h1

OECD-rapporten – vad sa han egentligen?

08 maj 2015

Måndagen 4 maj hade regeringen en pressträff där OECD:s skolgranskning av den svenska skolan lämnades över. Denna pressträff var intressant och sändes på web-tv, länk. Eller så finns bilderna att tillgå, länk. Dagens Nyheter (DN) skriver en ledare samma dag, länk.

DN skriver: ”Andreas Schleicher, direktör för OECD:s utbildningsdirektorat och ansvarig för Pisaundersökningarna, inledde måndagens presentation av sin Sverigerapport i personlig ton. Han berättade att svenska elevers dåliga resultat har varit en besvikelse även för honom själv. Som ung student i Tyskland såg Schleicher det svenska skolsystemet som ett föredöme. Han uppfattade det som innovativt och bra på att integrera elever med olika bakgrund.”

Under den dryga halvtimme som Schleicher återkopplar vad OECD kommit fram till tar han upp några olika aspekter. Bland annat menar han att:

  • Resurser spelar roll, men det är inte avgörande. Det är vad man gör med resurserna som är viktigt. Sverige har i förhållande goda resurser.
  • Det är viktigt att skolan har höga ambitioner och förväntningar. Att lärare tror att deras elever kan lyckas och att eleverna tror att de kan lyckas med hårt arbete är avgörande. Inte att det handlar om talang eller medfödd begåvning, utan att hårt arbete ger resultat. Här skiljer sig svenska elever från resten av världen. Vilket innebär att denna inställning är en svensk skolkultur.
  • Lärarledd undervisning är avgörande.
  • Kvaliteten i undervisningen är också avgörande, alltså att läraren är skicklig och kan förklara för eleverna på ett sådant sätt att de tillgodogör sig undervisningen och lär sig.

Schleicher menar att det inte går att bortförklara den statistik som OECD visar med att en del barn kommer från fattiga hem utan studietradition. OECD har även tittat på denna aspekt och kommit fram till att elever från mycket fattiga hem lyckas väl i skolan om de får de utmaningar och höga förväntningar i kombination med skickliga lärare. Schleicher menar att det är viktigt att skolan förklarar för föräldrarna konsekvenserna av att jobba hårt. Kvaliteten på skolan är direkt avgörande.

Andreas Schleicher avslutar med att ge Sverige lite råd om vad man bör göra. Han menar att Sverige behöver:

  • Göra läraryrket mer attraktivt
  • Öppna upp klassrummen så att lärare går in hos varandra och auskulterar, det vill säga gör klassrumsobservationer och diskuterar varandras undervisning för att utveckla skicklighet.
  • Svensk skola ändrar skolkultur så att lärare engagera sig i varandras arbete. Det duger med andra ord inte att köra sitt eget race. Auskultation är bra och diskussion om varandras praktik är bra. Schleicher menar att det i många framgångsrika länder handlar om att det finns ett system för detta. Jag känner till att det finns en del pedagogiska och didaktiska fortbildningar/kollegiala diskussioner där detta ingår, t.ex. Bedömning för lärande. Det är bra! Men systematiskt måste auskultationen vara och tid måste ges till både besök och samtal.

I media har ju inte detta lyfts fram speciellt mycket – alltså vad som var Schleichers budskap, utan där har det mest varit fokus att svenska elever måste skärpa sig. En märklig tolkning av OECD-rapporten.

Anna Ekström, ledare för Skolkommissionen, håller ett kort anförande på denna presskonferens. Hon påtalar att OECD-rapporten inte kommer med några nyheter, men att hon välkomnar råden. Ekström menar att vi behöver fokusera på lärararbetet och hur eleverna lär. Hon menar också att läraryrket ska vara det mest viktiga yrket och att vi behöver bli bättre på att utvärdera.

Anna Ekström påtalar att de frågor som kommer fram i OECD-rapporten har diskuterats i Sverige under väldigt lång tid, ibland i över tio år. Men vad har egentligen gjorts, undrar jag? Som jag tog upp i förra blogginlägget – hur kommer det sig att vi har ett mål- och resultatsystem – där det ingår att elevernas resultat ska följas upp, men att Skolverket ända sedan detta kom i och med Lpo 94 inte har tagit fram ett system hur man följer upp resultat. Detta tycker jag är märkligt. Speciellt eftersom Andreas Schleicher påtalar vikten av detta, men det är han ju inte ensam om att ha gjort. Personligen har jag gång på gång lyft denna fråga år ut och år in sedan jag började blogga 2009. Bo Sundblad och Per Måhl har diskuterat denna fråga sedan i slutet av 1980-talet. Så jag frågar mig – varför har inget gjorts? Vems är ansvaret?

