h1

Okunnighetens lampa lyser – även på ministernivå.

27 maj 2015

Det har framförts hård kritik från lärare och elever om det senaste betygssystemet. En dålig prestation kan få stor betydelse för slutbetyget. I dagens Rapport uttalar sig gymnasieminister Aida Hadzialic, länk (11.30 in i sändningen). Hadzialic menar att betygen ska baseras på en helhet, enskilda svackor ska inte vara avgörande. Gymnasieminstern menar att hon tagit till sig av kritiken och ska se över betygssystemet. Genom detta uttalande visar Aida Hadzialic hur okunnig hon är när det gäller betygssystemet. Är det verkligen betygssystemet det är fel på eller något annat? Är det så att lärare och elevers kritik är en kritik mot betygssystemet eller något annat?

Skolinspektionen gjorde 2010 en stor granskning av gymnasiebetygen (Rapport 2010:12), länk. Bland annat kommer man fram till: ”Flera skolor använder lokala konkretiseringar av de nationella betygskriterierna. I dessa finns inslag som inte överensstämmer med de nationella betygskriterierna. Exempelvis gör en del skolor kvantifieringar av antalet moment istället för att bedöma kunskapernas kvaliteter. Elevintervjuer har också visat att lärare inte alltid använder ett allsidigt under- lag vid betygssättningen och att de inte alltid väger in all tillänglig information om elevernas kunskaper.” (sida 6f).

Vidare skriver man: ”Varannan tillfrågad elev i elevenkäterna uppger dock att de upplever att betygen grundas på närvaro och en tredjedel av eleverna uppger att betygen grundas på ordning och uppförande samt personliga egenskaper. Inget av dessa kriterier ingår i de nationella betygskriterierna.” (sida 7) Och:

”Ett betydande antal av de granskade skolorna saknar sammanställning och analys av betygsresultat och resultat på de nationella proven över tid. Det finns inte heller sammanställningar där man kan följa enskilda lärares betygssättning i relation till exempelvis resultaten på nationella prov. Några har gjort det först efter att Skolinspektionen har begärt in uppgifterna. Utan sammanställning och analys av resultaten blir det omöjligt för skolorna att följa upp och genomföra förbättringsåtgärder eller bli medveten om brister när det gäller enskilda lärares betygssättning.” (sida 7)

Kan det finnas en mikroskopisk chans att det inte är betygssystemet det är fel på, utan att det är gymnasielärare som inte tillämpar betygssystemet på ett korrekt sätt?

Skolverket har gjort en informationsfilm, som handlar om just detta, alltså att det inte är så att betyg sätt på enskilda prov eller uppgifter.

Skolverkets undervisningsråd Pernilla Lundgren är väldigt tydlig i denna film. Bland annat säger hon: ”Om du får tillbaka ett prov eller en uppgift och det står en bokstav på det, ett E till exempel. Då är det viktigaste inte det här E:et, utan vad betyder det. Vilka delar av kunskapskravet har du visat att du har kunskaper om”.

Det Pernilla Lundgren tar upp är själva kärnan i betygssättningen, den del som alltför många gymnasielärare uppenbarligen ännu inte har fått chansen att lära sig. Det handlar om gällande regelverk och att förstå skillnaden mellan examinationsresultat och kunskapsomdöme. Lärare ska inte sätta betyg utifrån enskilda prov eller uppgifter. Nej, lärare ska omvandla resultat från enskilda prov eller uppgifter till ett kunskapsomdöme. I dessa omdömen ska läraren konstatera vad det är eleven kan – vilka kunskapskrav som eleven har visat att den kan. Det är detta kunskapsomdöme som läraren ska sätta betyg utifrån.

Vad beror det på att så många lärare inte kan styrdokumenten? Jag tror att det handlar om implementeringen av det nya styrsystemet som infördes i och med Lpo 94. Man gick då från regelstyrning till mål- och resultatstyrningen. Lärare fick ingen fortbildning och blev lämnade i sticken. Sedan är det givetvis så att alla lärare har ett eget ansvar att sätta sig in i styrdokumenten och de krav på bedömning och betygssättning som hör därtill.

Behovet är mycket stort kring dessa frågor. En person som är kunnig när det gäller bedömning och betyg är Per Måhl, som i denna film, förklarar några vanliga missuppfattningar gällande bedömning och betygssättning.

Per Måhl, Bo Sundblad och Anders Gustavsson har skrivit en bok gällande dessa frågor: Betygssättning – en handbok, länk.

betygssättning

 

Du kommer få möjlighet att delta i en fortbildning kring Rättssäker betygssättning tillsammans med Per Måhl och Bo Sundblad den 5 september 2015, se inbjudan: Pedagog Haninge 1.

Det mest flagranta i denna fråga är att ansvarig minister visar sin okunnighet och tror att det är fel på betygssystemet. Kanske borde man kunna ställa högre krav på gymnasieministern?

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete.

 

 

 

 

Annonser

28 kommentarer

  1. Rättssäkert är det först när det är olika personer prövar, dömer och verkställer och att den som är prövad kan överklaga en dom. Det är kanske inte konstigt om betygsättningen kan uppfattas, inte bara som en oklar, utan också som en rättsvidrig myndighetsutövning. Där till är eleverna omyndiga, mer eller mindre rättslösa, och ofria att själva bestämma över sin tid och sina liv.

