h1

Ännu en medelklassbild av den svenska skolan

18 juni 2016

Det här blogginlägget är en reaktion på att Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman målar upp en bild över svensk skola som enligt min åsikt härhör från en bild över svensk medelklasskola. Mysig skolavslutning med älskade lärare, men att Sverige ligger i botten på PISA spelar ingen roll, för svenska elever har bra självkänsla. Wiman menar att svensk skola är dåliga på kunskap (matte) men bra på självkänsla – en bild som jag menar är både okunnig och osann. Att Björn Wiman är chef för kultursidorna på en av Sveriges största tidningar gör det extra olustigt – för det är samma ideologi som proggarna sprider om svensk skola.

I Dagens Nyheter (DN) söndagen 12/6 skriver DN:s kulturchef Björn Wiman en krönika om den svenska skolan, se länk. Bara rubriken kan få vem som helst att haja till: ”Den svenska skolan ger mindre kunskap men mer självkänsla”. Inget kan väl vara mer galet anser jag. Så här börjar Wiman sin krönika: ”Att se en niondeklass ta farväl till varandra och sina älskade lärare under lövträdens skugga på skolgården torde höra till livets mer bitterljuva erfarenheter. Nu ska de vidare ut i livet; spridda för vinden i det allt mer fragmenterade svenska skolsystemet, där så många som 98 procent fortsätter till gymnasiet direkt efter nian.”

Texten därefter är dels att det förr var möjligt att efter nian gå direkt till ett fast jobb och sedan kommer en del hänvisning till litteratur. Sedan skriver Wiman följande: ”Sverige hör som bekant – tillsammans med bland annat USA – till de länder som genomgående får ganska låga resultat i Pisa och liknande kunskapsmätningar. Ändå fortsätter Sverige att vara ett av världens mest innovativa länder, inte minst jämfört med många av de länder som hamnar högt i Pisastudierna, som Singapore och Sydkorea. Varför?

Pisa undersöker inte kreativitet, nyfikenhet eller äventyrslystnad. Inte heller mäter det självförtroende. En ofta förbisedd aspekt av Pisaundersökningarna är nämligen att de inte bara mäter vad eleverna kan, utan också vad de tror att de kan. Och här ligger länder som Sverige och USA högt – i Pisa 2012 har exempelvis svenska elevers intresse, självuppfattning och motivation ökat, medan den reella kunskapsnivån i matematik har sjunkit. Tillspetsat kan man säga att den svenska skolan är bättre på att lära ut självkänsla än matematik.”

Var har Björn Wiman betraktat den skolavslutning som han refererar till? På Södermalm? Eller på Kungsholmen? Där lärarna och eleverna garvar ihop och eleverna slänger in pennan och får ett A eller B i betyg? Där mer eller mindre alla elever kommer från studiemotiverade hem och där föräldrarna antingen är akademiker eller kommer från kultureliten? Kanske är det på plats att kolla lite statistik, från Skolverkets databas Siris, länk:

På måfå tog jag sex skolor och jämförde dem, ni kan själva jämföra fler skolor i Stockholm innerstad med förortsskolor (och då menar jag självklart inte medelklassförorter som jag själv bor i – alltså Älvsjö, utan segregerade förorter) och/eller bruksorter. Det genomsnittliga meritvärdet för Stockholms skolor är 244,8 poäng (A=20, B=17,5, C=15, D=12,5, E=10). Den genomsnittliga behörigheten till yrkesprogram till gymnasiet i Stockholm är 87,3 (då ska eleven ha minst E i 8 ämnen varav samtliga tre kärnämnen ska vara inräknade i de 8 betygen).

  • Katarina Norra (Södermalm, innerstaden): 270, 7 i meritvärde, 100% behörighet till yrkesprogram på gymnasiet.
  • Rålambshovsskolan (Kungsholmen, innerstaden): 256,4 i meritvärde, 100% behörighet till yrkesprogram på gymnasiet.
  • Rågsvedsskolan (Förort södra Stockholm): 124,4 i meritvärde, 26,7% behörighet till yrkesprogram på gymnasiet.
  • Bäckahagens skola (Förort södra Stockholm): 192,6 i meritvärde, 62,5% behörighet till yrkesprogram på gymnasiet.
  • Hjulstaskolan (Förort nordvästra Stockholm): 126,9 i meritvärde, 37,1% behörighet till yrkesprogram på gymnasiet.
  • Hässelbygårdsskolan (Förort västra Stockholm): 191,3 i meritvärde, 57,5% behörighet till yrkesprogram på gymnasiet.

Det intressanta med denna statistik är inte bara hur många som inte kommer in, utan tanken far ju iväg till att ställa sig frågan: Hur många elever lämnar gymnasiet med fullständiga betyg? Den statistiken skulle vara intressant att ta del av.

Vad vill jag då säga med detta, Björn Wiman har ju redan sagt att svenska elever dippar i PISA, men att det ändå verkar som att de har god självkänsla och de älskar sina lärare. Att PISA inte mäter kreativitet och entreprenörskap. Och att Sverige fortsätter producera framgångsrika data- och spelföretag. Men hur länge till? Och vilka är det som är framtidens entreprenörer? Vilka är personerna bakom Spotify? Är det de outbildade kids ifrån förorten? Och i sådana fall – vilket meritvärde hade dessa entreprenörer? PISA mäter heller inte andelen nyanlända, vilket heller inte meritvärdena på ovanstående skolor heller gör. Kanske har Rågsvedsskolan en klass nyanlända 9:or som drar ner betygsstatistiken – inte vet jag. Men jag vet att t.ex. Hjulstaskolan har haft väldigt dåliga resultat under många år och att Skolverket körde ett handledningsprojekt i skolan i tre år, vilket gav noll resultat i betygsstatistiken, se blogginlägg. Jag vet också att man i Hjulsta bränner bilar. Jag vet också att det i många segregerade förorter finns en hög andel arbetslösa och familjer som lever på försörjningsstöd. Jag vet också att det finns en koppling mellan utanförskap och kriminalitet och för den skull psykisk ohälsa, se Världens bästa skitskola, länk. Och en sak är säker – kriminella är oerhört kreativa och skickliga i sitt entreprenörskap – men det är väl inte den typen av förmågor som Björn Wiman vill lyfta fram. Alltså att förmågorna används i ett olagligt syfte. Men vad ska man göra om det inte finns en plats i samhället? Självvalt eller inte.

