h1

Korkad debattör?

30 juli 2016

Det här blogginlägget handlar om språkforskaren Lars Melin som har skrivit ett debattinlägg om läsning i Dagens Nyheter. Inlägget är högst begränsat och visar en brist på kunskap inom läsinlärning och dessutom att Melin befinner sig långt ifrån klassrummet och dagens skola.

Ibland upphör jag inte att förvånas. När människor som borde vara kloka (på grund av den position de befinner sig i) skriver något så korkat så att man baxnar. Nu har det hänt och trots att jag tänkt att min blogg skulle ha sommaruppehåll ett par veckor till kan jag inte hålla mig från att skriva och publicera. Det var samma dag som jag åkte till Storbritannien på semester som Lars Melin, docent i svenska, publicerade ett debattinlägg i Dagens Nyheter (DN), se länk. Där av den långa reaktionsförmågan från min sida.

Melin skriver: ”Läskunnigheten minskar. Det är bra om unga i Sverige läser de klassiska romanerna, men det är förmågan att tillgodogöra sig en rapport eller ett PM som ger dem framgång i livet. Skolans svenskämne kan splittras på två: ett för det litterära kulturarvet och ett för färdigheten att läsa och skriva informativa texter”. Han fortsätter lite längre ner i texten: ” Vi tänker gärna på böcker som klassikerna eller kioskvältarna. Men den långsiktiga kassakon i branschen är ”Körkortsboken” (nu i två varianter). Statistiken är numera svåråtkomlig, men nätbokhandlarnas topplistor ger viss vägledning. ”Charmen med tarmen” och ”Lär dig leva – mindre stress” är dagens topptitlar. Samma fenomen finns i tidningsbranschen. Nyhetsdrakarna är top of mind, men på Pressbyrån finns säkert hundra magasin om fitness, mat, smartphones, hälsa, motorsport, kungahuset och så vidare. Läsning är väsentligt bredare än skönlitteratur och nyheter.

 Det är inte heller så att läsning främst är en fritidssyssla. De allra flesta har skrivna arbetsinstruktioner, får sina uppdrag via datorskärmar och måste följa skrivna normer, anvisningar och standarder”.

Melin gör ett klassiskt misstag som många debattörer gör, han går direkt på vad en vuxen människa behöver i dagens samhälle eller vad samhället har för kravnivå. Ingenting om vägen dit, vilket vittnar om att Melin liksom många andra pedagoger och forskare är långt – väldigt låååångt ifrån dagens klassrum. För det är väl inte så att svenskläraren i årskurs 9 plockar fram kursplanen och berättar för sina elever att de måste kunna läsa en till åldern anpassad skönlitterär bok för att få betyg? Och eleven tänker att det nog är dags att lära sig läsa. Nej du Lars Melin, den där processen har startat långt tidigare, i många fall redan på förskolan. Men när det gäller att få igång läsprocessen är skönlitteratur själva nyckeln, något som Lars Melin verkar förbise. Eller också gör han sig dummare än vad jag tror att han är. Eller också är han en sådan där flummig ”framtidsforskare” som på fullt allvar tänker att vi inte behöver kunna något i framtiden, för allt finns på nätet och i framtiden behöver man ju inte ens läsa, för någon härlig röst kommer läsa upp det för en och dessutom visa grafer och bilder i 3D (ja kanske till och med 4D eller 5D och 6D – för framtidens vetenskapsmän kommer täcka in alla möjliga tänkbara dimensioner). Eller hur mister framtidsforskare himself???? Du vet själv att jag syftar till dig, din superflummare!

Men vem är Lars Melin? Ja, vad jag förstår är han lingvistiker. Vad vet han om läsinlärning? Har han satt sig in i den läsmetodik som finns i Sverige och som bland annat jag redogör för i en bloggserie? Länk. Har Melin förstått att skönlitteraturen är nyckeln in till att läsa de PM och instruktioner som han hänvisar till. Utan tidig skönlitteratur går det inte att läsa mattetalen på högstadiet eller läsa PM på gymnasiet och för den skull klara sig i vuxenlivet. Och körkortsboken – vilket dåligt exempel. Har Melin inte reflekterat över varför den boken blivit så stor? Jo, därför att alla lässvaga pojkar törstar så mycket efter körkort att det trots läsbrister tvingar sig själva till att läsa. Och det går inte snabbt och det är oftast inte med värsta förståelsen, nej det är ett jävla tragglande. Varför? Jo, de har nämligen inte lärt sig grunderna i läsning av skönlitteratur på låg- och mellanstadiet. Vilket har resulterat i att de hoppade över det även på högstadiet. Skolan har helt enkelt svikit dessa grabbar. Och hur vet jag det? Jo, därför att jag har träffat många av dem och sett hur de sliter med körkortsboken. Men så klart inte någon av de elever jag har haft. Ta det som skryt eller hur ni vill, men trots att jag jobbade som lärare i ett språksvagt Jordbro så tillät jag inte mina elever att gå igenom högstadiet utan att läsa mycket skönlitteratur (jag kvackade i svenska). Detta har jag redovisat i min bok Yrke: Lärare, se länk. Hårt? Javisst, men nödvändigt.

Jag talar ju om: ”Lappricka pappricka puddingpastej när jag blir stor ska jag gunga med dig” och ”Men Alfons vill inte sova, han vill inte sova alls”. Eller Kasper, Laura Trenter, Lassemaja, Emil, Femböckerna, Harry Potter och många flera. Böcker som trollbinder barn och som kan få dem att vilja läsa först med föräldrar eller lärare och sedan själva. Böcker som tar dem in i en annan värld – om vuxenvärlden visar dörren in till denna värld för barn och ungdomar. För det är just det Lars Melin, det är i de tidiga åren som denna förtrollade värld kan öppnas och få dem att läsa hela Lassemajaserien eller som en av mina elever, läste hela Harry Potterserien inom loppet av 10 månader. Helt uppslukad! Ja – PÅ FRITIDEN!!! Att den killen fick MVG i svenska året därpå och dessutom fick svensklärarnas pris för bästa novell kan med lätthet kopplas ihop till hans läsning av skönlitteratur. För övrigt heter killen Micke (Mats i boken) och det går att läsa om honom och hans novell i min bok Yrke: Lärare (sidan 91f).

Så varför är Finland så framgångsrika i PISA? Jo, därför att de läser skönlitteratur – har Lars Melin missat detta. Och har Melin missat att läsa sin kollega Per Linells fantastiska bok Människans språk. Denna bok borde varje lärare läsa och definitivt alla lärarutbildare och pedagoger samt språkforskare. Denna bok borde vara kanon, om man nu ens ska tala i dessa termer. Per Linell är professor i språkvetenskap, se länk. I Människans språk tar Linell fram faktorer som påverkas av den språkliga utvecklingen:

  • Varseblivning av olika ting i omvärlden,
  • Förståelse och tolkning av omvärlden,
  • Igenkänning och minnen av ting och episoder,
  • Koncentration och uppmärksamhet,
  • Problemlösning och organisation av tänkande,
  • Bearbetning av emotionella problem,
  • Organisation och styrande av handlingar,
  • Samarbete med andra och påverkan av andra,
  • Utvecklande av social identitet, självförtroende och social gemenskap,

För mig är du en hjälte Per Linell!

Jo, det är så att med språket kommer tänkandet – det hänger liksom ihop. Med språket kan du sätta ord på dina tankar och ta kontroll över ditt liv. Ett välutvecklat språk, som ett barn som har läst mycket har, får detta barn att kunna förklara hur denne känner och tycker. Vill och har för planer, både nu och i framtiden. Dessutom klara skolarbetet, både i form av svåra texter i NO- och SO-ämnen, men även matematiktal i text och instruktioner i slöjd och hemkunskap. Vi snackar här att Per Linell har applicerat Vygotskij rakt av när det gäller språk och tanke – det du Lars Melin! För språk och tänkande hänger samman.

Dessutom plockar DN:s ledare idag (30/7-16) upp förtjänsten av läsning, se länk. Bara rubriken tar oss tillbaka till Per Linell: ”Jag läser alltså är jag” – språk och tänkande! Att barn lär sig glosor. Utöver detta se meningsuppbyggnad och stavning – vilket är betydligt mycket mer effektivt än att köra abstrakta grammatikpass. För visst är det väl så att det är högst otroligt att en person som läst de 7 böckerna om Harry Potter inte stavar fel på ordet trollkarl? Läsning är att lära sig språk och dessutom få ett inre språk som sorterar dina tankar och förstår människors känslor – ja, dina egna känslor också. Det är klart att man kan lära sig att läsa med hjälp av instruktioner både i pappersform och digitalt, eller att läsa faktaböcker och tidningar. Eller att du kognitivt kan utvecklas i en kreativ miljö med konst. Men det är definitivt mycket svårare, dessutom kanske det inte är så att det finns så många utbildade lärare inom denna genre. Nej, det finns inget så effektivt för språklig och kognitiv utveckling som skönlitteratur och det finns mycket sådan text att tillgå för ett litet barn. Dock finns det färre antal PM och skriftliga instruktioner att tillgå för en 7-åring än bra böcker. Så varför denna debattartikel Lars Melin? För mig framstår det hela som korkat och okunnigt att skriva en sådan debattartikel.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

PS: Har Lars Melin totalt missat Martin Ingvars hjärnforskning om läsning? DS

 

Advertisements

52 kommentarer

  1. Tack för det Johan
    Det är bara mycket allvarligare än du antyder.
    Jag var på en föreläsning som handlade om att läsa i böcker och läsa på dator. Det var för två år sedan i Lund på Montessori Europes årsstämma. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad forskaren heter, men has budskap var att när man läser på nätet är läsandet en helt annan process än bokläsning. ”Nätläsning” utvecklar ingen förmåga att läsa en roman eller att kunna förstå en berättelse där inlevelse eller komplexa resonemang är ändamålet.
    Det är helt enkelt en helt annan del av hjäran som aktiveras.
    Så de som tror att elever lär sig LÄSA på dator är helt fel ute.
    Skulle bara önska att fler tog till sig av denna kunskap, men de kanske bara kan läsa korta , förenklade sanningar på nätet.


    • Sten,
      Ja, ofta är läsning på datorer instruktioner, som förvisso kan vara nog så komplicerade och bestå av flera tankeled, men det är ändå inte samma sak. Att läsa skönlitteratur och bygga upp bilder i huvudet. Inget slår det.


