h1

Skolkommissionen förslag – farhågor?

21 maj 2016

Det här blogginlägget handlar om det delbetänkande som skolkommissionen lämnade för en dryg vecka sedan. Dessvärre vågade inte skolkommissionen ta ställning i de besvärliga frågorna, som t.ex. det fria skolvalet – utan det blir konsensus. Jag har ställt en rad frågor till de förslag som skolkommissionens ordförande Anna Ekström skrivit på Dagens Nyheters debattsida. Men i slutändan finns det två brister som inte tas upp över huvudtaget: svensk skola som organisation och ansvarstagande.

”Det svenska skolsystemet har förlorat sin själ. Så löd det lite överraskande omdömet från Andreas Schleicher när han för ett år sedan presenterade OECD:s analys av den svenska skolans kris. En som fastnade för Schleichers bildspråk var Skolverkets generaldirektör Anna Ekström. När hon på måndagen framträdde i rollen som Skolkommissionens ordförande citerade hon PISA-chefens ord och tycktes själv se dem som en viktig ledstjärna.” (Johannes Åman, Dagens Nyheter 17/5-16).

Måndagen 16 maj 2016 skrev skolkommissionens ordförande en debattartikel på Dagens Nyheter (DN) debatt, se länk. Det är skolkommissionen som presenterade sitt delbetänkande och i artikeln antar jag att Ekström ville göra innehållet lite mer tillgängligt. Sex punkter togs i artikeln upp:

  • Nationella målsättningar
  • Statlig styrning av skolans finansiering
  • Starkare statligt stöd och mer samarbete
  • Kraftfulla insatser för kompetensförsörjning
  • Stärkt likvärdighet
  • Skolan behöver samling

Jag tänker inte gå in och kommentera allt innehåll, men jag behöver nog lyfta ett varningens finger kring vissa saker.

Nationella målsättningar
Anna Ekström skriver: ” Kvaliteten i undervisningen ska förbättras bland annat genom högre andel legitimerade lärare, stärkt rektorsfunktion och bättre trygghet och studiero i skolan. Likvärdigheten ska stärkas så att elevernas familjebakgrund ska betyda mindre för deras kunskapsresultat och resultatgapen mellan grundskolorna ska minska. De nationella målsättningarna blir en inspirationskälla för alla goda krafter som behövs för en positiv utveckling. När de följs upp kommer de också att visa om vi är på rätt väg och om vi behöver göra mer.”

Min kommentar: Mycket bra, men hur ska kvaliteten på lärarna bli bra bara för att de är legitimerade? Det spottas ut legitimationer och lärare får behörigheter i ämnen som de ens inte studerat (och då talar jag inte om att de har undervisat i ämnet i ett visst antal år). För att inte tala om att man har läst 7,5 hp musik på fritidsprogrammet och får behörighet att undervisa i ämnet musik i spannet F-6. Lägg därtill alla vittnesmål om en lärarutbildning som inte håller måttet, där nyexaminerade studenter lämnar lärosätena utan de djupa ämneskunskaper som de egentligen behöver. Men de har behörighet att undervisa och sätta betyg i ämnena, men har inte ens fått en utbildning i bedömning och betygssättning värd namnen. Jo, kursen har de fått och pappret har de, men några verkliga kunskaper har de inte. Som en person jag pratade med för några veckor sedan. Han ska bli engelsklärare och känner inte att han har de kunskaper som behövs för att gå ut och undervisa, men han kände att han var riktigt bra att skriva akademiskt och att skriva så att lärarna på lärarutbildningen blev nöjda. Är det bra? Är det politikernas fel att lärarutbildningen har gjort en så stenhård tolkning av akademiseringen av lärarutbildningen att man totalt har tappat fotfästet inne i klassrummets verklighet? Och är det kvalitet? Jag tror inte det!

Vem ska ta ansvar? Vem granskar? Vilka sanktionskrav finns det och vem ser till att den efterlevs och genomför t.ex. indragen examinationsrätt om så behövs?

