h1

Läraren – Viktigast!

02 januari 2016

I det här blogginlägget tar jag upp tre olika artiklar. Först är det Gabriel Heller-Sahlgren som menar att skolans alla problem beror på den progressiva pedagogiken. Jag håller med honom att denna pedagogik har stort ansvar till det som skett, men bilden av svensk skolan är lite mer komplex än så och jag diskuterar detta. Sedan har ett äldre inlägg av psykiatrikern David Eberhard dykt upp som tangerar de inlägg jag hade i Expressen om föräldrar. Eberhard menar att barnen tagit makten och hänvisar till sin bok med samma namn. Jag har läst boken och håller inte med Eberhard i allt, men i mycket. Dessutom är boken rätt rolig, utan att för den skull utgöra någon form av komisk litteratur. Den tredje som yttrar sig om skolan är Jan Guillou som menar att debatten 2015 handlade om migration och dessa problem, samtidigt som skolans problem inte diskuterades i samma grad. Ändå menar Guillou att om 10 år kommer dessa flyktingar verka i vårt samhälle men slakten av svensk skola kommer få förödande konsekvenser om 10 år. Jag avslutar blogginläggen med att diskutera varför jag tycker att lärarledd undervisning är det svensk skola behöver.

Gabriel Heller-Sahlgren skriver en ledarkrönika i Göteborgsposten, se länk. Heller-Sahlgren är doktorand vid Institutet för näringslivsforskning och använder forskningen som medel för att visa på vad som är fel på kunskapsskolan. Kanske lite väl tendentiöst kan jag tycka, eftersom han avvisar både kommunaliseringen, vinstintressen, friskolor och invandringen som anledningar till skolans problem. Hur kommer det sig? Jo, han hänvisar till forskning. Men vilken forskning då? Så här får det att läsa om Heller-Sahlgren, se länk: ” Några av de frågor Gabriel Heller Sahlgren försöker besvara i sin forskning:

  • Vad krävs för att skolmarknader ska fungera?
  • Hur reagerar aktörer inom skolväsendet på ekonomiska incitament?
  • Skillnader mellan vinstdrivande och icke-vinstdrivande skolor”

Istället lägger Gabriel Heller-Sahlgren all skuld hos den progressiva pedagogiken, vilken han avfärdar som nonsens. Så här skriver han: ”Recepten följer logiskt: lärare måste ta ett steg tillbaka och eleverna bör tillåtas söka efter kunskaperna själva. Betyg, läxor och annat som ökar elevkonkurrensen måste bort. Fokus på disciplin och lydnad bör minskas.”

Exakt – det jag har påtalat i många år och som Hans-Åke Scherp och Steve Wretman basunerade ut på 1990- och 2000-talet. Jag brukar kalla dessa ”Dewey-frälsta” för Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE). Heller-Sahlgren fortsätter: ”För att Sveriges kunskapsskola ska vara återupprättad år 2050 krävs därför drastiska förändringar. Lärarutbildningen måste baseras på rigorös forskning i stället för teoretiskt dravel. Kraven på elevinflytande i skollagen och läroplanerna måste bort. Centralprov som ökar incitamenten att plugga bör införas, helst i kombination med ett relativt betygs-system.”

Dessvärre går det inte ihop för Heller-Sahlgren här på slutet. Att återgå till det relativa betygssystemet vore döden och systemet mäter inte kunskap överhuvudtaget. Att införa det för att få någon slags tävlan i klassrummet smakar illa i min mun. Nä, om Heller-Sahlgren är intresserad av att sätta sig in i dessa frågor borde han läsa Per Måhls bok: Betyg – men på vad? Då skulle han få lite kött på benen. Boken kommer som e-bok på denna blogg nu i januari till ett förmånligt pris, så att alla som vill upplysa sig om det relativa betygssystemet kan sätta sig in i hur det fungerade.

Men invandring, kommunalisering och friskolor då? Det är väl klart att detta har påverkat skolan kopiöst mycket i negativ riktning. Att lärarflykt och urholkning av lärarens auktoritet har påverkat elevernas kunskaper och därmed resultatet kopiöst mycket. Gabriel Heller-Sahlgren får annars förklara:

  • Hur påverkar bostadssegregationen INTE skolans resultat (invandring)?
  • Hur påverkar okunniga kommunala politiker INTE skolans resultat?
  • Hur påverkar kommunförbundets (SKL) systematiska arbete att urholka lärarnas auktoritet INTE skolans resultat?
  • Hur påverkar friskolornas uppsugande av studiemotiverade elever från förorten INTE skolans resultat?

Jag har ju i min bloggserie om tio problem i skolan pekat ut och problematiserat om  dessa, se länk. Men så klart, jag är ju inte forskare. Dock, som forskaren ställer frågorna får man svaren, både i undersökningar, statistik och litteratur.

