h1

Undervisning, del 2: Nedmonteringen

27 augusti 2016

”Samtidigt omdefinierar den nya pedagogiken vad inlärning är. Man säger att inlärning betyder att eleven ska vara aktiv och fri för att kunna konstruera sina egna kunskaper. Man ifrågasätter sambandet mellan undervisning och inlärning och ser utbildning som självutbildning. Man upprättar en skiljelinje mellan undervisning och inlärning, och det är den senare termen som anses viktigast med det tillägget att konstruktivister hellre talar om lärande. Inlärning för tanken till ett resultat, medan lärande ger idén om något ständigt pågående. Den nya pedagogiken ser skolarbete som något som sker i skollokaler under en viss tid på dagen, och där det viktiga inte är resultatet utan att ha deltagit och därvid utvecklat sina sociala färdigheter och attityder. Fokus är inte på inlärning utan att främja att eleven uttrycker sin egen personlighet vilket kan ske genom att arbeta i olika självvalda projekt.” (Inger Enkvist: God utbildning och dålig, s.13, Gidlunds förlag 2013).

Det här blogginlägget handlar om hur Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) raserade svensk skola.

Nu fortsätter min bloggserie om undervisning. När jag planerade denna bloggserie genom att läsa och göra en del research, men även skriva utkast till texterna, kunde jag inte i min vildaste fantasi tro att en professor i pedagogik på Dagens Nyheter debatt skulle gå ut och be om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer. Helt otroligt! Och dessutom helt i linje med det här blogginlägget som ska handla om just ideologisering och olika pedagogiska idéer. Professor Jonas Linderoth skriver: ”Såväl skoldebattörer, pedagogikforskare, tjänstemän, fackförbund, lärarutbildare och politiker förde en argumentation om den goda skolan som underminerade den befintliga lärarkåren. Den tidlösa undervisningsform där den som kan en sak berättar denna för den som inte kan, kom att förknippas med maktmissbruk och kadaverdisciplin. Istället skulle den goda läraren stödja elevens självständiga lärande, klassrumsarbetet skulle utgå från elevens naturliga motivation, gränsen mellan olika ämnen skulle lösas upp och skolans fysiska rum skulle utformas för att snarare stödja elevens eget arbete än lärarens berättande.” Linderoth fortsätter: ”I min egen lärarutbildning på nittiotalet liknades dessa lärare vid den fiktive, sadistiske Caligula i Alf Sjöbergs film Hets.”

 

hets

 

Professor Jonas Linderoth skriver: ”Idag ryser jag i hela kroppen av skam när jag tänker på det förenklade och populistiska budskap jag framförde. Sanningen är att om jag inte själv haft fantastiska lärare under min gymnasietid så hade jag troligtvis inte fortsatt till högre utbildning.” I artikelns avslutande stycke står det: ”Det råder alltså ingen tvekan om att nittiotalets pedagogiska idéer inte ledde till en bättre skola. Trots detta, eller kanske på grund av det, är det väldigt tyst bland oss pedagogikforskare som bidragit till att underminera lärarkåren. Det vore kanske på sin plats att vi rannsakade oss själva och den skoldebatt vi fört under de senaste tjugo åren.”

Helt otroligt! Läs hela artikeln, länk. Lite smolk i bägaren är det dock att Jonas Linderoth kommer ut med en bok och denna debattartikel kan ses som marknadsföring av boken. Trist, men innehållet i artikeln är häpnadsväckande. Tror ni att Tomas Kroksmark, Ingrid Carlgren, Hans-Åke Scherp eller Steve Wretman kommer be om ursäkt? No way!

