h1

Skolans problem, nr 10: Läraravtalet

03 oktober 2015

Många gånger pratar man om svensk skolas problem som om det var ett problem. ”Höjer man bara lärarlönerna så kommer det lösa sig” eller ”Blir skolan bara statlig kommer allt att ordna sig”. Jag menar att svårigheterna i skolan är många och komplexa. Dessutom samspelar en del problemställning med varandra. I den här bloggserien tänker jag lista det jag anser vara de 10 värsta problemen med svensk skola.

Men är dessa olika problem lika jävliga? Nej, vissa fenomen/händelser/förhållanden är värre än andra. Du får själv avgöra vad du anser. Jag börjar i alla fall med problemområde nummer 10: Läraravtalet.

Beslut om att kommunalisera läraryrket togs i riksdagen hösten 1989 och genomfördes i och med införandet av den läroplanen Lpo 94, se besluten. Tidigare hade Staten varit huvudman för lärarna och då fanns den så kallade USK:en, det vill säga Undervisningsskyldigheten. Hur mycket en lärare skulle undervisa. I och med det nya avtalet togs USK:en bort. Stort misstag!!!

Varför? Jo, i USK:en stod det reglerat vad en lärare skulle göra med sin tid. Det handlade primärt om att planera och genomföra undervisning samt vara med på vissa möten. Allt utöver detta, som till exempel klassföreståndarskap eller att ta fler undervisningstimmar kunde lärare ta på sig, men då skedde en förhandling mellan lärare och rektor och den enskilde lärare som tog på sig mer jobb än vad USK:en reglerade fick betalt för detta. Alltså, ”arbetsnarkomanen” kunde jobba häcken av sig och få betalt för det eller också kunde tog läraren bara sina lektioner och gick därefter hem. Så är det inte idag – eller hur? Det handlar om att täcka för varandra och ta varandras timmar och så vidare. Inte för att jag lägger skulden för detta på rektor eller någon på skolexpeditionen som sköter vikariefrågan, svensk skola har den ekonomi den har – nämligen usel, så det finns inga resurser för att ge betalt för varje extrapass som görs. Nej, det handlar om ett grundläggande fel redan på avtalsnivå att:

  1. Låta lärarna endast jobba med undervisning.
  2. Betala för det jobb som ska göras utöver detta.

Nu kanske en och annan läsare tänker: ”huh – Johan vill ha tillbaka skolan som den var när jag gick i skolan där lärarna sket i vad som hände på rasten eller hur det gick för mig.” Verkligen inte! Klart att vi ska ha en skola där vi bryr oss, där vi bygger relationer och jobbar med anknytning till elever. Alltså allt det bra som svensk skola står för. Men, det handlar väldigt mycket om två saker:

  1. Renodla vad lärarna är utbildade för och ska syssla med, nämligen undervisa.
  2. Öka statusen för läraryrket.

Efter att USK:en skrotades har definitionen av läraryrket gränser verkligen blivit otydliga och arbetsgivaren kan lägga på lärare arbetsuppgifter som varken har med arbetet att göra eller den enskilda läraren har utbildning för. Kommunförbundet, nuvarnade SKL, var inte sena med att avprofessonalisera lärarkåren och göra dem till kommunalarbetare. Hur många lärare får inte kvacka som kurator eller psykolog? För att inte tala om all den administration som lärare ska göra. Förvisso har läroplanen Lpo 94 och Lgr 11 gjort att administrationen per definition har ökat, eftersom dessa styrdokument är mål- och resultatstyrda, vilket i sig själv innebär att det ställs krav på läraren att ha koll på vilka elever som har nått vilka kravnivåer, något som helt saknades i Lgr 62 – 80. Där fanns det inga krav på inlärda kunskaper och alla betyg reglerades med relativa betyg baserade på ett riksgenomsnitt. Med andra ord, lärare behövde inte hålla reda på var eleverna låg kunskapsmässigt i varje ämne, bara vilken siffra man hade i den rangordning som relativa betygssystemet utgjorde. Mer om detta i ett senare blogginlägg. Lägg därtill att staten genom Nationella Prov (NP) får lärare att arbeta ihjäl sig eftersom de NP som kommer ut består av så många delar att mer eller mindre hela vårterminen i de årskurser som ska ha NP är uppbokade. Problemet är att de provkonstruktörer som får till uppgift att utforma NP inte begriper att kunskap är kumulativ, det vill säga bygger på varandra. Resultatet blir att vartenda kunskapskrav i läroplanen ska kontrolleras och lärares arbetsbörda blir katastrofal. Konstruktörerna av PISA-provet gör inte på detta sätt. Där har man ett prov, som genomförs vid ett tillfälle och där konstruktionen i grunden handlar om att inlärda kunskaper är hierarkiskt uppbyggda. Eller att man ser på kunskapen som eleven kan uppvisa som en kunskapsstandard, det vill säga en typkunskap. Varför tittar inte provkonstruktörerna på PISA-proven eller de gamla standardproven? Här är det fel tänk på hög nivå och lärarna får betala priset för detta.

