h1

Medelklasskolans dilemma

28 mars 2016

Det här blogginlägget handlar om hur betygshets på medelklasskolor främst härhör sig i att skolan och lärarna är otydliga gentemot eleverna vad de ska kunna samt att de lägger över inlärningen på eleverna, att de själva ska söka kunskap i ett läromedelslöst system. Lite som Problembaserat Lärande (PBL). Som ”små projektledare” tror man att det välartade och studiemotiverade eleverna är.

Många gånger har jag lyft fram att all den progressiva pedagogik som kommer fram, den ena frälsningsmetodiken efter den andra, inte skulle fungera i förortens skolor. Och oftast utprövas denna ”nya och fräscha” metodik på medelklasskolor – klart den fungerar. I dessa skolor fungerar nästan allt, för dessa elever har med sig studietradition hemifrån. De kommer från sociokulturellt starka hem. Om det till äventyrs skulle vara någon elev som inte klarar av metodiken skickas denne till specialläraren eller i värsta fall på utredning – för det måste vara fel på eleven. Men nu har jag uppmärksammat ett mycket intressant fenomen. I våras var det flera föräldrar som var ute i debatten på grund av att deras barn kände en sådan betygshets. Gymnasie- och kunskapsministern Aida Hadžialić gick föräldrarna till mötes och menade att regeringen skulle titta på betygssystemet. Det visade sig dock inte vara där det problemet låg, utan hos lärarkårens okunnighet kring styrdokumenten, se blogginlägg länk. Från mitt perspektiv inte lärarnas fel, även om varje lärare har ett eget ansvar, utan det är Skolverket och rektor/förvaltningschef som inte sett till att lärarkåren fått den bedömningskompetens som behövs för att vara tydlig i sitt arbete. Mitt förslag är att man börjar se på Per Måhls och Bo Sundblads utbildningsserie i ämnet, se länk. Något som också är helt klart bidrar till betygshets är gymnasiets kursbetyg, ett system som jag anser är riktigt korkat i sin konstruktion.

Nu till det intressanta. Jag var på 50-årsfest för några helger sedan. Födelsedagsbarnet hade jag inte träffat på 15 år och några av de andra gästerna på säkert 20 år. Mina gamla kompisar visste att jag jobbade i skolans värld och ville gärna diskutera skola med mig. Och tre pappor, helt oberoende av varandra, talade under kvällens lopp om hur deras barn hade problem med betygshets i skolan och att de mådde dåligt. De menade alla att det måste vara fel på betygssystemet. Känns detta igen? Det är samma slutsats som Aida Hadžialić drog för cirka ett år sedan.

När jag samtalat med dessa föräldrar växte det fram en bild över barnens situation. Tillsammans hade mina gamla vänner 6 barn som alla gick på högstadiet eller gymnasiet, i innerstadsskolor eller medelklasskolor strax utanför Stockholms innerstad. Alla barn var ambitiösa och hade föräldrar som var både välutbildade och hade attraktiva arbeten. Det samtliga föräldrar berättade för mig var:

  • Uppgifterna var på en mycket hög abstraktionsnivå.
  • De fick inte lära sig några analysmodeller.
  • Svårighetsgraden upplevde föräldrarna låg på en universitetsnivå.
  • Det var inte tydligt vad eleverna skulle kunna.
  • Skolan hade inga läromedel, alltså skolböcker.
  • De skulle söka kunskap själva.

En frågeställning kunde vara: Redogör globalt för hur religion har påverkat samhället och hur samhället har påverkat religionen”. Ganska svårt – eller hur? Frågeställningen skulle ledigt ha räckt till flera avhandlingar inom vardera religionssociologi, ekonomisk och/eller politisk historia och teologi. Den som vet något om konstruktion av examinationsuppgifter känner också till att frågor av detta slag, utan några vettiga begränsningar, försätter den ambitiöse eleven i en mycket svår situation. Att lyckas lista ut vad läraren egentligen är ute efter, kräver kunskaper av ett helt annat slag än det som står i kursplanen i religion (den dolda läroplanen något som karaktäriserar den pedagogisk progressivismen). Frågor av detta slag är extremt svåra att bedöma och tolkningsutrymmet är i det närmsta gigantiskt (se Gustafsson mfl: Prov och arbetsuppgifter – en handbok, länk).

Men visst är det ett intressant fenomen – eller hur? Det låter ju som någon svårare form av Problembaserat lärande (PBL), där läraren är handledare och allt ansvar läggs över på eleven. Är det verkligen så det fungerar på skolor i välsituerade områden? Kan man dra några som helst slutsatser av dessa tre föräldrar och deras barn? Går det att generalisera utifrån det som föräldrarna påtalade?