Givetvis reagerar överkukun själv, Ulf P Lundgren och motsätter sig Jonas Linderoths påståenden, se länk. Så här går det att läsa: ” – Det Jonas Linderoth skriver är att han förut trodde en sak, och nu tror han en annan. Han har ingen empiri som stöder det han påstår, och det är sorgligt att han inte ens har brytt sig om att gå tillbaka till källorna ordentligt. Vi tog inte upp vad lärarna skulle göra i klassrummet, säger Ulf P. Lundgren.” Men vänta nu ett tag – hur mycket emperi var det i Lärstilar? Eller PBL? Eller någon av de andra pedagogiska idéerna? Och för övrigt är det väl så att Jonas Linderoths artikel är en debattartikel, ingen vetenskaplig doktorsavhandling. Är det så att bara den som har forskat och kan lägga fram vetenskapliga belägg för sina tankar som ska få uttala sig? Nej du Ulf P Lundgren, här är det nog du som är ute och cyklar riktigt rejält. För det är ju ändå så att Linderoth kan hänvisar till att resultaten i PISA och TIMSS har rasat rätt ordentligt när gäller svenska elever. För att inte tala om läraryrkets fallande status och det behövs väl ingen doktorsavhandling för att konstatera. Så klart är det inte bara det pedagogiska etablissemanget (PIE) som är ansvariga för att det gått åt skogen med svensk skola, det är flera aktörer som bär ansvar, se länk.

 

Föga förvånande uttala sig också en chef på Skolverkets: Niclas Westin, chef på Skolverkets skolutvecklingsavdelning, håller med Ulf P. Lundgren om resultatet av kommitténs arbete.

– Ja det är min bild också. Syftet var att läroplanen skulle bli ett målstyrningsdokument och vara mindre detaljstyrande i både innehållsfrågor och hur lärare skulle undervisa. Men det är helt sant att lusten att lära lyfts fram i läroplanen. Min tolkning är att riksdag och regering velat ha med de här formuleringarna om att det är viktigt att skolan skapar engagemang och intresse, skapar lust att lära sig, och det står inte i motsättning till skolans kunskapsuppdrag.”

Det som är intressant här är att Niclas Westin är den person på Skolverket som var projektledare för framtagandet och genomförandet av Lgr 11:s kursplaner. Alltså kursplaner som skulle bli tydligare än de tidigare (Lpo 94), enligt önskemål från utredaren Leif Davidsson och enligt direktiv från regeringen. Men så blev det inte, det blev tvärt om. Snömos! Det var Niclas Westin och övriga tjänstemannakollegor på Skolverket som såg till att kursplanerna blev så dåliga som de blev. Att Westin uttalar stöd till Ulf P Lundgren är inte ett dugg förvånande – Westin är PIE!

Även Martin Lackéus, doktor på Chalmers i Göteborg uttalar sig negativt till Linderoths artikel, se länk. Han menar att morgondagens elever behöver något mer än bara kunskap. Han använder sig av två referenser utomlands för att styrka sitt resonemang, en i Israel och en rådgivare till Barack Obama, den sistnämnda med orden: ”Som vetenskaplig rådgivare åt president Obama i utbildningsfrågor torde hon veta vad hon talar om.” Just det – torde, vetenskapligt ord som gör att man absolut inte behöver ta ansvar för någonting – för man TROR. Och så klart, rådgivare åt världen mäktigast man, då har man ju facit. Men kanske har dessa två källor inte har så mycket med svensk ideologisk pedagogiken att göra. Sedan refererar Martin Lackéus till Ingrid Carlgren – hon var ju för fan med om att driva svensk skola åt helvete. Hon är PIE.

Det var inte så många år sedan jag läste om hur Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) beklagade sig över de baskunskaper som deras nyantagna studenter INTE hade. Det var inte så många år sedan jag hörde den dåvarande chefen för Volvo Leif Johansson, när han sommarpratade,  oroa sig över ingenjörstillskottet för svensk industri och att svensk skola inte gav eleverna baskunskaper. Och vi talar väl om baskunskaper, alltså kunna läsa, skriva och räkna. Har Martin Lackéus totalt missat att 25% av pojkarna efter 9 år av svensk grundskola inte kan läsa tillräckligt bra. När Lackeús skriver: ”Orimligheten i att låta några slumpmässigt utvalda 15-åringars förströdda svar på enkelt formulerade frågor dirigera skolutvecklingen i ett helt land verkar ha gått Linderoth och många andra förbi.” Men frågorna i PISA-proven ställer höga krav på obundet och logiskt tänkande,, länk eller länk. PISA-provens kvalitet är betydligt bättre än Nationella Proven. och ställer krav på eleverna när det gäller logiskt och obundet tänkande.

