h1

Misstro mot lärarkåren?

20 mars 2016

Det här blogginlägget handlar om hur lärarkåren inte fått den fortbildning som krävs för att kunna göra goda bedömningar. Istället för att utbilda och fortbilda lärarkåren skapar man misstro mot yrkeskåren. Istället för att lyfta yrkeskåren och göra dem professionell, tar man ifrån lärarkåren en av de viktigaste uppgifterna en professionell yrkeskår har – rollen att göra kvalificerade bedömningar. Per Måhl problematiserar hur Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) blandar ihop korten i Vetenskapsrådets namn. Gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadžialić vill ta ifrån lärarkåren bedömningsansvaret, ett avprofessionaliserande av kåren.

Ända sedan 1980-talet har betyg varit ett stort diskussionsämne. På ena sidan har betygsmotståndarna stått och med alla tänkbara medel visat att betyg är usch och fy. Argumentation och forskning har visat att betyg är dåligt (men här buntar man ihop alla former av betyg, fast det finns skillnader i betygssystem). När det inte funnits några vetenskapliga belägg för deras påståenden har det valsats en hel del – ja rent ut sagt har lögner basunerats ut för att verifierar att forskningen faktiskt säger att betyg är skadligt för inlärningen. Jag som lärare vet personligen att kunskapsbetyg är bra för motivation och drivkraft, inte minst när det gäller de svagaste eleverna. Det handlar om hur man som lärare kommunicerar med sina elever och tillsammans med dem hjälper till att nå kunskaper. En annan som vet det är Per Måhl som inte bara är lärare, han har jobbat på Skolinspektionen och suttit i betygsberedningen. Måhl fortbildar även lärare i bedömnings- och betygsfrågor. När några av de värsta betygsmotståndarna i Vetenskapsrådets namn skrev en rapport om betyg ingrep Per Måhl och gjorde en kritisk granskning om denna rapport. Måhl som inte alls har samma resurser i form av tid som Christian Lundahl med flera har, fick nöja sig med att skriva ett PM där han granskar det som rapporten tar upp om betygens effekter på motivation och lärande.

Läs Vetenskapsrådets rapport: Betygens geografi, vetenskapsråd
Läs också Per Måhls PM: Betygens geografi, kritik

I den här lärarpodden förklarar Per Måhl hur han tänker kring det hela: länk. Det är ett mycket bra samtal som jag rekommenderar alla att lyssna på. Gärna flera gånger.

Men varför har det blivit på detta sätt? Hur kan det komma sig att betygsmotståndarna har fått sådan makt, medan lärarkåren blivit splittrad och förvirrad. Jag hävdar att det är tre huvudorsaker:

  1. Skolverket gjorde inte sitt jobb och fortbildade lärarna i det paradigmskifte som skedde 1994, då skolan gick från regelstyrning till resultatstyrning (mål- och resultatstyrning), relativa- till kunskapsbetyg och statlig till kommunal huvudman.
  2. Kommunerna, påhejade av Kommunförbundet (nu SKL) gjorde allt för att trycka till och marginalisera lärarkåren. Det hade funnits en stark och oberoende lärarkår som var skickliga och kunniga när det gällde det regelverk som styrde deras arbete. Det som hände var att lärarkåren marginaliserades och trycktes till av kommunerna. Förvaltningschefer och rektorer gjorde allt för att ta makten och tysta ner lärarna. Istället för att vara starka ledare som driver kunskapsfrågor vill man ha lydiga tjänstemän som gör som chefen säger. Med fortbildning i metodik, då PBL och Portfolio, nu Entreprenöriellt lärande och bedömning för lärande, vill man kuva lärarkåren att alla ska göra lika, se tidigare blogginlägg för konkreta exempel: länk, länk och länk.
  3. Det ideologiska pedagogiska etablissemanget (PIE) har på falska vetenskapliga grunder lyckats lura och dupera hela skolsverige. I tidning efter tidning, tv- och radioinslag efter det andra, i föreläsningsserier har man lyckats få hela lärarkåren att lydigt ta sig an ett negativt förhållningssätt till metodik och betyg. PIE:s makt är så oerhört stor, mycket större än jag har kunna beskriva på denna blogg. Men för lärarkåren har det inte blivit bra. Ingen utbildning värd namnet i bedömning och betygssättning och dessutom en känsla eller bestämd uppfattning att betyg är dåligt samtidigt som lärarkåren som ämbetsmän är satta att ge betyg = osäkerhet och ångest. Metodik som inte fungerar för alla elever (t.ex. PBL) = osäkerhet och ångest.

Lägg därtill flera reformer under det borgliga styret (Lgr 11 – som har en misslyckad kursplan, förstelärare, lärarlegitimation) och den allt större administrativa bördan på lärare där vartenda litet bråk på skolan skulle utredas och skrivas rapport i tre kopior på. Allt skulle dokumenteras. Konsekvens: Fokus flyttas från kärnan i lärarens uppdrag och arbete. Ingen vill bli lärare och erfarna lärare byter arbete. Och nu återupprepas historien.

Gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadžialić gick våren 2015 ut och menade att betygssystemet skulle granskas för att det var en föräldrastorm om hur svårt det var att få höga betyg och att betygshetsen var påtaglig bland Stockholms innerstadsskolor, se blogginlägg: länk. Men är det betygssystemet som det är fel på eller är det något annat? Jag hävdar att det är fel på kursplanerna, framför allt kunskapskraven och att lärarkåren inte har fått den fortbildning som man behöver för att göra goda bedömningar. Åter igen – lärarkåren får bära hundhuvud för att staten inte har gjort det den ska. Och nu är Aida Hadžialić på gång igen. I Svenska Dagbladet 13/3-16 går det att läsa att gymnasieministern vill införa centralt rättade Nationella prov på gymnasiet, se länk.

”– Det svenska skolsystemet har många problem att ta tag i. Ett är att vi har skenande betyg samtidigt som elevernas kunskaper dalar, säger Aida Hadžialić till SvD.

– Även lärare är människor och vi har en situation i den svenska skolan där tränaren i princip avgör matchen. Vi måste röra oss bort från det, säger Aida Hadžialić och hävdar att utspelet har en ideologisk grund.”

