”Ett tåg av tusentals lärare ringlade fram på Riksgatan, förbi Rosenbad, över Vasabron och längs gamla kanslihuset vid Mynttorget. Denna dag, den åttonde december 1989, skulle riksdagen fatta beslut om skolans kommunalisering. Därav känslan av förgängelse. Saken är inte för evigt. Demonstranterna fruktade att den något sånär jämlika svenska skolan skulle lösas upp. Man trodde sig se ett folkhem braka samman och gemensamma värden – det som i skolsammanhang kallas likvärdighet – gå förlorade. Inne i riksdagshuset pågick debatten i sex timmar. Osaliga andar levde sitt eget liv och kom med budskap om svek, dubbla mutpengar och köpta samveten. Sålunda skulle Lärarförbundets ordförande Christer Romilson ha övertalats att skriva på i kraft av ett sockrat lönebud och nu hävdade den borgliga oppositionen i riksdagsdebatten att vänsterpartiet och dess talesman Ylva Johansson hade mutats att stödja kommunalisering sedan partiet utlovats ett öronmärkt sektorsbidrag tilll skolan och hon själv…ja, man vet väl inte riktigt när… men någon gång blev hon lovad en regeringspost i en socialdemokratisk regering. Regeringen och vänsterpartiet vann omröstningen med fem röster, 162 mot 157, och det var ett vågspel eftersom man drev igenom en av de största skolreformerna någonsin i konfrontation i stället för att söka enhet.” (Gunnar Ohrlander, Den Gudarna älskar).
Kanske är kommunaliseringen av svensk skola ett av de absolut värsta problemen. Det är svårt att gradera vad som är värst, men att ha en 290 kommuner som huvudman (män) för skolan, friskolor icke inräknade, är inte så värst upplyftande.
Men som vanligt tar vi allt från början. Det var ett massivt motstånd mot att kommunalisera skolan bland lärarkåren, enligt en SCB-undersökning var 75% motståndare till kommunaliseringen. Eftersom lärarna var organiserade i två olika förbund, Lärarförbundet (LF) som var det största och Lärarnas Riksförbund (LR) som var det mindre förbundet valde
Göran Persson och Kjell-Olof Feldt strategin att slå en kil mellan förbunden. Man ville isolera Lärarnas Riksförbund och förde diskussioner med LF. Lärarna erbjöds ett rejält lönelyft och 15 000 kronor mer i slutlön. Med dessa lockelser fångade man in LF, vars medlemmar röstade. Ja-sidan fick 46 595 röster mot nej-sidans 26 889. När LF var med var det bara att driva igenom riksdagsbeslutet. Vill du läsa mer om hur det gick till rekommenderar jag dig att läsa Gunnar Ohrlanders bok Den Gudarna älskar eller Hans Albin Larssons bok Mot bättre vetande. Personligen anser jag att Ohrlanders bok är fantastisk och det beror inte på att kapitel 6 handlar om mig, utan att boken är knivskarp i sin kritik och Ohrlander har träffat och intervjuat många makthavare. Personligen tycker jag alla lärare borde läsa Den Gudarna älskar.
Men hur blev det då? Blev det så feta löner som Persson lovande? Blev det så bra? Nixum pixum – det blev helt tvärt emot. Med stor hjälp av Kommunförbundet (senare omdöpt till Sveriges Kommuner och Landsting, SKL) började den stora nermonteringen av läraryrket.
Kommuner som hade haft hand om daghem, vårdcentraler, parkvård, plogning av vägar, socialtjänst med mera fick plötsligt ansvaret för Sveriges största arbetsplats – skolan. Man hade ingen erfarenhet eller kunskap. I många kommuner, kanske de flesta, satt det fritidspolitiker i fullmäktige och tog beslut. Inte sällan var dessa politikers skolgång icke akademiska. Därmed inte sagt att man inte kan ta beslut trots icke akademiska poäng, men att förstå skolan som organisation och dessutom läraryrkets komplexitet är för mycket begärt av personer vars enda referensram är den egna skolgången. Kanske låter det hårt, ingen skugga över dessa personer, utan en fet skugga över Göran Persson och de riksdagspolitiker som inte begrep detta. Och det kom noll stöd från staten. I och med kommunaliseringen släppte staten helt greppet om svensk skola och den läroplan (Lpo 94) som skulle styra verksamheten var den tunnaste skrift som någonsin hade tryckts, åtminstone när det gäller skolpublikationer. Dessutom var den abstrakt skriven och utan tydliga hänvisningar om HUR man skulle göra i skolan. Lärarkåren fick noll i fortbildning, trots att det var ett paradigmskifte inom svensk skola. Förvirringen var total! Det nyinstiftade Skolverket kunde inte hjälpa till, alla experter från Skolöverstyrelsen hade man gjort sig av med. Skolverket låg på Kungsgatan, i samma hus som ett konditori som heter Vetekatten. En statsvetare på Stockholms Universitet som jag hade under min lärarutbildning menade att Skolverket och Vetekatten kunde dela telefonväxel och så kunde de svara: ”Vette katten”.
