h1

Varför är allt om betyg negativt?

14 mars 2015

Just nu pågår en reportageserie i Dagens Nyheter (DN) om betyg och betygsättning. Det är DN:s redaktion Insidan som gör längre artiklar om betyg. Hittills har tre artiklar publicerats, här är länk till en artikel.

Så här säger läraren Annika Johansson: ”Det finns vaga formuleringar som tyvärr ger upphov till olika tolkningar. Jag går alltid igenom vad eleverna ska kunna för ett visst betyg i början av varje kursmoment. Proven ska inte innehålla några överraskningar. Min målsättning är att det ska vara transparent. Det är ju myndighetsutövning vi håller på med.”

Huvudet på spiken, det är myndighetsutövning, men det är svårt på grund av att Lgr 11 är så otydlig att det uppstår ett tolkningsutrymme som är i det närmsta gigantiskt. Lägg därtill att PIE basunerar ut, eller rättare sagt manipulerar en hel lärarkår, med att det är förmågorna som är de viktiga och som ska bedömas. Icke sa Nicke! Förmågorna, eller de långsiktiga målens funktion är att de ska ligga till grund för lärarens planering. Åter igen indoktrinerar PIE lärarkåren, precis som man gjorde med mål att uppnå i förhållande till mål att sträva mot i Lpo 94 – samma situation.

Annika Johansson har ett mycket bra förhållande till betyg anser jag, där hon är fokuserad på kunskapskraven som står i Lgr 11 och inte på i fall eleverna smörar. Hon lyfter också fram elevernas delaktighet och att ha en dialog när det gäller bedömning och betyg. Det är just här den formativa bedömningen kan vara kanonbra att jobba med, att tydligt återkoppla under skolarbetets process och vis slutet av arbetet – hur väl har eleven lyckats?

Rektor Martin de Ron lyfter fram något viktigt: ”Allra viktigast är nog den dagliga återkopplingen mellan lärare och elev. Det måste vara inbyggt som en del av undervisningen. Det förutsätter i någon mån också att läraren har en fungerande journalföring. Man måste hitta ett system för att föra anteckningar och göra täta uppföljningar så att eleven kan förutse sitt betyg, och framför allt så att läraren kan planera undervisningen utifrån elevernas behov.”

Förkunskapsprincipen! Länk. Starta där eleverna ligger och bygg undervisning och kunskapsuppföljning – prov, läxförhör, redovisningar med mera på vad eleverna kan. Dokumentera – ny planering – ny uppföljning. Låt eleverna göra omprov om det behövs. Kommunicera hela tiden. Min erfarenhet säger mig att det inte alls blir vare sig komplicerat eller orättvist, heller inte ett merarbete. Det handlar om att hitta ett system som fungerar bra för ha med bedömning och betyg på ett naturligt sätt i sin profession. Om läraren säger att det inte går att ha omprov på grund av att eleven då sätter det i system att satsa på omprovet, då har man inte begripit själva vitsen med att i dialog låta eleverna vara med om hur de ska visa att de har lärt sig något.

Arne Dahlbäck är pensionerad gymnasielärare med 40 års erfarenhet. ”Han har svårt att se någon likvärdighet i betygssystemet. Möjligen skulle det vara möjligt att skapa en viss slags rättvisa i den lilla gruppen i klassrummet. Men i ett större perspektiv än så går det inte att jämföra betygen, menar han.”

Just det! Kunskapsstandardbetyg som Lpo 94 och Lgr 11 är mycket bra menar jag, men dessvärre är det så att kursplanernas innehåll och anvisningar bidrar till godtycke, eftersom de är så abstrakta och innehåller så mycket stoff. På det hela taget anser jag att Lpo 94 är den bästa kursplan som Sverige haft, men det fanns alltför många fel. Framför allt fanns det inte något centralt innehåll som hjälpte skolan med vilket stoff som skulle undervisas om. Att gå från regelstyrning, där Lgr 80 talade om vilka områden som skulle läras ut, till Lpo 94 som överlät detta till lärarkåren – samtidigt som noll fortbildning gavs från Skolverket. Vilket svek! Klart att man inte lyckades eftersom det var ett paradigmskifte där lärarkåren behövde förändra sitt tänkande helt och hållet. Från utlärt till inlärt. Från regelstyrning till mål- och resultatstyrning. Från relativa betyg till kunskapsstandardbetyg. Lägg därtill att Lpo 94 innehöll två olika mål, något som enmansutredaren Leif Davidsson påpekat varit förödande. I det vakuum som uppstod när kommunerna skulle ta ansvar för skolan flyttade PIE fram positionerna. Mats Ekholm, Hans-Åke Scherp och Steve Wretman talade om hur man skulle göra. Wretman skrev i Grundskoletidningen, åkte land och rike runt och hade fortbildningar där Lpo 94 misstolkades grovt, inte minst när det gällde mål att sträva mot – exakt samma sak som händer idag med de långsiktiga målen. Se några exempel om Steve Wretman, länk, länk. Även Ingrid Carlgren, Viveca Lindberg och Inger Eriksson, tre tunga namn på Lärarhögskolan i Stockholm när den fanns, har drivit denna linje, se länk. I detta blogginlägg får ni också exempel på hur Skolverkets tjänstemän systematiskt saboterat för svensk skola genom att flumma till det när det gäller Lgr 11 – helt emot vad Leif Davidsson kom fram till i sin enmansutredning.