Efter att funderat några dagar tar jag kontakt med en person jag känner som jobbar på en medelklasskola och vi bestämmer möte. Någon vecka gick och jag träffade hen och konfronterade hen med de uppgifter jag fått på 50-årsfesten. Min vän berättar att hen inte var förvånad över detta, men att det är en komplex situation som handlar om flera olika saker. Vi benar upp de olika delarna och samtalet blir mycket intressant:

  1. Många gånger reagerar föräldrarna på skolans uppgifter, sällan eleverna. Föräldrarna har sina referensramar från sin egen skolgång där det var mer fråga-svar, inte sällan baserat på faktakunskaper som bedömdes normativt. Idag ställs högre krav på att eleven ska tänka själv, vara kritisk i sitt förhållningssätt, kunna analysera och dra slutsatser. Komplexa fenomen ska förklaras, inte minst på en högre betygsnivå, vilket kan te sig svårt för de föräldrar som inte har en referensram som krävs för dagens skola. Medelklassföräldrarna, som själva sitter på högre positioner i samhället, kommer som försvarsadvokater till sina barn. Det är svårt att nå högre betyg, inte minst A, men det är givetvis så att dessa barn ”ska ha” A i betyg och när det blir för svårt är det fel på skolans uppgifter. Men om eleven är med i hela processen, där läraren går igenom begrepp och svåra resonemang är det inte alls lika oöverstigligt för eleven att svara på A-nivå. Dessutom finns det föräldrar som har ambitioner för sina barn vilket i sig kan leda till betygshets, inte minst om man som föräldrar inte förstår uppgiften. Det är inte otänkbart att föräldern diskuterar hemma hur illa det är med skolan och kanske värderar skola och lärare inför sitt barn, istället för att ta en lugn och saklig diskussion med läraren för att själv få kunskap och förståelse för hur dagens skola fungerar och vilka krav som ställs.
  2. Skolan fungerar generellt otydligt gentemot föräldrarna. När föräldrarna inte begriper och tycker att skolan är alltför svår beror det ofta på att föräldrarna inte varit med i processen: LPP – begreppsbildning – klä begrepp – undervisning – diskussion i helklass och smågrupper – problematisering – fallstudier – genomgång av examinationsuppgift. Denna process är svår och krävande, inte minst i NO- och SO-ämnena, där det är späckat med abstrakta begrepp och fenomen. Här tycker min vän att skolan på skolledningsnivå skulle kunna bli betydligt mycket bättre att på föräldramöte, i förklarande skrift och i samtal bli bättre på att förklara för föräldrar hur skolan idag fungerar.
  3. Dagens kursplan, inte minst på högre betygsnivå, handlar mycket om att träna upp elevernas tänkande – att få det att ”krocka” i elevernas huvuden. Alltså en kognitiv konflikt där redan invanda tankemönster får eleverna att ifrågasätta sitt eget tänkande för ett annat sätt att fundera eller förhålla sig till ett begrepp eller fenomen. Detta är svårt, men nyttigt och nödvändigt.

Min vän förklarar bra för mig vad hen tror sig sett i sina föräldrakontakter genom många års arbete. Ändå kvarstår min fråga: Men varför tror du att föräldrarna jag träffat reagerar på detta? De upplever ju att deras barn ska få klara sig själv utan hjälp och utan böcker samt att de ser betygshetsen? Nu blir det intressant värre. Och ja, det är ingen vetenskaplig undersökning, utan ett samtal där vi diskuterar. Glöm inte det!

När lärarkåren inte fick utbildning i ett nytt system som infördes med Lpo 94, särskilt när det handlade om mål- och resultatuppföljning samt kunskapsstandardbetyg blev det lite blandat. Nya kursplaner blandades med relativ betygssättning och att det inte var så att vad eleverna skulle kunna redovisades i förväg. Sedan dess har ännu en läroplan lanserats, Lgr 11 och rent innehållsmässigt har inte Skolverket direkt utbildat lärarkåren i hur Lgr 11 ska tolkas och dessutom är kursplanen mycket abstrakt skriven, i vissa fall rent allmänt hållen. Lägg därtill att lärarutbildningen inte har utbildat lärare i bedömning och betygssättning. Den utbildning man har fått har skett på något slags filosofiskt plan, där budskapet har varit att betyg inte är bra för motivation och inlärning. Någon handfast utbildning i betygssättning har inte getts. Alltså, lärare sitter fast i två olika system rent metodiskt.