      • Självklart finns komplicerade och skönlitterära texter på nätet men frågan är om de texterna läses av någon som inte lärt sig läsa sådana texter utan enbart svappat sig igenom face book, instagram och andra korta meddelanden i sociala medier.
        Många barn som växer upp nu tror att de kan läsa eftersom de kan läsa sådana texter.


  2. Redan under den grekiska antiken, menade Platon att ett barns utbildning startar genom att man skall berätta sagor för barnet. Historielösheten breder ut sig hos vissa debattörer.

    Men, man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden. Du tar upp flera personers tänkande, som inte kräver alltför stor kunskap i historia. Men kanske är det lättare att ta till sig Platons dialoger än Vygotskij även för en debattör på DN. 🙂


    • Helt rätt Monika! Du kan ju din grekiska historia eftersom det är ditt expertämne och jag förstår inte hur denna gamla kunskap fallit i glömska hos vissa.


  3. Jag tycker Melins artikel är bra. Han säger inte att eleverna ska sluta läsa skönlitteratur. I början av skolgången är det väsentliga att eleverna lär sig att läsa och skriva. För det kan skönlitteratur vara ett bra verktyg för många elever, men det är inte självklart att det är det bästa verktyget för alla elever.
    Att läslusten väcks av skönlitteratur och inte sakprosa är inget givet. Så kan det säkert vara för många, men inte för alla.
    Jag tolkar Melins förslag som en inriktning. Målet (det långsiktiga) är att utveckla en förmåga att förstå och skapa texter som är relevanta. Det kan innebära att man börjar med tonvikt på skönlitteratur och gradvis glider över till sakprosa. I gymnasiet bör man definitivt ha gjort det, men tyvärr så anger dagens ämnesplaner för kurserna i svenska att skönlitteratur har en stor plats, vilket jag tycker är helt fel.


    • Niklas,

      Men Melin tar överhuvudtaget inte upp den aspekt som du lyfter fram. Han fokuserar på PM och instruktioner direkt och generaliserar när han tala om skolan – oavsett om det handlar om årskurs 1 i grundskolan eller på gymnasiet. Och han tycker att skönlitteraturen får för stort fokus. Om han nu menar gymnasiet, där elever förvisso behöver lära sig annan typ av text och båda ta till sig den och producera den, varför är han då inte tydlig med det? Och skönlitteraturen på gymnasiet är också viktig. Att läsa litteraturhistoria i svenskämnet och ta del av den skönlitteratur som producerats och utvecklats är nog så viktigt. Så jag anser att Melin är helt fel ute.

      Dessutom är det så att han inte tar upp den läsprocess som behöver starta från år 1 och genom hela grundskolan, heller inte vad språket gör med människan – alltså skönlitteraturen. Istället ser han läsning som en isolerad företeelse, vilket är högst märkligt för en språkforskare. Så jag tycker nog att min sågning är helt rätt.


      • Melins artikel är en debattartikel om ett väldigt stort ämne. Han ger inte sken av att sitta inne med kunskap om hur detaljlösningar ska utformas. Av det skälet kan man inte förvänta sig att han ska ange vilka årskurser i skolan som ska ha mer eller mindre fokus på olika typer av litteratur. Utrymmet som han har medger knappast detta och han själv låtsas inte ha expertkunskaper i det avseendet. Det är helt enkelt inte rimligt att tro att Melin menar att lågstadieelever ska skriva PM och det finns inget som tyder på att Melin inte förstår att vägen är lång från de första stapplande stegen i läsningens begynnelse till att behärska djupa facktexter.

        Du skriver att ” Men när det gäller att få igång läsprocessen är skönlitteratur själva nyckeln, något som Lars Melin verkar förbise.” Först av allt är skönlitteratur ett möjligt verktyg, precis som jag skrev tidigare, men det finns flera möjligheter. Barn som är intresserade av djur, rymden, dinosaurier, medeltidshistoria kan mycket väl få sitt läsintresse väckt genom sådana texter, snarare än skönlitteratur.
        Sedan vet jag inte varför du tror att han förbiser att skönlitteratur kan ha den effekt du framhåller. Det tror jag är en feltolkning av dig.

        En ännu värre feltolkning är dock denna: ” Eller också är han en sådan där flummig ”framtidsforskare” som på fullt allvar tänker att vi inte behöver kunna något i framtiden, för allt finns på nätet och i framtiden behöver man ju inte ens läsa, för någon härlig röst kommer läsa upp det för en och dessutom visa grafer och bilder i 3D (ja kanske till och med 4D eller 5D och 6D – för framtidens vetenskapsmän kommer täcka in alla möjliga tänkbara dimensioner). Eller hur mister framtidsforskare himself???? Du vet själv att jag syftar till dig, din superflummare!”
        Det här är något som du läser in och som jag inte finner minsta skäl att tro att det är en rimlig representation av vad Melin menar.

        Vidare skriver du: ” Har Melin förstått att skönlitteraturen är nyckeln in till att läsa de PM och instruktioner som han hänvisar till. Utan tidig skönlitteratur går det inte att läsa mattetalen på högstadiet eller läsa PM på gymnasiet och för den skull klara sig i vuxenlivet.”
        Det här tror jag rätt upp och ner är osant. Varför skulle man inte kunna klara det?

        Det följande tror jag inte alls att Melin motsätter sig: ”Jag talar ju om: ”Lappricka pappricka puddingpastej när jag blir stor ska jag gunga med dig” och ”Men Alfons vill inte sova, han vill inte sova alls”. Eller Kasper, Laura Trenter, Lassemaja, Emil, Femböckerna, Harry Potter och många flera. Böcker som trollbinder barn och som kan få dem att vilja läsa först med föräldrar eller lärare och sedan själva. Böcker som tar dem in i en annan värld – om vuxenvärlden visar dörren in till denna värld för barn och ungdomar.”
        Jag betvivlar att det är det hans artikel handlar om. Jag tror du har läst den som fan läser biblen.

        ”Så varför är Finland så framgångsrika i PISA? Jo, därför att de läser skönlitteratur – har Lars Melin missat detta.”
        OK, du tror inte att det läses skönlitteratur i väldigt många länders skolor, inklusive den svenska. Alla dessa länder har inte lika bra resultat i PISA.

        Sedan kommer du in på Linells bok, men inget av det du skriver visar att just skönlitteratur skulle vara extra viktigt. Vad är det som säger att de nio punktsatser du tar upp inte lika väl, eller kanske bättre, uppnås genom att läsa sakprosa? Jag kan inte se att det du tagit upp där är ett stöd för skönlitteratur före sakprosa.

        Vidare påstår du: ”Nej, det finns inget så effektivt för språklig och kognitiv utveckling som skönlitteratur och det finns mycket sådan text att tillgå för ett litet barn.” OK, det finns mycket skönlitteratur för barn, det är sant, men i övrigt saknas belägg för det du påstår. I själva verket är det nog fel, i alla fall vad gäller kognitiv utveckling.

        Avslutningsvis skriver du: ” Dock finns det färre antal PM och skriftliga instruktioner att tillgå för en 7-åring än bra böcker. Så varför denna debattartikel Lars Melin? För mig framstår det hela som korkat och okunnigt att skriva en sådan debattartikel.”
        Jag tror att Melin är väl medveten om att det är svårt att hitta PM som passar för en sjuåring och hans avsikt med artikeln är knappast att lågstadielärare ska ta bort skönlitterära böcker som används idag och ersätta dem med PM. Det är så osannolikt att han skulle förespråka något sådant.
        Jag brukar nästan alltid gilla det du skriver Johan, men den här gången tycker jag att ditt inlägg är betydligt mer korkat än Melins artikel.

        Till sist en kommentar till ditt svar till mitt förra inlägg. Du skriver ”Och skönlitteraturen på gymnasiet är viktig. Att läsa litteraturhistoria i svenskämnet och ta del av den skönlitteratur som producerats och utvecklats är nog så viktigt.” Varför skulle detta vara viktigt. Jag tror det finns betydligt viktigare saker att lägga tid på i undervisningen av gymnasieelever.


      • Niklas,

        Om vi tar en sak i taget, för det blev ju ganska mycket.
        1. Om man skriver en debattartikel om skolan och pekar på att det är förmågan att behärska PM och den form av text istället för att fokusera på skönlitteratur – när ska man göra det? Klart att det är ett väldigt spann i år 1 eller år 1. Men det var går gränsen? Varför tydliggör inte Melin att han pratar om senare delen av grundskolan och gymnasiet utan istället för att slå mot skönlitteraturen? Man kan tycka att jag väljer att feltolka, men jag väljer att lyfta fram en otydlighet hos Melin.
        2. Klart att barn som är intresserade av specialintressen ska läsa denna typ av text och det görs i skolan idag, men varför polarisera med skönlitteratur? Den typen av faktatext eller sakprosa anser jag inte har alls samma möjlighet till att få igång läsningen som skönlitteratur har. Detta säger jag utifrån mina egna erfarenheter av att ha jobbat 7 av 9 år som svensklärare på högstadiet, både med skönlitteratur och facklitteratur och där jag har sett framförallt pojkar som varit lässvaga välja facklitteratur. Alltså inte någon forskningsrapport jag läst.
        3. Jag ställer frågan om han är flumforskare, men säger inte att han är det. Den passningen går till specifikt en person som inte är Melin.
        4. Enligt mina erfarenheter är det sant. Jag har själv, med egna exempel upplevt många år av undervisning när det gäller elever som har läst både skönlitteratur och facklitteratur (sakprosa). Alltså inget vetenskapligt. De elever som är bokslukare och som läser massor av skönlitteratur klarar galant av de textbaserade mattetalen, medan de elever (till stor del pojkar) som drar sig för att läsa böcker och kanske bara ligger på LUS-punkt 17, mycket tack vare att de valt att läsa fackböcker och tidningar, t.ex. datortidning eller böcker om bilar har betydligt svårare. Jag har haft många elever som jag tvingat läsa skönlitteratur och några av dem har även efter gymnasiet återvänt till mig och berättat att de enda fyra böckerna de läste var de som jag tvingade dem att läsa.
        5. Nej jag har inte läst artikeln som fan läser bibeln. Jag tror inte heller Melin motsätter sig detta, men det är en dimension som han inte tar upp och som jag tycker är viktig och som jag vill peka ut.
        6. Jo jag tror att det läses massor av litteratur i många länder. Men i detta fall tog han upp Sveriges PISA-resultat. Så menar han att skönlitteraturen inte är det som är viktigt för framtiden för att unga människor ska klara sig. Och åter igen handlar det om en kort period av en 12-årig skolgång (om vi räknar in gymnasiet) eftersom Melin inte begränsar sig. Finland ligger som bekant i topp i PISA och i Finland finns en lästradition när det gäller Skönlitteratur. Bara den aspekten. Sedan kan man ju lägga till den taskiga läsmetodik som vi har i Sverige.
        7. Dessa punkter uppnås verkligen inte bättre av sakprosa. Verkligen inte!
        8. Jag tror inte att det är fel när det gäller kognitiv utveckling för barn när det gäller skönlitteratur. Har bara mina personliga erfarenheter att gå efter och inget vetenskapligt stöd – i alla fall inte som jag kan plocka fram just nu.
        9. Klart att inte Melin förespråkar att skönlitteratur ska plockas bort från lågstadiet. Men om man diskuterar skolan och gör det på en sådant sätt som Melin gör gäller det faktiskt att vara lite mer tydligt än vad han har varit. Han fick ju också personer som reagerade på det han skrev och lämnade replik, dessutom skickade ledaren i DN i går (lördag 30/7) också en passning till Lars Melin: http://www.dn.se/ledare/huvudledare/jag-laser-alltsa-ar-jag/
        Så det är ju inte bara jag som reagerat och ”läser Melins artikel som fan läser bibeln”. Självklart står det i din fulla rätt att tycka att jag är korkad, men jag står fast vid att jag tycker Melins artikel är riktigt korkad.
        10. Litteraturhistorien och få aspekter på hur människor tänkte förr och beskrev både samhälle, tänkande och läsande är väsentligt för unga människor. Jag kom själv ihåg när jag genomgick detta stålbad, jag såg när några av våra ungdomar på Jordbromalmsskolan i årskurs 9 läste Romeo och Julia (inte i min klass) och hur de blev tagna av detta och jag märkte hur min egen son blev berörd av att läsa både Jane Austen och August Strindberg. Inte så att han älskade det, men det hände grejer i grabbens huvud. Vi blir påverkade kognitivt att förhålla oss till denna litteratur.


