h1

Skolverket – fritt spelrum för obstruktion?

14 mars 2016

Det här blogginlägget handlar om Skolverket som myndighet och hur det under de olika generaldirektörerna varit fritt spelrum att obstruera mot fattade riksdagsbeslut och göra lite som man vill. När jag skriver man så menar jag inte generaldirektörerna personligen utan tjänstemännen generellt på Skolverket. Säkert finns det tjänstemän som jobbar på kanonbra, men alltför mycket drivs av en agenda som handlar om något annat.

Skolans värld är mångfacetterad. Från de små liven som kliver in i förskoleklass och är smått förvirrade till politiker i utbildningsutskottet i riksdagen och alla däremellan. Utförare och brukare, politiker och tjänstemän, lärare och elever, kommunala och statliga – ja listan kan göras lång på alla olika personer och intressen som är involverade i skolans värld. Och det är många – för visst är det så att skolan är Sveriges största arbetsplats om man räknar elever och lärare? Mitt i allt detta jytter av människor och deras olika perspektiv står statens myndighet – Skolverket. Jag har under många år och i många blogginlägg kritiserat Skolverket för diverse olika saker, kanske är de katastrofala kursplanerna till Lgr 11 det värsta. I ärlighetens namn verkar Skolverket vara extremt politikerstyrt i den bemärkelsen att de får direktiv vad de ska göra gång på gång, vilket inte direkt är ett så värst bra för arbetsron. Det är ju ganska många stora händelser och reformer som har inträffat de senaste åren, t.ex. ny läroplan, förstelärarreformen, lärarlegitimation, obligatorisk rektorsutbildning, stor anhopning av nyanlända. Ganska mycket att ta tag i och utöver detta fallande kunskapsresultat i samhället och ett skriande behov av bedömningskompetens. Inte ett lätt jobb – eller hur? Men hur har det gått för Skolverkets generaldirektörer? Har de haft koll på sin organisation?

Ulf P Lundgren (generaldirektör 1991-1999)
Under Lundgrens tid hände det mycket inom skolan. Lpo 94 kom som ny reform, vilket innebar att skolan gick från statlig till kommunal huvudman, betygen från relativa till kunskapsstandard och styrningen från regelstyrning till resultatstyrning (mål- och resultatstyrning). Dessutom lades Skolöverstyrelsen ner och Skolverket skapades. Ett paradigmskifte inom svensk skola. Men vad gjorde Ulf P Lundgren? Ingenting! Utbilda svensk lärarkår? Nop! Sätta svenska lärare in i det nya systemet? Nixum pixum! I stället skickades en VHS-kassett till skolorna där Ulf P Lundgren berättade om den nya läroplanen. Tänk er själva – i Lgr 62, 69 och 80 hade det stått vilket stoff som skulle tas upp under varje skolår i skolan – i Lpo 94 stod det Mål att sträva mot och Mål att uppnå i årskurs 6 och 9, senare i årskurs 3. Men hur man skulle göra när man jobbade målstyrt var det ingen som berättade om. Här lämnar man hela lärarkåren i sticket och är med och hjälper till att gräva det avgrundshål som lärarkåren ska hamna i. Påhejad med vimplar, flaggor och kampsång av Svenska Kommunförbundet (SKL) som en gång för alla ville trycka till lärarkåren och få dem att hålla käften. För visst hade de varit uppstudsiga och inte ett dugg medgörliga när Göran Perssons förslag om kommunalisering av skolan kom på tal. Lärarna skulle kuvas.

Mats Ekholm (generaldirektör 1999-2002)
Nu började det hända grejer på Skolverket. Ekholm var (är) en inbiten betygsmotståndare. Han har bland annat skrivit boken Utvärderingspraktikan, en publikation som tar upp utvärdering i skolans värld. Allt utvärderades utom det pedagogiska. Hur eleverna trivdes, miljön i skolan, skolmaten och så vidare, men hur väl eleverna lyckades kunskapsmässigt togs inte upp. Men i och med att Ekholm klev in som högsta hönset var den metodiska torkan från Skolverkets sida var över. Mats Ekholm städslade sin följeslagare Hans-Åke Scherp att åka land och rike runt för att föreläsa om den metod som skulle frälsa hela skolsverige, som skulle få Sverige att kliva in i det moderna och som i högsta grad rimmade med läroplanen. En metod som byggde på elevernas motivation och inre drivkraft – inte betyg och sådana fascistoida metoder. Nej, det nya var här och Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp skulle hjälpa till.