Lärare vill undervisa som om man hade en bok, men ändå ska eleverna söka kunskap själv (Vi talar här om en vissa medelklasskolor – glöm inte det. I många skolor skulle eleven vara helt ”rökt” utan böcker). Det behövs ett helt annat didaktiskt tänk, man behöver ändra sitt sätt att tänka kring undervisning. Att jobba med begreppsbildning kräver oerhört mycket av läraren i form av planering och didaktiskt tänkande över vad varje enskild uppgift ska leda till. Varje enskild lektion i ett arbetsområde ska ha ett didaktiskt genomtänkt mål där eleverna ”dras” vidare i sitt tänkande. Abstraktioner ska fyllas med konkreta exempel. Begrepp ska kläs så att elever inte rabblar upp definitioner som de lärt sig utantill, utan att de förstår begreppet, t.ex. nativitet eller densitet. Detta ställer mycket höga krav på läraren när det gäller förberedelse och hårt arbete. Det går inte att slänga ut frågor och länkar till eleverna hur som helst, man behöver ha välplanerade och intensiva lärarledda lektioner där diskussion, problematisering och begrepp och fenomen kläs med ord. Kanske är det så att många lärare inte förstår vilket svårt och krävande arbete det är att jobba på detta sätt. Säkert förstår inte allmänheten detta och de föräldrar som går till attack mot skolan begriper definitivt inte komplexiteten. Att vara lärare i teoretiska ämnen på högstadiet och gymnasiet idag är oerhört krävande om man vill bedriva en lärarledd undervisning som utmanar elevernas tänkande. Jag har skrivit om detta förut, se länk.

Vi avslutar vårt samtal med att min lärarvän säger: Jag tror att lärarna håller det för sant att de högpresterande eleverna som kommer från välfungerande medelklasshem ska klara av de svåra och abstrakta uppgifterna själva, utan träning. Man tar förgivet att dessa elever redan kan det, ungefär som att de är små färdiga projektledare och så lägger man över ansvaret på eleverna. Men dessa elever behöver också träna upp sitt tänkande. Det är därför frustrationen och psykiskt illamående växer hos dessa elever. Man tar för givet att de kan och lägger de svåra uppgifterna i knät på dem. Helt utlämnade åt sig själv att klara av det. Klart att de reagerar.

Intressant – som små färdiga projektledare! Jag vill här påtala att det kanske är så att det är många lärare på medelklasskolor som inte alls känner igen sig i den bild jag ger. Bra i sådana fall. Men jag tror att det finns en sådan kultur på många skolor, där man ser på elever på detta sätt och där dessa progressivistiska tankar har ett stort utrymme. Känner du dig lite kränk när du läser detta? Ja, då är du säkert en av de personer som passar in i denna beskrivning. Mitt råd till dig är att läsa Gustafsson mfl, länk och länk samt Arevik/Hartzell, länk.

Jag vill också påtala att jag inte på något sätt kan göra någon bedömning av min lärarväns egen undervisning. Jag kan bara gå på hennes ord och har inte varit inne på hens lektioner, sett hens prov, sett hens bedömning utifrån E- eller B-svar, sett hur hen behärskar skillnaden mellan provresultat och kunskapsomdöme eller hur hens LPP:er ser ut. Men jag ville ha hen som ett bollplank till det jag hört och inte kritiskt granska hen.

Det är trots allt märkligt att jag talat med tre föräldrar på en fest, en annan förälder som jag känner, rabaldret som var i pressen 2015 och min lärarvän – och alla tar upp ett problem om hur elever lämnas själva med sin inlärning. Det kan inte vara helt en tillfällighet. Det kan heller inte vara ett fenomen som sker i enstaka klassrum. Det måste finnas något bakom detta. Men åter igen: Det handlar inte om att dessa lärare gör något med illvilja, utan snarare så att de blivit lämnade i sticket av Skolverket och skolhuvudman. De har inte fått grundlig genomgång av Lgr 11 och vad resultatstyrning (mål- och resultatstyring) som system innebär, men även regelverket kring att sätta betyg efter kunskapsstandardmodell (skollag+kursplan).

Summering:

  1. Skolor och lärare i medelklassområden är otydliga gentemot föräldrar och elever när det gäller vad eleverna ska kunna via t ex otydliga frågor – detta skapar betygshets.
  2. Läromedelslös undervisning skapar en icke-struktur. Det stoff som läroboken ger bidrar till att föräldrarna får en förståelse för vad det är deras barn ska kunna. Brist på läromedel skapar betygshets.
  3. Med en lärobok skulle skolan och läraren kunna kommunicera gentemot hemmet. Det är mycket lättare att visa hur kunskapskraven riktar sig på sammanhang, strukturer, principer och förmågor att tillämpa dessa och inte på detaljkunskaper. Ett sätt för föräldrarna att begripa dagens skolsystem. Bristen på tydlighet, där läroboken är en del, skapar betygshets.
  4. Eleverna lämnas till självständigt arbete i svåra och otydliga arbetsuppgifter, där de inte lärt sig komplext tänkande, utan förväntas kunna det på grund av sin sociokulturella bakgrund – detta skapar betygshets.
  5. En metodik där läraren släpper sin roll att undervisa och lämnar över inlärningen till eleverna – detta skapar betygshets.
  6. Kursplanerna på gymnasiet, där det gäller att få så bra betyg på varje kurs, eftersom alla kurser räknas ihop i det slutgiltiga meritvärdet (samlade betyget). Detta är ett feltänk. Rimligtvis kan eleven få ett högre betyg i t.ex. matematik A när denne har gått matematik D än när de precis är klar med matematik A. Detta system skapar betygshets.