      • Niklas Z

        Här är mina synpunkter och frågor.

        Jag har läst Melins debattinlägg, samt replikerna från tre andra, samt hans egen slutreplik. Det som saknas i inlägg och slutreplik är en utgångspunkt i barns utveckling och om deras värld, som är olik den som är tonåringens och den vuxnas värld.

        Många tänkare under historiens gång och i nutid vittnar om betydelsen av att ta detta i beaktande. Att sjuåringar rent generellt har nått en utveckling liknande vuxenvärldens, som innebär att de kan ta till sig instruktioner och fakta, utan att den så att säga finns i bakgrunden i sagor mm, är en tro som tyvärr den traditionella pedagogiken under de senaste århundranden har haft.

        Melin skriver: ”Jag har inte de pedagogiska eller de skolorganisatoriska lösningarna.” Ändå verkar han vara helt säker på vad som är det rätta ordförrådet för att kunna förstå andra typer av texter. ”Man säger att skönlitteraturen ger oss ett stort ordförråd, men den ger oss inte rätt ordförråd. Den som bara läst finlitteratur klarar inte Pisa, högskoleprovet, livet och jobbet.”

        Nu är det ju inte endast finlitteratur som eleverna i ungdoms- och gymnasieskolan läser. De examineras ju inte i endast litteratur, dvs. svenskämnet utan i en hel del andra ämnen också.

        I slutrepliken redovisar han tre punkter,
        1. ”Fiktion är hittepå medan information är på riktigt. Det är en svindlade läsupplevelse att flyga med Biggles, men vill vi veta hur planet alls kan lämna marken får vi söka annan litteratur. Informationstext är för den nyfikne, fiktion för den som vill uppleva.”

        Menar han här att all skönlitteratur är hittepå. Det finns massor av skönlitteratur som utgår från vad som är riktigt, men som i dess form görs tillgänglig. För att överhuvudtaget vilja få veta hur planet kan lämna marken, behöver vi väl ha kommit i kontakt med hur det är att flyga. Det kan vi göra antingen genom att flyga på riktigt eller genom lånad erfarenhet (Vygotskij) få en upplevelse av det.

        2. Skönlitteraturen penetrerar konkreta skeenden men lär oss inte att tänka abstrakt. I bok efter bok möter vi hjälte efter hjälte, men begreppen hjälte och skurk, det får läsaren klura ut på egen hand.

        Detta att ge läsaren en möjlighet att klura ut saker på egen hand, öppnar upp för att denne lär sig tänka självständigt, samt utveckla förmågan att lösa problem på egen hand, utan att behöva läsa en instruktion (även om sådana också behövs och ibland är en förutsättning). Det kan ju finnas olika vägar till en lösning, olika tolkningar om vad som gör att någon blir en hjälte och vad som är en skurk. Det finns inte alltid ett entydigt svar på det. En och samma person kan ses vara en hjälte eller en terrorist, beroende av situationen. Men det viktigaste är här att eleven utvecklar förmågan, för att öht kunna följa en instruktion (som inte alltid är så enkel att göra).

        3. Skönlitteraturen vill fascinera oss, mystifiera och associera, medan informationsprosa vill vara explicit, klar och entydig. Det är bara i informationstexten vi kan syna argumenten, jämföra med annan information, ifrågasätta och tänka kritiskt. Den som frågar sig om Pippi Långstrump är en realistisk person har missat hela poängen”.

        Ja, men frågan uppstår om vi lär oss hur man lär sig syna argument om vi startar i instruktions- och informationstexter. Det kanske Melin heller inte menar, men i vilken årskurs skall skolan börja med denna typ av texter? Det framgår inte i hans inlägg och slutreplik.

        Dessutom finns det möjlighet att både ifrågasätta och tänka kritiskt när man läser skönlitteratur. När elever läser skönlitteratur kan skolan och lärare diskutera det eleverna har läst? För det är ju skolan vi talar om.

        Han avslutar med att skriva:

        ”Skönlitteratur och informationstext står inte aggressivt mot varandra. De har olika domäner, olika funktion, olika språkliga och grafiska uttrycksmedel och de kräver olika slag av inskolning. Men de borde ha samma existensberättigande. Om inte går det tokigt både i Pisamätningar och livet.”

        Som jag ser det, utifrån mitt pedagogiska och (filosofiska) perspektiv, förutsätter de oftast varandra. Men även här är Melin säker, trots att han inte har enligt egen utsago de pedagogiska lösningarna, att de kräver olika slag av inskolning.

        Jag håller alltså med Johan, utom epitet korkad debattör.


      • Svar till Johan först.

        1. Melin lämnar inga ledtrådar till när en övergång ska ske. Antagligen beror det på två saker. i) han vet inte exakt och ii) det rör sig om en gradvis övergång, kanske i olika takt för olika elever. Men det viktiga är att peka på behovet av att efter hand förflytta tyngdpunkten i val av litteratur. Det handlar om gradskillnader, inte antingen eller.

        2. Just det du skriver här är en typ av erfarenhet som jag är mycket misstänksam emot. Du beskriver en korrelation, men det intressanta är i vilken riktning kausaliteten går. Den som är en god läsare behöver inte kämpa med texten i samma grad som en mindre god läsare och då är det kanske inte så konstigt att lässvaga pojkar har lättare att hitta energin för facklitteratur som intresserar dem, än för skönlitteratur. Kort sagt, jag ger inte mycket för den här sortens erfarenheter. Tvärtom tror jag det är viktigt att skolan blir bättre på att kritiskt granska den.

        3. OK.

        4. Du tar bland annat upp mattetal, vilket jag ska fokusera på. Återigen handlar det om korrelation vs kausalitet. Det finns nämligen goda skäl att anta att det är den matematiska förmågan som gynnar andra ämnen, inklusive läsning, än tvärtom. Jag läste en amerikansk undersökning där de undersökte elevernas förmågor i grundskolans inledning i flera avseenden: läsförmåga, matematisk förmåga, olika kognitiva och personliga egenskaper, såsom tålamod, förmåga att följa instruktioner, osv. De jämförde sedan dessa resultat med hur eleverna presterade i slutet av grundskolan och det visade sig att i alla avseende var den matematiska kompetensen den bästa prediktorn för akademisk framgång, inklusive läsförmågan. Detta är bara ett exempel av många som tyder på att kausaliteten går i motsatt riktning mot den du tänker dig.

        5. Jag vidhåller att du läser in mycket i artikeln som inte står där, men det är inte väsentligt för sakfrågan om skönlitteraturens roll.

        6. Melin tog upp PISA som en indikation på att läsförmågan sjunkit och ditt argument om Finland rör en annan sak. När det gäller svensk läsmetodik har jag inga invändningar mot det du skriver.

        7. Det vore bra med någon form av belägg. Men en av punkterna, nämligen den om problemlösning och organisation av tänkande, faller närmast på sin orimlighet.

        8. OK. Du har inte mer än personliga erfarenheter. Det är säkert så att läsning av skönlitteratur bidrar till kognitiv utveckling i viss mån, men det räcker inte som motivering till att den skall ingå, eller i vilken grad den skall ingå. Frågan här var ju läsning av skönlitteratur eller sakprosa. Jag tror ju att det finns andra alternativ som bättre leder till kognitiv utveckling än skönlitteratur.

        9. Ja, visst skulle man kunna önska sig ett svar på den frågan, men det går inte att reda ut på det ringa utrymme som stod till buds. Därför är det mer rimligt att se Melins inlägg i debatten som en vilja att klargöra vad läsutvecklingen långsiktigt bör syfta mot. Jag har stött på åtskilliga lärare i svenska som inte har detta mål, utan som har skönlitteratur och litteraturvetenskap som mål.

        10. Varför är litteraturhistorien väsentlig? Och ska eleverna få veta något om hur människor tänkte förr är sakprosa inom historieämnet ett bättre alternativ. Jag är ingen stor vän av Hatties arbeten, men en sak som han kan få cred för är att han betonat vikten av att inte göra det som är ganska bra, om det finns en annan metod som gör det bättre. Sakprosa inom historia och samhällskunskap är mer lämplig.
        Visst påverkas man av det man läser, men det är inget specifikt argument för skönlitteratur.


