h1

Skolans problem, nr 1: Tjänstemannaväldet

04 december 2015

”Tjänstemannavälde uppstår i företag och organisationer med svaga ägare, eller i svaga demokratier. Tjänstemannavälde riskerar att leda till ekonomisk maktkoncentration, maktfullkomlighet, oansvariga beslut och tjänstefel utan påföljd, byråkrati och korruption. Tjänstemannavälde innebär att de ledande tjänstemännen kan använda (eller missbruka) ett företags resurser för egna syften utan att bromsas av ägare eller ägarrepresentanter i bolagsstyrelsen. Det kan gälla hela skalan från dåligt omdöme till rent kriminella handlingar (trolöshet mot huvudman). Skadorna som tjänstemannavälde vållar kan ödelägga stora företag. Tjänstemannavälde drabbar inte bara företag, utan även till exempel stiftelser, ekonomiska föreningar, offentlig förvaltning och partier. Just dessa organisationsformer kan sägas vara extra känsliga för tjänstemannavälde på grund av det stora antalet ”ägare” som var och en upplever sig ha minimalt inflytande eller ännu oftare är oengagerade i sin ägarroll” (https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjänstemannavälde).

Tjänstemannaväldet är ett allmänt känt fenomen. Medan politiker byts ut efter varje mandatperiod, ibland även under mandatperioden, jobbar tjänstemännen kvar. År ut och år in kan tjänstemän, t.ex. inom ämnet skola, jobba på och skaffa sig lång erfarenhet och dessutom säkert känna att de är betydligt mycket kunnigare på området än politikern. Inte sällan är tjänstemännens kunskap detsamma som deras personliga åsikt om hur saker och ting ska fungera, alltså deras subjektiva åsikt i frågan, vilket inte sällan handlar om en ideologisk inställning – ”så ska det vara”. Eftersom tjänstemännen tycker sig veta betydligt mer än politikerna hamnar man i en inställning att vilja sköta saker och ting själv. Man driver med andra ord en egen politisk agenda vid sidan av, vilket man anser sig ha rätt till, eftersom man ”vet så mycket mer”. Men det är här det blir fel – riktigt jävla fel. För tjänstemannen/tjänstemännen har satt sig i en roll där man slår ut grundläggande demokratisk ordning, det vill säga att politikerna fattar beslut och tjänstemännen genomför.

Jag googlade på tjänstemannastyre och fick fram att Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, hade skrivit en del om detta, men jag hittade inga artiklar på nätet. Jag hittade dock två studenter som hade skrivit uppsats om ämnet, se nedan:

”Om synlig politisk styrning krävs för att garantera legitimitet i den offentliga sektorns verksamhet, har vi då upptäckt – eller (enligt Rombach såväl som Rothstein) bekräftat – ett problem: om den som har ansvar för utfallet, inte har någon klar påverkan på utfallet (utöver dess godkännande), blir det omöjligt att styra samtidigt som ansvaret utkrävs av den som styr.” (https://pure.ltu.se/ws/files/43861358/LTU-EX-2013-43806292.pdf)

”En annan stor skillnad på det normativa och empiriska värdet är frågan om tjänstemännens inflytande över politiska beslut. Tjänstemännen anses ha mycket stort inflytande över politiska beslut men de förtroendevalda finner att deras inflytande bör minska till en 5:a.” (http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:536100/FULLTEXT01.pdf)

I båda fallen handlar det om kandidatuppsatser i statsvetenskap, vilket i och för sig inte kanske är att jämföra med Rothsteins texter och erfarenheter på området. Jag får skylla på tidsbrist och att jag åtminstone gjorde ett försök till att vidga det jag skriver utanför mina egna erfarenheter och min egen litteratur. Båda uppsatserna var intressanta och den ena hade dessutom en spännande rubrik: Demokratins svarat hål. För det är just detta det handlar om – att demokratin som vi värderar så högt sätts ur spel. Och i skolans fall är det så oerhört påtagligt. Kanske det grövsta fallen av tjänstemannastyra inträffade när Lpo 94 skulle införas. Inför reformen skulle hade betygsberedningen bestämt sig för att svensk skola skulle lämna det relativa betygssystemet och gå över till ett kunskapsrelaterat system. Politikerna i betygsberedningen ville förhandsinformera Generaldirektören (GD) för Skolverket om vilket beslut man skulle fatta. GD svarade på detta: ”Det tänker jag inte tillåta”. Det är högst anmärkningsvärt att chefen för den verkställande nivån säger till den beslutande nivån att han inte kommer genomföra detta beslut. Att han inte godtar detta beslut och att han uttrycker sig så. Helt crazy – bananas!!! Maken till tjänsteman som inte förstått sin roll och ställer sig över beslutande organ får man leta efter. Det finns hur många exempel som helst, som jag har skrivit i flera blogginlägg, t.ex. länk eller länk eller länk.