En annan person som har varit i farten är den kände läkaren David Eberhard. Han är ju känd, inte bara för att vara en framstående psykiatriker, utan även för att lyfta fram hur barnen tagit makten över samhället. I ett flertal bra böcker har han skrivit om detta fenomen. Det är en gammal artikel som har fått nytt liv via sociala media. Orginalartikeln skrev 2013, uppdaterades i juni 2015 och spreds till mig via sociala media strax innan jul. Även denna artikel är publicerad i Göteborgsposten, se länk. Så här skriver David Eberhard: ”Den så kallade flumskolan med problembaserad inlärning och grupparbeten, i stället för kunskapsfokus och färdighetsträning, har varit förödande för kvaliteten. Att försöka få sjuåringar att diskutera i stället för att inhämta kunskap är minst sagt märkligt. Rädslan för katederundervisning tycks ha skrämt vetandet ur barnen. Det är inte konstigt att barn inte lär sig saker när det inte finns något krav på att de ska göra det och då nyttan inte är uppenbar. Vad Pisa-rapporten visar är att svenska elever är dåliga på kunskaper men bra på att ställa till oreda.”

Han fortsätter: ”Därför kan man inte förbjuda barn att prata i mobiltelefon eller surfa på internet inne i klassrummen. Inte för att det inte skulle gå att förbjuda utan för att hela kulturen är inkluderande, barnfokuserad och tillåtande. Termer som egentligen betyder gränslös. Detta gör att det inte längre är föräldrarna som styr utan barnen. Maten blir då barnanpassad, liksom semestern, barnens klädval och vad familjen ser på teve. Barnen har fått makten till skänks. Men min dräng har också en dräng. Så när barnen kommer till skolan blommar föräldrarna ut. Där får de vara ställföreträdande auktoriteter. Där kan de säga till. Så när ens barn klagar på läraren tar dagens föräldrar för givet att det minsann inte är något fel på det egna barnet. Alltså kan läraren inte ens köra ut ett barn som stör på lektionerna. Det går knappt att rätta ett prov utan att föräldrar ropar på orättvisor. När sedan skolministern föreslår den tämligen självklara åtgärden att man ska låsa dörren för de som kommer för sent blir det föräldrauppror på riktigt.”

Känns detta igen? Jo, alltför väl och det är just detta som jag har påtalat i två debattinlägg i Expressen i höst, se länk och länk. Skolan måste värna sin personal. Rektor behöver backa upp sin personal till 100% och ta strid mot föräldrar. Jag menar givetvis inte att det ska pågå krig, vi ska bygga goda relationer med både elever och föräldrar, men skolan behöver dra gränser för vad som är skolans uppgifter och hemmets uppgifter. Skolan, det vill säga lärare och rektor (och annan personal), behöver dra en gräns för hur eleven får bete sig. Och kraven ska läggas på föräldrarna. Det går inte att komma till en arbetsplats och fullständigt förstöra för sig själv och andra.

Jan Guillou, skrev en nyårskrönika i Aftonbladet 27/12-15, se länk, om hur slakten av den svenska skolan är viktigare än terrordåd och flyktingströmmar. Guillou menar att vi detta år har debatterat flyktingmottagandet och lyft fram kris och katastrof, medan han själv menar att det kommer gå bra på samma sätt som vi tog emot 100 000 flyktingar från Bosnien på 1990-talet. Däremot pågår ständigt en slakt av den svenska skolan menar Jan Guillou och det debatterade vi lite om 2015. Hans poäng är dock att skolan är ett betydligt större problem på sikt och riskerar att hota vår framtida nation. Så här skriver han: ”År 2015 stod det klart att Sverige höll sig med världens mest privatiserade skolor. Svenska och utländska så kallade risk­kapitalister högg för sig allt mer. Rena skojarföretag som Thoren­gruppen lade under sig skola efter skola och gjorde sina vinster på att försämra undervisningen. Tiotusentals svenska skolbarn, framför allt från underklassen, fick betala priset för de vinstdrivande försämringarna, medan den liberala medelklassen applåderade ”valfriheten”.

Jag vill inte på något sätt ta ställning för eller emot Thorengruppen, det har jag för lite kunskap om. Har läst en del, t.ex. att man hotas av vite efter allvarliga brister, länk. Men är det så att vinst görs på försämrad utbildning så undrar jag om skolmyndigheter och riksdagspolitiker har lärt sig någonting av John Baur-skandalen, då riskkapitalbolag mjölkade ut så mycket som möjligt ur skolkoncernen med hjälp av försämrad undervisning och att eleverna fick klara sig själva, se Världens bästa skitskola, länk. Kanske tid för eftertanke – ni som bär ansvar? Kanske tid att sätta upp tydliga kvalitetskriterier redan från början och sedan följa upp dessa? Hot om vite kom från Skolinspektionen – kanske indraget tillstånd ska komma på tapeten?

Och ständigt dessa förlorare – underklassens barn. Precis som Jan Guillou skriver om, medelklassen applåderar valfrihet och barn i förorterna som inte har samma förutsättningar får betala priset för detta. Det är ständigt på detta sätt. När en ”framgångsrik” pedagogik ska testas, t.ex. Lesson studies eller liknande – åker man till Rosengård, Rinkeby, Bergsjön eller Jordbro? Nixum pixum, man åker till Bromma eller Gränna. Och så står alla i givakt och gör vågen inför den ”nya” progressiva pedagogiken. Men ute i förorten, inte minst de segregerade förorterna är det bara lärarledd undervisning som gäller. Jag kan skriva KATEDERUNDERVISNING.