Här ställer jag mig några frågor, särskilt med Per Måhls förhållningssätt i bakhuvudet:

  1. Vad är det för fel på att gå till grundproblemet i första läget, det vill säga utbilda lärarkåren i bedömningsfrågor? Om lärarkåren en gång för alla ska bli en kunnig yrkeskår och om man vill ha upp statusen för läraryrket handlar det väl om att kåren ska skicklig i bedömningsfrågor.
  2. Om läkare, bilbesiktningsmän, jurister, apotekare kan genomföra bedömningsärenden – varför skulle inte lärarkåren kunna det? Är läraren allt för obegåvade eller kan man lära sig kvalitativa bedömningar? Att ta ifrån lärarkåren bedömningsuppdraget är att än mer marginalisera kåren och dessutom ett misstroende mot lärare.
  3. Få skolhuvudmän är beredda att satsa ordentligt med tid för att låta lärarna på skolan träffas så att de får möjlighet att diskutera i ämnesgrupper, så att de kan göra likvärdiga bedömningar som motsvarar ovanstående yrkesgrupper. Istället för denna begränsade kostnad (som egentligen kostar tid som läraren ändå är på skolan och som organiseras genom prioritering) diskuterar man att lägga sex gånger kostnaden på extern bedömning. Det leder till att man officiellt slår fast att lärarkåren är oförmögen att bli så professionell att de kan hållas sig till gällande regelverk och i öppen samverkan med kollegor göra pålitliga bedömningar av de egna eleverna. Misstron har egentligen med mätmodell att göra), skillnad mätmodell och standardmodell se: Mätmodeller
  4. Vilken typ av frågor kommer finnas i ett digitaliserat Nationellt Prov (NP)? Aida Hadžialić har hänvisat till International Baccalaureate (IB), digitaliserade prov som görs i Nederländerna, men min erfarenhet av NP är inte direkt lysande. Utformningen av frågorna är över lag dåliga och det finns ibland ingen koppling till kunskapskraven. Vad säger att digitaliserade NP inte blir lika dåliga som vanliga NP och vad visar proven i sådana fall? Blir det poängplockarprov där E-gränsen är visst antal poäng (spelar ingen roll vilka poäng man tar, bara summan når E-gränsen)? En av huvudpunkterna i intervjun med Per Måhl handlar om att hur frågorna är formulerade är direkt avgörande. Däremot kan man säga att mina personliga erfarenheter av NP har ganska mycket övrigt att önska och det är ju inte så att tilltro till NP:s konstruktörer är på topp.

Jag anser att Aida Hadžialićs utspel är ett djupt misstroende mot lärarkåren som kommer slå hårt mot lärare och absolut inte kommer lyfta läraryrket i sig. Tvärt emot det som OECD och hela den internationella debatten pekar ut kärnan, nämligen förtroendet för landets lärarkår. Något som även McKinsey-rapporten pekade ut som avgörande för skolframgång, se länk. Jag tror att den ända vägen att gå är att vända tillbaka så långt som till Lpo 94 och göra om. Utbilda lärarkåren i bedömning och i resultatstyrning (mål- och resultatstyrning). Jag tror också att förvaltningschefer och rektorer ute i landet behöver ta hand om sina lärare och inte behandla dem som mindre vetande reaktionärer. För det går inte att ta in en skön pajsare från gatan som är bra på att bygga relationer med eleverna, läraryrket kräver ledarskap och djupa ämneskunskaper. Och då behöver vi lärare med självförtroende, kunskap och frihet.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

Annonser

31 kommentarer

  1. Det är riktigt intressant att fundera över hur det är tänkt att lyckas utforma NP utan att använda sig av någon form av multiple choise a la högskoleprovet. En gåta är hur det i sin tur ska ge bedömningsunderlag utifrån grunderna i kunskapskraven (hur de är skrivna är en annan fråga).

    Skrivuppgifter i svenska och engelska måste lämnas därhän precis som mer utförliga svar i övriga ämnen eftersom det då är subjektiva bedömningar, oavsett bedömningen görs av undervisande lärare, en kollega eller någon av de gymnasister skolverket hyr in som bedömare (som det gjort vid legitimationsbedömningarna). Jag kan inte låta bli att tänka på Hasse & Tage-sketchen där familjen sätts på prov i Sveriges geografi: Farfar! Vad heter Hallands floder? ”Nisse!” Blir ett E av det svaret kanske?

    Matematik är alltid bra att ha som exempel. Utforma ett prov där 50% rätt ger E och 75% C. Det betyder som exempel att med jämnt antal uppgifter på de fyra räknesätten skulle en elev godkännas som kan plus och minus. Klarar hon dessutom multiplikationsuppställning blir det C.

    Nej skriv om kunskapskraven tex med utgångspunkt i hur de är skrivna i Finland (ett utmärkt jämförande exempel finns i slutet av Per Kornhalls bok). Och det har inte ett jota med formativ eller summativ bedömning att göra. Det handlar om tydliga kunskapskrav!


  2. ”… vi har en situation i den svenska skolan där tränaren i princip avgör matchen.”

    Det spelar ingen roll hur skicklig läraren eller tränaren är. Det ändrar inte förhållandet.

    Elevens prestation är ett resultat av elevens ansträngning och lärarens förmåga att lära ut.

    Ansvaret för prestationen är därför både läraren och elevens. I detta samarbete är det läraren som är professionell som har den pedagogiska kunskapen, sakkunskapen, ett avlönat uppdrag och har den vuxnes perspektiv och omdöme. Därför vilar ansvaret tungt på läraren. Elevens betyg, i den mån det speglar elevens kunskaper och färdigheter, är ett resultat också av lärarens arbete.

    När lärarna betygssätter sina elever så skjuter de över allt ansvar på eleven. Det här är ett rättsvidrigt förhållande, oavsett om betygen blir rättvist satta eller inte.

    Det passiviserar elever som uppfattar sig vara utlämnade åt lärarnas mer eller mindre godtyckliga makt.
    Det bidrar till betygsinflation när lärarna faktiskt också sätter betyg på sig själva.
    Det tar bort frågan om vem eller vilka som äger ansvaret för arbetet.

    Förhållandet bidrar inte heller till den pedagogiska utvecklingen. Hur ofta händer det att en lärare vänder sig till sina kollegor eller till skolledare och ber om hjälp därför att en pedagogik inte fungerar som den är tänkt? Allt ansvar läggs istället på Stina och Kalle som inte förmår att bruka allvar, sitta still, ta instruktioner, göra sina läxor… när det är fel på läroplanen, pedagogiken och resurserna.

    Jämförelsen mellan lärarens betygsättning och läkarens diagnoser haltar. Läkaren gör en bedömning av patientens problem, som (förhoppningsvis) inte är ett resultat av läkarens egen utövning.

    I skolan är elevens resultat förhoppningsvis också ett resultat av en duktig pedagog och pedagogik.

    Inom sjukvården är man medveten om att läkarna kan och kommer att göra felbedömningar. Därför rådfrågar läkarna sina kollegor när de är tveksamma. Man anmäler sig själva när något gått fel för att verksamheten skall kunna lära sig, utvecklas och bli säkrare. Organisationen arbetar målmedvetet, inte med att hitta syndabockar eller släta över, utan med hitta förbättringar. Man redovisar och dokumenterar alla fel och misstag. När sjukvården brister gör man inte heller åtgärdsplaner för att utveckla patienten. Patienterna har också möjlighet att rådfråga någon annan, för att få en ny bedömning.