Ett fall av grovt tjänstemannastyre, ja rent av missbruk av sitt uppdrag, tog jag upp i och med att Lgr 11:s kursplaner skulle tas fram. Regeringens ensamutredare Leif Davidsson hade kommit fram till att den nya kursplanens behövde bli tydligare och dessutom skulle de två olika målen som fanns i Lpo 94 bort – alltså mål att sträva mot och mål att uppnå. Men försvann de? Blev det tydligare? Nixum pixum! Tjänstemännen på Skolverket såg till att instruera de ämnesgrupper av lärare som skulle jobba fram stoffet till kunskapskraven att inte vara alltför tydliga, jag vet det eftersom jag hade två goda vänner som var med i dessa ämnesgrupper. Jag skrev om detta under processens gång i ett blogginlägg som jag kallade Kursplanerna i Lgr 11 lägger läraryrket i frysbox, länk. Här kan du läsa om hela denna förskräckliga process, där tjänstemännen på Skolverket helt och hållet gick emot de direktiv som gavs om att kursplanerna skulle bli tydligare. Om man med tydligare menar att strukturen blev tydligare, från att ha gått från mål att uppnå i år 3, 6 och 9 (betygskriterier) i Lpo 94 till att i Lgr 11 innefatta syfte, centralt innehåll och kunskapskrav så kan man konstatera att själva strukturen i läroplanen blev tydligare. Däremot blev innehållet så oändligt mycket mer otydligt. Trots att Davidsson förordade tydlighet och regeringen gick på Davidssons linje. Varför? Tjänstemannastyre! Det ironiska är att Skolverket själva tycker att genomförandet av Lgr 11 har gått mycket bra, vilket jag inte är så säker på stämmer, länk. Väldigt många skolor har stora problem med att tolka kursplanerna eller för den skull att det hela tiden snackas om förmågorna hit och dit, men alldeles för lite om kunskapskraven.

Men det är inte bara av mig Skolverket får kritik, så här skrev Riksdagens Revisorer:
”Skolverket har sedan starten 1991 haft till uppgift att bidra till kompetensutvecklingen av skolans personal. De medel som har avsatts för detta har funnits inom ramen för Skolverkets anslag för utveckling av skolväsendet (anslag 25:2). Medel för kompetensutveckling har dels förmedlats individuellt via s.k. lärarstipendier, dels kanaliserats via högskolan. En utvärdering av Skolverkets arbete med kompetensutveckling har visat att Skolverket bara delvis har lyckats fördela medlen (Ehn 2000). Detta ledde under flera år till stora anslagssparanden. Revisorernas iakttagelser: Medel som har avsatts för skolpersonalens kompetensutveckling har inte utnyttjats” (Riksdagens Revisorer, rapport 2001/02:13, sidan 29).

Även Gunnar Ohrlander är också kritisk till Skolverket i sin bok: ”Thomas Östros blev utbildningsminister 1998 och fyra år senare, 2002, övertog han också skolfrågorna. En av hans första åtgärder var att ta itu med Skolverket.
– Jag tyckte att Skolverket hade fått en olycklig roll, säger han. De var starkt emot förändring. De ville ha mindre av utvärdering och nationell jämförelse. Redan våren 2002 lade han fram förslaget att förändra Skolverket i grunden, skapa en nationell skolinspektion och skilja tillsynsuppgiften från utvärderingen. Han säger:
– Har man en skola som är mycket avreglerad – man har till och med diskuterat att ta bort timplanerna – så måste man ju vara noggrann med resultatet. Om man både avreglerar verksamheten och tar bort resultatuppföljningen så kan man vara säker på att det uppstår problem. Thomas Östros ville ha en central myndighet som kunde redovisa vart skolan var på väg, ett skarpare och tydligare Skolverk, ett bålverk, säger han, för att driva på och uppnå resultat. Problemet var för lite kunskapsorientering och för dålig uppföljning. Skolverket var en del av det problemet.

– Skolverket ska fullgöra uppgifterna att granska att man når de mål som riksdag och regering satt upp för skolan. Men de blandar ihop måluppfyllelse med utvecklingsdiskussioner. Frågan om huruvida svensk skola faktiskt uppnådde målen eller inte blev aldrig ställd, istället sysslade de alltmer med pedagogisk debatt.” (Den gudarna älskar, sida 109f).