Jag vet och har personliga erfarenheter, efter att ha jobbat 16 år i utsatta och segregerade områden, att det går att lyckas med i princip alla elever. Jag vet också att med växande kunskaper växer barn och ungdomar, får en verklig självkänsla och ett verkligt självförtroende. Men jag vet också att bristande kunskaper skapar ett utanförskap och ett hat, som inte alltid tar sig uttryck i våld utåt utan kan resultera i ångest och självdestruktivitet. En nära vän till mig jobbade i många år på Individuella programmet på gymnasiet, innan det lades ner. Många, många, många elever genom årens lopp har uttryckt att de hatade sina grundskolor och sina lärare. Hur är det möjligt? En bild tvärt emot den Björn Wiman målar upp. Hur kan man hata en skola? Hur kan man hata en skoltid? Hur kan man hata en lärare? Något för Björn Wiman att fundera på.

Innan jag fortsätter vill jag påtala att jag har sett hundratals framgångsrika elever från hårt segregerade förorter, ungdomar som har kämpat stenhårt och nått framgång. Elever som bevisat att de inte är predestinerade. Gamla elever som jag fortfarande följer i livet, fast de äldsta idag fyllt 30 år. Människor som har lyckats och har jobb. Människor som hade noll förutsättningar, men som det idag går bra för. Jag har också sett elever som har hamnat i drogmissbruk, kriminalitet, arbetslöshet, passivitet och som faktiskt har dött alltför unga. Jag säger alltså inte att elever från hårt segregerade förorter är dömda att misslyckas, jag påtalar bara att det inte alltid är en ”Hip hip hurra-stämning” vid skolavslutningarna, även om det givetvis är så att de flesta skolavslutningar är uppsluppna och att även de mest misslyckade eleverna håller skenet uppe för att deras misslyckande inte är något de vill basunera ut. Ni vet vilka ni är Jordbroungdomar – jag älskar er för alltid!

Ett intressant experiment som Björn Wiman borde testa är att alla hans medarbetare sätter upp ett projekt vid den här tiden nästa år. Ni åker alla ut till olika skolor i förorts- eller bruksmiljö. Lite research innan, hitta de skolor som har sämst genomsnittligt meritvärde och så observerar ni eleverna och lärarna. Hur kramas de? Vilka skratt delar de och hur många skratt? Håller de om varandra? Gråter eleverna? Analysera rektorns tal till eleverna – pratar hen kunskap och resultat? Det går att sätta upp ett gäng gemensamma kriterier innan besöket för att efter besöket åter träffas och göra en analys av av observationen. Detta skulle kunna bli en artikelserie i många avsnitt där ni lyfter debatten om den svenska skolan. Varför inte anlita Maciej Zaremba som har både kunskap och erfarenhet om den svenska skolan? Jag tror att Dagens Nyheter skulle kunna göra en samhällsgärning genom att göra en sådan reportageserie. Läs för övrigt DN:s (Zarembas) serie om skolan, länk.

Nu kanske alla läsare anser att jag rackar ner på lärarna i segregerade skolor. Att jag pekar på dem och säger att det är lärarnas fel att elever hatar sin grundskola och sina gamla lärare. Säkert finns det lärare som har varit dåliga och direkt olämpliga och som vanligt är det alltid lärarna som får bära hundhuvud för skolmisslyckanden. ALLTID! Men ni som har följt min blogg i några inlägg eller i några år vet att jag anser att det är många som är delansvariga för hur det ser ut i svensk skola. Det är många lärare, som i skrivandets tid, är helt slut eftersom de givit allt de har för sin klass och sina elever. Lärare har ett individuellt ansvar, det ingår liksom i jobbet. Men det är inte:

  • en enskild lärares fel att elever går igenom en 9-årig grundskola med bristfälliga kunskaper
  • en enskild lärares fel att skolan som organisation inte följer upp resultat från årskurs 1
  • en enskild lärares fel att den inte får eller har fått den fortbildning som krävs när det gäller bedömning och mål- och resultatuppföljning
  • en enskild lärares fel att lärare som profession systematiskt har motarbetats av Kommunförbundet (SKL) sedan 1994
  • en enskild lärares fel att Sveriges 290 kommuner gör på helt olika sätt och tolkar styrdokumenten helt olika och har olika skolpeng
  • en enskild lärares fel Skolverket emellanåt är en katastrofal skolmyndighet, där både felaktiga forskning läggs ut, se blogginlägg och där reformmotståndare jobbar stenhårt för att sänka svensk skola (PIE)

Listan kan göras lång. Men – det är inte svenska lärares fel att det ser ut som det gör i svensk skola. Lärare har ett ansvar för sina elever och sitt klassrum, har ansvar för deras resultat. Fast brister organisationen och lärare påtalar för rektor att läraren gjort allt den kan för eleverna och resultaten har läraren lämnat över ansvaret. Ändå är det som vanligt: Allt är lärarnas fel. Kanske kunde DN vara med och analysera denna samhällsbild lite mer än på en ytlig rapporteringsnivå, eller på en ögonblicksbildsnivå.

Är det så att det är Björn Wimans okunnighet om svensk skola som slår igenom eller är det hans liberala syn? Inte vet jag. Sättet han lägger ut texten är exakt på det sätt som en del av proggarna gör, för att inte tala om Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) – för svenska elever är inte så bra på kunskaper men de är bra på annat. Vad det där andra skulle vara känner ingen till. Först var det logiskt tänkande och dra slutsatser, men sen gick det åt helvete i det PISA-provet också. Då blev det där andra odefinierat – kanske entreprenörskap. Men alla kan väl inte driva korvkiosk eller städföretag? Eller för den skull bli maffiabossar eller driva export/import av kriminell karaktär. För de personerna som driver svenska exportframgånger är ju inte ens en halv promille av befolkningen. Dessutom kommer få av den där halva promillen från hårt segregerade förorter.

Jag anser att det är högst problematiskt när en chef på en av Sveriges största dagstidningar skriver en text som består av så mycket tyckande och så lite verklighetsförankring, det sprider en falsk bild över helhet av svensk skola. Det är uppenbart att Björn Wiman inte har så mycket kunskap men en väldig massa självkänsla.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

Annonser

42 kommentarer

  1. Tack Johan.


    • Niclas,

      Det var så lite så!


  2. Tack Johan, för att du orkar – precis som så många av mina kollegor runt om i landet. Tack för att du debatterar och framhåller det som vi i klassrummet vet. Staten bör aldrig ha lämnat över ansvar till kommunerna. Jag visste det redan innan kommunaliseringen och jag är ännu mer säker nu. Nästa termin arbetar jag bara 50% – mer orkar jag inte. Ska det vara så här?


  3. Johan, jag tolkar inte Björn Wimans artikel på samma sätt som du gör. Däremot leder artikeln in på ett antal frågeställningar.