    Mitt förslag är att allt intag till högskola och universitet sker genom tester och högskoleprov. Betygshetsen skulle kanske minska, ett felaktigt betyg får inte så stor betydelse, det eviga testandet kanske skulle kanske minska. Framförallt blir det inte ett pluggande för proven utan ett fokus på ämnena och skolan skulle kunna koncentrera sig på annat än resultat från mätningar för att bli bättre.


    • Hej Nils,

      Med rättssäker betygssättning menar föreläsarna att de är väldigt noga att läsa styrdokumenten och problematisera dem. Inte göra godtyckliga tolkningar och inte vara slappa i sitt förhållningssätt. Det innebär t.ex. att de strikt följer de anvisningar som kommer från myndigheterna, t.ex. att bedömning och betygssättning av vad eleverna kan bara ska göras i förhållande till kunskapskraven. Detta rör till det för många lärare.

      Jag tror på att det inte behöver finnas någon betygshets om alla elever får med sig grundläggande kunskaper från lågstadiet, det vill säga läsa, skriva och räkna. Som det är nu misslyckas svensk skola med detta. En och annan tycker nog att jag är naiv, men jag vill inte lämna den bestämda tron på att det ska fungera. Sedan tror jag heller inte att plugga till proven ska vara anledningen till de intagningsförfaranden som du föreslår. Plugga till prov för att man lär sig något tycker jag ska råda. Nu kanske en och annat tycker jag är naiv även i denna fråga. Men det är helt ok om man tycker det. Själv har jag en tilltro till att alla kan lyckas och jag vägrar ge upp den synen.


      • Hej Johan,

        Jag menar att de inte förstått begreppet rättssäkerhet och principerna för rättssäkerhet. Rättssäkerhet innebär att det finns en rättsordning som ger individen skydd från snedsteg och övergrepp från stat och samhälle, det vill säga elevens rätt mot skolan och betygssättande lärare. Rättssäkerhet är inte detsamma som att säkerställa att det blir rätt om myndigheterna, lärarna följer de lagar och förordningar som finns. Det kan inte gärna vara samma person, läraren eller myndighet, skolan som skall både vara myndighetsutövare och grant för elevens rättssäkerhet i ett demokratiskt system. Det påminner mest om Kinas rättssystem.

        Om betygshetsen. Mest stressade är individer som styrs av yttre motivatorer. Bekräftelse i form av belöningar, andras bedömningar eller betyg. Inte sällan högpresterande som just är duktiga på att läsa, skriva och räkna. Elever som motiveras av betyg riskerar att bli väldigt skoltrötta när de känner att ribban är för hög eller för låg.

        De intagningsförfarande som jag föreslår finns både i USA och Storbritannien.

        Det är illa när den skolan inte lär barnen läsa, skriva och räkna. Det är också väldigt illa att skolan gör så många barn skoltrötta, stressade och ger dem uselt självförtroende.

        Jag kan inte se att pedagogiken har utvecklats nämnvärt under de senaste tjugo åren. Jag tror att det stora fokuset på betygen hämmar utvecklingen. Vem som helst kan hota eller locka eleverna med bra och dåliga betyg. Det kräver däremot goda pedagoger för att visa varför ett ämne eller färdighet är intressant och nyttigt. Det blir inte mer intressant eller nyttigt för eleven därför att det kommer på provet nästa vecka.Var det trist innan blir det då både trist och jobbigt.


      • Nils,
        Det finns många exempel i vårt samhälle där myndigheter utreder sig själva, kanske är polisens internutredning det mest märkliga. Om det innebär eller inte innebär rättssäkerhet är svårt att spekulera om, känns som en större fråga. Däremot skulle jag inte vilja göra jämförelser med Kina.

        Enligt mig beror betygshetsen på två saker. För det första får inte alla elever lära sig grundläggande kunskaper från början, det vill säga grundläggande kunskaper i lågstadiet. Detta har jag tagit upp många gånger på denna blogg. Detta tar du själv upp. Jag menar att med kunskaperna kommer självförtroendet och alltför många får glida igenom skolsystemet utan att få med sig det de ska. Det andra är att skolan generellt sätt, givetvis finns det många undantag, inte i tillräcklig utsträckning är tydlig gentemot eleverna – alltså vad de ska kunna. Så det där med stressade elever kan man motverka en hel del. Sedan är ju stress dessutom ett samhällsfenomen, men det är ju en annan diskussion.

        Jag tror nog att pedagogiken har utvecklats en hel del. Dock är det både skrämmande och djupt olustigt att så många betygsmotståndare och personer från PIE driver utvecklingen, med andra ord där avsaknad av uppföljning och betygsmotstånd ingår i konceptet. Dessutom fuskas det hej vilt med den vetenskapliga redligheten. Tänk om alla klassrumsstudier och learning studies kunde skötas på ett korrekt sätt – vad funkar och vad funkar inte? Det skulle bli ett annorlunda läge.


      • Johan,
        Det är inte en myndighet utan en enskild person, läraren, som sköter myndighetsutövningen. Dessutom borde undervisningens kvalitet, lärarens arbetsinsats, ha något att göra med elevens resultat, vilken läraren sen ska bedöma utifrån sina egna prov…

        Rätta mig om jag har fel, men det fanns väl någon form av censorer här i Sverige också en gång i tiden, när studenterna skulle få sina avgångsbetyg? Det finns drygt 250 000 lärare i det här landet. Hur många olika omdömen och betyg de har att skriva och sätta vet jag inte. Det kan knappast vara möjligt att alla kan vara omdömesgilla, alltid.

