h1

Ni sänker lärarkåren!

11 juni 2016

Det här blogginlägget handlar om hur viktig bedömningsansvar är för lärarkårens professionalitet. Om svensk skola vill ha en stark och professionell lärarkår behöver lärarna få utbildning i bedömning och stärkas, inte som nu ha noll i fortbildning och ständigt bli ifrågasatt i form av att debattörer och regering vill frånta lärarna bedömning av deras egna elevers resultat. Det som debattörerna som t.ex. förespråkar digital rättning av nationella prov gör är att sänka lärarkåren. Andemeningen är: Lärarkåren är inte förmögna att klara av detta och då fråntar vi dem ansvaret. Istället för att satsa på lärarna. Konsekvenser av ens handlande talar vi mycket om i skolan, men det verkar varit länge sedan en hel del av dagens debattörer gick på den lektionen.

I media, bland journalister och debattörer diskuteras det ständigt hur lärarna brister i likvärdig bedömning och rättssäker betygssättning. Gång på gång uppmärksammas detta problem i tidningsartiklar eller i debattinlägg, inte sällan där det föreslås att nationella prov ska rättas digitalt eller till och med att lärare ska fråntas uppdraget att bedöma elevernas kunnande och sätta betyg. Det mest tragiska i denna fråga är att dessa debattörer inte begriper konsekvenserna kring deras egen argumentation och handlande – detta slår stenhårt mot lärarkåren. Följderna blir att man smular sönder lärarnas trovärdighet. Lärarna som yrkesgrupp börjar betraktas som så oprofessionell att de även bör fråntas den självklara arbetsuppgiften att hålla reda på och bedöma sina elevers kunskapsutveckling. Detta har jag skrivit om tidigare, t.ex. när Skolinspektionen gjorde kontrollrättningar. Myndigheten konstaterade att det inte gick att fastslå om det var deras centrala rättning av nationella prov (NP) eller läraren vars prov som kontrollrättades som var den mest tillförlitliga bedömningen, se länk.

Bristen i genomförandet av Lpo 94 (och senare Lgr 11) när man gick från relativa betyg till kunskapsstandardbetyg och gav lärarkåren noll fortbildning slår igenom stort. Samt så klart noll fortbildning på skolhuvudmannanivå genom årens lopp (förutom förvirrade utbildningar genomförda av Wretman & Moreau som bidragit till mer skada, se blogginlägg). Även den urusla utbildning som lärarutbildningen haft när det gäller bedömningsfrågor sedan 90-talet och fortfarande har. Om lärosätena överhuvudtaget har någon bedömningsutbildning är den ideologisk och jobbar mot fattade riksdagsbeslut, med en litteraturlista bestående av betygsmotståndare, se tidigare blogginlägg, länk. Konsekvenser? Lärarkåren får bära hundhuvud för att de aldrig fått chansen att bli skickliga när det gäller bedömning. En fråga som staten (Skolverket) skulle ha ordnat redan på 90-talet. Och en fråga som ingen pratar om, istället hamnar det i lärarkårens knä och det är ”de urusla lärarna” som inte klarar av sitt jobb och ska fråntas alla möjligheter att skaffa sig kunskap när det gäller likvärdig bedömning. Istället för att utbilda ska man straffa!

Medvetenheten är låg om hur djupt det relativa betygssystemet skadade förtroendet för lärares bedömarförmåga och påföljande relativ betygsättning. Alla i de generationer som fick relativa betyg blev riktigt orättvist bedömda minst en gång. Det är självklart att det gav en hatisk inställning till betyg, egentligen de relativa betygen. Detta hade man behövt ta upp i samband med övergången ett betygssystem med möjlighet till rättsäkerhet. Då hade vi kanske sluppit de rättsvidriga tillämpningar av reglerna för B och D där tidiga prestationer i ett ämne ligger kvar vid den felaktiga sammanvägningen. Det var ok i det relativa betygssystemet men rättsvidrigt idag. Det relativa betygsystemets tänkande skadar än idag förtroendet för lärarkåren.

Av alla ni lärare som läser detta – hur många gånger har er skolhuvudman avsatt tid och organiserat bedömningsfortbildningar? Har det varit en engångsföreteelse eller är det en fråga som pågår hela tiden och oavbrutet diskuteras på organiserade möten? I sådana fall är jag den första att gratulera, för jag är övertygad om att det är unikt.

