h1

Undervisning, del 1: Introduktion

22 augusti 2016

 

Det här blogginlägget är en introduktion till en bloggserie som kommer handla om undervisning. I det här första blogginlägget problematiserar jag lite kring skolan och lärarrollen.

Har du upplevt en fantastisk lärare någon gång? Någon som trollbundit dig och till och med fått dig intresserad av ämnen som du inte trodde dig vara intresserad av? Kanske en lärare i fysik eller en komvuxlärare i matematik. Kanske en svensklärare som har fått dig intresserad av litteratur eller en idrottslärare som har fått dig att faktisk tycka idrott är kul, trots att du egentligen är en riktig soffpotatis. Eller en briljant föreläsare på universitetet som kunde få till och med mikroekonomi att bli intressant. En lärare som har fått läroböckernas texter att bli intressanta eller en lärare som har fått dig intresserad av ett ämne som du inte ens trott dig vara intresserad av. Då har du sprungit på en lärare som har undervisat.

En lärare som kan klä svåra begrepp och som har lyckats få dig nyfiken. En lärare som har lyckats förklara komplexa sammanhang på ett enkelt sätt, som har gjort att du har känt dig extra smart eftersom du har begripit. Vad har läraren gjort förutom att vara skicklig på att förmedla? Jo, denne person har undervisat. Hen har inte låtit dig söka kunskap själv eller låtit dig jobba själv i något läromedel. Hen har heller inte låtit dig jobba med grupparbete, där exempelvis 30% av gruppens medlemmar inte gör något eller inte har läst litteraturen som ska diskuteras på ett seminarium (jo, det händer ständigt på lärarutbildningen – eller hur studenter).

Den här bloggserien ska handla om lärarledd undervisning. Varför den är så bra och hur svensk skola har tappat bort denna undervisningsform. Hur alltför många lärare har tappat bort undervisningen. Hur de i alltför stor utsträckning låter eleverna jobba i läroboken, i stället för att leda undervisningen från ”katedern”. Och ja, det förhatliga ordet ska jag också ta upp.

Nu kanske en del av ni som läser reagerar och menar att eleverna faktiskt måste jobba själva och det i dagens samhälle ställs krav på samarbete och att ta kontroll över sig egen inlärning. Det är förvisso sant, men inte förrän man kommer upp på högstadiet och gymnasiet. Klart som korvspad att eleverna på låg- och mellanstadiet ska jobba ihop, men då ska det vara korta övningar som läraren har satt ihop och som eleverna tillsammans ska lösa. Varför? Jo, för att lösa problem och tänka kring det de lär sig. Diskutera och tänka tillsammans. Men jag talar om att eleverna måste ha med sig grundläggande kunskaper innan de jobbar alltför fritt.

Nej, jag talar om att eleverna kanske får en kort genomgång av läraren på tavlan och sedan får de jobba i läromedlen, kanske till och med i någon arbets- eller studiebok. Behöver eleverna hjälp får de räcka upp handen och så kommer läraren och förklarar vad eleven ska göra eller hur den ska tänka. Är det så att det är kursplanen som styr lärarens planering? Eller är läraren läromedelsstyrd? Är det så att läromedlet sätter kursplanen för grundskolan? Hur många känner ni igen det här? ”Slå upp matteboken och starta på sidan 74, räck upp handen om ni behöver hjälp så kommer jag?”. Det kan vem som helst göra! Det behövs ingen lärare för att få en klass att jobba på detta sätt, det är bara att hugga vilken skön arbetslös ungdom som helst, som själv har ett ganska färskt minne av att gå i skolan och som dessutom gillar barn. Åldersskillnaden gör att denne ungdom antagligen kommer ”conecta” ganska snabbt med klassen och sedan är det bara att köra klart matteboken. Och hela klassen går i land. Den unga killen eller tjejen, som inte är lärare, men vet exakt hur skola ska gå till och därigenom har full kontroll på en väl fungerande klass sätter in lite läxhjälp för att få ”lilla Pelle” att också klara av matteboken. Hela klassen hann! Men hur blev det med kunskaperna i matematik? Hur blev det med de kognitiva konflikterna hos eleverna? Hur blev det med förståelsen för matematik? Fokus på utlärt!

