h1

Lyft rektor som ledare

08 december 2015

I Dagens Nyheter (DN) onsdag 2/12-15 skriver sex höjdare inom näringslivet en debattartikel om att rektorer borde ges makt och ansvar över sina skolor, se länk. Man lyfter fram att skolan är så viktig för Sveriges framtid att det nu behöver göras något åt resultaten och att det är just det som en rektor ska ägna sig åt, alltså att vara pedagogisk ledare, istället för som idag drunkna i administration.

Artikeln är intressant och betydelsefull. Jag förstår också att dessa framstående representanter är angelägna om att något sker på området, eftersom de bemödar sig att skriva en debattartikel. Utifrån utredningen Rektorns roll för förbättrad skola och undervisning (2015) som är gjord av Näringslivets forskningsberedning, lyfter debattörerna fram tre punkter som man vill att skolan ska förbättra för att rektors ledarskap ska bli bättre:

  1. Man menar att skolan är dysfunktionellt organiserad med mängder av tjänstemän och nämnder (för att inte även ta upp statens-kommunens olika roller). Man menar att rektor måste ges större ansvar och makt över skolans verksamhet för att kunna påverka elevernas resultat. Förslaget är att göra rektor mer lik VD-rollen, med den förutsättningen att rektor undantas från LAS, så att en rektor som inte klarar av jobbet kan bytas ut om skolan inte uppvisar tillfredställande resultat.
  2. Rektor ska inte ägna sig åt administration. Att en rektor ägnar sig åt 40% administration menar man är helt förkastligt. Istället ska en rektor få eget mandat att rekrytera kvalificerade administrativa chefer som tydligt lyder direkt under rektor.
  3. Det krävs en tydlig utvärderingsmodell av verksamheten. Elevernas resultat ska utvärderas och rektors fokus ska ligga på detta.

Jag tycker att artikeln är bra. Det är helt korrekt att en rektor måste göra en förfärlig massa arbetsuppgifter som kommer uppifrån och alla påhitt en kommun sätter igång flyttar fokus från den dagliga verksamheten med elevernas resultat som det viktigaste jobbet. Dessutom är det så att det kommer en förfärlig massa enkäter och utvärderingar från alla möjliga håll, bland annat har Skolverket jagat mig för att jag skulle fylla i en massa fakta på en sida de har som heter skolvalet. Varför? Två brev och två mail, bland annat ett mail som de gått via min chef för att få mig att svara. Snacka om att pressa rektorer men massa trams – är det verkligen Skolverkets uppgift att tillhandahålla någon slags marknadsföring på alla Sveriges skolor? Däremot är det så att skolan generellt inte har några bra system för att följa upp resultat, men det har Skolverket underlåtit sig att lära rektorer och kommuner. Här lämnar man walk over. Personligen tycker jag det är märkligt.

Jag är inte säker på att det skulle ge resultat om rektorsrollen gjordes mer VD-lik, för skolans problem är många, se min tidigare bloggserie, länk.

Dock är det svårt att jämföra näringslivets chefer, VD, med en rektor. Det är helt andra spelregler att vara rektor och då menar jag inte anställningsform, utan vilket uppdrag man har. En VD har primärt ett uppdrag att se till att företaget går med vinst till dess ägare. En rektor har ett uppdrag att se till att skolan inte går med förlust, men också att eleverna mår bra, att de trivs, att de inte blir slagna i skolan och hemma, att det inte brister i omsorg, att personalen på skolan bemöter eleverna väl och lär dem vad de ska kunna, att lärarna lär ut på ett bra sätt, att lärarna mår bra, att läraren och övrig personal får den fortbildning som behövs, att det råder frid i personalgruppen, att det råder frid bland eleverna, att lärarna fungerar – jag listan kan göras lång. I en kommunal skola går det inte att sparka en anställd, heller inte säga upp en anställd, för kommunen köper inte ut en icke fungerande anställd – det får skolan själv stå för och det har få skolor råd med. I en kommunal skola går det inte att bli av med icke fungerande personal, det är bara att flytta runt dem som inte fungerar. Skillnaderna är ganska stora mellan en VD i privata näringslivet och en rektor på en kommunal skola.