    Skolan kan säkert, trots skillnader, lära sig något av sjukvårdens arbete för patientsäkerhet; att systematiskt arbeta för ökad elevsäkerhet.

    Märk väl, jag argumenterar inte mot betyg, eller mot lärare.

    Det finns en ansvarsförskjutning genom hela skolsystemet. Politikerna lägger ansvaret på skolorna, skolan lägger ansvaret på läraren och läraren lägger ansvaret på den omyndiga eleven. Den som har minst kunskap, resurser och makt över sin situation får stå med dumstruten när de andra i ansvarskedjan inte tar sitt ansvar och fullgör sina uppdrag.

    Barnen kan lära sig allt – som läraren kan lära ut.


    • Nisse,

      Jag förstår inte vad du menar med denna mening: ”När lärarna betygssätter sina elever så skjuter de över allt ansvar på eleven. Det här är ett rättsvidrigt förhållande, oavsett om betygen blir rättvist satta eller inte.”


      • Johan,
        Jag har till och med tagit mig tiden att sova på saken, men jag förstår det inte heller.

        Men, om jag minns riktigt, så har jag tidigare kommenterat några inlägg av Nisse, där han bland annat lyfte fram Ken Robinson och hans ideer, och jag undrar om inte dessa tankar underbygger delar av hans resonemang, och lyser igenom här också. Saker som,

        ”Det passiviserar elever som uppfattar sig vara utlämnade åt lärarnas mer eller mindre godtyckliga makt.”

        ”Allt ansvar läggs istället på Stina och Kalle som inte förmår att bruka allvar, sitta still, ta instruktioner, göra sina läxor… när det är fel på läroplanen, pedagogiken och resurserna.”

        När det sedan kommer till frågan om att t.ex. lärarna inte skulle rådfråga varandra, så kan jag bara häpna. Det kanske är annorlunda nu, (och annorlunda mellan mindre skolor på landsbygden och större skolor inne i städerna), men, ett av mina tidigaste minnen är hur min mamma (konstant) diskuterar och funderar omkring sina elever med sig själv och sina närmaste lärarkollegor.

        Min känsla var att dessa lärare inte bara hade stenkoll på sina egna elever, men även sina kollegors, och ständigt utbytte information och erfarenheter mellan sig.

        Beskrivningarna kring läkarna och sjukvården framstår i många avseenden som närmast bisarra, och går (i mångt och mycket) på tvärs emot all min egen erfarenhet, vilket både ligger på ett professionellt plan och som patient.

        ”När lärarna betygssätter sina elever så skjuter de över allt ansvar på eleven. Det här är ett rättsvidrigt förhållande, oavsett om betygen blir rättvist satta eller inte.”

        Jag har en krypande känsla av att Nisse använder begreppet ”rättsvidrigt”, snarare som ett epitet och retoriskt grepp, för att märka det han tycker är fel, än på ett sakligt korrekt sätt.

        Och,

        ”Barnen kan lära sig allt – som läraren kan lära ut.”

        är ju bara så huvudlöst tokigt att man tar sig för pannan…


      • @ Johan och Nicklas Myhrbjörk

        Har ni sett debatten som pågår i GP?

        Det började med att Johan Svensson, matematiklärare på gymnasiet, hävdade:

        ”Det händer nästan aldrig att en elev som följer undervisningen och är aktiv under lektionerna inte klarar sin gymnasieutbildning.”

        http://m.gp.se/nyheter/debatt/1.3028369-oftast-elevernas-eget-fel-att-de-inte-klarar-gymnasiet

        Aktiveringspedagog Hannah Franks invände.

        http://m.gp.se/nyheter/debatt/1.3029691-vem-skulle-ge-en-vanlig-cykel-till-ett-barn-utan-ben-

        LIksom Peter Ekborg, Skolinspektionen.

        http://m.gp.se/nyheter/debatt/1.3034095-elevens-larande-skolans-ansvar

        Jonas Linderoth, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, håller med Johan Svensson och talar om ”en pedagogikdebatt som har tappat all sans”.

        http://m.gp.se/nyheter/debatt/1.3036806-finns-det-en-grans-for-vad-en-larare-skall-kunna-gora-


      • Tack Arvid, detta ska jag läsa.


      • Arvid,
        Tusen tack för de länkarna!

        Det ligger i mina ögon en nästan diaboliskt ondska i att frånta eleverna allt eget personligt ansvar på det här sättet. Att detta sedan görs utifrån en tänkt omtanke om eleverna, understryker bara hur sann den gamla devisen är, att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.

        Det inte bara (mentalt) förvandlar dem till hjälplösa offer, utan fråntar dem också möjligheten att lära sig en av de kanske absolut viktigaste erfarenheterna en människa har att ta till sig under sin uppväxt.

        Att attityderna och den personliga inställningen är oerhört avgörande, är idag inte heller igenting (som jag upplever att) det finns någon som helst tvekan om inom den psykologiska forskningen internationellt.

        OECD studerar ju även detta explicit inom ramen för PISA, och, riktade strålkastarljuset på detta faktum både i den stora generella rapporten som den av regeringen beställda specifika rapporten om Sverige i maj 2015.


  3. Att vara en professionell läkare är att kunna ta hjälp när man tvekar.

    Du menar det som kännetecknar en professionell lärare är att han eller hon är så bra utbildade att de inte behöver tveka?

    Det fanns en ordning med den gamla studentexamen där det fanns externa examinatorer. I många länder finns det speciella intagningsprov till högre utbildningar. Om frågorna är lysande eller inte är ett annat problem. Det är väl knappast så att alla enskilda lärare ställer lysande frågor? Med gemensamma prov kan proven bli föremål för diskussion och förbättring – det måste ju vara lysande!

    Hur har du räknat ut att det blir sex gånger dyrare?

    Det finns en anledning till att vi inte låter trafikskolor utfärda körkort, även om lärarna där är professionella, eller kanske just därför.

    Respekt är något som man förtjänar när man gör ett bra jobb, inte något man kan kräva därför att man bedömer andras. Är det inte främst lärarens bristande auktoritet och pedagogik som gör att han eller hon måste ha betyget som morot och piska?


    • Nisse,
      Klart att lärare tar hjälp av kollegor när det har tveksamma bedömningar, så gjorde jag många gånger och det är jag säker på att många andra har gjort och gör.

      Lärarkårens brister i bedömningsfrågor gäller i högsta grad att Skolverket underlåtit sig att fortbilda lärarkåren, trots att det i och med Lpo 94 var ett paradigmskifte inom skolan. Men lärarkåren måste få äga bedömningsinstrumentet.