Följden av kommunaliseringen lät inte vänta på sig. Maciej Zarembas artikelserie i Dagens Nyheter (DN), länk, gav flera exempel på hur mentaliteten ”rätt man på rätt plats” fick råda i stället för att uppdrag gavs till personer på grund av kunskap och kompetens. Jag har personligen varit med om att flera chefer klivit långt över deras kompetensnivå och fått basa över högstadiet och gymnasiet, trots att man inte har någon annan referensram till högstadium och gymnasium utöver sin egen skoltid. Pannkaka kan jag säga. Streber eller inte.
Men hjälp av SKL fick kommunerna. Genom att marginalisera lärargruppen, både när det gällde inflytande och lönemässigt, tryckte SKL och kommunerna ner lärarkåren i skoskaftet. De där lönelyften som lovades uteblev, istället kom lärarlönerna allt mer efter i jämförelse med löneutveckling på motsvarande akademiska arbeten. Resultaten för svenska elever började sjunka och söktrycket till lärarutbildningarna sjönk. Var det alla negativa skriverier om skolan som åstadkom detta? Nej, alla negativa skriverier om skolan var bara en frukt av att den kommunala skolan hade sjunkit allt djupare ner i dyn. Resultaten var en produkt av att lärarna hade marginaliserats, inte bara genom kommunaliseringen, utan även av den rådande idén om att lärare inte skulle vara lärare utan handledare, något som SKL stödde fullt ut. För då behövde man ju inte betala lika mycket löneökning – eftersom ”rätt man på rätt plats” innebar att en skitbra ung kille (eller tjej) som kunde hantera barn och ungdomar var lika bra i skolan som vilken utbildad lärare som helst. Vilket feltänk! What a waste! Men SKL var nöjda och kommunerna var nöjda.
Tänk efter riktigt rejält – för 10-15 år sedan, hur många lärare deltog i skoldebatten? Noll! Tänk efter riktigt rejält – idag, hur många lärare deltar i skoldebatten? Inte så värst många, fast det är fler än på länge. Varför? Ett bevis på att lärarkåren är så marginaliserad och dessutom skrämd till tystnad. För vad händer om man är alltför bråkig? Om man sätter sig upp mot rektorn eller kanske mot tjänstemän på förvaltningen? Frysbox! Men hur blir det men lönen om du opponerar dig?
Vi lämnar historien och jag låter dig läsa på själv om vad som hände. Hur ser det ut idag? Trots att staten har tagit större ansvar för skolan i form av bidrag och tydligare styrdokument har vi en skola som sköts på 290 olika sätt. Lägger man därtill friskolorna har vi en bra bit över 300 olika sätt. Likvärdighet? Nej, inte alls.
Kanske kan man inte säga att skolan ska skötas på samma sätt, det är innehållet som är problematiskt. Vad har staten gjort för att få en likvärdig skola?
- Skärpt skollagen
- Instiftat fler nationella prov (NP)
- Skickat ut statsbidrag, t.ex. storstadsbidraget (Wernerssonpeng)
- Skapat Skolinspektionen
- Skapat möjlighet till anmälan mot skolan/huvudmannen
- Skapat förstelärarbidrag och eventuellt lönebidrag till legitimerade lärare (hur blir det?)
