Skolan behöver förstatligas


I över 20 års tid har det varit upp och ner i svensk skola. Vadå, tänker du, det fungerar ju bra på min arbetsplats. Men jag menar att sedan Lpo 94 infördes och skolan blev kommunaliserad har väldigt mycket gått fel. Jag skrev en lång bloggserie (En skola åt helvete) om detta hösten 2013, har du missat den så läs, länk.

Det råder i många skolor ett slags organiserat kaos. Alla vet vad de ska göra, för alla har ju gått i skolan och vet hur ”en riktig skola” ska fungera. Nya mirakelmetoder sköljer över skolan och konsulter ska komma och fixa till skolan bidrar inte direkt till någon arbetsro, snarare är det så att än mer otydlighet framträder. Lärares arbetsbörda har diskuterats oändligt många gånger, att lärare inte bara behöver dokumentera i all oändlighet, utan också fungera som kurator och barnauppfostrare, för att inte tala om konfliktlösare. Kanske har det alltid varit så, men nu tenderar läraren i många skolor bära hela samhällsansvaret på sina axlar, för att det i slutändan ”hela elever” ska lämna grundskolan.

Varför har det blivit så här? Det finns många olika orsaker som jag tar upp i min bloggserie, länk. En av huvudorsakerna är kommunaliseringen. Inte nog med det dubbla ansvaret för skolan – kommunen eller friskolan som huvudman och staten som står för skollag och läroplan. Dubbla budskap och dubbelt otydligt. Kanske skulle det fungera i tanken, om det inte vore så att vi i Sverige har 290 kommuner som gör helt olika när det gäller skolan. Dessa kommuner har dessutom helt olika förutsättningar. Vissa kommuner är stora, andra är små. Vissa kommuner är rika, andra är fattiga. En del kommuner är städer, medan vissa ligger på landsbygden. Några kommuner ligger på gränsen till kontinenten, andra ligger i utkanten av Europa. Helt olika förutsättningar! Med följden att skolpengen varierar väldigt mycket och att likvärdigheten är noll och ingenting – redan i första fasen.

För det spelar ingen roll vad en gamla riksdagspolitiker som Göran Persson står och säger i TV-rutan – att det var inte så det var tänkt. Men det var så det blev! De abstrakta skrifterna som Lpo 94 innebar med noll fortbildning i hur man ska tänka när det gäller att gå från relativa betyg till kunskapsstandardbetyg, när det gäller regelstyrning till mål- & resultatstyrning, när det gäller statlig till kommunal huvudman. NOLL utbildning!!!! Då är det lätt att vara pompös i intervju och visa sitt kunskapsförakt, eller mindrevärdeskomplex för akademiker.

Lägg därtill att olika kommuner satsar olika mycket på sitt engagemang i skolan, vilket ibland innebär bra saker men också att okunniga politiker och tjänstemän bestämmer sådant som inte alls gagnar skolan i allmänhet och lärare i synnerhet. Engagemang är bra, men det är faktiskt så att pedagogisk utbildad personal många gånger vet mer om vad de behöver när det gäller fortbildning och utveckling på skolan än fritidspolitiker och tjänstemän som är långt ifrån klassrummet.

Jag vill påtala att det finns kommuner i landet som faktiskt tar sitt uppdrag på absolut bästa sätt och gör ett mycket bra jobb, all heder åt er. Men det räcker tyvärr inte, den diskrepans som finns i Sveriges alla kommuner, gör att nuvarande system aldrig någonsin kommer att bidra till en likvärdig skola. ALDRIG!!!

Samtidigt som Lpo 94 införs smyger Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) igång sin jätteplan att systematiskt motverka införandet av Lpo 94, resultatuppföljning, betyg med mera. I över 20 års tid har PIE saboterat för alla, inte minst lärare och elever. Genom att hela tiden förstöra och tolka fel blev lärare och rektorer okunniga, förvirrade och osäkra, Lpo 94 inte införd och skolan en stor förlorare. Detta har jag skrivit flera blogginlägg om, t.ex. detta, länk.

Tyvärr har Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), tidigare Kommunförbundet, systematiskt motarbetat lärarna och monterat ner skolan. I offentligheten och utåt sett har SKL varit engagerade och velat skolans bästa, men det har bara varit tomma ord. År ut och år in har arbetsgivarorganisationen gjort allt för att hålla nere kostnaderna – precis vad som är deras huvuduppdrag – men kvaliteten i skolan eller att lärare är ett unikt jobb struntar man fullständigt i. Eller kanske är det så att SKL inte anser att läraryrket är så viktigt som de påstår sig tycka, att det bara är läpparnas bekännelse. Jag har lyft fram SKL:s reaktionära arbete många gånger, läs denna länk.