Jag tror att svaret är så enkelt att tjänstemän på Skolverket och rektorer runt om i landet inte vet hur man gör. Jag kan härmed bjussa på en film med professor Ray Rist, som talar om vikten av att följa upp resultat. Tipset är att börja där, länk.

Vi vet att medelklasselever oftast klarar sig, oavsett skolsystem. Så vilka är det då som drar ner resultatet i PISA-mätningarna? Det kan jag tala om, barn i förorten – i miljonprogram och i segregerade storstadsförorter och i en del landsbygdsskolor. Men det handlar inte om att dessa barn inte kan lära sig, för att de kommer från fattiga och segregerade områden. Nej, skolan kan kompensera bristande hemförhållanden när det gäller studietradition, men dessa barn och ungdomar tillåts att år ut och år in misslyckas. Är det ok? Jag tycker inte det. Så varför inte vara lite crazy – börja följa upp resultat. Kanske synliggör detta och ställ lite krav på skolan som organisation, särskilt på huvudman och rektor.

Skickliga och kunniga lärare lyfter Schleicher upp som en viktig faktor. Hur länge har vi inte diskuterat detta i Sverige? Ganska länge, eller hur? Men årtionden av undermålig lärarutbildning har fått konsekvenser. Jag talade med en lärare häromdagen som hade lärarbehörighet i samtliga ämnen från årskurs 1 till 6, förutom de praktisk- estetiska ämnena. Hur djupa kunskaper har denna lärare? Bra eller dåligt?

Något annat som har skymt sikten för vad som behöver göras i svensk skola är den ständiga bortförklaringen av PISA:s resultat. I många år har etablerade forskare, debattörer och makthavare försökt marginalisera PISA. Först argumenterade man om att inte PISA-proven mätte allt, sedan att PISA-proven fokuserade bara på faktakunskaper, därefter att svenska elever kunde andra saker än det som mättes i PISA-proven och sedan hur proven var konstruerade. När exempel på provfrågor presenterades och alla som såg dem kunde konstatera att det verkligen handlade om kvalitativa frågor där eleverna behövde tänka till för att svara på dem, så började bortförklaringarna handla om att svenska elever var mycket bättre på att analysera. När även denna del gick åt helvete för svenska elever, februari 2014 (resultaten presenterades), kom bortförklaringen att svenska elever var provtrötta och inte gjorde sitt bästa. Vilket bull! Ta PISA-provens resultat på allvar!

Detta handlar helt enkelt om att detta pedagogiska etablissemang drivs av ideologi och vill för allt i världen inte bli förknippade med någon form av fokus på kunskap, mätning, uppföljning, prov eller betyg. Nej det ska vara kul att gå i skolan och lust att lära och må bra är huvudfokus och så polariserar man mot ovanstående, som om det fanns någon motsats. Jag kan säga till er alla: Det finns ingen motsats mellan lust att lära och att ha prov och betyg! Med alla tänkbara medel, även med lögn och manipulation, kämpar man stenhårt för att marginalisera eller förlöjliga PISA. Jag brukar kalla dessa människor för pedagogiska ideologiska etablissemanget (PIE) och de har haft en allt för stor makt över svensk skola allt för länge. Tyvärr har PIE fortfarande väldigt stort inflytande över svensk skola. Jag hoppas verkligen att Skolkommissionen tar OECD:s rapport och råd på djupaste allvar och inte går på några finter från PIE.

Hur avslutar DN:s ledare? Jo, man gör vissa konstateranden om läraryrket: ” Lärare som under lång tid sett sina arbetsvillkor försämras kommer inte att tro på förbättring förrän de ser den. De första uppoffringarna måste därför göras på den politiska nivån. Partierna måste visa att de kan skapa stadga i skolpolitiken, att den kan göras långsiktig och ges några få, tydliga mål.