    Björn Wiman tar upp en möjlig korrelation mellan kunskap och självkänsla. I ditt svar hävdar du att när barnen, genom lärarens försorg, utvecklar kunskap får de verklig självkänsla. Det vill säga att kunskap leder till självkänsla.

    I olika undersökningar i både Sverige och USA har det visat sig att pojkar har högre tankar om sig själv och vad de kan än vad flickor har, samtidigt har det visat sig att flickor i genomsnitt har högre betyg än pojkar. Utifrån detta har jag svårt att se en generell enkel koppling mellan kunskap och självkänsla.

    Det är möjligt att forskarna (från bl.a. psykologi) inte har utgått från samma definition av självkänsla som du gör. Och i ett tidigare svar har jag pekat på osäkerheter i psykologiska experiment. Men att journalister som t.ex. Zaremba skulle vara bättre lämpade att beskriva skolan än vad forskare i allmänhet är ställer jag mig tveksam till. Då föredrar jag hellre renodlad beprövad erfarenhet som i denna blogg.


    • Det finns forskning som tyder på att ”self-esteem” ökar med bra studieresultat. Forskningen ger också skäl att ifrågasätta om ”self-esteem” är så väldigt bra.
      http://psi.sagepub.com/content/4/1/1.short


    • Pär,
      För det första anser jag att det finns en koppling mellan att tillskansa sig kunskaper och hur man känner sig kring det. Och för det andra vänder jag mig mot att han drar svensk skola över en kam. Det Wiman skriver stämmer säkert alldeles perfekt i vissa skolor, men i många andra skolor är det en helt fel bild av svensk skola.


      • Johan,
        Det jag försökte uttrycka var att utvecklandet av kunskaper och utvecklandet av självkänsla är beroende av andra faktorer än just detta samband. Jag betvivlar inte att sambandet finns men eftersom samhället innehåller en viss strafifiering, t.ex. mellan män och kvinnor, så bör kanske detta också tas i beaktande.

        Sedan är kunskap i sig en knepig sak. Jag minns år 1960 hur min moster stängde av en TV-apparat som visade Kongokriget. Jag förstod i efterhand att syftet var att skydda mig från denna verklihget. Själv har jag gjort likadant med mina barn. Så synen på kunskap tolkar jag hänger ihop med kunskaper om/syn på utvecklingspsykologi med mera.

        Slutligen kan man väl säga om målstyrning att om en människa har ett mål (tidpunkt A), når målen genom att erhålla ny kunskap (tidpunkt B), finns det en möjlighet att människan vid tidpunkt B på grund av/tacki vare sin förvärvade kunskap ser annorlunda på tillvaron än vad tidpuinkt A. Vad det detta jag ville?

        Kunskaper kan ju ocså uttryckas som ett presterande. Men det menar jag är en annan sak. Ett presterande, t.ex. ett visst betyg, en viss examen, etc. påverkar givetvis självkänslan och det påverkar också andras syn på berörda person.

        Vad gäller bilden av svensk skola så ger väl statiik en viss bild, därefter behövs det förklaringar – som i forkarspråk brukar benämnas som att definiera de ”kausala mekanismer” som är inblandade. Och här kan givevis skolan bli bättre på att utveckla de kausala mekanimser som leder till att elever når högre kunskaper. .

        Skolans koppling till arbete och arbetsliv menar jag är mycket svag i Sverige.

        Slutligen har arbetslivet och arbetsmarknaden en rad problem att brottas med. Att ”skapa nya jobb” tycks vara både högerns och vänsterns lösning och då kan vi förstå varför kreativitet, entreprenörskap etc. är så centrala i EU och i svensk skolpolitik.


      • Pär,
        Mycket av det du skriver, både i denna kommentar och i tidigare kommentarer stämmer säkert. När du antar A och B och konsekvenser. Men den kunskap som jag talar om är inte så svår. Det är vanligt på akademisk nivå, inte minst när vi talar om lärarutbildning och pedagogik, att man menar att kunskap är svårt att definiera. Jag menar att det inte alls är det. Nu är det lite svårare, på grund av att Lgr 11:s kursplan är så abstrakt skriven. Men annars, inte svårt. Jag talar ju alltid om baskunskaper i grundskolan, inte sällan lågstadiet. Antingen kan man läsa flytande eller inte. Antingen behärskar man de fyra räknesätten eller inte. Kan en elev återberätta ett arbetsområde med egna ord -antingen kan man eller inte. Jag tror ett av skolans problem är att akademin har gjort grundkunskaperna svårare än vad de är och så har man inför det i kursplan och på utbildning.


      • Johan,

        ”Mycket av det du skriver, både i denna kommentar och i tidigare kommentarer stämmer säkert”

        Nej, vilket bl.a. understryks med eftertryck av artikeln som Niklas Z länkar till ovan av Roy Baumeister,

        Baumeister, Roy F. et al, Does High Self-Esteem Cause Better Performance, Interpersonal Success, Happiness, or Healthier Lifestyles? Psychol Sci Public Interest. 2003 May;4(1):1-44

        Här är en direkt länk till själva artikeln, Does High Self-Esteem Cause Better Performance, Interpersonal Success, Happiness, or Healthier Lifestyles

        Artikel är resultatet av en stor vetenskaplig genomgång av det samlade kunskapsläget kring frågan om ”self-esteem”, och, försöken att förbättra skolresultaten i Kalifornien, genom att införa studier och program med syfte att stärka elevernas självkänsla, vilka påbörjades redan under 1980-talet.

        Artikeln fick stort genomslag, eftersom den på många sätt slog sönder grunden för den enorma industri som växt fram kring självhjälp och självkänsla – tro på dig själv – och vägen till lycka och framgång kommer öppna sig.

        Verkligheten visar sig (som oftast) vara mycket mera komplex, och på många sätt både kontraintuitiv och direkt motsägelsefull.

        Självkänsla är t.ex. inte ett homogent fenonomen utan kommer i olika former, byggs (med stor sannolikhet) upp av många olika faktorer, och, dessa faktorer och effekter varierar inom och mellan grupper beroende av detta, och kan vara potentiellt både postiva och negativa.

        Självkänsla kan också, om den inte är förtjänad (återkopplad till verkliga prestationer), vara direkt destruktiv, i och med att det finns indikationer på att det bl.a. kan leda till ökad grad av narcissim (och allt som detta bär med sig). En koppling som har förstärkts sedan Baumeisters artikeln publicerades 2003.

        Ett av problem med diskussionen kring självkänsla före Baumeisters artikel var, att så många tog så mycket för givet, och, det var inte förrän man började att noggrannt och metodiskt (vetenskapligt) kontrollera (och sammanställa) dessa antaganden, som hela detta bygge började krackelera.

