h1

Har du läst?

04 mars 2015

Det tillkommer läsare till min blogg med jämna mellanrum. Några lämnar också, antagligen på grund av att de är trötta på mitt tjat. För alla ni som är nytillkomna skulle jag vilja lämna lite tips.

Jag har skrivit tre bloggserier som har rönt en del uppmärksamhet. Har du inte läst dem så tycker jag du ska göra det. Kanske är det så att du blir riktigt skakad av det jag skriver. Den första heter Pedagogiskt nätverk och tar upp hur en rad personer på höga pedagogiska positioner samverkar för att driva svensk skola i ideologisk riktning. Den andra heter En skola åt helvete och där tar jag upp en rad olika fenomen som har gjort att skola har gått ned i status och där elevernas kunskaper har sjunkit. Den tredje heter Om läsning och handlar om hur en viss form av läsmetodik har varit förhärskande i svensk skola under en längre tid, vilket har fått konsekvenserna att många elever inte lär sig läsa tillräckligt bra. Här är länkarna:

Jag vill också passa på att tipsa om några viktiga böcker, som har betytt mycket för mig. I länken nedan kan du läsa lite om dessa böcker. Så har jag förstås skrivit två egna böcker, den ena om skolan och den andra en deckare. Yrke: Lärare handlar om mina erfarenheter från min tid som lärare och hur jag jobbade med de elever som hade ganska dåliga förutsättningar. Singöspionen är den deckare som består av väldigt lite våld, eftersom jag under en längre tid varit riktigt trött på det besinningslösa övervåld som förekommer i deckare och i tv-serier. Här är länkarna:

omslag-yrke-larare

Varför utreder man barn i så stor omfattning som det görs idag? Dessutom utan att man tittat på vad skolan kan göra annorlunda. De instrument som används vid utredning av begåvning, ADHD, Dyslexi och autism är högst tvivelaktiga anser jag. Dessutom försöker man idag medicinera bort problemet. Jag vet att det jag skriver retar gallfebern på många människor, inte minst föräldrar med egna barn som har diagnos. Läs Statens Beredning för medicinsk utrednings rapport om hur illa det är med utredande verktyg. Här är länken:

Avslutningsvis vill jag tipsa om ett par filmer som är mycket viktiga. Båda handlar om resultatuppföljning och i den första berättar professor Ray Rist om vikten av att följa upp resultat. I den andra filmen diskuterar professor Jonas Höög om vad som kännetecknar en framgångsrik skola och hur viktigt det är att titta på resultat utifrån organisationen. Här är länkarna:

För övrigt ansar jag att det nu har gått 20 år av nedmontering av samhällets viktigaste arbete. Dags att förstatliga lärarkåren!!!!

 

Annonser

15 kommentarer

  1. Jag håller med dig Johan. I stort sett om allt, läsning, diagnoser etc. Vad som bekymrar mig en hel del är alla dessa NPD-utredningar som görs. Elever och föräldrar som tror sig ha den ena elt diagnosen efter den andra. Och detta är helt ”normala” ungdomar. Det kan inte stämma. I Frankrike finns t ex inte diagnosen ADHD, inte i Indien och inte på USAs ena kust.Vi medicinerar friska barn! Och alla dessa utredningar!


    • Hej Ewa,
      Håller med dig – varför? I Finland har de knappt någon dyslexi – hur kan det komma sig?


  2. Johan jag har skrivit om detta tidigare men det tål att upprepas.
    Anledningen till att vi har så många dyslektiker i Sverige är att Gillberg, Lundberg och deras följe av logopeder införde auditiv dyslexi som den rådande definitionen av dyslexi. I dag får nästan alla som testas för dyslexi av logopeder diagnosen.
    Jag tror att man i Finland bara erkänner visuell dyslexi och då blir det en ganska liten skara. Visuell dyslexi är enligt min mening mycket lätt att diagnostisera eftersom egenheter att inte kunna lagra ordbilder är högst påtaglig. Men som sagt det finns inte så många så det är en rätt dålig affärsidé…


    • Sten,

      Gillberg och Lundberg är två professorer som också har en ideologisk ådra. Gillberg har fuskat med sina referensgrupper och har blivit dömd i domstol. Över en natt tillfrisknade 30 000 patienter, eftersom all forskning kring dem brändes (visst antal hyllmeter). Hux flux försvann Damp. Lundberg är också en högst tvivelaktig person när det gäller forskning, se min bloggserie om läsning.