Vad skulle hända om en rektor plötsligt förbjöd allt inköp av läromedel och påtalade för sina lärare att de från och med nu skulle ta fram allt undervisningsmaterial själva utifrån kursplanen. Att ställa de didaktiska frågorna: Vad, hur, när och varför – utifrån Lgr 11:s kursplan. Vad skulle hända? Om ett gäng lärare, kanske ett arbetslag, på eget bevåg tog detta beslut – vad skulle hända? Spännande tanke tycker jag.

Att vara lärare är ett krävande arbete, inte bara på grund av alla de måsten en lärare är tvungen att göra, så som ställföreträdande kurator, konfliktlösare (även bland föräldrar), administratör och så klart undervisande lärare. Det är på det intellektuella planet det ställs verkliga krav på lärare. Som jag ovan skrivit, alla vet hur en ”riktig skola” ser ut, för alla har själv gått i skola, så vem som helst kan hoppa in som lärare (åtminstone för ett tag). Men att krypa in i elevernas hjärna och skaka om. Att få eleverna att byta åsikter. Att få dem att ta ställning, ta till sig ny kunskap eller argument. Att bryta invanda mönster eller tankar. Helt enkelt utmana hela deras omvärldsuppfattning – det kan inte vem som helst göra och det görs inte i en handvändning. Och det är här hela lärareriet ligger. Det är här det är så viktigt att läraren är skicklig och inser vilket oerhört viktigt arbete man gör. Men det är också här som samhället måste inse varför lärararbetet behöver få vara samhällets viktigaste jobb. Och det är det som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), regeringen, riksdagen, kommunala politiker och tjänstemän, Skolverket, Lärarutbildningen och Pedagoger (inklusive PIE) behöver inse. Att det krävs enormt mycket intellektuellt arbete för att vara en skicklig lärare.

Givetvis opponerar sig Skolverket, lärarutbildningen och PIE mot att jag ens tar upp dem i detta sammanhang. Så klart känner de till detta, eftersom de verkligen vet vad som krävs. Och i deras tankar går det att uttyda: ”Ja men vilken pajas Johan Kant är. Tror han inte att vi känner till detta. Vi är ju cream de la cream när det gäller pedagogik. Vi är ju top notch när det gäller att vet hur skolan ska fungera. Vi är ju allsmäktiga. Han är ju bara en liten tyckande fjant ifrån någon obskyr kommun.”

Fast problemet är att lärarutbildningen har glömt bort lärarledd undervisning – hur gör man? Och Skolverket har ingen som helst verklighetsanknytning och PIE drivs bara av ideologi – hur man vill att skolan ska vara (spelar ingen roll om det funkar eller inte – då är det något annat det är fel på). Vi vet det, försök inom skolan har pågått sedan Lpo 94, där Hans-Åke Scherp i Skolverkets namn åkte land och rike runt för att implementera Problembaserat lärande (PBL), där eleverna själva skulle söka kunskap och där det var lusten att lära som skulle vara motorn. Gick åt helvete, se tidigare blogginlägg och blogginlägg. Eller när Färila skulle se till att alla elever skulle jobba med datorer och söka kunskap på nätet. Gick åt helvete. Trots att man plöjde in 25 miljoner i skolan, kunde alltför många elever inte läsa tillräckligt bra när de lämnade årskurs 9.

