h1

Vad hände med McKinsey?

31 januari 2016

Det här blogginlägget handlar om McKinsey-rapporten som kom 2007 och fokuserade på att läraren var den enskilt viktigaste faktorn för att skolan ska bli framgångsrik. Men vad har hänt på de 8,5 åren som har gått sedan rapporten så flitigt diskuterades i hela Sverige? Inte mycket menar jag. Blogginläggen handlar inte så mycket om själva rapporten, utan mer om det som har hänt efter rapporten och vilka utmaningar vi står inför.

I september 2007 dök ”McKinsey-rapporten” upp. Kommer ni ihåg? Det var det amerikanska multinationella konsultföretaget McKinsey & Co som hade granskat skolan och vad det var för något som gjorde framgångsrika skolsystem just framgångsrika. Vilka faktorer handlade det om? Runt svensk skola som då befann sig i kris (liksom nu), med fallande PISA-resultat och kris i lärarkåren. Rapporten slog ner som en bomb och föranledde en rad diskussioner, Jag skrev ett längre blogginlägg om McKinsey-rapporten då, länk. Kortfattat kan man säga att McKinsey & Co kom fram till fyra faktorer som hade särskild betydelse för framgångsrika skolsystem:

  1. Läraren. En skola är inte bättre än kvaliteten på deras lärare.
  2. Det enda sättet att förbättra resultat är att förbättra undervisningen.
  3. Hög prestation hos läraren kräver att alla elever ska lyckas.
  4. Alla skolor behöver ha bra rektorer

Vill ni läsa mer om innehållet i McKinseyrapporten anser jag att ni med fördel läser själva rapporten och mitt tidigare blogginlägg. Eller själva rapporten: McKinseyrapporten

Men hur har det gått sedan september 2007? Alltså 8,5 år sedan. Har det hänt något revolutionerande? Om ni frågar mig så verkar det som om det är ”business as usual”. Klart att några kampanjer för att öka attraktionen för läraryrket har gjorts av Skolverket och dåvarande alliansregeringen tog upp frågan om hur viktig läraren var, man fixade lärarlegitimation och förstelärare på rekordtid i syfte att lyfta lärarens status. Men vad hände? Då snabba och illa genomförda reformer föll platt till marken. Dagens regering har snackat om mindre klasser och en särskild satsning på lågstadiet. Dessutom särskilda ekonomiska bidrag till lärare, men vem som ska anses som lärare är ganska okänt. Är de den som har adekvat utbildning eller den som har jobbat i över 5 år och därmed kommer få lärarlegitimation? Är det den som fungerar klockrent men som inte har tillräcklig utbildning för att kalla sig lärare eller den som har lokal behörighet? Och vem ska ta de extraklasser som blir ett faktum när klasserna ska minskas – alltså i den lärarbrist som råder? Är det en utbildad lärare eller duger en lärare med lokal behörighet? Och i sådana fall får denna lärare ta del av de miljarder i löner som har satsats från regeringens sida? Många frågor hänger i luften.

En lärarlegitimation ger läraren rätt att sätta betyg i de ämnen som lärarlegitmationen anger, dessutom även i andra ämnen (ska inte gå in på allt juridiskt för det är inte min poäng). Men att bland annat Stockholms Universitet, som jag tror är den största lärarutbildningen, inte utbildar sina studenter i betygssättning och att kursens litteraturlista bara består av betygsmotståndare – är det att lyfta lärarprofessionen? Är det att göra läraryrket mer attraktivt?

Jag talade i veckan med en person som hade finsk lärarutbildning. Han berättade att en stor skillnad på svensk och finsk lärarutbildning var att statusen för att bli lärare i Finland var så hög att det var hård konkurrens om varje utbildningsplats. Toppstudenter, alltså de studenterna med högst betyg och därmed bästa kunskaperna ville bli lärare. Och så klart engagemang. Hur är det i Sverige? Vi kunde läsa att för två år sedan kunde en person som hade kryssat ett svarsalternativ genom hela högskoleprovet (t.ex. svarsalternativ D) komma in på lärarutbildningen. Det var fler sökande till Paradise hotell än till lärarutbildningen. Förra året var det 3 sökande till att bli kemilärare – i hela landet. Hur många av er läsare har inte mött lärarstudenter som kommer ut på VFU och inte kan prata svenska korrekt? Jag har träffat flera stycken. Hur ska de då kunna undervisa våra elever? I ärlighetens namn ska jag också säga att det har kommit ut väldigt många studenter som är bra och engagerade, de flesta faktiskt. Det är inte deras fel att utbildningen brister och att de inte får med sig vad som behövs i skolan, t.ex. bedömning och betygssättning Och rapport på rapport vittnar om att vi i Sverige kommer stå inför en verklig lärarbrist inom de närmsta åren.