För det är exakt som Gabriel Heller-Sahlgren och David Eberhard säger, svensk skola ägna sig åt lärarledd undervisning. Vi behöver satsa krutet på våra lärare, lyfta dem och få nya nyfikna och engagerade studenter att vilja bli lärare. Tyvärr har Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) förgiftat ordet katederundervisning och bilden där lärare undervisar från katedern är som Caligula i filmen Hets. En cynisk och elak lärare som tryckte ner sina elever och fick dem att känna osäkerhet och rädsla. Nej, lärarledd undervisning är nödvändigt för att få med sig alla i förorten, för att alla ska lära sig och vara med på den underbara kunskapsresan. Jag kan berätta en hemlis, för dem som inte känner till det………………..lärarledd undervisning är ett sätt individualisera! Vad? säger du som läser. Jo, det är i diskussionen mellan läraren och eleverna och problematiseringen på whiteboarden eller smartboarden som ”svagisarna” får en aha-upplevelse: ”Jaså, är det så det hänger ihop”. Ni vet det som Vygotskij snackar om, den proximala utvecklingszonen, det vill säga vad den individuella eleven kan lära sig tillsammans med andra mer kunniga personer så som läraren och klasskamraterna. Nu kanske den största pessimisten invänder mot att de duktiga eleverna ska vara någon slags hjälplärare och inte få den utveckling den behöver – lugn bara lugn. Allt man lär sig i skolan är nytt – allt! Inom vissa ämnen, t.ex. matematik, ägnar man sig åt repetition (eftersom det är kunskapens moder), men annars är varje nytt arbetsområde ny kunskap för eleverna. Att få vara högst delaktig och framåt på lärarledda diskussioner och problematisering i helklass ger de starka eleverna väldigt mycket, fast på en annan nivå än ”svagisarna”. Att sätta ord på och formulera sina tankar är väldigt utvecklande.

Utöver detta leder god lärarledd undervisning till att klassen disciplineras. Ordvalet låter inte roligt för alla fina människor som tror att barn är väluppfostrade och gör exakt som läraren säger. ”Lilla Pelle skulle aldrig göra så, det gör han inte hemma. Det måste vara skolans fel”. Nä, men i skolan beter han sig mycket illa och förstör för sig själv och sina kamrater. Kära läsare, lite disciplin skadar verkligen inte och med lärarledd undervisning disciplinerar man elever som vanligtvis tar för stor plats. Det är heller inte helt ovanligt att klassen säger ifrån mot det störande elementet, något som kallas för kollektiv disciplinering. För alla elever vill lära sig, även stök-Pelle. Givetvis tillåter inte läraren något slags ”Caligula-beteende”, var sig hos sig själv eller eleverna. Stökiga elever ska tillrättavisas och sedan vara med i undervisningen. De ska lyckas i skolarbetet. Och tro mig, detta har jag väldigt mycket erfarenhet av. Så många elever som jag har disciplinerat under många år som lärare. Många! Och i nästan 100% av fallen har det gått bra.

Det finns faktiskt ännu en bonus till att läraren leder undervisningen – man har så fruktansvärt roligt ihop. Det är kul att lära sig och många lär sig mycket. Det kunde komma elever till mig på Jordbromalmsskolan och säga att de längtade till SO-lektionerna. Det kunde också komma elever till mig i slutet av 9:an och säga att de egentligen inte tyckte särskilt mycket om SO-ämnena, utan var mer intresserade av NO, fast de tyckte mina lektioner var så roliga. Och det är ju det – skolan ska vara rolig. Sätt inte eleverna i självständigt arbete, men en dator eller fyller-i-bok. Det blir skittråkigt. Vill du veta mer om min syn på lärarjobbet och lite tips, läs min bok Yrke: Lärare. Den går att låna på biblioteket, eller köpa på extrapris på förlaget, se länk.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

Annonser

22 kommentarer

  1. Jag tror det i ljuset av situationen är hög tid, och oerhört angeläget att just börja lyfta upp perspektiv (och forskning) om skolan (och skolsystemet) från områden som idag ofta hamnat utanför diskussionen, som ett led i processen att slutligen kunna välta den ideologiska koloss vi nu har över ända.

    Men, det viktiga tror jag är att vi är uppmärksamma så att vi inte går från askan in i elden, i bemärkelsen att försöka ersätta en dominerande ideologi med en annan, utan att vi den här gången ser till att systemet inte kidnappas av en enskild intressegrupp (för sina egna politiska syften).

    Jag kommer inte ihåg om den här videon (en paneldebatt om de Svenska skolresultaten som hölls av IFN under november) har tagits upp i något tidigare sammanhang, men det känns passande att påminna om den (om inte annat). Bland annat deltar just Gabriel Heller Sahlgren samt Jonas Vlachos.Skolresultaten sjunker – vem vet varför (Presentation av deltagarna börjar ca 5 min in i videon)

    En annan intressant video (för att följa trenden av externa observatörer), av Mats Alvesson Mål och ledning i skolan eller värdegrunder, regelföljande och skyltfönster? (Mats är organisations- och ledningsforskare vid Ekonomihögskolan i Lund).


    • Nicklas,
      Nu har jag nästan sett klart på paneldebatten. Oh my god! Här står fyra forskare och säger sig inte ha så mycket data och är försiktiga att uttala sig, eftersom man har så lite forskning, fast ändå har man en del åsikter. Men, vänta nu ett tag, det finns ju hur mycket underlag som helst. Betyg och skolplaneenkäter. Dessutom visar de väldigt stor okunnighet på det pedagogiska området. Jag tror att det får bli ett blogginlägg framöver.