Vad har detta resulterat i? Tumskruven runt lärarna har dragits åt, för alla dessa åtgärder har hamnat i lärarnas knä – kanske inte Skolinspektionens arbete, då det handlar om att utvärdera huvudmän. Krav på dokumentation och elevernas rätt till kunskap har inneburit att lärarna näst intill har jobbat ihjäl sig, likaså de omfattande NP, även om riksdagspolitikerna vill minska lärarnas administrativa börda. Dessutom har de statliga bidragen som ska betala NP inte kommit till skolorna, utan hamnat i den kommunala budgeten, så att den lokala skolan själv har fått betala alla NP som man är tvingade att genomföra men som ytterst få lärare vill genomföra. Och förstelärarsystemet har skapat splittring i lärarkåren, frågan är hur det blir med de två miljarder som staten ska dela ut till lärarkåren?
Vad vill jag säga med detta då? Jo, det har hittills inte spelat någon roll vad staten har gjort för att förbättra för lärarna och för skolan, den likvärdiga skolan lyser med sin frånvaro. Den en gång kompensatoriska skolan dog med kommunaliseringen. Den en gång stolta lärarkåren dog med kommunaliseringen. Lärare gör ett fantastiskt jobb, men det är helt olika förutsättningar. Skolpengen är helt olika beroende på hur mycket skatteintäkter en kommun har men också hur mycket av skatten man vill satsa på skolan. Det är som ett jävla lotteri! Bor du i rätt kommun, där man satsar på skola och har goda skatteintäkter så är du en vinnare. Men bor du i en segregerad förort eller i en landsbygdskommun där de styrande politikerna inte tycker att skolan är samhällets viktigaste institution blir det därefter. Just det – stolta kommuner som Stockholm, som har parollen ”Skola i världsklass” har sina egna sorgebarn. Segregerade och socialt utsatta förorter har katastrofala skolresultat, se Siris. Detta är inte barnens fel! Heller inte lärarnas. Både lärare och barn jobbar på som fan, men behöver betydligt mycket mer stöd och hjälp, både när det gäller resurser och pedagogik. Kanske har en del gjorts, men det är lång väg kvar att gå. Medelklasskolor där eleverna bara ”behöver slänga in en penna” för att få A på vilket teoretiskt prov som helst, på grund av att de föddes av akademiska föräldrar, är inte normen för hur skolan fungerar – men det är ofta dessa miljöer som Stockholm lyfter fram som exempel på fantastiska skolor. Det är den kompensatoriska skolan som behöver upprättas och detta klarar inte ens en så fantastisk kommun som Stockholm av att göra (trots sin paroll).
Men det är inte bara jag som anser att den kommunala skolan inte fungera särskilt bra. Utbildningsradions (UR) serie Världens bästa skitskola tar upp denna problematik, länk. Statens utredare Leif Lewin kom i en statlig offentlig utredning 2014 fram till att kommunaliseringen av svensk skolan inte genomfördes på ett bra sätt och att staten inte tog det ansvar som de skulle ha gjort (SOU 2014:5), Leif Lewin om kommunaliseringen.
Det är väl uppenbart vad jag vill med detta blogginlägg – låt staten åter bli huvudman för svensk skola. Kommunerna har haft ansvar för skolan sedan 1992 i en övergångsfas, fullt ut 1994. Det är 19 år sedan. Hur länge ska vi experimentera med svensk skola? Hur länge ska generation på generation få lämna skolan utan de kunskaper de har rätt till? Detta blogginlägg är inte ett underkännande av lärarkåren, rektorer eller den enskilda skolan. Det är ett underkännande i första hand av statens och riksdagspolitikernas brist på ansvarstagande och i andra hand ett underkännande av Sveriges 290 kommuner. Jag tycker inte att man kan utkräva ansvar av friskolorna, oavsett vad man tycker om friskolor. De har agerat utifrån de givna förutsättningar som getts dem av staten. Sedan är det givetvis så att SKL bär ett tungt ansvar i att de monterat ner den svenska skolan, men sett utifrån deras uppdrag att hålla nere löner så har de lyckats bra. Så kanske kan man heller inte utkräva ansvar av SKL.
För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!
Johan Kants blogg 
Det här beskriv Jan Björklund i en radiointervju i Dagens eko för drygt ett år sedan. Om det sedan var han som kom på det eller inte, att kommunaliseringen är år pipsvängen, det spelar mindre roll. Det är många som tycker det här är en reform som fördummat skolan.