I torsdags tog jag examen från rektorsprogrammet, så nu kan jag kalla mig rektor på riktigt. I en av slutredovisningarna tog en kollega upp Talisrapporten, en OECD-rapport som handlar om en jätteenkät gjord på över 100 000 lärare i 34 länder, länk. Titta också vad Lärarnas tidning skriver, länk. Är det under dessa betingelser vi attraherar ungdomar som vill bli lärare? Nej, det är egentligen en förfärlig läsning, där 18% av lärarna ångrar sitt yrkesval och att många överväger att sluta som lärare. När det gäller rektorer går 51% av deras tid åt administration och 19% åt pedagogiska frågor. Punkt 4 i McKinsey-rapporten – hur går detta ihop? Hur ska rektor vara pedagogisk ledare? Det är galet när jag som rektor måste svara på extremt långa enkäter från t.ex. Statistiska centralbyrån om hur mycket utlåning vi har på vårt skolbibliotek, hur många artiklar vi har, hur många e-böcker vi lånar ut och så vidare. Är det verkligen det jag ska göra som pedagogisk ledare. Jag blir faktiskt jävligt arg bara jag tänker på det, nu när jag skriver.

Så hur har politikerna lyckats? Si så där skulle jag vilja påstå. Här behövs det lite kraftinsatser. Kanske ska man flytta fokus från lägenhetsaffärer och att tillskansa sig själv en massa förmåner och titta på landets framtid. Kanske ska man börja ta ansvar på riktigt och med ansvar innebär uppföljning och att se till att något blir gjort.

Hur ska man få läraryrkets status att höjas? Det finns väldigt mycket att göra, men här är några förslag från mig:

  1. Regeringen ska ge ett riktat uppdrag till Universitetskanslerämbetet att de ska granska innehållet i dagens lärarutbildningar. Det innebär att de måste lämna sina skrivbord och ge sig ut och intervjua studenter och granska kursplaner och litteraturlistor. Och även läsa littereraturen och därmed sätta sig in i grundläggande frågor, t.ex. betygsfrågan, men även forskningsmetodik. Kravet är att dra in examinationsrätten för de lärosätten som inte håller grundläggande krav på lärarutbildningen (det finns en sådan kursplan).
  2. Ge bidrag till alla studenter som väljer lärarprogrammet. Hur det ska gå till vet jag inte, men en fet check när de tar examen – kanske 50 000 kronor. Eller betalt under hela utbildningen? Jo, jag vet att det blir dyrt, men kan vi chansa och köra på?
  3. Bättre valideringsinstrument. De lärare som uppenbarligen fungerar alldeles utmärkt i skolan borde få en individuell prövning, där t.ex. ämnesfördjupning kanske är det som behövs. Jag känner till flera sådana fall, där en snårig byråkrati gör det omöjligt att få hjälp att validera. Vid påringning till lärosätena blir man skickad hit och dit utan att få några svar och hjälp. Jo, jag har gjort det flera gånger.
  4. Höj lönen för lärare rejält. Den genomsnittliga lönen i grundskolan enligt SCB år 2014 var 29 300 för kvinnor och 28 800 för män, se länk. Tittar man på löneutvecklingen från 2005 – 2014 har lönen i genomsnitt höjts med 6200 kronor för kvinnor och 5800 kronor för män – på 9 år! Är det verkligen en rejäl lönesatsning? Nej, inte om ni frågar mig. Det handlar bara om läpparnas bekännelse från SKL:s sida. De där 10 000 kronor extra till alla lärare som alla snackade om för några år sedan verkar vara helt glömt. Jo, jag vet att det skiljer väldigt mycket på lågstadie- och gymnasielärare och även på storstads- och landsbygdslärare. I Stockholm, Göteborg och Malmö är lönerna betydligt högre. Generellt sätt tycker jag att lönen behöver ligga på över 40 000 för lärare. Men så länge SKL hela tiden ser till att bromsa löneutvecklingen kommer ingenting hända. Här behöver politikerna vara modiga och förstatliga skolan så att ett gemensamt grepp kan tas över svensk skola och lärarkåren. Och då inte minst över lönerna.

Men vad ska vi göra åt rektorsrollen? Jag tror att jag får skriva ett separat blogginlägg om detta, där en rektor ska följa både statliga och kommunala direktiv och dessutom vara både pedagogisk ledare och administratör. Ett minst sagt komplext uppdrag. Men McKinsey har rätt – rektors roll är mycket viktig för en skolans utveckling. Jag återkommer i frågan.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

Annonser

23 kommentarer

  1. En liten personlig reflektion.
    Jag är inte själv lärare, men som barn till en lärarinna och född med samma brinnade sprudlande lust och glädje i att både själv lära, som att hjälpa andra, skyhög studiemotivation och höga betyg, så borde jag rimligen stått i främsta ledet och bultat på dörren till lärarhögskolan.

    Jag gjorde dock inte det, och inte heller gjorde barnen till min mammas lärarkolleger det. Vi blev, (så långt jag kunnat utforska det), vänligen men mycket bestämt, från ett tidigt stadium styrda i en annan riktning. Vi kom istället att bli civilingenjörer, jurister och läkare.

    Det är, tycker jag, ett bevis för ett verkligt monumentalt misslyckande. Och om politikerna vill försöka mildra (så gott det går) den katastrof vi nu står inför, så tror jag det går att fånga upp många värdefulla ledtrådar genom att fråga sig varför.

