h1

Lovvärt med nationell samling – men blir det något?

15 maj 2016

Det här blogginlägget handlar om en debattartikel som är skriven av en rad personer som sitter på maktpositioner inom skola och kring deras förslag för att stärka lärare och rektorer i sina professioner. Nationell samling kallar de sitt gemensamma förslag. Jag menar att det är bra att något görs gemensamt, men är högst skeptisk till att förslagen realiseras och att det därigenom blir bara tomma ord på pappret.

För övrig har jag varit med på lärarpodden, se länk.

Tisdagen 10 maj publicerade en rad personer i maktposition en artikel på Dagens Nyheters (DN:s) debattsida, se länk. Det var företrädare för regeringen, arbetsgivarorganisationen (SKL), fackförbund och intresseorganisationer. Man har haft en nationell samling för läraryrket och har fem förslag för att stärka lärare och rektorer i sina professioner. Följande är förslagen:

  1. Karriärtjänsterna behöver främja skolutveckling på en vetenskaplig grund.
  2. Legitimations- och behörighetsreformen ska vårdas
  3. Tid ska frigöras så att lärare kan vara lärare.
  4. Skolledare ska få bättre förutsättningar för att sitt pedagogiska ledarskap.
  5. Alla nya lärare ska få en bra introduktion i läraryrket.

Först av allt måste jag säga att det verkligen är lovvärt att representanter för regeringen och lärarfacken tillsammans diskuterar vad som behöver göras. Jag begriper att man vill ha med SKL, som på något sätt företräder arbetsgivarna (kommunerna), men jag är verkligen skeptisk till att SKL överhuvudtaget vill göra något som kostar. Min inställning lutar sig mot tidigare erfarenheter kring vad SKL gjort för svensk skola, eller rättare sagt vad man bidrag till för att riva ner svensk skola och läraryrket. Dock bra att Skolledarna är med, eftersom rektor har en central roll och behöver begripa hur viktiga lärarna är för skolans framgång.

Men om jag ska möjlighet att vara lite kritisk. Kanske en och annan tycker jag är gnällig och att jag inte alltid ska framföra kritik kring allt, men se det då som att jag inte sågar förslaget, utan bara höjer ett varnande finger (eller rättare sagt ett gäng varnande fingrar).

Karriärtjänsterna behöver främja skolutveckling på en vetenskaplig grund.
Vad menas med detta? Jag har skrivit ett blogginlägg där vetenskaplig grund ska vara det som råder, men där bepröva erfarenhet får vika åtsidan, se länk. Det vetenskapliga och pedagogiska är kidnappat av Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) – är de dessa som ska sköta fortbildning och vetenskap för blivande förstelärare och lektorer? Är det så vi ska höja kvaliteten i svensk skola? Ska forskningsfusk och ideologi få råda? Så klart inte, om ni frågar de som skrivit debattartikeln, men vem ska garantera att det inte blir så? Vem ska se till att forskning korsbefruktas med beprövad erfarenhet så att det inte blir ideologiskt? Vem ska hålla koll? Och ifall PIE (konspirationsteori eller ej) mutar in tolkningsföreträde och makt – vem ska säga ifrån? Vem ska sätta stopp för detta? Skolinspektionen, Riksrevisionen eller Universitetskanslerämbetet? Mina frågor är många och jag kan inte påstå att jag ser med tilltro på denna punkt.

Legitimations- och behörighetsreformen ska vårdas
Vem ska vårda detta? Reformen har formligen gått åt helvete. Det spottas ut legitimationer till höger och vänster. Lärare som inte ens har pluggat ett ämne, får legitimation för detta som en övrig behörighet. Eller som jag nu senast hörde, en fritidspedagog som hade pluggat cirka 7,5 hp musik i sin utbildning fick behörighet att undervisa i musik upp till årskurs 6. Är inte detta ett hån mot den ämneskunniga läraren, den som vill ha djupa ämneskunskaper och där de didaktiska frågeställningarna är A och O när undervisningen ska planeras och genomföras. Hur mycket didaktik och ämnesdjup har en person i ett ämne som antingen fick med sig behörigheten som ett medskick eller som har pluggat ämnet extremt lite? Så frågan är åter igen – hur ska detta gå till? Hur kan man ha en legitimations- och behörighetsreform som är helt och hållet urholkad? Ska man fortsätta spotta ut legitimationer på det sättet man gjort? Tänk om en läkare blev behörig för att jobba som allmänläkare på grund av att han gått en kurs i allmän medicin eller att läkaren i sin legitimation fick med sig behörigheten att jobba med kirurgi trots att han inte läst en kurs i kring hur man opererar. Vilken status skulle läkarlegitimationen få då?

