala, och, skulle komma att ensamt ligga till grund för att bedöma elever, och beslut om att stänga hela skolor och belöna eller säga upp rektorer och lärare.

    Det är de här typen av test, som alla delstater I USA blev tvungna att utföra, stängande av skolor och utkrävandet av ansvar genom att bland annat sparka rektorer och lärare baserade på resultaten av dessa test som Diane Ravitch kom att ifrågasätta I takt med att data strömmade in under 2000-talet.

    DR är i övrig (om man ska läsa från det hon skriver vidare), inte alls någon motståndare till prov, tvärtom, så poängterar hon I kapitel 8, i ett stycke som refererar till de starka motreaktioner som kom från motståndare till “prov” efter NCLB,

    testmotståndarna slog ut mot fel mål. Prov är inte problemet. Prov kan designas och användas bra eller dåligt. Problemet var missbruket av prov med höga insatser, tron att ett prov med säkerhet skulle kunna identifiera vilka elever som skulle hållas tillbaka, vilka lärare och rektorer som skulle sägas upp eller belönas, och vilka skolor som skulle stängas – och iden att dessa förändringar oundvikligen skulle producera bättre utbildning

    Vidare,

    Informationen som fås från ett prov kan vara extremt värdefull, om proven är valida och pålitliga. Resultaten kan visa eleverna vad de har lärt sig, och vad de inte lärt sig, och vad de behöver förbättra. De kan berätta för föräldrarna hur deras barn presterar I jämförelse till andra i deras egen ålder och årskurs. De kan informera lärarna huruvida deras studenter förstår vad som lärs ut. De kan möjliggöra för lärare och skoladministratörer att bedöma vilka studenter som behöver extra hjälp eller andra instruktionsmetoder…

    DRs grundläggande filosofi när det kommer till skolan (som jag uppfattar den), en bred ”liberal education” inom humaniora och vetenskaperna, med en,

    djup tro på värdet av en rik och sammanhängande läroplan, speciellt I historia och litteratur

    Och när man läser vidare i The Death and Life of the Great American School System så kan man t.ex. fånga upp följande guldklimpar,

    Ett problem med provbaserat ansvarsutkrävande, som det för närvarande är definierat, är att det tar bort allt ansvar från eleverna och deras föräldrar för elevernas akademiska prestationer

    författarna till lagen [NCLB] glömde att föräldrarna är primärt ansvariga för sina barns beteende och attityder. Det är familjer som ser till eller inte ser till att barnen närvarar i skolan regelbundet, att de är vid god hälsa, att de gör sina läxor, och att de är uppmuntrade till att läsa och lära

    Och tvärtom vad Eva-Lotta antyder, så är Ravitch stark anhängare (som jag förstår det) till NAEP, vilket är USAs interna “PISA” test, och som utförs på liknande sätt, vilket borde vara uppenbart eftersom hon använder det som jämförande måttstock kontra de standardiserade “kryssa rätt testerna” obligatoriska under NCLB, genom hela boken…

    Dessutom, om man läst DR efterföljande bok, Reign of Error, så skriver hon bland annat följande:

    NAEP är helt centralt till diskussionen om huruvida Amerikanska studenter och de publika skolor som de går på fungerar bra eller dåligt

    För att expandera till PISA, testet i sig själv är (som jag uppfattar det i DR ögon) alltså inte dåligt, tvärtom, men det är sättet som det har kommit att används av politiker för motivera tester och policybeslut av NCLB typ som är det farliga!

    Till det ovan kan nämnas att DR tidigare bok Left Back, är en stundtals blixtrande hård kritik mot den progressiva rörelsen, inklusive Dewey, och dess aldrig sinande tro på nya pedagogiska “mirakelmediciner”, genvägar och universallösningar…

    Jag kan på rak arm bara se tre alternativ:

    1.) Eva-Lotta har inte själv läst Diane Ravitch böcker,
    2.) Hon har läst böckerna, men, så bristfälligt eller med så färgade glasögon att hon totalt missförstått vad Diane skriver,
    3.) eller, så är det en medveten och (skulle jag hävda), synnerligen graverande felaktig representation av vad DR står för!

    (eller givetvis en kombination av ovanstående)

    PS. Jag är ledsen för det långa inlägget, men jag upplevde det angeläget att både citera omfattande och rikligt för att stödja min argumentation…


    • Nicklas,
      Ett stort tack för ditt klargörande. Jag har själv inte läst Diane Ravitch bok utan fick hjälp med den passagen av en god vän som hade läst den. Nu bringar du ännu mer klarhet i frågan – tack för det.