En person som hela tiden stått upp mot etablissemangets nermontering av skolan och läraryrket är Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds Universitet. Det har hon fått betala dyrt med. Inom pedagogik- och lärarutbildningskretsar är Enkvist hatad och baktalad. Vid varje tillfälle som ges talas det illa om Inger Enkvist och många ord blir till meningar och till slut till en sanning:

“Watch your thoughts, they become words;

watch your words, they become actions;

watch your actions, they become habits;

watch your habits, they become character;

watch your character, for it becomes your destiny.”

Frank Outlaw

För det blir verkligen så, ord blir till rykte och ryktesspridningen (skitsnacket) har varit så omfattande att Inger Enkvist har blivit hatad. Istället för att ta en diskussion med argument har det pedagogiska ideologiska etablissemanget (PIE) baktalat henne. Varför? Jo, Enkvist är ju en forskare som kan sin forskningsmetodik och är insatt och engagerad i skolfrågor. Hon skulle lätt kunna smula sönder en hel del tvivelaktig forskning och därmed är hon ett hot. Då baktalas hon med lögner och till slut blir hon paria. Exakt samma sak hände med läsforskaren Bo Sundblad på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS). Idag tjugo år senare går det att konstatera att Sundblad hade rätt på punkt efter punkt, bara att checka av listan – allt han sa fick han rätt i. Men han har fått utstå skit! Av fega ynkryggar från PIE som har baktalat LUS och som har hjärntvättat studentgeneration efter studentgeneration, se länk. Men till sist hoppar dock ödet upp i biter en i rumpan, även för PIE. Att de får stå och skämmas för vad de har gjort mot en hel lärarkår och mot generationer av elever. Klart att Hans-Åke Scherp inte vill erkänna sina misstag. Men i boken ”Den Gudarna älskar” blev han synad av Gunnar Ohrlander, se länk (har du inte läst detta blogginlägg är det mycket intressant läsning). Fast antagligen skämdes han inte då heller, möjligtvis skrattade han hela vägen till banken, för tydligen hade han tjänat storkovan. Och han har ju fortsatt med sitt mumbojumbo PBL fast i modifierade former. Dessvärre finns det ingen rakryggad makthavare i samhället som säger: ”Vad i helvete, dessa sekteristiska personer har förstört vår skola och våra barn”. Ingen generaldirektör och ingen tjänsteman, inga politiker och inga makthavare. Visst borde några starka personer inom Svenskt näringsliv ställa sig upp och säga ifrån – för vi vill ju ha ett starkt samhälle för alla. Eller? Någon med ryggrad? Någon?

Inger Enkvist bok God utbildning och dålig (Gidlunds förlag 2013) är mycket läsvärd. Enkvist kallar progresivismen för ”Den nya pedagogiken”. Så värst ny är den ju inte för den kommer från John Deweys tankar om skolan. Själv brukar jag kalla den för progg och lärarna som anammar denna pedagogik för proggare. Icke att blandas ihop med musikstilen progg, som förvisso var sprängd ur samma rörelse – 68-rörelsen. Ibland kallar jag dessa lärare för flummare, men det brukar inte falla i god jord, eftersom det lätt kan blandas ihop med personer som röker hasch och så klart vill jag ju inte kalla dessa pedagoger och lärare för narkotikamissbrukare. Med ordet flum avser i detta sammanhang att man är otydlig, vilket dessa lärare är och har varit. Alltså otydliga med vad eleverna ska kunna. Jag har hört att man även blir otydlig när man röker hasch, men det är ju en annan historia och ett annat blogginlägg på en annan blogg.

