h1

Lärarlegitimationen ställer krav på ämbetsutbildning

24 januari 2016

Det här blogginlägget handlar om hur införandet av lärarlegitimation – att bara lärare med legitimation får sätta betyg – ställer krav på en ämbetsutbildning värd namnet. När inte lärosätena tillhandahåller denna utbildning, t.ex. Stockholms Universitet, sätter man den rättssäkerheten ur spel. Här verkar omedveten okunnighet råda!

Lärarutbildningen är en professionsutbildning som utbildar lärare till att verka i offentlig sektor där huvudman kan både vara kommunal och privat (även statlig). Lärarens profession styrs av ett statligt reglerat regelverk. Läraren utför sitt arbete under ämbetsansvar och där ingår att följa de lagar och förordningar som reglerar skolans verksamhet. När en lärare tagit examen från lärarutbildningen ansöker denne om lärarlegitimation, som ska vara en slags garanti för att vederbörande kan utföra sitt arbete som ämbetsman.

Men får alla nyexaminerade lärare denna utbildning? Hur ser det ut med bedömningskunskaperna och kompetensen när det gäller betygsättning? Hur är kunskaperna om regelverket? Är den på topp? Skulle inte tro det! Exempelvis har Stockholms Universitet, som jag tidigare skrev ett blogginlägg om, se länk, inte tillgodosett den professionsutbildning som lärarutbildningen är. Eller om man vill säga det, en ämbetsutbildning.

Yrkesverksamma lärare måste ovillkorligen följa det regelverk som styr skolans verksamhet. Bristande kunskap är inte en ursäkt för att de inte följer regelverket eller fritar någon från ansvar. Det betyder att de lärare som ges legitimation förutsätts ha tillräckliga kunskaper om regelverket för att kunna utföra sitt arbete på ett korrekt sätt. Men vad innebär det i praktiken? Jo, att lärare behöver ha någon slags koll på regelverket, någon slags lokal praxis går det inte att luta sig mot – typ, ”så här har vi alltid gjort”. Nej, man måste gå till källorna, det vill säga regelverket för att avgöra vad som gäller. Detta krav är en självklarhet inom en rad yrken i offentlig och privat verksamhet.

Det är alltså angeläget att lärarstudenter får denna utbildning som yrket kräver. Särskilt viktigt är det när det gäller bedömning och betygsättning för att detta område ska bli rättssäkert. Det kan annars lätt bli så att många nyexaminerade lämnas över åt sitt eget öde och får köra sitt ”eget race”. Jag är helt övertygad om att de får hjälp av kollegor på sin skola, vilket är bra, men en egen utbildning är nödvändig. Dessutom kommer kravet med legitimationen. Det är givetvis så att även kursplanen skulle behöva göras om så att det blir lite tydligare, men det är en annan fråga.

Betygens vara eller icke-vara är något som har diskuterats så länge jag minns det. När jag gick på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) i slutet på 90-talet var det samma diskussion som nu. I det offentliga samtalet och i forskarsammanhang, utifrån olika teoretiska och hävdade vetenskapliga perspektiv, hävdar merparten av det pedagogiska etablissemanget att betyg inte är bra. Men det är uppenbart att det inte finns någon verklig forskning på området som verifierar detta påstående, det har självaste Christian Lundahl hävdat, se länk. Utöver detta är det taget riksdagsbeslut att vi ska ha betyg från årskurs 6. Och utöver detta vill svenska folket att deras barn ska ha betyg. Men det spelar ingen roll för det pedagogiska etablissemanget, man driver den ideologiska anti-betygsfrågan i alla fall. Snacka om energiläckage! Tänk om all denna kraft att motverka fattade riksdagsbeslut, debattera och skriva artiklar och böcker, undervisa, istället hade lagts på att få betygssystemet att fungera. Vilket djävla guldläge! Men tyvärr har kulturen inom pedagogiska institutioner och lärarutbildningen blivit sån att man ska vara betygsmotståndare, är man inte det är det utfrysning som gäller. Att vara hederlig vetenskapsman gäller inte om du ska göra karriär, är du för betyg stoppas du i din akademiska karriär. För att visa att du är ”the good guy” behöver du skriva en eller flera debattartiklar där du hävdar betygens negativa inverkan på inlärningen. Eftersom det inte finns någon forskning på området, åtminstone ingen som fungerar för det svenska systemet, måste du ljuga. Så är du inne i den eviga lögnen. Du blir infångad i en osund kultur.

