h1

Resultat eller fokusförflyttning?

06 maj 2015

I senaste numret av Skolporten (Nr 2/2015) rapporteras om att fler toppstudenter vill bli lärare, något som inte minst jag har påtalat vara viktigt. Anledningen är enkel, läraryrket måste bli ett attraktivt yrke där många av de mest engagerade människorna i samhället arbetar och verkar. En utomordentligt bra start är att lärarutbildningen blir attraktiv, så att de studenter som är rejält drivna vill bli lärare. Goda nyheter med andra ord.

 Dessvärre innehåller detta nummer av Skolporten inte bara goda nyheter. En artikel handlar om Learning analytics som förutspås bli nästa stora trend i skolan. Så fort jag hör trend, då vaknar mitt kritiska förhållningssätt. Så här står det: ”Samla data i stor skala och använda dem som underlag för att förbättra elevers lärande. Det låter enkelt, men kräver stora digitala resurser och kompetens. Learning analytics är termen för en teknologi som redan är stor ibland annat USA, och som nyligen har fångat Skolverkets intresse. ”

Skolverket som är så överhopade med arbete att de inte hinner med! Som hela tiden får uppdrag från regeringen att gör ditten och gör datten. Är detta ett uppdrag som man fått från regeringen? Visst är det en och annan av mina bloggläsare som tycker att jag borde bli glad, eftersom jag hela tiden pratar om att följa upp resultat. Men varför ska man springa på en trend som kommer från USA istället för att se till att det resultatsystem man redan har fungerar? Är det inte bättre att Skolverket tar fram material, t.ex. utbildningsfilmer och kompendier om hur resultatuppföljning fungerar, baserat på det svenska mål- och resultatsystemet istället för att springa på trender? Jag tycker det. Varför inte börja med att bli inspirerad av professor Ray Rist, länk, som för övrigt är rådgivare åt ett gäng länder och multinationella företag runt om i världen. Ja visst, han är ju också från USA, men nu snackar vi inte om en trend, utan om en av världens kanske mest kunniga inom området resultatuppföljning. Ta fram ett svenskt material med utgångspunkt från det Ray Rist säger och kopplat till våra styrdokument. Bam! Där har vi ett material!

För det handlar väl om att skolan som organisation ska följa upp resultat så att resurserna kan riktas. Alltså vilka ska man sats på extra mycket och hur ska man göra? Och vilken metodik har inte fungerat? Detta verkar vara ytterst kontroversiell och känsligt. Skolverket menar säkert att man redan har gjort detta och hänvisar till ”Huvudmannens systematiska kvalitetsarbete”, se länk. Men problemet är att detta är så abstrakt skrivet och utan några konkreta förslag på klass- och skolnivå att materialet riskerar att bara handla om fina ord och floskler. Jag är medveten om att detta antagligen inte är Skolverkets intensioner.

Jag vill här påpeka att jag inte är helt avvisande gentemot Learning analytics, men är det inte så att det är så mycket data som samlas ihop och som inte handlar om själva kunskapsuppdraget, att fokus riskerar hamna någon annanstans eller att det blir så mycket data att det hela blir svårt att få överskådligt och att det därigenom riskerar att inte bli någonting. Precis som BRUK, länk, ett verktyg som även det är framtaget av Skolverket och som ska vara ett verktyg för verkligheten. Också tenderar att flytta fokus från själva kunskapsuppdraget, eftersom de olika kriterierna för systematiskt kvalitetsarbete är mycket mer än bara kunskapsuppdraget och fokus på elevernas kunskaper med största sannolikhet kommer hamna i skymundan, se exempel på denna länk. Vill Skolverket detta, alltså att fokus ska flyttas från att alla elever ska nå fullständig måluppfyllelse och läsa flytande när de lämnar årskurs 3? Självklart vill man inte det, men med tanke på hur före detta generaldirektören för Skolverket, Mats Ekholm, samt alla ”hot-shots” inom PIE under årtionden ständigt har flyttat fokus till omvårdnad och att eleverna ska trivas och må bra, istället för stenhårt fokus på kunskapsuppdraget, så undrar i alla fall jag huruvida den sociala fokuseringen på skolan sitter i Skolverkets väggar. Kanske är jag orättvis nu och kanske känner vissa superduktiga tjänstemän på Skolverket sig trampade på tårna, men dessa tankar kommer till mig. Och faktiskt är det inte så att jag kritiserar Skolverket på individnivå, utan kollektivt. Kanske handlar det om en kultur på verket och kanske jobbar man stenhårt med det och kanske är det så att något fantastiskt sker i det tysta. Vad vet jag – Jag är blott en enkel själ. Här är i alla fall två exempel som det osar lite katt om.