OECD betonar inte minst lärarnas villkor och utvecklingsmöjligheter. Kunskapsuppdraget är krävande men ska inte behöva utföras i ensamhet. Med stöd från skolledning och kolleger kan alla nå längre. Där någonstans kring en vision om de goda lärarna och den ständigt förfinade undervisningen borde partierna kunna hitta kärnan till ett långsiktigt, blocköverskridande, skolpolitiskt kontrakt.” Alltså:

  • Satsa politiskt på lärarnas arbetsvillkor, kanske kan Skolkommissionen ta med sig detta och föreslå för politikerna hur de skulle kunna göra.
  • Politiker – kanske ni kan sätt er ner och kom överens. Personligen tycker jag att det faktiskt är dags att åter göra lärarnas anställning statlig, att huvudmannaskapet för skolan åter blir statligt. Nu har det testats sedan i början av 90-talet och det har gått åt helvete med det mesta. De stora förlorarna som det talas väldigt lite om är eleverna, men så klart hela samhället där det redan i produktionen finns ett spill på 20-25% av eleverna som inte lyckas. What a waste!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets utan tvekan viktigaste arbete.

Annonser

19 kommentarer

  1. Några saker som jag upplevde var att rapporten (när man väl tagit sig förbi de inledande artigheterna och plattityderna) tidvis är riktigt kritisk när man börjar och gräva sig in i den.

    Man faller t.ex. ned stenhårt på fördelningen av resurser. Rapporten noterar att Sverige spenderar 13% av sin BNP på utbildning, (bland det högsta inom hela OECD.)

    Den här aspekten expanderas bl.a. med kritik om oklara roller och ansvar. Missmatch mellan makt och ansvar på kommunnivå, bristande kapacitet på lokal nivå och bristande professionellt kapital och tydligt ansvarsutkrävande. Problem med att styra resurser till de platser där de gör mest nytta, och sättet fördelningen av ekonomiska resurser sker på.

    Anna Ekströms kommentarer känns inte heller uppriktiga, och, om de vore det så skulle situationen vara om möjligt ännu värre eftersom det skulle antyda att man agerat i strid mot det man säger sig veta.

    På många ställen så lyfter man också fram vad man anser som inkonsistens, mellan uppfattningar och verklighet. T.ex. noterar man i en passus att lärarnas känsla av egen effektivitet och duglighet är hög, samtidigt som många källor pekar på, att som man försiktigt antyder det, ”att vissa lärare kanske är för positiva kring sina prestationer”, och att lärarnas kvalitet varierar genom skolsystemet. Man avslutar,

    ”det är svårt att matcha den här höga känslan av personlig effektivitet hos lärare med de låga prestationerna av svenska studenter i olika internationella bedömningar.”

    Lite mer specifik kritik (och fascinerande fakta) som jag snappade upp är t.ex. att
    * bedömningsdata av elever saknar pålitlighet (betyg)
    * avsaknaden av fungerande och omfattande mentorsprogram för nya lärare
    * att 60% av 15-åringar rapporterar att de aldrig har hört talas om andragradsekvationer (det finns en fantastisk (skrämmande) graf på sidan 76, som illustrerar exponeringen av tillämpad mot formel matematik)
    * Ansträngningar att förbättra skolan späds ut genom brist på klarhet och olika uppfattningar på olika nivåer kring vad skolsystemet ska leverera.
    * Att de svenska föräldrarnas förväntningar på sina barn inte är tillräckligt högt satta
    * Vikten av personlig uthållighet, och bristen av dito hos svenska elever.

    Kan inte låta bli att lägga med det här citatet:

    Sweden needs to clarify objectives for students and teachers, set clear standards and ensure adequate training for teachers to deliver the new curriculum”


    • Nicklas,
      Det är oerhört skönt att ha dig som kommentator på min blogg, du lyfter alltid fram så bra fakta ur rapporter och aktuell forskning. Tack för det!

      Jag måste säga att jag ser det problematiskt att vi i Sverige lägger så mycket som 13% av vår BNP på skolan och ändå får vi inte pengarna att räcka till. Och lärarlönerna ligger inte i topp i internationell jämförelse. Jag får som rektor vända på varenda krona, trots att vi har fulla klasser och inte alls lever ett liv i sus och dus. Så vad händer med pengarna? Rimligtvis borde vi ha hur mycket pengar som helst, men det har vi inte. Så någon stans på vägen dräneras skolan på resurser. Var?

