Skolans problem, nr 6: Metodtrenderna


Jag har inte jobbat så länge inom skolan, endast 9 år som lärare och 6,5 år som rektor. Ändå har det under de år jag jobbat formligen sprutat ut olika metoder, den ena bättre än den andra om man får tro de som talar för metoden. Många gångar har dessa olika pedagogiska metoder som kommit och gått som modeflugor lyfts fram som någon form av mirakelmetod. ”Använd bara den här metodiken så kommer alla dina elever nå målen” eller ”Om ni kör med den här metoden så kommer eleverna att ha lättare att ta eget ansvar för sina studier”.

Man kan tycka att det är märkligt att jag tar upp just de olika metoderna som ett problem i svensk skola, det måste väl vara upp till varje enskild lärare att använda den metodik som denne finner bäst. Precis så är det, så länge man når resultat med sina elever så spelar det ingen roll vilken metodik läraren använder. Nä, jag pratar inte om den enskilde läraren, utan skolan som organisation och som samhällsinstitution, där metodiktrenderna har sköljt över skolan som vågor.

Men det är lika bra att ta allt från början. Paradigmskiftet i början av 90-talet när Lpo 94 ska införas. Besluten är tagna i slutet av 80-talet,Besluten bakom Lpo 94. Skolan ska gå från regelstyrning till mål- och resultatstyrning. Staten släpper fullständigt ansvaret och skolan dimper ner i knät på Sveriges kommuner. Här uppstår ett smärre problem, som ska visa sig bli gigantiskt. I Lgr 80 och de andra regelstyrda läroplanerna stod det utförligt vilket stoff som skulle tas upp och vilken metodik som skulle tillämpas. I Lpo 94 stod det bara mål att uppnå och mål att sträva mot för årskurs 5 och 9 (första versionen). Någon fortbildning kring Lpo 94 hade lärarna inte fått, som jag påtalat tidigare, hade mina äldre kollegor på Jordbromalmsskolan fått en VHS-kassett där Skolverkets dåvarande generaldirektör Ulf P Lundgren berättade om Lpo 94. Thats it!

Så där står Sveriges lärarkår och ska begripa sig på den största förändringen som gjorts i svensk skola på många decennier, kanske den största reformen sedan införandet av folkskolan 1842. Och den nya läroplanen är tunn och abstrakt, saknar information om genomförande och bakomliggande tankar. Dessutom är kommunerna okunniga – helt plötsligt är man huvudman för den svenska skolan. Kommunerna har ingen erfarenhet av att leda skolan, man har bara typ uppfört skolbyggnader och utfört skolskjutsar. Förvirringen är total! Lägg därtill en utlakad lärarkår som stridit mot att bli ”tvångskommunaliserade” och förlorat. Stämningen är inte på topp om man så får säga. Vill du läsa mer ingående om detta mycket tragiska kapitel i svensk skolhistoria, rekommenderar jag dig att läsa Gunnar Ohrlanders bok Den Gudarna älskar, länk. Har du inte läst den – gör det! En fantastiskt bra bok.

Räddningen kom efter några år. Givetvis hade lärarna jobbat på som man alltid gjort och uppfunnit lokala kursplaner och använt sig av den metodik som man alltid gjort. Alltså, lärarkåren hade jobbat på, utan att för den skull veta om man gjorde det inom ramen för de intentioner som Lpo 94 hade – eller rättare sagt, de intentioner staten hade med läroplanen. Men å andra sidan verkade det som om ingen visste någonting vid den tidpunkten, inte ens Skolverket. I det vakuum som hade uppstått i skolan kliver Kommunförbundet (senare bytte man namn till Sveriges kommuner och Landsting – SKL). I ett dekret går man ut till kommunerna och påtala att undervisning ska undvikas. Skolverket lanserar Problembaserat Lärande (PBL) som en metodik där eleverna själva ska ta kontroll över sitt eget lärande. Den stora gurun i Sverige heter Hans-Åke Scherp. Han går ut med att det i en modern skola måste vara så att eleverna själva sköter sin inlärning. Vill du läsa mer om Scherp har jag skrivit ganska många blogginlägg om honom, länk och länk. Ohrlander har också ett helt kapitel om honom i sin bok.

Till saker hör att handledaren under Hans-Åke Scherps disputation har blivit generaldirektör för Skolverket, Mats Ekholm. Visst är det härliga kopplingar? Och värre än så är det, vill du veta, läs denna bloggserie, länk. Passande nog lanseras PBL i Skolverkets regi och Scherp åker land och rike runt och föreläser om PBL. Tror ni att SKL hakar på? Jajemen! Till ”sina” kommuner går man ut med att trycka på att det är bra med elevaktiv metodik och att eleverna ska söka kunskap. Lärare ska inte längre vara lärare utan handledare eller coacher. Syftet med det då? Ja, från SKL:s sida handlar det om att foga lärarkåren och trycka ner lönerna. Varför ska man betala så höga löner för något som en skicklig barnskötare kan göra? Just det – alla olika yrken klumpas ihop i den kommunala budget och lärare hamnar tillsammans med barnskötare och undersköterskor – inget fel med dessa yrkeskatergorier, men läraryrket har en särställning enligt mig. Men genom att avprofessionalisera lärarkåren kan man också marginalisera lärarna i det offentliga samtalet och göra kåren till kommunalarbetare, vilken som helst. Och man lyckas, mer om detta i ett senare blogginlägg.