De stora förlorarna? Givetvis eleverna som år ut och år in har tappat i kunskap, vilket har synts i alla mätningar som gjorts, inte bara PISA. Hur många tusentals elever har inte hamnat i utanförskap när de okvalificerade jobben inte längre finns? Hur många jobb finns det för en skoltrött elev som inte vill gå på gymnasiet? Och så givetvis lärarna, som inte bara har förlorat på 20 års nedmontering av svensk skola – fast lärarna har i stället fått skulden. Men på lång sikt tror jag att den största förloraren är Sverige som land. Dels för att en så stor grupp människor hamnar i utanförskap och segregation, som både leder till kriminalitet och disharmoni – kanske till och med psykiskt ohälsa (vad kostar inte det?). Det är precis som jag hävdat de senaste åren att läraryrket är samhällets viktigaste arbete, för lärare gör inte bara skillnad, de räddar liv i ordets rätta bemärkelse. Inte att en människa fysiskt överlever en blodförgiftning eller liknande, utan lärare ser till att gjuta liv i en ung människa och ger den möjligheter att leva sitt liv fullt ut. Att ta vara på möjligheter och utnyttja sin kapacitet fullt ut. Lärare räddar liv och ger liv!

Den 27 december 2014 skriver Skolledarförbundet tillsammans med Lärarnas Riksförbund och SACO en  viktig debattartikel i Dagens Nyheter, länk, där man kräver att staten tar större ansvar för skolan. Bland skolledarna är 90% för ett statligt huvudmannaskap och bland LR:s medlemmar är siffran 80%.

Så här skriver man: ”Svensk skola är förvisso i många fall bättre än sitt rykte, och hundratusentals skolledare och lärare gör varje dag stora insatser för att lyfta sina elever. Men avsaknaden av tydligt ansvar för att skapa likvärdiga förutsättningar för våra skolor, elever, lärare, och skolledare är direkt avgörande för de kraftigt sjunkande kunskapsresultaten.”

Exakt så är det. I vårt avlånga land finns det tusentals hjältar som varje dag går till jobbet och vänder ut och in på sig själva för att lyfta eleverna, alla de lärare och rektorer som dagligen sliter. Givetvis finns det enskilda lärare och rektorer som av olika anledningar inte fungerar, men jag pratar om kollektivet och inte om individerna.

Det är väldigt få sökande per rektorsjobb – jobben ingen vill ha, 0,6 per jobb (tack Fredrik för siffran), länk. I storstäderna tror jag inte att det är ett stor problem, men på landsbygden är det få som vill jobba som skolledare. Därför att det är ett så hårt och otacksamt arbete. Därför att det inte är att vara pedagogisk ledare, som det så fint står i styrdokumenten, utan att vara administratör. Jag menar att läraryrket är Sveriges tveklöst viktigaste arbete, men skolledare är också ganska viktigt. Därför blir jag glad när Skolledarförbundet och Lärarnas Riksförbund gör gemensam sak och går ut och kräver ett statligt ansvar för skolan.

I slutet av deras debattartikel ställer de tre krav på riksdagspolitikerna:

  1. Ökat statligt ansvar för finansieringen av skolan.
  2. Staten måste garantera en likvärdig skola.
  3. Ökat professionellt mandat och ansvar för lärare och rektorer.

Men hur ska det gå till med kommunerna som huvudman och SKL som ligger i vassen och lurar som en gädda på jakt? Hur ska staten kunna ta ansvar för finansieringen över skolan, ska man gå in och lägga in skolpeng i de kommuner som har lägst skolpeng så att kompensationen gör att alla har lika hög/låg skolpeng? Hur ska staten garantera en likvärdig skola om 290 kommuner har helt olika förutsättning och gör helt olika? Lägg därtill friskolor som i vissa fall vinstmaximerar eller använder skolan som en mjölkko – något som faktiskt staten (riksdagen) redan i första läget lade förutsättningar för eftersom man inte ställde några krav på kvalitet och uppföljning. Hur ska professionalitet och mandat ökas för lärare och rektorer om kommunernas okunniga fritidspolitiker är inne och petar i skolans verksamhet och bestämmer saker som skolan ska utföra, som inte alls har med kvalitet eller utveckling? Eller tjänstemän som bestämmer att hela kommunen ska jobba med någon ”mirakelmetod” som leds av en PIE-konsult (Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget) som tjänar storkovan på att dränera skolan på resurser. Men att det leder till bättre resultat – det vet vi inte för det mäts varken innan eller efter konsulten kommit, föreläst, lämnat och fakturerat. Men tjänstemän är glada och politiker är glada, för man har gjort något. Och man utvecklar skolan. Kanske åt helvete!!!

Skolledarna och Lärarnas Riksförbund har rätt – dags att sluta ha skolan som något slags försöksprojekt. Det har pågått i 20 år och det är dags att riksdagen åter igen tar tag i skolan och förstatligar lärarkåren (och övrig skolpersonal). Det barnexperiment, som Per Kornhall redogör för i sin bok med samma namn, måste få ett stopp. NU!!!