        Är det inte konstigt att organisera skola utifrån klasser med elever från samma årskull? Vore det inte mer naturligt att organisera undervisningen utifrån olika kunskapsnivåer, där man var tvungen att få godkänt innan man fick fortsätta?


      • Nils,
        Det finns ju en överklagandenämnd.

        Jo det fanns censorer eller lektorer eller vad de kallades. Men det var väl i anslutning till studentexamen – eller hur? Sedan 1962 – 1994 hade vi relativa betyg som totalt förstörde den bedömningskompetens som lärarna hade. I och med införandet av Lpo 94 fick lärarna noll utbildning i det nya betygssystemet, trots att man gick från regelstyrning till mål- och resultatstyrning. Lägg därtill att Kommunförbundet (SKL) systematiskt såg till att marginalisera lärarna.

        Jag tror att det är bättre att ha blandade grupper. All min erfarenhet är att det är i undervisningen du kan nå elever som ligger på olika, där diskussionen i klassen hamnar på en abstrakt nivå för att du har elever som är kunnigare. Detta drar med de elever som är mindre kunniga (Vygotskij).


      • Johan,
        Intressant. Överklagandenämnden har jag aldrig förr hört talas om. Kanske därför att de väljer vilka beslut som går att överklaga och dit hör inte betygssättningen!


      • Nils,

        Det finns många instanser som tar hand om olika överklaganden som görs på beslut som tas i skolan, allt från Skolinspektionen till att beslut prövas i civil domstol, t.ex. att barn har gått i särskola och föräldrarna har tyckt det varit fel. När det betyg är det korrekt att det inte går att överklaga ett fattat betyg eller ens ändra. Däremot går det att göra en omprövning, det vill säga att ett nytt beslut tas. Exempelvis kan rektor låta en elev göra en särskild prövning, där en annan lärare än den som satt betyget gör en bedömning utifrån det betygsunderlag som finns. Jag har själv varit en sådan lärare vid ett par tillfällen, där min rektor bad mig att göra en bedömning av elevens kunskap utifrån det underlag som fanns. Vid ett av dessa tillfällen begärde jag att eleven även skulle visa några andra kvaliteter (mål att uppnå enligt Lpo 94 som gällde vid detta tillfälle). Dock används inte denna möjlighet särskilt mycket och kanske är det tur för lärarna och skolan.


  2. Det skulle vara mycket intressant att ta del av vad skolinspektionen menar med ”kunskapens kvaliteter”. Om det är det som återspeglas i betygsmatriserna anser jag att vi fortfarande befinner oss på ett sluttande plan. Om man däremot menar att det handlar om att ha omfattande faktakunskaper om en händelse i historien eller om ett land (i högsta grad mätbart) skulle jag kunna känna mig lugn.
    Vilka förmågor jag sedan kan utveckla utifrån dessa kunskaper beror på min intellektuella kapacitet och på mina erfarenheter av och faktakunskaper om tangerande ämnen. För ett rent summativt slutbetyg är dessa högre förmågor viktiga eftersom slutbetyget ska vara till för att få dugliga studenter på våra universitet och högskolor, men som vägledande betyg mitt i studierna tror jag att det tar bort fokus från den typ av kvalitativ kunskap som de flesta elever kan ta till sig.


  3. Fick (i morse!) en fråga: kommer det här (filmen de i grupper ska arbeta med kommande vecka) på betyget? Och tack vare betygssystemet och läroplanen* kunde jag svara Javisst! Inte just nu men i långa loppet eftersom betygen ska ta hänsyn till alla ens prestationer.

    Det är enkelt att utveckla så att eleverna förstår. Jag brukar använda devisen ”Gör du bara det du får betalt för får du bara betalt för det du gör”; om morfar lovar dig femtio spänn om du rensar rabatten vid altanen och han sedan ser att du både gjort det och rensat i diket samt slängt skräpet i komposten är chansen stor att du får en hundring som tack istället. Överfört till skolvärlden (förklarade jag) kommer dina betyg i Svenska, So, matte, teknik, bild osv kunna påverkas positivt i högstadiet (det här är sexor) eftersom du denna vecka lär få kunskaper och erfarenheter du får glädje av framöver.

    *Att kunskapskraven är mer än lovligt luddiga är en annan diskussion.


  4. Johan,
    Kan det finnas en mikroskopisk chans att det är tack vare lärare, som ”missuppfattat” styrdokumenten, finns elever som faktiskt är väl förberedda för nästa steg?


    • Tommy,
      Nja det vet jag inte. Men det kan finnas en mikroskopisk chans att det finns ett gäng elever som är kritiska till betygssystemet på grund av att deras lärare missuppfattat styrdokumenten.


  5. Det konstiga med kursbetyg i t ex matematik är att högsta betyg
    i högsta kurs inte påverkar betyget i introduktionskursen om det nu
    av någon anledning var lågt. Under den ”relativa tiden” skulle
    elevens utveckling i ämnet väga tungt, vilket gjorde ämnesbetygen
    mer rättvisa. Fr a gynnades pojkar som fortfarande i åk1 hade
    en barnslig attityd till pluggandet. Varför det är så intressant hur
    en elev presterade i lägre årskurser är svårförståeligt. Om betyg
    byttes mot antagningsprövningar till högskola, vilken betydelse
    har då elevens betyg i åk1?


