h1

Wretman och Moreau har skadat svensk skola!

02 mars 2016

Det här blogginlägget handlar om hur Steve Wretman och Helena Moreau, både redaktörer på Grundskoletidningen, i sina texter och föreläsningar/fortbildningar har kraftigt feltolkat rådande styrdokument med förödande konsekvenser. Wretman och Moreau har förstört mycket för svensk skola och för lärarkåren och trots att jag har tagit upp detta tidigare, är det på plats att lyfta upp detta igen. Kanske inte minst för att varna rektorer och kommunala tjänstemän för ideologiska föreläsare.

Få personer har haft så negativt inflytande på svensk skola som Steve Wretman och Helena Moreau. Vad då? kanske några av er spontant tänker. Jag ska friska upp minnet. Wretman och Moreau arbetade som redaktörer på Grundskoletidningen, en tidning som i det närmaste betraktades som Skolverkets husorgan på många skolor. Att tidningen egentligen producerades av ett privat förlag var en helt annan sak, tron att ”sanningen” kom ut från Wretmans och Moreaus texter gjorde tidningen djävulsk.

Sveriges riksdag tog i slutet av 80-talet en rad beslut som skulle innebära ett paradigmskifte i svensk skola:
1. Att gå från statlig till kommunal huvudman
2. Att gå från regelstyrning till resultatstyrning (mål- och resultatstyrning)
(en grundläggande konsekvens var elevens kunskapsrätt)
3. Att gå från relativa betyg till kunskapsstandardbetyg
(kunskapsrätten måste kunna definieras)

Detta resulterade i reformen Lpo 94, en reform som Steve Wretman och Helena Moreau systematiskt motarbetade. Men inte bara med Grundskoletidningen i ryggen, utan genom att åka land och rike runt och föreläsa om planering och bedömning, samt att skriva texter om bedömning i Skolverkets namn. Jo, det är sant, i Skolverkets webbshop gick det att beställa deras texter, se bild:

 

12809746_10153588218437669_1096117246759802888_n.

 Det som hände var att Wretman och Moreau under senare delen av 2000-talet gick in på spåret att vrida om Lpo 94 med fokus på att bedömning skulle göras utifrån mål att sträva mot, trots att direktiven från läroplanen var tydliga med att mål att sträva mot skulle ligga till grund för lärarens planering och mål att uppnå/betygskriterierna skulle ligga till grund för bedömning av vilken kunskap eleverna hade uppnått.

Informellt i Skolverkets namn, eftersom man skrivit texter om bedömning åt Skolverket, gick Wretman och Moreau ut i skolsverige och föreläste. Detta är intressant, eftersom Hans-Åke Scherp några år tidigare hade åkt land och rike runt i Skolverkets namn och föreläst om Problembaserat lärande (PBL). Scherp doktorerade senare hos professor Mats Ekholm, som vid tidpunkten för Hans-Åke Scherps påhugg var Generaldirektör för Skolverket. En liten detalj är i sammanhanget att Steve Wretman många år senare blev doktorand hos Hans-Åke Scherp. Intressant! Kan man se mönster? Jag skrev redan 2011 om Wretman och Moreau i min bloggserie Pedagogiskt nätverk, se länkar:

Wretman 1, Wretman 2, Wretman 3 och Grundskoletidningen.

För övrigt hittar jag en ihopvikt mindmap från när jag tittade hur personer hörde ihop med varandra, se bild:

 

12804745_10153588218262669_8049046062515778899_n-1

 

Det Steve Wretman och Helena Moreau gjorde var att skapa en motsättning mellan mål att sträva mot (förmågorna) och mål att uppnå (kunskapskraven) – där allt fokus låg på mål att sträva mot. Känns det igen? När paret åkte runt i skolor och kommuner, samt skrev i Grundskoletidningen var man med och skapa begreppet LPP, som är en förkortning för Lokal Pedagogisk Planering. LPP skulle vara en kollektiv planering och beslut om vad alla lärare på en skola skulle göra. Alltså – i årskurs 1 ska vi göra det och i årskurs 2 ska vi göra det – ungefär som en lokal kursplan. Anledningen till detta var att det fanns en misstro att lärarna inte kunde undervisa, eller åtminstone att läraren skulle kollas genom en kollektiv kursplan. Var kom denna misstro ifrån? Kommunala chefer, rektorer, SKL? Konkret innebar det att läraren inte ägde sin planering och sin unika egenskap som lärare i sitt klassrum. Det blir fokus på utlärt på undervisning – ”detta ska vi göra på vår skola, i varje klassrum”, därför att all kraft lades på mål att sträva mot som skulle ligga till grund för planeringen och inget på mål att uppnå, det vill säga vad eleverna hade lärt sig.