Statlig styrning av skolans finansiering
Ekström skriver: ” Skolkommissionen förordar en starkare statlig styrning av skolans finansiering. Nuvarande system för finansiering av skolan ger inte varje huvudman tydliga utgångspunkter för att kunna avsätta de resurser som krävs och garanterar heller inte att resursfördelningen till skolorna sker på ett likvärdigt sätt utifrån skillnader i resursbehov.”

Min kommentar: Också bra punkt, för i kommunerna verkar man göra lite som man vill. Hur många av ni som läser detta har hört att skolan får kompensation för att de genomför Nationella Prov (NP)? Det betalas varje år ut statliga medel för inköp av NP, anskaffning av vikarie och så vidare. Var hamnar dessa pengar? Rätt upp i kommunens budget och aldrig ut i skolorna. Och skolpengen varierar från kommun till kommun, för att inte tala om strukturmedel. Men varför hålla på och harva? Lika bra att förstatliga skolan helt och hållet rakt av!

Starkare statligt stöd och mer samarbete
”Kommissionen anser att staten måste bli mycket mer aktiv i sitt stöd och även underlätta och stimulera samarbete mellan skolhuvudmän och skolor. Detta statliga stöd bör ske på regional nivå och i nära samverkan med lärosätena inom regionen. Viktiga områden är stöd till systematiskt kvalitetsarbete, regional kompetensförsörjning, stöd till skolutveckling, erfarenhetsutbyte med mera.”

Min kommentar: Vad menar man egentligen här? Ska staten genom Skolverket fortsätta spotta ut metodik och tips till skolorna? Ska skolhuvudmännen fortsätta anordna gemensamma fortbildningsdagar som leds av inhyrda konsulter som äter upp all fortbildningstid för lärarna? Ska det systematiska kvalitetsarbetet fortsätta vara ett dokument som tar hur lång tid som helst att skriva och som ändå blir hyllvärmare? Ska Skolverkets BRUK bli ett obligatoriskt dokument? Ja, då blir total kaos i skolan. Vad sägs om att lärare och skolan får lite arbetsro. Att Skolverket tar ett års paus när det gäller att hela tiden tipsa skolan och i stället börjar granska sin statistik över NP och betyg. Vilka skolor lyckas och vilka inte? Hur kan dessa skolor få hjälp och stöd? Fokus!!!

Kraftfulla insatser för kompetensförsörjning
Anna Ekström skriver: ” Kommissionen förordar inrättandet av professionsprogram för lärare och rektorer. För att nyexaminerade lärare ska kunna utveckla sin yrkesskicklighet krävs att de får ett systematiskt stöd i början av sin yrkesverksamhet av kvalificerade och erfarna lärare. För att lärare ska stanna kvar i yrket och fortsätta att utvecklas krävs ett systematiskt stöd till kompetensutveckling och fortbildning under hela yrkeslivet.”

Min kommentar: Bra! Men vem ska sköta fortbildningen? De pedagogiska institutionerna som redan i första läget var med och sänkte svensk skola? De som såg till att eleverna skulle vara luststyrda och att läraren skulle omvandlas till handledare? De som avprofessionaliserade lärarkåren? Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) som hela tiden mutar in sig i svensk skolas utveckling och byter fokus och skepnad efter behag? Ska Christian Lundahl, Hans-Åke Scherp, Tomas Kroksmark och deras närmsta vara med och sköta fortbildningen för lärare och skolledare? Eller alla andra PIE som verkar på lärarutbildningar och pedagogiska institutioner (och för den skull på Skolverket också)? Redan de första lärarlyften har haft kvalitetsproblem för att det har handlar om ideologi – ”så här ska skolan vara”, inte vad som funkar eller vad som är själva kunskapsuppdraget. En del av mina bloggläsare och andra tycker jag har fått PIE på hjärnan, att det är som någon slags konspirationsteori som jag driver. Tyck det för allt i världen, men så länge fortbildningen av svenska lärare och utbildningen av lärare gång på gång visar exempel på ideologi måste denna diskussion upp till ytan. För vem annars driver den? I vilket annat forum diskuteras ideologi med exempel och namngivning? Ge mig ett konkret exempel! Ingenstans är mitt svar. Så då fortsätter jag som en arapapegoja som har hakat upp sig.