Mats Trondman, professor vid institutionen för kulturvetenskaper vid Linnéuniversitetet, har satt upp tre kriterier för vad som kännetecknar en professionell lärare:

  • Läraren har djupa ämneskunskaper
  • Läraren kan förklara så att eleven begriper
  • Läraren kan hålla ordning på klassen utan att bete sig illa och kränka eleverna

Kanske har jag blivit influerad av Trondman, men jag menar att en lärare har tre huvuduppgifter (och diverse mindre uppgifter). Den första uppgiften är att hålla ordning på klassen och se till att ingen kränker någon annan och att det är ett gott arbetsklimat i klassrummet, arbetsro. Den andra uppgiften är att tydligt förmedla vilka kunskaper eleverna ska kunna, det vill säga sätta upp tydliga mål för undervisningen/arbetsområdet och vilka läxor eleverna har. I detta ingår att läraren ska följa upp huruvida eleverna gör sina läxor eller inte och meddela föräldrarna och dokumentera detta. Inte släppa en enda elev, utan ligga nära dem och hela tiden följa upp. Den tredje uppgiften är att få tillstånd en lustfylld skola där eleverna vill lära sig och där eleverna har möjlighet att växa och utvecklas som människor.

Så vad krävs det av läraren? Djupa ämneskunskaper på alla grundskolans stadier och på gymnasiet. Inte minst när det gäller teoretiska ämnen på högstadiet och gymnasiet – det är väldigt abstrakt och ställer höga krav på lärarens pedagogiska förmåga att få med sig alla elever. Att planera och genomföra undervisning, återkoppla till eleverna och utvärdera undervisning och resultat ställer krav. I alla fall om man vill att eleverna ska lära sig något (inlärt). Jag talar givetvis om holistisk kunskap som verkligen sitter och inte atomistisk kunskap (faktakunskap) som dunkas in till ett prov för att sedan glömmas bort.

Så vill vi bli en kunskapsnation att räkna med eller ska vi surfa oss igenom till nästa ”level”? Eller ska vi via sociala medior hitta en ny form av skola där vi lär oss av varandra och där skolan är något helt revolutionerande? Kanske finns inte skolan? Kanske går vi in via nätet in i nästa fas av vår kunskapsutveckling? Personligen tror jag på lärarledd undervisning i klassrummet och så lite grupparbete och elevstyrt arbete som möjligt. Det är därför jag skrivit denna bloggserie som kommer handla om just lärarledd undervisning. Och redan i nästa del går vi in på den förhatliga Katederundervisningen – hur det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) genom nidbilder av Caligula såg till att bygga upp ett motstånd mot all form av lärarledd undervisning.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

Annonser

16 kommentarer

  1. Tack Johan, det blir en intressant artikelserie att följa. Dock har jag några synpunkter och reflektioner. Det är klart att det är angeläget att precisera utlärt och inlärt, men det finns ingen anledning att ställa detta i motsättning till läromedel. Det finns ingen motsatsställning till att lärare undervisar och att man använder lärobok. Tvärtom är det i Sverige en förutsättning för att det hela ska kunna fungera.
    Krav på förstatligande i all ära, men viktigare är att kräva tydliga kursplaner och en återinrättande av en läromedelsinspektion. Denna inspektions viktigaste uppgift är att fastlägga vilka nivåer eleverna ska uppnå i varje årskurs. I och för sig är det ingen motsättning mellan kraven. Dock bör man komma ihåg att en stor del av förstörelsen av svensk skola skedde när skolan var statlig och värst var väl SIA-reformen 1975, då man bl a avskaffade skolmognadstestet.
    Sedan är det förstås viktigt att förstå vilket läge svensk skola befinner sig i. Vi har ett lågt söktryck till lärarutbildningarna och en högst blandad kvalité på lärarkåren. Dessutom har många lärare genomlidit en urusel lärarutbildning och hjärntvättats med en undermålig progressiv pedagogik. Sedan är det tidsbristen och stressen som finns för lärarna i Sverige och därmed saknas på alla de sätt och vis möjligheterna för enskilda lärare att på egen hand förbereda varje lektion. I Shanghai har lärarna tydligen bara två lektioner per dag och då kan förstås de kinesiska lärarna väl förbereda sina lektioner.
    En mer framgångsrik modell för Sverige måste vara att förbättra läroböckerna bl a med hjälp av en läromedelsinspektion. Det bör för lärarna skrivas gedigna stödmaterial till läroböckerna och där ska då ingå hur man utmanar eleverna och får dem att tänka. Detta blir en möjlighet för duktiga lärare att finna stimulans och att få möjligheter extrainkomster. Staten och läromedelsinspektionen bör garantera extrainkomsterna till dem som skriver läromedel och stödmaterial.