Så här skriver Gunnar Ohrlander i sin bok ”Den Gudarna älskar”: ”Det var i Karlstad som nyckeln till framtidens skola låg. Där fanns Mats Ekholm, professor i pedagogik, och det var dit regeringen vände sig för att 1999 tillsätta en ny generaldirektör för Skolverket. Mats Ekholm ansågs stå för en lovande forskning som skulle kunna passa det nya och amorfa regelverket för skolväsendet. Dessutom hade han adepter som förespråkade en progressivistisk pedagogik. Den främste hette Hans-Åke Scherp, en docent som med forskningens hjälp ansåg sig kunna visa att resultaten blir överlägsna då eleverna söker kunskap på egen hand. Lärarna ska förstås hjälpa till, men det är elevernas motivation som blir drivkraften. Mats Ekholm hade varit handledare åt Hans-Åke Scherp när denne doktorerade och det var väl inte mer än naturligt att de nu föresatte sig att hjälpa varandra. Det blev en historisk chans för seklers drömmar om en för svensk skolvardags ny pedagogik, med inspiration från Jean-Jaques Rousseau, John Dewey och Elsa Köhler – mer om dem senare i detta kapitel. Den nya pedagogiken kallades allmänt för problembaserat lärande, PBL, och i Hans-Åke Scherps version, PBS, alltså problembaserad skolutveckling. För att lansera denna pedagogik skapade Mats Ekholm nätverksplatser – alltså fysiska mötesplatser, konferenser – där Hans-Åke Scherp anlitades som talare. Och det var då han byggde upp sitt kontaktnät med kommunerna. Han dök upp på konferens efter konferens och resultatet blev, enligt den egna hemsidan, att han nu har åttahundra skolor och fyrtio kommuner som inspireras av hans projekt” (sid 149f).

Kommunerna hakade så klart på och vad skulle skolorna göra? I åratal hade HUR:et, alltså vilken metodik som skulle användas till Lpo 94. Svenska kommunförbundet (SKL) hade verkligen tagit på sig rollen att trycka till lärarkåren, i metodiska skrifter som Portfolio eller dekret som ”Undervisning ska vi undvika” basunerade man ut att läraryrket skulle förvandlas till handledare och det var bättre att ha rätt person än en utbildad lärare. Så kommer Ekholm och Scherp med forskningen i ryggen – halleluja! Kommuner och rektorer hakar stenhårt på och så kunde man trycka ner lärarkåren i skoskaften ännu mer, marginalisera lärarkåren, för forskningen visade att de nya skolan var här.

Thomas Östros, socialdemokratisk utbildningsminister 1998-2004, tröttnade rejält på Mats Ekholms flum. Ja, för Östros trodde på en kunskapsskola för alla, länk. Vid Riksdagens revisorers utvärdering 2001 av införandet av målstyrning konstaterade man bland annat att de resurser som var avsatta för att implementera Lpo 94 fortfarande inte var använda. Över lag var Riksdagens revisorer mycket kritiska till hur Skolverket sköttes, se Riksdagens rev 0102. Bland annat skrev man:

”Revisorerna har funnit att Skolverket redan med nuvarande resurser

har goda förutsättningar för att bedriva omfattande tillsyn.

Om 150 av verkets årsarbetskrafter (dvs. ungefär en tredjedel av

verkets 437 årsarbetskrafter) avsattes för tillsyn skulle Skolverkets

personal ha utrymme för att varje år besöka varje skola (grundskolor,

gymnasier och särskolor) under en arbetsvecka. Det innebär

att Skolverket kan skaffa sig bra underlag för slutsatser om

utbildning och studiemiljö i varje skola. Frågan om likvärdighet

kan bedömas utifrån initierade iakttagelser i klassrum, skola och

kommuner. Det gäller särskilt om Skolverkets tillsynsinsatser

samordnas med aktiviteter som andra statliga myndigheter med

tillsynsansvar på skolans område bedriver. Då kan arbetet i den

enskilda skolan belysas från olika utgångspunkter. Begreppet likvärdighet

kan successivt preciseras.” (sidan 70).

Thomas Östros var en handlingens man och lade ner Skolverket. Så startade han Myndigheten för skolutveckling (Mysko) och nya Skolverket. Mats Ekholm fick ta hand om Mysko och till ny generaldirektör för Skolverket tillträdde en professor i historia, en man som varit framgångsrik rektor för Södertörns högskola: Per Thullberg.

