h1

Anti-betygsmaffians lögner

07 mars 2015

Lördagen 28/2 finns i Dagens Nyheter (DN) ett stort reportage med rubriken ”Inga strider om betyg redan i ettan”, se länk. I denna artikel redogör man för att diskussionen kring betyg i Finland i princip inte finns, medan den i Sverige är både hätsk och intensiv. Hur kan det vara så?

Jag menar att det är tre olika faktorer som samspelar kring situationen i Sverige. Den första är att det i Sverige inte på länge funnits en tradition att sätta betyg i låg- och mellanstadiet. Den andra anledningen är att det relativa betygssystemet har haft och har en förödande påverkan på sättet att se på betyg. Och den sista anledningen är att Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) systematiskt bedrivit kampanj mot betyg ända sedan 1970-talet. Nu ska jag förklara hur jag ser på saken.

Tradition
För lärare på låg- och mellanstadiet ingick det att sätta betyg från årskurs 1 i det äldre kunskapsbetygssystemet, ni vet det där systemet med A, Ab, B och så vidare. I och med införandet av relativa betyg 1962 fasades betygen på låg- och mellanstadiet ut. Jag vet inte exakt när betygsättningen helt upphörde i de lägre årskurserna, men det torde vara någon gång på 1960-talet eller tidigt 70-tal. I och med Lgr 62, infördes de relativa betygen som inte hade en utgångspunkt i att mäta kunskap utan där det handlade om att sortera elever. Man använde normalfördelningskurvan för att dela ut betyg, det vill säga 7% skulle ha betyg 1, 24% skulle ha betyg 2, 38% skulle ha betyg 3, 24% skulle ha betyg 4 och 7% skulle ha betyg 5. Nu är det en del äldre lärare som protesterar, elevernas kunskaper var ju bättre på den tiden än nu och det som den tids skola sysslade med var ju verkligen kunskap. Det stämmer utmärkt, men själva betygsättningen handlade inte om att bedöma kunskaper. Att eleverna då, t.ex. på 1970- och 80-talet, var kunskapsmässigt starkare än idag, berodde på att lärarna var skickliga på att undervisa och fokusera på kunskaper, även om staten på 70-talet ville betona att lärarna skulle vara mer kompis med sina elever. Ändå var lärarna skickliga på att förmedla goda kunskaper till eleverna. Annat blev det på 1990- och 2000-talet där undervisningen monterades ner och lärarna förvandlades till handledare. Eleverna skulle söka sina kunskaper. I och införandet av Lgr 62 fasas kunskapsbetygen ut och under en övergångsperiod på några år införs de relativa betygen och betyg i de tidigare åldrarna tas bort.

Hur många av dessa lärare finns kvar inom skolan? Inga så klart, de har för länge sedan gått i pension. Hur många låg- och mellanstadielärare har utbildats i betygsättning sedan 1960-talet? Hur mycket utbildning kring betygssättning får dagens lärare som ska ta hand om de yngre eleverna? Det innebär att traditionen och vanan att sätta betyg för de längre årskurserna för länge sedan försvunnit ut ur svensk skola, få lärare eller rektorer på låg- och mellanstadiet har något professionellt förhållande till betygssättning, även om svensk skola på senare år ska sätta betyg i årskurs 6. Alla har dock en personlig relation, när de själva gick i skolan och fick betyg. Den övergripande majoriteten som jobbar i skolan har fått relativa betyg, det vill säga ett betygssystem som inte handlar om att bedöma elevernas kunskaper, utan ett betygssystem som sorterar eleverna. När kommunpolitiker och tjänstemän blir tillfrågade om betyg från årskurs 4 eller när fackförbunden frågar sina medlemmar om de vill ha betyg från årskurs 4 eller ännu tidigare kan ingen som är verksam inom låg- och mellanstadiet med ett professionellt förhållande uttala sig i betygsfrågan. I stället går man på känslan – hur känns det att sätta betyg från årskurs 4?