      • Johan,
        Ett av problemen är (som jag ser det) att nationalekonomerna för att verkligen komma till sin rätt behöver bra högkvalitativa data att jobba med, vilket idag ofta saknas av skäl som vi alla känner till allt för väl, något som ju deltagarna (som du noterade) också underströk. Det är (om inte annat) ett ytterligare starkt vägande skäl till varför vi inför framtiden måste se till att bli mycket mycket bättre på att samla in sådan information.

        Annars blir resultatet lätt en variant på (garbage in garbage out), och problemet är (som jag upplever det) att ekonomerna ibland blir lite för upptagna och entusiasitiska med sina modeller eller sin matematiska färdighet, snarare än att lägga tillräcklig vikt vid indatans kvalitet och validitet…

        Vilket jag tror är extra farligt när man samtidigt har en tendens att generalisera (extrapolera) så kraftigt som man ofta gör inom NE.


  2. Heller-Sahlgrens kritik mot det han kallar progressiv pedagogik är lätt att instämma i. Dessvärre verkar han dra slutsatsen att ett fel utesluter andra (det skulle han nog inte instämma i men jag får intrycket att han i praktiken resonerar så i flera avseenden när det gäller skolfrågor).
    Detta inlägg av Jonas Vlachos och den efterföljande diskussionen i kommentarfältet har bäring på Heller-Sahlgrens ståndpunkt:
    http://ekonomistas.se/2014/07/24/den-svenska-friskoldebatten-blir-internationell/


    • Niklas,
      Oj, vilken debatt! Orkar inte ens läsa allt munhuggande. Men tack.


      • Nej, man behöver inte läsa allt munhuggande. Den viktiga poängen här är att det antagligen ligger en hel del i Heller-Sahlgrens kritik av progressiv pedagogik, men att det på intet vis utesluter att andra omständigheter också kan ha bidragit till skolans nedgång. Framför allt finns det skäl att misstänka att det H-S kallar progressiv pedagogik lättare fick genomslag i och med kommunaliseringen och friskolereformen.


      • Niklas,
        Jo, så är det nog. Det är bra att GHS pekar ut den progressiva pedagogiken, men tyvärr drar han fel slutsatser av en hel del, dels beroende på okunnighet och dels beroende på att han inte har data nog för att helt säkert vetenskapligt belägga det han påstår. Med andra ord en hel del tyckande.

        Nu kan den kritiske anse att jag är en åsiktsmaskin, eftersom jag saknar vetenskaplig grund i det jag säger, alltså jag är ingen forskare. Men jag vilar dels på de utredningar som gjorts av bland annat Leif Davidsson och Riksrevisionen och dels empiriskt utifrån mina 16 år i skolans konkreta värld. Dock väger detta lätt.


      • ”Den viktiga poängen här är att det antagligen ligger en hel del i Heller-Sahlgrens kritik av progressiv pedagogik, men att det på intet vis utesluter att andra omständigheter också kan ha bidragit till skolans nedgång”

        Det är, som jag ser det, en av våra största kognitiva svagheter (eller brist om man så vill) att vi alla har en så stark inbyggd drift att kategorisera ner världen i svart eller vitt, eller som i det här fallet, kanske riskera att fastna (eller fokusera) för mycket på en enskild orsak.

        Nu kan det ibland vara svårt att fånga upp alla nyanser i den här formen av debatter eller artiklar, och ibland så kan man också välja att tona ned komplexiteten för att enklare kunna slå igenom med vad man anser är det absolut viktigaste budskapet.

        Men, den psykologiska forskningen (som praktisk historisk erfarenhet) är som jag upplever det knökfull med exempel på hur man gång på gång just faller ned i en sådan grop.

        Jag är dock övertygad om att GHS och andra nationalekonomer måste få en (större) plats i diskussionen, inte minst eftersom de kan hjälpa till med att koppla ihop (och verklighetsförankra) de ekonomiska perspektiven och konsekvenserna kring vad man väljer att göra eller inte göra inom skolsystemet.

        Det viktiga tror jag dock är (för att skydda oss från ”gropen”) att de inte får stå ensamma på scenen, som i IFNs debatt. Tänk om Johan (med sin praktiska erfarenhet från ”golvet”) hade fått sitta med på ett hörn, och sjuta in perspektiv och kritik och när en fråga t.ex. faller ned på skol eller individnivå, kunna avbryta och säga: ”stopp och belägg här för några ögonblick, har ni tänkt på det här…”

        Det skulle jag se som ett stort steg framåt, och ett steg som förhoppningsvis kanske skulle kunna rädda oss från att gå in på den väg USA nu är inne på, där ekonomer (national- som företagsvarianten) fått ett mycket större inflytande, och där det ibland känns som att man nu försöker styra skolan (och lärare, rektorer och elever) som om det närmast vore produktion av iphones.


      • Nicklas,
        Tack för Youtube-klippet, det ligger ett färdigskrivet blogginlägg och väntar på publicering. Tror dock att jag ska släppa iväg ett annat blogginlägg före. Jag blir mörkrädd när jag ser klippet, här står en professor, två docenter och en doktorand – alla forskar på skolan och säger i princip ingenting på 1,5 timme. Och de tar inte upp resultatuppföljning eller att svensk skola fick ett annat ekonomiskt styrsystem på 90-talet. Märkligt.