Det är viktigt att observera att jag har generaliserat och att detta givetvis inte gäller alla lärare eller skolor. Och jag har inte gjort en vetenskaplig undersökning, utan bara betraktat ett fenomen.

Vi lever i ett komplext samhälle som ställer höga krav på kunskap för dess medborgare. Vill man nå höga positioner i morgondagens samhälle krävs det utbildning på hög nivå. Och det kommer våra barn klara av om vi i skolan hjälper dem med i första hand baskunskaper – det vill säga läsa flytande, behärska de fyra räknesätten och skriva en begriplig text, innan de lämnar årskurs 3. Sedan kan de utforska kunskapens sköna väg och all forms underbara metodik, bara läraren är lärare och inte lämnar över inlärningen till eleverna själva. Och för Guds skull – prata betyg med eleverna redan från mellanstadiet. Avdramatisera och problematisera vad som krävs för de olika stegen. Klart att allt blir jobbigt och hetsigt om lärare och skola inte pratar klarspråk och är tydliga. Kollektiv betygshets är ett av skolan skapat problem, där det kan finnas individer som av olika anledningar mår dåligt av detta. Men det beror i de allra flesta fall på otydlighet och brist på hjälp från skolans sida. Betygshets beror inte på att vi har betyg och inte på vårt betygssystem.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

Annonser

20 kommentarer

  1. Jag har ingen annan erfarenhet än just detta som du beskriver. När jag försöker förklara för vänner så brukar jag använda en jämförelse från sportens värld. Man ger eleverna i uppgift att hoppa 2,50 i höjdhopp, vilket alla förstår är en omöjlig uppgift att lösa. Så svåra anser jag att dessa uppgifter är för 99% av eleverna. Sedan ska eleverna lösa detta på egen hand, för läraren vill ju inte hämma elevens kreativa process genom att tala om hur det ska göras. Eleverna vet inte exakt hur och vad dom ska göra, det dom ser är att det finns ett utsatt datum när något ska vara klart. Att det är flera delmoment på vägen uppmärksammar inte eleverna.

    Sedan kan jag väl inte riktigt hålla med om att det inte delas ut några betyg A, då statistik visar att mängden A jämfört mot stenålderns betyg 5 skenar kraftigt. Utan att göra någon annan jämförelse betygssystemen emellan än att antalet A är fler, samtidigt som kunskapsnivån rasar. Jag fortsätter min jämförelse med höjdhoppet, då eleven får ett A i betyg på momentet för en insats som motsvara 1,20 och ett E så lågt som 0,40 kanske. Alltså så har eleverna inte klarat uppgiften så som den är given, men läraren läser in helt andra saker (förmågor?!) i sin bedömning. Jag ska försöka förklara, det jag menar är att lärare delar ut vansinnigt svåra uppgifter. Uppgifter som jag själv inte anser hör hemma på Gymnasiet, eller högstadiet för den delen. Elever som inte fått rätt träning på att klara dessa uppgifter har svårt att uppskatta vad som ska göras och på vilket sätt. Elever som frågar lärare får inga konkreta svar, för lärarna har egentligen ingen koll på själva vad som efterfrågas, då frågorna är så öppna. Det är en del av tjusningen med dessa uppgifter, som lärare vet man inte vad eleverna kommer att lära sig på vägen. Detta är förkastligt enligt mig, det är inte vad eleverna behöver och framförallt så finns det inga A-kurser (1-30 hp) på högskolan som jobbar på det sättet. Högskoleförberedande betyder ingenting när det ställs mot det livslånga lärandet (otydligt begrepp i sig).

    Det skapar en ovisshet i alla led. Elever som inte vet vad som ska läras in/göras, lärare som ser ovissheten som något positivt i lärprocessen (kreativiteten) och inte vill specificera konkreta saker att lära in. Detta är med och skapar betygshets. Eleverna känner sig osäkra på att det dom gjort är rätt samtidigt som de inte kan lista ut vad det är läraren har betygssatt. Samtidigt som lärare har svårt med vad som ska bedömas.

    Vanligt är att veckan innan uppgiften ska redovisas försätts många elever i panik. Men det är väl så det är tänkt att vara, då det är i de situationerna vi människor är som mest kreativa. När redovisningen sen är avklarad så pustar eleverna ut, tar igen sig i början på nästa moment. Tills det börjar dra ihop sig för nästa redovisning och stressen blir påtaglig igen. Jag är inte ett dugg förvånad att den psykologiska ohälsan ökar bland Sveriges ungdomar. Det som är lite märkligt är hur skolverket lyfter fram hur mycket eleverna trivs i de svenska skolorna jämfört med övriga Europa.


    • Jag tror stress av den formen som du beskriver här ofta är väldigt destruktiv, d.v.s. när den springer ur (som jag uppfattar det) genuin osäkerhet, jämfört med den stress som uppstår inför en utmaning som handlar om en prestation, där du på förhand vet, eller kan uppskatta, vad som kan komma att krävas av dig. Den senare varianten kan (tror jag) ofta (om man kan lära sig hantera den) till och med vara positiv.