Nu kanske en del ur det pedagogiska etablissemanget, de som sitter på skolmyndigheter, departement, lärarutbildningar eller pedagogiska institutioner slår undan denna artikel med att den är så tramsig att den inte ens är värd att kommentera. Men det säger mer om dessa personer än om de sex som står för debattinlägget. För vad vet PIE om näringslivet? Vad vet PIE om det oerhört komplexa att vara rektor? Inte mycket skulle jag vilja påstå. Även om Hans-Åke Scherp skakar på huvudet när han läser detta (antagligen bemödar han sig inte med det), för Scherp är minsann organisationsexpert och är det någon som vet vad rektors jobb innebär är det nog han – om jag får lov att tolka hur han ser på sig själv. För visst är det väl så att han även har jobbat som skolledare under en viss tid? Jo, jag tror det. Med andra ord, PIE-profeten himself sitter på facit. Både evidens och vetenskap – oslagbart. Då är det bara att fnysa, även åt självaste Leif Östling – för vad vet han?

Men jag ger inte ett korvöre för vare sig Scherpen eller några andra ur PIE, för dessa personer har förbrukat sitt förtroendekapital för länge sedan genom att förstöra svensk skola så in i den milda grad att 25—40% av förortens barn inte är behöriga till gymnasiet (varierar från skola till skola) och Scherp och de andra i PIE tror ju inte på att följa upp resultat, något som faktiskt alla inom näringslivet gör. Och det har ju gått bra för Scania – eller hur? Jamen, det är ju en annan sak säger den envise. Visst, men att följa upp resultat är ju inte så tokigt oavsett vad man pysslar med. För hur vet man annars hur det går för ens verksamhet? Att eleverna har pastellfärgade skåp och att personalens kaffemaskin fungerar friktionsfritt – är det mått på kvalitet? Eller att alla ens är nöjda, men att 25% av eleverna inte kan läsa flytande efter 9 år i grundskolan – är det bra? Nej, så klart inte. Så hur vet man att verksamhet men bedriver ens sysslar med skolans kärnverksamhet, det vill säga utbilda kunniga elever? Jo, genom att följa upp resultat och det är jag säker på att Leif Östling är bra på (utan att jag följt honom i fotspåren under en veckas tid).

Trots de stora skillnader som skiljer mellan rektors roll och en VD är det behjärtansvärt att näringslivet engagerar sig i skolfrågan. En fråga som man lyfter upp är att rektor borde ha en administrativ chef, direkt underställd rektor. Jag menar att varje skola borde ha en intendent, en utbildad civilekonom som jobbade med ekonomi, lokaler, uppföljningssystem, brandskydd, arbetsmiljö, egenkontroll och så vidare. Vilket annat företag som omsätter 50 miljoner låter en icke utbildad ekonom ta hand om detta? Inget privat företag i alla fall, men i skolans värld är det ok. Mycket märkligt!

En annan detalj som tas upp i debattartikeln är att rektorsutbildningen behöver göras om, vilket är helt korrekt. Det finns ingenting med om hur man följer upp resultat, något som ändå bör vara centralt för rektorsjobbet. Tveksamt om Skolverket ens har kunskaper och möjligheter att göra om utbildningen så att resultatuppföljning blir en del av rektorsutbildninge. Antagligen vill man inte ens göra det, för det är ju fult att följa upp resultat – eller hur Skolverket?

Det är mycket värdefullt att Näringslivets forskningsberedning vill bidra med att granska skolan. Det skulle vara ännu mer viktigt om man ville titta närmare på rektorsutbildningen och eventuellt även titta på lärarutbildningen. Inte helt fel vore det om Näringslivets forskningsberedning kunde ta fram ett utvärderingssystem för skolan, eftersom Skolverket uppenbarligen inte klarar av det (BRUKS räknas inte som resultatuppföljning).

Avslutningsvis kan jag konstatera att det dominerande problemet med svensk skola med stor sannolikhet är att resultatstyrningen (mål- och resultat) inte fungerar, eftersom den inte är införd. I stället tillämpar den övervägande majoriteten av Sveriges kommuner budgetstyrning, det vill säga att budget ska hållas till varje pris (”budget i balans”), något som inte fungerar i kombination med att höja elevernas resultat. Detta har OECD:s expertgrupp påpekat.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

 

Annonser

19 kommentarer

  1. Som du säger, Johan, att vara rektor är för väldigt många en omöjlig uppgift. Som rektorer utan utbildning i pedagogisk metodik förväntas man kunna vara pedagogisk ledare för lärare med modern pedagogisk forskning som enda pedagogiska ledstjärna. Man förväntas veta hur man ska följa upp skolans kvalitetsmässiga utveckling och man ska se till att det finns personal som täcker upp för vabbande och sjukskriven personal samtidigt som trycket från skolinspektionen att besätta alla tjänster med behörig personal aldrig upphör. Nu har dessutom behöriga lärare kommit till insikt om att man genom att byta skola kan driva på sin löneutveckling högst väsentligt. Hur hanterar rektor detta inom de givna budgetramarna. Ovanpå detta kommer telefon, mail och sms från föräldrar och myndigheter, för att inte tala om ”Har du en minut?”.
    Tyvärr är detta som jag skrivit inte allt.
    Jag kan inte fatta hur någon i längden skulle kunna palla för detta!