Enkvist skriver: ”Denna nya pedagogik har införts i västerländerna via institutioner för pedagogik och lärarutbildning, och under lång tid har de ansvariga förnekat att det funnits problem med att basera sig på jämlikhet och på elevernas motivation. När resultaten nu sjunker och det förekommer allt fler fall med störande och aggressivt uppförande i skolorna är pedagogernas svar att säga att samhället har ändrats och att skolan är en bild av samhället och därför inte kan vara densamma. Man säger inte att om familjerna förändrats borde skolan också ändras, så att de negativa effekterna av förändringar i familjerna blir så små som möjligt i skolan. Konsekvenserna av att samhället har förnekat problemen har lett till att många av de bästa lärarna lämnat yrket ”(Sida 10f).

Att lärare lämnar yrket kan vi verkligen se idag. När Inger Enkvist skriver att resultaten sjunker refererar hon till PISA, TIMSS med flera kunskapskontroller.

Hon fortsätter: ”Det viktigaste för den nya pedagogiken är inte att elever lär sig så mycket som möjligt utan att inlärningen är sådan att alla lär sig ungefär lika mycket. Allt som skiljer en elev från en annan när det gäller kvalitet bör försvinna men alla bör studera samma ämnen. Den valda vägen är att minska antalet läxor eller ta bort dem helt, liksom också att skjuta upp betygsgivning så länge som möjligt och minska antalet examina. Som vi kommer att se senare har länder som Finland och vissa asiatiska länder ett annat sätt att se på begreppet jämlikhet. Den nya pedagogiken fokuserar inte på kunskaper, och lärarens roll kan beskrivas som att vara personer som organiserar skoldagen. Skolorna skapades med syfte att eleverna skulle lära sig det som samhället hade beslutat, men vilket är syftet om eleverna själva ska bestämma vad han eller hon vill lära sig? Rätten att utveckliga sin olikhet undergräver helt idén med skolan och med lärarens roll, eftersom denne inte kan veta allt som olika elever kan vilja lära sig.” (sida 14).

”Antiauktoritära strömningar ville ha en ny pedagogik. Eleven skulle vara skapande snarare än utveckla självdisciplin och ansvar. Slagordet var eleven i centrum betonade att eleven skulle uttrycka sin egen personlighet i stället för att studera andras verk. Samtidigt dök multikulturalismen upp som idéströmning i skolan.” (sida 49).

Läs Inger Enkvist! Hon är bra.

Jag har tidigare skrivit flera blogginlägg om John Dewey, länk och länk. Även Maciej Zaremba tog i sin artikelserie Hem till skolan upp kritik mot Dewey, länk. För övrigt tangerar hela Zarembas artikelserie denna bloggserie, om du inte har läst Hem till skolan, gör det – galenskap i kubik. PIE har hållit fast vid John Deweys tankar om skolan på ett krampaktigt sätt. Men har man gjort skolforskning om Deweys pedagogik kopplat till svenska klassrum? Nej, inte som jag känner till. Utan det handlar bara om ideologi, även om PIE hela tiden hävdar att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men det sistnämnda räknas aldrig, utan föses undan. Min beprövade erfarenhet som är 9 år som lärare på högstadiet i Jordbro räknas inte, men en forskare i pedagogik, som aldrig satt sin fot i ett klassrum kan tala om hur det verkligen ligger till med svensk skola. Det är ur denna kontext som alla pedagogiska idéer växte fram. Det började med Problembaserat lärande (PBL) där Hans-Åke Scherp åkte land och rike runt för att saluföra metoden, där motivationen för lärande skulle komma från eleven själv, se länk och länk. Sedan följde en rad massa olika metoder, den ena mer fantastisk efter den andra: Lärstilar, portfolio, entreprenöriellt lärande för att nämna några. Jag har tidigare skrivit om metodtrenderna, se länk.