Det som behövs är fokus på djupa ämneskunskaper, fokus på bedömning och betygssättning – att lärare och lärarstudenter får diskutera styrdokument och elevexempel för att kunna göra bedömningar. Konkret! Och att man får läsa kurslitteratur som inte är ideologisk, t.ex. Gustafsson, Måhl och Sundblad, länk, och inte betygsfientlig litteratur. Kanske ska de institutioner som utbildar revisorer få uppdraget att utbilda lärare och studenter i resultatuppföljning (kanske även i bedömning) för att slippa ideologi.

Stärkt likvärdighet
”Kommissionen anser att åtgärder bör vidtas för att bryta skolsegregationen och förena skolvalssystemet med stärkt likvärdighet.”

Min kommentar: Låter bra och det ska bli intressant att se om det går att genomföra i verkligheten. Skolsegregationen blev ett faktum vid bygget av miljonprogrammen på 70-talet. Nyanlända familjer fick bostäder runt om i förorterna. Segregerade förorter blev än mer segregerade i och med det fria skolvalet. Det blir intressant och se om staten kan göra något åt detta. Bussa medelklassbarn in i förorten? Eller?

Skolan behöver samling
”Skolan är en nationell angelägenhet med stor betydelse för individ, samhälle, tillväxt och välfärd. Att vända den negativa resultatutvecklingen och stärka likvärdigheten i skolan kommer att kräva långsiktighet, konsekvens och uthållighet i statens och skolhuvudmännens agerande. Länder med framgångsrika skolor visar på betydelsen av bred uppslutning och samling för skolan.”

Min kommentar: Helt rätt. Men då behövs det en jävla massa saker!

  • Stärk läraren självförtroende. Rektorer ska till varje pris försvara sina lärare och mota bort föräldrar, tjänstemän och politiker. Har läraren gjort fel så får man ta en diskussion mellan fyra ögon.
  • Stärk läraren professionellt. Rektor ska fokusera på kunskapsuppdraget och hjälpa sina lärare med detta. Plocka bort kuratorsuppdrag och lägg tungvikt på lärarledd undervisning. Inte undervisning som bygger på grupparbete, söka egen kunskap, att läraren planerar utifrån matteboken eller att eleverna får hålla på med fylleriböcker (värdelösa studieböcker).
  • De lärare som inte klarar uppdraget – ha en diskussion: Fortbildning, annat uppdrag, avslutad anställning (ta hjälp av HR-avdelningen). Det kanske låter hårt att skiljas från sitt uppdrag och det kan faktiskt vara så att om en lärare inte fungerar är det skolledningens fel. Men vi har inte tid och utrymme att låta dåliga eller usla lärare fördärva klass efter klass. Ska det vi ha med oss alla elever behövs det skickliga lärare redan från förskoleklass och genom hela skolsystemet.
  • Gemensam fortbildning kring bedömning, resultatuppföljning och didaktik. På skolan! Göra en gemensam resa. Inte enskilda fortbildningar där läraren får komma och berätta på ett APT vad denne lärt sig. Eller någon konsult som kommer och håller en abstrakt föreläsning. Konkret – vad ska göras? Följ upp!
  • Tro på alla elevers förmåga, inte leta fel på eleverna eller systematiskt skicka dem på utredning. Se i stället till vad läraren och skolan gör för fel som inte lyckas nå eleven.
  • Grundläggande kunskaper redan från årskurs 1: Läsa flytande (LUS-punkt 15), behärskar de fyra räknesätten och kan skriva en berättelse som är begriplig innan eleven lämnar år 3. Följ upp! Varför kan inte alla det? Fel metodik eller fel fokus? Vad göra? Intensivkurser? Intensivläsning?

Listan kan göras lång! Här är bara några förslag. Ett annat förslag som jag har är att Sveriges 290 kommuner får nominera fyra superskickliga lärare. Lärare som lyckas med sina resultat och som får i princip varenda elev att lyckas (med få undantag). Låt säga att de största kommunerna kunde bidra med upp till 10 lärare. Det skulle bli minst 1160 lärare, kanske till och med upp till 2000 lärare. Låt dessa fantastiska lärare kliva in på lärarutbildningarna runt om i landet och lära ut lärararbetet. Det skulle bli en möjlighet för akademin att dels få komplement men också att fokusera på rätt innehåll – vad är det egentligen lärare behöver, utöver djupa ämneskunskaper? Finansieringen får staten och kommunerna lösa, det går säkert att hitta något vettigt.