Alltså år 2002 tar Thomas Östros i med hårdhandskarna. Men vad har hänt? Har Skolverket blivit tydligare i sitt arbete sedan dess? Alltså de senaste 13 åren? Har Skolverket slutat med utvecklingsdiskussioner? Nej, inte om ni frågar mig. Och vad beror det på? Tjänstemannaväldet! Man tar ett regerings- eller riksdagsbeslut och när det gått igenom tjänstemännens kvarnar har det omvandlats till något helt annat – inte sällan det motsatta. Och vilka ”experter” plockas in? Tja, det är Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) så klart. Christian Lundahl får skriva en bok om bedömning i Skolverkets namn och Viveca Lindbergs modell för kunskapsutveckling får stå som förebild för de icke hierarkiska kunskapskraven. Huruvida Ingrid Carlgren har inflytande eller inte kan jag inte säga något om, heller inte ifall någon annan motståndare till betyg, reformen och resultat har nästlat sig in på Skolverket. Men så sitter det också i väggarna på Skolverket. Fokus läggs någon annan stans än att gå på skolans huvuduppdrag, nämligen kunskapsresultat. Om ni tittar på Skolverkets hemsida, hur mycket av det som finns på bara förstasidan handlar om kunskapsresultat, länk? Och tittar man på de filmer som handlar om bedömning och betygssättning som Skolverket gett ut, t.ex. denna om Sambedömning, länk, så är det fina produktioner som är väldigt korta – 2-7 minuter. Att komma ner på djupet och verkligen borra i en problematik gör man inte. Varför? Ja, inte vet jag. En så komplex fråga som bedömning och betygssättning, när alla på Skolverket (förhoppningsvis) vet att svenska elevers kunskapsresultat befinner sig i fritt fall, snuttifieras på detta sätt är inte bra. Samtidigt som alla på Skolverket (förhoppningsvis) vet om verkets historia och den kritik som uppkommit. Varför inte ge lärarkåren en rejäl duvning när det gäller bedömning och betygssättning? Varför inte använda Per Måhl och Bo Sundblads böcker och föreläsningar? Böcker, länk och länk. Filmer, länk. Här handlar de inte om en snuttifierad film utan om djupt borrande i bakomliggande tankemönster. Så varför?

Jo, för att dessa personer inte kommer från vetenskapen. Och att de faktiskt har fel inställning, för de godkänner betyg som myndighetsutövning på grund av att Sveriges Riksdag har tagit beslut om att vi i Sverige ska ha betyg från årskurs 6. Det innebär att Måhl och Sundblad utgår från det och jobbar med gällande regelverket istället från en ideologisk utgångspunkt. Då är man omedelbart diskvalificerad.

Nu kom vi lite ifrån ämnet, men ändå har det med tjänstemannaväldet att göra, för det är tjänstemännen som bestämmer vilka som får företräda det verk eller myndighet i form av text eller föreläsningar. Jag tror att Skolverket behöver ha ett internt ledningsmöte där man lägger upp riktlinjerna för hur de ska bli bättre på att möta skolans huvudfråga – att få upp svenska elevers kunskapsresultat och vad det innebär för arbete gentemot lärarkåren. Sedan kanske man behöver vara lite självkritisk och införa någon slags internkontroll, eller internuppföljning, eftersom utfallet inte verkar bli som det var tänkt att bli. Till dess att Skolverket jobbar fram lite material i frågan har jag tagit på mig att göra Skolverket jobb och erbjuder filmer där man går på djupet i bedömningsfrågan och det kommer även studiematerial som kan användas för att diskutera dessa frågor. Detta kommer nästa vecka (vecka 50).

Avslutningsvis vill jag påpeka att denna lista på 10 problem i svensk skola inte handlar om en topplista, alltså att tjänstemannaväldet skulle vara värre än lärarutbildningen. Det finns hos mig ingen gradering, men så klart är vissa fenomen värre än andra. Jag avslutar denna bloggserie nästa vecka med att skriva ett åtgärdsprogram för skolan. Återkommer!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

PS: Idag går alla våra tankar till läraren Nazirs familj och kollegor på Kronans skola i Trollhättan, som igår avled till följd av de skador han fick när terroristen Anton Lundin Pettersson attackerade barn och vuxna på skolan. Vila i frid Nazir!

PS 2: Jag fick en mycket viktig kommentar av Pär som jag lägger till i detta blogginlägg:

Johan, det finns ett problem som du har glömt – hur en grupp politiska ”experter” har tillskansat sig makt utan att ha mandat.
Det vore intressant att se hur denna grupp är inblandad i skola och utbildning

Professorerna Christina Garsten (socialantropologi), Bo Rothstein (statsvetenskap) och Stefan Svallfors (sociologi) har i en empirisk studie kartlagt denna växande grupp av politiskt sakkunniga, politiska sekreterare, pressekreterare, PR-konsulter och utredare på fackförbund och tankesmedjor – hur de utövar makt utan att ha mandat och därför heller inte kan hållas politiskt ansvariga.

Garsten, Christina, Rohstein, Bo & Svallfors, Stefan (2015) ”Makt uan mandat: de policyprofessionella i svensk politik”. Göteborg: Dialogos.

