h1

Ruth Butler 1988

06 februari 2016

Ni som har följt min blogg i flera år känner till att jag tagit upp en vetenskaplig studie som är gjord av en forskare som heter Ruth Butler. Detta blogginlägg kommer handla om denna studie som medvetet har feltolkats av det pedagogiska ideologiska etablissemanget (PIE). Jag kommer i detta blogginlägg redovisa på vilka grunder studien feltolkats och hur den pedagogiska forskningen har frångått grundläggande vetenskapsmetodik.

I litteratur, artiklar, filmer och på föreläsningar har betygsmotståndarna hävdat i många herrans år att forskningen visar att betyg inte är bra för inlärningen. Vilken forskning?

(De allra flesta pedagoger, som inte är lärare, säger lärandet, men jag håller fast vid inlärning eftersom det bygger på begreppen inlärning – learn och utlärning – teach). En studie som har använts flitigt för att ”bevisa detta” är gjord av Ruth Butler i Israel 1988. Jag har själv suttit och lyssnat på hur Steve Wretman och Helena Moreau, i Stockholms stads regi, se länk, förklarade hur man hade tre olika grupper av elever:

  1. Eleverna fick endast betyg
  2. Eleverna fick betyg och återkoppling
  3. Eleverna fick endast återkoppling

Den grupp som lyckades bäst rent resultatmässigt var den grupp som endast fick återkoppling. När jag inte längre kunde hålla tyst, utan ställde en del kritiska frågor sa Wretman att han skulle återkomma till mina frågor, vilket han aldrig gjorde. Smart! Han slapp undan och jag och min kompis Peter stod svarslösa kvar. Det var Butler Steve Wretman hänvisade till, se Butler 88.

Mina personliga erfarenheter av betyg var något helt annat än det Wretman berättade. Förvisso hade jag inte jobbat så många år, endast nio år som betygssättande lärare och jag hade satt ungefär 260 betyg två gånger per år (65 elever x 4 betyg = 520 betyg/år = 4680 betyg på 9 år). Betyg som jag vägt fram och tillbaka, som jag har diskuterat med mina ämneskollegor, där vi bytt prov/läxförhör/uppsatser från elever med varandra för att få fram bedömningsöverensstämmelse. Allt enligt Lpo 94 – så lite erfarenhet hade jag nog. Men gjorde jag rätt? Frågar ni mina elever så är jag ganska säker på att de tyckte att jag använde betyg på ett bra sätt, där förvisso alla fick någon form av återkoppling – både på enskilda prov och vid samtal kring betyg. Vissa elever fick mycket återkoppling medan andra fick mindre, det var behovet som styrde. Vad vissa elever tyckte? Se länk.

Jag lyckades få tag på studie gjord av Ruth Butler, tack vare internet, se Butler 88. Vi var flera personer som läste studien, bland annat en del av följarna på den här bloggen. Studien var inte direkt lättläst, ganska svår och jag var tvungen att diskutera med mina närmsta vänner om innehållet både en och två gånger. Till slut gick det att konstatera vissa saker:

  • Butlers studie är gjord 1988 i Israel. Går det att jämför med svenska förhållanden? Kan det tänkas att det finns en sociokulturell skillnad mellan eleverna i Israel 1988 och dagens svenska elever? Kan det spela roll? Jag tror faktiskt det. Skolhierarkin i Israel i slutet på 80-talet och i en svensk skolan på 2000-talet skiljer sig nog radikalt åt. Jag vågar påstå att det skiljer oerhört mycket, t.ex. hur frimodiga eleverna är och hur vana de är när det gäller att tilltala läraren med förnamn. Hur de vågar uttrycka sig och ta plats. Vid tolkning av studien tas inte hänsyn till den sociala skillnaden som råder i svensk skola och det svenska samhället i jämförelse med Israel – kan ha viss betydelse. Jag menar att Sverige och Israel skiljer sig åt på strukturnivå, inte minst om man jämför 1988 med 2000-talet.
  • Själva studien är också märklig. Den är gjord i Israel på 132 elever kopplat till tre matematikprov med poäng. Alltså en ganska liten studie. Betygssystemet är relativt och omfattar betygsstegen 40 – 99. Eleverna får relativa betyg i förhållande till hur många poäng de fått på provet. Vill du veta mer om relativa betyg? Se den här filmen, länk. Här har vi en rad problem när det gäller våra förhållanden. För det första finns det ingen relation mellan det relativa betygssystemet i Butlers studie och vårt betygssystem, det vill säga relationen mellan i förväg redovisade kunskapskrav och den bedömning läraren har gjort av hur väl eleverna lyckats. Det finns överhuvudtaget ingen relation mellan uppgiftsstandard och betyg, vilket innebär att det är omöjligt att dra några som helst slutsatser om elevens kunskaper utifrån dessa aspekter. För det andra kan vi inte ens i våran vildaste fantasi ha en referensram till den relativa betygskalan mellan 40-99 – vi har ingenting i svensk skola idag som gör att vi kan förhålla oss till detta system och det närmaste vi har är det relativa betygssystem som fasades ut i mitten på 1990-talet som talade om hur många procent som skulle ha ett vist betyg (7% 1:or, 24% 2:or, 38% 3:or, 24% 4:or, 7% 5:or – oavsett vad eleverna kunde). Det går med andra ord inte att dra några slutsatsen av elevernas kunnande utifrån detta system. Med andra ord: Israelstudien handlar om relativa bedömningar och vi i Sverige har kunskapsstandardsystem. Det går med andra ord inte att göra en vetenskaplig jämförelse och hävda att man har vetenskapliga belägg för att betyg inte är bra för inlärning – i alla fall inte om man vill använda Butler som vetenskaplig hänvisning. Ändå gör forskare det – till och med professorer i pedagogik.
  • Huvudsyftet med Butlers studie är att ta reda på belöningens effekt. Hörnstenen i behaviorismen är straff och belöning. Tidigare har behaviorister kommit fram till att bestraffning inte har goda pedagogiska inlärningseffekter. Butler vill se om belöning, t.ex. när läraren säger ”vad duktig du är” har någon positiv inlärningseffekt. Tyvärr använder sig av Butler av betyg som positiv belöning. Man kan ifrågasätta användandet av att använda relativa betyg som belöning. Men studien har ingen relevans för svenska betyg och säger ingenting om dagens svenska betygssystem. Det Butler egentligen ville studera var belöning, inte betyg. Ändå har studien använts fel, för betygsmotståndarna gör grova omtolkningar, här kanske den grövsta omtolkningen av internationella studier. För övrigt har stora delar av det Dylan Wiliam står för har också omtolkas på den svenska arenan, bland annat av Christian Lundahl.

En annan aspekt som går att ifrågasätta när det gäller användandet av Butlers studie för svenska förhållanden är grundläggande vetenskapsmetodik, något som den pedagogiska forskningen inte verkar vara så noga med.

Validitet – det vill säga att man mäter rätt saker.

Reliabilitet – det vill säga att man mäter rätt.

Om svensk skola ska vila på forskning och beprövad erfarenhet borde väl rimligtvis de som jobbar på själva forskningsbiten hålla ordning på grundläggande vetenskapsmetodik. Eller? Att använda en studie som för det första inte går att jämföra med svenska mått och för det andra inte ens tar upp betygssättning är ju direkt vilseledande. Och Butlers forskning har även Skolverket hänvisat till i sin skrift Kunskapsbedömning i skolan – praxis, begrepp, problem och möjligheter. På sidan 21, fotnot 29 hänvisas till studien i en tolkning som är en övertolkning som jag ovan skrivit om. För övrigt verkar det vara Christian Lundahl som har författat denna skrift, eftersom Lundahl är kraftigt över representerad bland fotnoterna. Med tanke på vad jag tycker om Christian Lundahls bok Bedömning för lärande, se länk och länk, måste jag säga att det är högst olyckligt att Skolverket låter en sådan uttalad betygsmotståndare skriva en text om bedömning. Så:

Validitet – mäter vi rätt saker om vi använder Butler 1988 för svenska förhållanden? Nej, eftersom relativa betyg och kunskapsstandardbetyg inte går att jämföra med varandra.

