h1

Dags för Almedalen 2016

03 juli 2016

Det här blogginlägget handlar om Almedalen och hur två personer, Jan Björklund partiledare för Liberalerna, och Johanna Jaara Åstrand, ordförande för Lärarförbundet, lyfter fram skolan som en viktig fråga att diskutera under Almedalsveckan. Som den har diskuterats de senaste 10 åren. Men lik förbannat får tjänstemän och forskare fortsätta köra sin linje, motverka politiks beslut och ingen tar dem i örat. Både Björklund och Jaara Åstrand har bra åsikter om skolan och är värda att lyfta fram.

Idag börjar Sveriges största jippo för makthavarare – Almedalsveckan. Under en dryg vecka ska politiker, tjänstemän, intresseorganisationer och lobbyister arbeta för att du och jag ska tycka som dem. Genom hårt arbete vill de föra fram sitt budskap eller sin idé. Att sälja in en tanke eller produkt. Eller bara ändra på inställning hos dig och mig, men kanske också få oss att diskutera ett ämne. Media rapporterar så klart flitigt och har egna montrar, scener och tv-sändningar.

I över 10 års tid har skolan varit en av de största frågorna som diskuterats under Almedalsveckan. Så även nu. I Dagens Nyheter (DN) rapporterades det om att Liberalerna (L) vill höja kraven på att bli lärarstudent, se länk. Så här skriver DN: ”L föreslår att det ska krävas minst 0,9 poäng på högskoleprovet för att bli behörig till lärarutbildningen. Dessutom ska alla studenter som antas till lärarutbildning för grundskola och gymnasium ha lägst betyget C i ämnet svenska. Samma betygsnivå ska lägga i aktuella ämnen för det som söker till ämneslärarutbildningarna. – Det är märkligt att vi i Sverige säger att den som själv bara är godkänd i matte själv ska kunna undervisa i ämnet. Det är inte tillräckligt, vi måste höja kraven, säger Björklund” (partiledare Jan Björklund – min notering). Björklund vill även koncentrera högstadie- och gymnasielärarutbildningarna till de stora universiteten samt att höja lärarnas löner rejält.

Jan Björklunds retorik känns igen. Skolan har varit Björklunds hjärtefråga ända sedan han var kommunalborgarråd i Stockholm och drev skolfrågorna i kommunen. Jag måste säga att jag delar Jan Björklunds åsikter, klart att man måste vara duktig i matematik om det är så att man ska undervisa i det. Men, är det inte så att det är på lärarutbildningen studenten ska lära sig att undervisa i matematik? Är det inte under de minst 3,5 åren som det tar för att bli låg- och mellanstadielärare (4,5-5 år för att bli högstadie- och/eller gymnasielärare) studenten ska lära sig både djupa ämneskunskaper och framgångsrik metodik? Men med tanke på att Jan Björklund vill plocka bort högstadie- och gymnasielärarutbildningen från de mindre högskolorna – finns det ett bristande förtroende från den förre skolministern? Klart det gör! Men varför inte ha ett bristande förtroende för all form av lärarutbildning? Gång på gång visar lärarutbildningen bristande kompetens t.ex. när det gäller bedömningsfrågor. Eller varför inte hur det går till att lära ut metodiken: Lärarledd undervisning. Så vad skiljer?

Några andra som vässar sitt budskap lagom till Almedalsveckan är Lärarförbundet (LF). I en bilaga till DN som heter ”Nyckeln finns i skolan” får läsaren en liten tidning om hur viktig skolan är. LF:s ordförande Johanna Jaara Åstrand blir intervjuad på sida 2 i tidningen under rubriken ”Återupprätta Sverige som kunskapsnation”. Så här går det att läsa: ”Det sägs ofta att det är i skolan som Sveriges framtid avgörs. Ändå är lärarbristen akut: 90 000 nya lärare måste rekryteras enbart under de närmsta tre åren. Dessutom har lärare i många år toppat statistiken över stress och hög arbetsbelastning. Med alldeles för få lärare, som har för mycket att göra – hu ser egentligen framtiden ut, och vad kan göra den ljusare? Fråga: Johanna Jaara Åstrand, ordförande för Lärarförbundet, vilken betydelse har lärarna för samhällets utveckling? – En avgörande betydelse – läraren är den enskilt viktigaste faktorn för elevernas kunskapsutveckling, och en avklarad skolgång är avgörande för möjligheten att vara delaktig på arbetsmarknaden och i samhället i stort. Det är vi lärare som vägleder unga människor i deras lärande och utveckling till ansvarstagande samhällsmedborgare. Det vi kan göra i skolan påverkar hela samhället – alltifrån vårt lands konkurrenskraft till synen på demokrati, öppenhet och solidaritet mellan människor.