Vi lever i ett fritt land där vi får säga och tycka väldigt mycket. Och vi kan använda de maktmedel vi förfogar över – helt ok. Men det är inte ok när denna inställning och denna kultur påverkar lärarutbildningen negativt, det vill säga att de blivande lärarna inte längre får med sig grundläggande utbildning om bedömning, prov, betyg och rättsäkerhet enligt gällande regelverk. En genomgång av den kurslitteratur inom området som t.ex. används vid Stockholms Universitet visar att så inte är fallet, se länk. Därav min anmälan till Universitetskanslerämbetet.

Det är givetvis möjligt och angeläget i en akademisk utbildning att olika forskningsbakgrunder och olika teoretiska utgångspunkter beskrivs. Liksom olika fält och olika ideologiska värderingar inom fältet. Alltså olika perspektiv. Denna uppgift får absolut inte ersättas av en ensidigt ideologiskt perspektiv, där betygsmotstånd basuneras ut. Tänk, jag har bara tittat på kursplanen och litteraturlistan – hur ser undervisningen ut? Lärarstudenten behöver få utbildning i regelverket och hur denne ska hantera bedömning, prov och betygsättning på ett professionellt inom ramen för regelverket.

Men vad blir då de negativa konsekvenserna?
Den nyexaminerade läraren möts av en ”verklighet” där den ska bedöma huruvida eleverna har nått målen inför utvecklingssamtalet alternativt ska sätta ett betyg. Om inte kunskaperna finns så kan det bli ett personligt helvete för individen och verkligen inte rättssäkert för eleverna.

  • Den nyexaminerade läraren riskerar att vara en utbildad betygsmotståndare (något som PIE vill) och därigenom medvetet eller omedvetet jobba mot gällande riksdagsbeslut och regelverk.
  • Den nyexaminerade läraren riskerar att dras med i en skolkultur där det tas lätt på bedömningar.
  • Lärarlegitimationens värde urholkas och riskerar på sikt endast bli ett papper utan någon verklig innebörd.
  • Resultatstyrningen sätts ur spel (antagligen PIE:s primära mål), vilket resulterar i att den enskilde elevens kunskapsrätt sätts ur spel och elevens potentiella kunskapsutveckling kränks.

Men hur kan det bli så här? Hur kan man förstå det som har hänt och fortfarande händer? Jag kan bara gissa att det handlar om att de som har i uppdrag att utbilda morgondagens lärare och fortbilda dagens lärare är så insyltade i den negativa kultur som råder på de pedagogiska utbildningssätena. Där råder inte högt till tak, snarare är det så att de får huka sig när de går. Man ska tycka på ett sätt och forskning som inte har en negativ inställning till betyg stoppas. Helst ska man forska om annat, t.ex. lärandemiljöer eller metodik som man inte vet om den överhuvudtaget fungerar. Och om det ska göras forskning ute i ”verkligheten” – var görs den forskningen? Ute i förorten? I Jordbro, Bergsjön, Rosengård, Fittja eller Rinkeby? Nixum pixum, man gör forskningen i medelklassområden där eleverna bara behöver slänga in en penna för att få minst ett E på ett prov. Alltså där eleverna kommer från studiemotiverade hem. Missförstå mig inte nu ni som jobbar i dessa skolor, jag vet att det finns en rad problem på dessa skolor också, har en god vän som jobbar på en innerstadsskola i Stockholm. Men det är andra typer av problem. Det är inte halva klasser som inte kan läsa.

Jag tror helt enkelt inte att de som idag är verksamma på de pedagogiska institutionerna och lärosätena klarar av uppdraget att tillgodose en utbildning i rättssäkerhet när det gäller bedömning och betygssättning. Jag tror att de själva inte har tillräckliga kunskaper när det gäller regelverket och hur det är tänkt att fungera. Den ideologiska påverkan har varit så stor att de inte kan se klart. Jag tror att de är så djupt okunniga om hur rättssystemet fungerar – ska fungera i praktiken i en demokrati. Kanske kan man definiera dem som omedvetet okunniga.