Jag begriper att du som läsare tycker att det var en lång bakgrund, men det är viktigt att på ett så kort sätt som möjligt beskriva varför det fanns möjlighet den metodikexplosion som följde. Det går att sammanfatta läger på följande sätt: Kommunerna var villrådiga och skrek efter hjälp och förslag till att få metodik som fungerar i skolan. Skolverket hjälpte till genom att lansera PBL och sprida det över landet. SKL gjorde allt för att marginalisera lärarkåren. Läget i början av 2000-talet var som en helt öppen marknad för alla de som vill lansera en ny och fräsch metodik. Lägg därtill tänket som New Public Management (NPM) fört med sig, med andra ord att skolan ska marknadsanpassas.

Från den senare hälften av 90-talet och framåt basuneras det ut att lärare inte ska undervisa. SKL och Skolverket kanske inte säger så mycket i frågan, men andemeningen är densamma, genom att lyfta fram metoder där läraren tar ett steg tillbaka visar man var man står. Långt senare, 2011 kommer Allmänna råd där Skolverket rekommenderar att läraren ska undervisa. Ska det rentvå Skolverket? Nej, tjänstemän på skolmyndigheten har aktivt drivit en linje där det är fult att undervisa, mer om det i ett senare blogginlägg. Liksom hela det pedagogiska etablissemanget, lärarutbildningar och pedagogiska institutioner. Man behöver inte tillhöra Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) för att aktivt vara emot lärarledd undervisning, bilden av Caligula (Stig Järrel i filmen Hets) basuneras ut. Nidbilder av Jan Björklund som vill att läraren ska undervisa sprids. Lögner och förtal gentemot de som är för lärarledd undervisning. Denna systematiska mobbning genomförs av PIE. Parallellt med denna förtalskampanj poppar metodiken upp, metoderna som ska frälsa svensk skola. För visst behöver den frälsas?

Vilka metoder har kommit och gått genom åren? Här är ett axplock:

  • Problembaserat lärande (PBL)
  • Portfoliometoden
  • Multipla intelligenser
  • Storyline
  • Lärstilar
  • Learning studies/Lessen studies
  • Flippade klassrummet
  • IKT
  • Bedömning för lärande/Formativ bedömning
  • Entreprenöriellt lärande

För att ta några exempel, det finns betydligt fler. All metodik blir inte så landsomspännande som IKT och Formativ bedömning, men det skrivs om dessa fantastiska metoder i tidningar och hålls kurser och fortbildningar. En liten notering, Bedömning för lärande är egentligen ingen metod, men har gjorts om till metod. Och den hype som många metoder omgetts med gäller i högsta grad även BFL.

Men varför tar jag upp detta? Det är väl bra om lärare har ett smörgårdsbord av olika undervisningsmetoder de kan välja mellan? Och det är ju så att många lärare skriker efter metodik. Jo, visst är det bra med metodtips, men problemet är att den ena metoden efter den andra har lanserats som frälsarmetod. Antingen har hela kommuner tvingat in lärarkåren att sitta och lyssna på en föreläsare som kommer och berättar om sin formligen lysande metod eller också har enskilda skolor satsat på en gemensam metodik. Eller också har en okunnig rektor tvingat in hela lärarkollegiet i en och samma metodik, att lyssna på en föreläsare och sedan ha ett antal fortbildningsdagar i just den metodiken. Till exempel har Steve Wretmans arbete med skolor och kommuner i Sverige ställt till en oerhörd oreda, mer om det i ett blogginlägg efter denna bloggserie. Men vill du läsa om min inställning till Steve Wretman, länk och länk.

När introduktionsdagen för den nya och fräscha metodiken är över säger rektor eller grundskolechef: ”Ja, nu kör vi!” Att lärare ska ha fritt att själva välja metodik för att nå uppsatta mål har kommit på skam. Och vill man inte delta – vad händer då? Med lön, med den goda relationen till chefen, med den goda relationen till kollegorna? Särskilt sett ur ljuset att lärarkåren generellt är nertryckt i skoskaften. Vågar man vara annat än positiv? Antingen tiger man i stillhet och gör så som chefen säger, eller muttrar med kollegorna eller kanske säger ja och gör tvärt om. Inte vet jag, men likriktningen när en vinnande metodik ska basuneras ut är förödande för den enskilda läraren.