Fråga: Lärarbristen blir allt mer akut. Kan du beskriva situationen? – Utan behöriga lärare blir det omöjligt att vända kunskapsutvecklingen och stärka likvärdigheten i skolan. Finns det inga lärare riskerar alla andra utbildningspolitiska initiativ att falla platt. Lärarbristen är redan ett faktum, sju av tio lärare märker av lärarbristen i sin vardag, till exempel genom att det saknas behöriga kollegor eller vikarier. Rektorerna har svårt att hitta behöriga sökande till vakanta tjänster. Det här gör att många elever inte får den utbildning de har rätt till. Det är givetvis helt oacceptabelt och därför måste ett mer attraktivt läraryrke vara en topprioritet för politikerna under en lång tid framöver.

Fråga: Vad krävs för att fler ska vilja bli lärare? – Vi vet att var fjärde student som valt ett annat yrke hade kunnat tänka sig att bli lärare i stället, och den viktigaste orsaken är den låga lönen, tätt följt av hög arbetsbelastning. Även de som har lämnat yrket eller överväger att göra det anger lön och arbetsbelastning som skäl. Budskapet går inte att missa! Det positiva är att politiker faktiskt kan göra något åt detta. Högre lön och minskad arbetsbelastning är a och o för ett mer attraktivt läraryrke.”

Klart och tydligt från Johanna Jaara Åstrand. BRA! Jag håller med henne fullt ut. Men hur länge ska det snackas? Hur länge ska politiker inte ta ansvar? Hur länge ska de som saboterar för skolan, för att de driver sin egen ideologiska agenda slippa stå till svars för vad de gör och inte gör? När ska politiker och myndigheter egentligen utkräva ansvar? Det verkar som om en massa fina ord och tankar omvandlas till direktiv, men huruvida det funkar eller om de som ska genomföra de fina besluten gör det eller inte är det ingen som verkar bryr sig om. Alltså resultatet av besluten. Bara att det med jämna mellanrum lyfts upp att det är katastrof i skolan. Att tjänstemän på både Skolverket och i lärarutbildningen har fritt spelrum i rena rama ”High Chaparral” verkar det inte vara någon som bryr sig om. Eller för den skull kommunala tjänstemän som kör sitt eget race. När ska egentligen en skolmyndighet värd namnet, med makt att vidta åtgärder både på institutions- och individnivå börja verka? Det är faktiskt på tiden att en ”Inga-Britt Ahlenius-typ” får i uppdrag att göra en rejäl granskning av Skolverket, Universiteten, Lärarutbildningarna och enskilda aktörer – tjänstemän och forskare. Varför inte låta ett litet granskningsinstitut få det uppdraget, typ 5-6 personer och av dessa kunde det finnas en representant vardera från Skolledarförbundet, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet. Enda uppdraget: Granska beslut – genomförande och kvaliteten i lärarutbildningen. Fackförbunden skulle skicka sin skickligaste granskare och institutet skulle svara direkt under skolministern. Inte några departement som skulle kunna kollra bort obehagliga rapporter. Jag kan personligen tänka mig att jobba med detta.

Nej lite ordning och reda! För annars kan vi fortsätta prata om detta 10 år till – frågan om vi som nationen har råd med det. Ni vet ju hur dyrt det är, se tidigare blogginlägg. För det har ju snackats väldigt länge och en rad åtgärder har gjorts. Det har varit mattelyft, lärarlyft, statliga pengar hit och dit. Men vad har det resulterat i? Vilka har sett till att utbilda lärarna t.ex. i bedömningsfrågor? Jo, de som representerar samma linje som stod för grundutbildningen i första läget – alltså betygsmotståndarna. Och så är det i allt. Det är bara för ”fienden” att byta skepnad: Döpa om kursen, men samma innehåll, inte stå som ansvarig och blir det någon fråga om ansvar är det bara att åla sig ur med abstrakta formuleringar eller byta fokus. Ingen ställs ansvarig. Ingen följer upp resultat. Det konstateras bara faktum – det satsades 2,5 miljarder i matematiksatsning, men det resulterade inte i något. Det verkar som om mål- och resultatstyrningen inte fungerar alls på högsta nivå.

Både Jan Björklund och Johanna Jaara Åstrand är genuint intresserade av att se till att lyfta läraryrket till en toppnivå. Om svensk skola åter ska bli bäst i världen tror jag att lärarlönerna behöver ligga på samma nivå som jurister och ingenjörer. Inte en chans i världen att studenter väljer läraryrket framför en annan akademisk examen om de redan innan de börjat på universitetet vet att läraryrket är mycket mer krävande än att arbeta som jurist eller ingenjör. Av den enkla anledningen att du som lärare ska ha djupa ämneskunskaper, kunna planera-genomföra-ge feedback-utvärdera din undervisning samt att du ständigt ska bli ifrågasatt av samhället, föräldrar och elever. Lägg därtill dåliga arbetsvillkor och en arbetsgivare som inte håller måttet. Eller att du får arbeta med saker som du varken har utbildning (eller lust till) – att vara kurator. Lägg därtill att du ständigt ska få alla elever att lära sig, inte alls så enkelt alla gånger, samt att du tar med dig jobbet hem.