Relativa betyg
Det relativa betygssystem hade till uppgift att sortera elever och konstruktörerna trodde att de som hade bra betyg var lämpade att studera på högskola och universitet. Dagens kritik mot betyg är helt korrekt när det handlar om det relativa betygsystemet, så fort du hör argumentet att betyg sorterar elever kan du dra slutsatsen att vederbörande inte har begripit skillnaderna mellan det relativa betygssystemet och dagens kunskapsstandardsystem. Senast hörde jag detta argument för någon vecka sedan. När Lpo 94 infördes fick vi ett absolut betygsystem, alltså ett kunskapsstandardsystem där betygsstegen definierar en kunskapsrätt för eleverna. Det är alltså en rättighet för eleverna att få veta vad de ska kunna och hur långt de har kommit i kunskapsutvecklingen. Vad skulle vara bättre än detta? Skriftliga omdömen – tillåt mig småle. Jag har använt mig av skriftliga omdömen i 9 år och det kan inte jämföras med betyg, trots att jag varit extremt tydligt i mina skriftliga omdömen – tro mig! Det är något magiskt med de där bokstäverna. Det är något med myndighetsutövning som får eleverna att ta det hela på allvar.

Det är också ett pedagogiskt verktyg som gör att lärarna skärper sig. När betyg i årskurs 6 infördes blev det en het diskussion kring bedömningsfrågor, oftast väldigt bra pedagogiska frågor. Att lämna ut ett skriftligt omdöme till eleverna eller att lämna ut ett betyg där läraren har tagit ställning till hur eleven ligger till kunskapsmässigt är skillnad. Hur har det varit på era skolor inför betyg i årskurs 6? Jag är ganska säker på att många känner igen detta fenomen.

För ett antal år sedan gjorde Lärarförbundet en undersökning där de tittade på lärarlönerna från 1950-talet och framåt. Det var ganska märkligt att nedgången när det gäller lärarlönerna och läraryrkets status började med införandet av relativa betyg 1962, sedan gick det bara utför och införandet av Lpo 94 blev kulmen där lärare förvandlades till handledare och en av många andra kommunalarbetare. Nu tror jag att läraryrkets status beror på många olika saker och det är en annan diskussion, men att en yrkeskår gör bedömningar som har med en persons framtid att göra tror jag är ett kriterium som är betydande. Titta på statusen hos läkare och jurister, två yrkeskategorier som sysslar med bedömningar. Detta har bäring på hur man ser på yrkeskåren.

I DN:s artikel tar man upp Finland. Varför har detta land ingen diskussion kring betyg? Det går tillbaka långt i tiden. Finland har aldrig gått in i det relativa betygsystemet och man har hela tiden haft ett system som liknar det Sverige hade innan det relativa betygssystemet infördes. Lägg därtill att skolan har fått sköta sig själva utan att politiker, tjänstemän och pedagogiskt etablissemang har varit inne och reformerat den finska skolan eller bombat skolan med ständigt ”nya revolutionerande metoder” som ska skapa den moderna skolan. Finsk skola, dess lärare och skolledare har fått arbetsro. Jag får ju hela tiden höra att jag är en bakåtsträvare som både är omoderna och teknikfientlig, säkert blir jag även liknad en Caligula och hatad för att jag påtalar att t.ex. IKT, Entreprenöriellt lärande och flippade klassrummet riskerar att förvandla läraren till handledare. Över lag behöver eleverna lärarledd undervisning, men det är klart att vi ska använda oss av ny teknik, men vi ska inte börja i tekniken utan hos läraren. Och vi behöver verklig ha koll på att alla elever lär sig läsa flytande och behärska de fyra räknesätten. Inte dunka in en massa metoder. Ber om ursäkt till alla lärare som med framgång använder nämnda metoder, det är inte er eller metoden i sig jag vänder mig mot här, utan fenomenet att tro att det går att lösa ett grundproblem med att alla lär sig grundläggande kunskaper genom att införa en viss metod.

