h1

Vad är egentligen inlärt?

05 september 2015

I många år har det talats om formativ bedömning, bedömning för lärande, återkoppling, feedback och feed forward. I skoldebatt och bland lärare, rektorer, forskare och pedagoger har diskussionen kring detta varit ett hett ämne under lång tid. Snacka om att jag blir förvånad när jag möts av okunnighet hos lärare och rektorer när det gäller att följa upp resultat på individnivå. 

Förutom de didaktiska frågorna inför ett arbetsområde planerar läraren vilket stoff som ska användas, hur lektionerna ska planeras och hur eleverna ska visa vad de har lärt sig – alltså inlärt (learn). Läraren ställer sig frågan: ”Hur ska eleven visa att den lärt sig?” Genom läxförhör, prov, muntlig redovisning, blogginlägg, uppsats och så vidare. På något sätt examineras eleven. Lärare observerar elevernas kunskaper och ställer sig frågorna: ”Vilka elever har inte uppnått de kunskaper jag hade för avsikt att de skulle kunna och vilka kunskaper handlar det om?” Och: ”Hur ska eleven få en ny möjlighet att visa att den lärt sig?” När det gäller metodik behöver läraren fråga om det var en framgångsrik metodik eller om läraren behöver ändra något i metodiken så att alla elever lär sig. ”Vad har jag gjort som behöver ändras på?” Kanske förklara på något annat sätt eller i värsta fall helt byta metodik. Alltså se till sin egen insats innan det börjar diskuteras om att eleven ska gå till specialläraren eller att ett åtgärdsprogram ska upprättas. Jag trodde det här var självklart!!!! Uppenbarligen inte och jag frågar mig: Hur svårt kan det vara?

Vad är själva grunden i lärararbetet? Och nu menar jag inte alla uppgifter som lärare tvingas göra av olika karaktär, t.ex. kvacka som kurator. Som jag ser det är det två punkter som är viktigare än alla andra:

  1. Undervisa så att alla elever begriper innehållet i undervisningen. Alltså förklara och klä begrepp!
  2. Utvärdera sin egen undervisning och ta reda på elevernas resultat. Göra om sin egen insats och låta eleverna få en chans till att visa vad de kan (kan ibland behövas många chanser).

”Ja men det är ju det vi gör Johan”, säger den till Johan Kants blogg kritiske läsare. ”Really”, svarar jag. Det kan ju inte vara så att lärare generellt så tydligt utvärderar sin undervisning systematiskt, för i sådana fall hade vi väl inte haft så dåliga resultat i vårt avlånga land. Att läraren utvärderar vilken metodik som inte fungerar och vilken som ger goda resultat. Eller att rektor har koll på detta och har en konstant dialog med lärarna. Ändå har vi haft resultatuppföljning sedan Lpo 94 infördes – i snart 20 år!!!!!!!! Sören (flitig bloggkommentator) skickade en film som fanns på Youtube. Enligt Sören ligger Skolverket bakom filmerna, vilket jag inte ser. Det handlar om flera tecknade kortfilmer som tar upp den Nya Zealändska professorn Helen Timperleys forskning om lärares profession, se denna och denna. Jag tycker att filmerna är ganska corny, både eftersom de är tecknade och vad den kommenterande läraren säger i filmen. En så viktig fråga larvas det med. Jag antar att de som gjorde filmerna ville ha ett lättillgängligt material, men för mig blir det inte det resultatet. När det gäller innehållet är det bra, men åter igen finns inte lärarens utvärdering av examination med på individnivå och på arbetsområdesnivå. Låt säga att jag skulle ha ett arbetsområde i geografi i årskurs 7 i fyra veckor, säg inre och yttre krafter. Jag skulle personligen ha tre skriftliga läxförhör och ett skriftligt prov. Där jag ser vad som verkligen är inlärt! Denna viktiga aspekt finns inte med i filmerna. Det går ju inte att bara köra vidare och kolla upp resultat två gånger per termin kollegialt. Detta måste ske varje vecka i klassrummet hos den enskilde lärare i alla ämnen. Vi snackar ha koll!

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Se på filmen om resultatstyrning där den amerikanska professorn Ray Rist presenterar att följa upp resultat, länk. Now we talking!!! (lite skrattretande är att SKL är medarrangör) Rist säger: ”Du kan inte köpa dig förändring, du behöver ändra beteende.”