  6. Sprang (i det dagliga svepet) förbi en artikel som kändes intressant och relevant i ljuset av flera av de diskussioner vi har fört under våren, så jag tänkte bara passa på att lägga med länken i en kommentar. Artikeln är visserligen ifrån Februari men den har uppenbarligen (hittills) flugit under min radar. Det kanske säger mera om hur bra koll jag har, men, ifall någon annan kanske också lyckats att missa den…

    http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=2435


  7. För ett frivilligt ämne som modersmål (i ett annat språk än svenska) kan jag inte vara annat än mycket kritisk gentemot betygskriterier. För det första: antalet olika språk (och deras svårighetsgrad i ett minoritetsspråksammanhang) är – tja? – otroligt högt, beroende på kommun och möjlighet att få utbildade lärare. – För det andra: först nu kommer det något som liknar verkligheten för alla lärare i de nationella minoritetsspråk; två vägar till behärskning av språket. – För det tredje: Sverige har inte tagit till vara de språkkunskaper som finns hos de nyanlända, då de (oftast) inte har möjlighet att att utveckla sitt modersmål, fokus har varit på svenskaundervisning, UTAN hjälp av modersmålet, då andra skolämnen har fått lida och inte utvecklats. För det fjärde: OM man nu ska ”straffa” alla elever, som kan få undervisning allt från 30 min/vecka (grundskolan) till 150 min/vecka (i gymnasiet) undervisning med exakt samma kriterier, i ett frivilligt ämne, i 96 eller så sinsemellan väldigt olika och olika svåra språk, när dessutom dessa betyg i ämnet INTE RÄKNAS TILLGODO någonstans, så är jag MYCKET kritisk gentemot betygssystemet. – Antigen ändrar man systemet (”deltagit”) eller ger behörighetspoäng enligt betygssystemet. Nuvarande ordningen är dels otroligt orättvis (beroende på tillgång av ev. behöriga lärare, grupper/ensamundervisning, kommunens praxis och ekonomi, elevens boende/situation/möjlighet att deltaga i undervisning -> se kommunens praxis, lärarnas omöjliga situation för att kunna kommunicera med kolleger i samma språk osv. osv) och dels godtycklig (läraren måste tolka betygskriterier som – i detta fall Betyget A Modersmål 1 i Gy: ”förstår såväl helhet som detaljer i sitt modersmål”, ”uttrycker —- språkligt säkert tankar, känslor och åsikter —- så att innehållet klart framgår”, ”Ordförrådet —– är tillräckligt —— för att —- kommunikationen ska fungera bra” – och ”När eleven samråder med handledare bedömer hon eller han med säkerhet den egna förmågan och situationens krav”. Häpp!


    • Mirjamar,
      Du pekar på en del olika brister när det gäller modersmål när det gäller kursplan och hur kommunerna sköter detta uppdrag. Jag har inte direkt någon kunskap om själva kursplanen i modersmål, men med tanke på att Lgr 11:s kursplan är skitdålig i många anseenden och enligt min mening behöver göras om helt och hållet, dristar jag mig att tro att kursplanen i modersmål är lika dålig som övrig kursplan.Däremot anser jag inte att det primärt är själv betygssystemet det är fel på.

      Hur kommunerna sköter uppdraget med modersmål är väl lika illa som när det gäller skolan i övrigt. I vissa kommuner funkar det ok och andra kommuner fungerar det katastrofalt. Som jag många gånger har påpekat – hur kan man tro att fritidspolitiker utan kunskap om skolan, undantaget sin egen skolgång, ska kunna tillhandahålla en skola i världsklass. Nej, återförstatliga skolan är det enda rätta. Däremot tar du inte upp en aspekt som jag personligen mött och som säkert inte bara gäller mig, nämligen kvaliteten på modersmålslärarna. Jag har träffat många modersmålslärare som egentligen inte borde jobba som lärare över huvudtaget och dessutom är de varken utbildade i pedagogik eller har ens när en pedagogisk ådra. Jag är medveten om att det är svårt att få tag på modersmålslärare och att många kommuner befinner sig i en rävsax när det gäller uppdrag och tillgång till lärare. Ändå inte en bra situation.

      Jag måste här påtala att jag under mina 9 år i en mångkulturell skola och 6 år i ett område med blandat elevunderlag haft förmånen att träffa och samarbeta med många fantastiska modersmålslärare. Människor som har gjort skillnad för eleverna. Som läraren i engelska som såg till att mina flickor med ursprung från ett afrikanska land fick med sig ett språk och klarade att komma in på nationellt program. Eller läraren i bosniska som under fyra års tid, tillsammans med mig, såg till att min elev Daniel gick från språklös till VG i svenska – på grund av att han fick ett stabilt modersmål. Och många fler exempel finns.


  8. Nils,

    Elever som motiveras av betyg riskerar att bli väldigt skoltrötta när de känner att ribban är för hög eller för låg … Det är också väldigt illa att skolan gör så många barn skoltrötta, stressade och ger dem uselt självförtroende.

    Det här är en argumentation (och en rad antaganden) som jag upplever man väldigt ofta stöter på i diskussionen, många gånger också uttalade som en given (eller självklar) sanning.