Tid ska frigöras så att lärare kan vara lärare.
Detta har man diskuterat hur länge som helst. Att digitalisera nationella prov (NP) är ju bara Aida Hadzialic käpphäst som drivs igenom, vilket jag reagerat på, se länk. NP tar förvisso oerhört mycket tid för de lärare som håller på med dem, men det är en liten del av en 9-årig grundskola och ett 3-årigt gymnasium. Det är det dagliga arbetet som lärarna gör, där de får vara kuratorer, jaga föräldrar som inte sjukskriver sina barn, se till att barn har gympapåsar med sig, svara på frågor och mail i tid och otid, hindra bråk mellan elever och ibland föräldrar, rastvakta, försvara sig inför ifrågasättande föräldrar, stå till svars för att man blev arg på en elev som betedde sig som en idiot (ursäkta ordvalet) – listan kan göras så in i helvete lång. Men! Man ska också inte underskatta att lärare rastvaktar, för där i dessa stunder anknyter lärare till elever på ett bra sätt och bildar personliga relationer som går att använda i undervisningssituationer. Dagens elever behöver väldigt mycket vuxenstöd och skriker efter relationsbygge, mycket mer än när jag själv jobbade som lärare för 7 år sedan. Det har hänt något. Så vad ska man ta bort? Och vad ska lärarna göra i klassrummet? Om ni frågar mig ska läraren undervisa (katederundervisning) men om ni frågar Skolverket eller ”forskningen” ska eleverna söka sin egen kunskap som bygger på elevernas inre motivation. Hur vet man vad som fungerar och vem ska kontrollera detta? Skolverket eller någon annan? Hur redovisas detta? Ska Christian Lundahl skriva en vetenskaplig rapport i Vetenskapsrådets namn där han talar om vilka metoder som är de rätta och att forskningen har visat att just ”dessa åtgärder” gör att tid frigörs åt lärare för att vara lärare. Tillåt mig vara skeptisk!

Skolledare ska få bättre förutsättningar för att sitt pedagogiska ledarskap.
Bra!!! Men hur ska det gå till? Hur ska skolan få arbetsro i en tid där tjänstemän på kommunen hittar på det ena efter det andra som skolorna ska göra. När man plockar in externa konsulter som ska se till att kommunens skolor blir skitbra, t.ex. att alla ska vara med i ett projekt som leds av Hans-Åke Scherp eller Christian Lundahl och som gör att all fortbildningstid tillsammans på skolan äts upp.  En rektor som har en pedagogisk idé om vart man är på väg har inte en chans att bli pedagogisk ledare, för att kommunens tjänstemän (eller politiker) bestämt detta. Någon skolledare som känner igen sig? Eller alla dokument och enkäter som ska besvaras. Eller alla konflikter som ska lösas. Eller alla kvalitetssäkringsdokument ska fyllas i, som är fruktansvärt omfattande, men bara blir hyllvärmare. Snacka om att äta upp skolledarnas tid, engagemang och lust att driva pedagogisk ledarskap. Lägg därtill på de två största problemen i svensk skola (för rektor): 1. Skolan är ekonomistyrd – det handlar bara om att ha budget i balans, ingenting annat. Inget spelar mer roll för kommunen. Trots att rektor sällan är ekonomisk utbildad. 2. Mål- och resultatstyrning – varför får ingen utbildning i detta, alltså konkret hur man gör. Jag har personligen nyligen gått den statliga rektorsutbildningen – vad det med? Nej, förvisso hade de en kurs som hette så, men det handlade inte om hur man jobbar med pedagogisk utvärdering och elevernas resultat. Så hur kan rektor bli pedagogisk ledare? Och i vilket företag är det ok att någon som saknar ekonomisk utbildning har hand om en budget på 60 miljoner? Är detta förhållningssätt ok i ett privat företag?

Alla nya lärare ska få en bra introduktion i läraryrket.
Bra, men hur har det fungerat med mentorssystemet? Och det där med att nyexaminerade lärare skulle ha någon slags AT-tjänst (som läkare) där de jobbade och lärde sig yrket. Varför gick det åt skogen? Nyexaminerade lärare som inte har med sig tillräckliga kunskaper från lärarutbildningen och blir utkastade i ”verkligheten” och får klara sig själv. Distansen mellan vision och verklighet är idag värre än någonsin. Så hur ska detta gå till rent praktiskt och vem ska ta ansvar. Just det: ANSVAR!!!!