    Och innan man åtgärdat det som fick våra föräldrar att aktivt hindra sina egna barn från att välja samma yrke som de själva (ursprungligen) älskade, så tror inte jag man nämvärt kommer att förändra situationen.

    Lönen är viktig, statusen likaså, men jag tror de verkligt avgörande frågorna ligger på ett djupare plan.

    Det handlar om att man själv personligen måste kunna tro på det man gör.

    Det handlar om att man måste få den professionella frihet, redskap som förutsättningar som krävs, för att kunna göra ett arbete som man känner sig nöjd och tillfreds med.

    Hur många skulle frivilligt sätta sig i en position att jobba så hårt (som många av våra föräldrar gjorde) för någonting, som man varken tror på och på förhand tydligt kan se att man är dömt att misslyckas med?

    Min gissning, inte speciellt många…


    • Ja, Nicklas, så sant. Du har upplevt på nära håll hur mycket arbete, tid och personligt engagemang som krävs av en lärare för att göra ett bra jobb.
      Instämmer i din analys av orsaker till att så få söker lärarbanan idag.Förutsättningar att göra sitt bästa, känna mening o tillfredsställelse, upplevelse av respekt för professionen och uppskattning från arbetsgivaren, inbegripet en skälig lön , är grundläggande faktorer.Dessa förväntar vi oss att finna i det arbete vi satsar bpå.

      Vid kommunaliseringen på 90 -talet upplevde jag en attitydförändring till vad det innebär att vara lärare. Det blev svårare att göra ett bra jobb i längden.


      • Karin,
        Jo, jag har (som man kanske skulle kunna uttrycka det) inte bara haft tillgång till den officiella offentliga versionen, utan även många av de inofficiella (censurerade) personliga observationerna och berättelserna.

        ”Vid kommunaliseringen på 90 -talet upplevde jag en attitydförändring till vad det innebär att vara lärare. Det blev svårare att göra ett bra jobb i längden”

        Jag tror man tappade min mamma, (mig) och hennes kolleger redan när lärarhögskolorna började göras om till institutioner för direkt social förändring, snarare än att handla om att kunna läsa, skriva och räkna.

        Utbildning handlar i mina ögon givetvis ytterst om social förändring i någon mening, men på ett mycket mera indirekt sätt, och med en för mig helt avgörande skillnad.

        Istället för att genomdriva en önskad samhällsförändring via ett medvetet försök att styra och forma våra barn genom deras utbildning, så ska skolan handla om att ge våra barn redskapen och förutsättningarna (efter vår bästa förmåga) att fritt forma sig själva och sin egen framtid.

        Mycket av problemen vi brottas med idag följer (som jag upplever det) direkt eller indirekt ur detta ändrade fokus och syfte, och innan vi kastat det bagaget överbord, och återgår till att fokusera på just grundläggande utbildning, kunskap och färdigheter utan ideologiska och politiska ”överbyggnader”, så tror jag problemen kommer bestå.

        Lönen, lärarens status o.s.v. är i det här sammanhanget (tror jag) nästan helt irrelevant.


      • Nicklas,
        Jag tror du har rätt i det du skriver, det är stopp och helt om som lärarutbildningen behöver göra. Men hur har det gått till när utvärdering på utvärdering har visat att lärarutbildningen inte håller måttet? Jo, man har gjort om lärarutbildningen, men samma ideologiska människor som tillhandahöll den föregående undermåliga utbildningen får nytt förtroende. År ut och år in.

        Det är därför jag har varit inne på att låta andra institutionen (t.ex. KTH – som nu har en NO-utbildning) sköta utbildningen av lärare och lägga ner alla lärarutbildningar.Eller låta någon myndighet granska med hot om indragen examinationsrätt. Men inget händer. För övrigt har jag ett nytt exempel på katastrofal utbildning på Stockholms Universitet som jag ska publicera, ska dock forska lite mer i fråga först.

        Lönen är viktig för att locka till sig toppstudenter och få ett söktryck till lärarutbildningen. Lärarens status behöver det jobbas från samhällets sida och då gäller det främst att minska lärares arbetsbörda och fokusera på kunskap.


      • Johan,

        ”Lönen är viktig för att locka till sig toppstudenter och få ett söktryck till lärarutbildningen. Lärarens status…”

        Jag tror skolans problembild är hierarkisk, i att vissa faktorer har en mycket mera central betydelse än andra, och, innan dessa delar är åtgärdade, så blir övriga faktorer mer eller mindre betydelselösa (i många avseenden).

        För att illustrera mina tankar (reductio), jmf med en patient som kommer in till akuten efter en svår trafikolycka. Det första läkarna gör är att försöka överblicka hela skadeläget, och sedan rangordna i vilken ordning man angriper problemen.

        Har personen svåra blödningar, en punkterad lunga, en bruten arm samt nageltrång, så börjar man inte med armen eller nageltrånget, tvärtom, armen eller nageltrånget är (givetvis) irrelevant, om man inte omedelbart får stopp på blödningarna.