En ganska sund reaktion på de senaste årens katastrofala resultat i vissa skolor kom på DN-debatt den 29 april, länk. Det var Karin Svanborg Sjövall, VD på den liberala tankesmedjan Timbro, som lanserade tanken att Skolinspektionen ska ges befogenheter att tvångsförvalta skolor som underpresterar. Nu är Svanborg Sjövalls perspektiv väldigt liberala, med privata aktörers bästa för ögonen, ett perspektiv som jag personligen inte delar. Däremot tycker jag det är konstigt att denna debatt inte kommit tidigare, typ för 10 år sedan, något som visar vilken otrolig makt Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) haft. Fokus har legat på omsorg, med Statens Kommuner och Landstings (SKL:s) stöd. Inget ansvarstagande över usla resultat. Generationer av barn, särskilt från segregerade förorter, har år ut och år in fått sin lagliga kunskapsrätt fråntagen dem. Vems är felet? Jo, så klart lärarna får skulden! Fast någon annan borde verkligen ta ansvar, t.ex. staten, huvudman, rikspolitik eller statliga myndigheter. Detta borde uppröra vem som helst.

Ändå undrar jag hur svårt det ska vara att lära eleverna läsa flytande i första läget och bli bokslukare i andra läget? Eller att alla elever, läs ALLA, behärskar de fyra räknesätten. Kanske också ska de kunna skriva en berättelse så att en läsare begriper. Hur svårt kan det vara? Kanske skulle Skolverket lägga ner sitt krut på detta än mer. Eller är jag lite väl grinig?

För är det inte just här man måste börja? Följa upp resultaten redan från årskurs 1, gärna förskoleklass, för att synliggöra vilka elever som inte lärt sig läsa flytande och vilka elever som har svårt att lära sig räkna? Ska man göra det systematiskt eller gå på magkänsla? Ska man säga: ”De mognar nog”, eller? Barn i medelklassområden klarar sig i alla lägen (nästan alla i alla fall), för om skolan inte sköter läsinlärningen fixar föräldrarna det genom att sitta på kvällarna och traggla läsläxa, fylla i läslogg och skicka tillbaka till skolan. Men barnen i förorten? De som inte har något stöd hemifrån, som har 8 syskon och där det är ett jävla liv, eller där det pågår en ständig fyllefest, eller där annat prioriteras t.ex. sport 6 dagar i veckan. Hur blir det för dessa barn? Kanske är det just ett sådant resultatsystem som Skolverket ska satsa på att ta fram.

Jag har faktiskt haft i tankarna att starta Johan Kants resultatuppföljningsskola här på bloggen. Göra små kompendier med tillhörande Youtube-klipp som visar hur man gör och varför. Alltså något slags utbildningsmaterial som är gratis, där en modell med hur man jobbar rent konkret och vilka frågeställningar man behöver ta tag i. Det finns dock två problem med detta. Det första är tiden, jag kan inte påstå att jag har en massa tid som ligger och skräpar och det är svårt att hinna med. Det andra är att jag bara vet att det funkar rent praktiskt, alltså någon form av evidens, men däremot är det långt till några fina teorier och jag är nog ganska avskydd inom den pedagogiska forskningen, så här finns det ett litet trovärdighetsproblem. Äh, jag kanske ska strunta i det hela och bara ”lulla på” i min egen takt och fortsätta skriva bloggar och sköta mitt eget. Sen får vi se hur det blir.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhället i särklass viktigaste arbete!

Annonser

6 kommentarer

  1. Woho! Skriv in mig i resultatuppföljningsskolan! Det torde blir ganska fullt i klasserna i den skolan, få skolledare sysslar med detta i någon nämnvärd utsträckning.


    • Tragiskt eller hur Petter!


  2. Jag håller med – det är dags att sätta foten på bromsen nu och använda det vi har och förbättra det som inte fungerar till 100% istället för att påbörja något nytt (som troligen inte heller kommer fungera). Kanske fokuserar man på ”symptomen” istället för på orsaken.

    Det är ett politiskt spel – varje regering vill helt enkelt bli den som fixar det hela. Men, skolan skall inte vara en bricka i det spelet. Jag är för att skolan är öppen för alla och att medborgarna får vara med om att skapa den skola den vi vill ha. Men, den här styrningen uppifrån är olycklig, för alla, inte minst för eleverna och lärarna.

    Sen är det naturligtvis så att alla vill in i skolan och förändra. En del med ideér som de tror på kan lösa allt. Det är dessutom alltför många som vill, men som inte kan. Skolan har verkligen blivit en marknad där vissa glänser och de flesta andra tonar bort.

    Skolan skall inte verka i ett vakuum, men inte heller vara helt underordnad. Den behöver expertis, nya förslag och om du så vill nya trender, men den måste få vara delaktig, konsulterad – kommer det här fungera, om inte – varför fungerar det inte. Hur gör vi för att få in den här nya trenden.

    På tal om trender – skolans stora problem är just pedagogiska trender. När en ny kommer, avvisas den tidigare, trots att det finns delar i den som mycket väl fungerar utmärkt.


  3. Den kommer aldrig att slå – går ju inte att förkorta till tre bokstäver!


    • Nä just det Fredrik, så dum jag är…..tänkte inte på det.


  4. […] på den lärarutbildning som ges där – Läs hennes blogginlägg! Läs även superkritikern Johan Kants blogg (sök på kategori Lärarutbildningen). Håller inte med honom om allt, men det finns en del […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s