Reliabilitet – mäter man rätt om vi använder Butler 1988 för svenska förhållanden? Nej, eftersom relativa betyg och kunskapsstandardbetyg inte går att jämföra med varandra.

Det är ungefär som om vi misstänker att vi har feber och tar temperaturen en halvtimme efter vi har käkat en Alvedon – då får vi dålig reliabilitet. Kör vi termometern upp i rumpan på en gris får vi dålig validitet.

I och med dessa punkter är hela Butlers studie helt irrelevant och ovetenskaplig för svenska förhållanden. Som jag tidigare påtalat – problem med validiteten – det vill säga att de man tittar på har relevans för det man skriver om och relialibitet – det vill säga att man mäter på ett tillförlitligt sätt. Inte heller all forskning av Dylan Wiliams och Paul Blacks är relevant för det svenska betygssystemet, eftersom det svenska betygssystemet inte har någon som helst relevans i jämförelse med var de gjort sin forskning. Med andra ord – helt ovetenskapligt för svenska förhållanden. Dock när det gäller metoder och formativ bedömning harr Dylan Wiliams ett fantastiskt smörgårdsbord att ösa ur, något som jag kan rekommendera. I vår kommer Dylan Wiliams Bedömning för lärande ut på svenska på Natur & Kultur, se länk. Det är ett material där alla lärare på skolan kan lära sig tillsammans. Jag har goda erfarenheter av detta och kommer skriva ett blogginlägg senare i vår om materialet.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

Advertisements

15 kommentarer

  1. Tack för allt arbete du lägger ner på att skapa debatt och ifrågasätta rådande strukturer. I min värld är det viktigt att det finns olika åsikter och meningsutbyte, därför är sorgligt att läsa om hur dåligt förankrad ett kritiskt förhållningssätt är inom lärarutbildningen och i skolbyråkratin. Att inte svara på frågor och ta debatt är svagt. Om utbildningen ska bli bättre behövs nya studier som bygger på fakta. Uppenbart är det ”överliggande” som fortfarande försöker få oss att tro att alla betyg är av ondo. Måtte de inte tro att jorden är platt.


    • Tack Arne,
      Jag tror dock att betygsmotståndarna målat in sig i ett hörn och dessvärre handlar det om för mycket prestige att erkänna att man haft fel, eller ännu värre medge att man inte följt grundläggande vetenskapsteori.


  2. En kort notering angående Butlers studie som jag skulle vilja trycka på, vid sidan av allt det som du tar upp, är provgruppernas storlek.

    Det här är en mycket liten studie ~150 elever, där resultaten av naturliga skäl har en låg statistisk kraft, vilket innebär att det på rent metodologisk grund finns stora osäkerheter inbakade i resultaten.

    Hur en sådan begränsad och isolerad studie (bortsett allt annat) kunnat få en sådan betydelse är för mig (ur ett vetenskapligt perspektiv) ett mysterium.

    Men det är väl kanske det som är haken här, nämligen, att det här har egentligen ingenting med vetenskap att göra…


    • Nicklas,

      Jag delar helt din mening. Dock är det inte alla som gör det. Professor Tomas Kroksmark uttalade sig i Skolministeriet om att man kan göra en kvalitativ studie på en person. Så kan man tydligen också dra slutsatser enligt den ”goa professorn”.


      • Johan,
        Det är för mig anmärkningsvärt att så många aktiva inom den pedagogiska sfären, (t.ex. Lisa Österling i den föregående tråden ”Vad hände med McKinsey?”), så ofta och varmt talar om både vetenskap som ifrågasättande och kritisk granskning. Detta samtidigt som de helt verkar snubblat av banan och fullständigt missat vad det i grunden handlar om, nämligen:

        (a) att allt vetenskapligt ifrågasättande baseras på empiriska bevis (inte ideologi, filosofi, politik eller personligt tyckande).

        I avsaknad av bevis, så är den vetenskapliga positionen istället att helt enkelt konstatera att ‘vi vet inte’, och avhålla sig från att dra några vidare slutsatser överhuvudtaget tills dess konketa empiriska bevis läggs upp på bordet. Avsaknad av bevis är inte heller bevis för avsaknad, och bara för att det inte finns bevis för någonting, innebär inte det att dess logiska motsatts är korrekt, i.e. argumentum ad ignorantiam

        (b) att det absolut viktigaste är att hela tiden också vända blicken inåt och ifrågasätta sig själv.