Annonser

21 kommentarer

  1. Johan, det finns ett problem som du har glömt – hur en grupp politiska ”experter” har tillskansat sig makt utan att ha mandat.
    Det vore intressant att se hur denna grupp är inblandad i skola och utbildning

    Professorerna Christina Garsten (socialantropologi), Bo Rothstein (statsvetenskap) och Stefan Svallfors (sociologi) har i en empirisk studie kartlagt denna växande grupp av politiskt sakkunniga, politiska sekreterare, pressekreterare, PR-konsulter och utredare på fackförbund och tankesmedjor – hur de utövar makt utan att ha mandat och därför heller inte kan hållas politiskt ansvariga.

    Garsten, Christina, Rohstein, Bo & Svallfors, Stefan (2015) ”Makt uan mandat: de policyprofessionella i svensk politik”. Göteborg: Dialogos.


    • Hej Pär,
      Nu är vi inne på ditt specialgebit – tack för tipset. Jag håller med dig fullständigt – hur i hela friden gick det till? Jag har nu beställt denna bok. Tack!


  2. Tack för denna sammanställning, Johan!

    Du har klockrent prickat in nr 1 i tjänstemannaväldet! Men visst finns det en gradering. Nästan alla punkter som du tar upp har möjliggjorts av Skolverkets vaga styrdokument. Men efter tjänstemannaväldet finns ingen gradering.

    Jag satt i Älvsjömässan och lyssnade på en presentation av Skolverket när jag hörde en typisk PIE-kommentar: ”Åhh, jag var orolig att Björklunds idéer skulle slå igenom. Men med de här formuleringarna kan vi fortsätta med PBL, precis som tidigare”

    Du skriver någonstans att det var ett misstag av Björklund att släppa igenom skrivningarna. Helt rätt. Där har du kärnan!

    Hade vi haft tydliga styrdokument, som ställer krav på vad eleverna ska kunna, hade det påverkat allt:
    – lärarna (se vad som hände när det blev betyg i åk 6)
    – rektorerna (kan inte bara premiera ja-sägare)
    – huvudmännen (måste se till att det finns resurser så lärarna kan fokusera på att undervisa)
    – lärarutbildningen (måste titta mer på metod)
    – metodtrender, betygsmotstånd och PIE (skulle ha det svårare)
    – förstatligande (hade inte behövts)

    Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen:
    En verksamhet blir inte bättre än vad styrdokumenten kräver och
    en verksamhet blir precis så dålig som styrdokumenten tillåter.

    För övrigt anser jag att vi behöver ett helt nytt Skolverk, fritt från PIE, som tar fram nya styrdokument!


    • Tommy,
      Tack för dina kommentarer. Jag har sagt det tidigare, om jag fick tre månader på mig skulle jag lätt kunna samla ihop duktiga ämnesföreträdare och ordna grymt bra kursplaner. Tre månader!


  3. Intressant och träffsäkert Johan!
    Jag har precis som du i många år sett hur förödande PIE-inflytandet varit för skolutveckling och har även varje gång jag haft möjlighet sett till att begränsa PIE. Och gör så än..
    På MSU där jag nio månader efter dess start tog över ledningsansvaret efter Ekholm avslutade jag allt tidigare samarbete med de tongivande forskarna du hänvisar till och avslutade dessutom den tidigare beslutade finansieringen av deras verksamhet och samarbete med myndigheten. För detta fick jag utstå mycket kritik. Det gjorde jag gärna!
    Vid mina veckovisa besök i landets kommuner och deras skolor under fem års tid var det med sorg jag såg hur stort inflytande deras teorier hade bland förvaltningar och skolledningar. Samtidigt förstod jag varför lärare jag träffade ständigt fokuserade på allt de gjort och gjort och gjort men sällan eller aldrig kunde svara på frågan om det de ”gjort” lett till bättre kunskapsresultat. De förstod inte min fråga! Istället tog de djupa andetag och började om igen att beskriva vad de gjort.
    Att relatera detta görande till något så självklart som resultat föreföll helt ovidkommande. Det var en chock att upptäcka detta och de samband jag kunde se till PIE. Någon gång ska jag skriva mer om detta. Jag tyckte vi på MSU var detta på spåren rätt bra och påbörjade trots mycket kritik ett fruktsamt samarbete med Lennart Grossin och andra forskare med fokus på hur kunskapsresulaten kunde höjas. De allra flesta medarbetarna (tjänstemän!) på MSU var faktiskt lättade av att ändra kurs. Sorgligt nog avbröts denna kursändring av Björklund när han valde att lägga ner MSU. Till stor del tror jag faktiskt det berodde på hans okunskap om myndighetens omsvängning. Samarbetet med honom fungerade f ö utmärkt de två år det tog att avvecka MSU.
    Nu är jag som nybliven pensionär på Skolverket som chef för utvecklingsavdelningen (delvis gamla MSU) tillika stf GD. Jag kan med glädje konstatera att Skolverket nu genomgår stora förändringar som alla syftar till att skapa mycket bättre förutsättningar att ta ansvar för att genomföra regeringens beslut inom skolområdet. I princip hela ledningen är ny och våra uppdrag är tydliga, långsiktiga och har fullt fokus på resultat. Det känns befriande och hoppfullt att se denna förändring!