Så alla ni riksdagspolitiker som vill jobba för ett framtida starkt och bra Sverige, oavsett ideologi eller parti, börja med att komma överens på samma sätt som ni gjorde i decemberöverenskommelsen. Regeringspartierna bjuder i Dagens Nyheters debattsida (måndagen 5/1-14), länk, in till att sitt ner och komma överens om skolan för framtiden. Här tar man till exempel upp, till min stora glädje, att förändringar i skolsystemet ska vara förankrat i modern forskning och inte styras av ideologi. Bra att detta är uttalat, sedan blir det kanske lite svårt att stoppa tjänstemannaväldet, som är infiltrerat av PIE. Men jag tycker att denna sittning med alla riksdagspartier, en bred överenskommelse, först av allt ska komma överens om att förstatliga skolan och se till att personalen i skolan blir statligt anställd. Det är först då staten kan ta kontroll över löner, likvärdighet, fortbildning, rektors och lärares uppdrag. Det är först då vi kan få en skola som är professionell och satsar på bred front för att alla elever ska lyckas.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete. Alla kategorier!!!

24 reaktioner till “Skolan behöver förstatligas

  1. Förstatligandet av skolan är en av de viktigaste frågorna och har varit länge. Tyvärr med tiden är det snart ingen som kommer ihåg hur skolans verksamhet drevs när den fungerade. De ideologier som på senare tid legat till grund för utbildningen på våra lärosäten har blivit en verklighet för alla. Ingen ifrågasätter längre. Arbetslagen har bidragit till hierarkiska kolosser till skolor och betungat administrationen som har växt över huvudet på både lärare och rektorer.

  2. Vad får någon att tro att staten har mer pengar? Vi har ett stort
    budgetunderskott och ett ökat flyktingmottagande med fri drag-
    ningsrätt på statsbudgeten. Kommunerna ökar sin låneskuld
    i hisnande fart (försörjningsstödet) och eftersätter kärn-
    verksamheterna för att bekosta uppehället för nyanlända och
    andra som fortfarande efter 10 år måste försörjas med bidrag.
    Samtidigt är det ett åliggande att producera ett överskott i
    de statliga finanserna över konjunkturcykeln!

  3. Anders Nilsson: Staten, om den blir huvudman, får till skillnad från idag svårt att skylla uteblivna satsningar på kommunerna.
    Staten kan även på ett samlat och resolut sätt satsa på läraryrkets popularitet i den uppkomna rekryteringskris som faktiskt råder.

  4. Jaha Anders, så fick vi in patentlösningen på eller om man så vill patenorsaken till också den svenska skolans förfall. Vaket. Jag antar att du följt skoldebatten under åren och att du dessutom är insatt i de praktiska problemen så utveckla gärna.

    Vad rör ett sk förstatligande av skolan löser det inga problem i sig. Skolan har egentligen aldrig varit statlig. Skolbyggnader och allt kringverksamhet (skolmat, underhåll, vaktmästartjänster etc) har alltid varit kommunala; vad som hände vid kommunaliseringen var att läralönerna flyttades från statlig till kommunal budget samtidigt som, i princip, alla riktade bidrag avskaffades för att ersättas med en ”skolpeng” som gick direkt in i kommunernas budget. Detta var ekonomiska förändringar som skedde samtidigt som Länssskolnämnderna avskaffades (Län ska inte förväxlas med landsting. Landsting är kommunala inrättningar, Länet och dess administration är statens kontrollorgan.

    Detta är mycket enkelt sammanfattat men resultatet blev precis det Johan och många med honom gång efter annan påtalar: skolan blev en del i den kommunala ekonomin, pga av sin omfattning ofta en ”regulator”. Kommunala politiker och administratörer utan någon som helst skolerfarenhet eller pedagogisk kunskap kom att administrera skolan och eftersom kontrollinstanserna avskaffats försvann möjligheterna till både att se hur skolanslagen används och hur de pedagogiska resurserna riktas. Exempelvis är kommuners olika skolpeng i det närmaste omöjlig att jämföra eftersom exempelvis lokalhyror beräknas olika och dessutom kan ingå i elevpengen till olika stora delar. Sent omsider har statsmakterna vaknat till men hela debaclet har förvirrat och förvärrat en redan pågående trend i västvärlden.

    Och friskolorna? Njae det är på sätt och vis ett sidospår där en del oseriösa skolentrepenörer skott sig på precis samma sätt som de flesta kommuner gör hela tiden. Orsaken är densamma. En i det närmaste total brist på kontroll såväl ekonomiskt och pedagogiskt.

    Lösningen är naturligtvis en mycket striktare statlig kontroll av skolan huvuduppdrag: utbildning! Det ger till följd ett större ekonomiskt ansvarstagande men den delen är svårare. Ta bara lärarnas lönesättning. Ingen lär vala villig att acceptera ett statligt tariffsystem, men den diskussionen är en annan

    1. Sören,
      Väl skrivet!

      Om jag skulle passa på att gripa tag i en tråd från din kommentar och knyta an till Anders Nilssons kommentar, så skulle det vara att:

      Lyfter man perspektivet och expanderar frågan kring ekonomiska resurser, så upplever jag att man kraftfullt kan visa på att det (med stor sannolikhet) inte är pengarna som överhuvudtaget är problemet.

      OECDs data (från 2011 vilket är den senast tillgängliga), visar att det bara är 6 länder i hela den industrialiserade världen som idag lägger mer pengar per år och per elev i grundskolan än Sverige, (korrigerat för köpkraft).