Ja, jag vet, lärarkåren och skolan har varit uppfuckade av både SKL, kommunerna, Skolverket och inte minst Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE). Men vet ni, det finns faktiskt något som heter eget ansvar, inte minst när det gäller rektorer. Och 20 år är en väldigt lång tid även för en förändringsprocess som denna. Så hur är det egentligen när det gäller Bedömning för lärande och formativ bedömning? Bidrar de till att lärarna blir bättre på att göra bedömingar på sin egen verksamhet utifrån vad eleverna verkligen lärt sig? Nop, inte om man tittar på elevresultaten i alla fall. Ge mig gärna konkreta exempel på hur BFL eller formativ bedömning har gjort så att en skolas resultat blivit bättre – alltså att det inte beror på en enskild lärares insats eller att det handlar om en enskild elev, utan att organisationens resultat höjts. Hittills har jag inte sett några exempel på detta.

Vad vill jag då säga med detta blogginlägg? Vill jag klanka ner på Sveriges alla lärare? Givetvis inte, enligt mitt sätt att se det är lärarna ovärderliga i vårt samhälle (oavsett om man är förstelärare eller helt nyexad). Som jag skrev ovan har alla lärare ett visst personligt ansvar att följa upp resultat, men det är skolan som organisation som ska se till att resultatuppföljningen fungerar. Alltså rektors uppgift! Det är rektor som ska se till att lärarna gör detta jobb, kollektivt och individuellt. Nu är det viktigt att komma i håg två saker. För det första har skolan som organisation: rektorer, lärare och tjänstemän fått NOLL utbildning från staten när det gäller mål- och resultatstyrning. Sedan 1994 – NOLL! Så om man gör den största förändringen som skett inom svensk skola på många decennier kanske det är på plats att utbilda de som ska genomföra förändringen. Jag talar om att gå från statlig till kommunal huvudman, från relativa till kunskapsstandardbetyg, från regelstyrning till mål- och resultatstyrning. Jag skriver om detta i ett tidigare blogginlägg. För det andra har ju SKL och PIE systematiskt motarbetat svensk skolans utveckling, har jag också skrivit om i tidigare blogginlägg, arbetsgivaren och PIE.

Men det finns faktiskt möjlighet att fortbilda sig när det gäller detta. Jag har organiserat ett seminarium som leds av Per Måhl och Bo Sundblad och som heter Rättssäker bedömning. Lördagen 10 oktober i Haninge – kom dit! Se inbjudan: Pedagog Haninge 1

Så vad är egentligen inlärt (learn) hos eleven? Alltså inte vad som är utlärt (teach) av läraren. Vad kan verkligen eleven? Hur mycket har hen lärt sig? Det måste börja i klassrummet och det måste vara läraren som tar reda på vad eleven verkligen har lärt sig. En av lärarens absolut viktigaste arbetsuppgift!

Annonser

8 kommentarer

  1. Johan, åter igen, mitt i prick.
    Vilka signaler får lärarna att skippa uppföljning av ”inlärt”?
    Här är några som jag uppsnappat:
    -Ja men vi har ju gjort…
    -Det viktigaste är inte att eleverna proppas fulla med kunskap. Vi arbetar med arbetsminnesträning.
    -Fakta finns ju på nätet.
    -Vi gjorde multiplikationstabellen förra månaden så den kan dom.
    -Det är viktigt att eleven blir bekräftad som han/hon är. Därför får eleverna alltid själva bestämma vad de ska arbeta med.

    Får elever på lärarhögskolorna inte lära sig om barns mycket korta minne?
    Barn har en fantastisk förmåga att lära det som upprepas i barnens liv. Det som inte upprepas är glömt när de lämnar klassrummet.
    Får man inte heller lära sig att en muntlig presentation av ett nytt begrepp inte bör ta mer än max 10 minuter?
    Eller att många elever i en låg- och även mellanstadiet inte förstår lärarens språk.
    Eller att elever gillar att lära sig nya saker och att de gillar att visa vad de kan.
    Jag måste sluta nu annars blir jag tjatig.


    • Sten,
      Studenterna på lärarutbildningen får nog inte lära sig någonting om utlärt och inlärt. Frågan är om det ens tas upp. Frågan är huruvida lärarutbildarna kan dessa begrepp över huvudtaget.


      • Ja, det borde väl lärarutbildarna kunna, tycker jag! 🙂


  2. Sten,
    en genomtänkt kommentar på ett bra inlägg. Jag fastnar dock mest på en mening på slutet. ”Eller att många elever i en låg- och även mellanstadiet inte förstår lärarens språk.”

    Jag arbetar f.n. som mattelärare på gymnasieskolan (alla kurser 1b – 5, Sa, Ek, Nv).