Jag tror att bristen på ansvarstagande är en stor orsak till att svensk skola har totalt sjunkit under isen. Förutom den kaos som rådde på 90-talet då kommunaliseringen skedde och där Kommunförbundet (SKL) tillsammans med kommunerna avprofessionaliserades, är bristen på ansvar från statens sida högst påtaglig. Genom utökad kontroll och reglering trodde man att det skulle bli bättre, t.ex. fler nationella prov. Men provens konstruktion är och var och dåliga och omfattningen vittnar om att staten vill kontrollera och reglera. Istället för att göra stickprov för att kontrollera en kunskapsstandard. Denna inställning har fått skolan att fokusera på fel saker. Resultat ska användas för att se var man behöver förbättras, inte för att dokumenteras och kontrolleras. Fel ska ligga till grund för förändring och utveckling. Det är organisationen skola som ska titta på sin verksamhet och leta fel för att hela tiden utvecklas. Inte leta fel på eleverna. Det är i felen vi kan utvecklas. Ett lag som aldrig förlorar kan heller inte analysera sina svagheter och kan inte utvecklas.

Men vem tar ansvar? Vem ser till att lärarutbildningen inte kan gömma sig i abstrakt språk och döpa om kurser eller inte ge det studenterna behöver, t.ex. kompetens när det gäller att sätta betyg, se länk? Vem ser till att ställa krav på PIE – alltså vem granskar den ideologisering som sker dagligen? Vem granskar kurslitteraturen på de pedagogiska kurserna, som är KATASTROF i vissa fall, t.ex. Alli Klapps bok, länk? Man skyller på varandra och frågorna bollas runt tills de självdör. PIE vet att tiden talar för dem – inget ansvar, bara att gå upp i abstraktion när frågan ställs eller tiga – så dör frågan och sedan är det bara att fortsätta på inslagen väg. Kan skolan tvångsförvaltas av staten i kommuner som inte sköter sitt uppdrag? Kan skolhuvudmän (även kommuner) få vite?

Svensk skola saknar de organisationsverktyg för att se en helhet över vad som behöver göras. Dels är ansvaret utspritt på alltför många aktörer som lever sitt eget liv och har sin egen agenda – ett ansvar som inte tas. Bara att man skolan administreras och genomförs, men att någon eller några ställs till svars och får ta ansvar händer inte. Dels finns det inget gemensamt system för att jobba med alla de frågor som behöver förbättras och genomföras. Det känns som om det sätts in små insatser lite här och där, men någon helhet finns inte. Och detta tar heller inte skolkommissionen upp. Jag ser bara åtgärd: Förstatligande av skolan.

Ansvar? Vem? Kanske dags att ge sig på institutioner, personer och litteratur. Kanske för en stark Inga-Britt Ahlenius-typ. Men med sanktionsrätt. Här finns det väldigt mycket att göra. Väldigt mycket!!!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

Annonser

10 kommentarer

  1. Efter mer än 25 år som behörig /leg. lärare i Sverige vet jag att man inte får lita på lärares och skolan resultat. Min övertygelse är baserad på det jag har erfarit av fusk i resultat för att höja statistiken. Som aktiv facklig har jag försökt också att huvudmännen, rektorer ska se kvalitén i lärarens arbete och kvaliteten på lärandet som inte är lätt bedömt i stället att se kvaliteten i betygstatistiken men inte ens facken ställer upp för det.

    Lärare med 5 poäng ämneskunskap eller inte ens det undervisar upp till gymnasiet eftersom kommuner har bedömd dem ”kompetenta” och sedan har de blivit legitimerade på grund av antal år i undervisningen. Det är katastrof i sig! Vem vill släppa sitt barn i kemilabb med sådana lärare. Med god kontakter är en del av dessa även ”Första lärare” idag. Kaos eller katastrof vet jag inte vilket ord passar här. Har du koll på första lärare reformen och karriärtjänster?