      • ”När lärarna betygssätter sina elever så skjuter de över allt ansvar på eleven. Det här är ett rättsvidrigt förhållande, oavsett om betygen blir rättvist satta eller inte.”

        Vad jag menar är att elevens resultat både är beroende av elevens ansträngning och förmåga och lärarens förmåga och arbetsinsats. Duktiga lärare leder till fler duktiga elever. Om premissen är giltig är det väl också så att svaga lärare leder till färre duktiga elever. När en svag lärare ger svaga elever dåliga betyg, kanske också illa underbyggda, är det eleven som får bära hundhuvudet (vilket kan vara förtjänt eller också inte). Jag menar hur som helst att det är ett systemfel.

        Att tränaren avgör matchen strider mot min uppfattning och känsla av vad som är rättvist. Oavsett om tränaren gör en rättvis bedömning eller inte. Jag tycker att det är rättsvidrigt då det strider mot mina grundläggande rättsprinciper och min rättskänsla. Att mina principer och känsla för vad som är rätt inte delas av alla är uppenbart. Det finns olika rättssystem efter baserade på olika principer. Vad som är rättsvidrigt i Sverige är inte rättsvidrigt i Kina eller Ryssland…

        Jag är förstår att det inte upplevs som ett problem för tränaren, eller den betygssättande läraren och att rättsvidrigt då låter som ett väl starkt ord eller till och med en grov överdrift.

        Jag tror att få saker får människor att reagera så starkt som när de upplever sig vara orättvist behandlade, därför blir också diskussionen om betyg också en fråga som tar väldigt mycket utrymme i skoldebatten.

        Jag förstår att redan utsatta lärare känner sig påhoppade och ifrågasatta, kanske kränkta.

        Jag måste medge att också jag går igång på alla cylindrar när skolans betygssättning kommer på tal.

        Det är klart att läraren måste få utvärdera sina elever för att anpassa och utveckla sin undervisning. Att examinera är en annan sak.

        Det finns många kvalificerade yrkesgrupper som måste låta utomstående granska sina arbeten, forskare, ingenjörer… Att lärare inte skall betygsätta sin egen gärning menar jag höjer både förtroendet för lärare och styrker den professionella statusen. Det skulle då för organisationen tydliggöra vikten av att ge mer resurser till de svaga lärarna och att lära sig mer av de framgångsrika. Det är också att erkänna och uppmärksamma lärarens betydelsefulla roll för bra betyg.

        ”Barnen kan lära sig allt – som läraren kan lära ut.”

        Jag tänker att detta är en truism, också att det är en fråga om perspektiv. Vad jag menar att det läraren kan uppnå med en elev är vad han kan uppnå med en elev. Alla har olika kognitiva förmågor, drivkrafter, kunskaper och färdigheter och det gäller inte bara elever utan också lärare. Det gäller att kunna ställa rätt förväntningar på rätt person för att utmaningarna skall kunna bli attraktiva. Det gäller för lärare som för elever.

        Jag tänker att undervisa handlar väldigt mycket om att hitta drivkrafter, motivera och inspirera. Jag är inte övertygad om att läroplanen gör det arbetet lättare för läraren.

        ”Klart att lärare tar hjälp av kollegor när det har tveksamma bedömningar, så gjorde jag många gånger och det är jag säker på att många andra har gjort och gör.”

        Det är jag också säker på. Problemet är att det finns de som inte gör så. Risken är väl också stor att betygen inte blir rätt när lärarna inte gör självständiga bedömningar?

        Med tanke på hur många lärare, elever och ämnen det finns så skulle det vara konstigt om alla betyg blev rätt, och det är något som skolan borde fundera på hur man hanterar, oavsett vem som sätter betyg.


  4. Tjänare Nisse!
    Det händer alltsomoftast att lärare vänder sig till kollegor och skolledning för stöd och hjälp i arbetet med undervisningen och att stötta eleverna i deras arbete. Den lärare som inte är beredd att ta stöd, hjälp och inspiration blir inte gammal i gamet, så tufft är yrket många gånger nämligen.

    Det är frestande att i debatter söka jämförelser med andra yrkesgrupper men man måste vara medveten om att det förstås haltar. En läkare söker du upp för att få hjälp och bot eller i alla fall lindring i ett akut sjukdomstillstånd eller olycksfall. I skolan går du för att få utbildning och bildning. I de lägre stadierna ingår även för lärarna ett samhällsuppdrag att bidra till att skola in eleverna i och ge dem kunskaper att hantera vårt samhälle.

    Avslutningsvis handlar inte betygssättning om att flytta över allt ansvar på eleven. betygen är ett visserligen trubbigt men ändå i stort rättvisande instrument för att sammanfatta inhämtade kunskaper. För att dra en parallell med läkare så diagnostiserar denna patienten och ger många gånger patienten ansvar för att fullfölja arbetet med att bli frisk/återhämta sig. Det kan handla om kostråd, dieter och tom ”receptbelagd” motion. Ansvaret för att nå önskvärda resultat ligger alltså hos båda parter. Det ligger en hel del i ordspråket att du kan leda hästen till vattnet men du kan inte tvinga den att dricka. Eller Ge em man en fisk och han blir mätt för dagen, men lär honom meta och han kan hålla sig mätt resten av livet.


    • Sören och Nisse,

      Att jämföra med andra yrkeskårer handlar inte om att jämföra yrkets karaktär och innehåll, utan att just lyfta fram bedömningsaspekten. Kan läkare, jurister och bilbesiktningspersonal göra bedömningar så borde väl rimligtvis läraren också kunna göra det? Tycker åtminstone jag.


      • Självklart är det så Johan!


  5. Sören, Skolan är till för eleven, inte för läraren. Det är elevens perspektiv och situation som skolan och pedagogiken måste utgå från. För detta krävs det kunskap, erfarenhet och inlevelseförmåga. Uppfattar eleven det som en rättvis ordning när tränaren avgör matchen, en match där han dessutom är en viktig medspelare? När domaren och tränaren är samma person?

    Man kan tänka sig att man har väldigt välutbildade åklagare i våra domstolar som också får döma i sina egna ärende. Även om utslaget av domen faktiskt är rättvis så strider det mot vår känsla av vad som är rättssäkert och rättvist. Den känslan är naturligtvis inte så stark hos den som dömer som den som blir granskad och dömd.

    Nu är inte läraren bara den som prövar och dömer utan är dessutom medbrottsling… (Den här liknelsen blev kanske lite skruvad, det är själva mönstret som är poängen.)

    Det är anmärkningsvärt att lärare inte kan se sin egen roll, sin betydelse för resultatet. Det är som om kusken eller tävlingsryttaren inte spelar någon roll under tävlingen och hästen skulle få pokalen, prispengarna och all cred. Som om alla ryttares arbete och ansträngning är lika.