  2. Du har helt rätt, att vara rektor är en mycket komplex ansvarsfull position.

    Men åter, det stora problemet med skolan menar jag ligger utanför skolan. Du och många lärare vill förstatliga skolan. Men har det ingen betydelse vilken stat det är?

    I dag är det Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Lberalerna (Folkpartiet) som driver denna fråga, Sverigedemokaterna har högre opinionssiffror än Vänsterpatiet och Liberalerna tillsammans.

    Som jag skrev tidigare är välfärdsprofessionerna och välfärdsstaten ömsesidigt beroende av varandra. Staten har en komplex uppgift, betydligt mer komplex än rektorspositionen. Staten har rätt eller tar sig rätt att ta till repressiva metoder för att få ner sjukskrivningstalen, få ner asylsökningarna, få ner bidragsberoendet för arbetslösa etc. De flesta än nu överens om att en konskvens av öppna gränser blir ökade ekonomiska klyftor i en välfärdsstat i ett kapitalistiskt system. Empiriska bevis finns för att ökad ojämlikhet leder till en mängd oavsiktliga konsekvenser, t.ex. ökad kriminalitet, försämrad hälsa etc.

    För att råda bot på dessa oavsiktliga konsekvenser har en väg varit i många länder att ytterligare öka statens repreressiva insatser samtidigt som man har försökt att även öka förebyggande åtgärder.

    Näringslivet är också beroende av en stat, när Jan Björklund gick emot en möjlig stängning av Östersundsbron så var ett argument att det skulle kosta för mycket. Handel och arbetspendlig är mycket beroende av denna bro.

    Men mellan stat/nationalsat och marknad finns ett civilsamhälle som har visat sig både solidariskt och uthålligt. Dock är Sveiges välfärdsstat nu inte byggt för ett starkt civilsamhälle, t.ex. tycks varken LO eller arbetsgivarföreningen var särskilt intresserad av kooperativa företag -även om empiriska bevis finns för att arbetsglädjen blir större när de som producerar varor och tjänster också bestämmer om produktionen och solidariskt kan gå ner i lön när vinsterna minskar istället för att sparka en medarbetare. En bieffekt av detta blir att överpoduktion och konsumtion kan stävjas – vilket då leder till ett mer ekologisk hållbart samhälle.


  3. Om jag här skulle ta på mig en mantel som representant för näringslivet, så kan jag bara själv understryka, hur alarmerande jag upplever att situationen är idag.

    Jag har både suttit i anställningsintervju med nyutbildade civilingenjörer med examen från våra toppuniversitet (med fina betyg), som upplevt faktiskt anställda, som uppenbart har så stora kunskapsluckor att de i praktiken är oanställningsbara i en position som motsvarar deras utbildning.

    Vi har idag (som jag upplever det) inte bara en betygsinflation, utan även en dramatisk inflation i utbildningsnivå, där man numera söker en civilingenjör eller disputerad där man för 20 år sedan hade sökt en gynmasieingenjör eller civilingenjör.

    Inte för att komplexiteten eller kraven i uppgifterna ökat, utan pga av den sjunkade kunskapen och kompetensen hos de examinerade studenterna.

    Det är självklart en personlig erfarenhet, och som sådan anekdotisk till sin karaktär, men jag upplever att jag är långt ifrån ensam om den, och jag tror att detta även är en bakomvarande aspekt till att dessa giganter inom näringslivet nu börjar reagera så kraftigt.

    Jag upplever det nästan som att lärare och lärarutbildare ibland verkar leva i sin egen (fantasi) värld, dramatiskt skild från den (verkliga) värld vi övriga lever och verkar i, och, att den många gånger innehåller stora drag av godtrogen idealistisk naivitet.

    Jag undrar om man därför inte också kan se debattartikeln symboliskt, i den meningen att verkligheten nu försiktigt knackar på dörren.

    Frågan är (som du säger Johan) om etablisemanget (PIE) kommer reagera, eller om man kommer stoppa fingrarna i öronen att fortsätt som vanligt… tills den dagen verkligheten kommer infarande genom fönsterrutan, och man står där med glassplitter flygande om öronen…

    En fara jag dock oroar mig över, är att när pendeln väl slår över, så gör den det för mycket, och på fel sätt. Jag tänker t.ex. på hur man idag försöker utkräva ansvar (sparka dem) av rektorer och lärare i USA genom enskilda provresultat av kryssa rätt form, utan hänsyn till varifrån eleverna startade, den absoluta nivån, eller situationen i övrigt.