      En sidonot. Om jag minns riktigt, så finns det data som indikerar att det kan finnas ganska stora skillnader mellan könen när det kommer till förmågan att hantera just stress, vilket skulle kunna vara väldigt intressant här.

      Män (hanar), verkar kunna hantera mycket större momentan stress (kortare tidsperioder, dagar) än vad kvinnor (honor) klarar av, men, honor verkar klara av en högre genomsnittlig stressnivå under längre tidsperioder, utan att hjärnan börjar ta direkt skada.


  2. Bara för att som hastigast lyfta fram en sak som ligger långt fram i mina tankar, inte minst i ljuset av föregående inlägg…

    ”Och för Guds skull – prata betyg med eleverna redan från mellanstadiet. Avdramatisera och problematisera vad som krävs för de olika stegen.”

    Jag tror det här är helt rätt! Tydlighet och träning, (och sluta behandla barn som snöflingor eller hjälplösa offer).

    Vi är (som biologiska varelser) i många viktiga avseenden, med ett begrepp som jag tror det var ekonomen Nassim Nicholas Taleb som myntade – ”anti-fragile”.

    En direkt svensk översättningen skulle närmast kanske bli anti-sköra, och är tänkt att illustrera det fenomen som många av våra biologiska system har att bli starkare som en konsekvens av de påfrestningar de utsätts för.

    Vårat immunsystem blir t.ex. starkare för varje infektion vi överlever, våra ben blir starkare ju mer stötar och belastningar vi utsätter dem för o.s.v.

    Det här är en egenskap som man ofta inte reflekterar över, och som skiljer sig dramatiskt från hur andra icke levande fysiska objekt i vår omgivning normalt reagerar på utmaningar – går sönder (om de är sköra) eller förblir opåverkade (om de är robusta).

    Det finns väldigt mycket som talar för att det här inte minst gäller för vår psykologi, m.a.o. vi blir psykologiskt och mentalt starkare genom mentala och psykologiska påfrestningar och utmaningar vi går igenom.

    Att tro att man är omtänksam om ett barn genom att ”skydda” det från psykologiska påfrestningar, är lika vansinnigt som att tro att man skyddar ett barn från benbrott genom att så långt som möjligt undvika att belasta benen.

    Det är (inom rimliga gränser) sannolikt precis tvärt om. Det här faller nog egentligen under begreppet ”bubba psychology” eller ”farmors” psykologi, d.v.s. insikter som sedan lång tid varit väl kända genom vår historia.

    Men det verkar finnas stora behov av att lyfta fram, och med allvar och tyngd påminna och understryka detta.

    Strålande inlägg i övrigt!


    • Tack Nicklas!


      • Det är så lätt att man bara griper tag i tangentbordet och börjar knacka iväg tecken när man ser, som det sägs, ”någon som har fel på internet…”

        Jag försöker påminna mig själv att allt emellanåt påpeka riktigt bra saker också, för att jämna ut balansen något 😉


  3. Johan

    Eget lärande utan lärobok låter i mina öron helt absurt. Jag trodde att man rekryterade de bästa lärarna till det du kallar medelklasskolor. Hur presterar eleverna i de nationella proven vid de skolor du beskriver? Eleverna måste ha rätt till välskrivet och pedagogiskt underlag när de ska skriva sina rapporter eller förbereda sig inför prov. Det ligger en hund begraven!

    Man måste fråga sig varför lärarna inte undervisar på det sätt som du beskriver så bra. Enligt min mening beror det dels på att de inte klarar av den undervisningsformen och dels på att det pedagogiska etablissemanget erbjuder en palett av bekväma alternativ, som du också beskriver. För närvarande är väl formativ bedömning det mest populära. Här har skolforskarna sett en möjlighet att utnyttja nuvarande betygssystem för att sprida sin lära, som i sin rena form är flera tusen år gammal. Vid en gymnasieskola i närheten fullbordar man f.n. formativ bedömning genom att obligatoriskt införa pedagogisk planering enligt skolverkets råd för bedömning. Det går hand i handske med att man bl.a. planerar undervisningen utifrån de förmågor eleverna ska tillägna sig när kunskapskraven är uppfyllda. I min värld planeras undervisningen med utgångspunkt från det centrala innehållet, den egna kompetensen och målgruppen. Kunskapskraven kommer in under lärandets gång för hur ska eleverna förstå vad de ska kunna när de ännu inte kan något – somliga tror att de kan det.

    När det gäller läromedel kan man konstatera att de inte alltid håller den kvalitet de borde hålla. En mycket viktig del av lärarens planering består i att komplettera och ibland skriva om läromedlet. Vid gymnasiet kan man ibland t.o.m. tvingas skriva eget läromedel – det borde lärarna vid medelklasskolorna ha gjort!