    Men när man lyfter blicken och t.ex. granskar situationen i andra länder (Finland, Kanada, Singapore, Japan, Kina etc.), så upplever inte jag hastigheten eller kraven i den svenska grund- och gymnasieskolan som särskilt tuffa, snarast närmast tvärtom. Det får (i alla fall) mig att undra om premisserna faktiskt håller?

    Om barn i resten av världen klarar av att på samma tid lära sig inte bara mycket mycket mer, (och mycket bättre) än vad Svenska elever gör, trots att de också utsätts för rikligt med prov och tester, så tror jag grundorsaken ligger någon annanstans.

    Jag undrar om inte OECD är inne på rätt spår när man i den senaste rapporten bl.a. pekar på (till synes) anmärkningsvärda skillnader i både omgivningens förväntningar som de Svenska elevernas attityd och inställning. Speciellt bristerna när det kommer till envisheten, viljan och motivationen att anstränga sig.

    OM en elev misslyckas på ett prov i Finland eller Kina, så är den självklara inställningen att det var ”jag själv” som inte läste på tillräckligt bra, inte jobbade tillräckligt hårt, men, för Svenska elever så verkar det snarast som det skulle beror på ”otur” eller att det var ”fel” frågor som kom på provet (dvs. man skyller ett misslyckande på andra).

    En annan sak som man dock (vetenskapligt) vet (som jag förstår det) väldigt effektivt stressar människor, är t.ex. att (I) ställas inför (för många) valmöjligheter och beslutssituationer som man inte har tillräcklig kunskap, erfarenhet och mognad för att kunna överblicka och se konsekvenserna av, och, (II) situationer som man inte känner att man själv har kapacitet att påverka.

    Jag tror inte man behöver vara en professor i psykologi för att ana en röd tråd här…


    • Nicklas,

      Jag kan också konstatera att de har problem med skolan i Storbritannien och USA, vilket Ken Robinson talar och skriver intressant om. http://sirkenrobinson.com/

      I ”framgångsrika” länder i Asien lär man kunna få bra jobb om man klarar skolan. Är man riktig duktig kan man bli lärare! De har dessutom, som jag förstår det, en annan utslagning av elever som inte uppfyller kraven och en något annan inställning till disciplin än här. (Jag tror inte att de har samma obegripligt svårtolkade kursplaner och betygsmatriser där heller).

      Det vore intressant att jämföra de Kinesiska och Finska lärarnas inställning med de Svenska när de misslyckas med att lära ut något tillräckligt bra.

      Jag tror inte att alla elever är vansinnigt stressade för att de arbetar så hårt för att få bra betyg. Det finns säkert många som är stressade för att de inte får betyg också. Frågan är kanske i så fall varför anstränger sig inte fler?

      Är svenska elever lata och bortskämda? Kanske. Jag misstänker också att det är så här. Om betygen är din huvudsakliga drivkraft (inte kunskapstörst, nyfikenhet eller viljan att bli något bestämt) och du inte tror att du kommer någonvart, ribban är för hög, för låg, undervisningen obegriplig, varför ska du då kämpa? Tycker du dessutom att skolan suger, den är tråkig, betygssättningen är godtycklig, du kan inte påverka din situation, du ser inte nyttan, du inte får någon status av polarna när du pluggar och dina lärare tycker att du är en sopa vilket dina godtyckliga betyg bekräftar…

      Jag tror att de flesta som blivit riktigt duktiga inom ett ämnesområde har inte drivits av lusten att bli belönade för att komma med rätt svar. De har drivits av nyfikenhet, kreativ frågvishet och lust till sitt ämne. De har också fått nöta in vissa grundläggande färdigheter, som räkna, skriva och läsa och de har lyckats utveckla ett eget ansvar för sina studier, rutin, självdisciplin och segt sittfläsk.

      Du har säkert rätt i att många är stressade när de inte kan påverka sin egen situation. Det gäller förmodligen både många lärare och elever.

      Jag tror som artikelförfattaren i Axess. Lärare som är auktoriteter, som kan sina ämnen och som brinner för dem är en grundförutsättning. Det är också en grundförutsättning för rättssäkerheten att man inför censorer, som i Danmark. Jag har träffat flera lärare och skolledare som inte kan uttrycka sig, vare sig rätt eller begripligt i skrift. Det tror jag inte förekommer i Finland eller Kina.


      • Nils,
        Jag skulle vilja passa på att lyfta fram två aspekter i din kommentar.

        Jag kan också konstatera att de har problem med skolan i Storbritannien och USA

        Min känsla är att situationen i Sverige idag allt mer (tyvärr) liknar situationen i USA och UK, med överlag mycket dåliga resultat, våldsamma klyftor inom skolsystemet, stora problem kring lärarutbildningen och att behålla utbildade lärare inom yrket. Detta trots att man ofta satsar avsevärt mer resurser (ofta 20-50%) mer per elev än länder som Finland, Tyskland, Japan och Korea.

        Det är en anledning till att det är (som jag ser det) så oerhört intressant och angeläget att jmf med de länder som inte rycktes med i den dramatiska förändring av skolsystemet som påbörjades i USA på 20-talet och slog igenom i Sverige med kraft i början på 60-talet.

        Vilket leder mig in på den andra delen jag skulle vilja rikta strålkastaren mot,

        ”Är svenska elever lata och bortskämda? … Jag misstänker också att det är så här … Om betygen är din huvudsakliga drivkraft … ribban är för hög, för låg, undervisningen obegriplig, varför ska du då kämpa?”