Kritiken ovan gäller givetvis inte alla arbetsgivare och heller inte alla skolor och arbetsplatser. Heller inte alla rektorer och lärare eller arbetslag. Jag känner flera personer som arbetar som lärare och är nöjda med allt som deras arbetsplats erbjuder. Men kritiken mot skolan är generell och den framkommer gång på gång i enkäter och undersökningar.

Finns det något annat forum, än denna blogg, som tar upp kritiken mot skolan och med namn pekar ut de ansvariga, eller det som inte fungera och ger förslag på förbättringar och/eller åtgärder. Någonstans? Något forum? Ett exempel! Jag känner inte till det och du som gör det får gärna förmedla till mig om det finns det. Ett demokratiskt underskott tycker jag. För jag är bara en lite rektorsskit som bloggar och lägger ner tid för att jag tycker frågan är viktig. Inte för att jag ska göra karriär eller tjäna pengar. Heller inte för att jag ska bli omtyckt, för de kan jag lova att jag genom åren inte har blivit. Vad vill jag säga med detta? Jo, att jag tycker att de frågor som jag lyfter fram borde upp på en annan nivå än på bloggnivån. Att det faktiskt borde vara så att politiker och fackföreningar borde diskutera t.ex. tjänstemannavälde och försöka göra något åt detta. Men det är ju bara min önskan.

Nu tar bloggen sommaruppehåll och återkommer i augusti. En bloggserie om undervisning är planerad och jag har redan plockat fram en hel del forskning kring undervisning som jag ska presentera. Det verkar som om lärarutbildningen har ”glömt bort” hur undervisningen går till. Jag ska åter lyfta upp det didaktiska perspektivet och de didaktiska frågeställningarna. Men mer om det i höst.

Jag vill önska alla Sveriges lärare en riktigt trevlig sommar och en skön vila. Det är på era axlar samhället vilar. Känn ingen press, utan se det som en utmaning och ett förtroende. Att det sedan är så att du som lärare inte får rätt förutsättningar är inte ditt fel, det är en organisationsfråga. Du är i alla fall värd en sommarledighet, för du har Sveriges viktigaste yrke.

Jag vill också önska alla mina bloggföljare trevlig sommar och semester. Tack för att ni deltagit i diskussioner och kommit med era erfarenheter och åsikter.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

Advertisements

31 kommentarer

  1. Tack, Johan Kant, för att du fortsätter att vara en frisk fläkt i svensk skoldebatt! Jag har tyvärr inte sett någon som är så ifrågasättande och kritisk till den förda skolpolitiken. Det förhållandet är i sig märkligt, då ju problemen är legio. Ansvarsutkrävande som du (och jag) är vän av, lyser i svensk politik och förvaltning med sin frånvaro. Det bidrar, tror jag, till att det mesta rullar på i gamla banor. Alltså hoppas jag att du fortsätter vara ”a pain in the ass” för etablissemanget.
    Torsten Welin, numera pensionerad skolfux.


    • Hej Torsten,

      Tack för dina positiva ord. Jag lovar att ta nya tag och göra mitt bästa för att fortsätta belysa det som jag tycker behöver rättas till.

      Trevlig sommar!


      • Tack, detsamma!


  2. I Kalifornien i slutet av 60-talet, så genomlevde en grupp hippies en process som kom att innebära att de tvingades att ”lära om” en av livets riktigt grundläggande visdomar.

    I en revolt och strävan av att återgå (övergå) till en idealiserad ny världsordning, så kastade man ut många gamla normer och riktlinjer för hur man bör agera och leva. En av de saker som man kom att kasta ut i den processen, var tankar och ideer kring personlig hygien, som att duscha och tvätta sig, att tvätta kläder och sängkläder, att inte dela tandborstar med varandra o.s.v.

    Till en början hände inte så mycket, men efter ett tag, så började läkarna vi en intilliggande klinik att stöta på märkligt sjukdomar och fenomen. Sjukdomar som ingen levandes läkare sett exempel, och som försvann från människan för så länge sedan att de inte ens hade fått latiska namn. Saker som, (jag har bara namnen på engelska), ”the mange”, ”the grunge”, ”the itch”, ”the twitch”, ”the scroff”, ”the rot” o.s.v.

    Sjukdomar som i viss mån bara levde vidare hos boskapsdjur.

