h1

Intressant bedömningsutbildning

22 juni 2016

I många år har jag tjatat om hur staten och kommunerna har svikit lärarkåren när det gäller bedömningsfrågor. För att inte tala om de pedagogiska institutionerna och lärarutbildningarna. I och med införandet av mål- och resultatstyrningen på 90-talet gick skolan från ett relativt betygssystem till att eleverna fick betyg utifrån i förväg uppsatta kunskapsstandarder (mål att uppnå). Men, noll fortbildning. Och denna brist på fortbildning har fortsatt, snarare är det så att de som jobbat med utbildning/fortbildning har ideologiserat frågan.

Nu finns det dock en öppning, tack vare ett privat initiativ. Det är företaget Arete Meritering som har gjort en rejäl satsning på en bedömningskurs som heter duga. Här är en kort informationsfilm om kursen:

Vill du hur kursen är uppbyggd hittar du programmet här: ReglerBedömningBetyg_160622

Du kan även titta på Aretes hemsida där även anmälning sker, länk.

Man kan tycka att det är fördjärvligt att inte svenska staten och dess Skolverk kan fixa detta, eller att de pedagogiska institutionerna kan utbilda lärarkåren utan att ideologisera bedömning och betyg. Man kan också tycka att det är mycket pengar för en kurs – men vad kostar det inte att inte ha denna kunskap? Vad kostar alla dessa odugliga föreläsare som åker land och rike runt för grova arvoden. Så ni rektorer och tjänstemän i kommuner runt om i landet. Här har ni en stor chans att ta kontroll över bedömningsfrågan.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

Advertisements

13 kommentarer

  1. Tro inte för ett ögonblick att Arete Meritering är befriat från ideologiskt tänk!


  2. Tommy.
    Det behöver vi inte ens för ett ögonblick tro. Saken är ju den att svensk skolas högre byråkrati och däri tongivande röster under faktiskt decennier givit uttryck åt EN ENDA ideologisk vinkling vad rör bedömning och framför allt betyg. Därtill ofta i direkt motsättning till av staten angivna riktlinjer.

    Dessutom precis som Johan säger har utbildning i bedömning i årtionden i det närmaste helt lyst med sin frånvaro (det har varit fult nämligen, kan skada. Tomt prat utan den omtalade evidensen). Och nu talas det om ”förmågor” i diskussioner om bedömning enligt LGr 11. ”Förmåga” och ”förmågor” omtalas enstaka gånger i läroplanen och nästan enbart i samband med engelska och moderna språk. Bedömningsanvisningarna betecknas ”Kunskapskrav” och inget annat. Likväl är efter sk fortbildning tusentals lärare och lokala skolledare i tron att det som ska bedömas och betygssättas är någon slags ”förmågor”. Och i dess följd kommer charlataner och homeopater och rungar om ”The big five” etcetera.

    Jag har haft glädjen att få del av solklara och tydliga tankar om bedömning och betygssättning från bla Per Måhl och arbetet har blivit lättare att se, planera och genomföra – och framförallt har eleverna fått tydliga riktlinjer och normer så att de i sin tur kan arbeta för goda kunskaper och därmed betyg. Bara det att till nervösa sjätte eller niondeklassare kunna säga: betygen är en sammanfattande bedömning av dina kunskaper, du lär dig och då kommer betygen. Det ger lugn för eleven för hon eller han behöver inte visa ”förmåga” att formulera sig si eller så i tex en skriftlig redovisning i fysik. Det gäller att visa sina kunskaper i – just det! – fysik så att läsaren/läraren förstår! Bedömningen skriftlig formulering sker i svenska.


  3. Johan!

    Kampanjpris 19500:- (ord. Pris 35000:-). Vilken vinstmarginal har man då? Förespeglingen är alltså att kursen är värd 35000:-. Hur många har betalt 35000:- för kursen och vad anser dessa om att den kan genomföras för 19500:-? Upplägget är att kränga en vara vilken som helst till så högt pris som möjligt.