    För mig att vara lärare är karriären. Om man ska belönas för något då får det vara för riktiga kvalitéten på arbetet och inget annat.

    En fortfarande arbetande ”pensionär” med lärarexamen från två olika länder med olika skoltraditioner.


    • Zohreh,

      Förstelärarreformen har varit en katastrof. Så fel det blev. Och karriärtjänster – hur ska de bli? Ska alla bli lektorer eller?


  2. Fantastiskt! Du slår huvudet mitt på spiken! Underbart att höra att det verkligen existerar de som har dina åsikter i Sverige. Jag har länge gråtit över exakt det du skriver och har i min desperation tidigare skrivit både Björklund, utbildningsutskottet och andra men ingen förstår vad jag menar. Jag arbetar inte inom skolan men jag gick i skola i Finland och har sedan länge accepterat att mina barn måste stanna i Sverige för att slutföra sin utbildning, deras kunskapsnivå funkar ingen annanstans. Men det finns kanske hopp för mina barnbarn om någon som du får höras. Tack Johan! Du borde ställa upp i politiken eller utmana Anna Ekström, du får mina röster.


    • Hej Ulla,
      Nej, någon karriärist är jag inte och jag tänker inte ställa upp som politiker. Det är alldeles för mycket kliande på ryggar. Heller inte jobba på Skolverket. Jag har det bra på min skola söder om Stockholm och ska jobba för att se till att alla elever får med sig de kunskaper de har rätt till. Det tar lite tid, men jag börjar se ljusning.

      Finland är ett föregångsland och det är sorgligt att Sverige har monterat ner lärares auktoritet och därmed den svenska skolan. Sorgligt!


  3. Jag tror att du har rätt i det du skriver och jag ser verkligen ett problem i att prioritera mellan alla åtgärder som behöver göras för att skolan ska bli en den plats där våra barn verkligen förbereds att möta det samhälle som ska verka i.
    Lärarutbildningen för lärare i förskoleklass och åk 1-6 upplever jag som en katastrof. Vanliga föreställningar i den lärarkategorin är t. ex. att barnen som fått till bokstäverna så att de går att tyda och med dessa krumelurer lyckats skapa en begriplig mening är färdiga med sitt skrivande. Att de skriver med stor möda och att de själva knappt kan läsa vad de skrivit verkar vara av underordnad betydelse.
    Problemet med detta är att de upplever nästan alla uppgifter de får i sitt vidare skolarbete som jobbiga. De har aldrig fått flyt i sitt skrivande. Lärarna försvarar sig med att ”de kan ju skriva på datorer och smartphones”.
    Men vi är inte där än. Det finns verkligen ingen forskning som visar att skrivande på tangentbord kan ersätta handens reproduktion av kunskaper i lärande syfte. Alla talar om läsande med flyt och läsförståelse, men skrivandet med flyt är viktigt både för läsande och inlärning, inte minst i matematik.
    Som sagt detta är bara ett exempel bland alla andra på vad som gått förlorat.
    ”Drill” när det gäller verktygen för kommunikation är inget fult ord!


    • Sten,

      Det finns en annan aspekt av det jag skriver, som jag nuddat vid, men valt att inte ta upp och det är hur genomförandet av det skolkommissionen föreslår ska gå till. Jag kommer antagligen nästa vecka skriva ett blogginlägg om detta.