    Precis som läkare ställer diagnoser och tar fram kurer för bot och lindring måste givet vis läraren utvärdera sin elev för att ta fram vad som nu finns i den pedagogiska verktygslådan. Vad läkaren inte gör är att att betygsätta och värdera sitt eget arbete, vilket läraren gör,

    Det borde inte hända allt som oftast att lärare vänder sig till varandra och skolledningen för att utveckla sina lektioner, också de fungerande, det borde hända kontinuerligt och vara en naturlig och obligatorisk del av att utveckla pedagogiken på skolan.

    Det satsat mycket resurser på svaga elever. Det borde istället satsas mer på svaga lärare. En svag elev = ett svagt resultat. En svag lärare = tjugo svaga elever. En svag skolledare = tjugo svaga lärare. Det här resonemanget är naturligtvis bara en illustration för att belysa lärarens viktiga roll och vikten av att hela organisationen fungerar för att alla skall vara motiverade och ha rätt verktyg i sina lådor. Om inte ledningen är motiverad och fungerar är risken att det blir det skräp hela vägen.


    • Jag håller helt enkelt inte med dig. Menar att du torgför en nidbild och ja, dina metaforer är skruvade och inte heller sinsemellan överensstämmande. Så tycker jag det är lite fånigt att märka ord. Du förstår naturligtvis av kontexten i meningsutbytet precis vad jag avser med ””allt som oftast”.

      Ska tråden utvecklas kan du exempelvis börja med att belägga ditt följande påstående (borde du kunna göra, eller hur?):
      ”Det är anmärkningsvärt att lärare inte kan se sin egen roll, sin betydelse för resultatet”


      • Tjänare Sören!

        Om det är en nidbild eller inte beror kanske på vilken sida av katedern man sitter på, är det elevens eller myndighetsutövarens?

        Utan några som helst belägg tror jag att det kanske är så att de som blir lärare ofta själv gillade skolan? Men att det kanske också är så att skolan skulle utvecklas mer om man lyssnade till de elever som faktiskt tycker att skolan av olika skäl inte är bra? Jag tror att man ofta för lätt avfärdar dessa elever som inte förstår meningen eller inte tror sig kunna nå upp till de diffusa målen, som inte vill acceptera sina lärare eller sin skola som lata, underbegåvade, luststyrda, socialt missanpassade, bortskämda. Eller så försöker man att ge dem olika bokstavsdiagnoser…

        Klart att metaforerna inte är överensstämmande, de är försök till att belysa helt olika principiella men betydelsefulla problem!

        Problemet är väl just att det är väldigt många som inte blir så gamla i gamet, efter som det är så tufft?


    • Nisse,

      Jag tycker att du är ute och cyklar grovt. Vem tusan har sagt att juristen ska vara alla de olika delarna inom juridiken som du räknar upp? Det handlar väl om bedömningsfrågan och där jag menar att läraren inte fått den fortbildning/utbildning i bedömning som de ska ha, för att Skolverket inte gjort sitt jobb. Det handlar i slutänden om professionalitet. That’s it!


      • Sören, Det var kanske en generalisering men hur många lärare finns det, med eleven framför sig som säger – du och jag har inte lyckats, vi måste göra mer och bättre? Istället blir det nog oftare eleven som får höra – du har inte lyckats, du måste göra mer och bättre. Det är en fråga om perspektiv och inställning.

        Det är väl konstigt att lärarna betygsätter sig själva om de verkligen ser sin egen roll och betydelse?

        Johan, Att de dömande, prövande, försvarande och verkställande rollerna i rättsapparaten är självständiga är en förutsättning för rättssäkerheten. Juristen skall just inte vara alla de delarna, vilket lärarna är idag.

        Sen har du säkert helt rätt i övrigt!


  6. Jah där försvann en till… utbildningsministern verkar, fatta n0ll, jag citerar men avidentifierar. för elevernas skull

    Hej elever!

    Den 8 april kommer jag att arbeta min sista dag som mentor och lärare på vår skola. Jag kommer veckan därpå börja på ett nytt jobb.
    Detta innebär att ni resten av terminen kommer att ha en vikarie i den kurs som ni har mig i. Rekrytering av vikarie pågår. För fysiken gäller att A , som även har Ma2c, kommer att ta över den kursen.

    Jag är medveten om att det är olyckligt att mitt avslut sker mitt i terminen, men det var för mig naturligt att tacka ja till detta erbjudande så fort som möjligt. Jag kommer att göra mitt bästa för att överlämningen till er nya lärare ska bli så bra som möjligt!

    Jag vill också passa på att tydliggöra att mitt avslut inte har att göra med arbetsplatsen, d.v.s vår skola eller med Er elever. Jag har helt enkelt bara hittat ett annat jobb som jag tror kommer att passa mig bättre.

    Vänliga hälsningar

    Er, lärare och mentor
    Leg. gymnasielärare i matematik och fysik


    • Pär,
      Metaforer och analogier är alltid luriga och kräver stor fingerfärdighet, men, jag kan inte låta bli att undra om inte många av våra ledande politiker lever i en helt annan värld än den vi många andra vanliga människor verkar leva och befinna oss i, och det skrämmer mig djupt.

      Din not fick mig att tänka på en artikel jag sprang förbi på ”The Guardian” igår, Nearly half of England’s teachers plan to leave in next five years

      Nu är det en undersökning som The Guardian själva gjort, så man ska behandla siffrorna med tillbörlig skepsis, men, de korrelerar mot andra undersökningar som presenterats över det senaste året. Siffrorna är dock i mina ögon minst sagt häpnadsväckande:

      43% av alla lärare som tillfrågades svarade att de planerar att lämna läraryrket inom 5år

      79% av alla skolor svarar att de har svårt att rekrytera och behålla lärare

      Många politiker (både i Sverige som Storbritannien) verkar leva i antingen total förnekelse eller fullständig oförståelse om vad som håller på att hända inom skolsystemen. Jag tror det är en delförklaring till varför det (skenbart) blivit så tyst omkring skolan i Sverige från ledande politiker, för många anar nog (i alla fall) innerst inne åt vart det barkar…


      • Jag kommenterade en av våra egna politiker(Läs Gustav Fridolin) i samband med Ekots Lördagsimtervju 13/3 Med utmärkte journalist Monica Saarinen – Han nämnde ordet skola 4ggr, ordet lärare 1 gång, dock i samband med migration. INGET om bedömning, lärarbrist, lokalfrågor, lärarutbildning… o.s.v. osv. I lördags var det Björklund – inget om skolan.

        Jag förmodar att anledningen är att det är minerad mark som knappars renderar röster, situationen (säger cynikern) är redan så illa att den enda som tar stryk då frågan dryftas – är du själv.