Jag har inga svar på ovanstående förslag från de 8 som skrivit debattartikeln. Jag har bara frågor och oroande tankar. Men ser man ur ett historiskt perspektiv så undrar jag vem som ska genomföra förslagen som jag antar att regeringen ska ta beslut om i riksdagen, det står ju trots allt att man är beredd att genomföra lagändringar om så behövs? Är det Skolverket? Med hjälp av de pedagogiska institutionerna på universiteten (fortbildning)? För i sådana fall så är jag helt säker på att tjänstemännens kvarnar kommer se till att det går åt helvete. Varför? Ja, titta bara i backspegeln:

  • Fler NP (trots hård kritik under lång tid har innehållet i NP varit undermåligt)
  • Förstelärarreformen – hur gick det? Otydliga kriterier och snabbt genomförd.
  • Behörighetskrav – hur gick det? Totalt urholkat med dagens godtycklighet om vad som krävs.
  • Lgr 11 – hur gick det? Leif Davidsson tryckte på tydliga kursplaner, men det blev tvärt om.
  • Betygssystem – hur gick det? Inget fel på systemet, men kursplanernas abstrakta och diffusa innehåll har gjort att det är godtyckligt vilket betyg eleverna får. Har lärarna fått fortbildning? Nej! Är det lärarnas fel? Ja, om du frågar gymnasieminister, Skolverk, föräldrar, elever och allmänheten. Lärare är ju så dåliga. Men frågar du mig så är ALLT Skolverkets fel!!!

Det här var några exempel, det går att göra en väldigt lång lista där ett beslut har tagits av regering eller i riksdag och sedan vrider om tjänstemännen om detta så att det blir något annat, se länk.

Nej, jag är tveksam om de 8:as förslag går att genomföra. Jag har lite egna förslag i stället, här är några (har fler):

  • Förstatliga skolan
  • Lägg ner Skolverket och låt Skolinspektionen få uppföljningskrav.
  • Låt varje rektor svara direkt inför Skolinspektionen med tydliga krav och sanktioner som följd (det behöver inte vara straff utan att det kan vara krav på utbildning av lärare eller rektor)
  • Fortbilda lärarna i resultatuppföljning, låt revisorer sköta denna utbildning
  • Revideras kursplan och läroplan, gör styrdokumenten tydliga och konkreta
  • Låt riksrevisionen ha inspektörer som bara jobbar med att följa upp skolinspektionen jobb.
  • Låt Riksrevisionen ha inspektörer som bara jobbar med att följa upp lärarutbildningen. Dra in universitets examinationsrätt när missbruk eller undermålig utbildning genomförs.

Efter att ha läst detta blogginlägg kanske du tror att är vrålskeptisk till om svensk skola överhuvudtaget kommer återhämta sig. Men jag tror att skolan kan komma igen. Låt skolan få arbetsro och låt lärarna vara lärare. Följ upp resultat från förskoleklass när det gäller läsa, skriva och räkna. Satsa på baskunskaper i lågstadiet. Varenda unge ska läsa flytande (LUS-punkt 15) när de lämnar årskurs 3 – då kommer det andra lösa sig. Satsa på gemensam fortbildning i skolan, inte att kommunen bestämmer eller att varje lärare får sköta sin egen fortbildning. Prata resultat och diskutera med varandra om framgångsrik metodik där man märker hur eleverna blir lär sig och där de också blir engagerade. Läraren behöver undervisa! Inte lämna över inlärningen åt eleverna. Och rektor behöver gå ut i klasser och auskultera. Så åter igen: Arbetsro i skolorna!

För jag anser att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete och det är dags att Förstatliga skolan.

Annonser

7 kommentarer

  1. Johan,

    Jag vill bara informera om att UHÄ förbereder utvärderingar under kommande år av Sveriges alla lärarutbildningar. Det vill säga just nu behandlas lärarutbildningar i Sverige som vilken yrkesutbildning eller akademisk utbildning som helst. Så ditt förslag om en särskild lösning för lärarutbildningarna i form av inspektörer från Riksrevisionen får i ett övergångsskede ta hänsyn till gällande praxis. I denna praxis kan ett lärosäte bli underkänt (oavsett om de utbildar läkare, lärare etc.) och sedan få ett år på sig att visa bättring.