        Det visade sig till exempel, att mobbare inte alls hade ett lågt eller dåligt självförtroende, tvärtom, de har oftast skyhöga självförtroenden.

        Ett annat, att svarta ”African-American”, presterade mycket sämre resultat i skolan än vita amerikaner, men, hade (jämförbart) högre självkänsla, o.s.v…

        Baumeisters artikel är mycket lång och kompakt, men innehåller samtidigt enormt mycket information, skriven av några av världens ledande forskare inom detta område. Jag rekomenderar alla att läsa den… skriv ut och ta med ut i hängmattan 🙂


      • Nicklas,
        Jag varken vill eller kan argumentera för eller emot det du skriver. Det är svårt att som Pär filosofera kring det ena en det andra och jag utgår alltid från klassrummet och lärargärningen. Vi har väldigt många sociokulturella situationer att ta hänsyn till i Sverige, både på familjenivå och på innerstad/förortsnivå. För att inte tala om landsbygd/stad. Alltså väldigt många aspekter. Jämför man dessutom med USA, som är ett än mer segregerat samhälle, där vissa grupper har noll i både ekonomisk och politisk makt framstår Sverige som rena rama superjämlika samhället. Så är det kanske inte.

        Det jag vill lyfta fram är att jag personligen sett många, många, många fall av ökad självkänsla och för den skull självförtroende till följd av framgångar i skolan. När eleven i klassrummet märker hur vingarna bär i och med att den lyckas i skolan föder det en spiral av ökat välbefinnande och fokus flyttar från att stöka och störa till att lyckas i skolan. Detta har jag sett många exempel på. Att samme elev har en urusel självkänsla i andra sammanhang utanför skolan kan jag inte diskutera på den här bloggen, det är alltför komplext och kan inte göra det.

        Jag begriper att du Nicklas inte skickade denna passning till mig, men jag ville bara förklara varför jag svarat som jag gjort till Pär.


      • Johan,
        Jag blev nog så kortfattad i min kommentar, att själva andemeningen till del försvann…

        Huvudsyftet var att understryka att Baumeisters artikel som Niklas Z länkade till, ger stöd för att dina observationer är riktiga, och att Pär, som min gamla farmor skulle sagt, är helt ute och vimsar i blåbärsriset.

        Anledningen är att verkligheten är mycket mera komplex än vad Pärs resonemang tar höjd för.

        För det första, så är inte självkänsla ett homogent begrepp, det finns olika typer av ”självkänsla”, eller kanske riktigare, självkänsla som är underbyggd av olika faktorer.

        Självkänsla som byggs upp genom att ösa beröm över människor som inte gjort något särskilt, eller som uppstår genom att inte konfrontera en personen med hans eller henns prestationer, eller bara för att de existerar (du är en fantastisk människa, du är underbar o.s.v.), skiljer sig från den självkänsla som fås genom att verkligen prestera någonting mätbart i situationer där du också kan misslyckas, t.ex. arbeta och slita hårt för någonting under veckor, månader eller år, men som sedan belönas med konkreta positiva resultat.

        Illusorisk självkänsla av den första typen, verkar inte ha någon positiv effekt på skolresultaten alls, närmast tvärtom, och verkar potentiellt bära med sig stora risker, bland annat genom att det oftast uppstår ett stort glapp mellan en persons uppfattning om sig själv, och vad personen faktiskt kan prestera. Detta i sin tur verkar i förlängningen leda till orimliga förväntningar på sin egen kapacitet och framtida framgångar.

        Det i sin tur, kan leda till klassisk narcissism, intolerans och aggresivitet i situationer när ens uppblåsta självuppfattning riskeras att stickas hål på, och inte minst personlig besvikelse med depression och stress som följd, när dessa (orealistiska uppfattningar och fantasier slås sönder).

        Det leder också till att man i än högre grad skyller eventuella misslyckanden på andra eller externa faktorer, än att söka svaren i egna brister, vilket också leder till att man inte vidtar några adekvata åtgärder – tränar mer, läser på, går några extra kurser på universitetet för att bli bättre o.s.v.

        Jämför t.ex. attityden och inställningen hos elever till ett personligt misslyckande i skolan mellan på ena sidan Sverige, och på andra sidan Finland och Kina.

        Omvänt, den självkänsla som byggs på verkliga prestationer som objektivt mäts och jämförs, och därmed är grundad i verkligheten, ser tvärtom ut, kunna ha kunna ha olika positiva effekter. Men, som Niklas Z, noterar ovan, så går den (i sammanhanget relevanta) kausala pilen (sannolikt, och i huvudsak) i riktningen: hårt arbete ==> mätbart förbättrade prestationer ==> högre självkänsla

        Så, en synopis skulle vara – jag tror du har helt rätt, och forskningen verkar också ge stöd för det.

        Jag tror inte vi gör våra barn en tjänst genom att inte konfrontera dem med ett dåligt resultat, tvärtom, det är (som jag ser det) en enorm björntjänst. Vad vi (i mina ögon, vilket är något jag uppfattat ligger i linje med din åsikt), bör göra, är att vara uppriktiga och ärliga redan från första början, men se till att skolan finns där för alla elever med stöd och adekvat hjälp.

        Men det innebär också tydliga krav, och förväntningar (på elever och föräldrar), och ja, även en figurativ spark i baken om så behövs, så att vi kan få igång alla elever i cykeln, hårt arbete (som kanske är trist och tråkigt för stunden), men, som ger en positiv belöning om två månader, vilket ger självkänslan en rejäl kick uppåt, vilket gör det lättare att ta sig an nästa utmaning, eller bära ett misslyckande o.s.v.

        Men jag hade hoppats på att kunna locka dig att läsa artikeln, för det är många heliga kor som slaktas i den.. 😉


      • Nicklas,
        Jag förstod precis att det inte var mig du gav en passning, som jag skrev i den tidigare kommentaren. Men jag kände att jag var tvungen att förtydliga mig. Jag ska se om jag kan läsa din föreslagna artikel, min engelska är bristfällig och jag har svårt att förstå när det blir för svårt på det engelska språket.

        Generellt sätt, både när det gäller kunskap och när det gäller andra saker t.ex självkänsla krånglar Pär och andra till det. Vad som händer i hjärnan med synapser och blodflöden när en människa lär sig något är för mig helt ointressant (åtminstone på den här bloggen). Det blir lätt en abstrakt metadiskussion – det är därför jag hela tiden försöker komma ner på klassrumsnivå. Vad är det som händer konkret med eleven när den känner att kunskapen bär? Hur agerar den? Inte vad som händer inuti eleven och inte någon diskusson om olika forskningstraditioner som säger olika saker. Det finns massor av forum för detta och jag har bett bland annat Pär att föra dessa diskussioner någon annan stans.