    Målgruppen är ”mycket erfarna lärare”, skolledare och förvaltningspersonal. Vilka förkunskapskrav ställs för en kurs av denna dignitet? Mycket erfaren lärare kontra skolledare och förvaltningspersonal är som att erbjuda en matematikkurs vid Chalmers för elever från NV-programmet och från ett yrkesprogram. Akademisk ämnesutbildning, akademisk pedagogisk utbildning och lärarerfarenhet är alltså inte grundkrav för att förstå kunskapsmätning och rättssäker betygsättning på ett sådant sätt att man kan bli ambassadör på den egna skolan eller i den egna kommunen.

    Av någon anledning nämner du inte de tre föreläsarnas bakgrund. Sundahl och Måhl har du och jag diskuterat tidigare så där vet vi hur vi ser på deras kompetens, men den tredje borde verkligen presenteras. Jag drar slutsatsen att det är den Anders Jönsson som är professor i didaktik vid Kristianstads högskola. Han är en stark anhängare av formativ bedömning och är motståndare till bl.a. skriftliga prov, nationella prov och betyg på prov. Eftersom han tillhör gruppen kring Lundahl är han troligen även motståndare till betyg. Vilken trovärdighet har han som föreläsare när det gäller betygsättning? Läs gärna en artikel han skrivit på ”skola och samhälle” om formativ bedömning! Hade Jönsson, som har någon form av naturvetenskaplig bakgrund, granskat realskrivningar, studentskrivningar, centrala prov och nationella prov sen 50-talet till idag hade han fått en helt annan bild av den svenska provtraditionen än det han ger uttryck för när han skriver ”prov har fortfarande en dominerande ställning, med bedömning utifrån isolerade, kontextlösa uppgifter. Fokus ligger mer på formalia och minneskunskaper än på bedömning av komplexa kunskaper i funktionella sammanhang”. Han är en Lundahl i kvadrat!

    Du har naturligtvis rätt i att skolverket har ansvar för att lärarna får utbildning i att sätta betyg. De har även ansvar för att kunskapskraven exemplifieras och konkretiseras på ett helt annat sätt, men den viktigaste och svåraste utmaningen är att mäta och därur bedöma kunskaperna hos eleverna. Klarar man inte det kan man inte sätta betyg! Det kräver djupa ämneskunskaper och erfarenhet. Steget att transformera lärarens noteringar om elevernas kunskaper till ett betyg bygger på att tolka kunskapskraven, men när elever kommer till gymnasiet med betyget A eller B utan att ha kunskaper för mer än D eller E i matematik kan det rimligen inte vara tolkningen av kunskapskraven som är problemet utan att läraren inte har kunnat mäta och bedöma elevernas kunskaper. Vad jag menar är att fokus måste i högre grad ligga på att konstruera bra uppgifter för att mäta och bedöma elevernas kunskaper och där borde lärarna få hjälp av skickliga ämnesföreträdare från andra institutioner än lärarutbildningen eftersom de uppenbarligen inte klarar den uppgiften.


    • Hans-Gunnar,
      Ja, man kan tycka att priset är högt, men vad kostar inte en dags föreläsning med t.ex. Christian Lundahl – lika mycket (alltså runt 35 000). Denna kurs spänner över ett helt läsår, så jag tycker nog priset inte är så värst högt, även om det så klart är mycket pengar för en fattig skola. Tittar man på kurser i näringslivet är 35 000 billigt. Men det kanske är en dålig jämförelse.

      Klart företaget vill kränga platser inför starten, trots allt är det ett kapitalistisk företag som vill tjäna pengar. Det är ju trist att inte Skolverket kan fixa liknande utbildning, utan att det ska krävas ett privat initiativ.

      När det gäller föreläsarna Sundblad och Måhl tycker jag att dessa är utomordentligt bra. Anders Jönsson är inte Lundahl i kvadrat – långt därifrån. Har du läst hans bok Lärande bedömning? Han lyfter fram formativ bedömning – vilket är bra. Det där med att han är emot prov och betyg är inte alls lika stark som hos t.ex. Christian Lundahl. Dessutom får man inte glömma att Anders Jönsson har verkat i en starkt negativ pedagogisk värld där man ska tycka på ett visst sätt om betyg och bedömning (PIE-världen). Hur vida ha ideologiserar innehållet i denna kurs får kursen och han själv stå för, men upplägget bådar gott. Jämför t.ex. med den kurs i bedömning som Stockholm Universitet håller:

      https://johankant.wordpress.com/2015/12/26/systematiskt-betygsmotstand-pa-su/

      Jag delar helt din åsikt i det sista stycket, lärare behöver djupa ämneskunskaper och det didaktiska perspektivet har försvunnit i diskussioner. Det vore önskvärt att både de didaktisk frågorna lyftes samt att prov- och frågekonstruktion diskuterades. Varför ska man ha skriftliga prov? Det hade jag alltid som lärare. Och det finns ett syfte med det.