        Jag upplever att vi har en liknande typ av underliggande struktur när det kommer till skolans problem.

        Höjer vi lönerna (fixar den brutna armen), innan vi åtgärdar den våldsamma politiseringen (svåra inre blödningar), så blir det (tror jag) ett slag i luften, för höga löner i sig själv, kommer inte att locka tillbaka dem som vi vill locka tillbaka.

        Lönen är viktig, men, först efter att en hel rad andra viktigare aspekter åtgärdats. Tvärtom, är jag orolig för att höjda löner i isolering faktiskt kan vara direkt skadligt. Speciellt om man inte har system på plats som gallarar sökande till lärarutbildningen utifrån lämplighet för yrket.

        Höjer man lönerna tillräckligt mycket, så kommer man att börja locka människor till läraryrket för pengarnas skull, inte pga personlig kapacitet, lämplighet, glädje och engagemang inför uppgiften och för rollen som lärare (vilket är vad vi behöver).

        Det är, tror jag, med andra ord kritiskt att man applicerar rätt åtgärdar i rätt ordning, för att patienten (den svenska skolan) ska tillfriskna, och häri ligger utmaningen, för de primära problemen kräver (som du skissar på) verkligt (för Sverige) dramatiska och kraftfulla åtgärder.


      • Nicklas,

        Givetvis menar jag inte att man bara ska höja lönen, det är ju en rad andra saker som behöver göras, både på det politiska planet och på tjänstemannaplanet. Bland annat behöver man göra om lärarutbildningen igen och ligga på när det gäller granskande myndigheter och att åtgärder ska vidtas som innebär att lärarutbildningar som inte genomför sitt uppdrag korrekt (t.ex. inte utbildar i betygssättning) ska få indragen examinationsrätt. Och även att kursplanerna behöver skrivas om rätt rejält.

        Men hur ska vi locka toppstudenter? Jo genom att erbjuda förmåner, t.ex. betalt under studietiden (som polisen gjorde för några år sedan), höja lönerna och även plocka bort en del i läraryrket som är alltför byråkratiskt. Men detta har jag ju skrivit i många bloggar förut. Så många saker behöver göras.


  2. Tack Johan Kant!
    Som alltid befriande att läsa din blogg.
    Du sätter ord på vad jag och som jag tror, större delen av mina kollegor känner. Jag har varit lärare sedan 1973 och älskat/ älskar mitt yrke, samhällets viktigaste. Har således haft både statlig o kommunal huvudman. Känner som du stor frustration över att inget helhetsgrepp tagits för att snabbast möjligt vända den svenska skolans utveckling uppåt igen. Att förstatliga skolan och höja alla lärarlöner är enligt mig ett måste. Sverige har inte råd längre att lappa o laga här o där med diverse åtgärder, som kommunerna skall genomföra.Detta räcker inte. Politiker behöver enas om ett helhetsgrepp i denna för landets utveckling avgörande fråga.


    • Hej Karin,
      Tack för positiv återkoppling. Det verkar tyvärr inte finnas någon verklig vilja att ta tag i detta och då menar jag att alla inblandade måste ta på sig personligt ansvar. Alltså politiker, generaldirektörer, tjänstemän och så vidare. Det måste följas upp och granskas. Men alla står handfallna.

      Det låter kanske kaxigt, men jag kan göra det. Ge mig bara en position och mandat så skulle jag med lätthet samla ihop ett 20 tal personer som jag känner och som kan skola bra och se till att det hände grejer. Oups, jag är ju bara en liten rektorstyp i en förort och ingen riktig forskare – så det gick fett bort.

      Vi får väl se hur det blir Karin. Jag bloggar på och kämpar för att min personal på min skola ska ha världens bästa arbetsplats och vi ska bli en riktigt bra skola för våra utsatta elever. Gott nog!


      • Tack Johan,
        heja på. Du behövs så väl. Det är ju f ö väldigt tyst i rektors -o lärarleden.
        Viljan till förändring tror jag finns hos många av skolans viktigaste aktörer,lärare o rektorer, men orken och modet att föra offentligt samtal med ” makthavare” tryter, när man dagligen satsar allt och litet till för att göra sitt uppdrag så bra som möjligt.
        Ja, handfallna är ett bra ord, ang. bristen på handlingskraft,ansvarstagande och helhetsgrepp hos politiker o makthavare.Det pratas o pratas…
        Att forskningen och rapporterna som tydliggör orsaker till den negativa skolutvecklingen ska väcka ansvar o vilja att förändra
        är min fromma förhoppning.


  3. Mycket bra exempel du tar upp Johan. Det visar verkligen hur lite som faktiskt görs åt de fundamentala problem som varit kända länge. Det enda riktigt positiva som jag tror har hänt är att insikten om att kunskapsuppdraget är skolans mest prioriterade uppgift blivit mer utbredd. Det räcker dock inte med insikt, utan det krävs effektiva åtgärder, vilket vi inte sett tillräckligt av.