    • Ja, vissa lärare och lärarutbildare gör det säkerligen, men rent generellt? Om det däremot är PIE som du tänker på. är det nog inte lärarutbildare ”på golvet” som eventuellt lever i fantasivärlden (dvs. befinner sig i visionen).

      Vi andra är nog i allmänhet ganska medvetna och härdade för att inte leva i en fantasivärld, enligt min erfarenhet som en av dem ”på golvet”! Att vi rent generellt skulle vara naiva, har nog våra studenter och de förändrade villkoren, fått ur oss för länge sen. Den vision vi eventuellt hade från början har nog försvunnit med tiden, skulle jag tro.

      Däremot finns det en ambitionsnivå, som tyvärr inte är möjlig att uppnå med tanke på att seminarietiden har sjunkit med 2/3 sen 90-talet. Men vilken uppgift skall vi ha? Vara redskap för staten, näringslivet eller utbildningspolitiker eller faktiskt vara lärare som utbildare lärare så att de har möjlighet att vara lärare för nästkommande generationer? Med allt vad det innebär. Resultat är viktiga att följa upp, men vi har att göra med människor och dess växt, både i ungdomsskolan och på lärarutbildningen. Det ingår i uppdraget. Men vi behöver få mer tid.

      Men visst finns det ett glapp mellan olika intressegrupper, som bara kan bli mindre genom ett närmande till varandra. Men det uppnår man inte med denna ständiga generaliserande kritik (som i vissa fall är helt berättigad) av att vi inte vet det ni vet. Frågan är om kritikerna är insatta i vår verklighet, på samma sätt som vi är insatta i skolans verklighet (som befolkas av rektor, lärare och elever och deras föräldrar). Vi kanske vet mer om skolans verklighet än vad ni vet om vår (då det verkar vara föreställningarna om oss som verkar i den som styr).


      • Monika,
        Jag tror (som jag antydde ovan) att ett av de allvarligaste problemen vi har just nu, är att så många av de människor som är involverade i skolan (och dess utveckling), i en så frapperande hög grad verkar sakna kunskap och en reell förankring eller yrkeserfarenhet bortom den akademiska världen.

        Det här tror jag har bidragit till de stora klyftor som jag upplever håller på att växa fram mellan vad man säger att man gör, och syftar till att göra, och de faktiska resultaten och behoven – som jag tror är väldigt farlig.

        För att illustrera; Man talar (inom skolvärlden) mycket om att utveckla elevernas ”förmåga” till kreativitet, men, de praktiska upplevelserna från våra universitet, laboratorier och tekniska arbetsplatser pekar snarast (som jag upplever det) på en kraftigt försämrad sådan kapacitet.

        Man talar om att utveckla kritiskt tänkande och livslångt lärande, men, vad vi ser är istället studenter som har så lite och så dåliga konkreta kunskaper, att man ibland inte ens personligen inser att man har behov av att söka ny och mer information.

        Du talar om intressekonflikter, och att skolan har många olika syften, men, hur ska du kunna väga och prioritera mellan dessa syften när det uppstår konflikter mellan dem, om du inte har en klar och tydlig bild över de potentiella konsekvenserna av vad du gör?

        Vad händer om Volvo, Scania, Astra, Alfa-Laval, Sandvik, ABB m.fl. lämnar Sverige? Vad skulle hända med vår ekonomi?

        Eller för att spetsa till det ytterligare en aning, Varför tror du att dessa företagsledare nu börjar skriva debattartiklar i DN?


      • Man (och du) verkar förutsätta att vi som arbetar inom lärarutbildningen är orsaken till att våra blivande lärare inte har med sig tillräcklig med kunskap, för att vi skulle vara okunniga om verkligheten eller sakna kunskap.

        Personligen har jag mycket mer kunskap och erfarenhet än vad jag har möjlighet att använda mig av (för att endast tala om mig själv och min egen upplevelse) i en kurs på 7,5 hp med 8 timmars seminarietid till mitt förfogande (vi har fått två extra nu efter fyra år), ofta med 30-35 studenter (och då upplever vi att vi har få studenter med tanke på att rekordet är 45 studenter i varje grupp under ett års tid) i varje grupp som är ambitiösa, kan en hel del, men inte alltid har med sig det kritiska tänkande mm. från sin skoltid.

        Om vi hade dubbelt så mycket tid, skulle vi kunna använda den tiden på att på djupet utveckla deras kritiska tänkande. Nu riskerar det bli gymnasialt istället, om vi inte på bästa sätt försöker att lägga upp undervisningen så att alla delar finns med. Men djupet då? Hinner vi med. Och viktigast – hinner studenterna?!