    Själv tycker jag det ska bli oerhört spännande att se vad det är som UHÄ anser vara viktigt att värdera i en lärarutbildning. Hur en lärarutbildning examinerar 23-24 nationella examensmål brukar vara en hållpunkt. Något förbryllad blir jag dock när vissa hävdar att alla dessa mål går att examinera i ett examensarbete. VFU borde väl vara huvudarenan för utvärdering!

    Vill du veta vilka de nationella målen är?

    Tala om vaga mål. Studenten ska t.ex. visa mycket goda ämneskunskaper för att få undervisa på gymnasiet ett ämne. Lärosätet kontrollerar att studenten uppvisar mycket goda ämneskunskaper och UHÄ kontrollerar hur lärosätet kontrollerar dessa ämneskunskaper!


    • Pär,
      Tack för informationen. Då får vi vänta och se.

      Ja, det är oerhört abstrakt att tala om goda ämneskunskaper, men vad det är? Definitionsfråga. Jag har en god väns måg som går lärarutbildningen. Han har sagt att han inte lärt sig särskilt mycket på sin utbildning, förutom att han har blivit oerhört bra på att skriva akademiskt. Med tillägget att han vet hur han ska skriva så att han ska klara kursen för att han vet vad lärarna vill ha. Men däremot känner han vid VFU att det är mycket som saknas hos honom, inte för att han på något sätt ska vara färdiglärd, men han upplever sig inte ens som flygfärdig. Trist när har har investerat närmare 300 000 kronor i studielån.


      • UKÄ heter det.
        Våren 2018 ska de utvärdera förskollärar- och gundlärarutbildningarna. Ämneslärarutbildningarna tror jag var HT 2018.

        Jag är inte så imponerad av dessa utvärderingar (nu är det rätt svårt att imponera på mig). De fyller ett antal funktioner, men speglar knappast den kompexitet som en utbildning innebär.

        Två av de mer övergripande funktionerna är att utvärderingar både är formativa (ger input till kvalitetsarbete) och summativa (kontroll).

        Vad man lär sig i en utbildning?
        Ja, det finns avsiktliga effekter och det finns oavsiktliga effekter av en utbildning.
        Och det finns effekter som vi erfar/vet om och det finns effekter som vi inte erfar/inte vet om.

        De effekter som är svårast att hantera är de oavsikltiga effekterna som vi inte vet om. De effeker som är lättast att hantera är de avsiktliga effekterna som vi vet om.


      • Apropå pengar, utbildning/bildning och målstyrning.

        Nuvarande ram gäller: VFU 30 hp, UVK 60 hp, Ämne upp till 120 hp per ämne (inklusive ämnesdidaktik.)

        Om lärarutbildningen ska optimera anställningsbarhet kunde man tänka sig nästan omvänt, att VFU ges flest poäng. ”Det är ju i skolan de ska arbeta”. ”Det är i skolan de möter verkligheten”

        Om lärarutbildningen ska optimera bildning behövs dock en viss distans till VFU. ”Alla människor är inte lärare och elever”, ”De ska förbereda eleverna för ett samhälle som inte endast består av lärare och elever”.

        En avgörande fråga är givetvis studenternas ”ingångsvärden” och deras förväntningar på utbildningen. Om de är intresserade av ämnet är det givetvis lättare att gå en ämneslärarutbildning än om de inte är det. Då kanske till och med ämnet kan upplevas som verkligt och inte som något främmande och abstrakt som det gäller att klara av med minsta möjliga ansträngning.

        Målstyrningen bygger på detta.. Tydliga mål och den effektivaste vägen för att nå målen. Helst ska den lärande veta målen innan en kurs för att på effektivaste sätt kunna planera sin utbildning.


  2. aha, inbjuden till studio ett öppnar Utbildningsministern slutligen munnen och uttalar sig

    och det blev, bla bla bla

    förstatliga på riktigt!
    /p


  3. målarfärgen har knappt torkat, nu dags att luckra upp litet eller ändra i betygssystemet – tjoohooo !
    /p


  4. Ett viktigt steg mot professionaliseringen av skolan vore att göra
    alla kommunala tillsättningar av lärare och skolledare överklagbara
    till Skolverket som måste bedöma sökande enligt formeln förtjänst
    och skicklighet. Ett annat att återinföra tarifflönerna men göra
    uppflyttningar beroende av genomförd fortbildning. Ett tredje att
    skapa tjänster vars innehavare kan mer på sitt område än andra
    på skolan. T ex borde inget gymnasium få utfärda ämnesbetyg
    om inte gymnasiet har en lektor i det ämnet.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s