      • Hej igen Niklas,
        1. Klart att det beror på gradskillnad, men varför påtalar han inte det? Varför polariserar han?
        2. OK, då är vi oense där. Om jag skulle orka kanske jag skulle kunna gräva fram forskning och rapporter när det gäller detta, t.ex. Martin Ingvar. Men jag började jobba idag så jag vet inte om jag hinner det. Vi får se.
        4. Svårt för mig att säga när det gäller detta du hänvisar till, jag kan bara gå på mina egna erfarenheter. Från Stockholmsprovet i årskurs 3: ”Lisa lägger fyra lika långa pinnar i en rad. Hela raden blir två meter. Hur lång blir raden om Lisa har sex pinnar?” En elev som inte läser tillräckligt bra kan inte avkoda och hålla alla de tankeled som finns i lästalet i huvudet. Oavsett hur ”matematikbegåvad” personen är.
        5. Nej
        6. Den Finländska lästraditioner rör exakt det som Melin tar upp.
        7. Varför faller det på sin egen orimlighet?
        8. Som vad då? Kanske finns det, t.ex. om barn växer upp i ett diskuterande hem där föräldrar kontinuerligt diskuterar politik, naturvetenskap, litteratur, matematik, religion och så vidare. Men hur många barn gör det? Hur många barn växer inte upp under povra kognitiva förhållanden. Då är skönlitteraturen en språngbräda in i språkets och tänkandets värld.
        9. Vi skulle inte ens ha den här debatten om alla elever läste flytande när det lämnande årskurs 3 (LUS-punkt 15) och bokslukade i årskurs 6 (LUS-punkt 18). Och det finns mycket litteratur för att nå dit.
        10. Se tidigare svar.


      • Här kommer svar till Monika

        Inledningen: Jag tror som sagt inte att Melin ifrågasätter att sjuåringar har andra förutsättningar än sjuttonåringar.
        Att ha en uppfattning om vilket ordförråd om är mest användbart är en annan sak och vad talar för att skönlitteratur skulle ge ett större/bättre ordförråd? Han har definitivt en poäng.

        1. Visst kan skönlitteratur ta sin utgångspunkt i verkligheten (och gör det ofta), men det framgår sällan i en skönlitterär bok var gränsen går mellan sådant som är verklighet och vad som inte är det.

        2. På denna punkt liknar din argumentation en linje som ibland framförs av förespråkare för humaniora. Du skriver om ” tänka självständigt”, ” utveckla förmågan att lösa problem på egen hand”. Vad är det som talar för att skönlitteratur har en särskild förmåga att bidra med detta? Jag saknar argument för varför skönlitteratur är ett ovanligt lämpligt verktyg för detta.
        Läs gärna texterna i följande länkar, som jag tycker är utmärkta svar på likartade synsätt:
        https://dndebattbetyg.wordpress.com/2015/04/10/betyg-pa-pedagogen-malin-idelands-artikel-pa-aftonbladet-debatt-210/
        https://dndebattbetyg.wordpress.com/2015/03/25/betyg-pa-dn-debatt-25-mars-210/

        3. Visst kan man ifrågasätta även när det gäller skönlitteratur, men kvalificerat ifrågasättande kräver i praktiken sakkunskaper. Du motiverar inte varför skönlitteraturen ger ett så viktigt bidrag till denna förmåga.


      • Niklas,
        Av någon märklig anledning publicerades inte dina svar till mig och Monika, utan jag var tvungen som administratör att godkänna dem. Vet inte varför. I vanliga fall är det så att nya personer behöver bli godkända, men du har ju kommenterat många gånger förr. Verkar som om bloggsidan ibland lever sitt eget liv. Nu ligger kommentarerna i alla fall ute. // Johan


      • Märkligt, jag har gjort flera försök att klistra in ett svar till Monika, men det verkar inte accepteras av wordpress.


      • Niklas Z

        a) ”Du skriver om ” tänka självständigt”, ” utveckla förmågan att lösa problem på egen hand”. Vad är det som talar för att skönlitteratur har en särskild förmåga att bidra med detta? Jag saknar argument för varför skönlitteratur är ett ovanligt lämpligt verktyg för detta.”

        b) ”Visst kan man ifrågasätta även när det gäller skönlitteratur, men kvalificerat ifrågasättande kräver i praktiken sakkunskaper. Du motiverar inte varför skönlitteraturen ger ett så viktigt bidrag till denna förmåga.

        Mina svar

        a) Skönlitteraturen är ett lämpligt verktyg att utveckla det självständiga tänkande mm. just för att den inte ger de givna svaren. Melin skriver – läsaren måste klura ut själv (som om detta vore en nackdel). Min poäng är att det kan bli uppåt vägarna fel, men då har läsaren lärt sig vad som är fel. Om de ”rätta” svaren ges i en informationstext, behöver man ju inte klura ut själv. Och det är ju Melins poäng som jag tolkar vad han skriver.

        b) Skönlitteraturen ger ofta förståelse på en mänsklig nivå. Mycken forskning och tänkande visar att för att förstå det abstrakta ger det en vinst i att börja i det konkreta i en undervisningssituation, för det är väl en sådan vi talar om. Om vi vill skapa ett långsiktigt lärande och inte endast examinera vad elever och studenter fått grepp om, vill säga. Visst kan vi börja i det abstrakta, men min undervisningerfarenhet, som är ”beprövad erfarenhet” visar att studenterna som är vuxna och anses vara färdiga i utvecklingen, förstår fortare, samt på en djupare nivå om teorier och abstrakt tänkande konkretiseras. Det är även min erfarenhet när det gäller små barn och elever i de yngre åldrarna. Det är i fantasin och i leken som de befinner sig. Om de kan identifiera sig i med ”fiktiv” värld och vad gestalterna i dessa upplever, finns stor chans att de läser och läser och läser. Detta motsäger inte att de samtidigt eller efteråt vill och får, samt behöver förklaringar till det dom har läst.

        Har också en personlig erfarenhet när det gäller min egen väg till förståelse. När jag stöter på en alltför hög abstraktion i en text, letar jag efter öppningar med utgångspunkt i min egen erfarenhet, och i min livsvärld. Oftast hittar jag en öppning, men vissa texter förblir stängda och jag lägger dem underst i högen av hopplösa texter och läser dem inte en tionde gång. Och jag är inte unik!

        2) Jag har inte uteslutit sakkunskaper när det gäller kvalificerat ifrågasättande. Men man måste börja någonstans (se punkt 1)) och varför gå omvägar och försvåra för våra yngre och äldre elever, samt vuxna studenter. Förstå att olika typer av läsningar förutsätter varandra, om man vill stimulera ett lärande.

        3) Melin polariserar, enligt Johan, vilket jag håller med. Dessutom talar Melin utifrån envägskommunikation, som jag tolkar det. Informationstexter leder ofta till konsekvensen att det inte leder till ett ifrågasättande utan ett passivt mottagande, även om ambitionen med dessa kanske inte är det. Skönlitteraturen är ofta en tvåvägskommunikation, även om den sker intrasubjektivt. Något händer i huvudet, som Johan säger högre upp. Det sätter igång tänkandet, är min tolkning av det han säger.

        Du ifrågasätter om läsning av skönlitteratur överhuvudtaget är viktig i gymnasieskolan. Mitt svar är att den är viktig genom hela livet.


      • Svar till Johan

        1. Polarisering beror på att skolan inte har oändligt med tid och resurser. Ska man kunna öka innehållet i ett avseende behöver ofta något annat få stå tillbaka.
        2. Du får gärna försöka, men det blir ingen lätt uppgift och jag har (utifrån vad jag vet om Ingvars forskning) svårt att tro att han ens försökt besvara denna fråga.
        4. Ditt exempel från Stockholmsprovet motsäger ju inte alls det jag säger. Det är förvisso riktigt att man måste kunna avkoda texten för att lösa uppgiften, men det säger ju inte något om vilken förmåga som gynnar den andra.
        6. Om du ska åberopa Finland som exempel måste du ju påvisa att den finska skolan står ut i just detta avseende (skönlitteraturen) och inte i andra. Annars är Finland inget exempel som stödjer din tes. Nu är det ju så att Finlands skola är överlägsen den svenska på väldigt många punkter och då krävs det en synnerligen noggrann metod för att leda i bevis att detta beror på läsning av skönlitteratur.
        7. Därför att problemlösning och organisering av tänkandet är mycket mer lämpat att utveckla genom andra aktiviteter. Vilken problemlösning ägnar man sig åt vid läsning av skönlitteratur? Problemlösning finns för övrigt inte med som ett betygskriterium i gymnasiets kurser i svenska, men är mycket framträdande i matematik och fysik.
        8. Ett exempel som är från skolans värld är matematik. Det finns en betydligt starkare koppling i forskningen om matematikens spridningseffekter än skönlitteraturens. Men det går med vad som helst nästan. Allt möjligt inom NO och SO undervisningen är kognitivt utvecklande och mer så än skönlitteratur.
        9. Det kan jag tänka mig.
        10. Ditt tidigare svar var bara ett påstående.


      • Niklas,
        1. Även om jag polariserar emellanåt tycker jag att det är högst oseriöst av en docent i lingvistik att göra det på Sveriges största debattplats. Särskilt när man är så ospecifik som jag anser att han är. Detta är en mycket allvarlig fråga.
        2. Det finns flera studier som visar att mängdläsning av skönlitteratur skapar grunden för att förstå abstrakta facktermer. Martin Ingvar påpekar att hjärnan organiserar tänkandet efter hur mycket skönlitteratur man läst och det handlar om mängden. Bland annat finns det en stor studie i Portugal som jag inte hittar nu, men denna artikel handlar bland annat om denna studie: http://www.svd.se/att-lara-sig-lasa-forandrar-hjarnan. Sedan har regeringen gjort en utredning kring detta: http://www.regeringen.se/contentassets/2dcb34153e29490da26a8952447a7228/resultatuppfoljning-laskvalitet-och-skolutveckling—tre-bidrag-till-diskussionen-om-jamstalldhet-i-skolan-hela-dokumentet-sou-201097
        Sedan är ju hela Per Linells bok uppbyggd kring den forskning som finns kring den ”Kulturhistoriska skolan” om språk och tänkande, där Vygotskijs grundfundament står som utgångspunkt. Alltså forskning rakt av.
        4. Det gör det väl visst. Oavsett hur duktig du är på matematik – kan du inte läsa så kan du inte förstå vad du ska göra. Och det är ju bara att gå till vilken mattebok som helst från mellanstadiet och uppåt i årskurserna.
        6. Finland står ju ut i PISA – alla delar! Särskilt om du jämför med Sverige (utom Engelska). Inte svårt att leda i bevis. Läs ett av de PISA-exemplen som finns offentligt som handlar om obundet tänkande. Hur kommer det sig att Finland klarar sig så mycket bättre? Jo på grund av att de läser skönlitteratur. Och utifrån ovanstående hänvisningar jag gjort i punkt 2 går det klarlägga att skönlitteratur har en gynnsam effekt på det abstrakta tänkandet och därmed även på brukandet av facktermer.
        7. Åter igen punkt 2.
        8. Nej, jag delar inte din åsikt. Håller med dig om att både NO- och SO-undervisningen är kognitivt utvecklande men för att kunna tillgodogöra sig läromedel i dessa ämnen är skönlitteraturen grunden för att få igång läsandet och åter igen – här handlar det om mängden läsning.