Lärarkåren är inte en unik kår när det gäller bedömning. För att ta några exempel har vi byggbesiktare, bilbesiktare, läkare, jurister, vinprovare eller personer som jobbar med uppkörning till körkort. Alla jobbar med bedömningsfrågor. Till och med restaurangtestarna från Guide Michelin gör bedömningar om restaurangen överhuvudtaget ska få en stjärna i den berömda matguiden. Men finns det någon debatt kring förtroende för dessa yrkesgrupper? När läkare åker på konferens brukar hälften av seminarierna handla om bedömningsfrågor och bland juristerna diskuteras praxis i fall där målsättningen är att juristerna ska bedöma lagens tolkning utifrån praxis eller om det går att i rätten testa bedömningen. Jag har skrivit ett blogginlägg om hur jag själv upplevde bilbesiktningens bedömningsförfarande, se länk.

 

Ingen lärare kan själv se till att bedömningen blir likvärdig. Enskilda lärare kan göra ett bra jobb och sätta sig in i bedömningsfrågorna och göra valida bedömningar, men för att få till en likvärdig bedömning och en rättssäker betygssättning behöver skolhuvudmannen som i andra bedömaryrken bygger upp en stabil organisation där det ständigt avsätts tid varje termin där lärare ämnesvis träffas och har bedömningsseminarier kring elevexempel. Det är på den konkreta nivån man behöver börja för att sedan stämma av gentemot kunskapskraven. Och det går inte att ha ett seminarium och sedan är det klart, nej – det krävs en ständigt pågående process. Bedömningsfrågor behöver vara en naturlig del av lärarens arbete. Lärare behöver ges tid för att prata ihop sig och det ansvaret är skolhuvudmannens. Det kostar tid för att få upp en bra kompetens hos lärarna och det verkar inte vara så att vare sig staten, skolhuvudmännen, debattörer, SKL och journalister begriper vem som äger frågan och vilka konsekvenser det får om inte detta jobb görs. Och att det gör rejält.

Ni som representerar huvudmännen, privata och offentliga, nog ligger det väl i ert intresse att stärka förtroendet för skolan, det vill säga att restaurera förtroende för lärarna som yrkesgrupp?

Alla sanna humanister som vill hjälpa lärarkåren, för lärare är viktiga – det har både McKinsey & Co och John Hattie konstaterat (McKinseyrapporten). Vad är då viktigt i lärareriet? Att lärare är kuratorer? Att man löser konflikter som sker på Instagram? Att se till att fixa så att inga läxor ges? Att lösa konflikter om vem som åkte ut på rutan? Är det en coach/handledare som vi ska ha till våra barn i framtiden? Eller är det en lärare som är en ledare i klassrummet och undervisar? En lärare med goda ämneskunskaper och som är skicklig på att bedöma sina elevers kunskaper. Alla ni som debatterar borde tänka efter inte bara en gång kring konsekvenserna för era utspel och förslag. Vilken skola vill ni ha? Vilken lärarkår vill ni ha? Och hur bidrar du till att stärka eller sänka lärarkåren? Sug på den karamellen!

Kanske är det bedömningsfrågan som gör att skolan inte förstatligas, det är ju mission impossible eftersom det är en så stor insats som behöver göras – lika så bra att låta 290 kommuner och ett gäng övriga skolhuvudmän ha ansvar över denna fråga, så slipper riksdagspolitiker, partier, tjänstemän på departement och Skolverket ta ansvar över detta. Man kan ju i stället lägga över ansvaret på ”NÅGON ANNAN” och så får skolan harva på som man gjort sedan 90-talet. Få vill bli lärare. PISA-resultaten ligger fast förankrade i botten. 20% av eleverna fortsätter lämna skolan utan fullständiga betyg. 20% av pojkarna i år 9 läser inte tillräckligt bra. Unga människor marginaliseras. Bilar bränns i förorten. Diskussionen om vi överhuvudtaget ska ha betyg ligger på debattopplistan år 2036 – ja precis som den gjorde för 20 år sedan. Och vems är felet? Självklart: LÄRARNAS!

Jag anser att skolan behöver förstatligas nu. 20 års brist på ansvarstagande, kryddat med kommunala fritidspolitiker som vill driva sin linje och SKL som jobbar stenhårt för att nermontera läraryrkets status är skäl nog till att låta staten ta fullt ansvar för skolan. Strunta i att avsätta 2-3 miljarder i mattesatsning. Strunta i att dunka ut 2-3 miljarder i extra lärarlöner. Strunta i att betala ut miljarder i förstelärarlöner. Satsa i stället ett gäng miljarder för en gång för alla låta lärarkåren jobba med bedömningsfrågor, både i form av material och tid. Dags att jobba långsiktigt och målmedvetet i stället för snabba lösningar i tron att det kommer lösa något. Men för guds skull, låt inte de pedagogiska institutionerna i Sverige eller Skolverket få uppdraget att sätta ihop denna fortbildning, för då blir det bara ideologi för hela slanten. Kanske finska universitet skulle kunna få uppdraget, eller varför inte juristutbildningen?