Fokus var att eleverna skulle gå på sin egen motivation och att de skulle ta kontroll över sitt eget lärande. Läraren skulle vara handledare eller coach. Och kommunförbundet/SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) jublade för här gick det att spara pengar, se länk och länk. En dyr och kaxig lärare som visste sitt värde och hade akademisk utbildning och därigenom både skin på näsa och vass tunga, kunde ersättas av en ung människa som kunde bli kompis med eleverna och få dem att lära sig själv. Alltså en skön pajsare som såg till att skolan blev en härlig arbetsplats för alla. Att eleverna inte lärde sig något var det aldrig snack om, för det var självklart att eleverna skulle göra det, men ingen visste något, eftersom det var fult att följa upp resultat och ingen gjorde det. Svenska elevers fria fall i PISA kom som en chock och bortförklarades år ut och år in – ända tills Jonas Linderoths artikel. Har någon hört något tidigare? Har någon tagit på sig skulden eller ansvaret? Nop!

SKL satt och mös, för de hade lyckats med sitt uppdrag. Minimal löneutbetalning till lärarna och därmed sparande de en rejäl hacka till landets kommuner. Och det har man sysslat med sedan 90-taltet, vilket fått till följd att allt färre personer genom årens lopp sökt till lärarutbildning samt att etablerade och skickliga lärare sökt sig bort från skolan. Att man varit med som en av de största aktörerna när det gällde nedmonteringen av svensk skola kommenterar man inte, det ignoreras. Och vid de få gånger som SKL konfronteras över den sjunkande lärarstatusen uttalar man sig att läraryrket är viktigt och att lönen måste upp, t.ex. Storforum skola, länk. Men det här är sex år sedan. Sex år!!!

Vad har då detta blogginlägg med bloggserien Undervisning att göra? Allt skulle jag säga. För fram till 90-talet hade förvisso funnit pedagogiska idéer om att läraren skulle vara kompis med eleverna och att eleverna skulle jobba i grupp. Men med 90-talet monterades svensk skola ner. Och en av de centrala delarna av denna nermontering var undervisning som läraren ägnade sig åt och därmed lärarrollen (som idag består av kurator, bästa kompis, kamratstödjare, konfliktlösare, administratör – listan kan göras lång). Ansvariga för detta var Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) som tog ett fast grepp om svensk pedagogisk forskning, lärarutbildning och fortbildning av lärarkåren.

Det är dags att återupprätta den undervisande läraren och redan i nästa blogginlägg kommer jag presentera två giganter inom den didaktiska forskningen – Gerd och Gerhard Arfwedson.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

 

 

 

 

Annonser

51 kommentarer

  1. Ett enkelt sätt för mig – genom ”beprövad erfarenhet” – att ha koll på kunskapskrisen i svensk skola är att varje (varje!) gång jag på senare år tagit emot en sjätteklass och i terminsbörjan diagnostiserar elevernas kunskaper slutar det med att jag i (som exempel) matematikundervisningen får börja om från början. Mekanisk förståelse av de fyra räknesätten finns i stort sett inte. Ambitiösa elever kan tex vid additionsuppställning vara noggranna med att göra en rak vänstermarginal. De har alltså ingen aning om positionssystemet med Ental under ental, tiotal under tiotal osv eftersom de aldrig tillämpat det i praktik utan istället haft läromedel (och tyvärr lärare som följt dem) där matematik diskuterats, det gjorts olika ”prova själv” där de samman med en kamrat ska fundera över sammanhangen och pröva själv. Grundläggande färdighetsträning saknas helt. Varefter jag får ta fram Alfa-matematik hösten årskurs 4 från 1983 där det presenteras, förklaras, ges övning och ställs krav som inte något läromedel i årskurs sex trettio år senare kommer i närheten av.

    Nu i augusti gav jag eleverna i en för mig ny femteklass en blindkarta över Sverige. De kunde i par i stort sett pricka in varenda landskap och de större städerna och sjöarna. Deras förra SO-lärare har alltså gett dem en utmärkt grund för mig att bygga på i den dortsatta geografiundervisningen. Det finns en grund för kartkunskap,förståelse av väderstreck, klimattyper, växtzoner osv osv. Detta tack vare GODA BASKUNSKAPER. Köper du ett hus kollar du att grunden är fast, inte hur mäklaren fyllt badrummet med apelsiner!