  4. Jag träffade nyligen en pensionerad gymnasielärare som menade att det kommer att ta hundra år för att få till en vändning för svensk skola. Jag protesterade vilt och menade att andra länder vänt sina skolsystem på lite drygt 5 år. Men dessa länder har inte dessa inkompetenta skolbyråkrater och giriga fackpedagoger som Sverige har, menade han. När man läser skolkommissionens delbetänkande kan man undra om det inte var den här pensionerade läraren som hade rätt.
    Delbetänkandet är fullt av motsägelser. Det är skolreformerna i början av 1990-talet som bär skulden säger man, men man vill inte backa bandet. Man vill inte förstatliga skolan, man vill inte ta tag i friskolereformen, inte heller vill man införa läromedelsinspektion, USK och tarifflöner. Hur seriöst är det?
    Det som sker i klassrummet belyses inte alls. Aktuell forskning av John Hattie, hur man lär ut och hur man lär in berörs inte alls och inte heller John Hatties genomgång av läget i hjärnforskningen. Jag tvingas erkänna att jag var naiv och trodde på Skolkommissionen. Besvikelsen är total!
    Det finns två kandidater till vilka som är skyldiga till skolans förfall. Endera är det fackpedagogerna i allians med skolbyråkraterna eller så är det politikerna. Båda har förstås en skuld. Jag ser skolkommissionens delrapport som ett fräckt försök att frita fackpedagoger och skolbyråkrater för ansvar för skolans förfall och lägga hela ansvaret för skolans förfall på politikerna.
    Skolverket är troligen det mest misslyckade verket (myndigheten) i Sverige någonsin. Om någon tvivlar så är det bara att se på vad resultatet blivit av Skolverkets existens i 25 år. Att utse detta verks ledare Anna Ekström som ordförande i Skolkommissionen måste ha varit ett grovt men högst medvetet missgrepp. Som Skolkommissionen framträder så är kommissionen endast ett misslyckat B-lag. Frågan är om det går att sätta ihop ett A-lag i Sverige? Pedagogiken har styrt i decennier och fackpedagogerna har inrättat sina institutioner som små diktaturer och blåst bort allt av akademisk anda.


  5. Har aldrig haft någon förhoppning att Skolkommissionen ska kunna bidra med någon förändring för den svenska skolans situation. Att många av problemen härstammar från 1990-talets reformer anser väl de allra flesta. Men det som kanske har haft allra störst påverkan enligt mig, det vill nog inte många ta tag i och diskutera. Jag anser nämligen att problemet med stort P för den svenska skolan är övertygelsen att genom öppen och otydlig styrning så ska alla inblandade skapa en fantastisk verksamhet. Det var med läroplanerna på 90-talet som staten frånsade sig allt ansvar och överlämnade det till lokal nivå. Styrdokumenten var så luddiga att vem som helst kunde tolka in vad som helst i betydelse. Sedan ville staten att kommunerna skulle gå in och tolka styrdokumenten och anpassa efter lokala förutsättningar. Fast det slutar ju inte där, utan sedan skulle ju varje skola utarbeta egna tolkningar av innebörden av styrdokumenten och anpassa efter skolans önskemål. Att den otydliga styrningen, i alla led, skulle leda till total kaos och helt bortblåst likvärdighet kan väl ändå inte förvåna någon.

    Viljan att alla inblandade skulle få vara delaktiga och påverka är säkert lovvärt, men resultatet är ju som bekant en skola i fritt fall. Begreppet tolkningsföreträde diskuteras ju ofta på denna blogg, med all rätt. Johans argument för PIE samt kritik mot skolverket anser jag stämma väl överens med verkligheten. Jag skulle vilja flytta fokus en liten stund till begreppet tolkningsutrymme. För så länge vi har ett Skolverk, akademisk pedagogisk elit och till viss del politiker som är ideologiskt drivna vad gäller skolans verksamhet, så kommer problemen kvarstå. Det är med otydlig styrning, luddiga rekommendationer och en nästan religiös övertygelse om varje individs unikhet och kapacitet som gett oss dagens skola.