      Så man kan i högsta grad ifrågasätta ett och annat när det gäller dyslexi. Däremot finns det ganska många elever som har läs- och skrivsvårigheter, alltså ett av de största problemen i svensk skola. Frågan är dock bara vad detta beror på.


      • En anledning kan ju vara att vi inte utbildat lågstadielärare på nästan fyrtio år. Äntligen har vi fått tillbaks 1-3 lärarutbildningen.
        Låt oss hoppas på att det kommer att hjälpa.


    • Johan, Sten,
      Nyfiken kring era funderingar kring dyslexi, eftersom min egen uppfattning varit att det idag finns en ganska så klar bild forskningsmässigt kring både de direkt underliggande neurologiska orsakerna och prevalensen, som den mer allmänt generella anledningen?

      Vad Gillberg & Co ”hittat på”, pun intended, finns det nog många anledningar att lägga åt sidan (om inte annat så av principiella skäl), men, om man tittar på den internationella forskningen så är ju den hur spännande som helst.

      Det finns ju idag longitudinella studier där man kan (om jag uppfattat korrekt) se skillnaderna och även kan följa hur ”nervkopplingarna” i hjärnan utvecklas över tid, både i storlek och organisation, mellan de (för läsning) olika kritiska regionerna, vilket korrelerar med de individuella barnens läsförmåga och problembilder. Det finns till och med rykande färska studier (avslutade som pågående) som pekar mot att man på ett tidigt stadium kommer kunna förutsäga vilka barn som riskerar att få problem, redan innan de börjat träna läsning på dagis.

      Om jag förstår och minns riktigt (och jag är ju absolut ingen expert) så är dyslexi (i alla fall internationellt) idag ett samlingsnamn för ett helt kluster av ”problembilder” som varierar beroende på både mera övergripande systemisk nivå som exakt vilka subsystem, och vilka nervkopplingar som fallerar i det enskilda fallet, och runt 5-15% av alla barn verkar falla under detta ”paraply”.


      • Nicklas,
        Jag måste säga att jag inte kan påstå att dyslexi inte finns, något som jag heller aldrig påstått. Däremot anser jag att dyslexiutredning brukar vara under all kritik, dels på grund av att verktyget är väldigt abstrakt och dels att det finns olika definitioner av elevers problem som som är densamma som normal språkutveckling. Svenskprofessor Per Linell tar upp en hel del av detta, utan att diskutera dyslexi, i sin bok Människans språk. Ett annat problem är att skolan skapar läs- och skrivproblem, kanske också dyslexi med den metodik som Ingvar Lundberg har basunerat ut i svensk skola där man separerar avkodning och förståelse. Denna metodik leder till läsproblem enligt mig.

        Men jag måste säga att jag inte är någon expert på dyslexi.


      • Johan,
        Tack för ditt svar. Har varit bort från tangentbordet några dagar, men jag tänkte ändå passa på att skjuta in en snabb fråga,

        …Ett annat problem är att skolan skapar läs- och skrivproblem, kanske också dyslexi…

        Kliar mig i huvudet… om jag uppfattat korrekt, så pekar data från bland annat tvillingstudier mot att ”dyslexi” har en hög grad av ärftlighet, i storleksordningen 50 till 80%.

        Eller tänker du på att (den bristande) metodiken i skolan ger upphov till samma problembilder (symptom)?