Frida,
Jan Björklund drev frågan om förstatligande redan när han var borgarråd i Stockholm. Huruvida Folkpartiet var inne på samma linje redan då vet jag inte. Sedan har Vänsterpartiet alltid velat ha en statlig skola. Det var långt i från alla som röstade för kommunaliseringen inom vänstern.
När det gäller själva reformen att gå till resultatstyrning tycker jag det var mycket bra. Det går inte att regelstyra. Jag tycker också att relativa betyg var ett felaktigt beslut, så att vi fick kunskapsstandardbetyg var bra. Sedan svek staten lärarna och skolan.
Att tala för en likvärdig skola samtidigt som uttolkningen av den (av styrdokumenten) decentraliserats till mer än 300 lokala huvudmän är naturligtvis en anomali. Detta i kombination med skolpengsystemet är katastrofalt. Dessutom, menar jag, är skolans kris samhällets kris då skolan speglar samhälleliga värderingar och vi lever nu i en period av extrem individcentrering kombinerat med att ansvaret alltid ligger hos ”någon annan”.
Christer Isaksson tar upp skolpolitiken i ”Kommunaliseringen av skolan. Vem vann – egentligen?. Det är ingen trevlig läsning. Kjell-Olof Feldt har skrivit att han ingick i den regering som 1990 kommunaliserade grundskolan och stod bakom reformen. Feldt skriver ”I själva verket hade vi från Finansdepartementets sida fler år tidigare börjat bearbeta dåvarande skolministern Bengt Göransson för att få till stånd ett kommunalt huvudmannaskap för skolan, men det var först då Göran Persson tillträdde som Utbildningsdepartementet reagerade positivt.”. Att K-O Feldt senare ställt sig längst ute till höger och drivit på privatiseringen av skolorna gör att han och Göran Persson bär ansvaret för svenska skolans sjunkande resultat. De är inte i själ och hjärta några anhängare av den skolpolitik som Erlander skapade.
”I boken ”Perssons sidor” visar Isaksson på vilken rutten människosyn Persson har/hade. Jag har inte med glädje läst böckerna, men inser att Göran Perssons politiska beslut handlar om revansch och saknar humanistiska inslag.
Det är därför kommunaliseringen gick åt helvete. Med elakhet och förtryck kan man inte vinna människor.
Jag väntar fortfarande på att Socialdemokratiska partiet ska ta avstånd från Perssons skolpolitik, men den väntan är en väntan på Godot.
http://howsoftthisprisonis.blogspot.se/2011/06/kommunaliseringen-av-skolan-vem-vann.html
Intressanta klarläggande från en socialdemokrat som är självkritisk.
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1427&blogg=64012
Min bild är att lärarnas fackföreningar var väldigt starka i den statliga skolan. Det blev en skola som var till för lärarna, i första hand, eleverna i andra hand. Det var svårt att stänga av dåliga lärare eller stänga dåliga skolor (i praktiken var det svårt att säga vilka som var dåliga, efter som de inte värderades utifrån mål, men alla elever visste det lik väl). Eleverna var så illa tvungna att finna sig i taskig undervisning om man bodde på fel sida gatan i kommunen eller hamnade i fel klass. Folkvalda, elever och föräldrar ville ha makt och inflytande i en konform verksamhet och ställa ökade krav på lärarna. Staten ville spara när det blev lågkonjunktur men vågade av politiska skäl inte skära ner själva, vilket kommunerna tvingades att göra istället.
De pengar som Persson gav till skolan vid reformen gick i huvudsak inte till befintliga tjänster i skolan utan till att fortbilda personalen och höja statusen på dagis (dominerat av kvinnor i LO) som blev förskola.
Jag är absolut för ett förstatligande men det fanns också, tyvärr, flera olika skäl till att skolan kommunaliserades. Skolan under 70-80 talet var långt ifrån bra för alla elever i hela landet, men den var säkert bra mycket bättre för alla lärare. Olikvärdiga upptagingsområden till skolorna gjorde skolorna olikvärdiga. Lärarna kunde välja skola, men inte eleverna. Min bild kan och bör säkert ifrågasättas. Det är naturligtvis inte hela bilden och sanningen. Framför allt är den sprungen ur mitt högst subjektiva minne.