Kampanj
Ända sedan i slutet av 60-talet har ett starkt etablissemang basunerat ut en avsky mot betyg. Från början var det en vänsterrörelse som var emot betyg och emellanåt var man ganska aggressiv. Fram till Lpo 94, då det var relativa betyg, fanns det enligt min mening fog för att ogilla betyg. De relativa betygen var orättvisa och borgade inte för någon kunskapsstandard. Dessvärre har kritiken fortsatt även efter införandet av det kunskapsstandardsystem som kom med Lpo 94. Det verkar som om de personer som verkade på 1990- och 2000-talet inte alls har begripit att det är skillnad på de två olika betygssystemen, att de över huvudtaget inte har förstått att skolan har gått från att sortera elever till att borga för elevernas kunskapsrätt. Att det ligger på organisationen skola att ge eleverna den kunskap som de har rätt till och att betyg är ett mått på hur väl skolan lyckats. Det är också ett mått gentemot eleven att tala om hur långt den har kommit i sin kunskapsutveckling.

Införandet av Lpo 94 kantades av minimalt arbete från Skolverkets sida och ständigt motverkande av betyg och resultatuppföljning, se tidigare blogginlägg. Det etablissemang som jag kallar Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE), hade John Dewey som ideologisk botten och de gick ut starkt och sa att betyg inte gynnar inlärning. När Hans-Åke Scherp och Steve Wretman i slutet av 90-talet och på 2000-talet åker land och rike runt och saluför att skolan måste bygga på lust att lära, på elevernas inre drivkraft får betyg och resultatfokus känga efter känga. Betyg motverkar lusten att lära enligt PIE. På alla sätt och vid varje tillfälle tar det pedagogiska ideologiska etablissemanget (PIE) varje möjlighet att lyfta fram skriftliga omdömen som alternativ till betyg och så klart talar man om hur fult det är med betyg och att betyg inte bara riskerar att lägga skuld på de elever som inte klarar av betygen, utan det riskerar att sortera elever. Vad ska lärare och rektorer på låg- och mellanstadiet tro? När de själva har väldigt lite professionell relation till betyg och mer eller mindre alla pedagogiska forskare påtalade att vetenskapen talade om att betyg hämmade inlärning för elever. Givetvis blir det inte en kår som är speciellt betygsvänliga. Hur är läget idag? På vilka grunder säger den pedagogiska personalen i grundskolan nej till betyg?

PIE skapar genom åratal av indoktrinering en tro på att betyg sorterar, att barn mår dåligt av betyg och att det skapar betygshets. Inget kan vara mer fel. Kritiken mot att betyg sorterar är en kritik mot det relativa betygssystemet och jag undrar faktiskt ibland om Christian Lundahl och Hans-Åke Scherp verkligen har begripit skillnaderna mellan de två betygssystemen. Rimligtvis borde de förstått, men utifrån argumenten undrar jag. Att det finns betygshets stämmer, men det handlar inte om betygen i sig, utan om att antingen föräldrarna pressar sina barn att få höga betyg eller att lärarna inte redovisar på vilka grunder betyg sätts eller vad eleven behöver prestera för att uppnå ett visst betyg. Min erfarenhet är att barn mår bra av att få veta exakt vad som förväntas av dem och när läraren ger återkoppling på deras prestation – hur de ligger till och vad deras nästa steg är ifall de vill ha ett högre betyg. Genom mina 9 år som betygssättande lärare har jag hela tiden använt mig av diskussion av betygssteg och återkoppling på prestation, vilket tvärt om har skapat ett lugn hos eleverna. Dessutom har jag haft nästan ingen diskussion om att betygen varit orättvisa.

Men är Hans-Åke Scherp, Steve Wretman och Christian Lundahl experter på betyg och betygsättning? Nej, inte enligt mig. Scherp har gjort sin avhandling på organisation och har jobbat med olika former av Problembaserat Lärande (PBL), nu senast på organisationsnivå, där han vill ha ut ”söka-kunskap-själv-inställningen” på organisatorisk nivå. Vad Wretman har doktorerat på vet jag inte, men när jag lyssnade på honom och har läst hans texter i Grundskoletidningen handlar det om en man som kunskapsmässigt ligger kvar i Lgr 69, fast han pratar om Lpo 94 och Lgr 11, se blogginlägg. Lundahls har doktorerat på skolhistoria. Ingen av dessa herrar är med andra ord experter på betyg, även om Lundahl så klart har kommit att intressera sig för området och har copy pastat Dylan Wiliams texter. Vill ni ha många fler exempel på vad jag menar, läs min bloggserie om det pedagogiska nätverket, länk.