    Vad dessa hippies fick lära sig, den kliande och ruttnande vägen, var en mänskligt erfarenhet som vävts in i normer och värderingar så totalt, och för så länge sedan, att kunskapen om dess värde sedan länge förbleknat i historien.

    Vad som krävs för att komma tillrätta med skolan, tror jag, är att på ett liknande sätt ”lära om” ett antal andra grundläggande mänskliga visdomar som (på liknande sätt försvunnit in i historiens dimma) och som vi (i vår hybris) tappat bort på vägen.

    Inte minst värdet av, och konsten att kunna avkräva personligt ansvar (på alla nivår). Något som egentligen borde vara fullständigt kristallklart.

    Myndighetspersoner och tjänstemän som begår allvarliga fel genom underlåtenhet eller bristande kompetens, bryter mot lagar och regler eller aktivt motarbetar demokratiska fattade politiska beslut, måste personligen (i mina ögon) straffas hårt och konkret genom att t.ex. få sparken, åtalas och kastas i fängelse.

    En trevlig sommar och en riktigt god semester själv!


    • Nicklas,
      Tack för en trevlig anekdot. Ja, det är nog en hel del som behöver göras om från början och kanske behövs lärarutbildningen läggas ner helt och hållet och startas upp på nytt av andra människor än de som sköter den idag. Jag fick via en god vän höra att en hög tjänsteman inom det politiska etablissemanget (dock inte PIE) hade givit upp på lärarutbildningen och uttryckte att det nog inte gick att få ordning på den. Då har det gått långt.

      Tack för ditt engagemang och stöd för den här bloggen. Och att du hela tiden kommer med nya infallsvinklar och stöd som jag inte kan uppbringa i t.ex. forskning. Tack för det och trevlig sommar! Vi hörs igen i höst. Då kommer jag med en bortglömd, men ack så viktig del av svensk skola – den lärarledda undervisningen.


      • Johan,
        Det är en charmig berättelse på många sätt, men, med ett mycket allvarligt underliggande strukturellt budskap, vilket (i mina ögon) gör den oerhört värdefull.

        När de progressiva (politisk influerade) ideologerna inom skolan påbörjade sitt korståg med siktet inställt på radikal förändring i början av 1900-talet, så kastade man (som jag ser det), mer eller mindre på ett bräde, ut mer än 4000 år av ackumulerad erfarenhet av att lära barn att läsa och skriva.

        Vad man inte verkar ha reflekterat över, (lika lite som hippisarna i Kalifornien), var att en del av de regler, normer, värderingar, metoder och principer som existerade, sannolikt inte var godtyckliga, eller manifesterade ett borgeligt förtryck av en underklass, utan byggde på praktiska erfarenheter och kunskap av vad som defacto fungerar, eller inte fungerar.

        På samma sätt som normer och värderingar som ”tvingar” människor att sköta sin hygien, inte är en ”härskarteknik”, utan en väldigt värdefull mänsklig insikt.

        Jag tror lärarledd undervisning är just precis en annan sådan ackumulerad mänsklig erfarenhet, så jag ser fram emot dina funderingar i höst.

        ”kanske behövs lärarutbildningen läggas ner helt och hållet och startas upp på nytt av andra människor än de som sköter den idag”

        Mot bakgrund av vår erfarenhet och kunskap från bl.a. den privata sektorn, så skulle jag säga att den slutsatsen är fullständigt uppenbar. Det är den rosa elefanten i rummet som få verkar vilja kännas vid, i alla fall officiellt (än så länge). Men vilken politiker idag har integriteten och styrkan som krävs för att sätta ned foten och genomföra detta?

        ”Tack för ditt engagemang och stöd för den här bloggen.”

        När det kommer till mitt engagemang för skolan, så drivs jag nog väldigt mycket av mitt samvete, och, att i ljuset av den katastrof som vi (i mina ögon) i hög fart närmar oss, i alla fall försöka göra vad jag kan och förmår. Vi måste (tror jag) verkligen sträcka ut händerna och hjälpa varandra här, och jag hoppas att många fler människor utanför skolans värld på allvar börjar att läsa på och engagera sig djupare i dessa frågor innan det är på tok för sent. Om inte annat, så av rent egoistiska skäl, som att kanske kunna ”rädda” sina egna barn.

        Jag tror du gör en oerhört viktig insats i detta arbete!


    • Nicklas, jag delar din syn på behovet att ”lära om”. Dessutom skulle jag vilja att man i högre grad överväger inkrementella förändringar. När det gäller en sådan fråga som förstatligande av skolan är det svårt att göra i små steg, men det finns det finns andra frågor där man kan ta saker i steg. Ett exempel är diskussionen om ämnesbaserat gymnasium i stället för kursbaserat.
      Jag hoppas att man inte tar steget direkt över till ämnesgymnasium. I stället önskar jag att man slår ihop de kurser i samma ämne som ingår i ett gymnasieprogram. Exempelvis kan man skapa en stor kurs svenska, i stället för att ha tre 100-poängskurser. Sedan kan man låta detta pågå flera år, kanske bara på hälften av landets skolor. Analysera erfarenheterna och fatta därefter ett nytt beslut.


