En liten artikelgenomgång

Det har skrivits en del artiklar om skolan den senaste tiden och jag har inte hunnit kommentera dem. Så klart är det inte nödvändigt, fast ibland kan artikeln vara intressant och därför tycker jag att det finns ett värde att sprida den. Här kommer några av de texter som skrivits om skolan de senaste veckorna och som jag vill kommentera.

Dagens Nyheter (DN) skriver den 28 november 2015 på ledarsidan att den gamla pluggskolan var bättre. När arbetsro, ordning och reda samt fokus på att plugga var i det som gällde, se länk. Så här skriver man: ”Vad som däremot är ganska klart är att det under 1970-talet och framåt skedde annat destruktivt i den svenska skolan. Lärarnas auktoritet underminerades, ”pluggskola” och ”katederundervisning” blev skällsord och större vikt lades vid elevernas trivsel. För deras inlärning var intresset svalare. Att skolresultaten sjönk i takt med att äldre, välutbildade och mer ”gammaldags” lärare gick i pension är inte förvånande. Med dem försvann beprövade arbetsmetoder och ett inneboende motstånd mot att omedelbart tillämpa alltför yviga, uppifrån kommande reformer. Samt med stor sannolikhet en förmåga att hålla ordning i klassrummen. Erosionen av lärare utbildade före 1970-talet torde ha fått fullt genomslag just kring 1990.” En historisk genomgång av hur det jag brukar kalla det pedagogiska ideologiska etablissemanget (PIE) bröt ner den svenska skolan, påhejad av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). En stilla undran är om var svensk skola hade befunnit sig idag om Skolöverstyrelsens GD Erland Ringborg hade fått chansen att bli chef för Skolverket? Något som han ville. Ringborg var en hederlig tjänstemän. Istället blev det Ulf P Lundgren och sedan Mats Ekholm – var det bra?

Jag har själv skrivit en debatt-artikel i Expressen som handlar om lärarnas arbetsro och auktoritet, se länk. Vad händer med skolan om vi inte lyckas få unga människor att bli lärare? Framtidsfrågor! Och hur kommer det sig att Stockholms Universitets (SU:s) lärarutbildning, trots hård kritik i många år, fortfarande – på lärarutbildningen, har utbildning om betygsättning och inte i betygssättning? Med Christian Lundahls bok Bedömning för lärande som kurslitteratur. Bidrar man till att stärka vilja att bli lärare? Bidrar man till att bringa klarhet i betygsfrågan? Bidrar man till att öka lärares bedömningskompetens? Svaret på dessa tre frågor är: NEJ! Men jag kommer skriva ett separat blogginlägg om SU:s betygs- och bedömningsutbildning.

Kritiken mot betygssystemet har poppat upp i flera artiklar den senaste tiden. Och det är samma typ av kritik som framkommit tidigare, som det var rabalder om i våras och somras då både utbildningsminister Aida Hadžialić och skolminister Gustav Fridolin gick igång. Tyvärr med helt fel fokus. Man trodde att det var fel på betygssystemet, när det egentligen handlade om att det var kursplanen det var fel på och gymnasielärarnas bristande kompetens när det gäller att sätta betyg. Den senare kritiken kan även fogas till en hel del högstadielärare. Om jag inte varit tydlig nog så är jag det nu: Kan man inte sätta betyg på enskilda provresultat och man kan heller inte addera provresultat och sätta ett betyg utifrån detta. Nej, läraren behöver ta in allt den vet om elevernas kunskaper och göra en samlad bedömning. Bland annat behöver provresultaten göras om till kunskapsomdömen. Om du som högstadie- och gymnasielärare känner att du behöver lite fortbildning på området går det alldeles utmärkt att se sex filmer med Per Måhl och Bo Sundblad, länk. Och här vill jag vara extratydlig: Ni högstadie- och gymnasielärare har ett personligt ansvar, men rektor, huvudman och inte minst Skolverket har ett ännu större ansvar. Huvudansvar skulle jag vilja påstå. För den fortbildning och utbildning om hur betygssystemet fungerar och hur lärare ska tänka har inte varit tillfredsställande sedan 1994 och framåt. Detta är INTE lärarnas fel! LÄS: INTE!!! Mitt tips: Gå ihop ett gäng högstadie- och/eller gymnasielärare och starta en diskussionsklubb kring filmerna. Diskussionsfrågor skulle ha kommit i veckan, kommer snart. Hör av er till mig om ni behöver hjälp på traven: johankant@hotmail.com.