  4. Ska lärare mäta eller bedöma kunskaper? Ja förresten kunskaper kan ju vara allt nu för tiden. Det kan vara fakta-, begrepps-, kognitiva, process-, förståelse-, färdighetskunskaper osv. Genom att gröta till det så här så är det ingen som vet vad man pratar om när man säger kunskaper och fackpedagogerna får tolkningsföreträde och ingen vet vad den andre menar när man diskuterar kunskaper.
    Man kan jämföra med skolkommissionens delbetänkande. Där pratas om vikten av lärarnas undervisning och en sådan på vetenskaplig grund. Problem är att de viktiga orden undervisning och vetenskap inte definieras. Det kan leda till egenartade diskussioner i skolans värld där var och en har sin egen tolkning av vetenskap, undervisning och skolans kursplaner. Jättefint verkligen med diskussioner där ingen vet vad den andre talar om.
    Måste man verkligen bedöma för att finna kunskapsnivån. Jag tänker att de kan ha missat något i idrottens värld. Där mäter fotbollstränarna spelarnas kondition och syreupptagningsförmåga. Bättre vore kanske att bedöma konditionsnivån i stället och man kunde införa en hel mängd av utbildningar som fackpedagogerna kunde hålla. Det skulle helt klart vara klart mycket bättre och framför allt för pengaflödet rakt in på fackpedagogernas konton.


    • Johnny,
      Är det inte så att lärare alltid bedömer? I alla situationer, i alla fall en lärare som har fokus på att skolan handlar om kunskaper. Det ingår liksom i jobbet att leta efter tecken som gör att eleverna har nått en högre nivå eller utvecklat något resonemang. Så klart är det så att dagens svenska skola inte är där, alltför många år där skolan har handlat om omvårdnad har flyttat fokus och nu har den senaste 10-årsperioden handlat om att åter fokusera på kunskaper, lärande, förmågor och läroprocesser – allt vad Skolverket, pedagogiska forskare och lärarutbildare kallar det. Att döpa om kunskap till förmågor är ett sätt att flytta fokus. Jag menar att kunskap är kunskap – oavsett om det handlar om faktakunskap eller analytisk kunskap, det är bara hierarkiskt uppbyggt så som Ference Marton mfl tar upp i boken ”Inlärning och omvärldsuppfattning”. Men för att göra kunskap svårt, har PIE plattat till kunskap och gjort kunskapskraven flummiga när det gäller de olika betygsstegen, typ du kan – du kan lite mer – du kan ännu mer. Svårt att definiera gränserna.

      Jag menar att antingen kan eleven eller också kan den inte. Antingen kan den läsa flytande eller inte. Antingen kan den redogöra för varför industriella revolutionen började i England eller inte. Så förbannat svårt är det inte. Men PIE gör allt så svårt och det förvirrar lärarkåren.