Men inte bara för läraren, även för skolan. För det som hela tiden glöms bort är att följa upp resultaten. Mirakelmetodik som lanseras som världens roligaste – hur är det med resultaten? Givetvis superresultat om du frågar den redan frälsta, men hur vet man det? Skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Var har metodiken utprövats? I en sliten och trött skola i något segregerat miljonprogram? Nej, jag skulle inte tro det, snarare i en medelklasskola i Stockholms innerstad. ”Och alla elever lär sig” – no shit! Men vad innebär vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet? Alla dessa metoder har inte framtagits vetenskapligt, alltså att man haft någon hypotes som man gått ut och prövat. Heller har den beprövade erfarenheten varit ytterst begränsad till ett fåtal personer – de redan frälsta, så här tycker Skolverket. Så enligt mitt sätt att de det handlar det om rent kvacksalveri, därmed inte sagt att allt är dåligt. Jag kan ta några exempel.

När Tomas Kroksmark började med Modellskolan i Gränna som någon slags Learning study eller för den skull när Ingrid Carlgren gjorde detsamma i Stockholm – hade de någon vetenskaplig förankring i första läget? Och dessutom, gjorde man resultatuppföljning innan och efter projekten? Alltså learning income och learning outcome. Nej, man varken mätte resultaten eller hade någon slags vetenskaplig förankring från början. Istället kopplade man på en massa pedagogisk litteratur och skrev någon slags pedagogisk rapport, både de lärare som var med i projektet och så klart de som handledde. Kanske menade Kroksmark och Carlgren att man skulle göra kliniska studier, men då var formen och genomförandet av studierna helt fel. Om en obunden vetenskapsman skulle få frågan om hur det låg till med vetenskapligheten kring detta skulle de fnysa. Och beprövad erfarenhet – hur vet man att det var bra? Det visste man inte, för det var ju inte beprövat. Jag har skrivit mycket om Tomas Kroksmark, vill du läsa? Här är länk och länk.

Centerpartiet med Maud Olofsson i spetsen ville lyfta fram Entreprenörskap i skolan, framförallt i gymnasieskolan. Regeringen gick ut med ett uppdrag till Skolverket, se Entreprenörskap. Men vad hände? Jo, Skolverket gjorde om detta till en metod. Man ompaketerade Problembaserat Lärande (PBL) och kallade metoden Entreprenöriellt lärande som lanserades i en stor satsning. Men fanns det någon vetenskaplig förankring? Eller byggde det hela på beprövad erfarenhet? Nop, det var precis som med Learing study, man knöt vetenskapligheten i efterhand med hjälp av litteratur. Någon vetenskaplig studie byggde det inte på.

På liknande sätt kan man göra med nästan all metodik som lanseras. Hur vet vi att IKT vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet? Hur vet vi att resultaten blir bra? Jo, en engagerad lärare får goda resultat, men är det på grund av IKT eller på grund av läraren?

Nu låter det som om jag är emot den mångfald av metodik som erbjuds lärare eller att jag är teknikfientlig, men så är det verkligen inte. Lärare får bli saliga på vilket sätt som helst. Jag har sett många bra IKT-lektioner där läraren gör ett sjukt bra jobb. Jag har själv använt mig av PBL med gott resultat (dock inte låtit eleverna forska fritt). Men det är inte det jag är ute efter här. Jag anser att skolan har blivit misshandlad av kommunerna, staten (på grund av inaktivitet), Skolverket, SKL, Pedagogiska etablissemanget, Lärarutbildningen, Pedagogiska institutionerna – jag kort och gott de som suttit och sitter på maktpositioner inom skolan. Genom att basunera ut metodik, ibland högst tvivelaktig, har valfriheten ibland blivit ett ok för lärare, man vet inte vad man ska välja för framgångsmetodik. Ibland har bristen på valfrihet blivit en mental begränsning. Om en lärare ville ägna sig åt traditionell undervisning. Om en lärare inte tyckte om läsplattor. Om en lärare inte ville delta i kommungemensamma projekt. Vad göra?

Jag menar att det inte finns någon mirakelmetod. Det finns givetvis bättre och sämre metodik, men det får elevernas resultat utvisa. John Hattie slog fast att PBL var den absolut sämsta metodiken, elevernas resultat var katastrofala. ”Men det var ju inte så det var tänkt, säger Scherpen. PBL handlar ju om att läraren ska vara aktiv”. Jo, men det var så det blev och Hans-Åke Scherp var medskyldig till att svensk skola har grävt ner sig i metodikdyn. Precis som Göran Persson är medskyldig på grund av att svensk skola gick ner sig i och med kommunaliseringen. ”Men det var ju inte så det var tänkt”, sa den före detta statsministern i tv för inte så länge sedan.

Läraryrket ska vara ett fritt yrke där läraren ibland kan ligga nära skådespelaren. En roll som spelas, som ibland kan vara en bit från privatpersonen, använder sig läraren sig själv som resurs för att få eleverna intresserade och engagerade. Missförstå mig rätt, det handlar inte om att läraren spelar teater. Som lärare använder man all form av kommunikation att nå eleven och den metodik som bäst passar den enskilda läraren. Men det är lärarens val. Sedan kan rektor ifrågasätta valet utifrån att det inte genererar resultat, men det är en annan sak. I klassrummet använder sig läraren av hela registret för att anknyta till eleven och få den intresserad. Med kroppsspråk och ord kan läraren trollbinda vilken elev som helst. Med en levande metodik, vilken som helst, kan den skickliga läraren få alla elever att lyfta. ALLA!