        Ok, du tycker att vi behöver ha med nationalekonomernas perspektiv. Då behöver de allt jobba upp sig och komma med konkreta förslag och åtgärder. Definitivt inte ensamma som du skriver, utan tillsammans med andra yrkeskårer, t.ex. hjärnforskarna och statsvetarna.

        För övrigt vet jag inte om jag skulle kunna bidra något till debatten om jag var med, kanske hade det blivit lite mer förvirrande. En moderator som är mer på och kunnig hade däremot varit bättre. Jag som annars tycker Sanna Rayman har skrivit ganska bra texter om skolan.


      • Johan,
        En reflektion jag har, är att nationalekonomerna har kommit att sugas in i det vakum som uppstod när den akademiska skolforskning lämnade ”walk over” och vandrade ut i den idelogiska snårskogen, i många (för samhället som helhet) helt grundläggande och centrala utbildningsfrågor.

        Problemet är att de är (som jag ser det) i många aspekter illa rustade för att (självständigt) möta den utmaningen, pga av att de verktyg man har i lådan, dvs den kunskap, metodologi och perspektiv som de normalt använder inte alla gånger matchar behoven och situationens krav. Häri ligger risken, för om man står med en hammare i handen, så tenderar alla problem man ser bli till spikar…

        Men, kan vi bara (bildligt) se till att leverera en massa plankor med spikar att slå in, så kan de hamra på i all lycka, och till ömsesidig nytta.

        Dvs vi behöver samla in bra konstruktiva data, sätta upp och genomföra verkliga konkreta experiment (i stor skala) och noggrannt observera utfallen, både på kort som lång sikt. Och, för att detta ska få bästa möjliga effekt så behöver vi (som jag ser det) även utnyttja deras expertis och kunskap och involvera dem i planeringsstadierna. Vad ska vi mäta, hur ska vi mäta, vilket information ska vi samla in i övrigt?

        Men, NE ska inte (som jag ser det) ha ansvaret för att välja (eller styra) själva innehållet i experimenten, dvs de förändringar, (interventioner) man vill studera, i.e. vad lärarna gör eller inte gör o.s.v. för det har man helt enkelt inte kompetens för.

        Det är istället precis som du säger, något som måste ske, (på liknande sätt genom att väva samman kunskap och expertis från många håll),

        ”…tillsammans med andra yrkeskårer, t.ex. hjärnforskarna och statsvetarna.”

        ”För övrigt vet jag inte om jag skulle kunna bidra något till debatten om jag var med”

        Kanske, kanske inte, jag är inte så säker. Att ha någon med väl grundad lång praktisk erfarenhet som skulle kunna spänna ögonen i herrar Sahlgren m.fl. och påpeka när de är helt ute och cyklar, tror jag ibland skulle kunna vara väldigt värdefullt (för alla inblandade). 🙂


      • Tack Nicklas!


  3. Den progressiva pedagogiken har sågats längs med fotknölarna tidigare. Det var i USA efter andra världskriget, som man inte tyckte att den amerikanska skolan höll måttet. Man identifierade att skolan hade avintellektualiserats. John Dewey prioriterade ju den manuella koden. Hela skulden lades på den progressiva pedagogiken. Det var bara några år innan ”liket” (eller var det Frankensteins monster) fördes över till Sverige.
    Om man söker info på svenska Wikipedia finner man inget som stödjer vad jag skriver, men det betyder ju inte att det jag skriver är felaktigt.


  4. Jag håller med Nicklas Myhrbjörk i dennes farhågor om att en ”ny” ideologi lätt kan ta över.

    Och då är frågan om den progressiva ideologin tvingas under jorden till förmån för någon variant av nationalekonomisk ideologi. Kan inte skolans och universitetens målstyrning ses som ett utslag av ett nationalekonomiskt eller rättare sagt en företagsekonomisk syn på människor och kunskap?

    Samtidigt är det intressant att skribenter med så vitt skilda politiska ståndpunkter som å ena sidan David Eberhard, å andra sidan Jan Guillou, är kritiska till dagens svenska skola. Där har Johan onekligen garderat sig mot en ensidig ideologisk slagsida i debatten. Samtidigt kan man fundera över om David Eberhard och Jan Guillou kritiserar samma sak, vad gäller skolan?

    Återigen menar jag att Niklas har en poäng. Ilskan mot dagens förhållanden i svensk skola kan lätt spilla över till en övertolkning och en överkategorisering där begrepp som flum och progressivism klistras på en grupp, medan begrepp som katederundervisning, essentialism och dylikt klistras på en annan grupp.

    En sådan kategorisering ger sken av att skola och utbildning är en enkel och entydig verksamhet.

    Statistiska mätningar är ett annat sätt att förenkla verkligheten.
    Vetenskapens uppgift, framför allt de vetenskaper som studerar människor och samhälle, är att abstrahera en komplex verklighet till en mer generell nivå via begrepp och teorier. Om det finns en övertro på att dessa generaliseringar gäller i alla klassrum för alla specifika elever och situationer finns det en risk för en ny backlash.