        Jag tror att du Niklas blivit upprörd på mig för att jag kallade Lars Melin korkad. Du har varit med på den här bloggen under ganska lång tid och du har bidragit med mycket bra och många kloka åsikter och aspekter. Uppenbarligen har vi här olika åsikter och vi kan ju hålla på i några dagar till och skriva fram och tillbaka. Man jag ska tala om att jag blir så oerhört förbannad när en person som Lars Melin, i den position han befinner sig, utnyttjar detta genom att öppet polarisera på det sätt han gör. Utan att begränsa sig eller förtydliga det han vill säga. Det är så långt i från det lilla klassrummet ute i förortsskolan där läraren kämpar som fan med att få med eleverna på tåget för att ens ska kunna tillgodogöra sig den text som både högstadiet och gymnasiet kräver – oavsett om det rör läromedelstext, skönlitteratur eller sakprosa. Därför blir jag burdus och därför går jag i taket. Detta är förklaringen till min reaktion.


      • Svar till Monika,

        Att skönlitteratur inte ger givna svar är inte unikt för skönlitteratur. Facklitteratur kan både vara skriven för att ge svar, men också för att väcka frågor, eller för att visa att det finns flera möjliga svar. Det beror på syftet med boken. Dessutom är detta bara en aspekt av att utveckla självständigt tänkande och knappast den mest avgörande.
        Huruvida man börjar i det abstrakta eller det konkreta har inte med skönlitteratur vs facklitteratur. Båda genrerna kan vara mer eller mindre abstrakta eller konkreta. Det centrala är att läraren väljer ett material som passar eleverna.
        När det gäller polariseringen är den en konsekvens av att vi i verkliga livet tvingas ta hänsyn till sådant som undervisningstid, lärartid, pengar och liknande. Vi kan inte stoppa in hur mycket som helst i skolan, utan tvingas prioritera. Då uppstår dylika avvägningar. Man kan kalla det polarisering om man vill. Jag tycker det är utmärkt att Melin ifrågasätter den rådande balansen mellan skönlitteratur och sakprosa.

        Slutligen skriver du ”Du ifrågasätter om läsning av skönlitteratur överhuvudtaget är viktig i gymnasieskolan. Mitt svar är att den är viktig genom hela livet.”
        Det svaret klargjorde ingenting. Vilka negativa konsekvenser skulle det få att inte läsa skönlitteratur i vuxen ålder?


      • Niklas Z

        Det börjar bli lite rundgång i diskussionen just nu och jag avslutar min medverkan i diskussionen med några sista synpunkter.

        Visst kan skönlitteratur också vara abstrakt, men det är ju knappast den som harmonierar med sju-åringars livsvärld.

        ”Slutligen skriver du ”Du ifrågasätter om läsning av skönlitteratur överhuvudtaget är viktig i gymnasieskolan. Mitt svar är att den är viktig genom hela livet.”
        Det svaret klargjorde ingenting. Vilka negativa konsekvenser skulle det få att inte läsa skönlitteratur i vuxen ålder?”

        Om det inte klargjorde någonting för dig, så läs om mina kommentarer, för det som gäller barn, ungdomar gäller även för vuxna fast med vissa skillnader beroende av att vuxna oftast har fler erfarenheter och även har större möjlighet att bearbeta den genom reflektion.

        En sak till: Om det är nyttan med informationstexter Melin vill få fram, hade Melin kunnat lägga fram argument i syfte att övertyga läsaren, utan att ens nämna skönlitteraturens vara eller icke-vara. Det ena motsätter väl inte det andra, som jag ser det. Att sätta det ena mot det andra är inte en retorik som jag skulle välja, om jag vill argumentera för något jag brinner för.

        Tack för diskussionen!


      • Jag får nog dela upp mitt svar till dig Johan i flera inlägg. Först något om ”korkad” och vad jag hakar upp mig på.

        Att du kallade Melin för korkad är beklagligt, men det är inte det som gör mig upprörd. Det finns en bakgrund, som jag tycker är upprörande. Det är att den svenska gymnasieskolan är så ofokuserad och att elever ofta måste göra saker som är okvalificerade. En sådan sak är de betydande inslagen av skönlitteratur i gymnasiets obligatoriska kurser i svenska. De kan möjligen vara på sin plats på vissa program, men inte alla. Därtill har jag läst läroböcker i svenska 3 och frapperats över att det är en så låg intellektuell nivå och att det inte krävs någon nämnvärd kognitiv förmåga för att ta till sig materialet och arbeta med det. Parallellt med detta arbetar jag för att förbereda eleverna för krävande och kvalificerade universitetsutbildningar som ställer stora krav på deras kognitiva förmågor. Då framstår det som barockt att eleverna måste ägna tid åt sådant som är okvalificerat. Det är i mina ögon helt orimligt att eleverna som studerar på det naturvetenskapliga programmet måste läsa 300 poäng svenska, men bara 250 poäng fysik. Den klart vanligaste vägen för dem som examineras från naturvetenskapliga programmet är civilingenjörsutbildningar och tack vare en gedigen holländsk undersökning vet vi att det som ligger till grund för betygsättning i svenska (eller motsvarande ämnen i andra länder) i försumbar grad säger något om stundernas förmåga att klara sina studier.
        Samtidigt har jag så många gånger stött på företrädare för svenskämnet och andra som hävdar vikten av att läsa skönlitteratur, men aldrig har jag stött på välgrundade, sakliga argument för detta. Oftast (kanske rent av alltid) så verkar personerna (även de som har forskarutbildning) inte ens inse vad som krävs för att göra ett argument välunderbyggt. I stället liknar argumenten testuggande och rabblande av mantran, eller ger ett intryck av att vara känslobaserade.
        Med denna bakgrund i bagaget läste jag Melins artikel och fann den vara ”a breath of fresh air”. Någon vecka senare läste jag ditt blogginlägg och blev besviken. Jag har som sagt uppskattat väldigt mycket av det du skrivit och tycker det är viktigt, men denna gång tycker jag du högg i sten. Att du använde ordet ”korkad” är inte det centrala, utan att jag finner din argumentation bristfällig. Den enda betydelsen av din användning av ordet ”korkad” är (för mig) att du lämnar dörren öppen för att använda det mot dig.
        Kort sagt, det är dina argument som jag klagar på, samt även din tolkning av Melins text.


      • Niklas,
        Det enda stället där jag kan påstås kalla Lars Melin korkad är i rubriken, där jag skriver ”Korkad debattör!” Det var olyckligt, men ett uttryck för min ilska över denna debattartikel som jag i motsats till dig anser vara dålig. Nu står det ”Korkad debattör?”. I texten har jag skrivit: ”Eller också gör han sig dummare än vad jag tror att han är. Eller också är han en sådan där flummig ”framtidsforskare” som på fullt allvar tänker att vi inte behöver kunna något i framtiden, för allt finns på nätet och i framtiden behöver man ju inte ens läsa, för någon härlig röst kommer läsa upp det för en och dessutom visa grafer och bilder i 3D (ja kanske till och med 4D eller 5D och 6D – för framtidens vetenskapsmän kommer täcka in alla möjliga tänkbara dimensioner).”

        Om inte mina argument biter på dig så vet jag inte vad jag ska göra. Jag tycker att jag på ett mycket tydligt sätt har redogjort för varför jag anser att Lars Melin är fel ute.

        När det gäller gymnasieskolans brister och ämnets svenskas tid i förhållande till fysik håller jag med dig. Det är mycket som är galet på gymnasiet, både när det gäller kursplaner och lärarnas kompetens när det gäller bedömning. I de allra flesta fall beror det på dåliga politiska beslut och tjänstemannaväldet. Så klart finns det dåliga lärare också, men som jag ser det är det inte huvudorsaken till gymnasieskolans brister.


      • Angående polarisering.

        Det finns så många idéer om vad som borde ingå i skolans undervisning, men som inte finns där idag. Exempel på det är att göra estetiska ämnen obligatoriska på gymnasieskolan, programmering, mer teknik, mer idrott och hälsa, livskunskap, och så vidare. Samtidigt finns det förespråkare för att utöka exempelvis matematikundervisningen.
        Om man tror att allt detta skulle bli verklighet genom att utöka resurserna för skolorna så kunde man ana en viss stringens i resonemanget, men hur realistiskt är det att förvänta sig ökade resurser? Även om dessa resurser skulle tillföras måste man tänka på de stackars eleverna som ska hinna med allt.
        I praktiken anser jag därför att man måste klargöra vad som ska tas bort eller reduceras i omfattning om man likt Melin vill öka inslaget av något (i hans fall sakprosa). Tyvärr ser jag nästan aldrig att debattörer gör det. Det är därför, som jag ser det, mer seriöst att göra det du kallar polarisera, i detta falla att framhålla behovet av att ändra balansen mellan olika former av litteratur. Att inte polarisera, genom att bara framhålla behovet att utveckla elevernas förmåga att klara sakprosa och facklitterära texter hade varit mindre seriöst.
        Men kom ihåg att det inte är svartvitt, antingen skönlitteratur eller övrig litteratur. Någon sådan polarisering gör inte Melin och knappast någon annan heller.
        Du skriver att du blir förbannad och jag tror det är därför som du tolkar Melins text på ett annat sätt än jag. Du har uppenbarligen ett starkt driv och månar verkligen om resurssvaga elever, vilket du ska ha all heder av. Ingen kritiserar dina insatser för att få igång deras läsande, men det finns fler aspekter på skolan och fler skeden i elevernas studier. Såvitt jag kan förstå är det ingen, inklusive Melin, som vill ta ifrån dig och andra lärare möjligheten att använda skönlitteratur för att väcka och utveckla elevernas läsande, i alla fall inte i unga år. Någon sorts gräns finns det ju, eftersom skönlitteratur inte är en del i flertalet universitetsutbildningar.
        Jag tänker inte diskutera frågan om att ta bort eller minska mängden skönlitteratur för små barn och det som rör deras läsintresse, förrän du kan peka ut någon som faktiskt driver den linjen.