Det är egentligen sorgligt att privata företag ska behöva fortbilda lärarna i sådant som staten ska fixa genom Universitet och skolmyndigheter, men som man uppenbarligen inte gör. Här är ett exempel:

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

 

Advertisements

9 kommentarer

  1. Måste bara lägga till en del i detta som jag själv har varit med om och tyvärr också flera av mina kollegor runt om i landet.
    Föräldrar hör av sig och ifrågasätter betygssättning, rektor går in och säger till läraren att höja betyget. Aldrig har motiveringen varit att bedömningen anses som felaktig utan alltid har det handlat om att hålla ryggen fri. Höjer inte direkt vår status det heller!


    • Nej Johanna, katastrof om rektor handlar på det sätter.


  2. Klickade nästan på anmälan och var redo att punga ut 7000 för att träffa Per Kornhall men tack, nej tack när jag läste programmet.Ett bra exempel på vad du skriver om:

    http://kompetento.se/data/documents/Fokus-Forstelarare-nov2016.pdf


  3. Som vanligt otroligt välformulerat. Per Kornhall lyssnade jag på Sett-dagarna, tyckte hans tankar var helt ok då…


  4. Ja, vad ska man säga? Hur svårt kan det vara? Det är klart att om kursplanerna inte går att tolka då kan det vara svårt, men det blir i alla fall många lönsamma extra uppdrag för giriga fackpedagoger.
    Jag läste skolkommissionens delbetänkande i sin helhet. Där pratas om vikten av lärarnas undervisning och en sådan på vetenskaplig grund. Ett problem är bara att de viktiga orden undervisning och vetenskap inte definieras. Det kan leda till egenartade diskussioner i skolans värld där var och en har sin egen tolkning av vetenskap, undervisning och skolans läroplaner. Men det är klart att det gynnar ett rikt penningflöde in på fackpedagogernas konton och det är väl det enda viktiga för dem.
    Det fanns en tid före de relativa betygen. Då kunde en flitig elev få ett litet a i betyg. Då fanns tydliga kursplaner och läroböcker för alla elever som granskats av en läromedelsinspektion. Då kan det inte ha varit svårt att bedöma och sätta betyg. Då var kurserna utformade efter elevens mognadsgrad och man såg till att eleven fick gedigna grundkunskaper innan man gick vidare till nästa steg.
    Eleverna kommer till skolan som en ”tom burk”, men att fylla på i burken det anses numera omodernt. I stället ska t ex mellanstadieelever direkt nå höga nivåer av förståelse och det helst utan kunskaper. De högsta nivåer är på en nivå som inte ens 25-åriga doktorander klarar. Sedan ska läraren göra fortlöpande formativa bedömningar och se om deras 10-åringar når upp till doktorandnivån. Men varför ska man klaga? Man får glädjas med alla fackpedagoger som får rejäla möjligheter till extrainkomster.


  5. Men det är kanske så att Skolverket har börjat förstå. Jag ser nu att man har ” Obligatoriska bedömningsstöd i läs- och skrivutveckling och i matematik samt kunskapskrav i årskurs 1.” som börjar gälla från och med 1 juli 2016. Undrens tid är kanske inte förbi.


  6. I begynnelsen var bedömning.

    Gud skapade ljuset och såg (bedömde) att det var gott står det i första Moseboken, kapitel 1. Människor fick lära sig att Gud skapade världen och att Gud bedömde människors handlingar. Som mellanled utvecklades prästyrket. Prästerna bedömde människornas kunskaper om bl.a. bibelns skapelseberättelse.

    Men så hände något. Upplysningen och industrialiseringen. Människan bedömdes inte längre vara skapad av Gud utan en produkt av en evolutionsprocess. Prästerskapet kände sig hotat av detta nya synsätt och protesterade. Ur denna evolutionsprocess steg folkskolläraren upp som kunskapsförmedlare till människorna. Folkskolläraren fick i uppdrag att bedöma människors, dvs. elevers, kunskaper om såväl skapelsemyter som om evolutionsteorin.