      De länderna är, Luxemburg, Schweiz, Norge, USA, Österrike och Island.

      Värt att notera för dessa 6 länder är att det bara är Schweiz som med nöd och näppe slår sig in på top 15 vid den senaste PISA undersökning. Vad gäller de övriga, så är USA, Norge, Island och Luxemburg bara snäppet bättre än Sverige, och Österrike ligger mitt emellan. (n.b. Jag har inte gjort någon striktare formell matematisk beräkning här, utan lutar mig bara på en snabb översiktlig bedömning av vilka positioner länderna har för de olika områdena, Matematik, Läsning och Vetenskap).

      Omvänt, Sverige spenderar t.ex. 24% mer än genomsnittet inom OECD, och; 24% mer per elev och år än Japan, 27% mer än Finland, 36% mer än Tyskland, och, hisnande 48% (!) mer per elev och år än Korea. (Viktigt att komma ihåg och notera att dessa siffror är korrigerade för köpkraft)

      Det är med andra ord uppenbarligen (som jag ser det) inte pengarna som är problemet, utan snarare vad man gör med pengarna

      En stilla notering är också att flera av de förslag som nu ligger på regeringens bord med stor sannolikhet kommer öka kostnaderna för grundskolan ytterligare, e.g. minskade klasser, vilket alltså bara ytterligare skulle öka de redan stora skillnaderna mellan Sverige och de länder som idag har de bäst fungerande skolsystemen.

      Det är också häpnadsväckande att flera av de länder som spenderar mest per elev och år har så stora (och väl) dokumenterade problem med sina skolsystem (USA), och/eller så dåliga resultat i t.ex. PISA/TIMSS/PIRLS (Norge, Sverige, Island), vilket pekar på att man (sannolikt) antigen har/gör (I) något fundamentalt och allvarligt systematiskt fel, och/eller (II) försöker lösa problemet genom att kasta mera pengar på det.

      1. Nicklas,
        Det vore intressant att titta på hur dessa summor räknas ut. Är det reella pengar, alltså ren skolpeng/elev eller räknar man t.ex. med, som i de flesta kommuner i Sverige, att skolan hyra sina lokaler ofta till en väldigt dyr penning. Detsamma gäller det IT-kostnader. Hur räknas det? Jo, visst spelar pengar roll i den bemärkelsen att man kan köpa en tv om det behövs, paddor och datorer, bjuda personalen på cateringmat vid speciella evenemang, ta in vikarie vid behov och så vidare. Kanske löjliga exempel, men när pengar inte finns så blir även dessa små summor högst påtagliga.

        Sedan kan man fråga sig hur det är möjligt att Sverige ligger i topp när det gäller detta, det är ju inte så att åtminstone jag och min personal lever ett liv i sus och dus, snarare tvärt om. Så man undrar ju hur dessa siffror räknas ut.

      2. Johan,
        Bra fråga, exakt hur siffrorna räknas fram vet jag inte, (har inte hunnit att sätta mig ned och gräva i det ännu), men det verkar finnas en hel del statistik kring detta, längs med flera dimensioner.

        Men, för att kanske tydliggöra mina tankar en aning. Underförstått i min kommentar ovan är att jag gör antagandet att OECDs data är (rimligt) representativa, korrekta och jämförbara, (dvs att de mäter samma sak).

        OECD är visserligen (vad jag förstår i de flesta fall) beroende av den data medlemsländerna, däribland Sverige väljer att skicka in, samtidigt som OECD är en medlemsorganisation med världens (i huvudsak) industrialiserade och demokratiska länder som medlemmar, och, sammanställer den här statistiken direkt på medlemmarnas uppdrag.

        Dvs det är ju vi i Sverige, Finland, Tyskland etc som betalar (medlemsavgiften) för att OECD ska sammanställa just den här informationen åt oss, lite som en internationell variant av Statistiska Centralbyrån (SCB), vilket jag upplever talar för trovärdigheten.

        Men en av vetenskapens grundfundament säger också att man alltid ska ”ifrågasätta allting”, men, (lika viktigt) inte nödvändigtvis samtidigt… och i det här fallet väljer jag att hålla OECDs data som ”korrekt”, och se vad det innebär för diskussionen.

        Jag hävdar inte att pengar (resurser) inte är viktigt, tvärtom, jag tror att en viktig anledningen till att den här statistiken överhuvudtaget samlas in är just för att den bedöms som så viktig.

        Vad statistiken (verkar) visa, är dock att pengarna (utifrån OECDs data) i Sveriges fall redan finns där. Det är alltså inte så att Sverige (utifrån mitt antagande beskrivet ovan) satsar mindre pengar, än andra länder, precis tvärtom.

        Vilket skulle peka mot att det med andra ord inte är någon egentligt brist på resurser, utan frågan handlar om, vad det är vi faktiskt gör med de resurser vi avsätter till skolan.