      När det gäller matematikkunskaperna för 15-åringar var det som ”Världens bästa skitskola” visade. När de åkte till Shanghai och kollade matematiken, se 17 minuter in i avsnittet: https://www.youtube.com/watch?v=LQHWtuMwsnQ
      Sedan åker de till Farsta och testar mattekunskaper hos ungdomar på torgen, se 40 minuter in i avsnittet. Det visar sig vara rätt pinsamt.

      Och hela tiden påtalar etablissemanget att svenska elever kan andra saker. Vilka andra saker? Så är det nu också, ansvariga myndigheter vill inte se hur illa det är.


      • När det gäller matematikkunskapernas utveckling är det också värt att framhålla att mönstret skiljer sig från utvecklingen i läsförståelse. I den sistnämnda kategorin är det främst de ”svaga” eleverna som visar ett stort tapp. I matematik är däremot fallet stort över hela linjen och om något så är det de ”starka” eleverna som tappat mest.
        Gissningsvis kompenserar föräldrar i studievana hem för bristande läsundervisning i skolan. I betydande grad verkar det gå att utveckla sin läsförmåga utanför skolan, men det verkar vara betydligt svårare att bli bra i matematik utan bra undervisning i skolan.


      • Niklas,
        Bra tydliggörande. Rimligtvis borde även studiemotiverade hem kompensera för bristande matematikundervisning. Men jag vet inte hur det ligger till.


      • Ingen vet nog riktigt hur det ligger till med den saken. Gissningsvis försöker föräldrar även hjälpa till med matematiken, men troligen är det betydligt färre föräldrar som har de nödvändiga kunskaperna för att göra det, jämfört med antalet föräldrar som kan ge meningsfull hjälp med läsningen.
        En slutsats man kan dra av detta är att utfallet i PISA och andra undersökningar egentligen inte fullt ut fångar svensk skolas försämring, eftersom föräldrar delvis kompenserat för bristande undervisning i skolorna.

        I dagens DN Debatt fanns följande artikel http://www.dn.se/debatt/folkhogskolorna-ar-en-bortglomd-resurs/
        Jag säger inget om folkhögskolorna, eftersom jag är okunnig om deras verksamhet, men inledningen om PISA är minst sagt bristfällig. Flera (medvetet?) missvisande inlägg om PISA har publicerats på senare tid. Ett exempel är denna

        http://www.dn.se/debatt/pisa-anpassad-skola-urholkar-sjalvstandighet-och-tolerans/

        Den utmärkta siten dndebattbetyg har en mycket bra genomgång av alla brister hos artikeln: https://dndebattbetyg.wordpress.com/2015/03/25/betyg-pa-dn-debatt-25-mars-210/

        Ett annat exempel är denna: http://www.aftonbladet.se/debatt/article20598248.ab

        Även i detta fall har dndebattbetyg en utmärkt genomgång: https://dndebattbetyg.wordpress.com/2015/04/10/betyg-pa-pedagogen-malin-idelands-artikel-pa-aftonbladet-debatt-210/

        PIE verkar inte vilja ge upp i första taget.


      • Johan,

        ”Jag måste säga att jag ser det problematiskt att vi i Sverige lägger så mycket som 13% av vår BNP på skolan”

        Här måste jag göra en mea culpa, i hastigheten så kastade jag tyvärr om siffrorna! Från Rapporten (min översättning),

        Utbildning representerar mer än 13% av Sveriges totala offentliga utgifter. Sveriges årliga utgift per student är bland de högsta taget över alla OECD länder, mer än 10 547 USD [Amerikanska dollar, omräknat till PPP (Purchasing power parity) på svenska, Köpkraftsparitet] per student för grundskolan (primary through secondary)

        offentliga utgifter för utbildning som procentandel av BNP i Sverige är hög jämfört med andra OECD länder, (6,8% jämfört med ett OECD genomsnitt på 5,6%)

        Men din följdfråga kvarstår,

        Så vad händer med pengarna? Rimligtvis borde vi ha hur mycket pengar som helst, men det har vi inte. Så någon stans på vägen dräneras skolan på resurser. Var?

        En av de mest fascinerande sakerna med rapporten och hur dess innehåll rapporterades i medierna, är (i mina ögon), hur ytlig och tafatt den granskningen varit. Min känsla är att det ”mellan raderna” finns flera djupare teman som löper som röda trådar genom hela rapporten och som gång på gång kommer upp till ytan, men, som inte alls tagits upp i den offentliga debatten med samma tyngd och omfattning.