 Per Thullberg (generaldirektör 2003-2010)
Kanske hade Thomas Östros alltför högt ställda förväntningar på Per Thullberg, men alla som jobbar inom skolans värld vet ju att man ska ha höga förväntningar på sina elever, så varför ska man inte ha det på skolans ”överkuku”? Men tyvärr kunde inte Thullberg få ordning på Skolverkets tjänstemannavälde. Under denna period får Steve Wretman och Helena Moreau uppdraget att skriva texten ”Att skriva skriftliga omdömen”, som salufördes i bland annat Skolverkets webbshop, se länk. Dessutom åkte paret land och rike runt för att föreläsa om Lokal Pedagogisk Planering (LPP) och skriftliga omdömen. Här är det dock högst osäkert huruvida Skolverket var inbladat. Wretman och Moreau var utöver detta redaktörer i Grundskoletidningen, en tidning som ute i landets skolor närmast ansågs som husorgan för Skolverket. I redaktionsrådet satt Tomas Kroksmark, professor i pedagogik, och den man som hotade mig, se länk. En intressant detalj är att Steve Wretman senare blev doktorand hos Hans-Åke Scherp – Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE)? Skojaru!

Under Per Thullbergs period som GD för Skolverket påbörjas också arbetet med att ta fram en ny läroplan. Ensamutredaren Leif Davidsson har fått regeringens uppdrag att utreda vad som behöver förbättras till den nya läroplanen och detta resulterar i att Davidsson lämnar en SOU, se SOU 2007-28. Regeringen lade en proposition om den nya läroplanen, bland annat skriver man: ”Målen bör skrivas med en begränsad och väldefinierad mängd uttryck som anger vilka kunskaper undervisningen i ämnet ska utveckla. Det är viktigt att nyanseringen i språket i kursplanerna är tydlig och begriplig, och det bör kunna göras med ett betydligt färre antal uttryck än vad som är fallet för närvarande.” (Prop. 2008/09:87 kursplaner i ämnen, sid 31). Om måltyper skriver man: ”Endast en måltyp ska finnas i kursplanerna. Dagens system med två måltyper bör tas bort. Kursplanemålen bör mycket tydligare än i dag avse ämneskunskaper.” (Ibid). Här är hela propositionen: Prop. 2008:09-87 Tydligare kunskapskrav. Skolverket skulle verkställa detta arbete.

Arbetet med att ta fram en ny läroplan kantas med att ansvariga tjänstemän på Skolverket systematiskt motverkar de direktiv som kommer från regering. Vill ni ha konkreta exempel? Här är några blogginlägg: länk eller länk.

Problemet som jag ser det är att Svenska folket går till val vart fjärde år, de folkvalda intar styret i riksdag, landsting och kommun. Det tas demokratiska beslut i riksdagen och regeringen ska verkställa tagna beslut. Direktiv kommer från regeringen till i detta fall Skolverket som fullständigt skiter i de direktiv som kommer, något som Riksdagens revisorer även påpekade i sin rapport, se Riksdagens rev 0102. Jag menar att tjänstemannaväldet sätter demokratin ur spel, tjänstemännen sätter sig över demokratin. Detta fenomen har Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, flera gånger tagit upp, bland annat i sin bok ”Makt utan mandat”, se länk.

Helén Ängmo (tillförordnad generaldirektör 2010-2011)
Inte mycket händer under detta mellanår, mer än att tjänstemännen får fritt spelrum att sätta ”Den nya samlade tydliga läroplanen”, som i form är mer tydlig, men som i innehåll är enormt abstrakt och lämnar oerhört mycket tolkningsutrymme. Likvärdig bedömning? Skulle inte tro det!

Anna Ekström (generaldirektör 2011-)
Läroplanen Lgr 11 klubbas igenom och det är ju inget som kan lastas Anna Ekström. Allt låg ju klart redan när hon tillträdde – kanske beslutet om läroplanen redan taget när Anna Ekström tillträdde.

Men vad händer i arbetet kring Lgr 11? Skolverket har lärt sig av misstaget när Lpo 94 infördes och det anordnas en rejäl fortbildningsinsats. Men blir någon klokare? Nja får man väl säga, eftersom Lgr 11 är så enormt abstrakt skriven att tolkningsutrymmet är i det närmsta oändligt. Dessutom fokuseras det på förmågorna, det vill säga det gamla ”mål att sträva efter”. Mer och mer fokus läggs på förmågorna och man ”glömmer bort” att fokusera på kunskapskraven (mål att uppnå). Långsamt flyttas fokus och idag är väl nästan all fokus på förmågorna och ingen på vad eleverna verkligen ska kunna. Och det är väl här det stora problemet ligger, att vi har hur många elever som helst som behöver veta vad det är som det verkligen behöver kunna för att få ett betyg eller nå de kunskapskrav som krävs. Och spindeln i nätet i detta arbete? Jo de tjänstemän som ansvarade för framtagandet och implementeringen av Lgr 11 på Skolverket.

