h1

Skolans problem, nr 8: Skolpengssystemet

17 oktober 2015

I och med införandet av Lpo 94 skedde tre stora paradigmskiften i svensk skola.

  • Skolan gick från statlig till kommunal huvudman.
  • Skolan gick från regelstyrning till mål- och resultatstyrning (resultatstyrning).
  • Skolan gick från relativa betyg till kunskapsstandardbetyg.

Tre gigantiska omvälvningar och noll i fortbildning till lärarna. Här är det på plats att poängtera att det betygssystem som införs är en totalt förändring från tidigare betygssystem, vilket gör förändringen så oändligt mycket större än de flesta kan föreställa sig. I och med införandet av kommunaliseringen fick kommunerna det fulla ansvaret för skolan. Men hur skulle man göra?

Innan övergången, hur såg det ut då? Staten var ensam huvudman för skolan och Skolöverstyrelsen var den gigantiska myndighet som skötte det hela. Staten stod för hela lärarkostnaden och hur många tjänster en skola fick grundade sig på ett delningstal som var 25 på lågstadiet och 30 i årskurs 4-9. För varje klass fick skolan en lärartjänst, skulle man få en till elev så man hade 26 elever, blev det automatisk ännu en tjänst, vilket kunde resultera i två mindre klasser. Sedan fanns det extratjänster för speciallärare och dessutom kunde rektor ansöka hos länsskolenämnden och få tilldelat specialtjänster. Den enskilde rektorn hade aldrig med ekonomi att göra, staten skötte löner och löneökningar. Det belastade inte den enskilda skolans budget. Lönerna var tariffländer, vilket innebär att läraren hade lön utifrån hur många år denne jobbat som lärare. I utsatta områden fanns det extraresurser att få. Utöver detta kunde det komma olika extrasatsningar som skolan kunde få tilldelat om man t.ex. arbetade med grupparbetet. SÖ (Staten) hade även ett generöst fortbildningssystem där staten stod för hela kostnaden. Exempelvis kunde en lärare, med b-avdrag det vill säga full lön, läsa två terminer pedagogik eller om du var engelsklärare kunde du läsa engelska.

Kommunerna hade ingenting med skolans arbete att göra med de skulle hålla och sköta skollokaler, bygga nya skolor, se till att det fanns skolskjutsar om det behövdes, stå för mat och läromedel och lite annat. Det var aldrig frågan om att en skola skulle behöva betala hyra. Låter nästan för bra för att vara sant? Eller?

Men så kom kommunaliseringen och förutom att lärarkåren inte fick någon fortbildning när det gäller Lpo 94 och tänket kring de tre stora paradigmskiftena, fick lärarna en stor motståndare i Kommunförbundet (SKL) som verkligen tog sig an uppgiften att montera ner läraryrket. Jag har skrivit det förr, men gör det igen. En av de äldre lärarna på Jordbromalmsskolan, där jag arbetade 9 år som SO-lärare, berättade att den fortbildning de fått när Lpo 94 kom var en VHS-kassett där Ulf P Lundgren berättade om Lpo 94. Åh – den kassetten skulle jag velat ha i dag.

Men vad hände då? Jo, i anslutning till att Lpo 94 infördes gick hela huvudmannaskapet för skolan över till kommunerna. Enbart kommunerna skulle stå för skolans alla kostnader. Så vad skulle man göra? Det fanns många tänkbara system för att räkna ut hur mycket pengar skolan skulle ha. I samma veva som kommunaliseringen jobbade moderaterna stenhårt på att friskolorna skulle komma igång. Det fanns då ett system, som kallades kommunalt omfördelningsbidrag, vars syfte var för att räkna ut hur mycket pengar vissa rikstäckande gymnasieskolor skulle ha. Dessa skolor erbjöd kurser som lockade elever från hela landet, men hur mycket skulle kommunen betala till en annan kommun för att den lät barnen gå i den rikstäckande skolan? Denna princip att räkna ut hur mycket en elev kostade och hur mycket kommunen var beredd att satsa på skolan blev ursprungsmodell för skolpengssystemet. Utifrån uträknad summa fick friskolorna 80% av denna summa. Men det blev olika summa i olika kommuner, eftersom olika kommuner var beredda att satsa olika mycket på skolan.