 Ute i landet, i kommun efter kommun, hos grundskolechef efter grundskolechef, hos rektor efter rektor blev detta det rådande tankegodset. Wretman och Moreau togs in för att läxa upp kommunens lärare – i samma anda som Sverige Kommuners och Landsting (SKL) gjort ända sedan kommunaliseringen. Att trycka ner lärarkåren och hålla dem i schack har varit SKL:s paroll ända sedan kommunaliseringen. Detta har jag skrivit mycket om. Wretmans och Moreaus planering har trumfats ut, med förvaltningschefers och rektorers stöd och tvingat lärarna att följa tankesättet. Det finns bara en liten hake: Det fungerar inte. Exempelvis satsade Malmö kommun stenhårt på Wretman och Moreau i syfte att hålla rätt på elevernas kunskapsutveckling. Detta ledde till att en fungerande verksamhet i skolorna raserades på ett år. Lärare blev förvirrade. Varför?

 Jo, jag råkar faktiskt ha varit med under en genomgång med Wretman och Moreau när det gäller just detta med LPP. Det var komplicerat, alltså inte så att jag inte förstod, utan på det sättet som Wretman och Moreau förklarade. Logiskt gick det hela inte ihop. Så här skrev jag i blogginlägget 2009: ”Har varit på föreläsning idag om lokal pedagogisk planering. De som höll i utbildningsdagen var Helena Moreau och Steve Wretman, redaktörer för Grundskoletidningen och författare till Skolverkets skrift om att skriva skriftliga omdömen. Det var en heldag som anordnades av Stockholms stad för de som är bedömningsansvariga i stadens skolor. Fram till lunch pratade Helena Moreau om hur den lokala pedagogiska planeringen skulle göras i olika steg. Man skulle börja i kursplanens mål att sträva mot och i en rad olika steg konkretisera dessa mål. Utifrån dessa konkretiserade mål att sträva mot skulle läraren göra en bedömning av elevens kunskaper, som skulle ligga till grund för det skriftliga omdömet. Detta har, enligt Moreau och Wretman, inget med betygsättning att göra. Mål att uppnå nämndes några gånger, men fick nästan inget utrymme. Det märktes tydligt att mål att uppnå är högst ointressant.

 Det är intressant att Moreau och Wretman har denna inställning, eftersom Skolverket själva har angett att Mål att sträva mot ska ligga till grund för lärarens planering och att Mål att uppnå är det minimum som ska ligga till grund för lärarens bedömning. Det blev väldigt påtagligt att åhörarna tyckte det hela var förvirrande och rörigt. Många frågor handlade just om att de lärare som lyssnade inte fick i hop det. Läs själva kursplanen i t.ex. svenska, mål att sträva mot är på över en sida. Oerhört svårt att få grepp om ämnet och det är säkert därför mål att sträva mot kommer att tas bort från de nya kursplanerna som kommer 2011, enligt propositionen. Det har säkert varit regeringens ambition, går att läsas i kortfattad form

 Jag ska i ärlighetens namn säga att Helena Moreau lyfte fram några viktiga saker. Dels var hon tydlig med att lärare alltid måste göra en pedagogisk planering och dels att denna planering måste vara kopplad till styrdokumenten, det vill säga kursplan och läroplan. 

Efter lunch var det Steve Wretmans tur hålla i mikrofonen. Man har nu ändrat dagens innehåll från lokal pedagogisk planering till bedömning. Var det medvetet eller? Steve Wretman startar en propagandakampanj där formativ bedömning målas upp som ”good guy” och summativ bedömning, eller betygsättning som ”bad guy”. Wretman sätter upp dessa två som motsatspar och pratar oavbrutet om hur bra det är med formativ bedömning. Wretmans definition av summativ bedömning är att elevens styrkor och svagheter summeras vid varje terminsslut till en sammanfattande bedömning. Helheten bedöms, plus och minus vägs mot varandra och resulterar i ett betyg. Alltså summativ bedömning = dåligt. Formativ bedömning däremot analyserar eleven styrkor och utvecklingsbehov, ger läraren information om vad som måste betonas och utvecklas i undervisningen, samt ger eleven information hur denne kan fortsätta utvecklas mot målen (antagligen mål att sträva mot).

Läs hela blogginlägget här, länk.