    • Tack Niklas,
      Tyvärr ser jag ingen ljusning i tunneln, det är nattsvart. Och precis som Karin skriver, det är väl lappa här och där och brandkårsutryckningar som gäller. Ledsamt!


  4. Hej, Johan.
    Nu råkar jag jobba som lärarutbildare på Stockholms Universitet, och därför vill jag bemöta några skrönor du för vidare. Att alla kommer in på en lärarutbildning har varit sant vid vissa högskolor och vissa inriktningar. Att vara antagen till en lärarutbildning är inte detsamma som att få examen, underkännanden och avhopp är gigantiska på program med låg intagningsgräns. Trenden har däremot gjort en stor sväng, där det nu är kö till alla grundlärarutbildningar vid Stockholms Universitet, det är kö till de flesta ämneslärar- och KPU-utbildningar. Dock inte till ämneslärarutbildningar i matematik-naturvetenskap, troligen för att en stor del av ungdomarna väljer KTH:s inriktning där man får dubbelexamen som både civilingenjör och lärare. Men det är sant att väldigt få väljer kemi.

    Vad menar du med kurser som inte innehåller betyg och bedömning? De kurser som har det som sitt mål eller hela utbildningen? Vad menar du med bara kritisk litteratur, litteratur som problematiserar sambandet mellan lärande och betyg? Litteratur som betonar formativ bedömning som viktigare för lärande än betyg? Visst behöver studenter träna på bedömning och betygsättning, men det är ju inte ett neutralt instrument, studenterna behöver ju kunna ta ställning till populära förenklade samband som förs fram, till exempel att betyg eller olika slags mätningar skulle vara en direkt förklaring till förbättrade kunskaper, medan, precis som du för fram, undervisningen är en mycket viktigare faktor.

    Och språket, oj vilken stor fråga! Först, våra studenter är godkända på Sv2 från gymnasiet/komvux, vi kan inte neka dem en plats om de är antagna, så argumentet faller tillbaka på skolans kvalité på undervisningen i svenska som andraspråk. VFU är en del av utbildningen, och kommunikationen bedöms där, men framförallt är det ett tillfälle då studenterna får lära sig både språk och undervisning. Men dessutom, med allt du för fram om brist på lärare, behöver vi bli mycket bättre, både i lärarutbildningen och i skolan, att använda flerspråkiga lärarstudenter som en resurs. Inte bara för att de står för en mångdubbling av antalet utexaminerade kemilärare, utan för den tillgång de är för andraspråkselever i skolan.

    Det är nog fler sökande till Paradise Hotel än till rektorsutbildningen också, och jag önskar att någon gång lärarutbildningens betydelse och utmaningar ibland kunde diskuteras på ett mer insiktsfullt plan. Tretusen fantastiska lärarstudenter gör VFU på SU varje år, och vi uppskattar alla hundratals skolor och tusentals handledare som tar emot dem och ger dem en fantastisk introduktion i yrket under VFU.

    /Lisa Österling


    • Hej Lisa,
      Vilka skrönor menar du att jag för vidare? Ge gärna ett enda exempel.

      Titta på mitt blogginlägg där jag går igenom litteraturlistan.
      https://johankant.wordpress.com/2015/12/26/systematiskt-betygsmotstand-pa-su/
      https://johankant.wordpress.com/2013/09/21/en-skola-at-helvete-del-10-lite-litteratur/
      Behöver jag ge dig fler exempel?

      Om det så att att utbildningen ska vara fördjupande och neutral – hur kan det då komma sig att litteraturlistan tokdomineras av litteratur som lyfter fram betygsmotstånd. Var är neutrala böcker, som t.ex. Betygssättning – en handbok? Eller Skolverkets allmänna råd? Dessutom när lärare ska sätta betyg enligt att bli ämbetsmän som genomför ett myndighetsutövande (lärarlegitimation).

      Så klart kan inte ni på lärarutbildningen ta åt er när det gäller språket, för visst är det gymnasiet/komvux ansvar. Men detta är egentligen ingen kritik mot lärosätena, utan en större fråga. Bara ett exempel på att det inte blir så bra när intagningspoängen är låga. Skulle vi ha toppstudenter som sökte lärarutbildningen skulle vi inte ens ha denna diskussion.

      Det går inte riktigt att jämföra lärarutbildningen med rektorsutbildningen, eftersom lärarutbildningen söker individen medan huvudmannen söker rektorsutbildningen för sina rektorer och förskolechefer.

      Det är glädjande att söktrycket till lärarutbildningen har ökat, för det kommer att behövas många lärare framöver. Många!


      • Hej,
        Känner väl till den litteraturen, och om det är vad du menar med ”betygskritisk” så är den väl det: det är litteratur som jämför och belyser för- och nackdelar med olika betygssystem, och som belyser bedömning som en del av undervisningen, inte bara i syfte att sätta betyg. Neutral? Tja, om du avfärdar hela ”bedömning för lärande”- litteraturen som betygskritisk så tror jag du gör en ganska extrem tolkning.