      • Johan,
        Med glädje. Ingen kan göra allt, men alla kan vi göra något 🙂


      • Nicklas,
        Det tackar jag för!


      • En fråga som slog mig, gör inte DN någon kontroll på de Op-ed de tar in?

        Jag har för mig (om inte ett dimmigt minne sviker mig), att jag för länge sedan läste en artikel om den omfattande fakta och (kvalitets)kontroll New York Times genomförde på de artiklar som de tog in utifrån…

        Ang. Diane Ravitch, så slog det mig precis, att man kanske kan se henne lite som USAs svar på Inger Enkvist, eller vise versa, givetvis… dessa ytterst ärevördiga damer emellan.


      • Nicklas,
        Det verkar inte som om DN gör någon djupare faktakoll alls, eller också vill de att alla möjliga olika personer ska få komma till tals, som den fina och demokratiska tidning de är. Frågar du mig så tror jag inte att det sistnämnda är fallet, utan att de helt enkelt inte har tillräcklig koll.


  7. Några klargöranden:

    Rubriken har inte jag valt, och tycker inte den är bra – den är inte en korrekt sammanfattning av vad min artikel handlar om.

    Om du läser artikeln så är det rätt uppenbart att den inte ”lyfter fram en konflikt som fanns i början av 1900-talet” utan handlar om en konflikt som började då och som fortsatt, och naturligtvis också förändrats en del, under hela 1900-talet. Det är liksom artikelns själva huvudlinje att beskriva den konflikten och dess utveckling …

    Mycket av det du skriver om är inte ett bemötande av min artikel utan allsköns angrepp på idéer du inte gillar – jag hoppar över att kommentera dem – även om du genom att ta med dem i ett svar på min artikeln försöker insinuera att jag framfört dem.

    ”Förakt för underklassens barn” – eh???? Om man tycker att alla barn ska få möjlighet att utveckla sin egenart, sin förmåga att tänka och reflektera och driva projekt och samarbeta (etc) så föraktar man alltså ”underklassens barn”. Ursäkta mig men ”underklassen”??? -vad är det för 1800-talsuttryck? Och vad är det annat än förakt för arbetarklass än att som du insinuera att sådant är för svårt för dem? Läs gärna texter på min hemsida så kan du f ö se att jag i högsta grad är intresserad av ALLA elever, inte bara lyckade medelklassbarn.

    Du skriver: ”Dessvärre har varken Eva-Lotta Hultén eller PIE förståelse för att läraren i vardagen måste jobba med att mäta/ hålla rätt på kunskaper.” Min kommentar: Jodå, visst behöver man mäta – men med måtta, rätt saker, på rätt sätt och vid rätt tillfällen.

    Du skriver: ”När Eva-Lotta Hultén polariserar mellan de abstrakta förmågor som hon lyfter till skyarna och baskunskaper” – Var i texten gör jag det?

    Du skriver ”många gymnasieelever kan t ex idag inte skilja på kritiskt tänkande och allmänt tyckande, ” – där är vi överens – detta behöver tränas i skolan.

    ”PISA:s prov mäter kunskap, det senaste logiskt tänkande och problemlösning. Ändå väljer Eva-Lotta Hultén att inte inse allvaret när svenska resultat sjunker.” – Jaså, gör jag? Var då?

    Vad gäller Grosin – varför utgår du från att jag inte förstår honom? Något sådant som ”Om läraren bara älskar sina elever så lär de sig” har jag aldrig påstått. Däremot är det EN viktig beståndsdel i framför allt små barns lärande att de uppfattar att läraren faktiskt tycker om dem, tror på dem, vill att de ska lära sig och är beredd att anstränga sig för att hjälpa dem.

    Och till sist: visst har jag läst Ravitsch bok. Hon är inte motståndare till alla prov (och det är inte jag heller) men mycket kritisk till hur många de är, hur stor vikt man lägger vid dem och hur de kommit att användas för att styra undervisningens inriktning.


    • Eva-Lotta,
      Hela din argumentation går ut på att jag har missuppfattat dig. Intressant!

      Uttrycket underklass har jag hämtat från rapgruppen Kartellen. De använder inte arbetarklass utan underklass för att illustrera arbetare, invandrare, segregerade, missbrukare med flera som står på samhällets botten (dock inte alla invandrare vill jag tillägga). Alltså inget 1800-talsuttryck.


      • Klassbegreppet har onekligen fått en renässans i den s.k. ”neoliberala eran”.

        Inom sociologisk teori har klassbegreppet används sedan 1800-talet och där brukar man skilja på en weberiansk respektive marxistisk variant.

        I båda fallen handlar det om en indelning och ett analysverktyg för att förklara och/eller förändra samhällets sociala stratifiering.