    Fråga 50 historielärare vad eleverna ska kunna efter momentet Franska revolutionen på Gymnasiet, så kommer man få väldigt olika svar. Säg att hälften har olika uppfattningar om innehållet, men än värre, väldigt många i den andra hälften tar inte ens upp innehållet då de enbart diskuterar formen för momentet, metoden är viktigare än resultatet. Det är allt från rollspel, collage till muntliga presentationer och skriftliga inlämningsuppgifter. Har givetvis ingen som helst forskning som täckning för detta, eller att det är just dessa proportioner. Det jag försöker illustrera är ju förstås att det är upp till varje lärare att fylla sin verksamhet med meningsfullt stoff och att så länge det ser ut så kommer vi aldrig få en likvärdig skola. Nu blir många oroliga och tänker att jag anser att vi ska införa ett system likt de gamla läroplanerna från Östtyskland, där innehållet för varje lektion i alla ämnen, samt hur läraren skulle göra vore önskvärt – vilket jag självklart inte tycker. Jag vet att jag är ganska ensam om att tycka att den kunskap som eleverna behöver lära sig på Grundskolan och Gymnasiet redan finns och att dagens skola där eleverna ska skapa ny kunskap hela tiden inte fungerar. Doktorandutbildning kommer långt senare i utbildningssystemet. För vissa känns det helt verklighetsfrämmande att en lärare inte har koll på vilket innehåll det ska vara, men jag tror nog bloggen har konstaterat att det är lite si och så med lärares ämneskompetens runt om i landet. Detta tillsammans med undermåliga lärarutbildningar. Säg att minst 75% av innehållet bör vara lika nationellt, då finns det ändå utrymme för varje lärare att ta med saker som denne anser relevanta.

    För att knyta ihop säcken lite, så efterfrågar jag tydlig styrning, statlig då förstås, av skolan och skolans innehåll. Utan det kommer raset fortsätta. Det är jag helt övertygad om. För även om skolkommissionen nu har presenterat en nationell samling kring skolan, som i och för sig är lovvärd. Är jag lika övertygad om att det även fortsättningsvis kommer finnas ett stort tolkningsutrymme för skolans verksamhet i flera led. Något som i praktiken inte kommer leda till några positiva förändringar i det svenska skolsystemet. Så en statlig styrning, kraftsamling att skapa ett likvärdigt innehåll samt förhålla sig till den hjärnforskning som finns, inte bara hoppas och tro att något ska bli bra så kan komma på rätt spår igen. Självklart toppat med en relevant resultatuppföljning.


    • Helt rätt Fredrik!
      Jag tror att en stor bov är just denna; lärarna vet inte vilken kunskapå de ska ge barnen!
      Och det vet inte skolverket heller!!
      Är det viktigt med en god handstil? Är datorer viktigt? Vad ska man med historia till? Multiplikationstabellen är inte så viktigt, det är ju viktigare att de lär sig lösa problem. Namngeografi är korvstoppning. Vi måste hänga med i vår tid…….
      Olika läroböcker ger olika besked.
      Jag rekomenderar alla – läs Christodoulous seven myths about education!


  6. Jag håller med dig, den kunskap som eleverna behöver lära sig i grundskola och gymnasiet finns redan och en skola där eleverna ska skapa ny kunskap hela tiden fungerar självklart inte. Sverige är landet där barnens rättigheter tas till vara förmodligen bäst i hela världen. Ändå ställer vi orimliga krav på dem med metoder där de själva ska söka svar och medverka i evinnerliga grupparbeten. När jag som vuxen, med två akademiska examen, blir utsatt för sådant struntar jag helt i uppgiften. Det är enbart det jag brinner för som jag kan tänkas engagera mig i. Men tydligen ska våra barn orka bry sig om sådant de kanske tycker är tråkigt eller svårt. Skolan ska ge barnen en bred kunskapsbas och grund att stå på i framtiden, och många ämnen är för dem ganska ointressanta, men det räcker inte att de engagera sig i enbart ”roliga” ämnen. Det enda som gäller då är en skicklig, kunnig och engagerad lärare som tror på alla barns förmåga och kan entusiasmera dem. Så olik mina barns skola där lärarna predikar en läxfri skola istället för att engagera, inga böcker används i undervisningen (stenciler som barnen tappar), ingen kontrollerar att alla i årskurs 1 kan läsa (min ena son fick sin dyslexi diagnos i årskurs 8 trots att jag tjatat sedan lågstadiet), ett betygssystem som utgår från barnens sämsta prestation (jag förespråkar dock betyg från årskurs 1, då blir det inte så laddat) och lärare som hävdar att E är ett bra vitsord (vilket förringande av barnens förmåga!) och nationella prov som egentligen enbart mäter lärarnas förmåga (barnen kan inte förbereda sig). Barn är barn, de behöver gränser, veta vad som gäller och de behöver uppmuntran. Alla kan lära sig med duktiga lärare som tillåts koncentrera sig på undervisning istället för administration.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s