        Den på systemnivå ”betygskritiska” litteraturen förbereder i alla fall studenterna på att de kommer att arbeta inom några olika betygssystem innan de går i pension. Några är mer politiska, andra ger en internationell överblick över vad forskningen hittills kan säga om bedömning och betyg. Det aktuella systemet har både brister och förtjänster, och behöver förstås i sin kontext och i relation till den kunskapssyn de förmedlar.

        Är de titlar du föreslår neutrala? Jag skulle säga att de tydligt utgår från det aktuella systemet. ”Handböcker” i en lärarutbildning behöver relateras till forskning, policydokument som ”allmänna råd” likaså, det är en konsekvens av att lärarutbildningen är en akademisk utbildning, och det är ingen liten utmaning. Önskelistan på vad en nybakad lärare ska kunna är lång: skriva bra examensarbeten säger högskoleverket, vara färdiga myndighetsutövare säger rektorer, vara bra på att prata med vårdnadshavare säger politiker som själva har barn i skolan. Och så ska de stava rätt, kunna programmera och kunna pluttifikationstabellerna förstås.

        Du får nog gå till kurser i ämnesdidaktik snarare än pedagogik om du vill hitta exempel där lärare faktiskt lär sig bedöma elevers kunskaper i ämnet, som ju är det betygen sätts på. Där finns bland annat den typen av litteratur du nämner med på litteraturlistorna.

        Vi har lärarstudenter med toppbetyg. Också. De syns aldrig, eftersom det ju är poänggränsen för sist antagna som visas. De känner sig inte så sällan dumförklarade, ”du skulle ju kunna bli XXX iställlet”. Vi har också andra som är toppstudenter. Det är därför det blir lite tröttsamt med den ensidiga beskrivningen, det bidrar inte direkt till att locka fler. Det finns stora utmaningar för lärarutbildningen, reformerna duggar tätt, men vi kämpar på. Och ja, det finns mycket att glädjas över, vi ser en trend som vänder, och är stolta över våra studenter.
        /Lisa


      • Hej igen Lisa,

        Uppenbarligen har vi helt olika inställning till det där med kurslitteratur. Klart att man ska visa den litteratur som finns, men att så ensidigt visa upp en sådan skev bild av betygssystemet är märkligt. Jag avvisar verkligen inte BFL, i alla fall inte Dylan Wiliams urkunder vilka vi har jobbat med i två år på min skola. Däremot avfärdar jag Christian Lundahls böcker eftersom det är ren ideologi, läs mitt tidigare blogginlägg:
        https://johankant.wordpress.com/2013/09/10/en-skola-at-helvete-del-8-christian-lundahl/

        I denna bloggserie har jag också konkreta exempel på hur litteraturen systematiskt slår ner på betyg och betygssättning.

        Vilken internationell forskning menar du? Vårt betygssystem går ju inte riktigt att jämföra internationellt eftersom vi har ett kunskapsstandardsystem, vilket långt ifrån alla har. Christian Lundahl redovisade forskningsläget för ett år sedan i Vetenskapsrådets namn och kom fram till att det inte fanns någon forskning som visade att betyg var bra eller dåligt – ändå påtalar Lundahl det hela tiden:
        https://johankant.wordpress.com/2015/01/29/betygmotsand-pa-agendan-igen/

        Klart man kan ha Gustafson, Måhl och Sundblad – den är vetenskapligt förankrad och finns på en del lärarutbildningar (dock inte i Stockholm). Den vetenskapliga garantin står Anders Gustafson, professor i pedagogik, för. Han har varit oerhört noggrann så att det inte ska bli ett tyckande, utan att man ska gå på gällande regelverk. Klart också att man kan ha allmänna råd från en myndighet som är högst ansvarig i frågan. Var någonstans står det att man inte kan ha det? Eftersom det inte handlar om betyg i specifika ämnen, utan betygssättning på ett generellt plan – det vill säga vårt betygssystem och dess regelverk är det högst passande att man har med allmänna råd. Det handlar ju ändå om myndighetsutövande. Om du eller SU:s lärarutbildning tycker något annat, borde kanske bedömningskursen skrotas helt och hållet. Och så fick studenterna bedömning i sina ämnen i stället.

        Jag tror att du behöver tänka en vända till, det är inte jag som ger lärarutbildningen ett dåligt rykte, det är ni som gör det. Jag har fått flera reaktioner från lärare och studenter på mitt blogginlägg om SU:s bedömningskurser – alla negativa. Så här skrev en lärare:

        ”Hej Johan!
        Jag har läst din blogg några gånger och ger dig rätt i mångt och mycket. För ett par år sedan gick jag den kompletterande pedagogiska utbildningen vid Stockholms universitet, vilket var en närmast traumatisk upplevelse. Då du har skrivit om vikten av att lärare kan sätta betyg och även kritiserat de kurser Stockholms universitet ger, tänkte jag bara kort beskriva mina egna upplevelser. Tyvärr lär det väl inte vara någon ny information för dig.

        Engelsk didaktik:
        En av kursens examinationer var bedömning och betygsättning. Endast en liten del av litteraturen och ingen undervisning behandlade saken. Vi skulle lära oss betygsätta under praktiken istället. Att det inte var så lätt utan stadig grund säger sig självt. Jag skrev en diger uppsats och fick bra betyg utan att kunna sätta betyg.