        Skall bara tillägga att, läraren jag citerar ovan hade betyg för vad som helst, KI, Handels, Teknisk Fysik – men personen i fråga VILLE arbeta som lärare . Lite drygt 2,5 år senare – ALDRIG MER
        /p


      • Pär,
        Jag skulle nog inte bli förvånad om det är som du skriver.

        Jag tror ingen Svensk politiker idag vill riskera att vara den som till sist inför journalister (och svenska folket) tvingas erkänna, att ”vi har nog varit lite naiva”, eller, ”vi måste anpassa oss efter verkligheten”. Och, kanske bli den man citerar i alla vetenskapliga fallstudier, rapporter och populärvetenskapliga böcker som kommer läsas och studeras av miljoner forskare och studenter inom allt från lärarutbildningar, sociologi och psykologi till statsvetenskap världen över de närmaste 100 åren…

        ”Skall bara tillägga att, läraren jag citerar ovan hade betyg för vad som helst… ALDRIG MER”

        Djupt personligt tragiskt för läraren, och ledsamt för hans elever. Men, förlängningen av detta är (om möjligt, och som jag ser det) ännu värre, för om man stannar upp och tänker efter några ögonblick på vad detta praktiskt antyder…

        För vilka är det som (sannolikt) blir kvar inom skolans värld, jo, (skulle jag gissa), de mest idelogiskt övertygade, de som inte har kunskap, färdigheter eller betyg att hitta alternativ, och, de som är gamla nog att bara vänta ut pensionen.

        Vilket i sin tur (sannolikt) gör skolan och dess arbetsmiljö än mer extrem och mindre attraktiv som arbetsplats för högt kvalificerade och kompetenta individer som själva kan välja var och med vad de vill jobba…


  7. Jag är lite tveksam till dina funderingar (i de senaste sammanhängande blogginläggen) av flera skäl, men framförallt för att jag tror vi passerat punkten där det helt enkelt är för sent för att enkelt kunna vända om och vrida tillbaka klockan, något som jag upplever att du i ditt resonemang inte (verkar) ta tillräcklig hänsyn till.

    Lärarkårens sammansättning har förändrats för mycket, och kapaciteten (tagen över helheten) är (som jag upplever det) idag alldeles för låg.

    Ett problem med jämförelserna mellan olika yrkesgrupper som jag upplever du missar, är (som jag ser det) att kraven för olika yrken ofta är dramatiskt olika.

    Jag skulle hävda, att I princip nästan alla människor har kapaciteten (att med utbildning och träning) kunna bli kompetenta bilbesikare, men, bara en liten minoritet har de kognitiva och personliga förutsättningar som krävs för att kunna bli kompetenta läkare. Det handlar här inte om tillgång till utbildning eller träning, utan om grundläggande kognitiva kapaciteter, förmågor och personliga karaktärsdrag som vi vet varierar stort mellan människor.

    Vem skulle vilja flyga med en flygkapten med låg kapacitet på sitt arbetsminne och som snabbt överbelastas när han samtidigt måste ta in information från flera håll samtidigt, eller inte klara av att hantera stress och lätt drabbas av panik? Eller en akutläkare eller kirurg med samma problembild?

    Det här är ju anledningen till att yrken som t.ex. pilot och läkare både har väldigt höga (och selektiva) antagningskrav, och en lång (medveten) gallringsprocess, där personer som inte har vad som krävs helt enkelt sållas bort.

    Problemet är, att lärare, längs den här dimensionen (och som jag ser det), ligger mycket närmare piloter och läkare än bilbesiktare, d.v.s., den överväldigande majoriteten av alla människor har helt enkelt inte de nödvändiga förutsättningarna för att kunna bli en kompetent lärare, helt oavsett hur mycket utbildning och träning de än får.

    Här i ligger problemets kärna, eftersom den gamla selektionsmekanismen för läraryrket sedan lång tid fallerat, så finns det idag inom lärarkåren allt för många, som helt enkelt inte har vad som krävs.

    Därför kan man (tror jag) idag inte vrida tillbaka klockan med mer eller bättre utbildning och förutsättningar, utan utmaningen är mycket större, djupare och allvarligare, nämligen, vi måste först ersätta stora delar av en hel yrkeskår.

    Vi sitter därmed helt enkelt lite i ett moment 22, och för att kunna bryta sig loss ur det så räcker (tror jag) inte de åtgärder du skissar på, tvärt om, de kan komma att göra situationen ännu värre, däför att, i kärnan i det professionella yrkena ligger frihet och ansvar i relation till kapacitet att hantera det ansvaret.


  8. Bedömingskunskaper är centralA hos välfärdsprofessionella yrkeskårer.

    Här skulle jag dock vilja göra en skillnad när det gäller bedömning av ”ting”, t.ex. bilar, och bedömning av människor.

    Jag skulle också vilja göra en skillnad vad gäller olika yrken som bedömmer människor, t.ex. mellan en ögonläkare och en gymnasielärare i samhällskunsklap och historia.

    Gymnasieläraren i samhällskunskap ska utifrån vedertagen praxis kunna planera, genomföra och utvärdera undervisning i ämnet samhällskunskap. Ämnet samhällskunskap är på förhand inte lika fixerat som t.ex. ögats beståndsedelar.

    För att göra professionella bedömningar i samhällskunskap bör en lärare ha kunskaper om vad som ska bedömas. I dagligt tal kan detta benämnas som ämneskunskap. Denna ämneskunskap kan vara av allehanda slag såsom t.ex. fakta, värderingar, förståelse för andra människor, förklaring av samhälleliga fenomen, åtgärdsförslag för att förändra samhälleliga fenomen etc.
    Denna ämneskunskap kan utvecklas vid universitet och högskolor – dvs. där samhället studeras.

    Till denna ämneskunskap behövs således en bedömarkunskap som gör att lärare kan se elevers kunskaper om berörda frågor, göra bedömmningar av vad elever behöver för att utveckla dessa färdigheter etc. Denna kunskap är beroende av gymnasielever – som då finns i gymnasieskolor. Denna kunskap kan utvecklas genom praxis, genom tydliga direktiv uppifrån eller på annat sätt.

    Frågan är här hur ämneskunskap och bedömningskunskap hänger ihop?

    Om ämneskunskapen är så mycket vidare än ögonläkarens kunskaper om ögat, hur nås då precision i bedömningskriterierna? Går jag till en ögonläkare vill jag som patient veta att den laserbehandling jag utsätts för är så exakt den kan vara för att göra det ingrepp som behövas göras så säkert som möjligt. Men vad kan jag som förälder eller elev förvänta mig av en gymnaiselärare i samhällskunskap vad gäller precisionen vid bedömning av elevens ämneskunskap?