Nisse,
Jo, det fanns då, liksom idag dåliga lärare. Systemet var dock ett annat. Då skulle en viss stoff läras ut, tas upp av skolan, medan idag ska alla elever läras in – alltså fokus ligger på vad eleverna ska lära sig. Det blir ju lite annan skola då.
När det verkligen gällde verkade inte lärarnas fackföreningar vara så starka. Eller hade det varit annorlunda om alla lärare hade vägrat, skulle Persson kört över dem då? Vi har ingen aning om hur den historien hade slutat i sådana fall.
En folkvald politiker har svårt att styra eller reformera en myndighet eller offentligverksamhet när många anställda av olika skäl är emot. Jag vet inte om det bidrog till kommunaliseringen, men jag misstänker det.
Att skolan kommunaliserades berodde på att det fanns intressen som såg möjligheter att tjäna pengar på skolan. Det är uppenbart att Göran Persson var den som blev satt till att driva igenom reformen av statsminister Ingvar Carlsson. Skolminister Bengt Göransson vägrade och skickades ut i kylan. Kjell-Olof Feldt och svenskt näringsliv var två starka krafter för en privatisering och i ett första steg slog man söner skolans struktur. Mlijöpartiet var en stark anhängare av friskolor, men flertalet av dem var naiva och fördes bakom ljuset av av Mikaela Valtersson, som satt i Utbildningsutskottet.
Här har Arne fel. Det huvudsakliga skälet till att kommunalisera skolan var att lyfta bort en tung post ur de statliga utgifterna. Detsamma skedde med de statliga sjukhusen, som Karolinska vilket fördes över från stat till landsting.
Du får tro på vilka du vill Sören. Man man även läsa https://sv.wikipedia.org/wiki/Kjell-Olof_Feldt och få mer fakta om hur nyliberaler genomdrev sin privatisering av offentlig sektor.
Önskan att kommunalisera skolan fanns redan 1968, dåvarande ecklesiastikminister Olof Palme, som sedan blev den förste utbildningsministern hade övertygat partitoppen i det Socialdemokratiska partiet att välfärden kan enbart lyckas om den utgick ifrån kommunerna. Denna uppfattning delades inte av gräsrötterna och fick därför svårt att bli partiets uppfattning i frågan. Året efter, 1969, blir Ingvar Carlsson utbildningsminister och bär vidare på Palmes övertygelse. Ingvar kommer att tillsätta flertalet utredningar där det fastställs hur fantastiskt bra det skulle vara om skolans ansvar utgick ifrån kommunerna, tillsammans med vård och omsorg för välfärdens skull. Det var fortsatt svårt att övertyga folket, men också lärarna om förslagets förträfflighet.
Det dröjde till mitten av 1980-talet innan frågan blev aktuell att diskutera igen. Den här gången med tillägget NPM, New Public Management. Kostnaderna och hur man skulle få effektivitet i skolans verksamhet kom att bli huvudargument, men för socialdemokraterna fanns idéerna om kommunernas ansvar för välfärden kvar.
Hur det sedan gick till när Göran Persson drev igenom förändringen 1989 innan riksdagsbeslutet i december har förhoppningsvis de flesta intresserade i skolpolitiken redan läst in.
Hej Fredrik,
Tack för informationen. För den intresserade finns 70-talets diskussion inom om kunskapsuppdraget kontra demokratiuppdraget som skapade polarisering inom Socialdemokraterna att läsa i Gunnar Ohrlanders bok ”Den Gudarna älskar”. Även SIA-utredningen (Skolans Inre Arbete) förslag om att kommunerna skulle få större inflytande över skolan. Så tanken kanske inte var ny, men Göran Person genomförde kommunaliseringen med minsta tänkbara övervikt i Riksdagen och där han körde över stor del av lärarkåren. Sedan blev genomförandet katastrof. Historia som vi lider av än idag.
Arne. Fredrik Barthlén ger ovan en utmärkt sammanfattning utan (ideologiska) slängar. Det viktigaste är emellertid det Johan trycker på, det ur alla aspekter rent ut sagt katastrofala genomförandet. Det kräver nu efter ett kvartssekel en ordentlig genomlysning utan ideologiska skygglappar med våra kommande generationers – och därmed landets – bästa i bildning och utbildning som det över allt centrala perspektivet.
Vad kan staten, kommunen, rektor och enskilda lärare ha ansvar för?
Vad bör staten, kommunen, rektor och enskilda lärare ha ansvar för?