Förvirringen i kommunerna var total! Nu skulle man stå för hela kostnaden för skolan, det fanns inga system som räknade ut kostnaden för vad en elev kostade och hur mycket man skulle betala. Det fanns varken kunskap eller erfarenhet av att bedriva en så stor apparat som plötsligt damp ner i kommunernas knä. Glöm inte bort att skolan är Sveriges största arbetsplats. De flesta kommuner var vana med att sköta socialtjänst, vårdcentraler, förskola (dagis) och gatukontor. Och nu dimper detta ”monster” ner. Det kommunerna gör är att tvingar in de kommunala skolorna i skolpengssystemet, som har sin grund i det kommunala omfördelningsbidraget.

Rektor försätts nu i en oerhört svår sits. Även om säkert många kommuner har ekonomiska avdelningar som hjälper till olika mycket med skolornas budget och ekonomi, ska rektor – som saknar ekonomisk utbildning och erfarenhet – helt plötsligt ta emot en skolpeng som ska finansiera allt. Kommunen skapar även fiktiva hyror – varför? Från att ha stått för lokaler helt fritt, börjar kommunen ta hyra som ibland kan vara marknadsmässig och motsvara bästa affärsläge i Stockholms innerstad. Dessutom skapar kommunerna diverse olika belopp som skolan kan söka eller få, beroende på vad det gäller. Några exempel är strukturmedel, språkpeng, tilläggsbelopp, peng för nyanlända och så vidare. Det laboreras hej vilt i budgetarbetet både med vad beloppen heter och om hur stort beloppet är, vilket resulterar i att rektor knappast kan beräkna hur kommande budget kommer se ut. Och dessutom – 290 kommuner har olika skolpeng! Det kan skilja tiotusentals kronor mellan vad en elev får i en kommun jämfört med en annan. Likvärdig skola? Nop!

Resultatet av detta är att den kommunala skolan tvingas ut på en fiktiv konkurrensmarknad. I vissa kommuner får den kommunala skolan vara en back up för friskolorna, som lockar de drivna eleverna och låter ”gänget” gå kvar i den kommunala skolan. Det blir någon slags utsugning av kommunala skolan och en skolsegregation som heter duga. Kommunala skolan får behålla de elever som är i behov av särskilt stöd och de elever som inte har drivna föräldrar som aktivt letar efter bästa skolan för sitt barn, mer om detta i nummer 7 som handlar om friskolereformen. Lägg därtill att kommunen behöver stå som garant vid eventuella konkurs hos friskolorna, alltid kunna ta emot elever om en friskola konkar. När skolpengssystemet införs kommer först en massa lycksökare som vill göra sig rika på skattemedel och därför startar friskolor. Men det kommer också koncerner med riskkapitalbolag i botten som vill vara med och tjäna pengar. Man vill dock ha en bra verksamhet, men så klart är vinsten det primära målet. De stora friskolekoncernerna tar in skolpengen centralt och sköter löner och lokaler. Alltså precis som Svenska staten gjorde förut. Varför gjorde inte kommunerna det? Det är egentligen en tillfällighet att det blev skolpeng. Man skulle kunna gjort lika dant som staten, där kommunen centralt hade tagit hand om löner, lokaler, ekonomi och så vidare. Alltså ett koncerntänk. Varför satsade man inte på ett kommunalt system likt det som staten hade? Snacka om att skolpengssystemet är ett olycksfall i arbetet! För att man valt ett koncerntänk hade den kommunala politiska ledningen kunna haft koll på läget i stället för att lägga allt på rektor.

Vad vill jag då säga med detta blogginlägg? Att det var bättre förr? Verkligen inte, klart vi inte ska ha tillbaka den skola som var på 80-talet där, men faktiskt fungerade det ekonomiska systemet betydligt bättre då. Kanske för dyrt för Sverige? Vet inte, men åtminstone något att fundera över att ta tillbaka, alltså det statliga huvudmannaskapet.

Vems är då felet? Inte friskolorna i alla fall, de har sin plan över hur de ska tjäna pengar och svenska politiker har godkänt detta. Vi kan tycka vad vi vill om friskolor och deras vinstuttag på skattemedel, men så länge politikerna godkänner detta så kan vi inte belasta vare sig enskilda friskolor eller koncerner. Lägg därtill att den kommunala skolan i många kommuner var och är under all kritik och att friskolorna erbjöd/erbjuder en betydligt bättre utbildning än den kommunala skolan. Huruvida vid ska tycka om fenomenet eller inte låter jag vara osagt, men så länge politikerna beslutat att friskolor ska finnas är det också så.