    En kombination av generell vetenskaplig kunskap, lärarens beprövade erfarenheter och ett reflexivt förhållningssätt som uppmärksammar det specifika och unika menar jag är att föredra.

    Slutligen vad gäller såväl David Eberhard som Gabriel Heller Sahlgren (i hans ursprungliga artikel) så tar de upp relevanta samhällsförändringar som har skett. T.ex. förändrad relation mellan barn och vuxna vad gäller Eberhard. Men gör Eberhard en analys av denna förändring? Det var en förändring som möjliggjordes av bl.a. att den patriarkala familjen fick stå tillbaka. Denna förändring möjliggjorde i sin tur tvåförsörjarfamiljen, en ökad skattebas för en utökad offentlig sektor och de välfärdsförändringar som Heller Sahlgren (i sin ursprungliga artikel) ser som ett hinder för att motivera barn att kämpa i skolan. Ju bättre människorna fick, desto högre krav tenderade de att ställa på t.ex. skolan.

    Den utökade välfärden skapade i sin tur många högutbildade vilket i sin tur påverkade lärarkårens status. Etc.

    Få vill gå tillbaka i samhällsutvecklingen, medan många vill ändra skolan.


    • Pär,

      Det är ett stort problem med övertolkning lite här och där inom skolans värld. Inte minst PIE brukar ägna sig åt övertolkning. För att slå hål på övertolkning behövs det kunniga personer som problematiserer, vilket verkar vara en bristvara ute i den ”stora debatten” ute i det ”stora samhället”, inte här på bloggen där det är många kunniga personer som diskuterar och problematiserar. Men du har helt rätt, övertolkningen är ett stort problem, som jag kanske borde skriva ett blogginlägg om.

      Boken ”Hur barnen tog makten” är en mycket intressant och lite rolig bok (ej komiskt) där David Eberhard leder sina åsikter i bevisning. Givetvis på en slags åsiktsnivå, men med belägg för vad han säger i litteratur och statistik lika väl som vilken pedagogisk forskare som helst, men när det gäller vetenskaplig korrekthet kanske det inte riktigt håller 100%. Men Eberhard har rätt i det han säger anser jag. Någon annan anser något annat och en tredje person kan ha ytterligare en åsikt. Det är just det David Eberhard lyfter fram i sin bok, att vi har en massa åsikter som bygger på just vårt perspektiv, som kan vara beroende på massor av olika orsaker, t.ex. vem man är, hur gammal man är, vilken utbildningsgrad man har, om man är man/kvinna och så vidare. Bland annat tar Eberhard upp det förändrade samhället och skolan med den. Läs boken – jag tror du dessutom kommer tycka den är underhållande, Eberhard raljerar på ett härligt sätt med en del åsikter, utan att för den skull göra bort någon.


    • Pär,

      ”Samtidigt är det intressant att skribenter med så vitt skilda politiska ståndpunkter som å ena sidan David Eberhard, å andra sidan Jan Guillou, är kritiska till dagens svenska skola. Där har Johan onekligen garderat sig mot en ensidig ideologisk slagsida i debatten…”

      Det här är (för mig) ett oerhört märklig resonemang, där man (till synes) kategoriserar, stämplar och reducerar ned människors åsikter inom alla möjliga områden, utifrån politiska ståndpunker.

      Kan det inte helt enkelt vara så att både Eberhard som Guillou har rätt, samtidigt?

      För mig är frågan om vilken politiskt parti de röstar på, ungefär lika relevant som om de föredrar en Nya Zeeländsk Chardonnay, eller en Fransk Pinot noir.

      Guillou och Eberhard kan ha rätt i en fråga, och tokfel i en annan och vise versa. Ingen människa har rätt i allt han eller hon gör eller säger, utan vi gör alla massor av fel, minns fel, förstår fel, drar fel slutsatser. Vad som måste få avgöra är den inre logiken och konsistensen i deras resonemang, och, vad bevisen konkret säger oss i varje enskilt fall. Stödjer bevisen deras argumentation eller inte!

      ”Få vill gå tillbaka i samhällsutvecklingen”

      Vårt samhälle är (i mina ögon) varken så ”endimensionellt” eller så kulturellt deterministiskt som du ger sken av, i bemärkelsen att du bara skulle kunna gå framåt eller bakåt, utan det är oändligt mycket mera mångfacetterad och flexibel.

      Andra länder har bevisligen kunnat kombinera både samhällsutveckling, som bevarat kapaciteten och prestationsförmågan hos sina skolsystem, samtidigt. Det här är en fråga som styrs av normer, prioriteringar, värderingar och kultur, vilket alla är saker som vi själva defacto har makten över, och kan förändra. Det är en fråga om kunskap, vilja och motivation, ingen i sten huggen naturlag, vilket är vad bl.a. Eberhard understryker i sina böcker.


  5. Hej Johan!

    Jag tolkar GHS ledarkrönika i GP lite annorlunda än du gör.

    GHS skriver: ”… progressiv pedagogik är nonsens. Nationalekonomisk forskning visar att den kan leda till kraftigt försämrade resultat. Kognitiv psykologi motsäger också progressiva idéer om hur inlärning fungerar. Progressivismen var en dålig teori som aldrig bekräftats empiriskt.”