Varför gjorde man om arbetssituationen för lärare så grovt? Ja, det är en mycket bra fråga som jag endast kan spekulera i. Elaka tungor menar att före detta statsministern Göran Persson, som då var skolminister, hade ett akademikerkomplex och ville trycka till lärarkåren som han ansåg vara uppblåsta. Nja, känns inte helt troligt. Men att det fanns någon slags avundsjuka gentemot lärare kan det nog finnas något i, eftersom många upplevde att de gjorde sina timmar och sedan gick hem. Och Kommunförbundet (SKL) hängde på, såg till att montera ner läraryrket och jämföra lärare med vilken annan kommunal yrkeskategori som helst. Dessvärre begriper inte dessa människor hur viktigt läraryrket är. Idag är yrket ännu viktigare, eftersom vi ska se till att alla elever får med sig grundläggande kunskaper, något som hittills har misslyckats kapitalt, eftersom 22% av pojkarna i årskurs 9 inte kan läsa tillräckligt bra och 20% av eleverna har inte fullständiga betyg och alltför många (har ingen siffra) är inte behöriga till nationellt program. Jag vet att inte alla som jobbar inom skolan delar min åsikt, men jag tror att det går att få med sig ALLA elever, men det måste börjas redan i årskurs 1 och då ska man sätta in resurser för de barn som inte hänger med. För inte har väl vi mer korkade barn än de har i Finland? Och att lyckas med alla, alltså att alla får med sig inlärda kunskaper redan från början, kräver sin lärare. Välplanerad, stimulerande, engagerad, följa upp resultat, vara flexibel, ge extra resurser till de som behöver, använda sig av abstrakt-konkret – ja listan kan göras lång på vad som krävs av en lärare för att genomföra en god utbildning. Det duger inte att slänga ut lite ”fylleri-böcker” och tror att eleverna lär sig. Nej, kognitiva konflikter är vad eleverna behöver om inte på varje lektion, åtminstone flera gånger i veckan. Och det är inte lätt! Men ni lärare som läser detta och kan identifiera mitt resonemang känner igen känslan över att ha haft en sådan lektion – det är en underbar känsla. Hela vägen till personalrummet går man som på moln och över en kopp kaffe säger man till sin kollega: ”Du jag hade en så sjukt bra lektion nyss”. Fast….sedan måste ni trösta lilla Lisa som gråter och sedan behöver ni svara en förälder som skrivit ett argt mail och sen behöver ni rapportera i resultat i ett obegripligt datorsystem där det är svårt att ens logga in och sedan måste ni……….

Alltså: Återinför USK:en! Reglera lärarnas arbetsuppgifter! Låt staten ta över ansvaret, 21 års misslyckande och kräftgång är väl mer än tillräckligt!

Listan kan göras hur lång som helst. Nej, låt lärare vara lärare! Det innebär inte att lärare ska sluta jobba med relationer, för det kommer lärare vara tvungna till, men det innebär att lärare ska undervisa och inte göra någonting annat.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

Annonser

19 kommentarer

  1. Hej Johan!
    Skulle vilja ta upp en fundering jag får av det här inlägget. Att REGLERA undervisningstiden och lärarnas arbetsdag utesluter väl inte på något sätt att det också ska ingå ett visst mått av socialt arbete (rastvakt, lite förarbete för kuratorn, sätta på ett och annat plåster, klassföreståndarskap/mentorsskap) – men då ska det stå i lärarens anställningsavtal och avspegla sig på både lönenivå och antal undervisningstimmar!!