        En intressant sak (jag upplever) med just USA som jag tror kan ge många ledtrådar till att just bena ut den här typen av frågeställningar, är de stora befolknings- och kulturskillnaderna som existerar inom landet.

        Bara för att lyfta fram ett exempel. Kalifornien har sedan lång tid en stor inflyttning av människor från Asien, bl.a. Vietnam, Kina och Korea. När de anländer till USA så hamnar de ofta i de lägsta socioekonomiska samhällsklasserna, och, trots att deras barn många gånger går i nedslitna innerstadsskolor (med våld, droger, nedslitna lokaler och utslitna och ointresserade lärare), så presterar de avsevärt bättre än barnen till svarta eller latinamerikanska invandrare i samma skolor. Faktum är, att de ofta presterar bättre än barnen till vita amerikanska medelklassföräldrar ute i förorterna!

        Idag så utgör befolkningen med asiatiskt ursprung (Asian-Americans enligt U.S Census Bureau’s defintion) 5% av befolkningen i USA, men tar regelmässigt 15-20% av platserna vid Ivy League universiteten Harvard, Princton, Yale o.s.v. och i Kalifornien så har i storleksordningen 40% av alla studenter vid Caltech ett ursprung från Asien.

        Om vi antar att barnen till asiatiska, svarta och latinamerikanska föräldrar i genomsnitt är lika begåvade, så (upplever jag) att detta (väldigt) tydligt pekar på var (i alla fall) en fundamental del av problematiken ligger.


  9. Nicklas, Intressant! Jag tror inte dock inte att vägen fram är att gå tillbaka. Ett problem med skolan kanske är att det oftast är de som lyckades och som trivdes i systemet som stannade kvar.


    • Nils,
      Att ta sig an Ken Robinson (KR) i ett kommentarsfält är en stor utmaning, så mina tankar här blir av förklarliga skäl väldigt stilistiska, men, jag ska försöka kavla upp ärmarna, spotta i nävarna, och göra vad jag förmår.

      Ett första problem med videon är att (den korta) historiebeskrivningen utelämnar mycket viktig och avgörande information, t.ex. det faktum att hans idéer inte är nya, utan moderna versioner av tankar av bl.a. Jean-Jacques Rousseau (JJR), och att dessa teorier sedan början av 1900-talet redan prövats i skolor i UK och USA, med mycket blandade resultat.

      Det finns exempel på skolor där det fungerat bra, men i många fall så har införandet ganska omedelbart lett till en mer eller mindre fullständig kollaps. Problemet är också att det inte (verkar) kunnat gå att ringa in vad som gör att det emellanåt fungerar, och i andra fall inte. Det går helt enkelt inte att replikera framgångar från en skola till en annan.

      Det är vackra och väldigt positiva tankar som Ken Robinson presenterar, och det kan vara svårt att inte ryckas med och hänföras: alla kan om de bara får möjligheterna och friheten, alla föds vi med en glödande inneboende vilja och driv att suga till oss kunskap och utveckla färdigheter, alla ska få möjlighet att utvecklas i sin egen takt och i sin egen riktning genom att göra vad de själva vill och känner för osv.

      Problemet är, att även om det finns korn av sanning i detta, så är det inte allt vi föds och bär med oss. Alla föds (sannolikt) inte heller med en tillräcklig stor inre nyfikenhet, drivkraft och viljestyrka så att det räcker för att lära sig det som idag krävs för att fungera i ett modernt samhället, som att t.ex. kunna läsa och skriva.

      Som människor bär vi också alla med oss en mycket mörkare sida och repertoar av egenskaper och beteenden, som, t.ex. egoism, svartsjuka, lathet, girighet, avundsjuka och makt och kontrollbegär, som ofta sätter krokben för oss själva och riskerar förstöra förutsättningarna och möjligheterna för andra i vår omgivning.

      De idéer KR argumenterar för strider i många avseende också direkt (och fundamentalt) mot vad forskningen idag säger om vår hjärna; hur den lär sig, minns, löser problem och skapar nya tankar och idéer. (Se en grundläggande modern lärobok i kognitiv psykologi, t.ex. http://www.amazon.com/Cognition-Thinking-Daniel-T-Willingham/dp/0131736884 )

      Att tänka väl, kreativt och kritiskt är t.ex. direkt beroende av kunskap (information lagrad och strukturerad) i hjärnan. Kreativitet är ingenting som du i egentlig mening ”föds” med eller kan ”lära” dig, utan en produkt av kognitiva processer som är direkt beroende av den kunskap du besitter inom det specifika området det handlar om.

      För att kunna tolka, förstå och hantera mera komplexa (informationsmässigt intensiva och omfattande) situationer, krävs att man redan tillägnat sig (memorerat) den kunskap och färdigheter som bygger upp de beståndsdelar som den komplexa situationen består av.

      Att memorera och träna upp dessa färdigheter är ofta (mentalt) ansträngde, tråkigt och monotont, och, för den som tränas upp, många gånger obegripligt. Anledningen till det beror på en annan skenbar märklighet i hur hjärnan fungerar, nämligen, att din förmåga att ”förstå”, är direkt beroende av det du försöker lära dig!