      • Niklas,
        Jag motsätter mig inte Melins beskrivning av verkligheten, alltså att det finns ett behov av att kunna tillgodogöra sig informationstext och facklitteratur och den typ av text. Men jag motsätter mig verkligen att han drar hela skolan över en kam när han inte preciserar sig. Jag kommer alltför väl ihåg när eleverna skulle jobba med ”fri forskning” och köra Problembaserat lärande redan från årskurs 3 i grundskolan – med datorer som sökredskap. Resultatet blev inte bra. Jag är givetvis oerhört rädd för att det ska bli samma sak om man inte preciserar när övergången från skönlitteratur till facklitteratur ska ske. För mig är det verkligen inte helt givet att det sunda förnuftet ska råda eller att ”det säger sig själv”. Jag känner att jag varit med alltför mycket för att det ska självklart. Dessutom har det mängder av gånger varit så att debattörer med hjälp av sin position har framhärdat facit – ”Så här är det”. Titta bara på hur PIE jobbar. Alltid samma sak, man har facit – långt ifrån klassrummet.


      • Angående din punkt om Martin Ingvar med mera.

        Artikeln i SvD som du länkar till säger ingenting om att just skönlitteratur har den effekten som beskrivs. Det Ingvar talar om är läsning, men ingenstans visar eller hävdar han att det är just skönlitteratur som inte facklitteratur som har de positiva effekterna. Han talar om läsning, men skriver inte att det specifikt ska vara skönlitteratur. Här har du gjort kopplingen läsning = skönlitteratur, precis det som Melin tar upp i sin artikel. Jag har inte läst rapporten från regering, men i alla fall ögnat i den. Jag har också sökt upp alla ställen där ordet skönlitteratur förekommer. Jag kan inte se att rapporten stödjer din tes. Tvärtom faktiskt. Exempelvis står det i rapporten att ” Skolans fokus på skönlitteratur, inte sakprosa, gör kanske att pojkar underskattas.”
        På ett annat ställe i rapporten kan man läsa att:
        ” Molloy redogör utförligt, grundat i studier av boksamtal i årskurserna 7–9 vad som kan gå snett och vilka faktorer som ligger bakom tillkortakommanden. Sådana faktorer är bl.a. val av littera- tur som inte attraherar eleverna, lärare som väjer för att tala om vissa ämnen som eleverna vill tala om, att lärare avfärdar elevers uppfattningar i stället för att lyssna till dem, att lärare helt enkelt inte behärskar någon systematisk metod att föra samtal om litteratur avpassat till elevernas ålder och mognad, och att elever vet vilka förväntade svar som är bäst som betygsgrundande och levererar dem utan att engagera sig i texten. ”
        Här tar Molloy upp vikten av att välja litteratur som attraherar eleverna. Det är just det jag är ute efter, vilket borde ha framgått av mina tidigare inlägg.

        Sammantaget kan jag inte se att dina två länkade texter stödjer det du hävdar. Snarare ger de stöd för min linje.


      • Niklas,
        Kanske var det inte tillräckligt bra länkar jag gav dig, men jag delar inte alls dina åsikter. Min personliga beprövade erfarenhet, som du uppenbarligen inte godtar, säger mig något helt annat än du påstår. Sedan vet jag att Martin Ingvar hela tiden talar om att det är mängden läsning som påverkar utvecklingen, oavsett om det är skönlitteratur eller sakprosa. Dock är det en mer framkomlig väg att jobba med skönlitteratur än att hitta varenda unges specialintresse. Min personliga erfarenhet är att skönlitteraturen gör något med våra hjärnor som inte sakprosan åstadkommmer – åter igen, min egen beprövade erfarenhet. Sambandet mellan att frivilligt läsa mycket och goda betyg är påtagligt, se: https://johankant.wordpress.com/relation-mellan-lus-och-betyg/

        När det gäller regeringens rapport borde du läsa det avsnitt där Bo Sundblad går igenom forskningsläget. Molloy försöker lägga en genusaspekt över det hela.


      • Angående din punkt 4

        Självklart måste man kunna läsa frågan för att besvara den, men det är ju inte det som är pudelns kärna. Det jag skrev, vilket togs upp i den studie jag beskrev, handlade om utveckling av förmågor. Än en gång: Det är ingen som ifrågasätter att man ska kunna läsa bra, det som ifrågasätts hur stor roll skönlitteraturen ska ges. Men den studie jag beskrev visade att den dominerande roll som läsförmågan ofta tillskrivs för utvecklingen i övriga ämnen överskuggades av den matematiska förmågan. Det var alltså till och med så att matematiska färdigheter var minst lika bra på att predicera framtida läsförmåga som den tidiga läsförmågan var.
        Det här styrks även av en svensk undersökning. Staffan Stenhag använde betygsdata för alla elever i åk 9 i Västmanlands län och analyserade dem med statistiska metoder. Han undersökte hur betygen i matematik, svenska och engelska kunde användas för att förutsäga hur väl eleverna presterade i andra ämnen. Han fann att engelska hade svag korrelation till övriga studieresultat. Svenska och matematik hade däremot påtagligt starkare korrelation med övriga studieresultat, men de hade det på lite olika sätt. Ett IG i svenska var en mycket stark indikator på svårigheter i andra ämnen. Ett IG i matte förde inte lika ofta med sig problem att klara G-nivån i andra ämnen (kan möjligen bero på att kravnivån för att få G i svenska var lägre än i matte). Däremot var ett högt betyg i matematik en betydligt bättre indikator på höga betyg i övriga ämnen än ett högt betyg i svenska. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att det viktiga var att undvika att vara alltför dålig i svenska, men det var inte så stor poäng med att vara väldigt bra. Det här är en indikation på att det som premieras i svenskämnet är dels grundläggande läsförmåga, vilket krävs för att bli godkänd, dels aspekter som inte är så viktiga för den kognitiva utvecklingen och det var just det frågan ursprungligen gällde.


      • Niklas,
        Nu är det lite så att svenska inte bara handlar om läsning, även om jag personligen skulle vilja att det i större utsträckning gjorde det. Förutom att skriva, tala och lyssna (förutom läsning) fylls ämnet med en oerhörd massa trams (enligt mig personligen). Det innebär att det är fylleri-böcker som inte ger ett dugg eleverna jobbar med (studieböcker), grammatik – som inte ger ett skit med mera med mera. Men om vi koncentrerar oss på läsningen så vore det mycket mer intressant att ta Staffans Stehags betygsdata och kolla upp var i LUS dessa elever ligger och sedan jämföra med ämnena. Då skulle denna jämförelse bli mycket mer relevant.

        Höga betyg i svenska betyder inte att eleven per definition skulle vara en riktigt bra läsare. Det är min absoluta uppfattning, både när det gäller egna erfarenheter samt att deltagit i skoldebatten på denna blogg sedan 2009 och kunnat konstatera att betygen inte alltid går att få tillförlitliga för dessa jämförelser, också i den aspekt som jag ovan lyft. Att svenskämnet inte innebär endast läsning. Min uppfattning är dock att om eleven läser väldigt bra (LUS 18 och uppåt) har den höga betyg i både svenska och övriga ämnen.


      • Angående Finland.

        Här argumenterar du helt galet faktiskt. Den finska skolan har en stor mängd fördelar framför den svenska. Lärarna rekryteras bland topp studenter. Man har undvikit stora reformer för i stället gradvis utveckla skolan i små steg. Det finns ingen motsvarighet i Finland till stora reformer av det slag som drevs igenom i Sverige under 1990-talet. I Finland har man varit mycket mer försiktig med att införa progressiv pedagogik. Finska lärare har väldigt gott anseende och de ges utrymme att bedriva undervisning i stället för en massa andra uppgifter. Medborgarna tycker att skolan är viktig. Lärarutbildningen håller antagligen mer fokus på sådant som lärarna behöver i sitt värv. Listan skulle kunna göras betydligt längre.
        PISA och andra undersökningar visar att Finland presterar bättre än Sverige. När den finska skolan har så många fördelar så är det helt orimligt att plocka en aspekt, som du gör, och hävda att den ligger bakom framgången är ett helt orimligt tillvägagångssätt. Än mer barockt är att därifrån dra slutsatsen att skönlitteratur har särskilt god påverkan på abstrakt tänkande.


      • Niklas,

        Allt du skriver ovan stämmer helt och hållet. Och jag håller med dig om detta. Kanske kan man tycka att jag inte ens skulle ha tagit upp denna aspekt, eftersom jag känner till de olika delarna om Finlands skola som du lyfter fram. Men nu var det ju så att Melin skrev: #Däremot måste det vara skolans uppgift att förmedla skönlitteraturens estetiska, emotionella och kulturella värden vidare till nya generationer. Men denna kulturinsats hjälper knappast upp några Pisaresultat.” Jag hävdar ju att det är just det den gör.

        Däremot har jag läst och hört flera gånger om den finska lästraditionen, där finska barn läser frivilligt skönlitteratur på fritiden. Tyvärr kan jag just i detta tillfälle inte hitta några källor till det. Men att det handlar om att jag plockat ut en aspekt stämmer inte, utan i detta fall handlade bara om skönlitteratur och dennes effekt påverkan på det abstrakta tänkandet. Inte barockt – Läs hela Per Linells bok Människans språk. Läs!


      • Slutligen din punkt 8.

        Du har missat poängen. Återigen: Det är ingen som ifrågasätter vikten av att kunna läsa. Frågan gällde den kognitiva utvecklingen och nästan all NO och SO undervisning sker när eleverna har lärt sig läsa.
        Du har som jag skrev tidigare ett starkt engagemang för de resurssvaga elevernas utveckling. Det är utmärkt, men svårigheterna för dem är inte de enda bristerna i svensk skola. När det gäller läsförmågan är det sant att de svaga eleverna tappat mer än de starka, men så är det inte när det gäller matematik och naturvetenskap. Där har alla grupper tappat och om något så är fallet värst bland de högpresterande. Det är bland annat deras kognitiva utveckling jag månar om. Jag har aldrig sett något argument som talar för att lösningen på det problemet skulle vara att läsa mycket skönlitteratur.