        Det här är en fullständigt central insikt som hela den moderna vetenskapen vilar på. Den berömda fysikern och nobelpristagaren Richard Feynman sa det (tycker jag) mycket minnesvärt:

        ”The first principle is that you must not fool yourself — and you are the easiest person to fool.”

        Det är ju därför vetenskapen alltid kräver bevis när du ifrågasätter enligt (a) ovan, och att vetenskapen enligt (b) kräver att du ifrågasätter allting, inte bara sådana aspekter som du personligen är kritisk till, utan lika viktigt, och lika noggrant, dina egna övertygelser.

        Ju mer jag läser, ju mer angeläget upplever jag behovet att omgående bygga mekanismer så att vi helt kan runda och göra dessa individer irrelevanta om Sverige ska överleva som kunskapsnation. Ju fortare, desto bättre…


      • Nicklas,
        Håller med dig fullständigt och här behöver den pedagogiska institutionerna revolutioneras helt och hållet, åtminstone de som håller på med skolfrågor. Frågan om det inte är för mycket prestige nerplöjd i detta, så det kan vara svårt att realisera detta. Frågan är vad som behöver göras för att pedagogiken ska komma loss?


  3. Som sociolog känner jag inget behov av att vare sig försvara eller anklaga pedagogisk forskning. Inom sociologi och arbetsvetenskap har man sysslat med motivation till arbete under 100 år och har väl ännu inte ett helt fastslagit en vedertagen sanning. Utan det beror sig på….

    Det är mycket enklare att dekonstrurera gamla sanningar. att peka på fel och brister i olika argumentationskedjor – än att själv hävda, med vetenskap som grund, att detta gäller för dessa människor, för denna population.

    Om vi söker mer allmängiltiga sanningar, om t.ex belöning och motivation, och vill testa detta i ett experiment är det det slumpmässiga urvalet av kontroll- och referensgrupper som är mer avgörande för den vetenskapliga giltigheten än vilket betygsystem eller andra belöningssystem som rådet i det samhälle och för den population som studien uttalar sig om.

    I ett kontrollerat experiment har forskningen försökt att klagöra olika aspekter av mänskligt agerande, inte minst inom psykologi och numera även ekonomi. Problemet med experiment är den externa validiteten. Det vill säga, det som gällde i experimentet gäller det även i naturliga situationer då människan även har andra aspekter än de som kontrollerades i experimentet att ta hänsyn till?

    Människan som biologisk varelse är enklare att utöva experiment över. En medicin som prövades på 1000 slumpvis utvalda personer, med en kontrollgrupp, kan antas få samma effekter och bieffekter i experimentet som utanför experimentet.

    Betyg och belöning är inte på samma sätt medicinskt prövbara element – och löper därmed en större risk att utsättas för ideologiska, politiska och värderingsmässiga argument – för oc emot. De är då också enklare att dekonstruera.


    • Pär,

      ”Människan som biologisk varelse är enklare att utöva experiment över.”

      Hur kan du veta detta, utan att först undersöka och kontrollera mot verkligheten i varje enskilt fall?

      Under vintermånaderna 1988/89 gjordes ett tragiskt misstag på sjukhuset Materno Infantil i Colombias huvudstad Bogota. Misstaget uppdagades dock inte förränn mer än 20 år senare av en ren slump, när en av bröderna i ett av två brödrapar upptäckte att han hade en dubbelgångare i samma stad. Det var vänner som först gjorde upptäckten, och sedan lyckades sammanföra dem.

      Efter en tids detektivarbete så kunde man slå fast att sjukhuset hade förväxlat två pojkar i två par av enäggstvillingar som fötts samtidigt i december 1988, vilket innebar att respektive föräldrapar fick med sig en biologisk son, och en ”fosterson”, som dessutom hade en enäggstvilling i en annan familj.

      Barnen kom att växa upp under dramatiskt olika sociala och ekonomiska förhållanden, fullständigt ovetande om situationen.