    Alltså – mer sidouppgifter innebär att läraren ska ha mindre undervisningstimmar, mer undervisning så måste rektor/arbetslag/skolchef hålla inne med sidouppgifterna. Eller öppna STORA plånboken…

    Förstår jag dig rätt då?

    Markus


    • Hej Markus,

      Du förstår mig helt rätt. Klart att vi behöver rastvakter och andra sidouppgifter. Men fokus ska ligga på undervisningen.


  2. Utmärkt bra sammanfattat! Problemet är som sagt inte avskaffandet av usken i sig utan dess följdverkningar, öppningen för ett urvattnande av lärarrollen/läraren som funktion! Bekymret (de är som sagt flera) du visar på med uppbyggnaden av de nationella proven, att man inte verkar förstå att kunskap byggs hierarkiskt finns även i läroplanens kunskapskrav om än i lite annan form. Det är som om ett gallup-företag för att få björnkoll på partisympatierna trodde att de måste intervjua samtliga väljare istället för ett statistiskt urval.

    Jag har alltid talat för Diagnoser. Då ser jag vad eleven redan förstår och får en bild av vad det behövs mer, för en enskild elev eller kanske en hel klass.


    • Sören,

      Kanske är avskaffandet i usk:en ett problem i sig, men i och med att man gjorde det så blev det high chaparral för arbetsgivarna och ingen reglering. Så därför är avskaffandet av usk:en ett problem.


      • Just vad jag menade. Tack för förtydligandet.


  3. Johan, håller med om allt du säger, men vill lägga till att idag består befolkningen av fler mycket mer känslomässigt öppna barn, med högre sensitivitet, empatisk förmåga, intuition och perception, som en följd av den medvetandeutveckling som pågår, 20%av befolkningen (enligt forskning 2014, New York- tyvärr minns inte mycket forskning på området, begreppet high sensitive person inrymmer inte den intuitiva och perceptionella delen fullt ut) – men erfarenheter av dessa barn finns i skolan, men ännu inte pedagogisk metod för att möta dem: nämligen med mer tid och kärlek!
    Önskar också att regeringens förslag att erbjuda outbildade lärare treåriga vikariat verkligen diskuteras och stoppas, vilket jag menar stoppar behöriga lärare från att kunna söka tjänster, effekten blir att färre ser behovet av att utbilda sig och antagligen kommer undervisningsnivån att sjunka ytterligare. Att däremot ge möjlighet att kunna tillsätta ettåriga, årskursbunda vikariat måste vara en hjälp för både skolornas administration och för eleverna!


    • Maiellen,

      Jo det är nog så att dagens barn får större möjlighet att uttrycka sina känslor och man lyssnar mer på barn idag är för 20 år sedan. Och det får man givetvis ta hänsyn till. Det krävs en hel del insatser, men nödvändigtvis inte att lärare ska vara kuratorer.

      Jag tycker inte obehöriga ska få treåriga vikariat. Däremot ska man jobba hårt för att se vilka obehöriga lärare som är superbra och som med fortbildning skulle kunna få en lärarlegitimation.


  4. Maiellen & Johan,

    När det kommer till den psykologiska situationen, så finns det (som jag upplever det) mycket oroande tecken, forskning och data (internationellet som i Sverige), som pekar på att barn och undomar idag inte bara har större psykologiska problem (ångest, depressioner m.m.), utan också betydligt sämre förmåga och färdigheter att hantera livets (normala) utmaningar än tidigare generationer.