Davidsson påtalade att den nya läroplanen, Lgr 11 skulle bli tydligare och konkretare. Blev den det? Nixum pixum! Istället lyckades PIE vrida initiativet ur händerna på Jan Björklund och departementet och förvirringen blev total. Otydligt och godtyckligt innehåll. Bort med Blooms taxonomi vilket resulterat i noll kunskapshierarki, utan bara lite mycket-mer-mest när det gäller kunskap – hur mycket? Det får lärarkåren tolka själva på sin kammare, eller i bästa fall tillsammans. Jag varnade för detta redan när Lgr 11 var ute på remiss, se blogginlägg.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Ge mig 2-3 månader så kan jag tillsammans med ett gäng skickliga lärare jag känner göra om Lpo 94 till en väldigt bra läroplan. Jag kommer då plocka bort dubbla mål och lägga till centralt innehåll. Jag kommer även rensa och förtydliga kunskapskraven (mål att uppnå).

Dahlbäck säger: ”Alla tycker att det är jobbigt med betygssättandet. För både elever och lärare finns betygen som ett litet spöke som stör hela verksamheten. Mitt sätt att överleva har varit att se betygssättningen som ett ofrånkomligt tjänsteåliggande.”

Jag delar inte alls denna åsikt, alla tycker inte alls att det är jobbigt. Varför tycker man på detta sätt? Enligt mig handlar det om att man inte har redovisat tydligt vad det är som eleverna ska kunna för varje betygssteg, eller att man som lärare inte har ett tydligt system dels för hur man dokumenterar och dels för hur eleverna får visa vad de kan (examination). Betyg är för mig en möjlighet att kommunicera på ett bra sätt för eleverna vad de ska kunna, vad de kan och hur jag som lärare bedömer deras kunskap. Att jag som lärare identifierar behov hos eleverna eller att min undervisning är undermålig och behöver förändras är en positiv återkoppling för skolans som organisation. Om halva klassen har blivit underkända i matematik måste det vara något fel på lärarens undervisning – det kan inte vara så att det är eleverna det är fel på.

Rubriken på denna första artikel är ”Betyg är ett spöke som stör hela verksamheten”. Jag tycker att det är symtomatiskt för hela denna artikelserie. Man ser betyg som något som ska göras ett par gånger om året, antingen vid terminernas slut eller vid kursens slut. Det är ju en väldigt fel tolkning och jag förstår då att betyg blir ett störningsmoment. Betyg ska vara en del i den vardagliga verksamheten. Inte så att läraren ska prata betyg på samtliga lektioner, utan att lärare i sin planering, genomförande, dokumentation ska ha med sig betygstänket. Hela tiden! Inte som en extra pålaga, utan som en del av den vanliga verksamheten. På så sätt blir betyg inte en grej som ska göras vid särskilda tillfällen. Heller inte så att det blir så ångestladdat. Heller inte så att det blir värsta pressen på eleverna. Det blir en naturlig del av lärarens profession att göra bedömningar och sätta dessa i förhållande till en i förväg uppsatt betygsskala – där varje steg borgar för en kunskapsrätt för eleverna. Min mening är att lärarkåren kommer att bli mer professionella om de får detta förhållningssätt och att det på sikt kommer leda till en mer rättssäker betygssättning och en ökad status hos lärarkåren. Så klart behövs det väldigt mycket fortbildning kring dessa frågor och dessvärre bidrar inte betygsmotståndarna i PIE till en ökad professionalitet för lärarkåren. Börja i stället med att läsa boken Betygssättning – en handbok, länk, av Anders Gustafsson, Per Måhl och Bo Sundblad. Kanske ska skolan ha boken som fortbildning. Fortsätt sedan med Prov och arbetsuppgifter – en handbok, länk, av samma författare. Jag ska nog skriva ett par lite längre blogginlägg om just dessa böcker där jag förklarar deras förträfflighet lite närmare, återkommer i frågan.

Känner du illamående och lite ont i magen av det jag skriver? Blir du arg? Upprörd? Får du en eld i blicken så fort betyg diskuteras? Gå till dig själv – varför är det på detta sätt? Vad har fått dig att reagera med så starka känslor? Min bästa medicin – gå in med öppet sinne (inte att betyg är skit) och sätt dig in i frågan. Läs dessa böcker och sätt dig in i elevens kunskapsrätt och att betyg inte bara definierar vad eleverna kan, utan också i hög grad talar om hur väl skolan som organisation fungerar. Alltså ett betyg på skolan. Om du själv är förbannad för dina relativa betyg du fick så förstår jag ditt förakt och din ilska mot betyg. Jag var också arg på mina betyg, när jag pluggat hårt och fick höra av läraren att fyrorna var slut. Men lämna detta!