      • Niklas Z,

        ”Dessutom skulle jag vilja att man i högre grad överväger inkrementella förändringar”

        Håller helt med. Det är (i mina ögon) inte en slump att både evolutionen som nästan all (mänsklig) teknisk, social, vetenskaplig och industriell utveckling sker på detta sätt. Att ta ett stort kliv rakt ut i det okända, slutar (som jag ser det) nästan alltid i katastrof eller stora problem, om det så gäller en nytt flygplan, protein eller samhällsorganisation.

        Men även små förändringar bär i mina ögon (stora) risker, så jag hoppas vi också kan korrelera detta med normer för en stegvis testning och utrullning av nya ideer, konceptuellt motsvarande vad vi ser när det gäller läkemedel och medicinsk teknik idag. Där man gradvis tittar på först säkerhet och sedan validerar effekt, samtidigt som man expanderar försöksgruppen till fler och fler individer.

        Försiktighetsprincipen gäller ju nästan generellt idag, med bl.a. skolan som anmärkningsvärt undantag. Samma personer som kan förfasas över genmodifierade livsmedel och nya kemikalier och i dessa situationer högljutt kräver fullständiga garantier för säkerhet, är helt ok med nya helt otestade metodiker och psykologiska interventioner i skolans värld.

        Det är för mig fullständigt obegripligt.


    • Nicklas, du har mycket intressanta kommentarer, speciellt längre ner när du hänvisar till ”evolutionen” och vad vi kan lära oss av den.

      Här menar jag att vi bör skilja på två evolutioner, en biologisk och en kulturell, se t.ex.
      Pontus Strimling, Magnus Engqvist & Kimmo Eriksson (2009)
      ”Repeated learning makes cultural evolution unique”.

      Patrik Lindenfors, Fredrik Jansson & Mikael Sandberg (2011) ”The Cultural Evolution of Democracy: Saltational changes in democracy” har tillämpat teorin om kulturell evolution på utvecklingen av demokrati i världen (kan gå i båda riktningarna) från slutet av 1800-talet fram till 2010. (sex indikatorer undersöktes). Denna process går i genomsnitt mycket snabbare än vad vår ”beprövade erfarenhet” kan föreställa sig.

      Som sociolog ser jag olika aktörer inblandade när det gäller skolans utveckling, t.ex. lärarförbund, politiker, lärare, lärarutbildare, forskare etc. Dessutom ser jag olika ideer, förslag – på hur skolan kan bli bättre, t.ex. mer beprövad erfarenhet, mer riktigt vetenskap, bättre kvalitet, bort med progressivism etc. Av kommentarerna att döma finns det en del skiljelinjer i uppfattningar både vad gäller aktörer och idéer som bör tas tag i.
      Någon enande länk behövs med andra ord. Är denna enande länk Johan Kant? Jan Björklund? Inger Enkvist? eller…?

      Dessutom saknar jag en koppling till omgivande samhälle. T.ex. uttrycker Inger Envkist i några tidningsartiklar en kritik mot att kunskap har använts som medel för social utjämning och/eller som medel för ekonomisk tillväxt. ”Kunskap har ett värde i sig”, menar hon (och många andra inom akademin). Men har kunskap ett värde i sig i dagens skoldebatt? Räknar vi inte in kunskap som ett s.k. humankapital och ett ekonomiskt konkurrensmedel?

      Eller hur kan vi förklara att t.ex. i Kina satsar man på genforskning för att höja barnens prestationer. Se t.ex. http://www.friatiden.se/genforskning-ska-gora-framtidens-kineser-annu-smartare

      Och hur förhåller sig lärarna och skolan till ett omgivande samhälle som fortsätter att digitaliseras? Se t.ex. morgondagens Almedalsseminarium ”När tar robotarna över politik och media”?
      http://www.almedalsveckan.info/event/user-view/43177?redir=%23ejdx_1


  3. Håller med om att matematiklyftet inte var bra. Det handlade uteslutande om dessa förmågor. Mycket bättre hade varit om lyftet hade tagit avstamp i boken ”Milstolpar och fallgropar i matematikinlärningen” ”Matematikdidaktisk teori om misstag, orsaker och åtgärder” av Bentley&Bentley. Det är en bok som jag varmt rekommenderar till matematikintresserade.

    Tack Johan, för detta läsår. Vi ses till hösten!
    /Tommy


    • Tack själv Tommy!