      • Johan! Självklart bedömer lärare. Det gör de alltid och har gjort i alla tider. Ett problem är att det läggs på en mall över hela skolan men ämnena är väldigt olika. Nu har lärare fått problem för att de inte vet vad de ska mäta eller bedöma. Hur kan det ha blivit så svårt? Det beror förmodligen på att de som bestämmer inte vet hur elever lär sig och hur tänkande sker och hur kreativitet uppstår. Det har förvisso blivit mer prat om elevers kunskaper och lärarnas undervisning, men begreppen har luddats till och kan numera betyda vad som helst. Tyvärr misstänker jag att det är mest tomt prat.
        Kan det vara så allvarligt att de som bestämmer över skolan inte vet vad tänkande är och hur kreativitet uppstår? 2014 gjordes en specialstudie utifrån PISA-materialen angående elevernas kreativitet. Skolverket och dess chef Anna Ekström trodde att svenska elever hade speciella förmågor som vägde upp deras svaga kunskapsnivå. Resultaten visade dock att svenska elever var lika dåliga på kreativitet som på allt annat. Allt detta fanns dock att läsa i tidigare PISA-rapporter. Det visar då att Skolverket och Anna Ekström inte läser PISA-rapporterna. Dessutom vet de inte hur kreativitet uppstår. Det var en gigantisk felbedömning de hade gjort. Som följd att detta misstag har de styrt svensk skola i fel riktning i decennier.
        Jag har tidigare beskrivit barn som börjar i skolan som en ”tom burk”. Det kunde då vara lämpligt att fylla på i ”burken”. Grundskolan borde ge grundkunskaper och då främst fakta- och begreppskunskaper. När elever kommer upp i gymnasiet, högskolan och forskarsamhället är det mycket annat som tillkommer. Det svenska skolan har gjort är att förneka behovet av grundkunskaper trots att skolans årskurs 1-9 heter just grundskolan.
        Skolkommissionens delbetänkande kom fram till att skolans nedgång börjar ungefär 1990. Man förnekar därmed alla attacker på lärarnas undervisning som skedde innan dess. Endera är skolkommissionen fruktansvärt okunnig eller annars handlar det om ett rent bedrägeri och ett fräckt försök till historieförfalskning.
        Nu utkom dock nyligen boken ”Inger Enkvist: De svenska skolreformerna 1962-1985 och personerna bakom dem”. Enkvist beskriver där ett omfattande förstörelsearbete av den svenska skolan under tre decennier före 1990. Boken är en förfärande läsning, men det är främst tre saker jag vill ta upp.
        Det första är arbete med att avskaffa det parallella skolsystemet, dvs att avskaffa realskolan och att införa ett samlat högstadium. Det kunde kanske ha blivit någorlunda bra om man samtidigt förstärkt årskurserna 1-6. I stället infördes den progressiva pedagogiken i stor skala i hela grundskolan. Redan efter några år uppkom stora problem och den ena nivåsänkningen efter den andra måste genomföras. Det som skulle bli en reform av högstadiet blev framför allt en förstörelse av låg- och mellanstadiet.
        Den andra frågan är SIA-reformen 1975 och här påminns man om vilken enorm förstörelse av skolan och av läraryrket detta var. Det var här skolmognadstesterna försvann. Det var här hjälpen skulle ske i klassrummen. Det var här möjligheterna att gå om en klass försvann. Det var helt enkelt ingen hejd på alla försök att på ett otal olika sätt förstöra lärarnas undervisning. Dessa reformer finns fortfarande kvar. Agendan är då uppenbarligen fortsatt att förstöra lärarnas undervisning även om man nu i retoriken säger något annat.
        Det tredje är frågan om förstatligande av skolan eller att förstärka statens inflytande. Här får man då notera att det omfattande förstörelsearbete av skolan som Inger Enkvist beskriver i sin bok skedde när skolan var statlig. Det säger väl något om hur viktigt det är att bryta det inflytande som den progressiva pedagogiken haft över skolan.


      • Johnny,

        Jag anser att Anna Ekström är en bra person. Ända sedan hon jobbade på SACO har hon kämpat för att fokusera på kunskap i skolan och höja lärarnas status. Dock tror jag hon har blivit bortkollrad på Skolverket, av tjänstemännen.

        Inger Enkvist är min absoluta favorit och hon säger sanningar som ingen vill höra. Hon är hatad i pedagogiska kretsar om man tar varje möjlighet att baktala henne. Så vidrigt fungerar den svenska pedagogiska världen.