      Det här är ett naturlig experiment som givetvis skulle vara fullständigt omöjligt att genomföra av etiska skäl, vilket gör det ovärderligt (i all sin tragik) när det kommer till vår kunskap och förståelse för vad det är som egentligen styr och påverkar vem eller vad vi blir.

      Och, det är fall som detta som tillsammans hjälper till att peka på, och belysa att det (med stor sannolikhet) inte bara är vårt fysiska utseende utan även mycket av våran personlighet, våra karraktärsdrag, våra intressen och egentligen hela kärnan i vårat psykologiska och sociala jag som påverkas (influeras) av vårat genetiska arv. Vi föds alltså inte som blanka blad, utan tvärt om, så är mycket (men långt ifrån allt) skissat redan i och med befruktningen. Hela uppväxten efter förlossningen, med allt vad det innebär, (under rimligt normala förhållanden) har långt ifrån alltid kraften eller potentialen att på ett avgörande sätt förändra det.

      Det här är en insikt som idag får starkt vetenskapligt stöd från många olika håll, och tvärtom vad du antyder i din kommentar, så visar det på att människan i psykologiska som sociala sammanhang i många fall inte är svårare att undersöka och studera än i biologiska (medicinska), av precis samma grundläggande orsak. Nämligen, även om det finns varationer, så varierar vi som helhet (som population) inte på ett kaotiskt eller slumpmässigt sätt, utan efter bestämda mönster, som går att statistiskt upptäcka, observera och mäta. OM man tar dig tiden och besväret att faktiskt noggrannt titta efter vill säga.

      Något som för övrigt praktiskt och självständigt observerats många gånger genom årtusenden av allt från stamhövdingar, småkungar, kejsare, filosofer, diktatorer, präster, profeter, reklamavdelningarna hos världens konsumentföretag, reportrarna på världens alla skvallertidningar, för att inte tala om propagandaavdelningarna hos våra moderna politiska partier och en hel arme små gråhåriga klipska mor och farmödrar…

      Historien om Jorge, Carlos, William and Wilber, går att läsa mera om i en mycket lång men fantastisk artikel i The New York Times, publicerad i Aug 2015. The Mixed-Up Brothers of Bogota


      • Intressant kommentar Nicklas. Jag håller delvis med dig.

        Inte minst forskning kring köpbeteenden har gått framåt oerhört under de senaste åren – vilket lär bero på den enorma mängd statistiskt lagrad kunskap som numera finns om människors beteenden.

        Ändå är det få som vågar med säkerhet fastställa prognoser för t.ex. aktiesparande mer än en kort tid framöver.

        Kanske är jag socilologiskt förstörd men så länge en människas agerande är beroende av andra människors agerande och bådas agerande är varken helt förutsbestämt eller helt slumpvis får vi leva med osäkerhet om ufallet av en interaktion mellan människor – inte minst i vår, mer eller mindre, globaliserade värld.

        Huruvida atomer, celler och andra element som människor består av påverkas av vår globaliserade värld är som det heter en empirisk fråga, men än så länge har jag inte funnit forskning som hävdar att cancer kan botas med t.ex. tankens kraft – medan vi kan anta att vår tilltro till en bank eller en annan människa påverkar vårt agerande i mötet med en banktjänsemannen eller denna andra människa..


      • Jag vill förtydliga mig genom att jämföra ett experiment med medicin med ett experminet med lärare och skolklasser – plus en del annat.

        1) Ett vanligt förfarande vid experiment med medicin är att man har 1000 slumpvis utvalda personer som provar medicin A och 1000 slumpvis utvalda personer som får sockerlösning B. Medicin A och sockerlösning B tillförs utifrån, existerar oberoende av försökspersonerna.

        Om vi gör motsvarande för att testa undervisningsmetoder kan vi tänka att vi väljer slumpvis ut 1000 lärare som i sina klasser ska använda undervisningsmetod A och 1000 slumpvis utvalda läare som i sina klasser ska använda undervisningsmetod B.

        Undervisningsmetoderna existerar inte oberoende av försökspersonerna utan är helt beroende av människor för att existera.Detta i motsats till medicin A och sockerlösning B. Detta betyder att medicin A har samma egenskaper före undersökningen för ala förskspersonerna, medan undervisningsmetoderna kommer att påverkas av både lärare och elever och ha en inbyggd variation av egenskaper.