      Dvs du måste försöka utföra samma konststycke som Baron Munchausen, som lyfte sig själv och sin häst ur ett träsk genom att lyfta sig i håret, och, det spelar ingen roll om det handlar om teoretisk fysik, pianospel, eller att smyga sig på en antilop i gryning på savannen i Afrika.

      Sätten (som jag förstår det) som både evolutionen som (alla) våra mänskliga kulturer utvecklat för att hjälpa den här processen, är i många fall likvärdiga: dels (I) vi (verkar) födas med mycket information förprogrammerad, t.ex. en grundläggande fysisk förståelse, moraliska system, språksystem, etc. och (II) genom att äldre medlemmar i gruppen (flocken), som besitter kunskapen och färdigheten som vi ska tillägna oss, instruerar och guidar vår utveckling. Dvs, vi använder oss av en lärare.

      Så när KR säger att den moderna skolan som vi känner den idag skapades ur upplysningstidens ideal, så kanske han har rätt när det kommer till delar av den yttre formen, men, den inre kärnan av vad som händer och sker inom skolans värld, är sannolikt äldre än vår egen art.

      Jag sprang för en tid sedan förbi en kommentar kring detta som fastnade i mitt minne, och som också kan sammanfatta min uppfattning:

      ‘Kort och gott, Ken har fel när det kommer till utbildning: häpnadsväckande, spektakulärt fel’


      • Eftersom jag ganska ingående studerat montessoripedagogiken och sett hur Maria Montessoris hundraåriga idéer ofta bekräftats av den vetenskapliga forskningen, tror jag faktiskt att konstruktivismen inte behöver leda till kaos.
        Det kan låta både knäppt och motsägelsefullt, men en förutsättning för att konstruktivismen ska fungera är att den tillämpas i en artificiell miljö där ämnena omger barnen i en mycket strikt och strukturerad miljö. I denna miljö kan eleverna ”fritt” välja materiel på den nivå de är, under förutsättning att de deltagit i lärarens genomgång av just detta moment.
        Efter vad jag kan se är detta sätt att arbeta mycket likt idén om MI/RBT där barn med olika begåvningsprofil får arbeta utifrån olika aspekter av ett ämne och på det viset ta in fakta genom ett vidöppet ”begåvningsfönster” (Eget ord).
        Naturligtvis kommer även detta system att tappa vissa elever som bär på kompakt motstånd mot lärande. Jag tror dock att detta är något vi måste erkänna men det gäller ju att få med så många som möjligt och där tror jag på både montessoripedagogiken och MI/RBT.
        Jag håller fullständigt med både dig och Johan om att i botten måste vi ha en gedigen grund av läsning, skrivning, aritmetik och geometri och när det gäller dessa färdigheter tror jag att svensk skola kunde börja mycket tidigare. Jag anser dessutom att kunskapskraven i dessa ämnen är på tok för lågt ställda i åk 3. (Montessoripedagogiken börjar med skrivträning redan vid tre års ålder).


  10. Nicklas, Jag vill först tacka för att du tog dig tid och kavlade upp dina ärmar i ett försök att tända okunnighetens lampa. Tyvärr dväljes jag fortfarande i mörker trots (eller kanske på grund av) läsning både av Rousseau och Robinson. Vad gäller hur inlärning sker kan jag inte se på vilket sätt Robinson skulle ha en annan uppfattning än den du beskriver. Vad jag tänker är att det han främst berör är elevens motivation och drivkrafter samt själva syftet med verksamheten, synen på kunskapens ändamål.

    Om undervisningen och pedagogiken idag uppfattades som vettig i alla avseenden av alla elever, lärare och föräldrar skulle utveckling och debatt vara överflödigt, vilket många av de nöjda som månar om det rådande systemet tycks mena.

    Vad gäller grundläggande socialisation och inlärning hos predisponerade däggdjur och somliga fåglar tror jag mig veta ganska säkert att leken är en gemensam nämnare. Mycket av det vi lär oss sker också utan möda, utan dedikerade lärare, som vårt modersmål, cykla, spela datorspel… Jag skulle också vilja påstå att de som lyckats väldigt bra inom olika områden oftast har en lekfull inställning och det är en drivkraft (starkare än yttre belöningar) som ger både disciplin och uthållighet att repetera. Det är nästan svårt att hindra barn att lära sig om de är väldigt motiverade.

    Jag vill också påstå att lärare har både förmågan att tända nyfikenheten och lusten, likväl som förmågan att släcka den.

    Jag delar fullständigt din uppfattning om kreativitet men skulle vilja tillägga att det kräver ofta kunskaper inom olika områden så att man kan se paralleller, komma med nya perspektiv.

    Att pedagogiken skall grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet är en uppfattning som jag delar Det är bättre att utgå från kognitionsforskningen än politiska värderingar och mål.
    (Om det är möjligt med objektiv forskning eller inte kan vara en annan diskussion).

    Jag önskade att skolverket och andra som bryr sig om skolan kunde ta till sig av Martin Ingvars synpunkter som verkar vara välgrundade. Finns här i flera artiklar:

    http://martin.ingvar.com/


    • Nisse,
      Människan är (som jag förstår det) den enda nu levande art som (i egentlig mening) aktivt och målmedvetet ”lär” sig, och jag tror det är väldigt viktigt att hålla isär detta från instinkter, som springer ur automatiska och genetiskt hårt styrda processer som ofta ligger bortom individens medvetna kontroll och påverkan. Vi lär oss tala och förstå språk, vare sig vi vill det eller inte. Det sker automatiskt och (sannolikt) utan medveten styrning och ansträngning.