        Vi skall alltså åstadkomma så mycket mer, på så mycket färre timmar och under en kortare tidsperiod än tidigare (då vi för t.ex. 15 år sen hade 30 seminarietimmar och 150 timmars i tjänstefördelning för kurser på gamla poäng). Studenterna skall lära in ett innehåll under samma villkor. De har ofta fyra moment på 7,5 hp under en termin.

        Det är bra att representanter utanför lärarutbildningen och skola engagerar sig, men tyvärr är min upplevelse att de flesta av dom gör det i egenintresse, samt att de baserar sin kritik på föreställningar än på den verklighet som råder. Det har även smugit sig in en föreställning om att alla utom vi som jobbar inom den har kunskap och att det är de utan relevant kunskap som vet mer. Men är någon intresserad av att ta reda på hur vi arbetar, vad som gäller och vilket uppdrag vi har? Och att det är just uppdraget vi är förpliktigade att följa.

        Kanske är det så att lärarutbildningen är skuld till det du skriver om? Men, som sagt, det kanske inte beror på att vi som arbetar inom den saknar kunskap, är naiva eller verklighetsfrämmande. Dessa brister kanske det är andra som står för. De som verkligen har makten! Och det är inte säkert att de flesta av dom befinner sig inom lärarutbildningen, även om en del finns där.

        Vi måste få träffa vår studenter oftare än vad vi gör. Det är en yrkesutbildning de går, men villkoren är desamma som om de läser in ett akademiskt ämne som pedagogik, filosofi m.fl. på grundnivå.

        Känner jag tillfredsställelse – Nope! Får jag använda den kunskap och erfarenhet som jag har tillägnat mig, i tillräckligt hög grad – Nope. Räcker tiden – Nope. Behövs en förändring – Absolut!


      • Monika,
        Nej, det är inte det att kunskap och erfarenhet saknas hos dem som är lärarutbildare. Nu talar du i egen sak och jag talar om ett kollektiv. Jag har också haft bra lärarutbildare och pedagoger. Men det som jag saknar är en närmare koppling till klassrummet ute i kommunerna och nu talar jag inte om medelklasskolor i Bromma där man gör Lesson studies-projekt. Jag talar om landsbygden, om segregerade förorter. Att man inte tar in hur illa det ser ut i ”verkligheten”. Jag menar att det finns ett kollektivt tänkande där man är de sanna humanisterna och att det är John Deweys tankar om demokrati i skolan som ska få råda, trots att 30% av eleverna inte ens klarar av detta, utan behöver ha lärarledd och lärarstyrd undervisning, katederundervisning för att vara väldigt tydlig. Men detta vill man inte höra talas om, för Ingrid Carlgren och hennes polare är så fruktansvärt ignoranta när det gäller hur ”riktig skola” ska fungera. Det vore oerhört intressant att låta Carlgren, Lindberg och Eriksson gå ut i Rågsvedsskolan eller Bredängsskolan med sin fältforskning och mäta learning income innan projektet och learning outcome efter projektet och sedan redovisa detta. Vilken vetenskaplig metodik man använt innan man gick in i projektet. Detta vore en önskedröm!

        Så Monika, du behöver inte ta åt dig personligen och du behöver heller inte personligen stå till svars för bristfällig utbildning när det gäller lärarutbildningen.


      • Jag talar i egen sak, men gör det öppet, och det finns en tanke bakom det. Att få fram att det fokuseras på fel grupp. Om man inte tar reda på vilka villkoren är mm. Det hjälper inte att höja den höga kunskapsnivå som redan finns om inte villkoren förändras i form av t.ex mer seminarietid. Jag vill vara en motvikt mot enskilda individer som har sin egen agenda. Jag gör motsatsen till exempelvis Jan Sjunnesson och hans artikel om Arbetardöttrarna …., genom att jag utgår från mina egna erfarenheter och talar om vilka villkor vi har. För jag kan inte tala för alla andra.

        Det han förde fram som en sanning i sin artikel gav ett intryck av att utgick från hans egna åsikter och upplevelser av bl.a. den institution jag tillhör och den kurslitteratur som ingick i kurserna, där han var gästlärare några terminer, om både studenter och lärarutbildare. Då han inte presenterade en vetenskaplig studie som kunde stödja hans påståenden.

        Kritiker av lärarutbildare och lärarutbildning tyckte den var fantastiskt bra. Eftersom han var ”ett tungt namn inom lärarutbildningen”, svalde man det med hull och hår. Men hans artikel var genomgående både fördomsfull och generaliserande. Kritiserade man detta? Tog någon reda på om det han skrev motsvarade en verklighet. Var det någon som ifrågasatte om detta gällde lärarutbildare-kollektivet eller enskilda individer och om det kunde vara så att den enda som var ”medveten” var Sjunnesson själv. Var det någon som tog upp att det kunde finnas organisatoriska orsaker till varför studenterna och han själv inte förstod.