    Just detta har uppmärksammats (och diskuterats) stort i USA senaste veckorna, se bland annat,

    Greg Lukianoff och Jonathan Haidt, i Septembernumret av ”The Atlantic”,
    http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2015/09/the-coddling-of-the-american-mind/399356/

    Peter Gray, ”Psychology Today”, 22 Sep,
    https://www.psychologytoday.com/blog/freedom-learn/201509/declining-student-resilience-serious-problem-colleges

    För att citera lite ur Grays artikel, (min översättning)

    Vi har uppfostrat en generation unga människor som inte har getts möjligheten att lära sig hur man löser sina egna problem. De har inte getts möjligheten att försätta sig själva i problem och själva finna väger ut, att uppleva misslyckanden och att inse att de kan överleva det, att bli kallade elaka saker av andra och lära sig hur man bemöter detta utan vuxnas intervention. Så nu, vad vi har är: Unga människor, 18 år eller äldre, som kommer till universiteten forfarande oförmögna eller ovilliga att ta ansvar för sig själva, fortfarande med känslan att om ett problem uppstår så behöver de hjälp av en vuxen för att lösa det.

    Jag är personligen övertygad om att vi som människor alla kognitivt och känslomässigt behöver lära oss hur man hanterar motgångar och besvikelser genom egen (bitter) erfarenhet.

    En allvarligare och djupare diskussion är att hjärnan under uppväxten är oerhört beroende av miljömässig påverkan, och sannolikt (i mina ögon) även händelser som vi (idag) ser som väldigt negativa, som kritiska för en normal utveckling. Inte för att sorg, besvikelse eller rädsla i sig är något positivt, utan helt enkelt för att de alltid funnits som en oseparabel del av våra förfäders liv sedan långt innan vi ens blev människor, och, att evolutionen genom årmiljonerna har vävt in dem som kritiska ”byggnadställningar” och ”kalibratorer” för vår hjärnas normala utveckling.

    Analogt med hur forskningen idag tydligt pekar på hur kritiskt det är för vårt immunsystem att under livets första år utsättas för en bred uppsättningen mikrobiologiska utmaningar (bakterier, virus m.m.) för att utvecklas på ett ”normalt” sätt. Inte för att infektioner och sjukdomar är något positivt i sig, men för att de alltid funnits som en oseparabel del av vår miljö. Konsekvenserna här (verkar) vara både autoimmuna sjukdomar och immunologiska ”överreaktioner” som allergier och astma. Idag lider i storleksordningen 1 barn på 4 av sådana problem i västvärlden, medan t.ex. bara 1 barn av 1500 på Afrikas landsbyggd.

    Det allvarliga, om man drar parallelerna tillbaka till vår hjärnas utveckling, är, att vi, genom (missriktad) omtanke defacto allvarligt kan ha skadat och hämmat deras personliga, känslomässiga och kognitiva utveckling.


    • Nicklas,
      Intressant att du tar upp denna aspekt. Jag diskuterade igår (söndag 4/10) om hur den psykiska ohälsan har ökat i samhället – varför? Folk i allmänhet har ångest lite titt som tätt – varför? Jag tror personligen att vi många gånger, absolut inte alltid, daltar med barn och ungdomar. Att vi inte lär dem grundläggande kunskaper för att de ska kunna ta kontroll över sina liv samt att vi utsätter våra barn och ungdomar för att ständigt få välja själva. Inte att vi är vuxna och talar om att det faktiskt är vi som bestämmer. Den första curlinggenerationen är unga vuxna nu, kanske är ett fenomen vi ser i samhället. Jag vet inte, har inget svar, men tycker att fenomenet är märkligt.

      Jag tänker också på det jag skrivit om Per Linell, hur språkutvecklingen påverkar:
      varseblivning av olika ting i omvärlden,
      förståelse och tolkning av omvärlden,
      igenkänning och minnen av ting och episoder,
      koncentration och uppmärksamhet,
      problemlösning och organisation av tänkande,
      bearbetande av emotionella problem,
      organisation och styrning av handlingar,
      samarbete med andra och påverkan av andra,
      utvecklande av social identitet, självförtroende och social gemenskap

      En människa som får ett utvecklat språk får möjlighet att planera sitt liv och styra sitt inre.


      • Håller med dig. Jag har alltid haft svårt för åsikter av typen ”dagens ungdomar skiljer sig från ungdomar förr därför blablabla”. Kanske för att jag är historielärare och VET att man alltid sagt så om sina ungdomar, oavsett tidsålder.
        Vi får de ungdomar vi skapar och den som hänger med i skolan mår bättre, den som får förmågan att sätta ord på det den känner mår bättre. Om vi bygger om skolan, så den utvecklar elevernas språk, kommer vi också att få färre ordningsproblem i skolan (och i samhället i övrigt) och även färre diagnoser.