        Dvs, om du som rektor upplever att du har en svår resursbrist, samtidigt som vi satsar mer pengar per elev och år än nästan några andra jämförbara länder, så innebär det att pengarna (antingen) försvinner någonstans på vägen, eller, att vi systematiskt använder pengarna på ”fel” sätt och/eller på ”fel” saker. Det är bland annat den tanken och frågan som var målet med min kommentar ovan.

        OM man vill vara lite cynisk, så skulle man kunna säga att Sverige betalar 500 000kr för en bil med kvalitet och prestanda som en 2 taktars Östtysk Trabant, medan Finland och Japan m.fl. betalar 400 000kr och får en splittrans ny fullt utrustad miljövänlig VW, Audi eller Volvo.

      3. Nicklas,
        Jag förstod redan i första läget att du inte hävdade att resurser inte spelar roll, utan att du lyfte fram att Sverige redan idag lägger stora resurser på skolan och ändå får ett dåligt resultat. Och då är det precis som du säger, inte bara här, att det är något annat som är fel och vi är nog rörande eniga om att det är mycket tok i skolan.

        Det jag menade med mitt svar, som förvisso hamnar på en konkret nivå, är att det finns en komplexitet i den svenska (och säker andra länders också) ekonomi när det gäller skola. Dels är det olika kommuner med olika skolpeng och dels är det ett jävla dribblande med olika strukturbidrag hit och dit. Lägg därtill internhyressystem som egentligen är bara ett sätt att mjölka skolan på pengar. Köpkraft i Sverige i förhållande till övriga länder. Håller med dig om att alla dessa aspekter borde vara på något sätt indexreglerade så att de är jämförbara.

        Ursäkta mig om jag är skeptisk. Jag är inte helt övertygad om att OECD:s data helt och hållet speglar alla dessa aspekter.

      4. Johan,
        Det är bra. Jag blev dock bekymrad när du började tala om paddor till eleverna etc. Det är förvisso också viktiga frågor, men det är ju en helt annan diskussion som berör hur vi använder och fördelar resurser på lokal nivå, och, har (strikt talat) ingenting med argumentation i min tidigare kommentar att göra (eller med OECDs data om jag förstår riktigt), vilket handlar om aggregerade summor för Sverige som helhet.

        Och, jag blir bekymrad även av din efterföljande kommentar eftersom ”internhyror” inte heller (som jag bedömer det) är relevant här.

        N.b. (Som tidigare nämnt) Jag vet inte exakt hur OECD får fram just den här specifika informationen, så jag använder kunskap och erfarenhet från andra områden och gör antagandet (rätt eller fel) att det fungerar på liknande sätt, och, för ett analogt hypotetiskt resonemang utifrån det.

        Tanken från OECDs sida är (skulle jag gissa) att man på något sätt slår en logisk ring runt ”hela” skolsystemet och sedan summerar alla resurser som passerar in över den gränsen.

        En viktigt sak är (som jag ser och upplever det) att syftet i det här specifika fallet är att endast se till vilka resurser som går in i systemet, och på inget vis följa hur de resurserna sedan används (i.e. ifall kommunen tar ut internhyror på ockernivå etc.)

        Vidare, har t.ex. inte SCB den information som OECD kräver, så begär man helt enkelt in den från myndigheter och kommunerna, som då får plocka fram den ur sina ekonomistyrnings- och bokföringssystem osv.

        Den här kedjan innebär (om vi bortser från uppriktiga misstag), att om OECDs data för Sverige inte är korrekta, så är inte heller SCBs data korrekta, vilket innebär att antigen har kommunerna m.fl. medvetet rapporterat in fel siffror, eller så har kommunerna inte själva ”kontroll” över de resurser man är satta att styra och fördela.

        Vilket i sin tur innebär att man egentligen är tillbaka till ruta ett, eftersom, om kommunen inte har den översikten och kontrollen så kan man de facto i praktiken omöjligt fördela resurser och bära sina uppgifter för verksamheten på ett ansvarsfullt sätt.

        Så om OECDs data verkligen är felaktiga, så flyttas Sveriges problem egentligen bara en nivå högre upp i systemet, (vilket är ännu allvarligare i mina ögon) eftersom det då skulle indikera att vi inte bara har svåra problem inom skolsystemet som sådant, utan att kanske även en av grundpelarna inom den politiska ordningen, dvs byråkratin i sig själv håller på att vittra sönder.

        Det är (som jag förstår det) precis den här typen av fenomen, som inkluderar bl.a. korruption, inkompetens, nepotism och allvarliga systemfel som dessa data är tänkta att avslöja genom att jämföra vad som går in (vad länderna säger att man investerar), och, vad som faktiskt kommer ut i andra ändan…

        Absolut ingen anledning att be om ursäkt för att man är skeptisk tvärtom 🙂

      5. Nicklas,
        Jag har i många år hört att Sverige har en av världens högsta skolpeng. Jag har ju på denna blogg i många år belyst alla de problem som finns i och runt skolan. Men jag får inte ihop det. Eftersom jag ofta utgår från någon slags konkret verklighet, både från min egen erfarenhet och kunskap, eller det jag läser om andra skolor/kommuner, eller det som mina vänner i andra skolor/kommuner berättar så blir det påtagligt att denna höga skolpeng ändå inte räcker till. Så vad är det som är problemet? Varför får de stora friskolekoncernerna ihop det, men toppenbra lokaler?