    Skillnaden kan sammanfattas på följande sätt: Ögonläkarens behandling är på ett sätt oberoende av behandlingssituationen, dvs. om behandlingen lyckas kommer min syn att fungera på samma sätt utanför sjukhuset som i sjukhuset. Medan kunskaper om samhället ofrånkomligen utvecklas i en kontext. I det här fallet i en specifik gymnasieskola i en specifik gymnasieklass. Hur denna kunskap används i olika situtioner i kontexter utanför den specifika lärkontexten är en annan fråga somn inte bedöms – som då inte ingår i rättssäker examination.


  9. Kanske är jag gammaldags men i en ämneslärarutbildning är det inte ämnet, ämnena, som är det centrala? Och i en förskollärarutbildning är det barnen som är det centrala?

    Ämnet samhällskunskap är intressant.
    Kunskaper om samhället är beroende av:

    – samhället och samhällsförändringar
    – vilka urval som intressenter gör av vilken kunskap som elever bör ha om samhället, detta bestäms av
    – en politisk dimension av samhället, som i sin tur är ideologiskt grundat
    – olika vetenskapliga kunskaper, från olika discipliner, om samhället

    – den vetenskapliga kunskapen har i sin tur utvecklats genom relationer till ett antal fält, som exempel tar jag sociologi som en samhällsvetenskap:

    Sociologi utvecklades i relation till:
    – naturvetenskaper – som i sin tur frigjorde sig från religion
    – filosofi
    -psykologi
    – samhällsförändringar

    Eftersom samhällskunskap kan ha olika syften, beroende på tid och rum, så menar jag att syftet med ämnet är centralt.
    – är ämnet till för att elever ska klara sig inom ett befintligt samhälle?
    – är ämnet till för att mobilisera elever till att förändra samhället i en viss riktning?
    – är ämnet till för förklara samhället på samma sätt som naturen kan förklaras?
    – är ämnet till för att utveckla goda samhällsmedborgare inom en specifik politisk ideologi?
    – är ämnet till för att utveckla förståelse för andra människor?
    – är ämnet till för att vara ett medel för bildning?

    Beroende på vilket syfte läraren uppfattar att ämnet har gör läraren olika bedömningar av hur undervisning planeras och hur elever bedöms.

    Hur stor frihetsgrad kan och bör läraren ha vad gäller att bedöma sitt egna ämnes syfte/n?


    • Jag glömde, sociologin i Europa under 1800-talet utvecklades givetvis också i relation till nationalekonomi.


  10. Följande kan vi konstatera:

    1) PISA-resultaten pekar på att svenska elevers kunskaper har gått ned under ett antal år. Media, forskare och politiker i flera länder har uppmärksammat detta.

    2) I Sverige har vi också uppmärksammat att elevernas betyg under en viss del av denna period har gått upp.

    1) och 2) är två olika fenomen. Men båda fenomenen handlar om bedömning och båda fenomenen har mötts av kritik – kritik i form av att någon har gjort fel. Lärarkåren har gjort fel säger någon. Nej betygsmotståndarna har gjort fel säger någon annan. Skolverket säger en tredje. Lärarutbildning gör fel säger en fjärde. etc.

    Och ju mer vi fokuserar på betyg som det centrala i lärarprofessionen, desto mer kommer betyg under luppen. Och ju mer vi fokuserar på att lärarkåren är samhällets viktigaste yrkesgrupp, desto mer kommer lärarkåren och omkringintressenter att granskas av omgivningen, t.ex. journalister, föräldrar etc. – i vitt skilda syften. Ju större ansvar en individ eller yrkesgrupp anser sig ha eller av andra anses ha desto mer kontroll och även risker för misstro kan bli utfallet.

    En fråga man kan ställa sig är om diskussionen kring betyg bör differentieras redan från start. I denna artikel talas det om lärarkåren. En bestämd svensk lärarkår. I sin vidaste tolkning innebär detta att misstroende mot lärarkåren skulle omfatta förskollärare, grundskollärare, gymnasielärare och universitetslärare i Sverige. Men så är det inte om man läser artikeln.

    Bedömning av människors utveckling av allehanda slag sker av olika yrkesgrupper ändå från befruktningen till människan bedöms som död. Så det är inget märkligt. Däremot är det vad som bedöms som är kontroversiellt, även hur det bedöms.

    Om vi tittar på den yrkesgrupp som jag tolkar att Johan Kant mest fokuserar på så är det lärare som arbetar i grundskolan. När grundskolan bildades år 1962 innebar det att lärare från olika skolformer, med olika traditioner, t.ex. folkskolan, realskolan och flickskolan, skulle ingå under grundskolans gemensamma paraply. Redan här kan vi se en början på dagens betygsproblematik.
    Alla försök att utveckla en gemensam ykreskår har misslyckats och till och med ifrågasatts av allla inblandade. Det tydligaste exemplet var 2001 års lärarutbildning där 90 hp AUO skulle samläsas, många menar att detta var en del i de olika lärarprofessionernas avprofessionalisering.

    Målstyrningen som fenomen bygger på en samsyn om vad målen är.
    Om målen i årskurs 9 är målen för grundskolans elever så bör alla lärare inom grundskolan känna till sin del i denna målstyrningsprocess. Då får vi ett probolem med att målstyrningern som fenomen förutsätter en integratrion av lärarnas professionella kompetenser, medan delprofessionerna (t.ex. grundlärare och ämneslärare) försöker stärka sig genom en differentiering och särskiljning av den professionella kompetensen och identiteten. Lägg därtill en legitimering som innebär en inkludering åt det ena hållet men en exkludering åt det andra hållet. Dvs. ämnesläraren är behörig att sätta betyg i årskurs sex (som kan bli årskurs fyra om något år), medan grundläraren inte är behörig att sätta betyg i årskurs 7-9 – men är behörig att undervisa i årskurs ett till tre.

    Vad målstyrningen gör med människors syn på kunskap och lärande är en annan fråga, som kanske på sikt är viktigare.
    Men det kan vi ta en annan gång.


  11. Nicklas

    Jag har förstått att du inte är lärare, men du har ändå insett vad som är huvudproblemet i den svenska skolan – att vi successivt fyller på med lärare som inte har kapacitet att vara lärare. Jag har försökt få fram det budskapet i 10 år men antingen förstår man inte problemet eller så vågar man inte ta i det.

    Johan jämför med andra yrkeskategorier. Hur skulle politiker och folk i allmänhet reagera om läkarutbildningen fick ta emot studenter med betyg i paritet med lärarstudenter? Självbevarelsedriften skulle naturligtvis leda till en folkstorm och representanter för läkarutbildningen skulle gå ut med larmsignaler.