  5. Johan,
    Jag funderade faktiskt både en och två gånger innan jag tryckte på ”skicka” knappen, men det kändes angeläget och passande för att frågan och situationen nu är så aktuell i USA, och, för att så mycket i skolans värld hänger intimt ihop (i till synes återkopplande sammanlänkande system):

    (a) de föreställningar och uppfattningar som finns kring hur människan (vår hjärna) fungerar inom den pedagogiska forskningen och på lärarhögskolorna (b) förväntningarna och omfattningen av lärarens uppgifter (arbetsavtal) från samhällets, politikernas och arbetsgivarens sida (c) gällande normer kring banuppfostran (d) vilken kapacitet, förutsättningar, förmåga som eleverna tar med sig in i klassrummet, o.s.v.

    Jag tror inte heller att det är en slump att man nu ser så oerhört likvärdiga problembilder i USA, England och Sverige.

    Jag ska erkänna att jag bara läst del I av Per Linells bok (fram till sidan 127), men, jag har en gnagande känsla av att den idag (till del) lider av tidens tand. T.ex. så publicerade Alan Baddeley sin forskning som kom att lägga grunden till den moderna synen på arbetsminnet först under andra hälften av 1970-talet och början av 80-talet, dvs parallellt med Linells bok (1978, 1982 1a & 2a upplagan).

    Insikten att vårt ”tänkande” har två övergripande system; ett väldigt snabbt, parallellt, och automatiskt system som vi (i de flesta fallen) varken medvetet kan uppfatta eller påverka, och, ett långsamt, mentalt ansträngande seriellt, medvetet system, är också (om jag minns riktigt) av senare datum men är någonting som (jag uppfattar det och på många sätt) har skrivit om kunskapen och förståelsen kring hur vår hjärna lär sig och bearbetar information från grunden. Jag läste precis en ny lärobok i Socialpsykologi, Roy Baumeister, ”Social Psychology and Human Nature”, 3rd Ed, 2013, och detta gick som en röd tråd genom hela boken, kapitel för kapitel.

    En bok som jag precis sprang på som till del berör och tar upp detta (och som är skriven på svenska) är Torkel Klingbergs bok, ”Den lärande hjärnan”, (2011). (Professor i Kognitiv Neurovetenskap vid Karolinska Institutet).

    Läste precis också följande artikel i ”The Guardian”, där företrädare för skolor och rektorer i Storbrittanien varnade för en katastrofal kris inom det brittiska skolväsendet pga ökade barnkullar och bristen på lärare. Artikeln rapporterar också resulatet från en opinionsundersökning som visade att hälften(!) av alla lärare funderar på att lämna läraryrket inom de kommande 2 åren!
    http://www.theguardian.com/education/2015/oct/05/teacher-shortage-pupils-perfect-storm-uk-schools


    • Nicklas, jag håller med dig. Det är just de här interaktionseffekterna mellan olika fenomen som är centrala för att förstå hur människor och samhällen förändras. Att stora delar av en befolkning är uppkopplade på digitala medier är en av de senaste decenniernas stora förändringar. Hur detta påverkar människan biologiskt, psykologiskt och socialt varierar beroende på vilket samhälle vi studerar och vilka grupper vi studerar.

      Exempel 1: I ett TV-reportage visades t.ex. att föräldrar i Sydkorea har appar för att kunna övervaka sina barns användande av mobiltelefoner och andra digitala kommunikationsmedel.

      Exempel 2: Bland annat David Eberhard, en välkänd psykiatriker, har vittnat om att många barn och ungdomar i Sverige lider av sömnbrist för att de sitter för länge med sina mobiler, appar etc. innan de ska gå till sängs.

      Digitaliseringen i kombination med bla. att individen i t.ex. Sverige sedan 1990-talet förväntas ta ett större ansvar för att vara anställningsbar på en föränderlig och flexibel arbetsmarknad är några av de förändringar som indirekt påverkar skolan och vårt utbildningsystem. Lägg därtill att utbildningssystemet som sådant har delvis anpassats till näringslivets behov. Själva målstyrniingen av offentlig sektor är en sådan anpassningsstrategi.