        En av dessa trådar är den hybris och nonchalans eller närmast arrogans inför dessa frågors grundläggande allvar, komplexitet (och betydelse) som man ser i hur de har behandlats i allt från politiska policybeslut på riksplanet ner till nämnderna och tjänstemän i kommunen. (not skillnaden mellan läpparnas bekännelser (vad man säger) och vad man de facto gör.)

        En annan tråd är, för att återkoppla till min passus om lärarna i min föregående kommentar, antydningar till en förlorad verklighetsförankring, dvs att många delaktiga och ansvariga helt enkelt inte har båda fötterna på jorden i de här frågorna, utan verkar leva i (själv)förnekelse eller ”egen” föreställningsvärld.

        En annan tråd är de många indikationerna på ren inkompetens (samt maktfullkomlighet och revirpinkande), och, att det grundläggande institutionella byråkratiska systemet nu verkar kärvar betänkligt i Sverige. (i.e. Vi är inte längre bäst här heller).

        Jag undrar om inte svar(ena) på frågan nog ligger någonstans här.

        Det är oerhört skönt att ha dig som kommentator på min blogg…

        Tack! Roligt och betydelsefullt att få en sådan feedback. Att kommunicera på det här sättet är en konst (som så mycket annat), och jag är i detta nog närmast att betrakta som knappt torr bakom öronen. Det är kanske en särskild utmaning för mig, eftersom jag, tvärtemot tidsandan, hellre skriver en kommentar med 1400 tecken än 10 kommentarer á 140…


      • Hej igen Nicklas,
        Torr bakom öronen? Skulle inte tro det. Du är grym!

        Jag måste kommentera det du skriver, för jag håller med dig fullständigt. Myndigheter, tjänstemän, PIE och kommuner är så fruktansvärt nonchalanta och arroganta när det kommer till dessa rapporter. Istället för att ta dem på allvar och börja hitta förbättringsområden går tiden åt att diskutera i åratal och flytta fokus till andra frågor. I hopp om att Sverige ska glömma bort, driver PIE andra frågor och duckar ständigt för att ta i PISA. Eller också bortförklarar man. Maken till kunskapsförakt får man leta efter.


  2. Om skolverket hade läst och tagit till sig SOU2007:28 med rubriken
    ”Tydliga mål och kunskapskrav i grundskolan
    Förslag till nytt mål- och uppföljningssystem”, hade OECD-rapporten sett annorlunda ut. Jag håller med dig Johan, det är skolverket och dess tjänstemän som är direkt ansvariga för dagen situation. Borde inte det rubriceras som ”försummelse i tjänsteutövning”?

    Två klipp:

    Avsikten med Utredningen om mål och uppföljning i grund-
    skolan är att skapa förutsättningar för bättre resultat genom att
    skolans uppdrag görs tydligare, bland annat mot bakgrund av svå-
    righeterna att genomföra dagens målsystem med mål att sträva mot
    och mål att uppnå. Ett led i att förbättra grundskolans resultat är
    att tidigt i grundskolan ange vilka kunskapskrav som eleverna be-
    höver nå.

    Kursplanerna
    Kursplanernas mål att sträva mot och mål att uppnå är sinsemellan
    olika utformade. Ofta är målen att sträva mot mer abstrakta till sin
    utformning, men motsatsen förekommer också. De kursplaner som
    fastställdes år 1994 bedöms som relativt sett mer konkreta än de
    nuvarande. Motiven till utvecklingen mot allt mer abstrakta kurs-
    planer har utredningen inte funnit i någon dokumentation. Det
    finns inget i regeringens direktiv till Skolverket som stödjer denna
    utveckling.
    Resultatet av kursplanearbetet år 2000 har blivit att kursplanerna
    i många fall brister i konkretion och att de uppfattas som otydliga
    och rent av ”flummiga”. Oprecisa och allmänt formulerade uttryck
    som t.ex.
    ”utvecklar förmågan att reflektera kring och ta medveten
    ställning till olika alternativ för resursanvändning utifrån ett ekologiskt tänkande”, ”utvecklar förmågan att formulera och arbeta med problem
    som avser lokala och globala miljö- och överlevnadsfrågor”, ”utvecklar
    förmågan att dra slutsatser och generalisera samt förklara och argu-
    mentera för sitt tänkande och sina slutsatser”
    och
    ”I arbetsprocessen
    utvecklas såväl etiska, estetiska som skapande värden. Språkliga och
    matematiska färdigheter används i konkreta och meningsfulla sam-
    manhang där återkopplingen är förankrad i elevens egna handlingar
    och sinnesupplevelser”
    dominerar i varierande grad flera kursplaner.
    Detta bedöms som en olycklig utveckling. I framtida kursplaner
    bör målen i kursplanerna i stället vara konkreta och ämnes-
    inriktade.