    • Johnny,
      Jo visst är det högst önskvärt att kursplanen måste konkretiseras. Ett måste! Jag tycker inte att jag direkt motsätter mig läromedel, klart att man behöver ha läromedel. Min poäng är att vi inte kan vara läromedelsstyrda.


      • Det är lätt hänt att prata förbi varandra. När jag skrev om läroböcker och läromedelsinspektion tänkte jag mest på ämnen som matematik. Jag uppfattar att du mest tänker på samhällsvetenskapliga ämnen.

        Superbra lärare är förstås fint, men ändå viktigare är att höja den lägsta nivån på lärarna och då måste det till mer stöd för lärarna. Sedan kan man ju undra varför lärarna ska följa eleverna i många år. Hur rättvist är det? Vissa elever får en bra lärare i många år. Andra elever får en usel eller rent av urusel lärare under flera år.

        Sedan räcker det inte att konkretisera kursplanerna. Hela kunskapssynen är uppåt väggarna. Den bygger på kriterienivåer och att eleverna kan nå förståelse utan faktakunskaper och det är ju helt bort i tok. Allt har gjort till kunskap, vilket man kan läsa om i SOU 1992:94. Det handlar om någon psykologisk ovetenskaplig sörja som man lyckats lura hela det svenska politiska och pedagogiska etablissemanget med. Det är en terminologi som inte stämmer med den terminologi som John Hattie använder och hela kunskapssynen är ett inhemskt ovetenskapligt hopkok.


      • Johnny,
        Faktiskt tänkte jag på just matteböcker. Men åter igen, självklart ska läromedel inte bort, utan det är nödvändigt med bra läromedel.


  2. En intressant och viktig bloggserie.

    Det som förbryllar mig något är att kritik mot skolan och lärarutbildning har förekommit sedan 1970-talet. Om avsaknad av lärarledd undervisning har existerat i Sverige sedan 1990-talet – hur har då dagens lärare lärt sig Trondmans tre kriterier för en bra lärare?
    – Goda ämneskunskaper
    – Att förklara så att eleverna begriper
    – Att hålla ordning på klassen


    • Pär,
      Jag vet inte om de här lärt sig Trondmans kriterier. Det är väl här det går snett.


  3. Artikeln i länken nedan är onekligen värd att uppmärksamma i samband med det du skriver här Johan:

    http://www.dn.se/debatt/jag-ber-om-ursakt-for-90-talets-pedagogiska-ideer/


    • Niklas,
      Du är verkligen tidigt ute, ser att artikeln publiceras i pappersupplagen idag (sitter och äter frukost torsdag 25/8 kl: 05.45).

      Det är ett mirakel – helt otroligt att någon kan gå ut på detta sätt och göra avbön. Knappast troligt att flera gör det, men man kan ju alltid hoppas. Tack Niklas!


    • Kors i taket!

      Det är nästan så man måste nypa sig i armen för att kontrollera att man är vaken…

      Hedersamt av Jonas att gå ut med ett sådant erkännande publikt. Jag undrar dock om det här är den första lilla föraningen på en analkande rusning mot dörren?

      Jag undrar också om det i sin tur inte är ett tecken på en mera generell global vindkantring? Från Storbritannien så kom t.ex. uppgifter i början av agusti om att Theresa May planerar att upphäva förbudet mot nya (så kallade) ”Grammar Schools”. Till saken hör att ny forskning bl.a. pekar på att grammar schools faktiskt förbättrade den sociala rörligheten, och att problemet snarare låg i kvaliteten och innehållet i de s.k. ”Secondary Modern Schools”.

      Nu är det inte (som jag förstår det), en full återgång till en nationell plan på ”11 plus” som planeras, utan bara ett slut på förbudet att starta nya grammar schools, men, jag skulle inte bli förvånad om det visar sig bli ett steg på vägen.