        Jag vill påpeka tydligt att du Nicklas verkligen tillför något i dina kommentarer och att du driver resonemanget framåt. Jag vill också tacka dig för allt stöd jag fått genom åren, både genom att problematisera och ge exempel. Att problematisera är inte detsamma som att föra en metadiskussion, om det är någon som undrar. Så tack Nicklas!


      • Johan,
        Problemet är egentligen inte (som jag ser det) att Pär m.fl. krånglar till det, utan att de överhuvudtaget (i många fall, och i dagligt språkbruk), inte vet vad det är de talar om, (särskilt när det kommer till hjärnan och synapser o.s.v.).

        Det är inte heller verkligheten som är problemet (den är ofta komplex nog i sig själv), utan att den är underordnad ideologiska doktriner som stipulerar hur världen fungerar.

        Problemen uppstår när verkligheten (på ett eller annat sätt) kolliderar med dessa ideologiska doktriner.

        Den reflexmässiga responsen vid en sådan situation, blir (i min erfarenhet), att ofta väva upp dimridåer av ifrågasättanden, tvivel, hänvisningar till mänsklig exceptionalism och genom att försöka vända på bevisbördan (bort från sig själv) genom informella logiska feltänk som halmgubbar, add hominem och ”argument from ignorance”.

        Den uppmålade skenbara (eller verkliga) komlexiteten blir ett medel för att nå ett mål, inte ett uppriktigt försök till beskrivning av hur verkligheten faktiskt ser ut.

        Det är svårt och kräver både ofta stor sakkunskap som arbete att värja sig mot denna typ av argumentation, så jag har full förståelse för att du inte vill uppmuntra den typen av debatter, för de leder ju väldigt sällan någonstans.

        Men, jag tror samtidigt det på ett annat plan är väldigt viktigt att hålla isär detta, och den seriösa vetenskapliga disskusion som idag förs kring allt från gener, genotyp till hjärnans struktur, medvetandets uppbyggnad, mänskliga beteenden och hur vi lär oss nya saker.

        Den är, och kommer i framtiden (vågar jag säga med stor säkerhet) att på olika sätt bli väldigt viktigt för läraryrket, och, om jag någon gång känner att jag får tiden att underhålla en egen blogg, så kommer nog mycket av mitt intresse ligga på att just försöka knyta ihop och överbrygga de klyftor, känslo- som kunskapsmässigt som idag existerar här.

        Läraryrket befinner sig idag (i detta perspektiv) ungefär där läkaryrket befann sig för 150år sedan. Skillnaden är att utveckligshastigheten är så mycket högre idag, så att de omvälvningar och utmaningar som läkarkåren upplevde över 150-200år, nu kommer ske inom kanske ett enskilt yrkesliv.

        Idag ifrågasätter dock ingen längre att alla läkare läser grundläggande kemi, mikrobiologi, cellbiologi eller immunologi, samtidigt som de lär sig lägga till rätta brutna ben, förbinda sår, ta pulsen, mäta blodtrycket, ge injektioner, lyssna på hjärtat och lungorna, och bara lyssna på en patients berättelse.

        Det handlar inte om att en kunskap ersätter en annan så mycket som att ”väva samman” dem, samtidigt som man noggrannt kontrollerar vad som fungerar och vad som inte fungerar – och samma process (och samma utmaningar) tror jag kommer omforma läraryrket.

        Men, jag tror också man måste vara ödmjuk nog att inse att det nog kommer ta tid, kanske flera generationer innan vi är där.

        ”min engelska är bristfällig och jag har svårt att förstå när det blir för svårt på det engelska språket”

        Ah, då blir det nog en rejält tuff utmaning. Du får i alla fall en översiklig sammanfattning (genom mina ögon) i min kommentar ovan, så kanske bättre attt gripa tag i en god deckare i stället 😉


      • Nicklas,

        Du har helt rätt i det du skriver. Det är också precis därför jag inte vill föra abstrakta resonemang – det blir svårt att vara överens om att man är överens. Men det finns en annan aspekt som jag återkommande försöker komma till och det är klassrummet. För lärarutbildare i allmänhet och PIE i synnerhet bygger upp en vision om hur skolan är som bygger på hur de anser att skolan ska vara. Stämmer inte den bilden så flyttar man fokus och skyller på något, för deras ”världsbild” kan det ju inte vara fel på. Jag bekämpar detta med att alltid återvända in i klassrummet. Till eleverna, till resultaten på betyg, PISA-prov, lärares praktik och så vidare.

        När det gäller vetenskap och forskning delar jag din åsikt, klart att skolan också skulle behöva vara vetenskapligt förankrad. Men tyvärr har merparten av makthavare inom skolan, inte minst de som finns inom vetenskapen haft samma inställning som ovan. Deras vision om vad som är rätt skola har fått råda och stämmer inte resultaten eller att man inte har något som verifierar det man säger, fuskas det med grundläggande forskningsmetodik eller den allmänvetenskapliga bok som lärarstudenter ska läsa, som bygger på en korrekt avhandling, men där slutsatserna i boken är helt upp åt väggarna. Några sådana har jag ju skrivit om genom årens lopp. Tyvärr händer det inget.

        Så vi får väl se hur lång tid det tar. Men kanske inte 200 år?


  4. Wiman har ju fel när han påstår att PISA inte mäter kreativitet. Dessutom är det ovanligt korkat att ta hittillsvarande svenska framgångar i näringslivssammanhang till intäkt för att PISA endera är missvisande eller inte relevant. Fram till mitten av 1990-talet presterade ju svensk skola utmärkt enligt dylika undersökningar. Det är de årskullar som gick i skolan tidigare som ligger bakom framgångarna. De elever som presterat dåligt i åk 8 de senaste tio-15 åren har knappt hunnit ut i arbetslivet.


    • Exakt så Niklas. Det var därför jag skrev – vänta bara.


      • Johan, Niklas Z,
        Man tar sig för pannan! Resonemanget av Björn Wiman är här så oerhört tokigt, att man bara blir stum av förundran.

        Anledning till att jag själv började rikta mitt intresse mot skolan, var ju precis för att jag blev allt mer bekymrad över vad jag såg omkring mig.

        Jag kan även informera om, att så långt mina egna erfarenheter sträcker sig, så börjar vi redan idag se de praktiska effekterna av den fallande kapaciteten och kompetensen hos Svenska elever och studenter.