Nej felet är Göran Perssons och de riksdagsmän som gick på hans linje och röstade igenom kommunaliseringen av svensk skola, utan att utarbeta ett finansieringssystem för skolan. Det duger inte att sitta i tv som Persson gjorde och urskulda sig med att så som det blev var det inte tänkt att bli. Det duger inte!

SKL (Kommunförbundet) har också stor skuld i att det blivit som det blivit. Samt de kommunala politikerna. Jag har förståelse för att man initialt var förvirrad och gjorde en del fatala misstag, men det har faktiskt gått 21 år sedan Lpo 94 infördes. Att hålla på och bolla med bidrag hit och bidrag dit, döpa om olika medel, höja skolpeng och samtidigt höja hyran med samma summa, trots att lönerna och kostnaderna skenar iväg är inte ok. Att låta skolan betala hela kommunens IT-satsning, eller att teckna urusla avtal med IT-företag och inte följa upp deras arbete, kräva skadestånd eller i värsta fall säga upp avtal vittnar om en handlingskraft som inte är något vidare. Och till råga på allt, rektorer har fortfarande ingen ekonomisk utbildning och få skolor har intendenter som har civilekonomisk eller högskoleekonomisk utbildning. Vilket företag skulle låta en person utan ekonomisk utbildning skola en ekonomi på låt säga 50 miljoner? Ingen, förutom den kommunala skolan.

Nej, skolpengssystemet är helt bedrövligt, men dessvärre finns det nog ingen lösning på problemet annat är att låta staten bli huvudman för den svenska skolan. Sveriges kommuner har bevisat i 21 år att man inte klarar av att genomföra en likvärdig skola och hur länge ska detta få fortgå? När ska riksdagspolitikerna erkänna sina äldre kollegors misstag och i konsensus besluta om att skolan går tillbaka till staten? Finns det för mycket prestige i detta? För som det är nu går en dålig skolgång och denna eventuella prestige ut över tusentals elever varje år. Elever som inte är behöriga till nationellt program. Elever som inte har möjlighet att säkra en god framtid. Elever som inte har föräldrar som är drivna.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

Annonser

7 kommentarer

  1. Utomordentligt tydligt Johan! Tack.
    Visst Är det för övrigt märkligt att politiken verkar vara det enda område inom vilket det är negativt att erkänna att man gjort fel och försöka ändra på det. ”Men hallå! Så här tyckte ni inte 1963 på våren. Har ni ÄNDRAT åsikt eller?”


    • Tack Sören!


  2. Din sammanfattning av hur skolan förändrats i olika avseenden sedan Lpo94 infördes är helt suverän! Och även då konsekvenserna av systemet med skolpeng. Men en konsekvens av skolpengsystemet tycker jag mig som vikarierande lärare ha märkt. Jag har alltså de senaste fem åren haft kortare eller längre vikariat på gymnasier, både kommunala och friskolor. Jag har då även några gångar haft så långa vikariat att jag satt betyg. Bra betyg är god reklam för en skola och det medför att skolan får fler ansökningar från elever som vill börja där. Därmed blir det också mer pengar till skolan. Om betygen alltid rimmar med kunskapen kan ibland diskuteras. Där ligger, som jag tror, en av anledningarna till att betygen är bra och även med det nya betygssystemet stiger, men samtidigt klagar högskolorna över att eleverna kan allt mindre. Som jag ser det bör högskolorna ha antagningsprov och då skulle vi få se en helt annan energi från elevernas sida i skolan.


    • Hej Gunvor,

      Ja det där med ”snällebetyg” eller betyg för att få ett bättre rykte är verkligen dåligt. I långt perspektiv är det ännu sämre, eftersom det urholkar både själva betygen och förtroendet. Trist!


  3. […] En blogg som nästa bara tar upp det som inte fungerar i skolan, eller det som jag är kritisk till. Sällan eller aldrig tar jag upp alla fantastiska lärare och underbara elever. OBS: Detta är en blogg, alltså en digitaliserad dagbok – INGEN VETENSKAPLIG AVHANDLING! « Skolans problem, nr 8: Skolpengssystemet […]


  4. […] Skolans problem, nr 8: Skolpengssystemet […]


  5. […] i förvirringen efter att den statliga resurstilldelningen med delningstal togs bort, se tidigare blogginlägg. Skolpengar var från börja ett system för att försäkra friskolorna en god ekonomi på […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s