Men det bygger på lärarens pedagogiska frihet i klassrummet. Den frihet som inte alltid har fått råda och den frihet som än i dag är inskränkt. Befria lärarna och låt dem löpa. Metodiktvång är av ondo och det är på riktigt dags att sluta tvinga på landets lärare den ena mirakelmetoden efter den andra. Det enda rektorer och grundskolechefer behöver göra är att följa upp resultat. Dåliga metoder som gör att eleverna inte lär sig ska bort, i övrigt behöver våra fantastiska lärare sin frihet.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

30 reaktioner till “Skolans problem, nr 6: Metodtrenderna

  1. I stort håller jag med dig i vad du skriver i denna artikel – och jagskulle vilja sammanfatta vad du skriver på följande sätt:

    1) De metoder som lärare använder bör inte styras av plötsliga yttre reformer och påtryckningar. Om en metod fungerade för en lärare före Lgr 8o eller före Lpo 94, vad säger att denna metod inte fungerar efter Lgr 80 eller Lpo 94?
    2) Eftersom läraryrket mycket är ett fritt yrke, likt en skådespelare, där läraren själv är en del av metoden är det vanskligt att rycka loss metoden från läraren – det blir så att säga ”ett” med varandra.
    3) Eftersom läraren är en del av metoden blir det kontraproduktivt att vetenskapligt försöka att evidenspröva olika metoders giltighet och generaliserbarhet.
    4) Om läraren ska vara en fri yrkesutövare bör läraren eller lärarkåren inte endast ha makt över metoden – utan även över lärandemålen, vilka de är, hur de ska mätas, vilka betygsteg som ska använda etc.
    5) Ett sätt att höja lärarkårens och lärarnas status är att de utifrån sin ämneskunskap och sin yrkeserfarenhet bemyndigas att motivera sin undervisning utifrån de didaktiska frågorna vad, hur och varför.

    1. Pär,
      I påstående 3 tycker jag absolut att det går att evidenspröva olika metoder – leder dem till att eleverna lär sig det de ska = bra metod.

      I påstående 4 tycker jag inte att lärarna ska bestämma lärandemålen, dessa är knutna till kursplanen och den bestäms nationellt. Sedan kan lärarna få den äran att tolka dessa kunskapskrav.

  2. Punkt fyra är orimlig. Antag att en lärare undervisar i årskurs 1-3, en annan i åk 4-6, en tredje i årskurs 7-9 och en fjärde i gymnasiet. För att den sistnämndas undervisning ska fungera måste hens elever ha förkunskaper med sig från tidigare åldrar och då är det orimligt att lärarna i tidigare år ska kunna sätta upp lärandemål fritt.
    Det grundläggande problemet är att du låter språkets begränsningar påverka slutsatserna. Språket (det vardagliga) är främst lämpat att beskriva binära eller kategoriska variabler, men läraren kommer (och bör inte) någonsin bli en fri yrkesutövare, utan det kommer att finnas frihetsgrader att hålla sig inom för läraren.

    1. Niklas,
      Bara för att addera till din kommentar angående sekvensen, och att senare moment bygger på tidigare inlärd kunskap, så tror jag det är väldigt viktig att lägga till effekten av hjärnans utveckling. En 7-årings hjärna är inte en ”förminskad” identisk variant av en 16-årings, utan fungerar på många sätt (dramatiskt) annorlunda både i sak och kapacitet. Jag tror därför att det (sannolikt) finns bättre eller sämre sätt att ”sekvensiera” vad man fokuserar på under olika stadier, vilket troligen ytterligare kraftigt begränsar friheten.

      Du kanske redan sett den här studien, (jag sprang på den häromdagen när jag satte mig ned för att läsa ikapp Science för Oktober),
      Math story time at home bolsters achievement in school

      Berkowitz, T. et al, ”Math at home adds up to achievement in school”, Science 9 October 2015: 350 (6257), 196-198. [DOI:10.1126/science.aac7427]

      Appropå möjligheten att vetenskapligt testa interventioner inom skolans värld, så är det en randomiserad kontrollerad studie (med matchade kontroller), som löpte över ett år i Chicago, där föräldrar på kvällstid en eller flera kvällar i veckan läste historier som innehöll matematiska problem med sina barn. 587 familjer rekryterades från 22 olika skolor i Chicago, där 420 slumpmässigt tilldelades mattegruppen, och 167 familjer till läsgruppen (kontrollgrupp), som läste liknande historier fast utan matematiska inslag.

      Man rapporterar att man ser en tydlig effekt, framförallt hos barn till föräldrar som uppger att de upplever en stark ångest inför matematik. Det var häftigt att se en sådan studie i Science. Vi behöver mycket mera av detta!

      1. Den hade jag inte sett, men det var onekligen ett intressant resultat.
        Denna artikel: https://www.apa.org/pubs/journals/releases/dev-4361428.pdf
        visar på hur viktig tidig matematisk förmåga är för den fortsatta utvecklingen i skolan. Det skulle vara intressant om man undersökte hur en intervention i unga år av det slag som beskrivs i artikeln du länkade till påverkar framtida prestationer.