Vi kan i år se att det finns ett dilemma mellan å ena sidan statliga åtaganden, t.ex. flyktingmottagning, å andra sidan det kommunala självstyret t.ex. ojämn fördelning av flyktingar – här finns givetvis andra mekanismer som också påverkar denna fördelning.
En brist i regelstyrningen var som bekant avsaknad av flexibilitet och en anpassning till lokala och föränderliga förhållanden.
Frågan är hur en statlig styrd skola skulle klara av dagens utmaningar och de behov som nu finns eller kommer att finnas i vårt utbildningsystem – t.ex. enligt psykologförbundet behövs nu 1200 nya psykologer i skolan och/eller att lärare utbildas i att möta traumatiserade elever. Kunskaper lär finns i landet, t.ex. vad gäller att göra en första bedömning av flyktingars hälsotillstånd (vilket kan ske utanför skolans ansvarsområde) – men hur matcha denna kunskap med där behoven av denna bedömning är som störst?
Ett sätt att kombinera en politisk styrning av skolan (oavsett om det är kommun eller stat som är huvudman) är att stärka lärarnas professionella auktoritet. Legitimeringsgrunden för en implementering av ett politiskt beslut rörande skolan skulle då ligga i lärarnas professionella kunskap – inte i statligt fastställda likvärdiga regler eller i en marknadsstyrd skola där varje skola utvärderas av medborgarnas nöjdhet/brist på nöjdhet.
Målstyrningen passar hand som handske med en marknadsstyrd skola. Men hur passar den i en professionsstyrd skola?
Den stora ideologiska frågan berör fortfarande skolans kompensatoriska uppdrag – dels hur det i praktiken ska förverkligas och när det kan anses som förverkligad, dels i vilken mån det kompensatoriska uppdraget påverkar utfallet för andra elevgrupper, t.ex. särbegåvade elever.
Intressant läsning som vanligt på den här bloggen. När vi nu har kommit halvvägs, eller lite mer än halvvägs, skulle jag vilja flika in en aspekt som Johan visserligen har med, men jag nog tycker kan poängteras än en gång. Det som hittills tagits upp i listan är inte avskiljt från varandra. Det är väldigt sällan så att det är en sak som leder till nästa, utan att det händer saker mellan som i sin tur påverkar skeendets utveckling.
Tar vi den nuvarande Del 5: kommunaliseringen och Del 10: Läraravtalet så är ju dessa väldigt nära sammankopplade och får över tid oanade effekter på den svenska skolan som institution. Tittar vi på dessa händelser utifrån Kommunförbundets/SKL perspektiv så måste man nog jämföra det med att vinna på lotto. Dessa segrar gav Kommunförbundet/SKL ”råg i ryggen” eller ett mentalt överläge vid kommande förhandlingar. Vi ska komma ihåg att det fanns en hel del statlig kontroll med i det första avtal som slöts, något som senare kom att omförhandlas innan beslutet verkställdes. Det handlar främst om skolpengen som skulle vara separat ur kommunbidraget, något som Kommunförbundet/SKL strängt var emot, de ville att dessa pengar skulle ingå i det vanliga kommunbidraget och att kommunerna bäst själva visste hur mycket pengar som skulle läggas på skolorna.
Nästa punkt som Kommunförbundet/SKL förhandlade bort var kravet på statligt godkända läroböcker. Kan tyckas irrelevant, men jag vill nog hävda att det nu 20 år senare har haft stor betydelse. Vi har fått läsa om lärarkåren som blivit handledare och mindre och mindre ämneskompetenta. Att då inte ha läroböcker som stöd för nya/osäkra lärare är inge bra, även fast man har tillgång till hela internet för att skapa bra undervisningsmaterial. Otydliga läro- och kursplaner är ju inte någon vidare hjälp. Verkligheten har visat att när nya lärare kommer till en skola och får ärva grupp- och projektarbeten som är 10 – 15 år gamla utan att våga/vilja ändra något som man kanske inte är helt nöjd med. Det är inte ovanligt att lärare får uppfinna hjulet gång på gång, hur bra är det för likvärdigheten? Utan att veta, skulle jag säga att det idag är 10% av stoffet som är samma för alla lärare i ett ämne, medans det är 90% upp till läraren att bestämma vad som ska ingå och bedömas. Kanske lite väl tilltagna siffror, men tycker det är problematiskt. I grundskolan ska det väl ändå vara 75% samma stoff och 25% till läraren att skapa undervisningen så som denne vill.