        Jag har också förstått att ”dyslexi” är ett annat område som det finns mycket starka åsikter omkring…

        Har du läst Maryanne Wolf? ”Proust and the Squid: The Story and Science of the Reading Brain” (2008)

        Såg precis att den också numera finns översatt på svenska… Proust och bläckfisken


      • Hej Nicklas,
        Jag vet inte huruvida dyslexi är ärftligt eller ej, har hört det från många, men inte satt mig in i frågan tillräckligt mycket. Har däremot haft flera elever som har haft läs- och skrivsvårigheter som jag kan härleda till felaktig metodik i tidigare skolgång och som jag har fått att bli goda läsare. Dessa elever har gjort klassiska fel, t.ex. kasta om bokstäver, något som sker naturligt i normal läsutveckling. Några av dessa elever har fått diagnosen dyslexi, men när jag läst mycket med dem och de fått snurr på sin läsning så har deras så kallade problem försvunnit. Min slutsats, som kanske är felaktig på grund av att jag inte satt mig in i dyslexi tillräckligt mycket, är att dessa fall inte handlade om dyslexi utan om vanliga hederliga läs- och skrivsvårigheter som beror på antingen felaktig metodik eller att eleven inte läst tillräckligt mycket. Jag har haft ett fåtal elever som har haft verkligt allvarliga läs- och skrivsvårigheter, dessa kanske kan vara dyslexi – men åter igen, vem är jag att veta. Då har jag jobbat med de hjälpmedel som funnits till buds, t.ex. inlästa texter, förstorade texter, extra lång tid för läsning och så vidare.

        Men jag vet inte. Det enda jag vet är att utredningarna för att göra dyslexidiagnoser kan vara både abstrakta, trubbiga och innefatta även läsproblem som inte har en genetisk bakgrund. Sedan är det problematiskt att dyslexi är en beskrivning av ett problem, inte en förklaring till ett problem. Detta blandar människor ofta ihop. Det är en hypotes som inte ännu är bekräftat, till och med Martin Ingvar kan inte bekräfta detta. Problemet är att man blandar ihop beskrivning och förklaring. Skolinspektionen skrev följande i sin rapport om läs- och skrivsvårigheter: ”Vi pratar om elever i läs- och skrivsvårigheter, inte elever med läs- och skrivsvårigheter”.


      • Johan,
        Några tankar kring din kommentar såhär på söndag eftermiddag… men jag börjar med att ta avspark i en personlig anekdot.

        Flera äldre syskon hade tagits emot i årskurs ett av en formidabel lärarinna i en liten skola långt ute på landsbygden, som med +30års erfarenhet av att lotsa en hel klass små glin in i läsandets mysterier med säker och trygg hand i årskurs tre hade dem säkert stående på egna ben, ofta med en betryggande god marginal. De blev också bokslukare av stora mått, men, när den yngsta av dem skulle gå igenom samma process så stod det snart klart att det inte skulle bli en lika enkel resa, trots samma hemförhållanden, böcker i överflöd, exakt samma skola, samma klassrum, samma lärarinna…

        I en situation där alla utom en eller två i en klass lär sig läsa så säkert, snabbt och effektivt (klasskompisar som äldre syskon) så tror jag det också blir oerhört tydligt och påtagligt (för alla) när någonting inte riktigt fungerar.

        Jag undrar om inte dagens situation (väldigt effektivt) döljer detta fenomen, precis som du själv antyder. Hur särskiljer du dem vars problem bottnar i dålig klassrumsmiljö, dålig metodik, en lärare(inna) med bristande förmåga, kunskap och kompetens, eller för att man helt enkelt inte lagt ned det arbete och tid som krävs?

        Det faktum att ”dyslexi” (hittills) ofta bedömts genom dess symptom, är ett (stort) problem som den delar med många andra neurologiska/psykologiska tillstånd, från schizofreni och autism, till depression. Men jag tror det går att komma några steg vidare, genom att reflektera över att par saker.

        För det första, jag tror att det är viktigt att komma ihåg att den mänskliga hjärnan inte är designad för att läsa. Evolutionen har inte gett oss ett färdigt neurologiskt system för det, utan varje hjärna måste (individuellt och självständigt) ”tvingas” skapa ett sådant neurologiskt kopplingsschema genom att ”kidnappa” funktionen hos ett stort antal andra system (designade för helt andra uppgifter), koppla ihop dem, och få dem att synkronisera arbetet mellan sig.