Att det tydligt visade sig att företrädare för PIE har ljugit lärarprofessionen rakt upp i ansiktet är en annan sak som ingen vill ta ansvar för. År ut och år in har ovan nämnda forskare påstått att forskningen visar att betyg inte är bra för inlärningen, många gånger har man hänvisat konkret till Ruth Butler 1988 – där väldigt stora växlar har dragits på denna lilla studie. För övrigt har det hänvisats till att vetenskapen säger att betyg inte är bra på ett generellt plan, utan att annars hänvisa till någon specifik studie. Nu är dock sanningens timme slagen, kommer ni ihåg – det visar sig inte finnas någon forskning om att betyg är dåligt. På den senaste konferensen, onsdagen 28/1-15 har Vetenskapsrådet en dragning i Münchenbryggeriet i Stockholm, kunde man konstatera att det fanns ingen forskning som sa att betyg från årskurs 4 var dålig, heller ingen forskning som sa att betyg var bra.  Kolla bilderna igen!

 

Betyg

Betyg Europa

 

Självaste Christian Lundahl höll i denna redovisning. Med andra ord har alla betygsmotståndare ljugit varenda lärare, rektor och journalist rakt upp i ansiktet år ut och år in – vi snackar om 20-30 år utan vetenskapliga belägg. Alltså hela PIE:s argumenterande mot betyg bygger på en lögn. Alltså vetenskapliga beläggen kring betyg är bara ett luftslott. Intressant! Sug i er detta, alla ni inom det pedagogiska etablissemanget som år ut och år in jobbat emot demokratiskt fattade beslut i riksdagen, typ att vi ska ha en skola med betyg och att vi ska ha ett system med mål- och resultatstyrning. Ni har varit delaktiga att förstöra svensk skola, med en lögn i botten. Alla ni som jag namnger i mina två bloggserier, länk och länk, är delansvariga i att förstöra svensk skola och för att dra ner lärarkåren i skiten. Jag pratar om i princip alla inom den pedagogiska forskningen i Sverige och väldigt många myndighetspersoner och tjänstemän. NI har varit med och förstört svensk skola. Skyll inte på politikerna i allmänhet och Jan Björklund i synnerhet. Det är NI! PIE har förstört för svensk skola. Jag pratar bland annat om Mats Ekholm, Hans-Åke Scherp, Steve Wretman, Helena Moreau, Tomas Kroksmark, Ingrid Carlgren, Viveca Lindberg, Inger Eriksson, Anders Jönsson, Martin Hugo, Christian Lundahl, Tomas Englund, men det finns många fler. Och ingen tar ansvar och dessa personer får fortsätta manipulera skolor, kommuner, lärare, lärarutbildning, tjänstemän, politiker. Fy fan säger jag! Förlorarna? Eleverna och lärarna.

Även den före detta chefsredaktören för DN, numera docent i statsvetenskap, Hans Bergström påtalar i ett debattinlägg i Dagens Industri (DI) att pedagogernas makt över skolan har varit skadlig för svensk skola. Hans resonemang liknar mitt lite. Kanske blir det lite mer tyngd när denna gigant, som dessutom är docent och med andra ord forskare, uttalar sig än när jag gör det. Läs själv vad Bergström skriver, länk.

Den kohandel som gjordes upp i riksdagen mellan Socialdemokraterna (s), Miljöpartiet (mp) och Folkpartiet (fp) kring betyg i årskurs 4 kan man ha åsikter om. Det som är märkligt är att varje socialdemokratiskt styrd kommun säger prompt nej till att testa betyg från årskurs 4. Varför? På vilka grunder har dessa kommunala politiker sagt att de inte vill testa? Vilka kunskapsunderlag har de för sitt ställningstagande? Är det relativa betyg som är här och spökar – alltså att man tror att betygen handlar om sortering? Eller på vilka grunder säger man nej? Är man kunskapsfientlig? Genom att spräcka överenskommelsen får man problem med trovärdigheten, för inte nog med att man går emot den sitt partis överenskommelse, man är inte ens beredd att testa om betyg är bra eller dåligt. Detta kallar jag kunskapsförakt. Men åter igen, den totala indoktrineringen av PIE är högst påtaglig i alla kommuner.