Det är alltså Skolverket som bär ansvar för den bristfälliga fortbildningen när det gäller bedömning från och med införandet av Lpo 94 och Lgr 11. Det är Skolverket som bär ansvar över att de sopiga kursplanerna i Lgr 11 ens blev till – helt tvärt emot regeringens direktiv och Leif Davidssons rekommendationer. Och det är Skolverket som bär ansvar att betygsmotståndare som Christian Lundahl får skriva texter om bedömning i Skolverkets namn. Precis som jag tagit upp i min bloggserie om skolans problem, är tjänstemannaväldet ett stort problem, se länk. Detta tar ledaren på Göteborgsposten upp redan 2013 och det uppdateras 18 juni 2015, se länk. Så här går det att läsa: ”För 20 år sedan enades riksdagens politiker om tre viktiga förändringar inom skolan. 1. Elever skall informeras om grunderna för betygssättning. 2. Bedömningar skall spegla kunskapsmålen. 3. Elever som inte når målen skall förlänga skoltiden. Om detta, och om problemet med att dessa förändringar ännu inte är implementerade i svensk skola, skrev Per Måhl, som arbetat med kvalitetsgranskning på Skolinspektionen, på måndagens GP Debatt. Måhl menar att lärarutbildningarna domineras av pedagoger som av ideologiska skäl är negativt inställda till utvärderingsbara mål som ”eleven skall kunna simma 200 meter”. De vill ha strävansmål av typen ”eleven skall kunna simma så bra som möjligt”. Då blir det i praktiken den sortens undervisning som ges i skolan. De som drabbas är eleverna. För forskning visar att unga lär sig bättre när de vet vad som förväntas av dem. Ändå visar Skolinspektionens granskningar de senaste åren att den information som eleverna får inför prov och arbetsuppgifter ofta är obefintlig eller obegriplig.”

Och det är precis det här som föräldern Jonathan Newton reagerar på. Den 10 december 2015 skriver han på DN-åsikt ett inlägg, se länk. Jag tycker rubriken inte speglar den kritik Newton har, för det handlar inte om att det är fel på betygssystemet, utan att det är kursplanerna som är helt åt helvete. Så här skriver Newton: ”För att få bra betyg i det nya systemet räcker det nämligen inte bara med att har lärt sig sin läxa. För att få ett betyg över den lägsta godkända nivån räcker det inte heller med att kunna analysera och förklara. För att få bra betyg måste man kunna dra egna slutsatser och kort och gott producera ny kunskap. Egen forskning skulle krävas för att uppfylla de högsta betygskriterierna i flera fall. Detta är en domän som tidigare varit förbehållen universitets- och högskolevärlden. Visst, det kan väl spontant tyckas lovvärt att det sporrar en och annan till nya stordåd som vi kan glänsa med i OECD-klubben. Men det man glömmer är hänsynstagandet till barnens mognad och kapacitet. Jag ska ta ett exempel. Nyligen hade äldste sonen ett prov – eller ska vi kalla det tenta? – i samhällskunskap. Det handlade om Sveriges och EU:s styrelseskick. Redan det är en utmaning för dem som varken är myndiga eller röstberättigade att intressera sig för. Men efter att ha satt mig in i både provets innehåll och det som krävdes för att få goda betyg, insåg jag att uppgiften i stort var på samma nivå som när jag studerade statsvetenskap på Stockholms universitet på 1990-talet. Här gällde det att, enligt de gillade och stadfästa betygskriterierna, ha ”mycket goda kunskaper om olika samhällsstrukturer” och visa det ”genom att undersöka hur sociala, mediala, rättsliga, ekonomiska och politiska strukturer i samhället är uppbyggda och fungerar och beskriver då komplexa samband inom och mellan olika samhällsstrukturer”. Dessutom ska man, återigen citat, ”föra välutvecklade och nyanserade resonemang om hur individer och samhällen påverkas av och påverkar varandra och beskriver då komplexa samband mellan olika faktorer som har betydelse för individers möjligheter att påverka sin egen och andras livssituation”. Men det räcker inte, man måste också kunna ”värdera och uttrycka olika ståndpunkter i några samhällsfrågor med välutvecklade resonemang och väl underbyggda argument och kan då i stor utsträckning växla mellan olika perspektiv”. Grabben går i åttonde klass.” Exakt! För grabben går i åttan och ska inte vara universitetsmässig redan som 14-åring. Galna kursplaner och en övertolkning av vad eleverna ska kunna för att få ett A. Så vad är bedömningsutbildningen? Är det så att eleverna i förväg får den information som krävs för att uppnå målen? Går det verkligen rätt till? Åter igen – se på Per Måhls och Bo Sundblads filmer om bedömning, länk. Tillsammans med kollegorna!