    Du skriver ”Föräldrarna har sina referensramar från sin egen skolgång där det var mer fråga-svar, inte sällan baserat på faktakunskaper som bedömdes normativt. Idag ställs högre krav på att eleven ska tänka själv, vara kritisk i sitt förhållningssätt, kunna analysera och dra slutsatser. Komplexa fenomen ska förklaras, inte minst på en högre betygsnivå, vilket kan te sig svårt för de föräldrar som inte har en referensram som krävs för dagens skola”. I matematik och naturvetenskap är problemet att kraven är alldeles för låga i dagens skola. Jag skrev ett inlägg till din förra krönika. Där kan du se hur dramatiskt kunskapsresultaten sjunkit för de högpresterande eleverna. Det är en direkt följd av att kunskapskraven sänkts så att de högpresterande går på tomgång och blir därför inte draglok för de lågpresterande som skolforskarna hävdar. I vissa fall kan de bli ett störningsmoment.


    • Hans-Gunnar,
      Jag förstår att du förfasas över detta, vilket jag också gör. Men du har jobbat på gymnasiet som lärare i teoretiska ämnen, så jag förstår att du reagerar på att elevernas kunskaper sjunkit och att ni i ert arbete i högsta grad hade en högst komplex undervisning. Dock är det några saker som är problematiska. För det första var det nog så att lärare förr i tiden (innan Lpo 94) hade mer fokus på att eleverna skulle få med sig grundläggande kunskaper. Jag är personligen inte negativ till att eleverna får lära sig faktakunskaper, för det går inte att dra några slutsatser eller kunna analysera över något om du inte har fakta att utgå ifrån. Men det har inte funnits en tradition i låg- och mellanstadiet att ha koll på vad eleverna har lärt sig, alltså att dokumentera vilka kunskaper eleverna fick med sig. Så när det usla införandet av Lpo 94 gjordes fick låg- och mellanstadieläraren ingen utbildning i hur de skulle göra. När Lgr 11 infördes skulle alla elever lära sig analysera. Problemet var att ovanstående problem – att ha koll på grundkunskaperna – inte hade tillgodosetts. Så hur skulle man göra? Hur skulle eleverna analysera och dra slutsatser om grundläggande kunskaper saknades. Mission impossible!

      Jag tror att du har rätt i att en del av dagens lärare inte vet hur de ska undervisa så att det blir bra, de har liksom inte lärt sig den metodiken. Det handlar ju om att ha goda ämneskunskaper och samtidigt kunna röra sig upp och ner för abstraktionsstegen. Detta är både svårt och kräver en hel del av läraren.

      Som jag ser det är vi inne i ett hamsterhjul.


  4. En intressant artikel som det säkert ligger något i vad gäller att förklara betygshets. Inte minst din summering i sex punkter.

    Samtidigt undrar jag om inte konkurrens i relation till ambtionsnivå och kultur kan skapa betygshets.
    Jag vet, vi har ett målrelaterat system där betygen inte ska vara beroende av vad klasskamraten presterar.

    Men betyg som urvalsinstrument är ju för den enskilde eleven ett konkurrensmedel. Och olika utbildningar är olika prestigefyllda. Olika gymnasieskolor och program på universitet har också olika prestige – som i sin tur växelverkar med olika ”pluggkulturer”.

    Och skillnad mellan olika stater finns också vad gäller prestationshets, t.ex. tycks Japan generellt ha fler självmord bland universittetsstuderande än vad Sverige har.

    Vuxenvärlden i Sverige förhåller sig olika till konkurrens och tävlan mellan barn och ungdomar. Psykiatrikern David Eberhard menar att barn vill tävla och mår också bra av detta. det är vi vuxna som är ideologiska här, menar han.

    Som förälder reagerar man kanske annorlunda. Är det givet att ens barn ska söka den gymnasieskola med högst meritpoäng?

    Slutligen. Jag håller helt med Hans-Gunnar Liljevall vad gäller betygskriterier. Vet en elev eller student exakt vad som krävs för att få ett visst betyg innan ewn kurs, hur kan hen då lära sig något? Tydlighet i all ära, men att lära sig något innebär väl att den lärande går från det den tidigare visste till något den inte tidigare visste.


    • Pär,

      ”Och skillnad mellan olika stater finns också vad gäller prestationshets, t.ex. tycks Japan generellt ha fler självmord bland universittetsstuderande än vad Sverige har.”

      Jag tror att det är lite vanskligt att direkt koppla självmordsfrekvens för barn och unga vuxna mellan länder till betygshets eller prestationskrav i skolan på det sättet.

      För det första så har det sedan lång tid, i alla fall sedan 80-talet (om jag minns riktigt) cirkulerat vandringssägner om hur hög självmordsfrekvensen är i Japan, och direkt kopplat detta till den extrema pressen Japanska föräldrar (och skolor ställer på sina elever).