    • Tommy,

      Det där med kursplanerna kommer gå till historien som det värsta och grövsta tjänstemannastyret någonsin. Det sorgliga är att förlorarna är de svenska eleverna. Generationer av elever som är förlorare, tusentals. Men ingen tar ansvar och inte en enda gång finns det någon form av insikt hos Skolverket, forskningen eller politiken. Jag säger som min pappa brukade säga: ”Mot dumhet kämpade gudarna förgäves”.


  3. Tommy.
    För att använda modeuttrycken summativ respektive formativ bedömning* – något läraren ägnats sig åt i decennier oavsett skolform – ställs de från myndigheternas sida (läs Skolverk och Skolinspektion) istället i ett märkligt och konstlat motsatsförhållande som tyvärr gett djupa och svåra konsekvenser i läroplanens skrivningar.
    Som om, med dina exempel ovan, inte grunden för ett ”ekologiskt tänkande” att börja med kräver tillfredställande kunskap eller att grundläggande matematisk kunskap och förtrogenhet inte skulle vara en förutsättning för att använda matematiken konkret (oavsett matematiken råkar vara ”förankrad i elevens egna handlingar och sinnesupplevelser”.)

    Man tar sig för pannan.

    *
    Summativ: jag kollar att eleven tagit till sig undervisningen och har kunskaper att gå vidare.
    Formativ: jag uppmuntrar och visar på vägar och utvägar fällor, fel och fördjupningar i pågående undervisning och inlärning.


  4. Niklas Z, Johan,
    Det som spontant slår mig när det kommer till skillnaderna mellan läsning och matematik, är just det faktum att fallet i matematik skär tvärs igenom samhället, och till och med kanske är större för de översta 10-25 procenten.

    För mig så kopplar detta omedelbart (och uppenbart) tillbaka till den kognitiva forskningen kring matematisk förmåga. Grovt och snabbt sammanfattat, (så långt som jag förstått det):

    (I) Vår kapacitet för matematisk förståelse och problemlösning är kritiskt beroende på storleken av vårt arbetsminne.

    (II) Vårt arbetsminnes storlek är i sin tur ”hårt” begränsat, dels genom att dess absoluta storlek verkar vara satt (och har en hög grad av ärftlighet) och dels att möjligheten att medvetet förändra dess kapacitet av allt att döma är mycket begränsad.

    (III) De sätt som vi idag känner till för att runda denna hårda begränsning i arbetsminnets storlek, är dels (a) genom vad som kallas ”chunking”, dvs att slå ihop ett antal informationsbitar till en större enhet som lagras i långtidsminnet, och (b) minska processens belastning på arbetsminnet.

    Både (a) och (b) kräver både mycket och repetitiv träning över tid för att de ska nå en sådan nivå att de får den positiva effekt som eftersträvas.

    Jag undrar om det inte är dessa ”hårda” begränsningar som är ansvariga för vad vi ser, det finns helt enkelt inga genvägar (eller omvägar). Barn från socioekonomiskt privilegierade familjer måste gå igenom precis samma process, dvs man måste lära in multiplikationstabellerna utantill (till långtidsminnet) som ett rinnande vatten, ”nöta” in procedurerna för division, multiplikation, sinus, grundläggande algebraiska regler och metoder osv.

    Föräldrar från socioekonomiska högre skikt läser mer (och bättre) för sina barn, men jag undrar hur många som lägger ner tid på att traggla multiplikationstabellerna och räkna en handfull tal med multiplikation eller cosinus efter middag…


    • Mycket tänkvärt skrivet! Begränsningar i arbetsminnet är ett bekymmer. Man måste skaffa sig strategier för att kompensera för svårigheterna. Men det är lättare sagt än gjort. Först måste man själv ta reda på vilken strategi som funkar och vad som inte funkar. För att komma dit måste man öva på många olika problem. Det är jobbigt och det kräver tålamod. Ett sätt att minska belastningen på arbetsminnet är att använda papper och penna.