Dessvärre har Christian Lundahl och alla andra betygsmotståndare målat in sig i ett hörn. Även om de inser att de har fel och är överbevisade, finns det inte en chans i världen att de skulle kunna medge detta. För mycket prestige står på spel!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

Advertisements

10 kommentarer

    • Glädjande Monika!


  1. Som rektor förstår jag att du är väl insatt i det regelverk som styr skolan. Du är säkert också insatt i din egen skolas lärares praxis av detta regelverk.

    Men jag förstår inte hur du kan ha sådan kunskap om Sveriges alla lärarutbildningars sätt att bedriva utbildning om detta regelverk? Hur är det möjligt?

    Och jag förstår inte heller varför du endast lyfter upp regler kring bedömning och inter andra regler, riktlinjer etc. för skolans verksamhet som centrala undervisningsområden i Sveriges alla lärarutbildningar?

    Slutligen förstår jag inte hur du på det bestämdaste särskiljer lagar från praxis? Är det inte praxis, dvs. hur en lag eller regel, tolkas, utförs och upprätthålls som är det väsentliga? För inte är väl skolans lagar annorlunda än andra lagar? För inte är väl skolans regelverk så självklara att varje människa som läser och examineras i detta regelverk uppfattar det på exakt samma sätt och exakt i linje med de intentioner som den som stiftade regelverket har/hade?


    • Pär,

      Nej, jag kan inte påstå att jag är så värst kunnig när det gäller lagar, trots att jag gått rektorsutbildningen.

      Klart jag inte med bestämdhet kan veta allt om Sveriges alla lärarutbildningar. Stockholms Universitet, som jag tror är Sveriges största lärarutbildning har inte denna utbildning. Sannolikheten att övriga har det är inte stor. För det handlar om ett tänk kring lärare som tjänstemän och ämbetsman. Detta tänk har inte Christian Lundahl visat. Lundahl kommer från Uppsala och är verksam i Örebro och Karlstad. I Karlstad är även Hans-Åke Scherp med flera verksam, han har inte heller visat detta tänkande. Anders Jönsson som kommer från Malmö och är idag i Kristianstad – han har inte heller detta tänk. Ja, listan kan göras lång kring ledande pedagoger. Kanske har Olof Johansson i Umeå detta tänk, men å andra sidan är han statsvetare även om han haft åsikter om lärarutbildningen och engagemang i rektorsutbildningen. Snarare är det så att Lundahl, Scherp med flera visat att de står över fattade riksdagsbeslut och lagar, då de fullkomligt skiter i hur de agerar och vilka agendor som gäller. Det är alltså en grundinställning man har.

      Pär, det skulle glädja mig ofantligt mycket om du kunde ge exempel på en lärarutbildning som ger sina studenter denna utbildning.


  2. Johan, jag läser ofta och med stor behållning det du skriver. En sak jag har funderat över länge: det här med att förstatliga skolan, hur skulle det gå till rent praktiskt? De rent kommunala skolorna är kanske inget problem, men hur skall man kunna förstatliga de vid det här laget rätt många privata skolorna? Staten kan ju inte bara beslagta privat egendom, eller finns det någonting här som jag förbiser?
    /Ulf


    • Hej Ulf,

      Nej det är klart att man inte kan förstatliga de privata skolorna, de måste få fortsätta drivas som av den privata huvudman de har. Jag talar om de kommunala huvudmännen som har visat sig ganska inkompetenta i många fall, pådrivna av SKL.


  3. Johan

    Vet inte om du noterat att jag kommenterat Måhls och Sundblads föreläsning (sist i kommentarsfältet). Jag har skickat ett mail till Sundblad för att få förklaring på felaktigheter han sprider. Du kan kanske förklara?


    • Hej Hans-Gunnar,
      Jo, jag har noterat. Jag har haft fruktansvärt mycket denna vecka med 35 medarbetarsamtal som ska genomföras på tre veckor och så har jag tagit examen på rektorsutbildningen. Svaret kräver lite tankar och formuleringar. Idag har jag fullt upp med min dotter som ska spela handbollsmatcher, men kanske kan jag formulera till ikväll eller i morgon. Ditt inlägg är lite långt och om jag ska svara bra behöver jag tänka lite och formulera mig, det går inte som jag gör nu att bara slänga iväg ett svar.