14-åriga Anna skriver på Nyheter 24 ett debattinlägg där hon menar att det verkar som om skolan vill att eleverna ska få dåliga betyg, se länk. Så här skriver hon: ”De bedömer oss på vår sämsta prestation, får man A, A, A och E på sina kriterier i ett ämne så hamnar man på ett D. Det är det där förbannade E:et som drar ner hela betyget, för kan man inte just nu det kriteriet då är man inte bra nog. Vi får vårt betyg utifrån det vi är sämst på, utifrån det vi har svårast med.” Betyg igen! Frågan man ställer sig är om lärarna har gjort ett kunskapsomdöme efter varje prov eller om det är provresultaten som adderas. Frågan är också huruvida skolan och lärarna har varit tydliga med att förbereda eleverna inför varje arbetsområde, precis som GP-artikeln tog upp, samt att ständigt diskutera betyg. Att avdramatisera betyg och diskutera huruvida man ska vara stolt och nöjd med ett C eller för den skull ett E. Inte skulle väl någon erkänna sig vara nöjd med ett E – eller? Och åter igen, är dessa A:n en återgivning av det som Jonathan Newton tog upp – ja då förstår jag att Anna Skotte får ont i magen av stress. För om vi dundrar kursplanen full med kunskaper och färdigheter som vi ställer på universitetsstuderande – fast vi trycker ner det i årskurs 8. Är det då betygen som det är fel på eller är det kursplan och uttolkande av kursplan? Så kanske ska Skolverket, regering, riksdag, PIE (som har varit delaktiga i kursplanens utformande) inse att kursplanen måste göras om. Och ett förtydligande: Det är inte själva betygssystemet som det är fel på.

Den 7 december publicerade Dagens Nyheter (DN) gymnasieeleven Klara Svenssons kloka ord om introverta elever, se länk. Så här skriver hon: ”Jag har under min skoltid om och om igen fått kommentarer som ”Försök att vara mer utåtriktad!”, ”Prova att prata mer!” eller ”Det vore kul om du vore mer muntligt aktiv på lektionerna!” Alla dessa uppmaningar har inte hjälpt mig. Jag är introvert.” Visst är det så att vi i skolan ska försöka få alla elever att passa in i en mall som är någon slags majoritetsuppfattning om vad som är normalt. Men vad är normalt egentligen? Och vad händer med alla de elever som inte är normala? Eller som inte passar in? Eller som inte blir bemötta för den människa de verkligen är eller som inte blir förstådda? I bästa fall (värsta fall för Klara) går de igenom grundskolan med att lärarna eller skolpersonalen inte förstår sig på dem. I värsta fall blir de skickade för att bli diagnosticerade – för det är ju något fel på dem. Inte alls så att de är skolan som organisation eller gud förbjude läraren som det är fel på. Jo, jag vet att det är som att svära i kyrkan, men dessvärre tror jag att Klara Svensson har mycket mer rätt än vad vi i skolan vill tillstå.