    • Nicklas,
      En av de absolut bästa böckerna jag läst, alla kategorier, heter Människans språk och skriven av professorn i svenska Per Linell. Bland annat menar Linell att arbetsminnet är direkt kopplat till språklig utveckling. Det innebär att den person som har ett rikt och utvecklat språk har ett stort arbetsminne och den som har ett fattigt språk får problem med arbetsminnet. Traditionella sätt att arbeta för att träna upp arbetsminnet är ofta isolerad färdighetsträning som sällan leder framåt. Det bästa enligt mig är att eleverna läser, läser, läser.

      https://johankant.wordpress.com/2014/09/16/per-linell-denna-gigant/


    • Nicklas, Tommy och Johan, jag har under 3 års tid försökt få våra lärare och även i viss mån rektorerna i vårt nätverk att lyssna på dessa, i hjärnforskningen, mycket välunderbyggda slutsatser om vårt lärande, men jag möts hela tiden av arrogans och höjda ögonbryn. ”Korvstoppning” och tjatiga skriv- och räkneövningar skapar ”papegojkunskaper” så det vill de verkligen inte bidra till. Man vill på något konstigt sätt bygga förmågor utan memorerade faktakunskaper.
      Jag har aldrig förstått vilken pedagogik de tänker sig att använda för att uppnå detta.


  5. Johan, Tommy,
    Jag började att skriva ett svar, som kom att utvecklades till en omvänd ”tummetott”; från några meningar till storlek mindre essä…

    Så jag gör ett drastiskt omtag, genom att istället försöka illustrera (och expandera) mina funderingar en aning i ljuset av en uppsättning experiment (utförda från 70-talet och framåt).

    En försöksperson sätts vid ett bord och får därefter under ca 5 sekunder studera ett schackbräde med 20-30 pjäser placerade så att de representerar ett verkligt pågående parti.

    Därefter plockas brädet bort och försökspersonen får istället efter en kort stund ett helt nytt blank bräde samt en uppsättning pjäser, och instruktionen att från minnet försöka återskapa situationen den såg på det första brädet.

    En vanlig person klarar att sätta tillbaka runt 8-10 av de ursprungliga 30 pjäserna korrekt, men, en stormästare i schack placerar regelmässigt alla 30 pjäserna korrekt, varje gång.

    Det här ser på ytan ut att vara ett helt häpnadsväckande exempel på hur en människa kan träna upp sitt ”arbetsminne”, (dvs förmågan att tillfälligt hålla information i medvetandet under en kortare tidsperiod).

    Men ett finurligt fortsättningsexperiment avslöjade att det sannolikt inte stämmer. Det nya experimentet utfördes på exakt samma sätt, men med den enda skillnaden att pjäserna på det första brädet som försökspersonerna fick granska nu istället placerades ut slumpmässigt.

    Stormästaren klarar under dessa förhållanden bara av att placera tillbaka lika många pjäser som en schacknovis, vilket pekar på att det faktiskt inte är arbetsminnet som tränats upp.

    Vidare studier har istället visat att när en person väl når nivån stormästare, så har han eller hon memorerat i storleksordning 50 000 (mindre) grupperingar av pjäser, och när en schackexpert ser en uppställning på ett schackbräde, så läser han av den på ett ”liknande” sätt som en normalt läskunnig t.ex. läser orden,

    Den blomstertid nu Kommer

    För de flesta läskunniga är det ingen större konst att på 5s läsa in orden och hålla dem i arbetsminnet under tid, för att sedan åter skriva ner varje ord och alla 22 bokstäverna i korrekt ordning. Jmf med om du istället fick se följande rad bokstäver under 5s, och sedan efter några minuter uppgiften att skriva ned dem i korrekt ordning,

    gTqsJksdjw JSPowmE HShgQ

    Vilket kanske kan jämföras med situationen som schacknovisen ställdes inför, och, stormästaren, när pjäserna var slumpvis utplacerade…

    Vad som händer är (som jag förstår det) att arbetsminnet i alla fallen har samma antal ”minnespositioner” tillgängliga, men genom vad som kallas ”chunking”, lagras ett helt ord i varje minnesposition (eller grupp av pjäser) istället för enskilda bokstäver eller pjäser. På det sättet kan arbetsminnets kapacitet ökas kraftigt, men, på bekostnad av att information måste finnas säkert och omedelbart tillgänglig i långtidsminnet.