      I ett sådant samhälle är det svårt att förlita sig på gamla erfarenheter, t.ex. när ett barn/ungdom ska välja skola och utbildningsväg. Den vuxna befolkningen bestämmer i Sverige t.ex. vad gäller politik, näringsliv etc., samtidigt vittnar bla. David Eberhard, Mats Trondman m.fl. om ett förändrat kontrakt mellan vuxna och barn. Som i sin tur bör förstås utifrån förändrade familjemönster, värderingar etc. Och här är det en skillnad mellan Sverige och Sydkorea, båda samhällena förändras – men på olika sätt.


      • Pär,
        Jag upplever att det finns två allvarliga felgrepp i din kommentar,

        (I) Komplexitet blockerar på inget sätt, a priori, förståelse eller förklaringar.

        (II) Ytterst, så är det vår biologi som både skapar förutsättningar för variation, men, lika viktigt, även sätter dess gränser.

        Varje tidsålder i vår kända historia har haft människor som med bestämdhet hävdat (av olika skäl), att det ena eller andra är så komplext och så ogripbart, att det kommer vi aldrig att kunna förstå eller reda ut. De har hittills nästan alltid haft helt fel.

        Att någonting är intimt sammankopplat innebär inte heller att det inte skulle gå att filura ut hur enskilda delar fungerar var för sig.

        Forskningsdata pekar t.ex. idag på att sömnen är oerhört viktig för att nya minnen skall stabilieras (så att vi vid ett snare tillfälle, när vi behöver informationen, kan plocka fram den igen). Sover ett barn inte tillräckligt, så lär man sig helt enkelt nya saker mycket sämre, allt annat lika.

        Naturen (cellerna i vår hjärna i det här fallet) bryr sig inte ett dugg om varför vi inte sover ordentligt, eller omvänt vem, eller på vilket sätt man får ett barn att sova tillräckligt länge varje natt.

        Det finns inget som hindrar oss från att själva förstöra våra egna förutsättningar, det är upp till oss själva att lära var dessa begränsningar finns och förhålla oss till dem.

        Det är bra att ha en ödmjuk inställning inför den komplexitet vår omvärld presenterar för oss, men, precis lika viktigt (tror jag), man ska se till att man är ödmjuk inför rätt saker.


  6. Detta är väl en mycket lyckad ände att börja trassla i det här med problematiken i den svenska skolan idag. För det övertaget som Kommunförbundet/SKL (kommunerna) nu får gentemot lärarna får över tid väldig stor betydelse för vad som anses att läraryrket betyder för något. Allt kommer inte på en gång, utan det kommer att utvecklas över tid. En arbetsgivare, en kommun provar en sak, som sedan sprider sig och så vidare. Lärarfacken verkar ha svårt att hejda allt som läggs på lärarna vad gäller arbetsuppgifter.

    En egen reflektion jag gjort är att många uppgifter som kommer från skolledningen, egentligen är deras egna arbetsuppgifter, men säljs med argument om att det handlar om delaktighet i skolans utveckling. Hade det handlat om färdiga förslag som skolledningen önskar få hjälp att avgöra om det är bra eller dåligt, samt om någon kanske har något att tillägga skulle det kunna vara delaktighet. Nu känns det mer som att lärarna gör en massa arbete som egentligen är skolledningens.