Jag har lyft fram en artikel av flera kring betyg i denna serie på DN:s insida. Jag tycker att det är problematiskt när det mesta som skrivs om betyg är negativt. Eftersom jag personligen har en positiv erfarenhet av betyg och ser betyg som en pedagogisk möjlighet förstår jag inte varför t.ex. DN inte kan visa upp detta, utan att allt ska handla om problem. Visst, klart att det finns en hel del saker som behöver problematiseras på ett sådant sätt som görs i dessa artiklar, men jag anser ändå att det mesta – eller i princip allt som skrivs om betyg är negativt. Det är väl bara på min blogg som betyg lyfts fram som något positivt – eller finns det andra forum?

Det finns en aspekt av betyg som jag tycker är viktig och är myndighetsutövning. När betyg i årskurs 6 infördes blev det fart på lärarkåren på mellanstadiet. Många lärare hade ingen erfarenhet alls av betygssättning, på vissa skolor fanns det ingen lärare som satt betyg. Ångest och åter ångest hos kåren. Vad hände? Man behövde sätt sig in i frågorna och jag tror nog inte att det blev toppnivå från början, men däremot tror jag att lärarkåren lärde sig. Nu är vi inne på tredje året av betygssättning i årskurs 6 och det börjar sätta sig. Den aktivitet där lärarkåren behövde diskutera vad varje betygssteg innebar är en fantastisk pedagogisk process som inte ska underskattas. Det som hände ute i Sveriges skolor var att lärarkåren var tvungna att ta pedagogiskt ansvar för sitt myndighetsutövande. Inte så att jag vill raljera över skriftliga omdömen, för det finns många goda och tydliga omdömen, men det är inte samma sak att lämna ut ett skriftligt omdöme som att sätta ett betyg. Denna pedagogiska process hos Sveriges mellanstadielärare är både intressant och viktig. Det hade varit betydligt bättre om regeringen hade lagt krut på att utvärdera detta grundligt istället för att kohandla om betyg från årskurs 4.

Jag vill påpeka att jag personligen tycker att betyg från årskurs 6 räcker, men jag är inte helt negativ när det gäller betyg i årskurs 4. Däremot anser jag att det går för fort och att politiken (Jan Björklund) borde ha utvärderat år 6 först. Detta får Jan Björklund lägga på sitt minuskonto enligt mig.

För övrigt ansar jag att det nu har gått 20 år av nedmontering av samhällets viktigaste arbete. Dags att förstatliga lärarkåren!!!!

Annonser

3 kommentarer

  1. I artikeln säger en lärare att man inte kan ge för högt betyg för det straffar inte eleven. Det sättet att se på betygsättning är förfärande och naivt.

    Den som ger högre betyg, än eleven kan prestera, späder på fördomen om att lärare är ett skrå för sig själva. Att ge en elev höga betyg omoraliskt och ansvarslöst.

    Jag mötte för ett par år sedan en elev på gymnasiet som var godkänd i alla ämnen, utom ett, i grundskolan. I ett ämne teoretiskt ämne hade han högre än E, På högstadiet hade han haft en och samma lärare som satt alla betyg, utom i slöjd.

    Läraren anses som en av de bästa pedagogerna i kommunen. Eleven var analfabet och kunde med stor möda plita ner sitt namn. Han hade högre betyg än E i några teoretiska ämnen, men F i slöjd. Eleven och assisten hade tillsammans gjort de nationella proven, eftersom eleven inte kunde skriva.

    Mötet med yrkesutbildningen slutade i tragedi. De utredningar som gjordes under året på min skola var svårbedömda, eftersom eleven använde droger. Han lämnade skolan efter ett år.

    Hans betyg gjorde att han kom in på gymnasiet, men läraren som satte dem försvårade livet för eleven. Han gjorde honom en björntjänst. Läraren förstod att betygen var felaktiga, men för att hålla uppe skenet av att vara en skicklig lärare offrade han eleven.

    Med godkända betyg blir det svårt att komma vidare på högre utbildningar, om kunskaperna inte finns. Att ge elever högre betyg än de är värda är att straffa elever!


  2. […] länk till tredje artikeln i serien. Intressant serie om även Johan Kant uppmärksammar i ett blogginlägg som är mycket läsvärt, ständigt ”food för […]


  3. Kan bara instämma i hur klockren Betygssättning – en handbok är! Att jobba med den kollegialt flyttar fram skolans positioner med bedömning, likvärdig och rättssäker betygssättning mm. avsevärt! En bok alla lärare borde läsa!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s