    Jag tolkar GHS så här. S.k. progressiv pedagogik försämrar kunskapsinlärningen *oberoende* av alla andra faktorer t.ex. oberoende av vem som är huvudman för skolan, oberoende av elevunderlaget, oberoende av bostadssegregationen m.m. m.m.

    Därför anser GHS, att den s.k. progressiva pedagogiken bör överges – inte därför att den ensamt skulle ha förorsakat den svenska skolans samtliga problem.


    • Hej Arvid,
      Härligt att du är med och delger dina tankar.

      Tack för din tolkning, du har säkert rätt, det är nog så GHS menar. Och jag delar över lag GHS åsikter om den progressiva pedagogiken. Det som jag tycker är problematiskt när det gäller GHS är att han avfärdar alla andra orsaker till svensk skolas fria fall. Jag menar ju att det är en rad olika sammanhängande orsaker, som jag försökt belysa i bloggserien skolans 10 problem, även om progressiva pedagogiken kanske har störst ansvar i detta förfall. Kanske svårt att på en ledarkrönika ta upp alla dessa problem, men att avvisa dem så tvärsäkert som GHS gör tycker jag är olyckligt.

      Jag har ett färdigt blogginlägg som kommer publiceras inom ett par veckor (har flera stycken men väljer att ha lite tidsintervall mellan blogginläggen) som bygger på en paneldebatt med fyra nationalekonomer, bland annat GHS. Jag fick tipset från Nicklas Myhrbjörk och det är verkligen intressant att se detta Youtube-klipp, för de fyra nationalekonomerna bringar inte direkt klarhet i något alls. Tack Nicklas för det, om du läser detta. Här är klippet Arvid:

      Bloggen kommer.


  6. Man behöver inte nödvändigtvis tvista om vad som skadat skolan mest om det är den progressiva pedagogiken eller kommunaliseringen etc. De politiska partierna ska väl få sin del av skulden också. Skolan har varit på nedgång i femtio år och bara några få saker har funnits hela perioden och det är den progressiva pedagogiken och det är de pedagogiska institutionerna som tog över styret över lärarutbildningarna från metodiken.

    Som jag skrev tidigare så sågades i USA efter andra världskriget John Dewey och den progressiva pedagogiken längs med fotknölarna. Tyvärr blev detta inte allmänt känt i Sverige. Om detta hade blivit känt i Sverige hade det kunnat spara svensk skola mycket olycka.

    Så till nationalekonomerna. Möjligen är några rädda för att det är några sparnissar eller tidsstudienissar, vilket det inte behöver vara. De är inte att jämföra med en ekonomiavdelning på en kommun. De som sitter där är företagsekonomer och inte nationalekonomer. En sak som jag saknar är en fråga för nationalekonomer och det är vad den dåliga svenska skolan kostar Sverige i onödiga kostnader. Troligen handlar det om miljarder SEK varje år eller ännu mer troligt 10-tals miljarder SEK varje år. I så fall handlar det om 100-tals miljarder SEK i onödiga kostnader under en tioårsperiod.

    Vad dessa nationalekonomer kan om skolan vet jag inte. Däremot vet jag mer vad svenska fackpedagoger kan och det är inte mycket och de är inte ”up to date” med internationell forskning. Sedan har vi övrig skolnomenklatura som personal på Skolverket och skolavdelningar i kommuner etc. De senare kallade Jan Björklund för amatörer. Jag roade mig för några år sedan att läsa några PISA-rapporter mm från pärm till pärm. Det handlade ofta om 400 sidor per rapport. Det jag slogs av var att de som debatterade rapporterna uppenbart inte hade läst dem. Det märktes tydligt. Det är min uppfattning att maximalt 2-3 procent av skolnomenklaturan, som sitter på makten över skolan, har läst PISA-rapporterna och John Hatties böcker. I varje fall visar de inga tecken på att de läst eller förstått någonting. Tänk om alla i samhället skulle sköta sitt arbete som skolnomenklaturan gör. Ingenting skulle fungera! Det ställer naturligtvis frågan om behovet av körkort för skolbyråkrater eller legitimation för skoltjänstemän om man så vill.

    Jag har nu i alla fall noggrant studerat John Hatties forskning. Han tar avstånd från den progressiva pedagogiken så tydligt som en seriös forskare kan göra. John Hattie använder sin egen terminologi. Hattie delar upp metoderna för lärande i skolan i två huvudinriktningar ”Strukturerat lärande” och konstruktivism, ”Strukturerat lärande” är effektivare säger John Hattie och metoden innehåller flera steg som motivering, lärares presentation, handledd övning, summering och övning.

    Konstruktivismen förespråkar ett elevcentrerat undersökande, problembaserat uppgiftsbaserat lärande. Meningen är att enskilda elever ska ”skaffa sig kunskaper och skapa mening genom sina egna aktiviteter som PBL (problembaserat lärande) och med minsta möjliga inblandning från lärare. Hattie är kritisk till konstruktivismen och menar att hans forskning visat att aktiv och handledd undervisning är mycket effektivare.


    • Johnny,

      Jag delar din åsikt om att det inte finns någon poäng att tvista om vad som skadat skolan mest och det var därför jag vid flera tillfällen lyfte fram att min bloggserie skolan 10 problem inte var någon topplista där en punkt låg före den andra, utan att dessa hängde ihop. Däremot är det viktigt att visa på hur problemen hänger samman och att de är många. Kanske är den progressiva pedagogiken ett av de största problemen, för det genomsyrar så mycket och är så otroligt utbredd bland pedagogiska maktpositioner.