      Men, om man går in och kontrollerar WHO:s och OECD:s statistik, så upptäcker man något direkt häpnadsväckande, nämligen, att innan Japan gick in i sin svåra lågkonjuktur 1991, så var den totala självmordsfrekevensen i Japan (självmord per 100 000 invånare) tvärtom LÄGRE än i Sverige.

      Självmordsfrekvensen steg dramatiskt efter 1991, sannolikt delvis p.g.a. en orsak som gör jämförelser mellan länder svåra, nämligen, att begå självmord i Japan, ses inte kulturellt (i alla lägen) som något tabu eller förkastligt, utan betraktas (av många, fortfarande) tvärtom som ett hedervärt alternativ till ett svårt (upplevt) personligt misslyckande.

      Om man tittar mera specifikt på självmordsfrekvensen för personer inom gruppen 15-29år så ligger Japan enligt WHO:s data från 2014, på (18,4 per 100 000) högre än Sverige (11,9 per 100 000), men snäppet lägre än Finland (18,8 per 100 000).

      Japan har trots att det räknas som ett högt utvecklat i-land (vad jag förstår) dock ett mycket dåligt utbyggt system för psykiatrisk stöd och hjälp jämfört med t.ex. Sverige och Finland, vilket ytterligare grumlar en direkt jämförelse.

      Ännu värre blir det om man hoppar över Östkinesiska havet, till Kina, som ju inte direkt är kända för att ha en avslappnad attityd till skola, prestationer och betyg… självmordsfrekvensen för gruppen 15-29år i Sverige är, (se till att hålla i hatten), 183% HÖGRE än i Kina (4,2 per 100 000).

      Eller över Öresund för den delen, då Sverige ligger 110% högre än Danmark (5,7 per 100 000)…


      • Hej Nicklas!

        Jag tackar för de siffror du nämner och erkänner min vårdslösa användning av begreppet ”självmord”.

        Men om vi istället vänder på resonemanget och konstaterar att det som Johan Kant beskriver, nämligen ”betygshets”, faktiskt existerar. Och försöker finna en förklaring till varför det existerar så kan man här tänka sig olika förklaringar.

        Psykiatrikern David Eberhard menar t.ex. att barn bör möta motgångar och andra ingredienser i livet tidigt i livet innan de kommer upp i högstadiet och gymnasiet. Så att de är beredda på livets villkor. Han förklarar ungdomars ångest med hänvisning till bla. ”curlande” från vuxengenarationen. Denna förklaring tolkar jag går emot många av Johans argument. T.ex. att barnen själva ska ansvara för sin inlärning, kan knappast benämnas som ”curlande”. Det är snarare andra krav som ställs på dessa barn än som ställdes på tidigare generationer och deras skolgång. Det kanske till och med ställs högre krav på dagens barn i Sverige än vad det ställdes på 1950-talets barn. Vad som nu är högre eller lägre. En tankeoperation kan underlätta något. Hur skulle en (framgångsrik) elev i 1950-talets svenska folkskola eller realskola klara sig i dagens svenska samhälle? Och omvänt hur skulle en (framgångsrik) grundskolelev från i år klara sig i 1950-talets svenska samhälle?

        I vilken mån barn förväntas ta ansvar för sitt eget lärande kan i sin tur förstås mot bakgrund av ett förändrat arbetsliv där arbetstagaren mer och mer förväntas göra sig anställningsbar – och där försöker utbildningsväsendet förbereda/anpassa elever och studenter för ett flexiblet arbetsliv med t.ex. entreprenöriellt lärande – de ska t.ex. lära sig att ta risker.

        Samtidigt har vi en juridicering av lärandet. En rättssäker examination, med tydliga kriterier så att alla vet vad som krävs för att nå varje betygsteg är vad som tycks eftersträvas. Barnen har en kunskapsrätt.

        Universtitet och högskolor har i Sverige Bolognaanppassats i ett försök att anpassa utbidningsväsendet till EUs tal om fri rörlighet för människor. En kurs eller hel utbildning ska vara genomskinlig och på sikt utbytbar mellan deltagande stater i Bologna. Men liksom en gemensam valuta tycks det finnas inbyggda motsättningar i detta system.


  5. Mycket intressant. En annan aspekt som jag vill framhålla är att den goda läraren också är eller borde vara ledare. Om ledaren är sönderstressad av för många och för otydliga krav tror jag att hen har svårare att få eleverna att stressa av. Långvarig stress leder till man tappar både lust, fokus och närminne. Att kunna sitta ner och vara fokuserad på uppgiften utan att tänka på annat är kanske i sig en färdighet att ha nytta av livet igenom?


  6. Mycket intressant, Johan!

    Men jag begriper inte, vad den svenska skolan anser vara fördelen med att inte ha några läroböcker? En misstanke som infinner sig är ju, att det är avsett att vara billigare för kommunen.

    I en debattartikel i GP skrivs det visserligen i egen sak… men det kan ändå vara något att fundera över.