      2. Niklas Z,
        Precis, har dock inte hunnit med mera än att som hastigast skanna av artikeln av Duncan et al, men den ser väldigt intressant ut, (speciellt att ”attention” vid sidan av färdigheterna i läsning och matematik verkar slå igenom så tydligt), så den ligger nu i ”högen”…

        Upplägget i Science studien är ju som gjort för att expanderas, så man kan ju hoppas att det här bara ses som ett pilotförsök, och att man kanske kan expandera det till en mycket större och längre internationell studie, som påbörjas i 4-5årsåldern och följer resultatutvecklingen upp genom grundskolan.

        En liten pusselbit, och ett litet steg framåt kanske…

  3. Hej Johan!
    Jag ser att du skriver om resultat. Vilka är då resultaten? Är det PISA-studien? Är det betygsresultaten? Är det resultaten på nationella prov?

    PISA-studien förefaller ha vissa metodproblem. Det skulle ta mig flera år att skriva en bok om vilka problemen är. Bara att läsa in sig på området tar väl ett tag. Delvis är ju studien, vad jag förstår, en black-box så det är inte helt lätt att få klart för sig hur de är konstruerade. Men lite tänkvärda saker om PISA-studien kan man ju läsa här, exempelvis:

    https://www.tes.com/article.aspx?storycode=6344672

    Betygen är ju problematiska av en lång rad skäl. Dels är riktlinjerna vaga, dels är många av bedömningarna skönsmässiga. Dessutom utsätts ju betygen rimligen av korrumperande krafter, eftersom betygsresultat kan tänkas påverka söktryck och löneutveckling. Så hur användbara är betygsresultaten?

    Det är en svår uppgift att mäta resultat i termer av kunskaper med hjälp av tester och prov. Mätningarna är som regel behäftade med betydande felkällor. På individnivå är de såpass otillförlitliga att man behöver ytterligare mätningar för att bli någorlunda säker. Men det man som bäst får från ett prov är ”inferenser” om en testtagares kunskaper. Citatet är från Gregory Cizeks bok ”Standard setting”. Han är en ganska ansedd provteoretiker.

    På aggregerad nivå är testresultat mer trovärdiga, men förändringar i resultaten i små populationer kan lika gärna tänkas bero på bristande reliabilitet i måttet, som förändringar i populationens kunskaper.

    Man kan ju roa dig med att öppna Siris och kolla hur många procentenheter det är som har provresultatet F/Ej uppnåt målen de senaste tio åren. Om man tar resultateb för nian. Ta i engelska, svenska och matte. Hur förklarar man förändringar i storleksordningen 5-10 procentenheter mellan vissa år i vissa ämnen? (Populationen är cirka 110 000 per år, skulle jag tro. Så om 10 procentenheter fler eller färre elever fått F exempelvis, så skulle det motsvara 10 000 elever.)

    Jag är inte säker på vilka resultaten är, hur de ska tolkas eller åtgärdas varken lokalt eller nationellt. Kanske är det också att de allra mest angelägna kunskaperna är svårast att mäta?

    Den som är helt säker på vilka skolans resultat är får gärna förklara för mig. Jag har säkert missat nåt.

    1. Daniel,
      Samtliga resultat. Kan eleven läsa flytande (LUS-punkt 15), behärskar eleverna de fyra räknesätten, har eleverna betyg, klarar eleverna nationella proven, hur går det i Pirs eller Pisa? Resultat utifrån kunskapskraven i kursplanen.

      Att följa upp resultat från årskurs 1 handlar om läsning, skriva, addition och subtraktion. Och så höjs svårighetsnivån och fler ämnen tillkommer. Vad ska eleverna kunna? – resultat!

      1. Ok. Men om felmarginalen är säg 30%. Vad vet vi då? Om kunskapsbedömningar är lika säkra som väderrapporten, alltså, eller sämre?

        Nåja. Jag löser inte detta. För svårt. 🙂

        Natti.

    2. Jag tror du missar poängen ganska rejält. Först av allt är artikeln du länkade till väldigt luddig. Jag får intrycket att författaren är a priori negativ till PISA och samlar ihop diverse synpunkter som passar in i den bilden. Ett exempel är kommentaren av Harvey Goldstein, angående att utforma PISA som en longitudinell studie. Det är ingen invändning mot dess tillförlitlighet. Om man däremot vill att PISA ska användas för att besvara en annan frågeställning vad syftet är nu så kan en sådan ändring som Harvey Goldstein vara motiverad, men det handlar alltså inte om precision, utan om syfte med undersökningen.
      Att betygen kan svaja avsevärt är ingen nyhet, men poängen är att ska man utvärdera pedagogiska metoder så finns det andra upplägg man kan välja än PISA-data och betyg.