Vidare, i slutet på 1990-talet var nästa förhandling igång. SKL ansåg inte att staten skulle ha något att säga till om vad det gäller timplaner. Här vart det ingen direkt vinst för SKL, men det blev möjligt för en del kommuner att testa själva och utredningen kom väl egentligen inte fram till något speciellt, så jag tror (kan inte påstå att jag vet här) att det inte är helt glasklart vad som gäller för alla kommuner i Sverige på den här punkten, men tror att många kommuner trimmat av timantal för att spara pengar.
Så Kommunförbundets framgångar gentemot både staten och lärarfacken under hela 90-talet kanske inte fick effekt direkt efter besluten alltid, men på sikt har de fått förödande konsekvenser. Som redan nämnts i tidigare blogginlägg av Johan så var SKL även drivande i skapandet av ny kunskap kring den nya pedagogiken. Något som bara skulle gälla i skolorna, de lärare som hade väl fungerande undervisning och bra resultat kunde bli kallade till rektor som påpekade att de nog behövde förändra sin undervisning till en mer elevorienterad, med allt vad det innebär. Bet inte det kunde det bli besök från Skolverket som krävde nya tidens undervisning. Här kan jag väl inflika att de kommuner som ville ha vägledning om något av Skolverket fick till svar att det var inte Skolverkets uppgift längre, det fick kommunerna reda ut själva.
Vad gäller den utökning som gäller nationella prov, så kan väl jag tycka att det är självklart att staten vill sätta upp ribbor för vad elever skall kunna i varje ämne samt veta hur det går för dem. I en institution som den svenska skolan av idag, där normen för att prov och kontroller är något hemskt som inte ska få finnas i skolan så kanske man kan se det som ett statligt ansvarstagande. Sen om systemet med nationella prov verkligen fungerar som de ska, har nämnts flera gånger på den här bloggen, samt i kommentarerna till dessa inlägg.
Johan nämner Ohrlanders bok Den gudarna älskar i flera av sina inlägg. Jag har läst den och kan väl dela med mig vad jag tyckte om boken. Delarna som rör de historiska processerna tycker jag är helt okej. De delar som är av mer journalistisk natur, tycker jag är riktigt bra. De jag däremot inte gillar, är delarna som handlar om det Socialdemokratiska partiets del i skolans utveckling. Jag tycker att ursäkterna för partiets felaktiga handlande historiskt, att det inte betyder så mycket, därför att alla andra partier minsann gjort lika mycket fel. Bortförklaringarna och framtidshoppet i Mona Sahlin känns snudd på löjligt, i min högst personliga åsikt. En historiker skulle använda begreppet tendentiöst värre.
Avslutningsvis, ett förstatligande av skolan anser även jag ett måste. En ansvarig för verksamheten, för likvärdigheten och tillbaka till den kompensatoriska skolan skull är otroligt viktigt för utvecklingen av den svenska skolans framtid. Men, är det helt oproblematiskt? Jag menar Skolverket är i min mening en genomrutten institution, visst alla enskilda individer är inte ansvariga, men kulturen, normen som finns på Skolverket, att metoden är viktigare än resultatet samt hur bra det är när eleverna trivs i skolan, ger ju inte hopp om att de är rätt rustade att ta itu med skolans problem.
Ska bli väldigt intressant att få ta del av resterande lista. För mig personligen skulle nog Metoderna hamna på Första plats, men även på plats två och tre samt bristande resultatuppföljning på plats fyra.
Skolan är samhällets viktigaste institution : )
Jag har också funderat över i vilken ordning jag skulle placera de olika faktorer som bidragit till skolans nedgång. Det som gör det svårt är just det du nämner i början Fredrik, nämligen att de är så sammanflätade. Tillsammans bildar de en väv med förödande konsekvenser.
Fredrik,
Klart att alla saker hänger ihop och samverkar, precis som du beskrivit. Jag har haft svårt att säga vilket som är värst när det gäller alla dessa problem. Därför ville jag inte göra en lista, även om jag listar. Det blir lätt då att man gör en topplista, något som jag först tänkte, men gick i från.