    ”Det finns en förklaring till att läromedel och annat undervisningsmaterial i skolan har glömts bort. Staten beslutade för över trettio år sedan att många olika material skulle användas i undervisningen och att de alla var lika bra som läromedel.

    Dessutom ville kommunerna spara pengar. Dåvarande Kommunförbundet menade att uppslagsverk, hobbylitteratur och resebeskrivningar kunde användas som läromedel och berömde sig för att ha påverkat staten att besluta om detta.”

    http://m.gp.se/nyheter/debatt/1.3036748-rena-rama-lotteriet-om-eleverna-far-bra-laromedel


    • Hej Arvid,

      Det är viktigt att påpeka att inte svenska skolan anser att det är en fördel med att inte ha några läroböcker, utan en del medelklasskolor. I den skolan jag jobbar på är det helt uteslutet att inte ha läromedel, då skulle våra elever vara helt förlorade. Jag tror att det inte handlar om pengar, utan om att man tror att den ”nya pedagogiken” ska innebära att eleverna ska söka kunskap på nätet eller liknande.

      När det gäller det du refererar till så tror jag, precis som Zaremba visade i sina artiklar när rektorer skickade läromedel i papperskorgen, att det fanns en tidsanda vid kommunaliseringen där Kommunförbundet, kommuntjänstemän och PIE lobbade för det som du skriver. Och jag tror t.ex. att SKL fortfarande vill ha in paddor och datorer i samma syfte – billigare än böcker på sikt och så kan eleverna söka kunskap själv. Dock menar jag i detta blogginlägg är det är ett felantagande när det gäller både metodik och syn på elever (oavsett om det kommer från ”välartade” bakgrunder), som får förödande konsekvenser.

      Men det alla elever egentligen behöver är en skicklig lärare som undervisar och leder lektionerna.


      • Tack för svar, Johan!

        Jag var nog lite otydlig. Jag begriper alltså inte, vad de, som undervisar i vissa medelklasskolor, anser vara fördelen med att inte ha några läroböcker? Varför är det (enl. de som undervisar i dessa skolor) ett BÄTTRE upplägg?

        Du pekar på en tidsanda i början av nittio-talet och att SKL fortfarande vill ha in paddor och datorer, då det på sikt är billigare än böcker.

        Men varför anser de, som undervisar i dessa medelklasskolor, att det befrämjar kunskapsinhämtandet, att deras elever saknar några läroböcker?

        Finns det några studier som visar, att elever (i medelklasskolor) lär sig mer utan läroböcker?


      • Hej Arvid,
        Nej, du var inte otydlig, jag förstod vad du menade, men det kanske var jag som inte var bra på att svara.

        Ja, den som kunde svara på den frågan du ställer – ingen aning. Men jag skrev lite om tron på någon slags ny pedagogik/metodik. Men jag vet inte. Jag känner inte till att några studier har gjorts och jag är tveksam till att det existerar några.

        Men märkligt är det.


  7. Jag kan svara.
    Läroboken representerar den gamla, förlegade, traditionella, bakåtsträvande och tråkiga skolan. Precis på samma sätt som kateder och undervisning identifieras med Caligula. Nä, eleven ska forska fram sina kunskaper i grupparbeten och läroboken kan inte beskriva den ämnesöverskridande verklighet som finns där ute. Läraren är friare i sin undervisning om hen inte behöver vara bunden till en lärobok eller tydliga kunskapsmål.

    Det mest avgörande är att ”rätt” arbetsform överskuggar uteblivna kunskapsresultat. Elever som klarar sig bra (för det finns det alltid) bevisar att den progressiva arbetsformen är överlägsen den gamla. När elever dukar under (för det finns det också) är det alltid elevens eget fel.


    • Tommy,

      Du slår huvudet på spiken!!!

      // Johan


  8. […] En blogg som nästa bara tar upp det som inte fungerar i skolan, eller det som jag är kritisk till. Sällan eller aldrig tar jag upp alla fantastiska lärare och underbara elever. OBS: Detta är en blogg, alltså en digitaliserad dagbok – INGEN VETENSKAPLIG AVHANDLING! « Medelklasskolans dilemma […]


  9. […] Jag har tidigare skrivit bloggserien om skolans tio största problem, se länk. Anledningen till att jag lyfter fram olika metodmodeller är att det faktiskt har betydelse vilket metodval man gör som lärare. En metodik som leder till att eleverna inte lär sig det de behöver lära sig är en dålig metodik och den bör genast skrotas, medan en metodik som leder till att eleverna lär sig det de ska kunna är en bra metodik. Jag har ju i ett tidigare blogginlägg tagit upp hur metodiken inom en del medelklasskolor tenderar att lämna över inlärningsansvaret på eleverna, se länk. […]


  10. […] uppmärksammade jag hur en del medelklasskolor lämnade elevernas inlärning åt dem själva, se blogginlägg. Alltså att de skulle sköta inlärningen själv och att det stressade både elever och […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s