      Theresa May to end ban on new grammar schools

      (Johan, jag testade att köra Telegraphs artikel genom Google translate, den blir lätt manglad, men jag tror det går att (med viss kreativitet) fånga upp de väsentliga bitarna)

      All anledning att sträcka lite extra på sig idag Johan 😉


      • Tack Nicklas,

        Ja, det är helt otroligt! Jag fick nästan en chock. Det var Niklas Z som tipsade mig och jag läste artikeln omedelbart. Ofattbart!

        Men tyvärr tror jag inte att PIE kommer följa efter. Det är alltför mycket prestige och makt i detta. Tomas Kroksmark och Hans-Åke Scherp skulle aldrig medge det som Linderoth gör. Aldrig!


    • All heder verkligen åt professor Jonas Linderoth. Han skriver att de som skrivit SOU 1992:94 kan börja med att göra avbön. Vilka är då det? Ja, det är kanske är rätt givet. Men låt oss då kolla för säkerhets skull. Ja mycket riktigt, det var Ulf P Lundgren och Ingrid Carlgren. Det är figurer som haft sina fingrar i det mesta av galenskapen i svensk skola i snart trettio år. De är helt enkelt några av de mest ansvariga för och de mest skyldiga till nedgången för svensk skola.


      • Ulf P. Lundgren försvarar sig på dn.se, men försvaret verkar helt fokusera på hans roll (eller avsaknad av roll) i processen, inte att 90-talets pedagogiska idéer skulle vara bra.


  4. Jag kanske är lite bortskämd av att studera vid Linnéuniversitetet men vi har då fått ta del av Trondmans kriterier och av hans föreläsningar upprepade gånger. Problemet med lärarutbildningen är att den är så oerhört ojämn. Några av de bästa lärarna jag haft hade jag på universitetet, lärare med djupa ämneskunskaper som hade lärarledda och utmanande lektioner. Men samtidigt har jag också haft skräckscenarier med seminarier då bara hälften läst kurslitteraturen, sitter och nickar på frågor från läraren och ändå får godkänt samt lärare som å ena sidan berättar hur illa det är med grupparbete och elevaktiva arbetssätt och sedan å andra sidan enbart ger oss lärarstudenter den typen av arbetsformer.

    Vi får ofta kurslitteratur som berör precis det du skriver, som problematiserar elevaktivt arbetssätt, handledning och grupparbeten. Vi får ta del av forskning som visar nackdelarna med att vara styrd av läromedel och hur det påverkar resultaten. Men… sedan arbetar inte alla lärarutbildare efter de metoder de förespråkar. Det blir en slags dubbelmoral och många dåliga exempel, för att inte nämna att vi lär oss mindre.


    • Hej Alexandra,
      Jag hade turen att själv gå en utmärkt utbildning på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS). Det berodde primärt på att våra klassföreståndare var kanon och att vi var ett gäng som tog vår utbildning på allvar och engagerade oss. Dessvärre var det precis som du skriver, en ojämn utbildning, där alldeles för många lärare var rent ut sagt dåliga. Dessutom ideologiska. Sedan dess har utbildningen blivit än sämre. Så vi får hoppas att det händer något.


  5. Jonas Linderoth får stöd på UNT:s ledarloggen. http://www.unt.se/blogg/ledarloggen/lat-lararna-vara-larare/?blog=773&entry=4348066

    Stöd kommer även från Expressens ledarsida http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/modig-professor-mosar-flumskolan/
    Expressen vill att ”Lärarutbildningarna måste flumsäkras”.

    De som pläderade för elevaktiva arbetssätt och ville förstöra lärarnas undervisning har dock inte fått någon insikt http://www.dn.se/nyheter/sverige/professorn-som-ber-om-ursakt-for-pedagogik-far-mothugg/
    Ulf P Lundgren ljuger som vanligt. Noterbart är att lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand inte vill ha undervisande lärare.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s