Personligen tycker jag att det vore klokt att låta betygen i årskurs 6 få några fler år på nacken, att systemet sätter sig innan betyg eventuellt införs i årskurs 4. Men som situationen är nu kan jag tänka mig att testa, det är ju trots allt en uppgörelse mellan regering och folkpartiet. Dock vet ingen ännu om vilka förutsättningar som finns i denna testperiod. Fram till 2017 kommer ändå de skolor som ska testa att sätta betyg från årskurs 4 kunna förbereda sig väl och ägna stor pedagogisk planering åt att utbilda lärarna och sätta sig in i betygssättning. Betyg och formativ bedömning – vilken oslagbar kombo!

För övrigt ansar jag att det nu har gått 20 år av nedmontering av samhällets viktigaste arbete. Dags att förstatliga lärarkåren!!!!

 

Advertisements

20 kommentarer

  1. Bra skrivet! En liten sak bara. Betygen innan -62 var inga kunskapsbetyg. Det fanns inga kriterier/kunskapskrav osv. Den skalan var relativiserad sedan 40-talet. När man införde den 5-gradiga betygsskalan slogs betyget BC och C ihop till betyget 1 och stora A och lilla a slogs ihop till betyget 5.


  2. Ord och inga visor, Johan! 🙂

    När det gäller betyg på universitets- och högskolenivå, är det senaste A-F de absolut bästa hittills. Varför? Det går inte att konvertera till det tidigare U, G, VG. Jag har betygsatt efter tre olika system – U och G; U, G, VG och sen VT 2008 – A-F. Redan när vi satt i lärarlagen och testbedömde upptäckte jag att det inte är möjligt att se t.ex. C som G eller B och A som VG. Det innebär att betygen A-F sätts mer efter kunskapsmålen än något av de tidigare. Min bedömning är att betygssättningen blir mer rättvis. Det enda problematiska betyget är Fx och det finns många olika tolkningar om när man skall ge det. Och än har jag inte blivit helt klok på när. Det finns även en del som tror helt felaktigt att om någon får Fx kan denne endast få betyg E efter komplettering. Det skulle i så fall betyda att om någon behöver komplettera en mindre del (som en del menar Fx ges) kan bara få ett E, trots att innehållet når upp till betyg B. Helt vansinnig tanke, eller hur? Annat som är märkligt är att på en del håll ges betyg på den version som studenterna lägger fram vid opponeringen av examensarbetet skall gälla, trots att de måste komplettera en del innan det blir ett godkänt betyg. Frågan är vad som är vitsen med att komplettera, om betyget sätts på den version som de lagt fram.

    Jag har inte längre något motstånd till betyg. Ser många fördelar både för lärare och studenter. Men, det är hur man bedömer och uppfattar hur de skall sättas som gör mig alltmer konfunderad. Jag uppfattar t.ex. inte A-F som något man kan använda en bedömningsmatris på. En där man kräver att allt i matrisen skall visa sig i examinationen, utan en som bedöms mot kunskapsmålen som ofta är öppnare. Har även svårt att förstå att man i vissa fall av poäng som man sen lägger ihop. Och att man utgår från A som kriterium och reducerar istället för att utgå från E och lägga till. Bedöma efter vilka bristerna är, är inte som jag uppfattar att A-F-skalan ger, utan snarare tvärtom. Så, jag är nöjd med själva skalan, men inte med hur man använder den i vissa fall.