        Jag kommenterade artikeln på min Tycker till-blogg! Men om den fick kritikerna att tänka om, tror jag inte.
        https://lektorio.wordpress.com/2012/09/29/nagra-synpunkter-pa-artikeln-arbetardottrar-post-progressivism-och-den-forvirrande-lararutbildningen/

        Själv vill jag ha fler seminarietid och färre grupper, för även om jag har höjt min egen kompetens under ett antal år, har jag fortfarande begränsad tid att använda mig av den. Så även om vi alla som arbetar som lärarutbildare skulle kompetensutveckla oss till att bli på topp topp, återstår problemet. Detta gäller även studenterna – hur många toppstudenter som än börjar hos oss, har de iaf bara 8-10 timmars seminarietid. Även toppstudenter och genier behöver lärartid. Det är inte forskare de skall bli, utan lärare!

        Därför tycker jag man skall fokusera på rätt grupp (dvs. den grupp som har makten) eller på de områden där det eventuellt brister, t.ex. organisatoriskt. De som verkligen behöver kompetensutveckling är utbildningspolitiker, men även hel del andra på ledande ställning behöver prya på lärarutbildningarna ute i landet under en termin.

        För som jag ser det, att fokusera på lärarutbildar-kollektivet är som att klaga på de som sitter i kassan på ICA att priserna är för höga eller öppettiderna inte stämmer med kundernas behov. Att klaga på studenterna är som att klaga på att ICA får fel typ av kunder.

        Det är högre upp fokuset skall ligga!


      • Monika,
        Det jag skriver om handlar inte om individer, även om vissa individer t.ex. Carlgren sätter en agenda, utan om kollektivet. Det må vara så att Carlgren och Co inte längre undervisar på lärarutbildningen, men det har de gjort i många år och dessutom var Ingrid Carlgren rektor för LHS. Så visst har de och har haft en stor inverkan.

        När det gäller litteraturen som du räknar upp så menar jag givetvis att man ska läsa Dewey, men inte att han ska vara husgud och att det är hans ord som gäller som sanningar idag.


      • ”Ingrid Carlgren och hennes polare” arbetar inte som lärarutbildare. Det är lite min poäng – det är inte så många lärarutbildare med full undervisningstid, som har tid att åka ut och föreläsa eller hinner bli docenter eller professorer, enligt min erfarenhet.

        Jag anser dock att både Dewey, Bourdieu och Foucault och en del andra tänkare, har sitt existensberättigande, om de konkretiseras, kritiseras och används i rätt sammanhang (rätt kurs)


      • Säger inte att Carlgren inte skulle ha påverkat, men hon har inte tillhört lärarutbildningskollektivet sen jag började år 1997, även om hon kanske har gästspelat i en del kurser.


      • Monika,
        Jag upplever också (som Johan noterat ovan), att du till del missar tanken. Det handlar om konsekvenser som är summan över kollektiviet (dominerande konsensus), inte enskilda personer.

        Bortom det, så är frågan mångbottnad, i den bemärkelsen att det handlar om flera olika (av varandra i hög grad oberoende) dimensioner av kunskap; bl.a. dels det Johan ofta skriver om, dvs den praktiska lärarerfarenheten, dels, det jag ofta tar min ansats ifrån, nämligen den värld (och verklighet) eleverna möter den dag de lämnar skolan och börjar sin anställning på Ericsson eller ABB, o.s.v.

        För att illustrera (ad absurdum). Den kunskap och erfarenhet en neurokirurg har, vilket gör att han kan operera bort en tumör ur hjärnan, är inte till speciellt stor hjälp när han står med en motorsåg i handen och ska fälla en 25m hög 100-årig tall. För att kunna förstå problem, dra ut konsekvenser av olika val i respektive situation, måste han eller hon ha kunskap inom respektive område.

        Skolan som institution berör och skär in igenom väldigt många olika sådana domäner, och, ställer därmed stora krav på en gedigen kunskap (och erfarenhet) från väldigt många områden när man ska försöka förstå konsekvenserna av vad man väljer att göra eller inte göra.

        Frågan är inte om du har en mängd kunskap, (eller mängden seminarietid), frågan handlar om den kunskap du (och dina kollegor) har är relevant, vad man inom lärarutbildningen väljer att fokusera på, och, hur det matchar mot behoven och kraven som ställs av världen både inom som bortom skolan.