  4. Trevlig sommar själv Johan! Ser framemot fortsatt läsning i augusti.


    • Trevlig sommar Patrik!


  5. Johan

    Jag håller med om att Jan Björklund är den ende politikern som förstår och vågar beskriva skolans problem. Lärarkåren har tyvärr inte samma åsikt (framförallt lärarförbundet)! Det gör att jag är ganska pessimistisk till ett ordentligt omtag när det gäller kunskapsfokus, undervisningsmetoder, ordning och reda i klassrummen, utveckling av lärarnas ämneskunskaper etc.

    Jag har god inblick i utvecklingen vid flera gymnasieskolor och det pekar åt helt fel håll för närvarande. Man etablerar mer och mer av det som varit förödande i grundskolan under 20 års tid. Lärare som kommer från grundskolan till gymnasiet vittnar om detta. Skolledningar styr upp lärarnas arbetsmetoder med hjälp av förstelärare som politrucker. Eftersom majoriteten av lärarna inte motsätter sig denna utveckling går det som smort.

    Du hade uppe Inger Enqvists bok i ett debattinlägg. Jag har inte läst boken än, men har varit med i utvecklingen sen slutet av 60-talet. Det är helt rätt att vänsterpolitiker och PIE redan i på 70 – talet startade processen med att förändra skolan till det den är idag, men majoriteten av lärarna fortsatte sin undervisning efter eget huvud. Därför kunde Sverige så sent som 1995 uppvisa toppresultat i TIMSS, såväl i gymnasiet som i grundskolan. Därefter har det gått brant utför! Ska det till en förändring måste majoriteten av lärarna och skolledarna vara med på tåget.

    Jag tror att vi har samma åsikt i de flesta skolfrågor. En av dina styrkor är att du inte låter allmänpolitiska ideologier påverka det du skriver om skolan utan låter skolans bästa vara målet. Jag hoppas du fortsätter ditt enträgna arbete och önskar dig en trevlig sommar trots allt regnet.


    • Hej Hans-Gunnar,
      Jag upplever också att vi nästan alltid har samma syn på skolan och läreriet. Det du skriver håller jag med om men jag hoppas att det går att vända skolan. Men jag blir emellanåt också väldigt skeptisk och blir desillusionerad.

      När det gäller Inger Enkvist så står hon precis för det som jag hela tiden lyfter fram: En lärare med djupa ämneskunskaper som leder lektionerna. Du kommer tycka mycket om Enkvist.

      Trevlig sommar!


  6. Trevlig sommar!
    Monika


  7. Johan, eftersom du verkar vara en vettig person undrar jag om du kunde förklara en sak för mig? Detta sägs helt utan ironi, utan enbart av nyfikenhet. Du, liksom många andra, kommer in på löner som något avgörande för rekrytering till läraryrket: ”Om svensk skola åter ska bli bäst i världen tror jag att lärarlönerna behöver ligga på samma nivå som jurister och ingenjörer.” Men titta på söktrycket på utbildningarna till t.ex. journalist, psykolog eller socionom? De yrkena är väl inte kända för sina höga löner, men söktrycket är ändå rejält. Slutsats: lönen har inte den inverkan som många vill göra gällande. Om du inte håller med ber jag dig förklara söktrycket hos t ex utbildningarna som nämns ovan.
    vänligen
    Ulf


    • Jag försöker mig på ett svar innan Johan hinner.
      Man bör klargöra vad som menas med söktryck. Menar man det totala antalet studenter, eller menar man antalet sökande i förhållande till antalet platser? Jag tror att det i praktiken ofta handlar om sökande i förhållande till antalet platser och jag misstänker att antalet platser på socionom-, psykolog- och journalistutbildningarna är betydligt lägre än antalet platser på lärarutbildningarna. Det gör att även om många kan dra sig för dessa yrkesval på grund av lönen, finns det ändå tillräckligt med sökande för att mer än väl fylla platserna.

      Självklart är inte lönen den enda faktorn, men den saknar knappast betydelse. Här är en undersökning som tar upp lönens betydelse för att rekrytera studenter till lärarutbildningen.
      https://res.cloudinary.com/lararforbundet/image/upload/v1387548483/814d519babd9e24fa5ebabd0ad5ab9fca1c528f5/lonerapport_nr9.pdf

      Vissa kategorier av lärare har vi ingen brist på. Ett exempel är ämneslärare i t ex historia och religion på gymnasiet. För dem som är intresserade av dessa ämnen finns inte så många alternativa, välbetalda arbeten. Bristen på lärare i matematik och fysik är däremot stor, men här konkurrerar lärarutbildningen med t ex civilingenjörsutbildningarna om studenterna. Då blir den låga lärarlönen jämfört med ”konkurrenten” ett problem.