    Eleverna på Sa och Ek saknar ett matematiskt språk, d.v.s. ungefär som att du och jag är ute och seglar, jag ropar ”ta det där snöret som hänger från den där stora pinnen i mitten, på den högra sidan om du tittar framåt…, så får vi upp den där stora vita grejen och kommer ditåt…”

    När det heter

    ”jag går upp i vind, hissa, sträck fockfallet, ny kurs 273”

    Det blir helt enkelt svårt att förstå lärarens språk. I amerikansk och engelsk litteratur inför man begrepp som t.ex ”komutativa lagen” i år 3-4. I våra barns läroböcker arbetar ungarna med ”vad skall stå i rutan” till år fem. I år sex inför man begrepp som obekant, variabel och ekvation (läroplanen alltså)

    Tack Sten för kloka ord, vet precis vad du menar med kort minne…!
    /Pär


    • Tack Pär, du ska veta att jag är mycket frustrerad över många av de idéer om pedagogik som kommer till uttryck i olika svenska medier och inte minst i kollegiala sammanhang.
      Det verkar som om den etablerade ”icke pedagogiken” frusit sig fast i vårt kalla land.
      Det finns ju mycket tydliga reaktioner mot denna pedagogik när man kommer utanför den svenska pedagogiska forskningen, inte minst från hjärnforskningen.
      Det ska bli mycket intressant och se när dessa strömningar når vårt avlånga land.


  3. En sak som förvånar mig mycket, är hur detta har kunnat fortgå under så lång tid.

    Det som dock verkligen får mig att klia mig i skägget, är hur någon kan föreställa sig att en organisation som (bevisligen objektivt) är så inkompetent när det kommer till att kritiskt granska, säkra och utveckla sin egen verksamhet, skulle kunna utbilda människor (elever) att själva bli kompetenta att kritisk granska och utveckla sig själva?

    Jag tror inte detta fungerar eller håller ihop! Det är som att föreställa sig att nästa lyxia sportbil al la ferrari kommer tillverkas i ett garage på en bakgata i Mogadishu slumkvarter, eller att Nordkorea kommer utveckla och lansera nästa generation smarta mobiler som konkurerar ut Iphone, eller att sjukhuset med den lägsta barnadödligheten i världen ligger på Afghanistan landsbygd. Verkligheten fungerar (i de flesta fallen) helt enkelt inte så.

    Är det brist på vetenskaplig eller praktisk kunskap? Bristande bredd och djup när det kommer till livserfarenhet? Beroende på en allt för snäv och skev (själv)selektion kring vem det är som idag väljer att bli lärare? Indoktrinering under lärarutbildningen, eller den konformism och gruppmentalitet med tillhörande utstötning och mobbing av oliktänkande som verkar råda på många håll?

    Eller en salig blandning av allt (och lite till) givetvis…

    PS. Roligt att du är tillbaka!


    • Nicklas,

      Det där med kritiskt förhållningssätt och granskning är ett kapitel i sig. I alla fina ord som finns i läroplanen – hur många elever blir kritiska granskare? I mediabranschen – hur många journalister är kritiska granskare, både till den bild av världen de bygger upp utåt och till sitt eget arbete inåt? Jag såg på Svt hur Hans Rosling läxade upp en dansk journalist för att denne bygger hela sitt resonemang på helt fel grundantaganden. Ett för övrigt mycket bra inslag: http://www.svt.se/nyheter/utrikes/hans-rosling-laxar-upp-dansk-programledare-i-tv

      Jag är ganska kritisk och har hängt ut en och annan makthavare, med argument så klart. Men det får man inte göra, då är man en vilde. Nu struntar jag i det, men fenomenet i sig säger en del av hur politiskt korrekt alla samtal och allt nätverkande ska ske. Håller med dig om hur i hela friden detta kan få ha pågått så länge. Nej, här behövs ett rejält nappatag för att få ordning på grundläggande utvärdering på lärarnivå.

      Tack, det är kul att vara tillbaka. Har varit upptagen sedan i maj med att skriva uppföljaren till min och Anders Gustavsons debutroman. Nu är första utkastet av ”Mordbrännaren” klart för bearbetning. Åter tillbaka till bloggen. Kommer köra någon slags topplista i höst – sämst med skolan. Vi får se hur det blir.


      • Johan,
        Ja, tänk om det funnits någon av Hans Rosling (HR) kaliber som kunde ta det pedagogiska/politiska etablisemanget i örat på samma sätt, och peka på alla de dissonanser mellan vad man säger sig vilja göra och uppnå, med vad man faktiskt gör och uppnår, som genomkorsar skolans värld…

        ‘…det här är fakta, det här är verkliga elever, verkliga resultat!…’

        Nej, här behövs ett rejält nappatag för att få ordning på grundläggande utvärdering på lärarnivå.

        Så här lite från sidan, så tror jag det också, hur osvenskt och icke pk det än må vara. Om inte annat, att börja gräva där man står, och låta resultaten tala för sig själva.

        Åter tillbaka till bloggen. Kommer köra någon slags topplista i höst – sämst med skolan. Vi får se hur det blir.

        Ser fram mot det.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s