        Johan med sin expertis ser stora brister från sin position, och jag ser alarmerande problem med brist på sådan kunskap, erfarernhet och val av fokus från min horizont.


      • Om jag missar tanken, kan det ju även kombineras med otydlighet från din sida i den första kommentaren som jag svarade på? ”….lärarutbildare ibland verkar leva i sin egen (fantasi) värld, dramatiskt skild från den (verkliga) värld vi övriga lever och verkar i, och, att den många gånger innehåller stora drag av godtrogen idealistisk naivitet.”

        Jag talar också om kollektivet – lärarutbildarkollektivet, men utgår från min egen erfarenhet och hur det är i vissa kurser (eftersom jag inte kan tala för alla andra) när jag vill poängtera att fokuset på detta kollektiv, leder oss fel. Detta kanske du missar, om vi nu skall gå in på den nivån!

        Har efter många år inte alls svårt att följa med i Johans tankar, men så ”känner vi varandra”. Men dina tankar som du lägger fram i den senaste kommentaren kan jag inte riktigt följa med i.

        Utom att lärarutbildare kanske har fel typ av kunskap! ALLA lärarutbildare?!

        Ja, vad skall jag säga om det!
        Vad är det för fel kunskap? Och vad är rätt kunskap rent konkret som du menar att lärarutbildare saknar och som du vet att de gör?

        Kanske det är så på sina ställen, men är det så överallt? Om studenterna skall lära sig mer om makt, disciplin mm. kanske t.ex. Bourdieu och Foucault är relevant. Om studenterna skall lära sig om att lära ut ett speciellt ämne eller om betygssättning, ja då passar dessa tänkare inte in. Men använder man dessa tänkare i dom kurserna?

        Om vi inte tycker att det är relevant för blivande och yrkesverksamma att känna till makt, ja då får man gå högre upp i hierarkin och försöka påverka de som befinner sig där. För vi följer kursplanerna och vad IS bestämmer. Lärarutbildare är bärare av en viss makt (men vi kan inte individuellt köra vårt eget race.)

        Mina poänger är:

        1) Att lärarutbildarkollektivet inte är PIE (därför bör de inte ihop-blandas, även om CL arbetar inom en kurs)
        2) Att uppdraget bestäms av utbildningspolitiken (inkl. anslagen)
        3. Att utbildningspolitiker inte har relevant utbildning och rådgivare som är ideologiskt präglade
        4) Att fokuset inte ligger på den organisatoriska nivån
        5) Att de som har makten inte inser att det är en yrkesutbildning
        6) Att studenterna därför behöver få mer seminarietid
        7) Att lärarutbildningen numera är för teoretisk/akademisk
        8) Att det inte räcker med att ha disputerat (det är en fördel att ha varit lärarstudent själv)
        9) osv.

        Kommer inte på mer just nu!


      • Nicklas! Vad är skillnaden mellan praktisk lärarerfarenhet ute på skolorna och den lärare får efter 10-25 år på lärarutbildningen? För skillnad är det, men hur ser den ut, som du ser det.


  4. Johan
    Jag är lite skeptisk mot näringslivets intention, då jag ser det som att de verkar i sitt eget intresse (utifrån tidigare uttalande från det). Denna skepticism kan förhindra mig att ta till mig deras synpunkter objektivt i den mån det är möjligt.

    Dessutom verkar jag inte inom rektorsutbildningen och vet därför inte hur den skulle kunna organiseras i enlighet med det du skriver om att vara rektor. Men jag har tagit till mig artikeln och inlägget med intresse.


  5. Intressant Niklas det här med att verkligheten knackar på dörren.

    Frågan är vilken verklighet du menar och vilken dörr du menar?
    Skolan har ju fått sitt uppdrag från staten. Det är verkligt.

    Hur ska vi då beskriva denna stat? i vilket samhälle finns denna stat?

    Om vi ska tro historieskrivningen så finns det två aktörer som under ett halvt sekel kom att dominera svensk samhällsutveckling, Den ena aktören är socialldemokratin och den andra aktören är Wallenbergklanen. Socialdemokratin gav namn till den skandinaviska välfärdsmodellen, medan Wallenberg brukar beskrivas som ett unikum vad gäller att ha makt inom en västerländsk välfärdsstat. Denna kombination av socialism och gammeldags kapitalsim (dvs. de som ägde kapital och invserade i föetag hade kunskap om företag och produktion) gav bla. upphov till Saltsjöbadavtalet. detta avtal gav såväl företag som fackföringar ett relativt stort utrymme, medan enskilda arbetare inte fick något inflytande, de blev beroende av de som representerade dem.