        Kurs i bedömning och betygsättning i grundskolan och gymnasiet:
        Två av fyra föreläsningar hölls inte. En föreläsning var en powerpoint-orgie om skolans organisation.
        Kurslitteraturen var en virrig soppa av de kända författarna. Examinationsuppgiften var en uppsats baserad på det sedvanliga lektionsbesöket (45 min) med anslutande intervju med lärare (30 min). Fint betyg även här, men jag lärde mig inte sätta betyg.

        Betygsättning och bedömning hade alltså en mycket framskjuten position på lärarutbildningen vid Stockholms universitet. Litteraturlistorna var dessutom långa och fina. Kända namn. Studenterna hade goda betyg. Att bedömning och betygsättning nästan inte alls behandlades kunde väl ingen tro. Inte en enda av de utexaminarade lärarna i min kurs, inklusive mig själv, kunde sätta något som ens liknade betyg. Kurserna var en utbildning i laglös betygsättning.

        En absolut orsak till den svenska skolans svåra läge är den katastrofala lärarutbildningen, inte minst vid Stockholms universitet.

        Som du förstår, vill jag vara anonym.

        Vänliga hälsningar”

        Jag vet inte hur många exempel du vill ha. Gör ni utvärderingar på SU? Vad säger de?

        Avslutningsvis vill jag säga att det givetvis finns studenter som har bra meritvärde som går hos er, det var inte det jag skrev. Poängen jag hade var att det är så oattraktivt att gå lärarutbildningen så att man 2014 kunde komma in på 0,1 på högskoleprovet. Jag är glad att 2015 ser bättre ut och att det förhoppningsvis 2016 finns ett söktryck som gör att det blir konkurrens om platserna – vilket är bra. Jag hoppas också att ni förvaltar studenternas tid bra, så att de inte blir ideologiskt manipulerade. Här har du personligen ett stort ansvar. Eftersom du lägger ner tid på att kommentera mina blogginlägg, vilket jag tycker är bra, hoppas jag att du lyfter upp de problem som finns på SU och ifrågasätter eran verksamhet internt. Det är det ända sättet för att ni ska bli bättre och bättre. Vågar du det?


      • ”Skrönor”, det jag reagerade på i ditt inlägg var :
        ”Hur är det i Sverige? Vi kunde läsa att för två år sedan kunde en person som hade kryssat ett svarsalternativ genom hela högskoleprovet (t.ex. svarsalternativ D) komma in på lärarutbildningen. Det var fler sökande till Paradise hotell än till lärarutbildningen. Förra året var det 3 sökande till att bli kemilärare – i hela landet. Hur många av er läsare har inte mött lärarstudenter som kommer ut på VFU och inte kan prata svenska korrekt?”

        Min poäng är att det är långt ifrån en typisk bild av lärarutbildning och lärarstudenter, och varken skola eller lärarutbildning gynnas av att det är just denna bild som upprepas.
        /Lisa


      • Lisa,

        Det är ingen skröna – det är ett faktum. Sedan handlar det om lärarutbildningen, vilket omfattar alla lärosäten i hela Sverige. Kanske är det inte så att man kunde komma in på SU med 0,1 på högskoleprovet, men det var inte det jag skrev. Så någon skröna är detta inte.


      • Ähum. Angående ”Önskelistan på vad en nybakad lärare ska kunna är lång: skriva bra examensarbeten säger högskoleverket, vara färdiga myndighetsutövare säger rektorer, vara bra på att prata med vårdnadshavare säger politiker som själva har barn i skolan. Och så ska de stava rätt, kunna programmera och kunna pluttifikationstabellerna förstås.”:
        Det här med att kunna skriva ett examensarbete-kravet är väl ändå ett krav som högskoleverket ställer på studenterna INNAN de är nybakade lärare. Att kommunicera i tal och skrift är ju precis det Johan Kant pekar på att det brister. Precis som att det är väldigt bra om körskolläraren kan köra bil så är det bra om den som lär barnen enkla stavnings- och skrivregler själv behärskar och kan tillämpa slika. Det känns larvigt att en lärarutbildare ska raljera och pusta över såna ganska basala krav.


      • Ja, Petter, otydligt av mig, jag var lite ironisk. Jag vill ha höga krav på studenterna, men också rimliga, och kanske framförallt differentierade beroende på ämne och ålder på elever.
        /L


      • Lisa,
        En sak jag i en spontan reflektion skulle vilja lyfta fram.

        Lärarutbildningen är (i mina ögon) först och främst en yrkesutbildning, precis på samma sätt som civilingenjörsutbildningen och utbildningen till läkare.

        Det handlar (stilistiskt) därmed först och främst om att lära sig tillämpa redan etablerad vetenskaplig kunskap och yrkeskunnande, och inte att filosofera över eller generera ny sådan kunskap, vilket istället är forskarnas primära uppgift.