      1. Det är riktigt. Jag skickade med länken för att illustrera att PISA-kritik finns. Av rena fundamenta. En sådan kritik jag har kännedom om är att PISA:s modeller för beräkning av resultat inte är dokumenterad, att hela processen är en black box. Jag kan själv inte bedöma PISA-studien metodiskt, eftersom jag inte studerat den mer än helt ytligt. Men däremot vet jag att testresultat även med den typ av sinnrikt länkade items som PISA-studien har är behäftade med betydande felkällor. Och för att man ska vara säker på den bild man får i en sån studie så behöver man göra kompletterande studier och jämföra bilderna, och först när man analyserat likheter och skillnader kan man vara mer säker. Trots detta betraktas det som ett faktum att ”resultaten sjunker”. Gör de det, ens om man köper studiens metod och premisser? Vad skulle hända om man rensade statistiken från nyanländas resultat i läsförmåga, exempelvis? Vissa bedömare jag talat med håller för troligt att resultaten i Sverige då skulle bli oförändrade över tid. Jag kan inte avgöra det förstås.

        Snarare är det väl så att prov ger en bild, betyg en annan, PISA en tredje, och att ingen är riktigt säker egentligen, när det gäller frågan hur resultaten ser ut. Inget test är ett absolut mått eller lackmuspapper, så vitt jag förstår saken, förstås.

      2. Att det finns PISA-kritik (och ofta bristfällig) är välkänt. Nu är det ju inte så att PISA-resultaten (i alla fall för Sveriges del) avviker från andra undersökningar som är lämpade för att jämföra.
        Betygen är inte konstruerade för att kunna undersöka förändringar på sikt och det är inte förvånande att de visar upp en annan bild.
        Jag vet inte vilka prov du avser när du säger att de ger en annan bild. Det finns många olika prov, men vad jag vet är de inte konstruerade för att lösa samma uppgift som PISA syftar till.
        Din resonemang kan jämföras vid någon som ifrågasätter atmosfäriska mätningar eftersom lufttrycksmätare, vindmätare, termometrar och hydrometrar visar olika värden. Självklart gör de det eftersom de dels syftar till att mäta olika saker, dels för att de kan vara olika välgjorda. Det är ingen anledning att dra slutsatsen att det skulle vara omöjligt eller meningslöst att göra mätningar på atmosfärsfenomen.

  4. Intressanta argument! Den dagen man börjar lyssna på dem som står närmast eleverna (lärarna) kommer resultaten att höjas. Den nedåtgående trenden startade redan på 70-talet och och förstärktes av politiker som Gösta Brodin.

    1. Hej Hanne,
      Även om jag har en stor tilltro till lärarna kan jag inte tro att det är så enkelt. Det är alldeles för många parametrar som spelar in för att resultaten ska bli bra och där räcker det tyvärr inte att tro att lärarna ska fixa det genom att man ska lyssna på dem. Tyvärr!

  5. För att kanske både skaka om lite grann och kasta in ett perspektiv från sidan…

    I September 2009 hölls det ett möte i Ulm i Tyskland, ”Decade of the Mind”, som samlade många experter för att diskutera hur neurovetenskapen skulle kunna informera och förbättra våra utbildningsystem.

    En av de tankar som kom ut från det mötet, (enligt New Scientist), var att skolan idag (på många sätt) befinner sig i samma situation som sjukvården för 100-150år sedan, i avseendet att,

    * det till stora delar är fråga om rent kvacksalveri
    * inte finns någon etablerad mekanism för hur ny vetenskaplig kunskap lyfts från forskningslabben in i klassrummen
    * inte finns något etablerat system för hur metoders effektivitet utvärderas och säkerställs

    Den här omvandlingen för sjukvården tog lång tid, dels för att det skedde i takt med att de kliniska biomedicinska vetenskaperna parallellt etablerades och utvecklades, dels för att läkarna ofta var väldigt traditionsbunda, och många gånger aktivt motsatte sig förändringar som i dagens ljust framstår som absurda.

    Ignaz Semmelweis upptäckte t.ex. 1847 (genom att utföra en genialisk serie experiment då han arbetade på Wiens allmänna sjukhus) att man dramatiskt kunde minska dödligheten i ”barnsägsfeber” som drabbade nyförlösta kvinnor, från 10-35% till ned under 1%, genom att läkarna före förlossningen noga tvättade händerna i en lösning av kalciumhypoklorit. Läkarna kunnde annars normalt gå direkt från en obduktion, rakt in till att omedelbart efteråt förlösa en kvinna, utan att varken tvätta sig eller byta kläder.

    FDA, (Food and Drug Administration), USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet, grundades sedan inte förrän 1906, och fick allt större kraft under 1930-talet, efter många tragiska händelser där 100-tals människor dog efter att ha förgiftats och skadats av allsköns produkter, från mat till (mirakel)mediciner, ofta saluförda av de (berömda) kringresande ormoljeförsäljarna. Det infördes nu gradvis stegrande krav på officiell granskning, godkännande och kontroll för alla läkemedelsprodukter innan de överhuvudtaget fick börja ”säljas” på marknaden.