  4. Det här med bedömning och betyg pratades det verkligen inte mycket om under min utbildning. Vi hade en heldag där vi skulle prata bedömning och hur det finns inbyggt i vår mänskliga natur att bedöma allt som vi ställs inför, som totalt förstördes av att de blivande förskollärarna högljutt motsatte sig allt som har med bedömning att göra. Vilket stämde väl in med de föreläsare som tog upp ämnet under AUO-blocken.

    Annars skulle jag säga att ämnet främst togs upp under de ämnesdidaktiska kurserna kopplade till VFU. Stort ansvar för att vi studenter skulle få med oss de kunskaper vi behövde i ämnet lämnades över till partnerskolorna. Där skulle vi få delta och diskutera bedömning och hur det skulle gå till. Detta skulle sedan redovisas, genom våra VFU-handböcker som var fyllda med uppgifter, till ansvarig lärare på kurserna. Det som sedan togs upp från högskolans del hade förstås ett helt annat fokus. Hur jobbade skolorna med mobbning, språk och lärandemiljöer samt vilka alternativa pedagogiska metoder hade man stött på under sina veckor.

    Vad gäller partnerskolorna så upplevde jag det som att det skiljde sig markant från skola till skola hur de jobbade med ämnet för sina lärarkandidater, utifrån hur det pratades om detta bland kurskamraterna. Vad jag kan säga om min personliga upplevelse var att den partnerskolan jag fått tilldelad, var att allt det jag tycker är fel med den svenska skolan vad gäller elevstyrd verksamhet och kunskapssyn var att detta var dom utomordentligt duktiga på. Resultatet blev att jag kände det som att bedömningen, utifrån otydliga uppgifter utan krav och styrning, blev väldigt subjektiv och otroligt svårt att peka på exakt vad i uppgiften man egentligen bedömde – och hur. Detta tillsammans med högskolans fokus vid redovisning av våra uppgifter gör att jag definitivt inte kan påstå att jag fått den utbildning jag borde ha fått.

    För att koppla detta lite till aktuell debatt vad gäller skolan, så tycker jag att Dick Harrisons inlägg om hur den högre utbildningen i Sverige håller på att haverera pga ekonomiska förutsättningar som skolorna har. Det faktum att skolornas ekonomiska ersättning utgår ifrån antalet godkända studenter och att detta har över tid lett till att skolorna har fått sänka kunskapskraven för att möta utvecklingen?! i samhället. Inlägget tar upp ett problem som inte enbart gäller högre utbildning. Folk skulle bara veta hur det ser ut på högstadie- gymnasie-skolor runt om i landet efter friskolornas intåg i det svenska samhället. Hur många lärare har inte fått höra hur viktigt det är att eleverna får godkänt? Att det är upp till lärarna att se till att eleverna får godkänt. Vilka har inte hört talas om elever som totalt misslyckas med nationella provet i mattematik, som ligger väldigt sent i kursen, för att mindre än en månad senare få ett godkänt betyg, för att rektor kräver att läraren måste få igenom eleverna. Har själv fått erfara att elever som skolkat stora delar av kurser vill ha en slutuppgift i slutet på kursen för att få ett betyg, vilket jag anser är helt omöjligt, det ska inte gå att ta igen en hel kurs på ett par veckor.

    Jag är helt övertygad om att detta är något som professionen skulle behöva ta tag i. Stå upp för höga kunskapskrav och förmedla en bild av att lära sig saker kräver hårt arbete. Huruvida skolan får sina pengar utifrån antalet godkända elever ska inte vara något som lärare behöver beakta i sin yrkesutövning. En lärare ska bestämma vad eleverna skall lära sig och sedan kontrollera/bedöma om eleverna verkligen har lärt sig det dom ska, inte behöva bekymra sig om skolan får ihop det ekonomiska.


    • Hej Fredrik,
      Det är sorgligt att läsa det du skriver, men tyvärr blir jag inte överraskad. Din bild stämmer väl överens med min. Vi får helt enkelt kämpa och streta vidare.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s