      • Niklas,

        Du missar min huvudpoäng. Ifrågasättandet av Melin handlar inte om att eleverna ska kunna annan text än skönlitterär text, jag håller med om att sakprosa, facklitteratur, PM, instruktioner osv är högst väsentligt. Men min huvudpoäng är att Melin slår mot skönlitteraturen odefinierat. Här behöver man vara tydlig med att först ska eleverna lära sig läsa flytande och bokslukande och sedan ska skolans huvuduppdrag när det gäller läsningen vara att huvudfokus flyttas från skönlitteratur till andra texttyper. Denna distinktion gör inte Melin, utan han drar skolan över en kam. Utifrån mina erfarenheter av PIE-personer och deras agenda (jag menar inte att Melin är PIE) så blir jag högst misstänksam.

        Sedan menar jag att skönlitteratur är det bästa medlet för att få god kognitiv utveckling. Läs Per Linell!

        När det gäller de högpresterande eleverna delar jag fullständigt dina åsikter. Det är förfärligt att detta har skett och även om jag personligen har jobbat i språkfattiga områden anser jag att det är oerhört illa att de elever som är kunniga i skolan inte ska få den utmaning de förtjänar och bör få. Trots att jag är sosse anser jag att det ska finnas elitskolor (och då menar jag inte Lundsberg och liknande). Nej, jag menar att det ska finnas skolor där elever som ligger långt före sina kamrater eller behöver extra utmaning ska få möjlighet att gå skolor som utmanar deras tänkande. Och alla ska få rätt att gå där, inte de som har rika föräldrar eller kommer från medelklassområden. Dessvärre anser jag att skolan idag ska kunna erbjuda alla elever i den ordinarie verksamheten kognitiva utmaningar, men jag vet att så inte alltid är fallet.


      • Niklas Z

        Har avslutat diskussionen, men läser fortfarande.

        Jag kan inte hoppa över följande:

        ”Samtidigt har jag så många gånger stött på företrädare för svenskämnet och andra som hävdar vikten av att läsa skönlitteratur, men aldrig har jag stött på välgrundade, sakliga argument för detta. Oftast (kanske rent av alltid) så verkar personerna (även de som har forskarutbildning) inte ens inse vad som krävs för att göra ett argument välunderbyggt. I stället liknar argumenten testuggande och rabblande av mantran, eller ger ett intryck av att vara känslobaserade.”

        Jag kanske har missat något, men på vilket sätt belägger Melin med välgrundade och sakliga argument informationstexters nytta i sin debattartikel som krävs i vetenskapliga artiklar? För i vilken forskning förs det fram att det är endast då som barn och ungdomar når framgång i livet?


      • Jag skulle inte ge godkänt betyg på den artikeln.


      • Jag vet inte vilken hur du avgränsar begreppet informationstexter (notera att Melin även använder ord som faktalitteratur), men jag tycker att de engelska begreppen fiction och non-fiction bättre fångar distinktionen.
        Jag vet inte vilken sorts belägg du är ute efter. Menar du att Melin borde ha presenterat belägg för att juristen har nytta av att läsa lagboken, läkarstudenter av att läsa anatomiböcker, forskarstudenter av att läsa böcker om vetenskaplig metod och så vidare. Jag tror faktiskt att det vore synnerligen svårt för en forskare att söka medel för att bedriva sådan forskning.

        Til din avslutande fråga. Är det någon som spetsat till det som du gör det? Jag ser din formulering som en variant på straw man argumentation.


      • Niklas Z

        Vet inte hur du läser Melins artikel, men du verkar inte kritiskt granska den. Kanske för att du håller med honom? Du avkräver Johan vetenskapliga bevis, och att den beprövade erfarenhet som han redovisar inte räcker. Varför ställer du högre krav på Johan än på Melin? En artikel som inte skulle få godkänt betyg inom universitetsutbildningen om jag och de flesta av mina kollegor får in som examinationstext från studenterna.

        MEN, Det är en debattartikel han har skrivit och det är hans egna ställningstaganden som han redovisar. En hel del speglar den mediarapportering som förekommit sen 2005. Helt enkelt gammal skåpmat att fakta och information är det enda som ger bestående och riktig kunskap, om du frågar mig.

        Det finns teorier som visar på möjligheter eller hinder för elever att nå framgång i livet. Att det endast skulle vara informations-/fakta-kunskaper som behövs, behöver beläggas för att man skall kunna säga att det räcker med att minska på förekomsten av skönlitteraturen i skolan. Varför polariserar han om det inte är budskapet han vill föra fram?

        Melins artikel skulle i mina ögon vara mer trovärdig om han inte polariserade, eller att han visade mer försiktighet med sina påståenden. För det är, som jag ser det, påståenden och inte välgrundade och sakliga argument. Han tycker helt enkelt till, vilket han är i sin fulla rätt att göra, om han inte gör det i avsikt att luta sig mot sin auktoritet som docent och respekterad inom sitt eget område.

        Det är alltså du som har spetsat till det, genom att avkräva Johan mer bevis än vad Melin gör i sin artikel!


      • Johan, det är flera parallella saker som vi diskuterar. Det som engagerar mig är hur man använder skön- resp. facklitteratur i skolväsendet som helhet och hur man prioriterar i skolans värld. Melins artikel har en roll värdefull roll enligt mig, nämligen att han väcker en fråga. Jag har själv skrivit debattartiklar för morgontidningar och det är ett elände, eftersom man å ena sidan har skarpa gränser för hur omfångsrik artikeln får vara, å andra sidan ska man skriva tillräckligt brett för att slå an hos tillräckligt stora läsargrupper. Det här gör att man har svårt att få med förtydliganden som vilken ålder man bör ändra tyngdpunkten i elevernas stoff. Det är ju en fråga som har många svar.

        När vi läser en text så bidrar vår bakgrundskunskap till hur vi tolkar den. Det är ofta en fördel eller rent av en förutsättning för att kunna ta till sig textens budskap, men det kan också leda till att vi hamnar olika, som i detta fall. Din bakgrund av kritik mot PIE färgar dig. Personligen tycker jag att din kritik mot PIE är jättebra och viktig. Däremot ser jag inte Melin som en representant för PIE. I hans text tycker jag mig se att han värnar om elevernas möjligheter att utveckla färdigheter som är viktiga för deras framtid i yrkesliv och på akademiska utbildningar, vilket för mig är traditionella värden i en kunskapsskola. För mig står PIE för andra värden.
        Självklart är det inte bara du som tolkar Melins artikel utgående från dina erfarenheter. Det har jag också gjort. Men den fråga som engagerar mig är inte kvaliteterna och bristerna i Melins artikel, utan frågan om skönlitteraturens roll och effekter. Den är jag intresserad av och när jag kritiserat dina argument har Melins artikel egentligen inte haft med saken att göra. Om du skrivit ett blogginlägg oberoende av Melins artikel, med samma argumentation för skönlitteraturen, hade jag reagerat likadant.
        Så för mig är egentligen Melins artikel inte central, utan frågan om skönlitteraturläsningens effekter jämfört med andra aktiviteter.


      • Niklas,
        Jag delar din åsikt i princip allt du skriver här utom att det är svårt att avgränsa i Melins artikel. Han hade kunnat skriva att det handlar om den senare delen av grundskolan och gymnasiet istället för att polarisera.

        Nej, jag tror inte Melin är PIE – har inga belägg för det. Men min vaksamhet när det gäller personer i maktposition som talar om hur det är menar jag är densamma. Här måste man vara tydlig. Jag har själv skrivit flera debattartiklar för både DN, Expressen och Axess, så jag vet.


      • När det gäller Martin Ingvar så håller jag med om att han betonar mängdträningens betydelse. Där är vi eniga. Däremot kan jag inte se att han specifikt säger att det är skönlitteratur som är det viktiga. Jag har också läst Sundblads avsnitt i rapporten och ingenstans jämförs effekterna av att läsa skönlitteratur jämfört med sakprosa. Däremot fann jag flera kommentarer om vikten av att låta eleverna välja litteratur som de uppfattar som meningsfull. Det är precis det jag är ute efter.
        Det är helt riktigt som du skriver att det finns ett tydligt samband mellan att frivilligt läsa och goda betyg, men det är inte det jag invänder mot. Det är påståendet att läsning av skönlitteratur har mer positiva effekter på akademiska prestationer än sakprosa.

        Dina egna erfarenheter är inte fel, men det är slutsatsen jag ifrågasätter. Att bena ut hur olika typer av stimulanser påverkar en växande människas kognitiva utveckling är oerhört svårt, dels eftersom kognitiv förmåga i praktiken är en uppsättning av flera olika förmågor, dels eftersom utvecklingen av dessa påverkas av väldigt många variabler, som både kan vara relaterade till varandra och orelaterade.

        Att det händer något i hjärnorna hos dem som läser ser jag som närmast självklart. Det är kanske inte exakt samma saker som händer i hjärnan när man läser skönlitteratur som när man läser facklitteratur, men därav följer inte att det som händer vid läsning av skönlitteratur är viktigare eller mer värdefullt.


      • För mig är det uppenbart att läsförmågan har stor betydelse, men när jag studerar LUS och tittat på lite statistik på skolor som använt LUS så ser man att det är vanligt att elever når minst 18 i början av högstadiet. För sådana elever har jag svårt att se att läsförmågan är den stora flaskhalsen. Däremot är det ju minst sagt beklämmande att alltför många elever i högstadiet ligger ett gott stycke under den nivån på läsförmåga och att de har problem, just på grund av bristande läsförmåga. Här kan man göra en koppling till Finland, för om jag förstått saken rätt så sätter man in åtgärder betydligt tidigare för dessa elever än i Sverige, där svag läsutveckling tycks kunna passera utan åtgärd.
        Mina egna erfarenheter av elever är till helt övervägande delen rör dem som ligger på nivå 19. Jag har dock elever som i våra mätningar då de börjar på gymnasiet har svaga värden på ett annat lästest. Sådana elever kan få problem, men de kan också klara sig alldeles utmärkt. Jag vill dock inte dra alltför stora växlar på sådana erfarenheter.