    Från 1950-talet och framåt införlivades gravis nästa stora revolution, (också den kraftigt motarbetad av läkare), nämligen att effektiviteten av medicinska behandlingar skall utvärderas i vad som kallas Randomized controlled trial, RCT, (eller randomiserad klinisk prövning inom sjukvården), som så effektivt och så långt som möjligt tar bort den mänskliga faktorn ur bedömningen.

    För att återkoppla till skolans värld, (och Johans text ovan) så tror jag att det finns många värdefulla erfarenheter att hämta här:

    (I) Vad vi gör måste (i förlängningen) så långt som absolut möjligt baseras på verkliga experiment, inte på ideologiska övertygelser, föreställningar, personligt tyckande eller intervjuer med en handfull elever eller lärare.
    (II) Vi behöver skapa gemensamma institutioner och mekanismer som garanterar en grundläggande säkerhet. Det är (bevisligen) orimligt att förvänta sig att enskilda kommuner, tjänstemän, eller rektorer själva både ska ha tiden och den väldiga kunskap och kompetens som krävs för att självständigt kunna bedöma och utvärdera nya metoder.
    (III) Effektiviteten av olika metoder, under olika system, och olika kulturer, ska verifieras och utvärderas genom randomiserade kontrollerade experiment (RCT), (eller liknande system).

    Jag förstår inte varför vi idag ställer så olika krav på bevis för effektivitet och säkerhet för mediciner och sjukvård på ena sidan och skolan på den andra, eftersom båda är så centrala för våra liv, och har så stor kapacitet att orsaka svåra personliga skador om vi gör fel?

    Finfint inlägg Johan.

  6. Det är alltid intressant att läsa dina blogginlägg. Håller med om allt gör jag inte men jag uppskattar mycket engagemanget och kritiken!

    Men jag skulle vilja be om en sak – kan vi sluta prata om skickliga lärare? Skolan kan aldrig bli en institution bestående av genier, eller nästan genier. Vilken annan organisation kräver att alla ska vara skickliga? Skicklighet uppnås av några få procent i ett yrke. Om jag går till vårdcentralen är jag glad om jag träffar en yrkeskunnig, med allt vad det innebär, läkare. Om jag får en mycket ovanlig och konstig sjukdom/skada är jag glad om jag får träffa en skicklig läkare. Jag tror att begreppet ”skicklig lärare” skadar lärarkåren väldigt mycket. Förväntningarna blir liksom orimligt höga. Jag är, förhoppningsvis, yrkeskunnig, dvs jag kan mitt jobb och jag utför det väl (med allt vad det innebär). Skickliga lärare har jag träffat mycket få, men yrkeskunniga har jag träffat många (och några klantskallar också för den delen). Enligt min, inte särskilt ödmjuka, åsikt är skicklighetskravet tungt att bära. Om jag aldrig når dit – vad ska hända då? Och om resten av alla Sveriges lärare inte heller når dit, utom kanske någon/några procent – vem ska då sköta skolan eftersom skicklighet är det enda som gäller?

    Jag får väl be om ursäkt för en kommentar som inte kommenterar annat än en liten del av ditt inlägg. Att jag skriver den får du ta som en komplimang – du är en skicklig skribent.

    1. Hej Malin,
      Att vara skicklig och geni är två helt olika saker. Att vara en skicklig lärare är:
      • Komma väl förberedd till lektionerna
      • Förklara för eleverna så att de förstår
      • Kunna bedöma elevernas prestationer, utvärdera sin egen verksamhet samt att ge återkoppling till eleverna
      • Hålla ordning på klassen utan att kränka någon elev

      Jag tycker att alla lärare kan nå yrkesskicklighet, några är bättre än andra precis som i alla yrken, men jag tycker ändå att vi behöver tala om skicklighet om vi ska uppnå professionalitet i världens viktigaste yrke.

      PS: Tack för de fina orden.

      1. Jag delar nog till del Malins oro, och tror vi har ett allvarligt problem här.

        Jag upplever inte att vi under normala förhållanden kallar en taxichaufför som lyckas köra en person 7km från tågstationen kortaste vägen hem utan att krocka eller köra av vägen, ”skicklig”, utan han gör helt enkelt vad som normalt förväntas av en kompetent taxicaufför, d.v.s. att kunna köra en bil effektivt och säkert.

        Epitetet ”skicklig” skulle t.ex. jag istället använda om SAS piloterna som lyckades nödlanda planet i Gottröra, eller Chesley Sullenberger med besättning som lyckades landa US Airways Flight 1549 med 155 personer i Hudson River, i båda fallen efter att båda motorerna stoppat kort efter start, och i båda fallen, utan något dödsoffer. D.v.s. personer som gör något utöver och bortom det som kan krävas.

        Jag kliar mig därför lite i huvudet, för de punkter du tar upp, är för mig precis vad jag normalt skulle förvänta mig av varenda lärare, varje dag?

        Ur ett annat perspektiv, så är ofta det stora problemet (som jag ser det) vad som inom psykologin kallas för positiva illusioner, d.v.s. vår inbyggda (och medfödda) förmåga att ständigt skapa och upprätthålla en orealistiskt positiv bild av sin egen förmåga och kompetens.