Bristen på fokus när det gäller elevernas kunskaper eller rättare sagt vad det är eleverna ska kunna när det gäller inlärda kunskaper leder givetvis till att lärare i Sverige har ett problem i bedömningsfrågor. Både när det gäller vad och hur saker ska bedömas, men även när det gäller likvärdig bedömning. Detta är ett problem som följt med ända sedan Lpo 94 infördes eftersom det i och med införandet av den läroplanen gavs noll fortbildning i bedömningsfrågor. Innan Lpo 94 var bedömningsfrågan en icke-fråga, eftersom allt reglerades med normalfördelningskurvan. Men detta skulle Skolverket råda bot på. Skolverket tog fram en webbkurs när det gäller bedömning. Det anmärkningsvärda är att en av de största betygsmotståndarna i Sverige, Christian Lundahl, får en ledande roll i denna webbkurs. Lundahl som gång på gång har påpekat hur fel det är med betyg för att forskningen säger det, men som det visat sig att det inte finns någon vetenskapligt som verifierar hans påstående, se länk och länk. Som sprider en falsk polarisering i sin bästsäljande bok, se länk. Som i Vetenskapsrådets namn har skrivit en rapport som definitivt inte är korrekt och som Per Måhl har bemött, se rapport: Betygens geografi, vetenskapsråd och Måhls svar: Betygens geografi, kritik. Hur är det möjligt? Det finns väl andra forskare som inte har solkiga händer och som kan ha denna roll? Eller?

Men det mest spektakulära är ändå att Mats Ekholm, Hans-Åke Scherp, Steve Wretman och Christian Lundahl har kopplingar till Karlstads Universitet – ett fäste för Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE), se länk. Tillfälligheter? Kanske kan inte GD på Skolverket ha koll på allt detta och visst är Skolverket en stor myndighet att sköta, men ändå är det förvånansvärt att det går till på detta vis i en myndighet som åtminstone jag tycker är en oerhört viktig myndighet.

Utöver detta har fokus på Nationella Prov (NP) varit i debatten under flera års tid. En av dessa frågor är kvaliteten på innehållet i NP. Huruvida vi ska ha NP eller inte är en regeringsfråga, men hur bra proven är kan Skolverket reglera. Och frågan har väckt ont blod hos många lärare, för proven är så fruktansvärt dåliga och omfattande. Nästan hela vårterminen i årskurs 3 läggs på NP – helt galet! Konstruktionen är under all kritik och jag har personligen skickat in exempel på exempel, något som jag vet att både lärare och skolledare har gjort. Debatter har förts som de usla proven och mail har skickats. Har det blivit någon ändring? Nej! Hur svårt ska det vara? Jag har skrivit flera blogginlägg om detta, länk och länk.

Jag vet att perioden när Jan Björklund var skolminister innebar ett hästjobb för tjänstemännen på Skolverket. På kort tid skulle de administrera och hantera både förstelärarreformen och lärarlegitimationen – den senare en reform som var ”mission impossible” att hinna med. Skolverket var tvungna att leja ut jobbet på externa konsulter för att ens hinna med, något som man fick kritik för. Men vad skulle man göra? Ifall Skolverket gjorde något dåligt, var slarvig och gav ansökande lärare behörighet som de inte skulle ha inte ge dem behörighet som de inte borde ha skulle vara en sak. Då är kritiken befogad. Men om man inte hinner – då är det väl bra att man tar hjälp, eller hur?

Avslutningsvis kan jag konstatera att det verkar vara ett mycket svårt jobb att vara Generaldirektör för Skolverket. Helt klart verkar ingen hittills ha kunnat rå på sina tjänstemän.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

Advertisements

5 kommentarer

  1. Tydligare än så här kan det inte bli! Tack Johan, för denna utmärkta sammanfattning. Det råder ingen tvekan om var man ska leta för att hitta orsakerna bakom de fallande kunskapsresultaten. Synd bara att din text (förmodligen) inte får samma genomslagskraft som SVT:s granskning av Paolo Macchiarini. Nä, hoppet står till Skolkommissionen under ledning av Anna Ekström (ironi).