        2) Att medicinen tillförs utifrån gör det möjligt att använda kausala förklaringsmodeller där medcin A påverkar förskspersonerna på ett antal sätt som går att möta. Medicinen ntas dock innte ha en egen vilja, ett motiv, att påverka förskspersonerna. detta i motsats till undervisningsmetoder.

        För att undervisning ska få någpn effekt behöver både lärare och elever ha intentiolner, vilja och kanske rent av motiv. För att nå ett mål, t.ex. kunskapsmål, behövs med andra ord en genomtänkt strategi. Denna strategi finns före undervisningen och är tänkt att styra undervisngen och lärandet mot målen.

        I det första fallet använder vi kausala förklaringsmodeller, medan ändamålsförklaringar är vanliga i det senare fallet.

        3) Men eftersom människan både är natur och kultur kan vi tänka oss en kombination av kausala förklaringar och ändamålsförklaringar när mänskliga handlingar ska förstås, förklaras och ev. förändras/styras. Eftersom människan som social varelse inrymmer alla andra niåvedr, t.ex. kemiska, biologiska och psykologiska, blir det mer kompext att underfsöka människan som social varelse än om vi endast undersöker henne som en biologisk varelse.

        4) Människan som social varelse kan också ändra sitt agerande, sina interaktioner, i relation till den kunskap som bla. forskningen presenterar, vilket är svårare för människan som biologisk existrenser att göra.


      • Pär,
        Alla som någon gång stått inför utmaningen att väga en 8 veckor gammal hundvalp, vet att det kan vara en näst intill omöjlig uppgift att få den att stå stilla på en våg, ens för några få sekunder. Så hur gör man?

        En lösning är att först ställa sig själv på vågen och läsa av vikten och sedan plocka upp sagda hundvalp i famnen och ställa sig på vågen igen. Det är efter det en enkel sak att subtrahera det avlästa värdet utan valp från det med valp, för att få fram ”vildbusens” faktiska vikt.

        Om du har en tillräckligt stor och exakt våg, så skulle du också kunna väga först dig och en hundkorg placerad i din bil, och sedan placera busen i hundkorgen, och väga dig+bil+hundkorg+buse. Vikten kommer givetvis bli dramatiskt annorlunda än i det första fallet, men, när du subtraherar vikten med eller utan buse så blir den exakt densamma, dvs, vikten på sagda ”buse”.

        Du kan göra vägningen precis hur komplex du vill, men om bara vågen väger rätt, så blir svaret detsamma, helt oberoende av den absoluta vikten.

        Här i ligger magin. Genom att subtrahera resultaten, så försvinner allt som är lika i de båda fallen, och kvar har du bara skillnaden, dvs hundvalpens faktiska vikt.

        Detta är (stiliserat) vad ett vetenskapliga experiment i botten handlar om, nämligen, att på ett analogt sätt mäta (observera) en differens – en skillnad, antigen mellan start och slutvärden, eller mellan slutvärden där man behandlat prov (eller experimentgrupperna) olika.

        Hur den skillnaden uppstår som en konskvens av interventionen (den exakta mekanismen), är i sammanhanget (det enskilda experimentet) helt ointressant. Det behandlas som en svart låda: du mäter vad som går in, utför din intervetion, och mäter sedan vad som kommer ut, det är allt.

        Vad som händer där inne i lådan, (mellan observationerna), och för att ta dina egna ord:

        ”För att undervisning ska få någpn effekt behöver både lärare och elever ha intentiolner, vilja och kanske rent av motiv… ”

        är en helt annan, och separat fråga. Dvs allt vad t.ex. lärarna gör efter den initiala interventionen (vad den än innebär), reaktionen hos läraren, och hur den reaktionen påverkar hans beteende och undervisning, reaktionen hos eleverna, och hur detta i sin tur kanske påverkar läraren tillbaka, vilket i nästa led påverkar eleverna o.s.v. ad infinitum, hamnar med andra ord inne i den ”svarta lådan”.