      • Tack för intressant svar Niklas. Ändå vore jag intresserad av vad Johan har att säga i ämnet, och nu har du ju tyvärr i all välmening ”lagt upp bollen” åt honom. Ja, med ”söktryck” ovan menade jag antalet sökande per plats. Visst saknas det väl sökande (och lärare) i t ex tyska och andra språk, inte bara i NO -ämnen? Vad gäller en enkät från Lärarförbundet får du ursäkta om jag är aningen skeptisk, det är väl självklart att ett fackförbund vill visa på den slutsatsen? Handen på hjärtat, om du är lärare, tänkte du på lönen den gången du gjorde ditt yrkesval? Jag tror ärligt inte att de flesta ungdomar gör det. Jag kan bara relatera till mig själv som 20-åring: inte valde jag med plånboken när jag valde att bli civilingenjör i st f lärare (jag är 56 nu….) Vänd på resonemanget: de som vill bli lärare för pengarnas skull vill jag inte ha i skolan.
        Fridens liljor
        Ulf


      • Lärarförbundet är naturligtvis part i målet, men undersökningen gjordes av demoskop och det borde vara fullt möjligt att få fram grunddatan. Det finns flera undersökningar med liknande resultat.
        Att jag tog NO-ämnen i min diskussion ovan var bara som exempel på bristämnen. Moderna språk är ett annat exempel på bristämnen, precis som du nämner. Till skillnad från Ma/Fy så finns där inte alternativa yrkesvägar som är påtagligt bättre betalda. En skillnad är nog att få elever i gymnasiet är så intresserade av språk att de i vilket fall är beredda att viga en yrkeskarriär åt den banan.
        När det gäller mitt eget yrkesval så är det inte särskilt representativt. Efter gymnasiet och värnplikten så valde jag att läsa teknisk fysik och jobbade som civilingenjör i många år. När jag var 44 började jag läsa in pedagogik för att erhålla lärarexamen och fick min första anställning samtidigt som jag erhöll lärarexamen, i januari 2009.
        För mig var lärarjobbet inget alternativ när jag var runt 20. Det var lågbetalt och efter 12 år som elev i skolväsendet ville jag ut i en annan miljö. Av olika skäl kom jag under första halvan av mitt yrkesliv att att dra in så pass mycket pengar att jag hade frihet att välja att jobba med precis det jag hade lust med. Så jag befann mig i en helt annan ekonomisk sits än de allra flesta som i unga år funderar över sina yrkesval.
        Sedan håller jag med dig om att ”de som vill bli lärare för pengarnas skull vill jag inte ha i skolan.”
        Läraryrket ska inte vara ett kall, men det ska inte heller vara så att de som till större delen motiveras av pengar ska befolka klassrummen. Men det finns en väldigt bred son däremellan. Jag vet inte exakt hur många lärare det behövs i Sveriges skolor, men troligen är det fler än 100 000 lärarbefattningar som vi har i svenska skolor. Det är en väldig stor del av arbetskraften jämfört med de allra flesta yrken. Vi kan inte räkna med att det finns så många människor som är ämneskunniga, pedagogiska, goda ledare i klassrummet och dessutom är beredda att acceptera en lägre län än vad de skulle få på annat håll. Lönefrågan handlar om att locka över de som står och väljer mellan flera alternativ som alla verkar lockande. Skolan behöver även dessa, inte bara eldsjälarna, för de senare är inte tillräckligt många.
        Med detta sagt så är det också värt att framhålla att arbetsvillkoren är en annan väldigt tung faktor att se över. Lönen är definitivt inte allt, men det tror jag är en ganska utbredd insikt.


    • Ulf,
      I stort har du rätt, men skolan har befunnit sig i kris under så lång tid och läget är allvarligt. Dessutom har kommunerna, SKL och PIE monterat ner läraryrket under lång tid. Därför behöver drastiska åtgärder vidtas. Hög lön lockar studenter, inte minst toppstudenter.


      • En sak till Ulf. Klart vi inte ska ha studenter som väljer lärarutbildningen för pengarna, alltså att det är därför de ska bli lärare. Men det handlar om ett allmänt förtroendeskapande för lärare och skolan. Om stat eller kommun är beredda att betala bra för lärare visar handlingen att man tycker jobbet är viktigt. Och då talar jag inte om bristlärare eller marknadskrafter, utan om en häftig satsning på läraryrket. En del skulle säga att alla lärare inte är värda 10 tusen mer i månaden, vilket säkert stämmer, men det är systemet som måste se till att lyftas. Sedan kan man också ställa professionella krav på en välutbildad och välbetald lärare – oavsett dennes kompetens. Du kan inte ha 40-50 tusen i månadslön och sedan misslyckas med 20% av eleverna. Detta ställer krav.