        Att vara kritisk och ifrågasättande är oerhört värdefullt men, lika viktigt, vetenskapligt ifrågasättande kräver konkreta bevis, och, i avsaknad av bevis (som i det här fallet), säger den vetenskapliga generalregeln istället:

        ‘Om du inte har några bevis, avhåll dig då från att dra några slutsatser’.

        DET, är den vetenskapligt korrekta ståndpunkten här (enligt mig): ‘vi vet helt enkelt inte’. Vilket också är vad t.ex. Martin Ingvar påpekade i sin granskning.

        OCH, att då lägga ned så mycket resurser och mental kraft på något som vi de facto överhuvudtaget ‘inte vet’, känns i ljuset av situation vi befinner oss i, nästan oförlåtligt.

        Huruvida du är stolt eller inte är fullständigt irrelevant, frågan är, om lärarstudenterna har vad som krävs och får den utbildning de behöver? Svaret (och domen) från verkligheten är på den frågan ett sakligt och objektivt rungande: NEJ!


  5. Om McKinsey och lärarnas status. McKinsey beskrev i en av sina rapporter (det finns två som handlar om Sverige och skolan) att vi har två ytterlägen på intaget till lärarutbildningen. Den ena ytterligheten handlar om att alla antas till utbildningen och när utbildningen är klar, får framtiden utvisa om den nyutbildade läraren får jobb. Den andra handlar om att lärarutbildningen tar in bara de studenter som anses kvalificerade och inga andra. Sverige och Finland ligger på var sin ytterlighet. Detta förfaringssätt och att lärarutbildningen har allmänhetens förtroende i fråga om vad lärarna kan när kommer ut från utbildningen, är viktiga faktorer för lärarnas status. Hög lön och följer som en belöning för detta förtroende. Detta är vad professionsvetenskapen säger. Det är också vad McKinsey säger.

    Dessutom säger de att ett land som Sverige, som just då låg hyfsat till bland undersökta OECD-länder (ytterligare ett ras har inträffat), behöver ses som autonoma. Det innebär att autonomin inte får undergrävas av diverse intrång i lärarnas auktoritet. Läs föräldrar, läs elever, läs myndigheter, läs allmänheten, läs skollagen. Angående föräldrar så avser de föräldrar som det har talats om på senare tid: de föräldrar som ringer till lärare och rektorer och hotar sig fram till högre betyg för just deras telningar. Det samma gäller elever: just i dagarna har en elev fuskat, med påföljd att läraren berättar för eleven att hans arbete inte kommer att ”rättas”. Eleven i fråga ställer sig i dörren, och hindrar läraren från att ta sig, och menar att läraren inte kommer ut ur klassrummet innan han har rättat elevens arbete. Ja – ni förstår… Den sortens intrång i autonomin kan bara ske för att samhället och dess myndigheter är passiva åskådare till de följder som vaga skrivningar i lagar och förordningar för med sig. Skolan/läraren måste förtydliga att elevens rätt att ha inflytande över sin utbildnings utformande, inte innebär ovanstående, hotfulla situation.

    Jag vill dessutom påpeka att McKinseys rapport, där man redogjorde för de krav som skulle ställas på utbildningssystemet, kunde läsas som en förutsägelse för att Sverige faktiskt skulle rasa till närmaste föregående position. Och de fick rätt.

    1) Förändra intagningen till lärarutbildningen enligt finsk modell
    2) Ge lärarna autonomi
    Stella Sjögren
    Gymnasielärare, fil lic och lektor i svenska med didaktisk inriktning


    • Stella,

      Tack för dina tillägg till mitt blogginlägg. Viktiga förtydligande och jag håller med om det du skriver. Samhället behöver, inte minst politiker, förstå att lärarrollen verkligen behöver återupprättas. Tyvärr tror proggare och PIE att det innebär att läraren kommer bli någon slag Caligula-typ, vilket givetvis inte alls stämmer. De mjuka värdena, där vi bygger goda relationer med våra elever, ska vi ha kvar, men lärarna ska ha en auktoritet som bygger på respekt för ett yrkeskunnande. Här har vi lite att jobba på, trots alla de fantastiska lärare vi har. Det är en allmän inställning i samhället som behöver lyftas upp.


    • Stella,
      Väl skrivet. Jag gillar också den Finska modellen (så långt som jag uppfattat och förstått), även den Singaporeanska tror jag har drag som vi potentiellt skulle kunna lära, och dra nytta av.

      En intressant aspekt i Finland är (om jag uppfattat korrekt) att man bl.a. har ett särskilt antagningsprov specifikt för lärarutbildningen, inte minst mot bakgrund av debatten angående rättsäkerheten kring betygen som Johan skrivit om tidigare i år.

      Av den anledningen så reagerade jag när jag tidigare idag sprang förbi nyheten i Engelska tidningar, att det ärevördiga Cambridge University, från och med hösten 2017, kommer återinföra skriftliga antagningsprov som en obligatorisk del i ansökan och urvalet till samtliga utbildningar.

      Cambridge University brings back entrance exams amid struggle to identify brightest students

      Det här är någonting som ligger i tiden tror jag.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s