        Men, det sker, eller blir uppenbart, först i ytterkanterna som i små verksamheter som nya innovativa högteknologiska företag och/eller inom företrädelsevis kunskapsintensiva områden som t.ex. kemi och läkemedelsforskning.

        I båda fallen så är kraven stentuffa, och det delas inte ut några pris för andra plats eller för hedersamt ”deltagande”. En uppblåst ”Självkänsla” har också i dessa sammanhang ungefär samma överlevnadsvärde som en glass i Sahara… vid en första kontakt med verkligheten så slås alla dessa illusioner sönder brutalt, vilket för den enskilda individen, kan vara oerhört smärtsamt.

        Vi är fortfarande ganska duktiga på att komma på nya saker, vilket kräver få personer, men, och det här är den kritiska punkten, vi är mycket mycket sämre på att omvandla de ideerna till nya produkter och företag, vilket kräver mångdubbelt fler med en tillräckligt hög kapacitet och kompetens.

        Så en kanariefågel i kolgruvan, är att studera vad som händer med våra nya kunskapsintensiva högteknologiska forskningsföretag och med vår läkemedelsforskning…


    • Personer som Wiman verkar bortse från att Sverige som sagt presterade mycket bra under 1990-talet och först därefter har visat en fallande kurva. Eftersom resultaten sjönk från en väldigt hög nivå, så dröjde det till Pisa 2009 innan vi fick se svenska resultat som låg under genomsnittet. De elever som var femton år 2009 är för närvarande 22 år gamla. Rimligtvis kan man anta att de har tre års universitetsstudier kvar och därefter dröjer det troligen runt tio år innan de på allvar sätter avtryck i hur väl svenskar presterar i yrkeslivet. Med andra ord kanske det dröjer ända till 2030 innan vi får betala priset för misslyckade skolreformer kring 1990.


      • Vi kan ju notera att i PIAAC som gjordes 2011-12 hade svenskarna mellan 20 och 30 år bäst resultat av alla svenskar (däremot presterade äldre svenskar bättre än yngre relativt andra länders resultat). 16-19-åringarna presterar relativt lågt, men de går fortfarande i skolan, så det är lite svårt att bedöma var de hamnar jämfört med de äldre.

        Det här är de som gjorde PISA 2000, 2003, 2006 och 2009, vilket antyder att det finns en del möjligheter att hämta den äldre generationens försprång. Mao även om de presterar kasst jämfört med andra länder kan de prestera bättre än de som är 30+, och som gick i svensk skola när den var som bäst.


      • Johan,

        Antingen kan vi vänta och se eller också kan vi se till att svenska skolan gör sin hemläxa och ser till att alla barn läser flytande, skriver en begriplig text och behärskar de fyra räknesätten innan de lämnar årskurs 3. Se till att följa upp resultat från årskurs 1 (helst från förskoleklass). Det handlar om att vara noga och inte offra någon generation eller tro att de eventuellt kommer att fixa det som vuxna.


      • Gör man PIAAC 2011 som 30-åring gick man i åk 8 1996, dvs då Sverige fortfarande presterade väldigt bra. En person som var 20 år 2011 gick i åk 8 2006, då Sverige fallit en hel del, men fortfarande hade tämligen goda resultat i internationella jämförelser av skolan.
        Att personer i åldern 20-30 år presterar bra i en sådan undersökning kan också bero på att de studerar på universitet, har mer av skolkunskaperna i färskt minne och så vidare. Äldre personer befinner sig i arbetslivet och rent krasst är det så att många arbetsuppgifter inte ställer så höga krav på en del av de förmågor som testas.
        Det som kan vara mer allvarligt är ”däremot presterade äldre svenskar bättre än yngre relativt andra länders resultat”.
        I vilket fall som helst håller jag med om att det kan vara möjligt att, senare i livet, hämta in sådant som man missat i grundskolan.


      • Niklas Z,
        Det finns, i alla fall ett, väldigt allvarligt problem som (jag upplever) man ofta missar i resonemanget kring att det, ”…går att hämta in sådant man missat i grundskolan senare i livet.”

        Att det går att göra, är positivt för den enskilde och om det handlar om några enskilda individer, men, när det handlar om stora delar av en nations befolkning, så är det en potentiell katastrof.

        Anledningen är ekonomisk.

        Inget företag har i förlängningen råd med att tillverka en produkt som är exakt lika bra som konkurrenternas, men kostar dubbelt så mycket att tillverka.

        Ekvivalent, en nation kommer inte ha råd att ha ett skolsystem som kostar så mycket mera än jämförbara länder. Resurserna måste komma någonstans ifrån, eller omfördelas från andra användningsområden.

        En annan faktor, är att om Svenska elever måste gå 5år extra i skolan för att nå upp till samma nivå som eleverna i andra länder, så är det också 5 år mindre produktiv tid över varje människas liv.

        Vi har i Sverige levt lite i en skyddad verkstad när det kommer till dessa aspekter pga gamla lagrar och vårt tidigare ekonomiska välstånd, men, den tiden håller nu snabbt på att rinna ut…


      • Nicklas,

        Ja, du sätter huvudet på spiken. Bra att det finns komvux, jag gick inte på gymnasiet utan jobbade direkt efter årskurs 9 och tog igen det på komvux. Men som du skriver – en halv befolkning – det har vi inte råd med. Snacka om resursslöseri.


      • Javisst. Att mycket av sådant man missat under åren i skolan går att ta igen senare är en sak. Det är trevligt om den möjligheten finns, men om den blir norm är det onekligen mycket allvarligt. Det är inget jag vill förespråka. Tvärtom är det något som bör undvikas i möjligaste mån.


  5. Jag måste återigen punktera myten att vi blivit innovativa istället för kunniga. Sverige har om man mäter sådant som patent varit mycket innovativa sedan länge och vår stora topp fanns när vårt näringsliv var dominerat av de med bakgrund från realskolan, en skola bäst i världen. Nu börjar vi se tecken på att vi faller bakåt.

    När näringslivet domineras av de som varit elever i skolan med sjunkande PISA resultat om ett flertal år då kan vi få jobbigt med det innovativa.


    • Jan,
      Det är proggarnas och PIE:s argument som återkommer gång på gång. Vi får se när de 5-6 senaste generationerna kommer upp i vuxen ålder. PIE kommer landa stenhårt i betongen, men säkert kommer PIE flytta fokus och skylla på någon annan – lärarna så klart.