    När det gäller barnens utveckling och den stegrande psykiska ohälsan bland landets ungdomar så finns det en sak jag skulle vilja belysa. Den fria pedagogiken där den elevstyrda verksamheten står i fokus kan leda till problem. Elever som hela tiden ställs inför nya metodologiska utmaningar får svårt att känna en säkerhet inför sitt skolarbete. Lägg därpå otydliga uppgifter som utvecklas i flera steg, vilket är oerhört svårt för elever med lässvårigheter att ta till sig vad som ska göras och i vilken ordning. Lärare som inte vill tala om vad det handlar om eller vart eleven kan hitta relevant stoff, för lärarna vill ju inte hämma elevens entreprenöriella lärande. Måste tänka utanför boxen ni vet. Detta skapar en osäkerhet för vad som ska göras, det enda eleven vet är när det är redovisningsdags, ofta flera veckor in i framtiden. När redovisningen börjar närma sig infinner sig någon form av panik hos eleverna för att dom måste åstadkomma någonting, perfekt kan vissa tycka – det är ju i kaoset som kreativiteten frodas. Jag tycker nog att det mer handlar om hur eleverna stressar upp sig, genomför en redovisning som dom egentligen inte vet om det är rätt tänkt, men andas ut då många lärare blir helt lyriska och anser att det är helt ”amazing” även om eleverna själva inte är lika övertygade om hur bra det verkligen var. Sedan börjar det om på ny kula och självförtroendet sjunker allt lägre. Kanske lite tillspetsat, men jag får inte ihop det. Elever som är sönderstressade av otydliga arbetsuppgifter, otydliga lärare och otydliga betyg som ges av lärare samtidigt som eleverna i Sveriges skolor anser att dom trivs allt bättre i skolan. För det är ju oerhört viktigt att få just det svaret (att de trivs) på de enkäter som delas ut till eleverna.

    Sen är sömnen väldigt viktig. En 16-åring ska helst sova 10.5 timmar per natt, enligt forskning. Det betyder en extra omgång av rem-sömn, där hormoner och sådant utsöndras i kroppen. Något som reglerar tillväxt och annat. Hur många ungdomar sover så länge tror ni? Vidare så är det viktigt att få in rutiner på att komma upp ur sängen, äta en bra frukost, utan kolossala mängder socker – som påverkar hjärnans arbetsvilja. Sedan behövs det ju tydliga direktiv om vad läraren anser är god undervisningsklimat i klassrummet så det inte finns en massa störande inslag som påverkar inlärningen negativt.

    Vill man kan man läsa SOU 2006:77 Ungdomar, stress och psykisk ohälsa för bättre inblick (räcker att läsa sammanfattningen). Det som ungdomar själv rankar som viktigaste orsaken till stress och psykisk ohälsa handlar om ovissheten att få ett jobb efter skolan. Även skolarbetet nämns som orsak, då tänker jag mig att det är ju dom otydliga uppgifterna som bidragande orsak. Eleverna upplever uppgifterna vara svårare än vad de klarar av, vilket leder till stress. Här handlar det även om läxor och vad en läxa ska vara – repetition av något som gåtts igenom och inte jobba vidare med otydliga uppgifter.

    För att återgå till själva ämnet. Ja visst, absolut – det vore mycket bra om det blev glasklart vad lärarens uppgifter är. Där undervisningens innehåll och utformning är huvuduppgifterna – samt utvärdera resultatet.


  7. […] Skolans problem, nr 10: Läraravtalet […]


  8. Bra skrivet!

    Har ofta funderat på hur avtalet som monterade ner USKEN såg/ ser ut, mellan arbetsgivare och fack,

    Har fått höra, sedan jag började arbeta -99 att avtalet var formulerat att USKEN skulle försvinna men arbetsbördan skulle inte öka för lärarna. Det kan man väl ändå kalla ett avtalsbrott idag? Så fort vi tar upp att vi har många undervisningstimmar så får vi lärare höra att USKEN inte finns. Aldrig hörs det något om att den ökad arbetsbelastningen då heller inte borde existera, för om den gjorde det borde då inte USKEN också finnas…?
    Teresa


    • Teresa,

      Avtalsbrott absolut. Men vem sa att arbetsbördan inte skulle öka? Finns det reglerat? Nej, det är här problemet ligger. Med USK:en var allt reglerat och i och med att man släppte den var det High Chaparal – bara för arbetsgivare att köra på och strunta i att lärarna fick mer och mer att göra.


      • Skulle vilja se avtalet. Finns det att hitta? Vad står det ordagrant? Man har hela tiden hört det sägas att arbetsbördan lovades att inte öka, muntligt avtalsbrott?


  9. […] aktörer, läs min bloggserie ”Skolans 10 värsta problem”, länk. Läs gärna om lärarkåren, länk. Vill du läsa om de fähundar som systematiskt har monterat ner svensk skola så har jag namngett […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s