      • Jag tror att man i diskussioner kring skolans utveckling ofta underskattar de väldigt långa ledtiderna, som jag tro lämpligen bör mätas i decennier.
        I denna text uttalar sig Sven-Eric Liedman om skolan.

        http://www.skolforum.com/mot-vara-forelasare/aktuellt/kunskap-ger-barnet-frihet

        Jag har sällan sett en text med så mycket fel och orimligheter. Det är häpnadsväckande att man valt att anlita Liedman. Låt mig ta ett exempel från texten som utgångspunkt för lite tankar.
        En av de saker han hävdar är:
        ”Flumskolan? Jag tycker att den på många sätt var bättre. Fram till 1990 var svenska skolan bra och låg alltid högt upp i internationella undersökningar. Läsförståelsen var en paradgren, till skillnad från idag. Sedan började det dala.!”
        Detta uttalande illustrerar något jag tror gäller för svensk skola och skoldebatt under de senaste dryga 50 åren. Under perioden 1960-1990 fanns starka krafter som vill ändra skolan i riktning mot mindre lärarledd undervisning, mindre fokus på kunskaper, mer fokus på värderingar och så vidare. En del av dem som motsatte sig detta använde termen flumskola för att beskriva den typen av skola. I de skrivningar som fördes in i skolans styrdokument ingick ”flumskoletankar”. Det fick många utanför skolans värld att tro att vi hade en flumakola. Jag tror dock att lärarna på det stora hela fortsatte att undervisa som de gjort tidigare, trots de nya styrdokumenten. Det är nämligen knappast troligt att man på ett fundamentalt sätt ändrar arbetssätt i en stor organisation som skolan genom styrdokument.
        Tyvärr tror jag inte det existerar någon vetenskapligt välgrundad analys av hur lärarna de facto har undervisat genom decennierna. Min högst personliga erfarenhet från skolgång under 1970- och 1980-talet pekar på en skola med fokus på kunskaper, lärarledd undervisning och en ganska traditionell verksamhet. Flummet var mycket sparsamt förekommande. Jag tror alltså, tvärtemot Liedman, inte alls att det var ”flumskolan” som presterade bra fram till 1990-talets början, utan den traditionella skolan.
        För att på allvar förändra undervisningen i skolan krävs andra saker än nya styrdokument. Två sådana saker är ändringar av maktförhållanden och utbildning av lärare. Genom reformerna på 1990-talet och SKL:s ansträngningar fråntogs lärarna makt som flyttades till andra aktörer i skolsystemet. Förändringar i lärarutbildningen får effekt först på längre sikt. Det tar lång tid innan tillräckligt många lärare gått igenom en förändrad lärarutbildning för att på allvar förändra arbetssättet i skolan.
        Slutsatsen som jag drar är att den svenska skolan var tämligen traditionell under 1970- och 1980-talet. Det var ingen ”flumskola”, men i debatten var ”flumskolan” mycket mer framträdande. Det fanns inflytelserika personer som ville driva utvecklingen i den riktningen, men deras ansträngningar slog inte igenom på allvar förrän man genom 1990-talets reformer ändrade grundläggande förutsättningar för lärarnas vardagliga arbete.


      • Niklas,
        Jag håller med dig i din analys. Jag tror flumskolan har kommit fram senare, alltså på 90-talet, där det var otydligt var eleverna skulle kunna och där eleverna skulle söka kunskap själv. Uppdraget skola blev flummigt.Det var då John Dewey lyftes fram ännu mer än tidigare, där parollen var att det viktiga var inte målet med skolan utan processen till målet.

        Jag har själv använt mig av flumskola, men då inte i någon narkotisk koppling, utan mer att skolans verksamhet och mål blir otydlig.