    När det så gäller betyg i grundskolan på lägre nivåer, passar jag. Har aldrig satt betyg på unga elevers prestationer. Tror därför att min argumentation för eller emot, följer min egen erfarenhet som skolelev, och den relativa betygsskalan än på en välgrundad förstahandskunskap som lärare. Användningen av A-F i ungdomsskolan är inte densamma, dessutom.
    //M


  3. Jag blir faktiskt mörkrädd när jag läser detta. Hur är det möjligt att en rektor i en skola av idag kan ha en så extremt förenklad och svartvit världsbild? Din bild av skillnaden mellan dagens betygssystem och det föregående är som hämtad från en 20 år gammal reklambroschyr för Lpo 94. GIvetvis sorterar även dagens betygssystem eleverna! Många skulle hävda att dagens sortering är ännu mer brutal än den föregående.


    • Hej Jimmy,
      Hur menar du nu? Jag förstår faktiskt inte. Kan du förklara?


    • Jimmy
      Vi säger att du har helt rätt att sortering av elever fortfarande sker! Då är frågan om det är betygssystemet i sig eller om det beror på att man använder det som om det vore det relativa. Som jag förstår Johans inlägg handlar det om betygssystemen och dess tillämpning.

      Skillnaden mellan det relativa och det nuvarande (om vi bortser från A-F-skalan) är ju att i det förra var betyget beroende av i vilken klass man gick i. En elev som hade medelbetyg kunde få sämre betyg i en klass där många låg över och bättre betyg i en där många låg under. Det var alltså inte kunskaperna som bedömdes. Utan hur man låg till i jämförelse med de andra. Det kanske var en misstolkning av lärarna, och den kanske även sker nu också.

      Däremot ser jag en viss sortering, men inte av elever utan av kunskaper. Den som behärskar de kunskaper som efterfrågas har också större möjlighet till ”framgång” än andra.


  4. Härligt Johan?
    Du har gjort det igen, en bedövande bredsida som vilken talskrivare i världen skulle bli djupt avundsjuk på!
    Den dagen mitt parti får något att säga till om, vill jag se dig ställa dig i riksdagen och lägga ut texten! Hoppas vi hinner uppleva det!


    • Mange,
      Tack och bock!


  5. […] Lördagen 28/2 finns i Dagens Nyheter (DN) ett stort reportage med rubriken ”Inga strider om betyg redan i ettan”, se länk. I denna artikel redogör man för att diskussionen kring betyg i Finland i p…  […]


  6. Från Svd

    Däremot så träffade vi Mari Odenwall, en av de 14 speciallärarna på skolan med sina 500 elever – en siffra som skulle tyckas osannlikt hög i en svensk skola.
    I Finland ska barnen ha knäckt läskoden redan till jul i åk 1 – lästester görs både i åk 1 och 2, på höst och vår. Räkning testas första gången redan i förskoleklass.
    – Det är jätteviktigt att börja tidigt så att de har rätt stöd från början. De ska inte behöva känna att de inte förstår, utan känna sig starka, få självförtroendet, sa Mari Odenwall.

    Finland jobbar mycket med integrerad undervisning och små klasser där specialläraren till stor del jobbar i klassrummet. Runt 10 procent av alla elever får särskilt stöd och det ges i första hand i åk 1 och 2.

    Det är väldigt fokus på just läsning och räkning i de allra första årskurserna, och där sätts stöd in om inte en elev inte knäcker läskoden första året. Jag har försökt fråga om hur mycket föräldrarna stöttar, men det verkar vara ungefär som i Sverige, olika för olika individer. Intressant är dock att andelen lärare i Finland som upplever en ”konstant press från föräldrar” (negativ sådan) är 4 procent, mot 20 procent i Sverige. Men då handlar det som sagt inte om positivt föräldradeltagande.

    Från DN

    Betygen baserar sig på hur det har går på prov, på aktivitet under timmen och på hur ofta man har gjort läxorna.

    Det verkar finnas lika stora problem i Finland men man har valt att lägga resurserna från start och inte efter åk 9. Betyg är självklart ingen stor sak i ovanstående miljö. Ser det likadant ut i Sverige?


    • Patrik,
      Tack för citaten. Vad är det du vill framföra om du använder egna ord?