  6. En sak i beaktande är längden på utbildningen.
    I dag kan ett barn placeras i förskolan vid ett års ålder och sedan gå i förskola, grundskola, gymnasieskola och universitet och vid ca.22-23 års ålder komma ut som lärare, läkare, ingenjör etc

    Och då kan man fråga sig vad dessa personer lär sig genom vårt utbildningssystem? Ett optimalt resultat vore givetvis att varje år inom vårt utbildningssystem resulterar i ett visst antal kunskaper/kunnigheter och att vi idag har den mest kunniga svenska befolkningen som vi någonsin har haft. Det mätbara, t.ex. matematikkunnighet, visar dock på något annat.

    Då blir frågan om dessa personer som har gått ca. 21 år i vårt utbildningssystem har lärt sig något som vi inte har erfarit/mätt?

    Vi har ju mätt ekonomi, livslängd, hälsa. lycklighet och andra välfärdsmått och korrelationen är där inte given mellan t.ex. PISA-resultaten och dessa välfärdsmått. Det land som anses vara bäst att leva i, Norge, toppar inte PISA-listan. Både Norge och Sverige ligger före Finland i välfärdslistan, men Finland ligger före både Norge och Sverige i PISA-listan:

    Och slutligen så var det det här med självbilden. När jag gjorde militärtjänsten fick jag lära mig av en major att vi som utgjorde den plutonen var särskilt utvalda och speciella, gör något väldigt viktigt etc. Ja, det kanske är ett sätt att peppa människor att göra saker som de egentligen inte vill göra. Om vi tyckte om den majoren? Ärligt talat har jag glömt det.

    Om eleverna i medelklasskolor eller förortsskolor tycker om sina lärare – jag det är väl en empirisk fråga.


    • Helt rätt Pär, vi har ett oerhört långt utbildningssystem som borde resultera i goda kunskaper. Men fel fokus och PIE som systematiskt har fuckat upp skolan har gjort att skolan ägnat sig åt social verksamhet och flum. Hårda ord, ja visst, men sant. Vänta bara på kommande generationers utanförskap i samhället.

      När det gäller ekonomi så kommer bakslaget framöver. Norge har byggt upp sin rikedom på olja och Sverige på industri som bygger på innovation från tidigt 1900-tal, så som Volvo, SKL, Alfa-Laval, ASEA, Scania, SAAB och så vidare. Ska framtiden vara Spotify och Klarna? Hur många jobb genererar det? Programmeringsjobb i Indien? Bakslaget kommer Pär, vi är snart där och om några år har vi ett utanförskap och ett jävla tryck på komvux. Kanske lite bilbränder i förorten och ännu mer organiserad gängkriminalitet. Jag hoppas jag har fel, men är inte så värst säker på det.


      • Johan,
        Jag tror du är helt rätt på det Johan.

        Du sätter fingret på någonting som är väldigt väldigt viktigt att förstå, nämligen, att det är en stor skillnad på värdet av innovation inom olika branscher.

        Det här är oerhört frustrerande för oss som jobbar med den här typen av frågor, eftersom den offentliga diskussionen är så ”platt” och farligt endimensionell.

        Bara för att understryka vad du skriver i ditt inlägg. Före Spotify, så lyftes t.ex. Niklas Zennström och Skype under nära nog ett decennium till skyarna som lysande exempel på framtida Svensk innovation och företagande.

        Men Skype tillverkades av 15 programerare i Estland… Hur många arbetstillfällen och skatteintäkter gav det Sverige?

        Jämför sedan detta med en annan innovation, Astras läkemedel Losec, som skapat arbete för 1000-tals civilingenjörer och disputerade forskare i Sverige, och, utan att ha några direkt siffror, sannolikt bidragit direkt och indirekt, med 100-tals miljarder till den Svenska statskassan genom åren.

        Det är helt kritiskt att förstå de här skillnaderna…


      • Nicklas,

        Vi får väl hoppas på det svenska musikundret. Inte för att det ger så många arbetstillfällen, men sköna miljarder in i landet – förhoppningsvis.

        Men, kanske kan man inte bygga en land ekonomi på det. Möjligtvis ska grundskolan bygga upp kunskapsstarka elever oavsett. Jag som har jobbat i förortsskolor i alla år, samtliga i hårt utsatta områden, vet att det finns en mycket stor potential i dessa områden, bara skolan slipper alla flummiga förstå-sig-påare, som hela tiden ska sabotera skolans arbete. Arbetsro och fokus på att alla ska lära sig. Då jäklar!


      • Man kan också undra hur bra det är för exempelvis spelföretag att svenska elever har bra självkänsla men dåliga matematikkunskaper.
        Om man går till ungefär 27:30 i detta program:
        http://urskola.se/Produkter/191757-Det-handlar-om-matematik
        så introduceras chefsutvecklaren för minecraft. Vid 30:00 berättar han lite om behovet av att använda gymnasiematte dagligen. Man kanske inte klarar sig bara med självkänsla i ”kreativa brancher”.


      • PIE kan inte lastas för allt.
        I den bifogade länken redogör Ulf Danielsson, professor i teorietisk fysik, för universiteten kris. Inte en enda gång nämner han PIE – det är andra aktörer han skyller på.

        Jodå, han har tidigare kritiserat pedagogiskl forskning och lärarutbillding – det kan Hans Gunnar Lijenvall intyga.
        Men probemet med kunskaper och vetande är större än så – som jag själv har skrivt i ett 10-tal kommentarer under årens lopp – och som Ulf Danielsson här bekfäftar i artikeln ”Ett system i kris”.

        Här är länken:

        http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=2926#V21f8EOw_IU


      • Pär,
        Att universitetsvärlden står i kris må vara hänt och det finns säkert många maktfullkomliga personer i denna värld som sätter sig själv i första rummet, före att allt ska går rätt till och så vidare.

        Jag ”uppfann” begreppet PIE i syfte att peka ut en grupp människor som drivs av en ideologisk ådra, snarare än någonting annat. Att det inom PIE även finns idioter, maktgalna personer, skickliga föreläsare, dåliga ledare……listan kan göras lång av både positiva och negativa saker tar jag inte upp. Utan jag talar bara om personer som verkar inom den pedagogiska sfären och som driver skolan som en ideologisk företeelse. ”Så här ska skolan vara eller så här är skolan” – oavsett!

        Så din grundfråga: Allt kan inte lastas PIE. Har jag sagt det? Läs mina bloggserier igen så finns det en rad aktörer som jag pekar ut, utöver PIE.


  7. […] där Dagens Nyheters Björn Wiman enligt mig målade upp en osann bild över svensk skola, se länk, lyfte jag fram att det vita medelklassperspektivet var ett ganska begränsat perspektiv. Att PISA […]


  8. Till Niklas,

    Jag håller helt med dig att den vetenskapliga kunskapen om hjärnan har under de senaste decennierna nått oanade höjder – och mer är att vänta.