    Men så hände något. Den mänskliga världen digitaliserades. Experiment visade att en dator gör säkrare bedömningar av elevers uppsatser än vad människor gör (t.ex. Brynjolfsson och Mcafee ”Den andra maskinåldern”). Folkskolläraren, som nu blivit grundskollärare, kände sig hotad och protesterade. Den nya tekniken implementerades i allehanda yrken, t.ex, blev självkörande (digitalstyrda) bilar en verklighet. Lastbilschaufförerna kände sig hotade och potesterade. Med stöd av forskning hävdade professor Olle Häggström att ett troligt scenario om några decennier är att bilar med en människa som förare kommer att föbjudas eftersom tekniken är säkrare än den mänskliga faktorn. Bilskolläraryrket blir därmed hotat.

    Ett antal bildade människor, bl.a. Olle Häggström, ser tveeggat på den nya tekniken; artificiell intelligens. Å ena sidan ger artificiell intelligens en möjlighet att lösa en rad problem i samhället, å andra sidan utgör artificiell intelligens en existensiell risk. Nick Bostrom hävdar att den nya tekniken inom 30-50 år kan komma att utveckla superintelligens som vida överstiger den mänskliga intelligensen. Nu blir inte endast ett antal yrken hotade utan hela mänskligheten kan bli hotad.

    Med stöd av evolutionsteorin menar ett antal bildade människor att människan endast var en länk i utvecklingen på jorden och att andra existenser så småningom kommer att ta över -så om mänskligheten försvinner är detta bara en naturlig process och inget att sörja över.

    Men än så länge regerar människan på vårt jordklot. Och läraryrket betraktas vara en av jordklotets viktigaste yrkesgrupper. Lärarna ska nu bedöma elevers kunskaper om skapelsemyter i religionsämnet. elevernas kunskaper om evolutionsteoin i biologiämnet och elevers kunskaper om grunderna i artificiell intelligens i teknikämnet.


  7. Hej Johan!

    Varför är du en så beslutsam motståndare till central rättning av nationella prov?

    Du har säkert helt rätt i, att lärarkåren behöver fortbildas betr. bedömningar, men det löser ju inte det problem, som Johanna Lundin påtalar:

    ”… rektor går in och säger till läraren att höja betyget. Aldrig har motiveringen varit att bedömningen anses som felaktig utan alltid har det handlat om att hålla ryggen fri.”

    Det här problemet kan inte lösas mha fortbildning av lärarkåren.

    Central rättning (av nationella prov) syftar till, att det inte ska finnas diverse beroendeförhållanden som kan influera bedömningen t.ex. mellan rektor-lärare, föräldrar-rektor, elev-lärare osv.

    Det framstår (för en icke-lärare) som helt okontroversiellt att vilja avskaffa beroendeförhållanden som riskerar influera en bedömning, alldeles oavsett vad det är, som ska bedömas.


    • Hej Arvid,
      Det finns flera skäl till att central rättning är en dålig idé. Jag är på resande fot och har bara min mobil att skriva med, därav det korta svaret.
      1. Läraren behöver vara den som är ansvarig för bedöma sina elever. Tar man bort bedömningsansvaret, om än lite, tar man ifrån läraren en del av dennes professionalitet (oavsett om läraren är oduglig eller ej).
      2. Skolinspektionen har i sin rapport som jag hänvisat till inte kunnat fastslå om det är de centrala rättarna som har gjort de rätta bedömningarna eller läraren så varför ska man då ha central rättning.
      3. Uppgiftsstandarden på centrala prov, särskilt de som diskuteras (digitala) ger provkonstruktionen dåliga förutsättningar. Det blir kryssfrågor som i sig begränsar elevernas möjligheter att lägga ut texten och förklara hur de tänker i sina svar.
      3. Provkonstruktionen i nationella prov har under många års tid varit dåliga, i vissa fall katastrofala. Vad säger att centralt rättade prov skulle bli bättre konstruerade? Ändå säger Skolverket att det är de främsta experterna som tar fram proven – säger en del om den expertis som finns till hands.
      4. Det finns ingenting som säger att en rektor inte skulle gå in och påverka eller själv ändra betyget trots centralt rättade prov. Det ligger i rektors lagliga möjlighet att göra detta och trots att vi säkert alla som deltar i denna bloggs diskussioner motsätter oss detta kommer nog fenomenet kvarstå. Vad ska hända? Sen när fick en rektor stå till svars för något? Och inte minst provresultat. Ska nog mycket till för att någon ska driva process mot en rektor och hur stor är chansen att denne förlorar? Det är väl bara att slingra sig ur.

      Nej, en rejäl satsning på fortbildning när det gäller lärarkåren kring bedömning och dessutom kan ju lärarfacken driva processen konkret ute i landet att lärarna ska stå för sina bedömningar och inte ligga rektorerna till lags.

      Hoppas jag fick fram mina argument så kortfattat jag kunde.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s