        I en analys med hjälp av klassteorier är det relevant att peka på vad de som är inom en klass har gemensamt, vad som skiljer respektive klass åt plus relationerna mellan klasser.

        Klassteorier och s.k. elitteorier härleds från olika synsätt. En elitteori brukar utgå från en elit och en ”folkmassa”, medan klassanalyser kan inbegripa en matris innehållande många olika grupperingar – även inom en klass. Den marxistiska varianten brukar dock utgå från en huvudrelation – en huvudkonflikt – i ett samhälle – t.ex. mellan arbete och kapital – medan den Weberianska utgår från att klasserna konkurrerar på en marknad.

        En kombination av en elitteori, en marxistrisk och en weberiansk finns i Guy Standings klassanalys. Dock bör sägas att Standings utgångspunkt är marxistisk men kanske inte så tydligt framskriven.

        Guy Standing utgår från Marx klassprocess om att först vara en klass i sig till att bli en klass för sig. Och han pekar på att en ny klass håller på att bildas – prekariatet – den befinner sig just nu i en klass i sig – dvs. de som befinner sig i denna klassposition (prekariatet) har ett antal saker gemensamt, s.k. ”klassegenskaper” – men de är ännu inte (klass)medvetna om sin gemensamma position och sina gemensamma intressen.

        Standing utgår från följande klasser:

        Överst en (global) elit. Mångmiljardärerna som kontrollerar det mesta och har inflytande över det mesta, regeringar etc..

        Därunder har vi ett salariat, en tjänstemannaklass, som finns inom stora bolag, offentlig förvaltning, inklusive statsförvaltning.
        Dvs. de har heltidsanställningar och lever förhållandevis gott och tryggt utifrån välfärdsamhällets trygghetssystem. (Inom salariatet finns det också en hierarki som Standing dock inte är så intresserad av.)

        Vid sidan av salariatet finns proficianer. Detta begrepp är en kombination av fackmän och experter. Dvs. de har expertkompetens och är därför högt eftertraktade inom olika områden. Tillfälliga kontrakt med mycket hög lön är här vanligt.

        Under proficianer, i fråga om inkomst, har vi en krympande arbetarklass, kroppsarbetarna. Det var för denna klass som välfärdssamhället byggdes menade Standing.

        Under arbetarklassen har vi en växande grupp människor som benämns prekariatet. Prekariat är en kombination av prekär och proletariat. Det vill säga människor som lever i en utsatt position med tillfälliga anställningar och en ökad osäkerhet om sin framtid.
        En del av de som ingår i denna grupp gör det mer eller mindre frivilligt, de tycker sig njuta av att nuet, andra känner en ökad otrygghet och frustration – en frustration som Standing menar kan, under exceptionella former, göra att dessa människor söker trygghet i fascistiska rörelser eller på annat sätt agerar utåt.

        Under prekariatet menar Standing finns de arbetslösa.

        Och underst de ”missanpassade”.

        Standing gör en koppling, dock inte så tydlig som jag gör, till en konflikt i en global ekonomi mellan ekonomins, dvs. företagens, behov av felixibilitet och människors behov av trygghet.

        Inom EU har man försökt att kombinera dessa, flexibilitet-trygghet, genom en policy benämns ”flexícurity” – Danmark och Nederländerna brukar nämnas som föregångsländer här. Dvs. företagen ska få lättare att anställa och avskeda arbetare och diktera arbetsvillkoren utifrån flexibla behov samtidigt som välfärdsstaten ska ha kvar ett trygghetssystem som gör att ett avskedande inte leder till missär. Och välfärdsstaren ska ställa upp för att gynna behov av ett livslångt och flexiblet lärande – även s.k. entreprenörskap och kreativitetska gynnas.

        Det är synd att Johan Kant helt har fastnat i PIE och kommer inte längre. Det var inte PIE som uppfann behovet av livslångt lärande, entreprenörskap etc.

        Forskning, t.ex. Heyes, pekar på att såväl flexibiliteten som otryggheten har ökat i ett antal studerade länder.

        Och Standing pekar på att välfärdsstaten har under mottot ”workfare” – arbetslinjen – ökat kontrollen av de som lever under osäkra förhållanden och blir deltids- eller heltidsarbetslösa, lever under knappa ekonomiska förhållanden etc.

        Och det är väl här huvudkonflikten är – mellan de som uppfyller statens krav på arbete och de som inte gör det.