        Om man väl har den här bilden klar för sig, så tror jag det också blir enkelt att, som Maryanne Wolf (MW) beskriver det, förstå varför symptomen hos de som fått en bristfällig träning av dåliga lärare, och de med ”dyslexi” kan se så lika ut: det är för att de (sannolikt) helt enkelt är lika. I båda fallen har de inte lyckats bygga och utveckla de nödvändiga ”kopplingar” som krävs. Den kritiska skillnaden är (om man ska utgå från de ledande hypoteser som finns idag), att i det ena fallet så beror det ”bara” på bristande träning, i det andra på att hjärnan (av olika anledningar) t.ex. inte ”kan” skapa en effektiv koppling, nästan oberoende graden av träning.

        För det andra, så ger den ovanstående bilden en grund till att anta att ”dyslexi” inte är ett specifikt problem, utan (troligen) en hel ”klass” av problem, beroende exakt på vilken koppling, eller vilket underliggande område som inte effektivt går att införliva i ”kretsen” på det sätt som krävs.

        För det tredje, den tekniska utvecklingen (som jag förstår det) gör det nu möjligt att faktiskt se in i den levande hjärnan, och fysisk se att kopplingen mellan område A och B inte utvecklats, att ”kopplingarna” mellan de som kan läsa bra, och de som har problem (verkar) se olika ut, att område C ser olika ut hos de barn som sedan får problem att lära sig läsa (dvs förutsägelser), redan innan de börjar att träna läsning över huvudtaget osv… Om de här initiala forskningsresultaten (bekräftas) och står sig i ljuset av nya studier, så tror jag att vi nog kommit en liten bit på väg.

        Jag tycker Maryanne Wolf säger det väldigt klokt i sin bok ”Proust and the Squid”

        ”Vissa forskare undviker helt termen ”dyslexi” och använder mer generella beskrivningar som ”lässvårigheter” eller ”inlärningssvårigheter”. Trots att redan Platon och antikens greker var medvetna om fenomenet finns det dessutom vissa som fortfarande menar att dyslexi inte finns. Jag föredrar termen ”dyslexi” av historiska orsaker, men i slutändan spelar det ingen roll vad vi kallar hjärnans oförmåga att lära sig läsa och skriva. Det viktigaste är att vi förstår de fascinerande insikter som den ger oss och det tragiska slöseri som den kan ge upphov till om den inte åtgärdas.”

        N.b. Ovanstående är bara ett kort försök att sammanfatta mina egna (spretiga och försiktiga) funderingar, men jag skulle dock vilja bjuda in till tanken att kanske fundera lite mera kring detta, eftersom jag tror det (potentiellt) i förlängningen kan komma att få stor betydelse, och beröra många delar inom skolan.


  3. Diagnoserna har tydligen blivit ett sätt att maskera de usla resultaten i svensk skola. Som så mycket annat.


    • Hej Mange,

      Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att ana att ligger till som du skriver.


  4. Man skall absolut ifrågasätta diagnoser, men inte utesluta att den faktisk är riktig. Medicinering hjälper i många fall.

    Sen är det väl så att i den typ av samhälle vi har idag, med hårda krav, samtidigt med att strukturer löses upp mm, att de som har adhd synliggörs, därför att de får svårare att hantera verkligheten. När jag växte upp såg samhället annorlunda ut. Visst fanns det dom som fick svårigheter, och de kan ju ha fått en diagnos om det skulle ha varit idag. Vi vet ju att vuxna får svar idag på varför de under skolgången mm fick svårigheter.

    Men, som sagt – ifrågasätta skall man alltid göra – även sjukdomsdiagnoser.


    • Visst. Men en annan bidragande faktor till alla dessa diagnoserr är säkert att många föräldrar ser, helt rationellt, en bokstavskombination som den enda möjligheten att få något som helst stöd till sitt barn. I andra länder uppstår sällan den önskningen tydligen.


      • Du har helt rätt! Och att skolan inte skulle kunna göra något utan en diagnos borde ju inte ses vara i linje med dess uppdrag.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s