    När så flera grupper fick det bättre vad gäller levnadsstandard fritid, etc så var det nå´gra som ändå inte blev nöjda, de ville ha en mening med arbetet. olika former av inflytande kom på tapeten. Men den modell som lanserades, löntagarfonden, kom att fortsatt bygga på fackföreningar och deras rewpresentation. Ingen var nöjd med modellen och den föll i sanden.

    Det finns empiriska indikatorer på att under 1980-talet tog individualismen fart på allvar i Sverige. Vi akn se det i enklätundersökningar men också i satliga dokument. Den enskilde människans utveckling, lärande etc. sattes i centrum. Det högsta målet i livet blev sedan att få ett eget rum på ålderdomshemmet.

    Svensk skolhistoria från 1970 till idag lämnar jag därhän eftersom den finns beskriven ett antal gånger på denna blogg.
    Sverige gick med i EU. Ett fredsprojekt sades det. Men var det inte ett ekonomiskt projekt?

    I EU lanserades begreppet ”flexicurity” som bygger på att få ökad flexibilitet på arbetsmarknaden samtidigt som staten genom olika åtgärder ska skapar trygghet och även göra medborgaren anställningsbar, livslångt lärande etc.

    Vi har från 1940-talet till idag sett en förändring i människoideal. Från en lojal medborgare som ställde upp för staten i krig och ställde upp för företaget i ur och skur, mot att hen fick åtnjuta välfärdsstatens frukter – till en människa som är individuell och flexibel och vars enda lojalitet är mot marknaden. Givetvis finns det variationer i båda fallen. Men utvecklingen tycks gå mot det hållet.Till råga på allt tycks det som om många av dessa individer inte uppfyller de krav som företag ställer, de är inte anställningsbara.

    När så de värden som välfärdsstaten hyllar, t.ex. västerländsk humansim, kommer i konflikt med en ekonomisk verklighet, t.ex vad gäller flyktingmottagning, står vi inför olika val. Ska Sverige gå ur EU med risk för att nationalistiska rörelser får ökat nationellt inflytande i Sverige, eller ska Sverige vara med i EU med risk för atrt påtvingas starkare incitament för flexicuerity. Empiriska bevis nfinns för att en ny klass håller på att bildas. Standing (2013 benämner dem som prekariatet.

    Mitt i allt finns ett civilisamhälle. Men var kommer det in? När Elinor Oestrom år 2009 fick nobelpriset i ekonomi för sina studier av civilsamhället, hur tillit och samarbete utvecklas lokalt, så trodde man att denna tredje modell -medlan Wallenberg och socialdemokati – kunde vinna erkännande. Fortfarande givetvis en stat men drivkraften kommer från lokalsamhällen. I Filmen ”Kan vi göra det själva? En film om ekonomisk demokrati” (finns under ”ekonomiskdemokrati.se) får vi en förståelse för vareför arbetarägda företag inte har fått stöttniung i Sverige, faktiskt vanligare i USA.

    Eller blir samhällsutvecklingen mer styrd av Petter Sordalen, Bert Karlsson etc.Där det gäller att köpa ewller köpas. Det som Standing benämner ”kommodifieringen avc företag”.

    Jag tror att skolan bör skaffa mer handlingsutrymme från både stat och näringsliv. Och finna ett utrtymme i skärningspunkten mellan stat, näringsliv och civilsamhälle.


  6. Hej igen!

    Jo, jag rekommenderar som sagt alla att se filmen
    ”Kan vi göra det själva? En film om ekonomisk demokrati”
    finns under http://www.ekonomiskdemokrati.se

    Filmen ska också sändas i Kunskapskanalen våren 2016.

    Därefter kan vi diskutera såväl demokrati som arbete.
    Och skolans roll.


    • Ditt filmförslag är väldigt OT tror jag. Jag började titta på de första 12 minuterna, men finner ingen anledning att fortsätta. Men du kan kanske nämna en sådan.


  7. Ursäkta att jag sticker ut huvudet, men jag tycker att de flesta, mycket välskrivna kommentarerna utgår från den akademiska gymnasielärarutbildningen.
    Är det verkligen där problemen finns?
    Är det inte den högskolebaserade yrkesubildningen för förskole- och grundskolelärare som är problemet.
    Jag upplever att man på dessa stadier helt tappat det pedagogiska fotfästet.
    Fokuseringen på forskning och förmågor i stället för på elementära kunskaper och färdigheter har lett till att många elever aldrig fått uppleva någon progresion i flera ämnen och alltså inte har annat än igenkänningskuskaper av fragment i ämnena.
    Att försöka bygga akademiska kunskaper på detta tror jag inte att någon gymnasielärare är mäktig.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s