      Skillnaden i förhållande till att lära sig läsa och skriva är (i mina ögon) dramatisk, och att lära sig läsa kräver många års (ofta) medveten (mentalt) ansträngande repetitiv daglig övning och träning. Jag tror det är väldigt viktigt att både bära med sig den här skillnaden som att ha en tydlig bild kring vad den beror på i vidare och djupare kognitiv och neurologisk bemärkelse, när man läser och funderar kring KRs idéer.

      Vi är (som människor) också nyfikna, men, vår nyfikenhet, vilja och förmåga att lära nya saker är begränsad och skiljer sig även (stort) från individ till individ. Jag tror det går att fånga många ledtrådar till vad detta praktiskt innebär om man studerar de tidigare historiska försök som gjorts med att implementera den kategori av ideer som KR argumenterar för.

      John Deweys experimentskola ”Laboratory School” (1896-1904) och ”Lincoln School” (1917-1940) är två av de mest väl kända exemplen som kom att fungera som inspirationskällor. Det finns flera viktigt saker att notera kring dessa skolor: eleverna bestod i båda fallen till majoriteten av barn till vita högutbildade och (i många fall) USAs rikaste och mest inflytelserika familjer, som t.ex. Rockefeller och Vanderbildt m.fl., lärarna var ”handplockade” experter, och lärartätheten extremt hög, t.ex. hade Deweys skola under sina sista 3år 140 elever, 23 lärare och 10 assistenter dvs i storleksordningen en lärare på 5 elever.

      Under 1920 och 30-talet när dessa idéer började spridas i normala skolor (både publika som privata) som hade ett representativt elevunderlag i New Jersey eller på Iowas landsbygd, så noterade man snart att aktiviteter och elevernas egna nyfikenhet och intresse ofta inte var tillräckligt för att majoriteten av eleverna skulle lära sig grundläggande färdigheter som att läsa, skriva och räkna.

      De här observationerna är en skrämmande parallell till vad (jag upplever) vi ser hända inom den Svenska skolan där i storleksordningen 20% av eleverna idag lämnar grundskolan som funktionella analfabeter. (Den svenska skolan är som jag se det kanske ett av de skolsystem som gått längst i riktning mot Jean-Jacques Rousseau och Ken Robinsons ideer).

      Den här observationen återkopplar till min inledande notering kring skillnaden mellan instinkter, och vad det (från hjärnans horisont) innebär att lära sig läsa och skriva, och varför de metoder och förändringar man infört inte (verkar) fungera.

      En annan viktig aspekt tror jag är att skolan som institution i många avseenden är en pragmatisk kompromiss; att ha en disputerad lärare/forskare för 5 elever är ingenting som vi kan bygga ett realistisk utbildningssystem kring. Vi måste också ha ett skolsystem som ser till och tar hänsyn till ”hela” människor, både deras bra sidor, som deras inbyggda brister och svagheter, och, att veckan innehåller både ”måndagar” som ”fredagar”, dvs det måste också vara robust och tolerant.

      Det innebär inte att våra skolsystem inte kan eller behöver förändras, men, att KR inte presenterar en (som jag ser det) trovärdig berättelse för varför och hur detta bör ske.


      • Nicklas, Det finns naturligtvis en rotad och spridd uppfattning, allt sedan romantiken, om den ”ädle vilden” och det oförstörda barnet där natur och naturlighet sätts i motsats till civilisation och kultur (Man möter varianter på denna diktomi i många forum på nätet, om det så handlar om barn, hönsavel eller trädgård…) Jag tycker kanske att det är att dra det lite långt om man försöker sätta KR i det ena eller andra facket. Vad han säger är att den enskilda läraren är själva fundamentet i skolan och att barn är olika, därför är undervisning, när den fungerar, mer en av en konstform och mindre en fråga om standardisering, teknik och kontroll.

        Montessoris och andra alternativa pedagogiska framgångar brukar avfärdas med att det är pedagogik som inte passar alla. Det samma kan väl i så fall också (och i högre grad) sägas om den vanliga pedagogiken? Själv så framhåller han den finländska skolan som ett framgångsrikt mönster där han tycker sig se sina idéer tillämpas.

        Skolans grundläggande problem tror jag är att man försöker fila och snickra på ett system som byggs och styrs av regler, principer, mål och värderingar. Sen så försöker man få eleverna att passa in i systemet. I de fall där bygget inte fungerar så skuldbelägger man allt utanför systemet och till slut också föräldrar, lärare och elever. Eller så filar man vidare, på systemet, kriterier, regler och annat…


  11. […] lampa, där gymnasieministern gick ut och skulle utreda huruvida det var fel på styrdokumenten, se länk. Och nu har det hänt igen. Trots att skolminister Gustav Fridolin är utbildad lärare och […]


  12. […] höga betyg och att betygshetsen var påtaglig bland Stockholms innerstadsskolor, se blogginlägg: länk. Men är det betygssystemet som det är fel på eller är det något annat? Jag hävdar att det är […]


  13. […] där det problemet låg, utan hos lärarkårens okunnighet kring styrdokumenten, se blogginlägg länk. Från mitt perspektiv inte lärarnas fel, även om varje lärare har ett eget ansvar, utan det är […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s