DN:s chefsredaktör Peter Wolodarski skriver den 5/12-15 att han granskat Statistiska Centralbyråns (SCB) statistik för hur det går för Sverige, se länk. Det är intressant att konstatera att BNP för tredje kvartalet i år har gått upp 3,9% i jämförelse med 2014. Samtidigt har motsvarande siffra för Finland landat på -0,2%. Sverige går som tåget konstaterar Wolodarski. Så här skriver han: ”1993 var ett speciellt år för Sverige. Landet hade precis gått igenom den värsta finanskrisen sedan 1930-talet. Flyktingmottagandet från krigets Balkan var rekordhögt, arbetslösheten och underskotten i den offentliga ekonomin hade stigit snabbt. Det var många, inte minst bland våra nationalekonomer, som uttryckte skepsis om framtiden. Budskapet var tydligt: vi behöver vänja oss vid en lägre levnadsstandard, åtminstone i förhållande till andra länder. Det svenska välståndet byggde på gamla industriföretag som etablerats 100 år tidigare. Återväxten i näringslivet var svag. Den svenska modellen hade kört in i väggen, fick vi höra. Hur har det gått sedan 1990-talet? Enligt SCB har BNP/capita, alltså välståndet per person, stigit med hela 52 procent mellan 1993 och 2014, rensat för inflation. Under samma period ökade befolkningen med 1 miljon, från 8,7 till 9,7 miljoner. Det är en förbluffande bra välståndsutveckling, med tanke på de allt vanligare tongångarna om att Moderaterna och Socialdemokraterna de senaste 30 åren ”förstört Sverige” med sitt ”invandringsexperiment”. En ny digital sektor, med företag som Spotify, Klarna och King i spetsen, har sedan millennieskiftet gett Sverige ett internationellt rykte som kreativt och dynamiskt. Stockholm rymmer ett globalt lysande IT-kluster, där många utlandsfödda arbetar. Om någon på 1990-talet sagt att den svenska ekonomin skulle växa med drygt 50 procent under de kommande två decennierna skulle personen ha avfärdats som verklighetsfrånvänd.” Så visst finns det pengar till att förstatliga skolan, göra en rejäl satsning på att både göra om kursplanerna samt att en stor utbildningsinsats när det gäller bedömning och resultatuppföljning. Och! Och! Och, ta emot alla de flyktingar som behöver vårt skydd och hjälp. Alla de som endast äger sitt liv och de kläder de bär på sin kropp. Som har flytt under de mest vidriga omständigheterna och som släpar på sina barn och sin familj. Som är trötta, hungriga, ledsna, frusna och drömmer om att bygga upp sitt liv i skydd och trygghet. För vi har pengar! För vi har plats! För vi har trygghet! För vi har skydd! För vi kan hjälpas åt! Vi svenskar som är världskända för att vara ett generöst folk som hjälper. Vi kan tillsammans! Så här skrev Stig Dagerman:

Men vad är medicinen när det gäller betygsproblemen? Ja inte fan är det relativa betyg i alla fall. Alla ni som tycker relativa betyg eller normalfördelning är bra eller ens rättvist har en hel del att fundera över. Ni har en kunskapsresa att göra. Mitt förslag är att ni läser Per Måhl: Betyg men på vad? Den finns inte tillgänglig i handeln, men går att få tag på begagnad på bokbörsen, se länk. Boken kommer även att erbjudas som e-bok på denna blogg i början av nästa år.

Avslutningsvis kan jag inte avhålla mig från att citera en artikel ur Metro fredagen 4 december 2015. Så här kan man läsa: ”Vetenskap. En kanadensisk studie kan ge världens cyniker rätt. Det finns nämligen ett samband mellan låg intelligens och att uppskatta vaga livssanningar – eller struntprat.” Kanske är det en och annan PIE-anhängare eller ens PIE:are som skulle passa in här. Givetvis känner de sig inte träffade, så enkelt är det givetvis inte, att de skulle kunna identifiera sig själva. Nej, det gäller så klart andra. ”Kanske den där Johan Kant faller inom denna studie”. Kanske det ja!!!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!