    • Hej Pia,
      Du har lång och bred erfarenhet av skolmyndigheter och departement – det är mycket bra. Att ditt fokus på att inte låta låta ideologi styra hedrar dig. Och så klart att det börjar hända grejer på Skolverket. Men jag är inte lika bombsäker som du är att det kommer fungera, jag tror att Skolverket är rejält genomförgiftat av PIE både när det gäller tjänstemännen och de forskare som anlitas. Jag gav några namn i blogginlägget – dessa personer borde aldrig mer få jobba åt Skolverket om du frågar mig. Jag har inte namngett tjänstemännen på Skolverket som jag tidigare har gjort, men de två som var ansvariga för införandet av Lgr 11 och som är med på utbildningsfilmerna är faktiskt att betrakta som PIE. Här behöver Skolverket verkligen göra något. Samtidigt känner jag flera personer som jobbar på Skolverket, bra personer, men som så klart påverkas av en inställning som finns i huset. Har dessa personer virat Anna kring sitt finger?

      Men jag hoppas så klart att du har rätt och jag har fel. Jag vill ha ett superbra Skolverk!


      • Pia och Johan,
        En indikation om vem av er som har rätt och vem som har fel kanske vi får 2016-01-11, då skolkommissionen redovisar sina ”Förslag till nationella målsättningar och en långsiktig plan med utvecklingsområden”.

        Skolkommissionen ska ”lämna förslag som syftar till höjda kunskapsresultat, förbättrad kvalitet i undervisningen och en ökad likvärdighet i skolan”.

        Jag är orolig för att man inte kommer att vända på alla stenar, med tanke på vem det är som leder kommissionen.


  4. Jag vill bara informera om att begreppet ”demokratins svarta hål” myntades av Bo Rothstein när har i boken (1994) ”vad bör staten göra? Om välfärdsstatens moraliska och politiska logik” argumenterade för att medborgarna ska få möjlighet att ”rösta med fötterna” vad gäller val av skola, sjukhus/läkare etc..

    Demokratins svarta hål uppstår i den socialdemokratiska välfärdsmodellen som utformades efter andra världskriget utifrån Gustav Möllers kollektivistiska tankegångar. Medborgarna har i denna modell inte så mycket att säga till om – Rothstein menade 1994 att medborgarna har mer att säga till om när man lämnar in en bil på verkstad än när man lämnar in barnen till förskolan.

    Så ett av dina problem med skolan, valfrihet, blir ett sätt för Rothstein att hantera ett annat av dina upptagna problem, demokratins svarta hål. Rothtstein har i en senare artikel (från år 2012) vidhållit sina ståndpunkter från 1994.

    Den socialdemokratiska välfärdsmodellen så som den organiserades i Möllers version utgick från ett annat samhälle än vad vi har idag. Rothstein (1994) menade bla. att befolkningen då var mer homogen under 1950- och 1960-talen än vad den är idag. En annan skillnad är att medborgarna idag är betydligt mer välutbildade än t.ex. under 1950-talet. Så när Zaremba med flera vill att skolan ska hitta hem, att lärarna/skolan var som bäst under 1960-talet, att lärarna lider av demokratiskt underskott med mera – ligger detta långt ifrån Rothsteins statsvetenskapliga analys av Sveriges välfärd – båda erkänner dock att det finn problem i välfärden.

    Studier av lärarprofessionen ger vid handen att läraryrket existerade före socialdemokraterna kom till makten och därmed också före Gustav Möllers socialdemokratiska välfärdsmodell. Exempelvis pekar Sofia Persson (2008) i sin sociologiska avhandling på hur läraryrket uppstod i Sverige under 1800-talet i och med etableringen av folkskolläraryrket. Hon använder ett kritiskt realistiskt perspektiv och studerar hur korporativa agenter agerar, förhandlar, går i konflikt med varandra etc etc. En central kritisk realistisk tanke är att samhället är en oavsiktlig konsekvens av mänskliga handlingar. Det vill säga det är aldrig eller ytterst sällan som en enda människas vilja och tanke kommer att sätta sin prägel på en samhällsförändring – detta beroende på att det även finns andra människor med andra intressen och andra mål. En annan central tanke är att emotioner är en central mekanism för att förstå mänskliga handlingar

    Sofia Persson utgår från tre dimensioner i lärarkårens yrkesprojekt 1) en politisk dimension där kåren vill ha inflytande över skolans innehåll och organisation, 2) en facklig dimension där kåren vill ha gynnsamma ekonomiska villkor och socialt medbestämmande och en 3) professionell dimension där professionen vill ha autonomi och själv ansvara för sin yrkesutveckling. Vad gäller den sistnämnda dimensionen menar Persson att den var som störts före 1950 – dvs. före lärarkåren kom att bli en del av den socialdemokratiska välfärdsmodellen implementerades. Inte heller detta faktum berörde t.ex. journalisten Zaremba. Nutida studier pekar på ett komplicerat ömsesidigt beroende mellan välfärdsprofessionerna och välfärdsstaten.

