Bedömning – lärarprofessionens trovärdighet

Det här blogginlägget handlar om hur professionella yrkesgrupper gör bedömningar utifrån i förväg uppställda kriterier. Statusen hos yrkesgruppen styrs av huruvida bedömningarna är tillförlitliga och här behöver lärarkåren få stöd och hjälp att uppnå en god bedömningskompetens.

Jag var i veckan och besiktade min bil. När jag gick med besiktningsmannen kom en kollega fram till mannen och frågade om han kunde ge en ”second opinion”. Besiktningsmannen ursäktade sig och lämnade mig ensam i några minuter. Cirka fem minuter senare kom det en annan kollega och frågade om ”min” besiktningsman kunde komma några minuter och titta på ett bromsrör på en upplyft bil som stod i besiktningsspåret bredvid. Åter igen ursäktade sig besiktningsmannen, försvann och återupptog kontrollen av min bil några minuter senare. Vid den obligatoriska bilturen berättade jag för honom att jag jobbade i skolan och att jag blev lite imponerad över att de hjälptes åt att diskutera bedömningsfrågor.

Besiktningsmannen berättade att det alltid hade varit självklart inom bilprovningen. Han hade jobbat länge inom svensk bilprovning, långt före de privatiserades. Han påpekade att det handlade om ett professionellt förhållningssätt. För trots att det fanns kriterier för besiktning av fordon, lämnade kriterierna en viss möjlighet till egen tolkning. Därför var det viktigt att diskutera kriterierna och tolkningarna så att man fick en gemensam syn i bedömningsfrågorna. Så hade det alltid varit enligt besiktningsmannen. Besiktningsmannen berättade att det fanns de som var ”snälla” i sin bedömning och andra som var hårda. Genom att diskutera bedömningsfrågor hittade man sambedömning och någon form av likvärdig bedömning, upplyste besiktningsmannen. Han påpekade att det givetvis alltid fanns personer som ”körde sitt eget race”, men dessa personer fick alltid för eller senare smisk på fingrarna av chefen, i och med att frågorna diskuterades.

Det var ett härligt och informativt samtal och jag kände mig glad när jag lämnade Opus bilprovning i Jordbro. Men vad vill jag säga med detta? Ganska uppenbart, eller hur? Det finns vissa yrken där delen av bedömning är en stor och viktig del. Förutom bilbesiktare har vi även jurister, läkare, apotekare, trafikskolelärare och flera andra yrkesgrupper. Enligt Bertil Rolf, docent i teoretisk filosofi vid Lunds universitet, krävs det tre villkor för att en yrkeskår ska vara professionell, se Professionalism:

1. yrkeskåren gör bedömningar som har stor betydelse för individens framtid
2. yrkeskårens bedömningar kan överklagas,
3. överklaganden granskas av andra yrkesutövare.

Uppfyller vi i skolan villkoren för att vara en professionell yrkeskår? Det är kanske lite si och så med det ibland. Jag menar ju att läraryrket är samhällets viktigaste arbete – alla kategorier. Lärare inte bara räddar liv, man förändrar liv – går in i unga människors hjärnor och påverkar dem och får dem att tro på framtiden, bli engagerade, argumentera och inte minst genom kunskap ta kontroll över sitt eget liv. Att bli en läsande, skrivande och räknande är grundläggande kunskaper i en människas liv. Men hur vet vi att alla elever hänger med? Hur vet vi att alla som lämnar årskurs 3 läser flytande, så att de klarar av läromedelstexterna i årskurs 4? Hur vet vi att eleverna har med sig rätt kunskaper upp till högstadiet och gymnasiet? Jo, genom att göra bedömningar och hålla rätt på elevernas kunskapsresultat. Genom att hela tiden förhålla oss till vad eleverna har lärt sig (från årskurs 1 på lågstadiet).

De elever som varje år lämnar skolan och inte har med sig grundläggande kunskaper – här har skolan gjort fel. Jag skriver skolan som organisation, för det är skolan som är ansvarig och inte den enskilde lärare. Det är skolledning som är ansvarig om en lärare inte klarar av sitt uppdrag. Det är rektor som ska se till att handla och det kan finnas många olika lösningar. Men det ÄR rektor som är ansvarig för sin organisation och det är rektor som ska se till att alla elever får med sig grundläggande kunskaper (det är dock inte så lätt – men ansvaret finns där).