Kortfattat, går det att beskriva arbetsgången att ta fram LPP på följande sätt:

  1. Bestäm vilket arbetsområde som ni på skolan ska jobba med.
  2. Titta i kursplanen på vilka mål att sträva mot som gäller för detta arbetsområde.
  3. Titta i kursplanen på vilka mål att uppnå som gäller för detta arbetsområde.
  4. Gör en bedömningsmall genom att konkretisera mål att sträva mot så att även dessa kan vara en del av bedömningen.

Här är problemet – det går inte att förhålla sig på detta sätt till mål att sträva mot, dessa mål var konstruerade på ett så abstrakt sätt att det var näst intill omöjligt att få en likvärdig konkret förklaring rent kollegialt. Dessutom blev det rena rama önskelistan över vad eleverna skulle kunna – alltså inlärt – för att överhuvudtaget nå målen eller betygen. Alltså ”mission impossible”. Vad händer när lärarna upptäcker att ingen elev klarar alla kriterierna? Hur många kan man misslyckas med för att få ett betyg? Är det ok att klara 10 av 20 och få en återkoppling att man fått omdömet Godkänd på arbetsområdet? Eller var går gränsen? 5 av 20? 15 av 20? Eller rent av alla 20 kriterierna? Eller måste eleverna ha fullständig kunskap – alltså kunna allt? Om inte – spelar det någon roll vad eleven kan eller inte kan?

Ni förstår själva att förvirringen blev total och fortfarande finns det stor förödelse ute i landet, spår från Wretmans och Moreaus arbete. Fortfarande lider skolan av sviterna över detta destruktiva arbete. Och vad har kommit efter Wretman och Moreau? Christian Lundahls arbete med bedömning med fokus på formativ bedömning, där det åtminstone från början (exempelvis i hans bok) rådde polarisering mellan summativ och formativ bedömning. Samma tankegods, bara en annan apostel som tog över stafettpinnen. Och så klart Göran Svanelids ”the big five” som bygger på samma princip – att fokusera på förmågorna (det vill säga de gamla mål att sträva mot).

Så vad vill jag säga med detta? Egentligen två saker. För det första vill jag belysa hur mycket skada föreläsande konsulter kan åstadkomma, skador som fortfarande kan ses i väl många kommuner och för det andra underminerar läraryrket och allvarligt hotar elevernas kunskapsrätt. Men får någon stå till svars? Absolut inte. Grundskoletidningen har tjänat miljontals kronor på detta och Steve Wretman och Helena Monreau har sannolikt gjort sig en fet hacka i arvode på uppdragen. Klart man ska ha betalt för jobb man gör, inget att säga om det. Dessvärre har texter och föreläsningar som systematiskt motarbetat fattade riksdagsbeslut och fått förödande konsekvenser för svensk skola.

Fast ni kan kanske bara bortse från detta blogginlägg, för det kanske bara är jag som är paranoid och en konspirationsteoretiker. Eller varför inte rättshaverist.

Eller är jag?

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

 

Advertisements

4 kommentarer

  1. Det riktigt sorgliga är okunskapen hos lokala såväl politiker som byråkrater och ännu mer den uppenbara bristen på självförtroende hos många lärare som skapat utrymme för förståsigpåare och rena charlataner. Nu häckar de sedan några år gärna i digitala räjonger, BETT, SETT (MÄTT?) och allt vad det kallas.

    Vad som ger plats för alla dessa ”wretmanar” kan illustreras med en erfarenhet från när jag var rätt ny i yrket. Jag fick ansvar för en 4e-klass och ”på köpet” en personlig elevassistent (fritidspedagog). Denna assistent var alldeles förnämlig och berättade att i sin andra halva av tjänsten, som fritidsledare, hade hon och hennes kollega förstått sig vara fantastiskt framåt och initiativrika eftersom allt de föreslog sades de ja och amen till av cheferna. Till de insåg att deras idéer inte var så särskilda alls utan att chefernas jubel berodde på Deras renons på eget tänkande.


  2. […] texten ”Att skriva skriftliga omdömen”, som salufördes i bland annat Skolverkets webbshop, se länk. Dessutom åkte paret land och rike runt för att föreläsa om Lokal Pedagogisk Planering (LPP) […]


    • Jag har hört Steve Wretman vältaligt föreläsa om Lpo-94 och några får år senare dra samma föreläsning igen – men nu om LGr-11. Så kan det gå.


  3. […] Om du vill veta hur Wretman och Moreau förstört svensk skola kan du läsa om Grundskoletidningen, se länk. Eller om deras föredrag på Åsö, se länk och länk. Eller om efterdyningarna av deras framfart, se länk. […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s