    Själv ser jag vissa faror med denna utveckling, men det finns bättre forum än denna blogg för att diskutera detta ämne.

    PS En forskare som jag tycker är intressant är Patrik Lindenfors. I sin beskrivning av människan har han försökt att kombinera en biologisk evolutionsteori med en kulturell evolutionsteori.


  9. Till Nicklas!

    Jag har läst Baumeister et. al (2003) och så här summerar han kopplingen mellan självkänsla och akademisk framgång/skolframgång.
    ”Indeed, most of the evidence suggests that self-esteem has no impact on subsequent academic achievement. The few studies suggesting any positive causal impact of self-esteem generally found only tiny effects. Some findings even point (again weakly) in the opposite direction, suggesting that high or artificially boasted self-esteem may detract from subsequent performance”.
    […]Second, self-esteem overlaps with other variables, and when these are controlled in statistical analyses, the proportion of variance in performance accounted for by self-esteem dwindles rapidly” (p. 13-14).

    Med ovanstående i åtanke är det vanskligt att hävda enkla samband mellan sjävkänsla och t.ex. betyg.


    • Pär,

      En tanke slår mig plötsligt när du citerar den där Baumeister – du verkar tro att han har facit på ”sanningen”. För att han är forskare (om han nu är det) så finns det ganska många andra aspekter att ta hänsyn till, exempelvis hur studien är utförd, när den är utförd, var den är utförd, vilken disciplin som ligger bakom den – som bekant har ju t.ex. behaviorister och sociokulturella forskare (t.ex. Vygotskij) olika sätt att se på samma fenomen och därmed olika förklaringsmodeller. Därför skulle jag säga att det är vanskligt att haspla ur sig ett citat som du gör och tro att det är förklaringen till vad som sker i ett svenskt klassrum 2016 – oavsett om det sker i en medelklasskola eller i en hård segregerad förort.

      Men jag kan ju ha fel, bara en tanke som slog mig.


      • Baumeisters artikel är en genomgång av många olika studier och den typen av artiklar brukar man anse att de har stor tyngd. Det viktiga är att man finner dels att självkänsla är ett tveksamt begrepp (eftersom man kan se att det verkar finnas olika typer av självkänsla), dels att det inte finns något stöd för att självkänsla för med sig positiva konsekvenser. Man bör dock ha i åtanke att det man främst hittat är att stark självkänsla inte leder till hög akademisk kompetens. Den omvända riktningen, nämligen att goda prestationer leder till hög självkänsla, är en annan sak. Men i vilket fall är det tveksamt om självkänsla ska vara ett viktigt mål för skolan. Givet den forskning som finns verkar det inte vara så. Det underminerar Wimans artikel.


      • Niklas,

        Tack för klargörandet. Alltid skönt att ha flera bloggföljare, bland annat du, som kan upplysa mig och andra om denna typ av akademiska studier. Jag är annars rätt dålig på det, så än en gång tack.

        Det kan ibland vara svårt för mig att ge mig in i akademiska studier eller övergripande resonemang, särskilt om det är på något annat språk än svenska, då jag inte är särskilt bra på engelska och jag dessutom har begränsade kunskaper om filosofi, sociala studier, internationell forskning och faktiskt forskning generellt. Men som sagt, du och några till hjälper till med detta, så det bockar och tackar jag för.

        Jag vill passa på och önska dig en trevlig sommar.


      • Niklas Z,

        ”Men i vilket fall är det tveksamt om självkänsla ska vara ett viktigt mål för skolan. Givet den forskning som finns verkar det inte vara så. Det underminerar Wimans artikel”

        Vill bara passa på att understryka det här kraftigt.

        Vad (debacklet) med självkänsla i skolan mer än något annat visar på, är (för mig) hur oerhört angeläget det är (i mina ögon) att alla genomgripande interventioner i skolans värld framöver först måste genomgå omfattande experimentell granskning avseende både effekt och säkerhet i liten skala (som för nya läkemedel eller psykiatriska behandlingar), innan man gör hela befolkningar till försökskaniner för dåligt underbyggda och potentiellt väldigt farliga och destruktiva psykologiska och sociala manipulationer.


  10. Ja, vad har vi utifrån denna artikel och kommentarerna lärt oss av begreppet självkänsla?

    En lärdom som jag har gjort vad gäller detta begrepp är att Niklas Z och Niklas Myhrbjörk ger Johan Kant rätt när han i sin artikel kritiserar Björn Wimans användning av begreppet självkänsla. Och samtidigt ger de Johan Kant rätt för att han själv använder begreppet självkänsla på det sätt han gör, Niklas M anför Baumeisters artikel som stöd för ett enkelt samband där självkänsla ingår. Och samtidigt menar Niklas Myhrbjörk att Pär Engström är ”ute i blåbärsriset…”.

    När så Pär Engström läste artikeln konstaterar jag att den inte ger särskilt mycket stöd för ett enkelt samband med självkänsla. Var jag nu uppe ur blåbärsriset måntro?

    Nä, då menar Niklas Z att Baumeisters artikel ger stöd för att självkänsla är ett tveksamt begrepp och att den inte gör stöd för att självkänsla för med sig några positiva effekter.

    Ja, du Johan, vilka som är ute i blåbärsriset vad gäller begreppet självkänsla är nog vanskligt att yttra sig om. Men jag tror det lär vara gott om blåbär i år i blåbärsriset – så jag får väl tillbringa några timmar där i sommar.

    Trevlig sommar!

    Pär


    • Pär,

      Definitionen av självkänsla är enligt Wikipedia:
      ”Självkänsla eller självuppfattning är den självkännedom som handlar om uppfattningen man har om sig själv och den man är. En svag självkänsla kan både vara att under- och överskatta sin person eller kapacitet, och behöver hållas isär från begreppet självförtroende som har med prestationer att göra.”

      Du får tolka självkänsla hur du vill, det jag påtalade om självkänla var att jag personligen sett genuin självkänsla förstärkas i och med att eleven blev allt bättre i skolan. Men kanske en övertro på sig själv också en definition av självkänsla – men felaktig enligt mig. Min poämg är att lyckas skapar en verklig självkänsla hos eleven. Sedan blir det som vanligt när det diskuteras ett begrepp enligt forskningen hit och dit att det lätt blir en filosofisk diskussion. Horace Engdahl uttryckte sig intressant häromdagen: ”Filosofi är egentligen språkförstöring” Enligt Horace Engdal kommer man i filosofin ifrån det precisa och då blir det svårt att veta vad man exakt menar (Allvarligt talat, P1, 6/7-16). Det har vi sett många exempel på Pär.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s