    Vi utbildar en handfull ämneslärare i fysik och kemi per år och alltför få i matematik. Konkurrens från andra utbildningar, låg lön, låg status och ett ointressant innehåll i lärarutbildningen är skäl som avskräcker de högpresterande studenterna, men i motsats till andra ämnen inser de lågpresterande att det vore självmord att bli lärare i dessa ämnen om man haft svårt redan i gymnasiet. Problemet är att lärarutbildningen, med sina låga krav, släpper igenom det mesta. Vid gymnasiet har vi ett stort antal behöriga lärare i matematik som inte klarar av eller vågar undervisa i annat än matematik1.Om lärarutbildningen inte kan konkurrera med andra utbildningar om de högpresterande studenterna ska vi vara tacksamma för få sökande till utbildningen.

    Skolverket har i dagarna publicerat en rapport där man bl.a. undersökt hur elever med utländsk bakgrund påverkar resultatet i de internationella kunskapsmätningarna PISA och TIMSS. Rapporten speglar skoldebattens fokus sen nuvarande betygssystem infördes 1994 – att alla elever ska nå målen ( betyget E). Det är i princip politiskt inkorrekt att föra fram idéer om hur kursplaner och undervisning ska utformas för att så många elever som möjligt ska nå de högsta betygen. Rapporten tar inte alls upp de högpresterande elevernas utveckling. Genom att lägga ribban på miniminivå för alla elever garanterar man att svensk skola även i fortsättningen kommer att tillhöra de mest lågpresterande skolsystemen i OECD.

    Följden av låg målsättning och låg kapacitet hos lärarkåren är att i den internationella kunskapsmätningen TIMSS har antalet svenska 15-åringar som presterar på nivå 4 eller 5 (de högsta) i matematik sjunkit från 47% 1995 till 16% 2011. Största delen av denna försämring har skett mellan 1995 och 2003. I praktiken innebär det att inte mer än i storleksordningen 16% av eleverna som lämnar grundskolan har tillräckliga kunskaper för att klara matematiken på de mest teoretiska programmen i gymnasiet. Jämför med 47% 1995! Som en dominoeffekt har antalet elever som presterar på de högsta nivåerna enligt TIMSS ADVANCED (NV och T gy) i matematik sjunkit från 30% 1995 till 8% 2008 och 71% av eleverna 2008 presterar under medelgod nivå. Vi är på väg mot en katastrof i dessa ämnen.


    • Försämringen kanske rentav är eftersträvad för att stävja den s.k. ”betygssegregationen”? Tyvärr verkar ingenting omöjligt…

      ”Enligt några kritiska föräldrar som varit i kontakt med skolan handlar det om att nuvarande system inte är jämlikt och inkluderande.

      – Vi ser att det skiljer jättemycket och att det handlar om en betygssegregation som vi försöker se hur vi kan komma åt. … säger rektor Åse Mellerskog.”

      http://www.corren.se/nyheter/linkoping/var-for-duktiga-klasser-gors-om-om4072221.aspx


    • Hans-Gunnar,
      Jag undrar ibland om inte det faktum (att jag inte själv är lärare), kanske gör det lite enklare att förhålla sig något mera saklig och objektiv.

      Med detta sagt, så förvånas jag dock över hur frånvarande denna fråga är i diskussionen. I alla fall officiellt och publikt, samtidigt som indikationerna och bevisen för lärarkårens sjunkande kapacitet (i mina ögon) blivit allt mer uppenbara och påtagliga.

      Men, som man säger, ingen är så blind som den som inte vill se.

      ”Johan jämför med andra yrkeskategorier. Hur skulle politiker och folk i allmänhet reagera om läkarutbildningen fick ta emot studenter med betyg i paritet med lärarstudenter?”

      Just det här är (för mig) så häpnadsväckande, för tänk, om läkaren på vårdcentralen efter att ha meddelat dig att han ämnar lyssna på ditt hjärta, ber dig dra ner byxorna, och placerar stetoskopet mot vänster knäskål? Människor skulle sannolikt fly ut ur motagningsrummen med byxorna runt fotknölarna.

      Samtidigt minns jag hur min mamma (och hennes kollegor), ofta i sorg och djup bedrövelse diskuterade lärarkandidater (och nyanställda examinerade lärare), som redan på 90-talet, t.ex. inte visste skillnaden på subjekt och predikat, att Madrid är huvudstad i Spanien, eller, (i ett särskilt ”minnesvärt” fall) stavade sämre än många elever i den åk6 klass personen blev satt som lärare för…

      En (som jag ser det) möjlig tragik, som siffrorna från TIMSS (med all sin dramatik) kanske gör att man lätt glömmer bort, är att lärarens kapacitet kanske har olika effekt för elever från socioekonomiskt högre, som lägre nivåer, d.v.s. att sammansättningen av elever, ”för olika områden under kurvan” också förändras.

      Jag kan inte låta bli att ana en möjlig (mörk) ironi (av historiskt episka proportioner) här, för jag undrar, om inte den ”progressiva” ideologi som fått styra svensk skolutveckling sedan 60-talet, nu håller på att köra av vägen så långt åt ena hållet, att man är på väg att närma sig precis det ”reaktionära” helvete man säger sig kämpa emot, ”bakifrån”.

      D.v.s. Ett samhälle, där dina föräldrars socioekonomiska status har samma avgörande betydelse för din skolgång, resultat och framtida livsmöjligheter som för 100-150år sedan…


      • I läkares bedömning av en patient är digitala hjälpmedel centralt. En analys av provresultat görs via en apparat. Läkaryrket håller på att förändras rätt radikal genom denna pågående teknikutveckling – en utveckling som Brynjolfsen och Mcaffe benämner ”den andra maskinåldern”.

        Om komplicerade medicinska processer kan mätas med hjälp av ”artififiell intelligens” så bode väl elevers kunskaper i t.ex. matematik också kunna mätas med en liknande apparatur. Att nationella prov skulle rättas centralt av andra människor låter som ett misstroende mot lärarkåren, men om rättningen sköts via teknik menar jag att det är ett annat läge.

        Fördelen med denna nya teknik är snabbhet. Det som tidigare kunde ta kanske ett år för en människa att läsa igenom och skriva ett referat eller summering på kan, enligt vissa, en datorm klara av på kanske någon timma.

        Nackdelen med denna nya teknik är att människan som kulturerell varelse inte har hängt med och kan därför känna sig vilsen.

        Det som datorer och robotar fortfarande inte är så bra på är de s.k. mjuka värdena, emotioner, sociala relationer etc – och kreativitet – att tänka utanför boxen etc.

        En paradox: Brynjolfsen och Mcaffe betonar matematikens betydelsen för att främja denna tekniska utveckling samtidigt som denna teknikska utveckling kan göra yrken som bygger på ”lagom” avancerade beräkningar, t.ex. controller etc., överflödiga.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s