        I ett mer individualiserat samhälle har individers prekära situationer mer och mer kommit att betraktas som individens ansvar. Och individer har också internaliserat detta – på olika sätt. Sammantaget finns det då en konflikt mellan å ena sidan ”kunna göra rätt för sig”, å andra sidan ”få möjlighet att göra rätt för sig”. Eftersom prekariatet och dessa människor i många fall uppträder i individualiserade välfärdsländer och individerna kan sinsemellan ha olika mål föreligger just nu ingen klassmedveten process – annat än i en ökad frustration – och därför benämner Standing denna klass som ”en farlig klass”.
        Han hoppas att vänster- och arbeterrörelser också ska representera deras behov – att inlemma denna grupp i sin rörelse.

        Den kritik som finns mot Standing gällerhans nordperspektiv – som dock inte helt stämmer – dvs. <standing pekar på ett antal processer, migration, tidsanvänding, prekära arbeten etc. inom flera kontinenter – även om hans utgångspunkt är USA. Men också begreppet "farlig klass". Sedan givetvis också från neoliberalt håll – men det är mer väntat.

        Standings lösning är lång – med många åtgärder. Den mest centrala och mest kontroversiella är medborgarlön, en ovillkorad medborgarlön. Statens resurser behöver därför omprioriteras från t.ex., en kontrollsystem etc. Detta skulle stärka medborgarnas förhandlingsposition gentemot arbetsgivare – Daniel Birnbaum, en svensk forskare, har studerat den stater, delstater etc. som har infört någon form av sådant system och ser visserligen, liksom Standing, ett antal genomförandeproblem och möjliga bieffekter, men samtidigt såväl moraliska som praktiska möjligheter. Birnbaum pekar t.ex. på att det inte finns några empiriska bevis för att arbetsviljan skulle minska om en människa får (en mindre) medborgarlön.

        Medborgarlön går ju tvärtemot socialdemokraternas och Alliansens arbetslinje. I Sverige finns det just nu ingen som helst möjlighet att bli tagen på politiskt allvar om detta nämns. Alla vill skapa fler jobb.

        Och här har vi huvudproblemet. Jag har nämnt det många gånger, Ett antal ekonomiska forskare pekar på att ett antal procent av nuvarande arbetstillfällen, de varierar i olika studier och för olika länder, mellan 20-40% vill jag minnas är i riskzonen att inom en 30-årsperiod bortrationaliseras i en global konkurrenssituation. Och de nya jobben kan, vad jag kan se, inte ersätta dessa – åtminstone inte i samma hastighet som arbetstillfällen försvinner (om marknaden får bestämma).

        Ekonomyrket och andra matematiska yrken skulle vara i farozonen – eftersom det går att överföra till datorer. Däremot kreativa yrken som konst, författare, etc. plus människovårdande yrken, plus experter av olika slag kommer att finnas kvar.

        Standings andra åtgärd är att frammana en moralisk plikt för medborgarna att delta i politiska möten. Han hänvisar till "demokratins vagga" – det antika Grekland – för att förankra detta argument.

        Och så vill han ha ett antal trygghetssystem, t.ex. yrkestrygghet.
        Det ska vara möjligt att utvecklas inom ett yrke – och inte anpassa sin kompetens efter marknadens nycker.


      • Pär,
        Tack för din analytiska uppsats – kanske skulle du kunna ha en egen blogg?

        Själv tycker jag egentligen att Pierre Bourdieu är intressant för att analysera klass. Annars tycker jag att klass som används/användes i klassisk socialdemokrati räcker gott. Intressant att använda begreppet underklass.

        För övrigt använder jag av en metod som heter: ”Tjata sönder något ända tills människor lyssnar och tänker till” Det har jag gjort ända sedan 2009. Du kan ju roa dig med att gå tillbaka historiskt i min blogg, då kommer du se att variationen i texterna är högst begränsad. Jag har alltså inte fastnat, utan uppehåller mig i en konstant läge av tjat – medvetet!


      • Pär, du skriver: ”Ekonomyrket och andra matematiska yrken skulle vara i farozonen – eftersom det går att överföra till datorer. Däremot kreativa yrken som konst, författare, etc. plus människovårdande yrken, plus experter av olika slag kommer att finnas kvar.”
        Det här låter väldigt märkligt. Ekonomyrket är inte matematiskt (förutom de ganska få som sysslar med nationalekonomi). Jag tror tvärtom att matematiska yrken är de som har framtiden för sig, för just dessa yrken hör till de som datorerna har svårast att ersätta. Matematiker, fysiker och civilingenjörer (som är den största gruppen som har matematiktunga utbildningar) löser problem och finner nya lösningar på sådant som datorer inte klarar. Dessutom är det i stor utsträckning dessa som är experter på riktigt (till skillnad från många kvasiexperter som man hittar i andra sammanhang).
        Därtill tror jag att de värdefulla och framtidsorienterade exemplen på kreativitet inte står att finna i författarskap eller konst.
        När det gäller omvårdande arbeten är jag mer benägen att hålla med dig.