        Det här är inte en brist eller ett problem som du tycks få det till, utan det är precis exakt så som det är tänkt att fungera, och är vad som gör metoden så otroligt kraftfull – eftersom man bara studerar effekter, och bara ”en” effekt åt gången, så ”elimineras” den inre komplexiteten.

        Och för att bara kort lyfta blicken en aning, så tror jag (utan att sitta på några exakta siffror) att majoriteten av alla kliniska studier idag inte sker på ”enkla” kemiska substanser – som du skissar på ovan, utan det handlar om allt från psykiatriska behandlingar där interventionen är ”samtal”, till biologiskt aktiva substanser som när de kommer in i ett specifikt organ både själva påverkar som påverkas av kroppen.

        Jag kan heller inte låta bli att avrunda med en liten (för)undran. Du argumenterar i din kommentarer (som jag tolkar det) för att det skulle finns signifikanta skillnader mellan studier av, i dina ögon mera ”enkla” biologiska system, och de mera ”komplexa högre” system som involverar våra kognitiva funktioner. Bland annat hänför du det till att, som du skriver,

        ”Medicin A och sockerlösning B tillförs utifrån, existerar oberoende av försökspersonerna.”

        Jag noterar att du i din beskrivning under 1) ovan, nämner att det är vanligt att man ger den ena försöksgruppen en sockerlösning (normalt kallat placebo). En sockerlösning har i sig själv absolut ingen som helst relevant biologisk effekt, så varför ger man dem en sockerlösning?

        Frågan är naturligtvis retorisk, eftersom placeboeffekten helt skapas i försökspersonens huvud, och alltså inte på något vis existerar externt fristående från individen.

        På ett omvänt sätt, vilket observationerna av enäggstvillingarna ovan är ett exempel på, så verkar mycket av våran personlighet och våra karaktärsdrag, och därmed i förlängningen hur vi agerar i situationer i vardagen, formas av vårat genetiska arv, d.v.s. ”biologi”.

        Hela ideen att försöka ”särskilja” våra kognitiva system, våran personlighet och våra karaktärsdrag och våra reaktioner och sociala interaktioner från vår biologi är, därmed (i mina ögon) i ett ord, nonsens.

        Och, svårigheterna att utföra experiment, (som jag upplever det), varierar stort, och beror snarare på praktiska aspekter i det enskilda fallet, inte om huruvida man studerar en mera kognitiv aspekt av vår mänskliga natur, eller en mera biologisk.

        Johan,
        Det här blev ruskigt långt och går helt på tangenten till ämnet, så snälla ta bort kommentaren om du känner för det. Men lärarådran i mig kunde inte låta bli att inte försöka bringa någon ordning och reda här 😉


  4. Vetenskap handlar om ofta om olika ståndpunkter om verkligheten.
    Men ibland kan vetenskap också vara underhållande. Se på det här givande samtalet mellan två fysikprofessorer som finns under länken/nedanstående adress. Sedan kan man ju alltid fundera på vem som har rätt, vad de nu är oense om.

    http://www.ur.se/Produkter/193753-UR-Samtiden-Nyfikenhet-och-forundran-Tva-sorters-kosmologi


    • Själv tilltalas jag av Ulf Danielssons verklighetsbeskrivning. T.ex. att matematik är en kognitiv produkt av miljontal års mänsklig evolution.

      Men när Ulf Danielsson, i ett annat sammanhang, avfärdar att artificiell intelligens kan bli överlägsen mänsklig intelligens.
      blir jag konfunderad. Artificeill intelligens är inte en produkt av mänsklig evolution, och tar därför inte miljontals år att utveckla. Det är en produkt av matematiska mänskliga kunskaper, algoritmer. Och här ligger jag närmare Mats Tegmark som, i ett annat sammanhang, varnar för riskerna med artificiell intelligens.


  5. […] Oups – betygsmotståndsmaffian har kontinuerligt använt sig av en sådan studie, se Butler 1988, länk och studie: Butler 88. Så det är bara att konstatera att Alli Klapp håller sig till samma form […]


  6. […] ingen som granskar och behövs det en studie går det ju alltid att lyfta fram Ruth Butler 1988, se länk. Jo, för det har man gjort hela tiden. Men när jag ställde frågan till Steve Wretman kunde han […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s