        Då måste man se det som ett samhällsproblem. De länderna som du räknar upp, bland annat Norge – hur är attityden till skolan. Vad får rektor och lärare ägna sig åt? Lösa konflikter, sociala problem och så vidare. Du tar upp systemfel – kan det vara det? För mig som är en konkret person, som många gånger vill utgå från klassrummet, eller vill ta abstrakta resonemang ner på klassrumsnivå och inte vill ha filosofiska diskussioner (jag menar inte att denna diskussion är det) försöker begripa vad det är som är knas, men får inte ihop det. Hur kan skolpengen vara så hög i jämförelse och ändå behöver vi skära i organisationen?

      6. Johan,
        Exakt min känsla och försiktiga slutsats: det här går helt enkelt inte ihop!

        Jag tror det finns (i alla fall) två områden där vi som kommer in i diskussionen från sidan särskilt kan bidra; dels genom att vi kanske kan betrakta situationen med lite mera (själv)distans, och dels att vi kan hjälpa till med att förutsättningslöst gå igenom och granska den argumentation som förs.

        Och, om man till exempel systematiskt kör igenom de påståenden, data och antagandena som görs genom ett ”rumpnissefilter”, dvs, för varje påstående eller antagande omväxlande ställa frågorna: ”Voffor gör di på detta viset?” och ”Voffo då då?” så faller det snart ut en hel massa (för mig) oerhört märkliga konstigheter, där frågan om ekonomiska resurser är ett sådant exempel.

        Så om du som rektor upplever en stor resursbrist, så blir ju den uppenbara frågan, precis som du säger: Hur i hela fridens dar kommer det sig?

        Värt att notera är ju också att lärarlönerna i Korea, Finland eller Tyskland dessutom är högre än de svenska. Lärarna i Korea har (om jag minns riktigt) löner som ligger i det absoluta toppskiktet, i nivå med jurister och läkare, och inte verkar eleverna i dessa länder vara sämre på IT än de svenska.

        För att vända blicken framåt, så tror jag att det är helt centralt för diskussionen att börja reda ut exakt vad det är som gömmer sig bakom den här skenbara paradoxen, (och en hel rad andra frågeställningar av liknande form och karaktär).

        Inte minst eftersom om det faktiskt beror på någon form av ”korruption” eller ett systemfel, så visar erfarenheten att det ofta är fullständigt meningslöst att kasta mera pengar på problemet, eftersom det många gånger är som att kasta mera materia på ett kosmiskt svart hål, dvs, det enda som händer är att (I) pengarna försvinner ner i det, och (II) ”hålet” blir ännu lite större…

        En annan tanke. Jag tror också det är bakvänt att börja titta på vad det är Norge, Österrike, Island och USA gör fel, utan snarare snegla på vad det kan vara Finland, Singapore, m.fl. har gemensamt och gör ”rätt”. Det här resonemanget springer ju ur en i många fall generell princip, nämligen den, att antalet sätt du kan göra ”fel”, ofta är ändligt fler än antalet sätt du kan göra ”rätt”.

        n.b. jag är inte säker på att den sista principen håller här till 100 procent, men spontant känns det inte alls orimligt.

      7. Nicklas,
        Jag håller med dig fullständigt i ditt resonemang, men ändå har jag väldigt svårt att begripa vad det är som är fel på svensk skola när det gäller detta. Alltså, det finns fruktansvärt mycket annat fel på svensk skola när det gäller att man inte följer upp resultat och att PIE styr och ställer på sina maktpositioner. Men när det gäller ekonomi – jag förstår faktiskt inte.

        Så här är det nog de problemhål som du skissar på som man skulle behöva titta närmare på och kanske analysera vad pengarna används till.

      8. Johan,
        Nu när krutröken (förhoppningsvis) hunnit lägga sig lite på andra håll på bloggen, så tänkte jag passa på att lägga till några funderingar här, inte minst eftersom jag såg att SVD publicerat en (som jag upplever det) väldigt relevant artikel av Mats Alvesson på Brännpunkt idag.

        http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/daliga-resultat-maste-fa-fler-konsekvenser_4303497.svd

        Kan bara instämma, och särskilt understryka det han skriver om ansvarsutkrävande. Dåliga prestationer, inkompetens, bristande förmåga och intresse måste ”kosta”, och då inte i form en symbolisk knäpp på näsan, utan här talar vi i klartext om att ansvariga får sparken, punkt.

        Men, lika viktigt i sammanhanget, så handlar det (som jag ser det) inte om att straffa ett ”misslyckade” i sig, utan snarare om att se bortom resultat och studera de bakomliggande processerna till varför det gått fel. Du kan ju göra precis allt ”rätt”, men ändå misslyckas kapitalt, och du kan göra allt ”fel”, och ändå få ett (till synes) lyckat resultat.

        Det som ska avgöra är formen och kvaliteten på det underliggande arbetet, inte enskilda resultat.