      • Niklas,
        Jag är helt enig med dig om att elevers läskapacitet är alltför svag när de börjar högstadiet och gymnasiet. Här behöver framför allt lågstadiet se till att alla elever läser flytande när de lämnar årskurs 3.


      • När det gäller svenskämnets innehåll har jag ingen anledning att ifrågasätta det du säger. Jag har tittat på ämnesplaner och läromedel, samt talat med kollegor, och många gånger tänkt att svenskämnet är lite att hopplock. Att elever i det nya betygssystemet kan få en taggig betygsprofil är inte förvånande (som jämförelse är det ytterst ovanligt i gymnasiematematiken att elever har starkt taggig profil, förutom de som har totala luckor här och var). Stenhags underökning rörde dock elever som läste enligt det gamla systemet, där man kunde kompensera en brist med stark förmåga på annat, i ett och samma ämne.
        När det gäller svenska på gymnasiet så var två kurser i svenska obligatoriska på gymnasiets NA-program för 2011 (och antagligen på flertalet andra program också) Därefter blev tre kurser obligatoriska, en ökning med 50 %. Ett studium av ämnes- och kursplanerna ger vid handen att det som tillkommit i stor utsträckning är skönlitteratur och litteraturvetenskap. Visserligen är dessa styrdokument (som så ofta annars) luddiga, men de lärare jag talat med tolkar dem som att just betoningen av skönlitteratur och litteraturvetenskap är den viktigaste skillnaden. Som jag ser det är det att driva utvecklingen åt fel håll.


  4. Mitt bidrag till debatten får bli att försöka sätta in Lars Melins artikel i ett skolpolitiskt sammanhang. Jag läste nyligen Inger Enkvists nyutkomna bok: ”De svenska skolreformerna 1962-1985 och personerna bakom dem”. Hon beskriver där hur myndigheter och utredningar redan långt före grundskolereformen 1962 attackerade mängden faktakunskaper och ville ha en undervisning utan läroböcker. Man har alltså motarbetat att eleverna ska få faktakunskaper i exakt 70 år och målet måste väl då vara att antal faktakunskaper ska gå mot noll och helt ska försvinna från skolan. Det blir inte lätt att läsa PM då.
    Den teori som styr svensk skola ända sedan betygsreformen 1994 är Ingrid Carlgrens teori om ”4F” från1992. Där finns ingenting om att elever ska vara vare sig kritiska eller skapande. Man ser tydligen på eleverna som fågelungarna som okritiskt ska svälja det de matas med, men tyvärr så hungrar ju inte alla elever efter någonting vad det nu är eftersom det helst inte ska vara faktakunskaper.
    Med de låga kraven i skolan så ska eleverna ändå kunna läsa PM möjligen då från myndigheten för förtidspensionering. Det kan nog bli svårt eftersom många elever enbart ”ljudar” och inte förstår vad de läser.
    Vem ska då skriva dessa PM? Så långt har skolmyndigheterna inte tänkt! Det är bara de lägsta kraven som gäller och det är då att läsa en text och okritiskt svälja alltihop.
    Lars Melin skriver mest om att elever ska kunna läsa informativa texter. På ett ställe nämner han att det kan vara bra att skriva informativa texter. Melin förslår en uppdelning av svenskämnet i litteratur och kulturarvet å ena sidan och att läsa och skriva texter å andra sidan. Det är jag helt för och så var det ju förr.
    Förr hade man svenskskrivning och elever fick visa sin förmåga att skriva uppsatser. Nu är det inlämningsuppgifter som gäller. Vilket absurt skämt detta är! Nu blir det föräldrar eller skribenter på internet som bedöms i stället.


  5. Jag hade skrivit ett väldigt långt inlägg som blev refuserat av wordpress.


    • Trist!


    • Pröva att dela på inlägget. På ett sådant här debattforum får man presentera sina synpunkter i lagom stora bitar.

      Förresten när det ändå diskuteras litteraturens ställning i skolan. Historieämnet har man velat förändra till att handla om hur enkla människor levde. Förmågan att läsa faktatexter minskar. De historiska sammanhangen försvinner. Man förstör historieämnet, samtidigt som man förstör svenskämnet.

      Det borde vara genom litteraturen man får känna de vanliga människorna. Varför inte aktualisera frågan om en litteraturkanon.


  6. Har nu med intresse plöjt igenom blogginlägget samt samtliga kommentarer. I egenskap av svensklärare på gymnasiet känner jag inte riktigt igen mig i bilden som målas upp av svenskundervisningen – men det kanske beror på att jag inte jobbar på grundskolan. Vi jobbar inte mot PISA, och vi läser vare sig Bombi Bitt, Biggles eller Pippi – däremot jobbar vi givetvis mot vidare studier, arbetslivet och livet.

    Som en del av vårt ämnes DNA har vi såväl nyttotänkandet som fokus på humanitära värden. I praktiken innebär detta att vi läser mycket skönlitteratur, men vi läser också väldigt många andra texter. Vad gäller svenskundervisningen ser jag ingen större poäng i att polarisera – skönlit vs faktalit (eller fiction vs non-fiction, som Niklas Z påpekar) – eftersom vi läser både och. Att det skulle vara en överfokusering på just skönlit håller jag inte med om.

    Skönlitteraturen läses med dess estetiska värden i fokus, fast i synnerhet i Svenska 2 och Svenska 3 vidgas fokus betydligt i termer av analys. ”Litteraturvetenskap” kan tyckas smalt, men i verkligheten kan det exempelvis handla om att läsa Karin Boyes dystopiska Kallocain, jämföra den med tidigare Stasi-handläggares vittnesbörd samt med nutida essäisters analys i Axess av trender i tiden av arbetslivet och dess mening. Allt sker i en atmosfär av läsning, samtal, diskussioner och analytiskt skrivande. För låg nivå? För smalt? Irrelevant?

    Svenska 3 kallas av somliga lärare för ”PM-kursens, eftersom mycket fokus är just på PM-skrivande, baserat på ett gäng avancerade texter om allt ifrån Gutenbergs uppfinning till Bettelheims klassiska tes rörande Askungen. Nationella provet i åk 3 handlar om att skriva ett PM, medan den muntliga delen är argumenterande tal. En tidigare elev som numera läser juridik på universitetet skrev till mig för något år sedan och tackade mig för att de fått traggla PM-skrivande på gymnasiet, eftersom det till stor del är just detta de ägnar sig åt på uni.

    Vi ägnar oss även åt grammatik. Nyttan kan diskuteras. Men tänker man sig att det är nyttigt för hjärnan att lösa kluriga mattetal, borde det rimligen vara lika nyttigt att lära sig att peka ut fundament och utbyggda nominalfraser i en mening? Att tillägna sig en begreppsapparat och rent analytiskt kunna förklara på vilket sätt text A har ett bättre flyt än text B. Jag tycker mig åtminstone ha noterat att elever som har svårt med matten har även svårt med den grammatiska analysen. En tillfällighet?

    När vi snackar retorik – vilket fått väldigt mycket utrymme på gymnasiet – är fokus åter igen väldigt mycket på analys. Eleverna får träna mycket på att producera och framföra egna tal, men vi går även på djupet i exempelvis Mallalas tacktal eller DiCaprios tal inför FN:s generalförsamling. Anslaget är givetvis – igen – att kunna känna igen och uppskatta språkets estetiska och retoriska värden, på samma gång som det väl knappast kan vara helt dumt att verkligen lyssna till vad någon makthavare säger. Vad säger Trump egentligen när han pratar?

    Detta är inte menat som något försvarstal för svenskan, och ovanstående är enbart att betrakta som en ytlig skiss av allt vi gör. Svenskan på gymnasiet är oerhört stofftät, men det handlar alltså inte om att vi har ”för mycket” skönlitteratur. Hur det är på GS vet jag för lite om, så därom bör jag nog vara tyst.


    • *humanistiska värden


    • Henrik,
      Tack för en rejäl översikt över svenskan och dina erfarenheter. Jo, jag tycker nog att det som du presenterar är just det som eleverna behöver. Dock var min invändning i förstaläget att det inte handlade om att skåpa ut skönlitteraturen utan att definiera vilken del av den 12-åriga skolan man talar om (gymnasiet inräknat). Så klart att man behöver läsa annat än skönlitteratur och att texterna alltmer ska väga över till andra texter i senare del av högstadiet och på gymnasiet. Men jag gillade inte Melins säkra sätt att tala om hur det är, samtidigt som han polariserade.


      • Jag förstår. 🙂


    • Bra med lite input från dig Henrik. Först av allt, så anser jag att din beskrivning ger vid handen att det är för mycket skönlitteratur, eftersom den över huvud taget finns med.
      PM-skrivande är i mitt tycke ett självklart inslag. Över huvud taget vill jag se mer av skrivande på gymnasiet, för alltför många av eleverna (även de som läser bra och mycket) skriver inte bra. Det är grammatiska brister likaväl som otydlig disposition, oklara syftningar och liknande problem. Jag tror inte det finns någon genväg till detta annat än genom att skriva. Dessvärre betyder det mycket arbete för lärarna om eleverna ska få meningsfull feedback.
      Grammatik tror jag är bland det nyttigaste i språkämnena. Det handlar ju om att förstå hur språket fungerar. När jag själv gick i skolan var det för lite grammatik, men som tur var läste jag tyska i gymnasiet och fick den vägen lära mig grammatik.


      • Niklas, din hållning att det är ”för mycket skönlitteratur, eftersom den över huvud taget finns med.” tänker jag inte bemöta. Du måste vara rätt ensam i Sverige om den åsikten, åtminstone hoppas jag det. 😀

        Vad gäller mängden av skrivande kan jag inte svara för vad alla lärare gör. Men de svensklärare jag känner – och de är många – låter sina elever skriva väldigt mycket. På samma gång ligger det i sakens natur att detta är den mest tidskrävande aktiviteten av alla som svensklärare får ägna sig åt: att bedöma och ge återkoppling/feed forward på skrivna texter. Av ditt svar kan jag dock utläsa att du har en viss förståelse för detta (annars hoppas jag du möjligen har en duktig sv.lärare i din närhet som du kan fråga). Det är min bedömning att lärare i övriga ämnen gärna skulle kunna ta ett större ansvar när det gäller att ge respons på språk och disposition i inlämnade texter – precis som när vi talar om att ha samtal kring texter i samtliga ämnen.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s