    • Hej Tommy,

      Tack själv. Jag håller med om att det är synd att ingen granskar detta på samma sätt som man gjorde med Karolinska institutet, men det kanske är allt för omfattande. Jag tycker Anna Ekström och Per Thullberg är två riktigt bra personer, men det jag velat visa är hur organisationen varit alltför ideologisk. Ängmo har jag ingen uppfattning om, men Lundgren och Ekholm är definitivt ideologiska, definitivt Ekholm.


  2. För att kunna obstruera mot fattade beslut bör väl dessa beslut granskas?

    Hur kom det sig att riksdagen fattade beslut om målstyrning?
    Vilka intentioner hade berörda riksdagsmän och riksdagspartier med detta beslut?
    Vilka kunskaper fanns hos berörda riksdagsmän och riksdagskvinnor om vad målstyrning innebär?

    Här kom jag osökt att tänka på Lindensjös och Lundgrens indelning i formuleringsarena och realiseringsarena (se t.ex. ”Utbildningsreformer och politisk styrning” från år 2000). Det är en skillnad att formulera mål och att genomföra dem. Om vi vänder på resonemanget, kan det inte vara så att detta politiska beslut om målstyrning var illa underbyggt? Eller var allt solklart, t.ex. vad Skolverket fick i uppdrag att göra?

    I boken ”Skolan och det nya verket” (1995) granskade organisationsforskarna Bengt Jacobsson och Kerstin Sahlin-Andersson Skolverket, bl.a. utifrån det uppdrag denna nya myndighet har fått. Så här skriver de:

    ”Skolministern sammanfattade motiven bakom förändringarna med att `ett större lokalt ansvarstagande ser jag som nödvändigt eftersom det är min övertygelse att kraften i skolans utveckling nu måste sökas i klassrummet och i den enskilda skolan (prop. 1990/91:18 s 23)`.
    Målstyrning var det som gällde. Det nya statliga verket skulle se till att de nationella målen följdes, men hade inte ansvar för organisationen och genomförandet av verksamheten. De statliga länsskolnämnderna, dvs den gamla inspektionsorganisationen avskaffades. Skolan avreglerades eftersom regler ansågs hämma förändringskraften. Det var istället lärarnas och skolledarnas erfarenhet och professionalism som skulle åstadkomma förändringar” (Jacobsson & Sahlin-Andersson 1995, s. 14).


  3. En av de forskare som har ifrågasatt mål- och resultastyrning är historikern Hans Albin Larsson. Så här skriver han:

    ”Hela tankekonstruktionen med den 1990 beslutade mål- och resultatstyrningen vilade på de dittils helt oprövade två delarna styrning med mål och kontroll av resultat. Likvärdigheten skulle inte längre mätas i att alla elever fick likvärdiga utbildningsförhållanden utan i att alla elever nådde ett likvärdigt, ett minsta gemensamma, resultat. Härmed påbörjades en proces som snart ledde till att likvärdigheten urholkades för att därpå helt upphöra” (Larson, Hans Albin 2012, ”Skola på ostadig grund” s. 120, I: ”Grundskola 50 år. Från folkskola till folkets skola”. Ekerlids Förlag).

    Och så var det det här hur fattade riskdagsbeslut och forskning kan se olika på samma saker, som exempel differentieringsfrågan:

    ”Det politiska beslutet 1962 innebar att ‘ingen generell tillvalsgruppering eler nivågrupering’ fick förekomma till och med årskurs åtta, alltså en betydligt senare differentiering än vad som tidigare har ansetts möjligt. Detta var inte baserat på en samsyn bland forskare utan var en politisk slutsats av vad som framstod som önskvärt. Endast det nionde skolåret blev differentierat i olika linjer. Efter grundskolans genomförande dröjde det inte mer än sex år förrän riksdagen i total enighet upphävde all differentiering” (Lars, Hans Albin 2012. s. 113).

    Fanns det någon lärare, lärarutbildare eller forskare som obstruerade ovanstående fattade riksdagsbeslut om att all differentiering skulle upphöra?


  4. Som sagt, en mycket bra sammanfattning. För att spä på litet, har just lyssnat på Ekots Lördagsintervju med Jan Björklund 19/3 1300, P1. Förra lördagen var det Högt ärade Utbildningsminister Gustav Fridolin som hade möjlighet att dryfta bedömning, lärarbrist, lokalfrågor, lärarutbildning. Han nämnde inte skolan. Under ca 1 min 20 sekunder nämnde han ordet lärare 4 ggr och ordet skola en gång, men då i sammanhanget migration.

    Jan Björklund hade möjligheten, men nej…

    Så, nu undrar jag, hjälp mig med svar, förklara.

    Varför undviker samtliga politiker och ansvariga skolfrågan…
    /p



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s