  5. Johan och Niklas, vi är överens om det mesta. Några åsiktsskillnader finns dock som t ex när man ska säga att nedgången för svensk skola startade. Jag är starkt inne på att det började för ca 50 år sedan och efter att ha läst Inger Enkvists nyutkomna bok: ”De svenska skolreformerna 1962-1985 och personerna bakom dem”, så räknar jag in Inger Enkvist på min sida. Det var ett omfattande förstörelsearbete och avintellektualisering som pågick under den period Enkvist beskriver och det gick inte obemärkt förbi.
    Enkvist skriver om grundskolereformen och en förutsättning för att den skulle fungera var att individualisera undervisningen mer. Vad som mer exakt menades med individualisering hade man inte kommit fram till. Efter hand var de metoder man förespråkade likartade med de man tillämpade i B-skolor. Problemet var ju att B-skolor ansågs vara en andra rangens skolform som man tvingades ta till när det var brist på elever.
    När grundskolan skapades så nöjde man sig inte med en reform av högstadiet utan den progressiva pedagogiken genomfördes i stor skala i hela grundskolan. Redan efter bara några år hade det blivit stora problem med elever som inte hängde med och man tvingades till den ena nivåsänkningen efter den andra. Numera orkar man tydligen inte föra fram bluffen med individualisering längre och i Skolkommissionens delbetänkande så nämns inte ordet individualisering alls.
    En sak som jag brukar säga är att fråga hur har man tänkt sig att flumpedagogik och eget arbete ska fungera i språkämnen? Hur ska en elever kunna lära sig uttal, konversation och grammatik i ett nytt språk om han/hon ska söka sin kunskap själv? Det visar sig att jag inte på något sätt var först med att ställa den frågan. Enligt Inger Enkvist så var de som ville införa den progressiva pedagogiken för 50 år sedan fullt medvetna om frågeställningen. De hade också tänkt ut en lösning. De hade helt enkelt tänkt sig att språkundervisningen skulle bannlysas. Detta misslyckades dock eftersom man inte kunde styra bort alla valmöjligheter och eftersom eleverna envisades fortsatt med att välja språk som tillval.
    Utrymmet tillåter inte att behandla alla idiotiska hugskott som tillkom under de tre decennierna före 1990, men man bör ju nämna den nya matematiken (mängdläran), de självinstruerande häftena i matematik och språkmaskinerna som efter bara några år blev till skrot.
    SIA-reformen 1975 genomfördes och elevgruppen skulle hållas samman till varje pris och därmed bli så oenhetliga som möjligt och syftet kan bara ha varit ett, nämligen att få bort alla former av lärares undervisning. Dessa stolligheter försvaras än i dag hysteriskt av Skolverket och dess chefer. Man kör vidare på att undervisningsgrupperna ska vara maximalt heterogena men man inser att bluffen med individualisering inte fungerar längre.
    Nämnas bör också hur man motarbetade alla former av valmöjligheter för eleverna. Detta påverkade givetvis lusten för skolan negativt hos många elever, Dessa stolligheter banade vägen för friskolereformen.
    De tre decennierna före 1990 präglades av ett fokus bort från kunskaper och att det är givet att det fick stora konsekvenser. Själva nedgången för svensk skola började här och nu är det stolliga cementerat så att det i värsta fall kan ta många ytterligare decennier att vända utvecklingen.
    Det jag vill säga, men inte har utrymme för att utveckla just nu är att svensk skola har hamnat utanför bildningsperspektivet. Inte nog med det man har fått en helt felaktig syn på inte bara på bildning utan även tänkande och vad kreativitet. Uppenbarligen hade Skolverket och dess chef Anna Ekström år 2014 inte någon som helst aning om vad kreativitet är eller varför svenska elever brister i kreativ förmåga. Det är verkligen skrämmande. Svensk skola har letts på fel väg i decennier. De vet på Skolverket uppenbarligen ingenting om det allra viktigaste, men dumdryghet och arrogans saknar de verkligen inte. Är det samma sak med tänkande som med kreativitet? Vet de på Skolverket vad tänkande är?


    • Jag håller med dig på i stort sett alla punkter. Mitt förra inlägg var ett försök att jämka ihop den bild du presenterar med goda svenska resultat i internationella jämförelser in på 1990-talets första del.
      Helt klart skedde inte 1990-talets ödesdigra reformer i ett vakuum. Motståndet mot en kunskapsskola hade varit framträdande under flera decennier före 1990.


    • Johnny,

      Nergången för läraryrket började enligt min mening med införandet av relativa betyg i och med Lgr 62. Där tog man bort lärarens yrkeskompetens, något som sedan dess inte har kommit tillbaka för att staten inte gjort sitt jobb att utbilda och fortbilda lärarkåren. Successivt har skolan malts ner som du beskriver, något som Inger Enkvist återkommer till i sina böcker. I och med kommunaliseringen och Kommunförbundets makt över skolan skedde nermonteringen snabbt. Skolverket hade en roll som passiv statlig myndighet, ledd av Mats Ekholm. Den som har skrivit om detta på ett mycket bra sätt är Gunnar Ohrlander i boken Den Gudarna älskar.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s