        För att återkoppla till en annan tråd i min föregående kommentar, så tror jag det för skolans del är helt centralt att rensa ut bland dessa ”paradoxer” eller ”glapp” mellan politiska käpphästar, personliga uppfattningar och konkreta fakta, kunskap och begreppsbildningar.

        Vad är en ”förmåga” och går det att träna upp ”förmågor”, vad skiljer en ”förmåga” från en ”färdighet”, hur stora är de ekonomiska resurserna i Sverige kontra andra länder, har Sverige stora eller små klasser, har vi många eller få utbildade lärare, osv…

        Jag upplever att både det du kallar PIE som politiker av alla valörer använder den här intellektuella snårskogen för dölja resultaten av sina egna missgrepp och inkompetens, samt sina underliggande politiska och ideologiska syften.

        Det som jag tror krävs är att sakta men successivt (bildligt) rensa ut, och hugga ner den här ”snårskogen” och avslöja hur ”terrängen” i verkligheten faktiskt ser ut.

        När de inte längre har möjligheten att enkelt ”gömma” sig, så tror jag det gradvis blir lättare och lättare att trycka dem tillbaka, och sätta dem under verklig press.

        Nu inte sagt att allt detta ligger på dina axlar Johan 😉 Det här är som jag bedömer det ett (troligen) mycket långsiktigt projekt, som kräver mycket hårt arbete, av många händer.

      9. Nicklas,
        Givetvis känner jag inte det ligger på mina axlar att förändra allt det som du lyfter upp. Kan bara hålla med i det du skriver. Jag känner dock att många av de exempel som jag tar upp inte lyfts upp någon annan stans och därför måste jag fortsätta och kommer inte ge mig. Sedan är det flera som bidrar med sina egna erfarenheter, kunskaper och åsikter när det gäller det som jag står för, t.ex. du själv. Det tackar jag dig för. Håller med dig om att det skulle behövas många händer under lång tid för att förändra detta. Men vem ska dessa händer sitta på?

    2. Håller med dig Sören, friskolorna är ett sidospår. Har politikerna bestämt att vi ska ha friskolor så kan vi tycka vad vi vill om det och argumentera mot det. Men i den här diskussionen är skolan en mjölkko för både friskolor och de flesta kommuner. Även de mest seriösa friskolorna har en viss beräknad vinst och de oseriösa lånar ut pengar från moderbolaget till ockerränta. Men kommunerna gör lika dant. Hyr ut skollokaler till ett kvadratmeterpris som om skolan skulle ligga på mest attraktiva adress i Stockholms innerstad.

      1. Vad får dig att tro att staten skulle vara bättre? Kolla in Akademiska hus på allabolag.se – vinstmarginal kring 70% de senaste åren.

      2. Henrik,
        Vinsten med att staten sköter det hela är att de kan ta ett helhetsgrepp och ta ansvar för hela skolan. Som det är nu är det 290 kommuner som gör helt olika.

      3. Nicklas, @8/2
        Jag håller med dig fullständigt. Men det finns ett problem. PIE behöver inte ”gömma” sig. De äger helt enkelt hela situationen. De har ju stöd i styrdokumenten.

        Det utbildas dessutom hela tiden nya lärare enligt PIE:
        – En kollega går en kurs för att bli behörig lärare. I kursmaterialet kan han läsa om vad forskning säger om betyg (Butler)
        – Matematiklyftet syftar till att mattelärare ska utgå ifrån förmågorna och problemlösning. Frågor av typen ”hur förklarar man att -1 gånger -1 blir positivt” lyser med sin frånvaro
        – Arete Meritering fullständigt pulveriserar lärare som problematiserar förmågorna och styrdokumenten. Det är inte lätt att bli förstelärare om man inte tillhör PIE.

        PIE behöver aldrig svara, än mindre ta ansvar för vad det ”kostar”. Eventuellt kritiska röster stoppas effektivt. Det finns helt enkelt för många kollegor och rektorer som har köpt propagandan från PIE.

        Du har helt rätt när du säger att många måste bidra i ett ”långsiktigt projekt” för att avslöja PIE. Men det handlar inte så mycket om ”hårt arbete”, snarare handlar det om att våga ”komma ut” och ifrågasätta normen.

        Man kan diskutera mycket om varför det ser ut som det gör. Faktorer som kommunalisering, avreglering, fria skolvalet, undervisningsform och betyg dyker ständigt upp, men tyvärr handlar det om pengar.

        Många förslag förs fram som lösning på skolans problem. Det kan handla om mindre klasser, bättre lärare, högre löner, formativ feedback och, som här, att staten ska ta över ansvaret över skolan. Men inget av detta kommer åt kärnan.

        Det är inte heller frågan om partipolitik. Den stora reformen 2011 var en kopia av 2007 års förslag. Alliansen kunde inte genomföra ett S-förslag så man sköt på reformen. Enda skillnaden, som jag har sett, var att det blev kursbetyg istället för ämnesbetyg på gymnasiet.