    För att återgå till implementering av statliga beslut pekar Bo Rothstein (1994) på flera samband utifrån den implementeringsforskning som dittills var gjord. I huvudsak kan den sammanfattas med följande tre punkter:
    1) graden av osäkerhet i policyteorin
    2) förmågan att kompensera detta genom att konstruera en lärande och adaptiv organisation
    3) möjligheten att finna legitimerande arrangemang vid genomförandet.

    1) Målstyrningen som policymodell torde vara högst osäker. Björn Rombach menade 1991 att det inte går att styra med mål.
    2) Vad gäller lärande organisation så tycks det inte heller här ha funnits en klar tanke när målstyrningen skulle implementeras – Johan Kant har här och tidigare pekat på flera brister.
    3) Bo Rothstein tar fram sex modeller för att legitimera genomförandet av ett statligt beslut, dvs. legitimera inför medborgarna, t.ex. byråkrati där legitimeringsgrunden är generella regler, profession där legitimeringsgrunden är vetenskaplig kunskap, korporatism där legitimeringsgrunden är intressegemenskap, brukarinflytande där legitimeringsgrunden är medbestämmande etc.

    Både välfärdsstaten och lärarförbunden har kompromissat sig fram till någon form av hybridvariant där professionen ska stärkas vad gäller vetenskaplig grund – lärarutbildningen ska därför utgå från vetenskaplig kunskap och för detta ändamål har utbildningsvetenskap inrättats. Det är en brokig vetenskap där det finns olika kunskapsområden etc. t.ex. håller hjärnforskning nu på att inlemmas. Denna fokusering på utbildningsvetenskap och didaktik har också inneburit att lärarkåren fokuserat mindre på innehållet, ämnet, än vad som gjordes t.ex. under 1950- och 1960-talen.


  5. Hjärnforskning idag!
    A) ”Torkel Klingbergs forskning visar tydligt på de stora individuella skillnader mellan elever. Frågan är hur undervisningen kommer att te sig i framtiden.
    – Jag har ingen åsikt om vart vi ska men jag tror kanske att skolan blir mer individualiserad. Digitalisering hjälper till i denna utveckling och läraren blir något av en coach. Det är ett möjligt scenario” (Skolporten 2013-11-18).
    För Guds skull, Torkel Enoksson tillhör inte PIE. Läraren som en coach kan uttalas oberoende av PIEs eventuella existens.

    B) Martin Ingvar klargör i en annan vetenskaplig artikel att läsinärning går mot vad hjärnan vill. Man måste ”tvinga hjärnan” till något den inte vill.

    Både A och B, främst B, går emot en generell undervisningsmodell.

    Styrkan och svagheten i Johan Kants problemdefiniering av skolan är att han fokuserar på en grupp människor som benämns PIE. T,ex, i de tyngsta problemen nr. 1, 2 ,3 och 4.

    Styrkan i denna argumentation är att personer inom utbildningsväsendet kan känna igen sig i denna problembeskrivning. Pia Enochsson är här ett bra exempel på det.

    Svagheten är t.ex. att hjärnforskaren Torkel Klingbergs antagande om lärarrollen får svårigheter att tas på allvar. Dvs. Johan Kant och alla andra tycks vara väldigt upptagna av vad som fungerar exakt nu. Det som fungerar nu – hur det nu fungerar – blir måttstocken för alla vetenskapliga anspråk på skolan.

    Det som fungerar nu har dock visat sig problematiskt – vilket bla. Johan Kants 100-tal artiklar vittnar.

    Av ovanstående drar jag följande slutsats angående skolans problem:

    1) Just nu finns ingen allmän accepterad vetenskaplig sanning om vad som fungerar i svensk skola för t.ex. att alla barn ska lära sig läsa. Det som finns i varierarande grad allmänt accepterat är vad som inte fungerar, t.ex. PIEs utsagor.

    2) Om alla är överens om att skolan har i uppgift att lära barnen läsa torde den forskning som finns om läsinlärning kunna accepteras av både Pia Enochsson, Johan Kant och PIE. Ingen av dessa ser jag har något emot att barnen lär sig läsa. Ingen torde heller ha något att invända emot t.ex. Martin Ingvars expertkunskaper om detta. Håller Johan med om detta? Håller Pia Enochsson med om detta? Är det någon som har någon annan uppfattning?