      • Johan
        De två sista raderna ”Det verkar finnas….” var mina egna ord 🙂 Det finns andra delar i artikeln som är intressanta vid en jämförelse mellan den Finska och Svenska skolan. Jag jobbar själv på gymnasiet och sätter slutbetyg varje termin så jag var intresserad av vilka likheter det finns med stödfunktioner i åk1-3 på grundskolan för att göra jämförelsen med Finland adekvat.


      • Patrik,
        Stödfunktionen med 14 speciallärare på 500 elever låter helt absurt – ungefär som om det handlar om en specialskola. Finlands fokus på kunskap tidigt tror jag slår igenom.


      • Hittade en intressant länk som kanske pekar på att de 14 speciallärarna inte var ett specialfall.

        http://www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2012/10/29/inget-konstigt-ga-speciallararen


  7. allt i diskussionen / dialogen är relevant och intressant. Betyg är bra för både elever och deras föräldrar enl. min ståndpunkt. Men… om vi lärare inte klarar att sätta relevanta betyg så blir allt bara snömos.

    Starta gärna här, om du vill veta hur bra vi är att sätta betyg i verkligheten. Förmodligen har du redan satt dig in i det här och förstår vad jag menar, om inte – reading is a must! Nu gäller det här bara Stockholm, i övriga landet fungerar sannolikt allt perfekt, eller hur.

    http://insynsverige.se/documentHandler.ashx?did=1744045

    och

    http://www.learnify.se/Hem/file/blogpost/710820/rapport—stockholm_2015-01-08.pdf

    /Pär


  8. Läste just några kommentarer på Gunnar Hyltegrens avhandling ”Vaghet och vanmakt” som handlar om våra styrdokument.

    http://www.forskning.se lyfter man fram följande citat:
    -Om endast ett fåtal av alla dessa [riksdagsmännens] förhoppningar hade förverkligats, så skulle vi haft en mycket bättre skola.
    – När kunskapskraven inte är precisa utan så påtagligt vaga kan användbarheten starkt ifrågasättas.

    Christian Lundahl skriver på Twitter:
    ”Ny avhandling om betyg: Vaghet och vanmakt – 20 år med kunskapskrav i den svenska skolan.”

    Avhandlingen handlar inte om betyg utan om styrdokumenten. Lögn eller bara vinklat?

    Hoppas att vi får nya styrdokument snart.


    • Tommy,
      Nu har jag inte läst hela Hyltegrens avhandling, men utifrån den länk du skickade kan man konstatera att han har rätt att otydligheten bidrar till vanmakt. Däremot tycker jag han drar fel slutsatser när han skriver: ”En annan av Gunnar Hyltegrens slutsatser är att kunskapskraven är minst lika vaga 2011 som de var 1994. Detta kan tyda på att det helt enkelt inte går att nationellt precisera kunskapsnivåer i ett skolämne.” Lgr 11 är betydligt vagare än Lpo 94 och det går absolut att definiera kunskapsnivåer i ett skolämne. Det har jag gjort under alla mina 9 år som lärare så det borde även andra kunna.


      • Sant är att han glider in i en betygsdiskussion. Men fortfarande, han har studerat styrdokumenten.

        Det kanske är så att man vill komma fram till att om styrdokumenten är så dåliga att man inte kan formulera några vettiga betygskriterier, så blir det inte någon rättssäkerhet i betygen och i förlängningen blir betyg per definition dåliga.

        Alltså: Det är dåligt med betyg. Jag tänkte inte så långt.

        Jag tänkte att avhandlingen handlade om styrdokument (för det det är det som står i frågeställningarna) och att betyg kräver bra styrdokument och att vi behöver nya styrdokument som möjliggör bra och rättssäker betygsättning.


  9. Ja det är kanske bättre att ta bort alla krav antyder Lundahl…


    • Var antyder Lundahl det? Hänvisning!


  10. re skriftliga omdömen…

    Är det någon som vet om det finns några studier (vetenskapliga) kring hur eleverna och föräldrarna faktiskt tolkar skriftliga omdömen? Dvs hur väl överensstämmer elevens och föräldrarnas bild med den bild läraren ville ge? Också intressant att se uppfattningen ”direkt” efter att omdömet getts, och säg 1 månad senare…



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s