    Vad jag förstår existerar samma grundläggande fenomen (och utmaning) när det kommer till matematik, men istället för att lagra in ett stort ordförråd i långtidsminnet (vilket är nödvändigt för att kunna läsa snabbt och effektivt), så måste man lära in grundläggande matematiska informationsdelar (som t.ex. resultatet av 7×9, (a+b)(c+d) osv) som sedan kan ”chunkas” när man ställs inför mera komplexa problemställningar i högre årskurser. Dvs när man ser 7×9 ”poppar” 63 upp blixtsnabbt i medvetandet utan någon mental ansträngning…


  6. Sten,
    En sak som ofta slår mig med förvåning, är just den känsla av arrogans (och ofta nonchalans) som man ser och upplever när man lyssnar till och läser uttalanden från många ledande aktörer och företrädare inom skolsystemet. I mina ögon är det ganska häpnadsväckande, inte minst i ljuset av den verklighet vi idag brottas med, någon som OECD också på några ställen i rapporten direkt påpekade, och på många fler, skrev ut mellan raderna. (Den kan kanske vara en liten tröst att bedömare utifrån också ser det, och noterar det anmärkningsvärda i det).

    Man vill på något konstigt sätt bygga förmågor utan memorerade faktakunskaper.

    Om man ska ta på sig sin ironiska hatt, så skulle man nästan kunna undra om ”någon” för 30 år sedan inte såg en reklamfilm från ”TV-shop” Om den nya världsledande tekniken, utvecklad på ett institut i Schweiz, som absolut definitivt garanterat ger dig superkunskaper med den häria manicken som du spänner fast på huvudet, och kopplar in i vägguttaget… för bara 299,99kr

    Fast i det här fallet så är det väl snarare en miniräknare, internet och ”Google” som man tror ska kunna ersätta det slitsamma arbetet att faktiskt träna hårt, och verkligen lära sig grunderna ordentligt.

    En sak som jag ständigt återkommer till i mina egna funderingar, (till formen lite av en retorisk fråga); hade det inte varit bättre att kanske först testa i lite mindre skala under kontrollerade former, innan man enrollerade hela den Svenska befolkning som försökskaniner?


    • Nicklas, jag är, även om jag ibland kan verka lite bitter, en oförbätterlig optimist. Kanske blir långtidsminnet och det vi kan åstadkomma med det, den nya ”hypen”. Den kan ju ge upphov till många inkomstbringande föredrag, böcker, appar och kurser.
      Jag återkommer osökt till den reviderad versionen av Blooms taxonomi där substantivet ”knowledge” ersatts med verbet ”remember”. Låt oss backa in i framtiden med denna ”nyvunna” insikt.


      • Sten,

        Kanske blir långtidsminnet och det vi kan åstadkomma med det, den nya ”hypen”. Den kan ju ge upphov till många inkomstbringande föredrag, böcker, appar och kurser.

        Det får vi (gud förbjude) verkligen hoppas inte blir fallet. För att parafrasera (och sammanfatta) Diane Ravitchs reflektioner över de senaste 150 årens utveckling inom skolans värld: ‘Det finns inga silverkulor’.

        För mig så håller de här insikterna en stor del tragikomik, eftersom det snarast känns som om vi i Sverige (och USA, UK m.fl.) kastade ut det berömda barnet med badvattnet.

        Finland som hade en mera försiktig inställning och behöll den ”gamla” synen, stod kvar i katedern och inte rycktes med i den nya moderna entusiastiska jakten på ”världens bästa skola”, har tvärtom i dag en skola som i många drag matchar och synkroniserar med vad den neurovetenskapliga och kognitiva psykologin pekar på är avgörande när det kommer till att skapa de bästa förutsättningarna för elevernas inlärning och förmåga till problemlösning, kritiskt tänkande och kreativitet.

        Sensmoralen kanske kan summeras: underskatta inte 4000 års ackumulerad lärarerfarenhet…


    • Om vi nu ska slå ett slag för långtidsminnet kan jag ju referera till Blooms reviderade taxonomi och uppdelningen av Knowledge:
      http://www.utar.edu.my/fegt/file/Revised_Blooms_Info.pdf
      Det är minsann mycket som ska pluggas in…



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s