    3) Om alla är överens om att skolan har i uppgift att utveckla barnens matematiska kunskaper borde matematiska experter kunna ha något att säga om detta. Om vi utgår från Martin Ingvars expertkunskaper att hjärnans funktioner varierar över tid, varierar mellan person och varierar mellan olika färdigheter (t.ex. lingvistiska, matematiska) så tror jag heller ingen har någpot emot att experter inom matematik kan använda andra metoder än t.ex. Martin Ingvar förespråkar för läsinlärning. Är det någon som har någon annan uppfattning? T.ex. kan man fråga sig varför PIE skulle ha det!

    4) Om alla är överens om 1, 2 och 3 – ja då är vi överens om att barnen kan läsa, skriva och räkna med hjälp av viss expertis. När barnen kan detta menar jag vi bör fokusera på i vilket samhälle som barnens lingvistiska och matematiska/logiska kunskaper ska tillämpas. och här kommer vi till skolans samhällsuppdrag.

    5) Skolans samhällsuppdrag kan skilja sig över tid och rum. Sedan andra världskriget har uppdraget mestadels handlat om att förbereda eleverna för kommande arbetsliv och för kommande samhällsliv, eller med andra ord kunskapsuppdraget och ett demokratiskt uppdrag. Vilka undervisningsmetoder passar för de olika uppdragen?

    6) Punkt 5 tolkar jag är den stora ideologiska tvistepunkten. Här tror jag att progressivism och behaviorism kommer att föra många framtida kamper, liksom rekonstruktionsim vs. essentialism, liksom liberalism vs. socialism liksom etc. etc.

    7) Summa summarum. Samhället är inte färdigbyggt – det pågår ett ständigt byggande. Samhället består av en statlig välfärdspoltik som befinner sig i kris, dvs. omvandling. den socialdemokratiska välfärdsmodellen tycks nu inte fungera men någon annan färdig modell finns nu inte i Sverige. Demokratin tycks också befinna sig i kris, omvandling, och även här har nuvarande och kommande generationer ett antal kända och okända dilemman att hantera.

    8) Om lärarna ska vara samhällets viktigaste yrkesgrupp som Johan Kant menar att de är – kanske det är dags att snart gripa sig an punkt 5, 6 och 7. Eller vad säger Johan Kant, Pia Enochsson och övriga?


    • Pär,
      Jag tror att du väljer att medvetet missförstå, eller också gör du det för att provocera – jag vet inte. Det finns ett alldeles fantastiskt sätt att individualisera och det brukar jag kalla för seminarieundervisning. Eller katederundervisning som man sa förut, fast då gick alla proggare i taket och så har man besmittat ordet så till den milda grad att ordet inte längre går att använda. Därför är lärarledd undervisning det som används i dagligt tal. Läs Gunnar Ohrlanders bok, kapitel 6, så får du en rejäl omgång lärarledd undervisning.

      När det gäller läsning finns det flera metoder som är både vetenskapligt belagda, men som har blivit undanträngda av Ingvar Lundbergs monopol på läsning. Lundberg har förstört så in i helvete mycket för elever i svensk skola, hans God läsutveckling är en bok som bygger på lögner om läsning. Om du vill veta mer, läs min bloggserie om läsning. Helordsläsning som professor Ragnhild Söderbergh har lanserat eller LTG-metoden. Det finns flera andra bra metoder som faktiskt flera personer ute i skolorna fortfarande kan, men de är på utdöende, för snart är det bara Lundbergs metoder som gäller och DLS-test som normalfördelar barnen.

      Jag gillar Martin Ingvar, men jag tycker inte man kan förklara allt med hjärnforskningen. Ändå tycker jag Martin Ingvar har gjort mycket för att lyfta upp läsningen och han har ett vetenskapligt förhållningssätt. Kanske skulle han kunna gå ut och titta på läsundervisningen i skolan, göra kliniska studier?

      Åter igen, viktigt att genomföra vetenskapliga studier där det inte fuskas. Klart att samhället och skolan förändras, jag vet inte om någon har påstått något annat. Men kanske ska läraren vara den ledare som den behöver vara, för att vara den som både står för kunskap och hur man är med och mot varandra (värdegrund). Och då behöver vi låta läraren vara lärare och inte låta eleverna sköta sin egen inlärning.


      • Johan, jag menar att om lärare vill bli betraktade som samhällets viktigaste yrkesgrupp bör de på något sätt relatera sin professionskunskap, i t.ex. matematik, läsning, barns- och ungdomars utveckling etc., till samhället och till samhällsutvecklingen – kanske till och med vara lite progressiva och försöka påverka denna samhällsutveckling via sin professionella kunskap.

        Men för att kunna göra det behövs en analys av samhället, vilka aktörer som idag påverkar samhällsutvecklingen och vilka aktörer som påverkar och villkorar lärarna som yrkeskår. Att PIE skulle vara huvudhindret för att lärarna ska utvecklas som yrkeskår är jag tveksam till. Dina argument övertygar inte helt- det finns luckor som behöver utredas.