        Utmaningen vi (alla) har, är tvärtom, att förhindra att dessa illusioner blåses upp, genom att hela tiden kritisk granska oss själva och sticka hål på dem genom att utmana sig själv och söka (och inte ducka) för konkret (negativ) feedback, så att vi kan upprätthålla en mera ödmjuk, balanserad och (förhoppningsvis) realistisk syn på oss själva.

        Jag undrar om du inte gör alla en björntjänst här, genom att dels, underblåsa mångas positiva illusioner av sig själva, dels urvattna begreppet ”skicklig” genom att använda det på normala förväntningar, och därmed också nedvärdera verkligt genuint skickliga prestationer och lärare.

      2. Nicklas,
        Jo visst kan man förväntas sig det av alla lärare, men är det så? Jag menar, inte minst med denna och tidigare bloggserier, att läraryrket har blivit nermonterat och att dessa kvaliteter inte per definition är naturligt. Kanske kan man tänka att en skicklig lärare är det som vi ska sträva efter, åtminstone tycker jag det. Jag har inte hittat på dessa kriterier själv, utan de kommer från Mats Trondman.

        Vet inte om jag gör någon en björntjänst. Är det så att man som lärare blir sänkt av att någon blir kallad skicklig? Är det inte det vill att alla lärare ska vara? Jag tror att nästan alla kan bli skickliga, efter den definition som Trondman ger. Eventuellt skulle man byta ut ordet skicklig till professionell, men då vet jag inte om man når kvalitetsaspekter.

      3. Johan,
        För att lyfta ut aspekterna kring användningen av ordet ”skicklig”, och lämna björntjänsterna där hän tills vidare,

        Bara för att läraryrket under lång tid farit väldigt illa, och som du säger, på många sätt ”blivit nedmonterat”, så har jag svårt att därifrån se vad det har för koppling till att man skulle behöva omdefinera vanliga ords innebörd?

        Det är ju den konkreta verkligheten vi måste förändra, och den förändras ju inte automatiskt bara för att man ändrar en eller annan språklig etikett.

        För mig så framstår det här, (det språkliga trixandet), lite som ett sätt att försöka blanda bort korten. Med handen på hjärtat, hur många av dagens svenska lärare skulle ens haft skuggan av en chans att komma in på den Finländska lärarutbildningen (eller den svenska för 40år sedan), ännu mindre, klarat av att fullfölja den och examineras?

        Frågan om en lärares färdighet, erfarenhet, förmåga och kapacitet är (i mina ögon) inte en ”binär” funktion, utan i högsta grad personlig och ”analog”, och det är här ett av de stora problemen ligger idag, och det är den verkligheten (jag tror) vi måste våga se, tala om och förhålla oss till.

      4. Nicklas,
        Ja, jag är säker på att du har rätt. Alltför många lärare har kommit in på låga betyg eller på tredjeval när det gäller akademiska utbildningar. Som jag sagt tidigare, alltför många unga arbetarklasstjejer. Därmed inte sagt att det är något fel på dem, utan att ifrågasättande och kritiskt förhållningssätt inte alltid kommer från arbetarklassen. Sedan kan man vara kritisk, men det är ju en annan sak. Att se upp till makten och tro på makten gagnar inte en utbildning, som redan i första läget var dålig – alltså lärarutbildningen. Jag vet att denna kommentar inte är politiskt korrekt.

        Malin tyckte att jag uttryckte yrkeskunnande – så jag kanske ska ändra skicklig lärare till yrkeskunnig lärare.

  7. Tack Nicklas för att du än mer sätter fingret på den ömma punkten. Det du beskriver Johan är vad jag betecknar som yrkeskunnighet.

      1. Ett annat ord som dyker upp i mina tankar är, kompetent. Att ha de tillräckliga/nödvändiga färdigheterna, kunskapen, förmågan eller kvalifikationerna för uppgiften. Från latinets competens, sammanfalla, möta, överensstämma.

        Han/Hon är i ljuset av sina prestationer en kompetent läkare, jurist, kemist eller snickare.

      2. Nicklas,
        Intressant. Här kan man verkligen fråga sig om lärarkåren är tillräckligt kompetent. En stor del av läraryrket handlar om att göra kunskapsbedömningar, både när det gäller läxförhör, prov, redovisningar och lektionsaktivitet. Men kåren är lämnad i sticket, dels på grund av dålig och bristfällig fortbildning, dålig och bristfällig utbildning (lärarutbildningen) och bristfälliga läroplaner. Så klart finns det lärare som är bra på bedömning, men allt för få. Lägg därtill att det funnits en del charlataner som åkt land och rike runt och spridit lögner om tolkningen av läroplanerna.

        Klart att vi behöver tro på lärarkårens kompetens och jobba för att definiera begreppet kompetens och jobba för att en verklig fortbildning kommer till. Personligen kommer jag dra mitt strå till stacken genom att jag har genomfört en bedömningskonferens (10/10) som jag låtit filma och som inom snar framtid kommer läggas upp på denna blogg med bifogade diskussionsfrågor.

  8. Pingback: Johan Kants blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s