Kravet innebär att vi i skolan måste ha bedömningsinstrument redan från årskurs 1 (på lågstadiet) när det gäller grundläggande kunskaper. Det bästa av instrument är Läsutvecklingsschemat (LUS). Ni som läser detta och får en dålig smak i munnen när ni läser LUS har blivit antingen indoktrinerade eller inte satt er in i LUS. Jag har aldrig träffat en människa som läst Nya LUS-boken och gjort den till sin och som tyckt att LUS är dåligt. De som tycker LUS är dåligt har oftast inte läst boken och har ideologiska åsikter. För LUS är helt enkelt dåligt av ideologiska skäl. Herre Gud – LUS följer ju upp resultat.

Jag har jobbat med LUS i snart 17 år och det är det bästa instrument som finns. Allt dåligt ni har hört om LUS är bara skitsnack och förtal. Att det inte finns någon vetenskaplig grund är också bara förtal och bull, se Vetenskapliga bakgrunden till LUS. LUS är superbra, för att du kan som lärare hålla rätt på elevernas läsning och du kan diskutera de olika LUS-punkterna med dina kollegor – alltså göra sambedömningar. Och läsning är den absolut viktigaste enskilda kompetensen hos eleverna. Kan du läsa som en gud har du inga större problem i skolan (bortsett om det finns sociala problem). Jag har skrivit om förtalet mot LUS, se länk.

Lek med tanken: Alla elever som lämnar årskurs 3 läser flytande, alla elever som lämnar årskurs 6 är bokslukare och läser mycket och alla elever som lämnar årskurs 9 läser oerhört mycket ungdoms- och vuxenlitteratur. Hur skulle betygen se ut? Hur skulle kunskaperna i andra ämnen, förutom svenska se ut? Dessvärre råder en helt felaktig läsmetodik i Sverige som jag har skrivit en bloggserie om, se länk. Dessutom finns det på flera skolor direkt felaktiga instrument för att diagnosticera eleverna, t.ex. DLS som är ett helt värdelöst instrument som inte alls rimmar med vare sig Lpo 94 eller Lgr 11, se länk.

Givetvis har vi i skolan många andra utgångspunkter att göra kunskapsbedömningar utifrån. Den viktigaste är givetvis Lgr 11. Här är det kanske ännu viktigare att lärarkåren talar med varandra när det gäller bedömningsfrågor, eftersom Lgr 11 är så abstrakt och lämnar ett stort utrymme för godtycklighet, att det finns en stor vinst för varje skola och organisation att prata ihop sig för att definiera bedömningar. Helst med elevexempel, så att bedömningen blir konkret. Generellt sätt är det alltid bra att utgå från elevexempel när man diskuterar bedömning – byt elevarbeten med varandra och diskutera varför ni gör den bedömning ni gör och ta in vad kollegorna tycker. Efter något eller några år, om ni gör detta kontinuerligt – det vill säga varje vecka, så kommer ni ha en otroligt bra bedömningskompetens. Jag vet det av egen erfarenhet – så jobbade vi i SO-gruppen på Jordbromalmsskolan i flera år.

Helt nyligen gick det att läsa att besiktningsfirman Clearcar fått sitt tillstånd att besikta bilar indraget. Deras 81 stationer fick inte längre besikta bilar. Anledningen var bland annat att man slarvat med bedömningsfrågorna, se länk. Kanske skulle Skolinspektionen få nytt uppdrag. Nu har man varit runt i Sveriges skolor några varv och tittat på helheten om hur skola bedrivs. Vore det inte intressant att Skolinspektionen tittade på hur det ser ut när det gällde bedömningsfrågor? Hur går det till och vilken kunskap har lärarkåren. Vilken fortbildning får man och vilken tid avsätter skolan när det gäller bedömningsfrågor för sina lärare? Vi vet att det förekommer snällebetyg, men hur utbrett är det och vilka konsekvenser får det för eleverna och för lärarkåren i stort? Intressanta frågor och om ni frågar mig en fråga om professionalitet.

Men hur gick det för min bil då? Jo, den gick igenom utan någon anmärkning.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!