  8. Niklas, Johan, jag tackar för intressant diskussion. Märkligt nog liknar min situation den som Niklas befann sig i vid 44 (jag behövde alltså ca 10 år mer för att komma dit.) Jag har tjänat bra med pengar de senaste ca 25 åren, och tänkte att nu skulle jag ägna de sista tio åren fram till ålderspension åt något annat, varför inte förena nytta med nöje och skola om mig till lärare. Jag tänkte att det borde vara skäligen attraktivt med en lärare i ma/fy som är erfaren civilingenjör. Det som hände när jag kontaktade Göteborgs Universitet kunde bli till ett intressant kåseri i händerna på en mer begåvad skribent. Hur som helst, jag lade lärarplanerna på hyllan, och tänkte att ”det här är ett samhälle som inte vill ha lärare”. Jag har även i sociala sammanhang träffat rektorer som beklagar sig över att de inte hittar några mattelärare inför kommande termin, vilket jag har bemött med ”jag ställer upp, ta mig”. Icke. ”Du är inte behörig.” Nej, men en obehörig borde vara mer än noll behöriga….:) Jag skriver inte detta för att beklaga mig, jag är som sagt hyfsat ekonomiskt oberoende, det är mer en stillsam undran över var vi är.
    /Ulf


    • Ulf,
      Utan att veta mer än vad du skriver så måste jag säga att det är märkligt. Alla civilingenjörer är intressanta, om de sen är pedagogiskt kunniga är en annan sak. Men rent kunskapsmässigt är det inget snack om att ingenjörerna behövs.

      Att vara behörig handlar om att ha läst pedagogik, något som Göteborgs universitet skulle kunna ha hjälp till med.


  9. Jag kan inte annat än att hålla med! Skicka/länks fina blogginlägg till alla du tror skulle behövs läsa dem: kommunpolitiker, övriga politiker, lärarförbunden, DN, Skolverket – ja, precis alla som borde ta del sv ditt innehåll! De/man behöver inte ta del av allt du skriver eller tycker att det är du skriver är rätt, men du har många kloka tankar och känns oerhört kompetent och den kompetensen borde tas tillvara på ett bättre sätt! Hoppas att jag fortfarande är välkommen en sväng i höst, vore fantastiskt intressant! Ha en härlig s☀️mmar! Soliga hälsningar Lotten


    • Hej Lotten,

      Tack för de värmande orden. Tyvärr är det nog ingen chans eller risk, beroende på hur man ser det, att jag ska få möjlighet att komma till tals på andra sätt än då denna blogg. Ja, någon krönika då och då blir det. Men jag har för länge sedan bränt mina broar för att någon beslutsfattare eller annan betydelse- eller inflytelserik person ska lyssna. Skulle jag gjort annorlunda? Nej, för det handlar om att inte göra våld på sig själv, utan stå för det man tror på och ta ansvar för det. Och om jag skulle få välja mellan att vara lågmäld och göra karriär eller köra på som jag gjort hittills så råder det ingen tvekan – jag gjorde om samma resa. För mig handlar det om att stå upp för demokratiska värden, ställa sig på eleverna och lärarnas sida, vägra att foga in sig i ledet (om det är dumheter det handlar om) och helt enkelt peka ut de personer eller organisationer som faktiskt sett till och fortfarande ser till att skolan och lärare går på knäna. För detta har jag fått mycket skit tidigare, men idag är det relativt tyst. Jag klagar dock inte för det, har själv valt denna väg och det är inget synd om mig. Råkar för övrigt jobba i en kommun som är relativt bra, så jag har det bra personligen. Men alla andra…..

      Du är välkommen att höra av dig till mig i höst. // Johan


  10. I bilagan till DN finns en artikel om återträffen med en av mina gamla elever och i min ruta står det att jag läser din blogg. Jag hoppas att fler och fler hittar den, 1000 tack än en gång för ditt engagemang. Må du ha styrka att fortsätta kampen, du är så viktig!


    • Hej Ivan,
      Jag hörde någon nämna det, men inte att det var du och inte att det var i den artikeln. När kom artikeln i DN?

      Tack för positiva tillrop. Jag ska försöka kämpa på några år till. Har för övrigt en bloggserie på gång om undervisning som kommer dra igång lagom till skolstarten.


      • Den publicerades i Almedalens tidning och i DN (ej nätupplagan) den 2 juli.

        Ser fram emot att läsa och sprida serien om undervisning, respekt!


      • Hej igen Ivan,
        Det tackar jag för. Spännande om det blev större spridning, även om jag tror att min blogg är rätt spridd redan nu, men så klart vill jag att den ska spridas rejält så de frågor jag tar upp diskuteras. Inte nödvändigtvis på denna blogg, utan i lärarrum, på Skoverket, bland politiker och tjänstemän och i media.

        Tack Ivan!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s