  8. Eva – Lotta;
    Den linje Johan driver är att skolans uppdrag inkluderar det du efterfrågar, som att utveckla sin egenart, sin förmåga att tänka och samarbeta. Jag uppfattar din artikel som ett bidrag till en polarisering där motståndarsidan ”Traditionalisterna” placeras i samma hörn som den auktoritära skola Dewey sunt reagerade på. Ditt ställningstagande framgår tydligt – ett ställningstagande jag givet respekterar även om jag inte delar det. Jag uppfattade din artikel som ett ställningstagande varför jag blir förvånad när du nu för fram att du inte för talan för dem vilka är emot resultatuppföljning. Inte har du väl haft ambitionen att ge en nyanserad bild med de ordval och den retorik du valt väl?

    Jag känner inte igen mig i att en grupp ”traditionalister” skulle förespråka en skola lik den i början på förra århundradet. Däremot ser jag människor som anser att det är viktigt att vi definierar vad varje elev ska kunna och att vi sedan följer upp detta. Motståndarna till detta uttrycker sig konsekvent på en abstraktionsnivå vilken aldrig exemplifieras i konkreta exempel.

    För mig är en förutsättning för att kunna säkra den demokratiska kunskapsrätten även för dem som kommer från hem med sämst socioekonomiska förutsättningar att vi definierar vad denna kunskapsrätt består av. Enligt mitt förmenande inkluderar denna kunskapsrätt tankekvaliteter vilka är såväl socialiserande som bidrag till att utveckla självkänslan, självförtroendet och förmågan att påverka sin sam- och framtid. Jag menar att gällande styrdokument också uttrycker detta men att Lgr 11 i stora delar är så abstrakt så måste den konkretiseras.

    Jag förstår inte hur det går att kombinera viljan att säkra elevernas kunskapsrätt och vara emot resultatuppföljning.

    Jag känner inte till någon lärare som struntar i att ta reda på hur mycket av det denne vill att eleverna skall lära sig av det denne undervisat om som eleverna också har lärt sig.

    Resultatuppföljning är icke detsamma som test. Att testen blir allt fler är en direkt konsekvens av att så många motarbetat och motarbetar en fungerande resultatuppföljning. Det är inget annat än ett svek mot alla elever, inte minst de med sämst förutsättningar.

    Jag känner heller inte igen mig i bilden av en massa människor som ser elever som ”passiva mottagare”, var finner du dem? Enstaka stollar finns säkert även om jag aldrig stött på någon. Däremot träffar jag på människor som tror att den bättre vetande läraren, som lagt uppemot 15-16 år för att erövra den kunskap de äger i sina ämnen, bör bjuda in eleverna i den begreppsvärld och den kunskap de och den historiska människan erövrat. I detta ses varken elev eller lärare som passiv.

    Jag har, liksom Johan och några andra, reagerat på den vilseledning som sker av lärarna och på senare år försökt motverka det då jag ser att effekten blir att politiker som Björklund fattar beslut om allt mer prov och tester. Hade lärarna INTE blivit vilseledda hade vi nu, 20(!) år efter det politiska beslutet att eleverna fick sin kunskapsrätt, idag kunnat diskutera, på en konkret nivå, vilka kunskapskvaliteter eleverna har rätt att erövra.

    Istället fortsätter vilseledandet med medföljande politiska beslut om att tvinga skolorna att lägga allt mer tid på prov och tester.

    En tragikomisk effekt av detta blir likt den när RAF i Tyskland utförde attentat för att få den, i deras ögon fascistoida statsmakten att visa sitt rätta ansikte. Desinformationen och vilseledandet har lett till den situation är idag. Alltså den vilka motståndarna till resultatuppföljning påstår sig vilja motverka. Priset får lärarna och till syverne och sist eleverna betala.


    • Exakt, Peter!


  9. Pär: du ger en bra bild av klassbegreppet, tack för det.

    Kritiken mot att Johan fokuserar på det han ser som huvudproblemet ser jag som ovederhäftig då det han, liksom jag m.fl. ser som huvudproblemet kvarstår.

    Problemet är inte ATT Johan tjatar utan att han fortfarande BEHÖVER tjata.


    • Hela denna sörja visar att folk som kan nåt om skolan, som Johan Kant, MÅSTE finnas på DN debatt svd
      debatt o GP debatt.
      PIE har dominerat färdigt där!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s