      Jag delar din åsikt när det gäller PISA och Hattie. Även om jag inte har läst PISA-rapporten från pärm till pärm har jag satt mig in i den senast och läst en hel del, detsamma gäller Hattie. Men jag tror det gäller allt. Människor har åsikter, t.ex. om Läsutvecklingsschemat (LUS), men man har inte läst boken. Ett ganska dåligt omdöme anser jag.


  7. Apropå Jan Guillou och hans spekulation om förödande konsekvenser av dagens svenska skola.

    Inom riskforskning sysslar man med sannolikheter att något ska inträffa och försöker uppskatta konsekvenserna om det inträffar.

    För att få perspektiv på dagens kriser och katastrofer rekommenderas en läsning av rapporten ”Global Challenges: 12 risks that threaten human civilization”. Den finns på följande adress:
    http://globalchallenges.org/wp-content/uploads/12-Risks-with-infinite-impact-full-report-1.pdf

    9 av dessa 12 risker är helt eller delvis orsakade av människor och mänsklig kunskap – och sätten att förebygga dessa risker blir således även det med mänsklig kunskap.


  8. Matematikläraren är viktigast. Detta eftersom mycket i vårt samhälle är uppbyggt på matematiskt tänkande, t.ex. teknik, ekonomi, medicin etc. För att detta ska fungera behöver således denna kunskap gå i arv till kommande generationer.

    Men samtidigt lär matematikläraren få konkurrens av en robot. Bland annat framhåller Erik Brynjolfsson och Andreww Mcafee (2015) i boken ”Den andra maskinåldern. Arbete, utveckling och välstånd i en tid av lysande teknologi” att matematiskt tänkande utvecklades sent i den mänskliga evolutionen och är därför enklare att övefföra till robotar än t.ex. sociala kompetenser som har utvecklats under betydligt längre tid.

    Bilkskolläraren lär försvinna. Åtminstone om man ska tro bla. Olle Häggström, professor i matematik vid Chalmers, som förutspår att förarlösa bilar kommer att slå igenom under de kommande 10-15- åren, bla. på grund av att de är säkrare än när människor kör en bil. Häggström går så långt så han utesluter inte att det kan bli förbud på att själv köra en bil. Nästa år, 2017, kommer ett försök med förarlösa bilar att göras i en del av Göteborg.

    Datorer och robotar har kommt för att stanna. Det finns en trappa i denna utveckling. I det första trappsteget skulle roboten förstärka mänskliga handlingar, i den andra trappsteget ska roboten komplettera människan och i det tredje ska roboten ersätta människan. Det finns forskning, t.ex. från Stiftelsen för strategisk forskniing, som pekar på att 2,5 miljoner mänskliga arbetstillfällen kommer att inom en 20-årsperiod ersättas av robotar. Människorelaterade yrken, krreativa yrken, konstnärer förutspås däremot varfa eftertraktade. Hur förhåller sig dagens skola till denna tänkta framtid?

    Mer om robotar och arbetslinjen finns i denna film från youtube: Valet 2030: Arbetslinjen i ett automatiserat arbetsliv?

    Det märkliga var att när jag visade denna film för en liten grupp studenter (i ämneslkärarutbildningen i samhällskunskap) så menade en student att denna utveckling kommer smygande, det pratas inte om den. Denne student är ändå 35 år yngre än vad jag är och borde vara mer insatt i detta än vad jag är. Eller pratar man inte om framtiden i skolan? På den här lärarbloggen är det i alla fall tyst om framtiden!

    En annan grupp studenter menar att det måste vara vi,.människor som bestämmer, om vi vill att arbeten ska försvinna. Och så kanske det är.

    Men så var det det här med det som inom artificiell intelligens benämns som ”singulariteten”. Ett tillstånd där datorerna blir intelligentare än människor på alla områden. Futurologen Ray Kurtzweil menar att detta kommer att ske ca år 2045 – då kommer rob otar att bestämma samhä’llsutvcklingen ochg han menar att detta är bra.

    Andra menar att det inte är möjligt, t.ex. Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik.

    En tredje kategori forskare, t.ex. Olle Häggström och Nick Bostrom ser en risk om singulariteten skulle inträffa. Nick Bostroms lösning på detta problem är att inpränta mänskliga värden i datorerna innan de når singularitetsstadiet. Liksom Brynjolfsson och Mcafee har Bostrom en lång tidsperiod när han summerar evolutionen fram till dagens människa, som alltså i morgon riskerar att vara passerad i intelligens av en dator/robot. För mer om detta Se filmen ”What happens when our computers get smarter than we are?

    Aktuella böker i ämnet är bla.
    Nick Bostrom (2015) ”Superintelligens. De tänkande maskinernas tidsålder”. Fri tanke. (Boken kom ut på engelska år 2014)

    Olle Häggström (2016) ”Here be dragons: Science, technology and the future of humanity”. Oxford University Press.

    Jo, läraren är viktig – men samtal är viktigare. Samtal mellan lärare och mellan lärare och elever och mellan elever – samtal om vår samtid och vår framtid!


  9. Bostroms föresläsning finns här.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s