        Om man försöker koka ner orsakskedjan till en enskild faktor som möjliggör den fortsatta nedmonteringen av den svenska skolan så måste det bli (så som jag ser det) PIE inom Skolverket och den påverkan de har på styrdokumenten.

        Kunskapskrav för E i matematik åk6 :
        ” Eleven kan välja och använda i huvudsak fungerande matematiska metoder med viss anpassning till sammanhanget för att göra enkla beräkningar och lösa enkla rutinuppgifter inom aritmetik, algebra, geometri, sannolikhet, statistik samt samband och förändring med tillfredsställande resultat.”

        Tänk om det stod:

        ” Eleven kan välja och använda fungerande matematiska metoder med anpassning till sammanhanget för att göra enkla beräkningar och lösa enkla rutinuppgifter inom aritmetik, algebra, geometri, sannolikhet, statistik samt samband och förändring med i huvudsak korrekt resultat.”

        Må den som har formulerat ”kunskapskraven” få sin medicin doserad av en som har ”i huvudsak fungerande metoder” och som når ”tillfredställande resultat”.

        Så för att knyta an till tråden: staten har redan ansvaret för Skolverket, resten är kosmetika.

        Det ”långsiktiga projektet” måste alltså handla om att få nya läroplaner som tar avstamp i verklig kunskap och inte förmågor. Nu pratar vi om ett ”hårt arbete”. Det är PIE inom skolverket som måste stå till svars. PIE utanför är främst ”duktiga idioter”. Alla aktörer, lärare, rektorer och lärarutbildare, tar sin avstamp från styrdokumenten. Styrdokumenten är så vagt formulerade att ingen behöver ta ansvar. Huvudmännen kan få sin ”budget i balans” och eleverna får betala. Att tro att staten skulle agera annorlunda med samma styrdokument är naivt.

        Det skulle vara intressant att börja med att jämföra styrdokumenten från olika länder. Som du sa på en annan plats: ”Vad gör de för rätt?”

      4. Tommy,
        Om jag ska vara uppriktig, så kretsade mina tanker inte i första hand kring verksamma eller blivande lärare, utan snarare runt det svenska samhället som helhet, något som jag insåg (tack vare din omfattande och noggranna kommentar), att jag missade att skriva ut i min egen text.

        Jag delar din uppfattning (om jag förstår dig korrekt), att initiativet till verklig förändring måste komma ”utifrån” i fler bemärkelser än en, och jag är (kanske överdrivet) pessimistisk när det kommer till frågan om någon av våra politiker idag faktiskt har den kunskap, personliga styrka och integritet som (jag tror) krävs för att på allvar lägga om kursen.

        Jag undrar om inte det bästa hoppet står till att försöka nå ut till alla vanliga svenska föräldrar i den ”kampen”. Jag inser (ironin) i att försöka tänka i banor om en ”ny” folkrörelse, när i praktiken alla etablerade folkrörelser (som jag förstår det) blöder medlemmar och engagemang.

        Och precis som för många andra folkrörelser som gått emot det rådande ”etablissemanget”, så ser uppförsbacken förskräckande brant ut, inte minst pga av precis det du säger, att ”motståndarna” idag sitter på nyckelpositioner och (till stor del) kan styra både informationsflödet och iklä sig auktoritetens mantel.

        På plussidan så lägger jag dock föräldrars omsorg och intresse för sina barns framtida möjligheter och livsutsikter, och, vad vetenskapen bortanför pedagogiken verkar säga oss om hur hjärnan faktiskt fungerar och lär sig.

        Men situationen måste kanske (tyvärr) bli ännu värre (inte minst ekonomiskt) innan ”jordmånen” är tillräcklig för att ett sådant frö ska kunna gro och slå rot ordentligt.

  5. Naturligtvis är det lite tröttsamt att lyssna på alla som har lösningen på skolans problem.
    Därför ska jag tala om vad som är sanningen (ironi).
    Vi har i dag en skola som präglas av pedagogisk förvirring. Lärarutbildning ändras och ändras och lärosätena känner sig alldeles för ”fina” för att syssla med yrkesutbildning.
    Kommunerna ger sitt bidrag till förvirringen genom alla mer eller mindre vettiga satsningar på organisationsförändringar och tillkallade ”frälsningssoldater”.
    Ett tredje problem är hemmens villrådighet inför datoriseringen av barnuppfostran.
    Jag håller med Johan om att kommunaliseringen bidragit genom framför allt amatöriseringen och den lokala politiseringen av skolan. Vi får inte glömma att alla kommunala skolor har kommunerna som huvudmän och det är huvudmännen som bestämmer vilken pedagogik skolan ska arbeta med.
    Det är således amatörer som bestämmer vilken pedagogik vi ska ha i den svenska skolan.

  6. Göran Persson VISSTE vad kommunaliseringen skulle innebära.
    Orealistiskt, ideologiskt önsketänkande och kommunpolitisk inkompetens gjorde resten! Elever och lärare har fått betala för experimentet!

    1. Anita,
      Klart att han visste. Göran Persson hade akademiska mindrevärdeskomplex och ville trycka till lärarna riktigt rejält – visa sin makt. Följderna blev katastrofala.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s