        En sak tror jag dock att du håller med mig om. PIE är ingen stor aktör vad gäller svensk samhällsutveckling eller vad gäller utvecklingen av en global ekonomi. Där är det andra aktörer som driver denna utveckling – dessa andra aktörer uppfattar jag också har ett stort inflytande över svensk skola och det svenska utbildningssystemet.

        Jag håller helt med dig att läraren är den som har kunskap i sina ämnen. Samtidigt är det barnen som vi ställer vårt hopp till – att de i framtiden ska lösa de problem och avväganden som vi som vuxna och lärare idag har kunskap om.

        Vi överlämnar ett samhälle som på många sätt inte är klokt till våra barn – hur kan vi göra vårt samhälle förståeligt för våra barn? Hur förstår vi själva, som lärare, som vuxna etc., samhället?


      • Pär,

        Klart att lärare vill bli betraktade som samhällets viktigaste yrkesgrupp, men jag tror inte den agendan finns vare sig hos lärarna eller hos deras fackförbund. Man har sträckt sig till att läraryrket är viktigt. Det är jag som tycker detta. Jag tror att självförtroendet hos lärarna är för dåligt.

        Klart man behöver djupa ämneskunskaper, det är en av de viktigaste kriterierna för att vara en skicklig lärare. Så visst behöver lärare spotta upp sig när det gäller den professionskunskap som du skriver om.

        Nej, PIE är en liten klick människor, uppskattningsvis några hundratal. Men de sitter på väldigt viktigas och centrala positioner och får därför ett stort genomslag. Dessutom sätter de agendan som påverkar många tusentals människor på landets universitet och på myndigheter och institutioner. PIE är något som jag har hittat på bara för att synliggöra detta fenomen, definiera vad dessa människor står för och peka ut dem. De har ingen verklig makt ute i andra delar av samhället. Låt säga att regering och riksdag över en natt bestämmer att all lärarutbildning ska övergå till andra institutioner än de pedagogiska, samtidigt som man lägger ner all pedagogisk verksamhet som har med skola och utbildning att göra (även förskola) och de som haft en anställning på en pedagogisk institution aldrig får komma ifråga att arbeta med framtida lärarutbildning. Ett rent hypotetiskt scenario – tror du att det skulle bli skillnad på lärarutbildningen? Det är jag ganska säker på.

        Kolla mitt senaste blogginlägg så har du ett exempel: https://johankant.wordpress.com/2015/12/26/systematiskt-betygsmotstand-pa-su/

        Hur vi ska göra vårt samhälle förståeligt för nästkommande generation kan jag inte svara på.


  6. […] En blogg som nästa bara tar upp det som inte fungerar i skolan, eller det som jag är kritisk till. Sällan eller aldrig tar jag upp alla fantastiska lärare och underbara elever. OBS: Detta är en blogg, alltså en digitaliserad dagbok – INGEN VETENSKAPLIG AVHANDLING! « Skolans problem, nr 1: Tjänstemannaväldet […]


  7. Hej Johan,
    Skolverket har gett Karlstads universitet i uppdrag att ta fram kurser om bedömning och betygssättning. De är omfattande, uppskattade och har funnits i över två år. Över 20.000 lärare har deltagit i kurserna. Se: http://www.skolverket.se/kompetens-och-fortbildning/larare/bedomning-och-betyg


    • Hej Kalle,
      Det låter oroande att uppdraget har gått till Karlstads universitet, eftersom det är ett fäste för betygsmotstånd. Där finns Hans-Åke Scherp och tidigare Mats Ekholm. Låter inte bra.


      • Det låter oroande att du avfärdar något utan att veta något om det. De namnen du nämner är ej med. Dock ska väl sägas att Christian Lundahl är med. Hoppas du ändå kan vara så öppen att du kollar in den innan du avfärdar den. Jag och mina kollegor har uppskattat den jättemycket.


      • Just det, Lundahl! Och som jag sa tidigare, ett fäste för PIE.

        Bra att du uppskattar dem, jag vet inte om det innebär att det är bra eller dåligt.


    • Förresten Kalle. Vem säger att det är 20 000 lärare som deltagit i kurserna? Är det Scherp som anger den siffran? I sådana fall kan du ta det med en nypa salt, för Scherpen brukar överdriva kraftigt när det gäller sådana siffror, bara för att visa sin makt. Kanske är någon annan som kör samma metod. Kolla länk:
      https://johankant.wordpress.com/2010/12/30/pedagogiskt-natverk-del-2-scherp-1/


  8. […] jag tagit upp i min bloggserie om skolans problem, är tjänstemannaväldet ett stort problem, se länk. Detta tar ledaren på Göteborgsposten upp redan 2013 och det uppdateras 18 juni 2015, se länk. […]


  9. […] Skolans problem, nr 1: Tjänstemannaväldet […]


  10. […] Det här var några exempel, det går att göra en väldigt lång lista där ett beslut har tagits av regering eller i riksdag och sedan vrider om tjänstemännen om detta så att det blir något annat, se länk. […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s