  2. ”Någon med ryggrad?…Någon?”

    Någon gång skall jag ta reda på när vi gick från en ansvarskultur till en smitkultur i Sverige. Oavsett när så är vi där nu: ingen ansvarig tar någonsin ansvar. Du var inne på Bo Sundblad och den vedervärdiga behandlingen av honom. Hans motståndare (Lundblad med adepter och anhängare och många, många fler) har misskrediterat detta att läsning är en alltigenom förståelsebaserad process. Givet har detta aldrig skett med sakargument utan med baktaleri byggt på lögner, som att Sundblads forskning skulle vara teorilös(!) Det har lärarna blivit itutade och om jag fått en krona för varje gång jag hört DET från en lärare så…Om vederbörande haft ett uns av källkritik eller orkat masa sig själv till en dator hade denne funnit t.ex. boken ”Hur ser vi på människan.” av Sundblad, Allard. Men det är lättare att gå på skitsnacket.
    För ett antal år sedan spreds myten att ”Läskriget är över” och många lärare gick på det…Hur djupt okunnig får man vara och fortfarande få kalla sig lärare? Om någon kom fram och sa att Kriget mellan den humanistiska människosynen och den rasistiska är över”, skulle dessa människor då även sprida det idiotiska påståendet? Då i form av att åh, det är så skönt för man har kommit fram till att det inte är någon skillnad mellan människosynerna, det var bara en löjlig kamp”…

    Att majoriteten av Sveriges lärare inte orkat stå emot den totalt verklighetsfrämmande uppfattningen att läsning består av två delar: den tekniska delen och den del som handlar om förståelse, är förklaringen till att vi är där vi är…Var är vi då, jo på ett sjunkande skepp. Svenska elever är fortsatt bra på att avkoda (den tekniska delen enligt hittepåteorin), tyvärr förstår de inte vad de läser…Vad gör företrädarna för den syn som är förhärskande? Går de ut och gör avbön och säger att ”Vår teori som är fullkomligt ateoretisk och fullkomligt oförankrad i empiri men som lät klatschig vid skrivbordet har givit katastrofala resultat. Vi ber Sveriges lärare och i synnerhet Sveriges elever om ursäkt”? Givetvis inte. Det hade kanske skett om skolsverige varit en del av meritokratin men nu är den delen, med några få undantag, inte det. Så vad gör de som bär skulden för att ha lurat upp lärarna på läktaren, jo de går ut i media och säger att ”Svenska elever kan VISST läsa, det är bara det att de inte förstår frågorna”…Vi på motståndarsidan, och alla som inte gått på indoktrineringen, tar oss för pannan och suckar ut ”Det var just det…”.

    De allra flesta i svensk skola ids inte, av olika anledningar, engagera sig i de här frågorna och ta ställning. Det är djupt olyckligt då det starkt är kopplat till yrkets status. Om man som lärare inte har en grundmurad kunskapssyn och i det en uttalad syn på vad fenomenet läsning är utan tycker att det är upp till fackpedagoger att strida om…ja då är man inte värd större tilltro än gemene man eller kvinna på gatan. De har inte heller en vetenskaplig uppfattning i frågan vad som är läsning. De har heller ingen vetenskapligt förankrad uppfattning om vad kunskap är och hur kunskapsutveckling bäst skapas. Det är ok att DE inte har tagit uttalad ställning utan överlåter det till akademikerna och fackpedagogerna då det inte är deras profession men när LÄRARE inte gör det…

    I storstäderna rusar lärarnas löner, det unnar jag de allra flesta. Det gör givet läraryrket mer attraktivt, däremot gör det inte att statusen höjs. För det krävs att lärarna visar att de äger kunskaper lekmän inte har. Det kräver att man tar ställning.

    Man kan inte, som yrkesverksam i svensk skola, samtidigt verka i tron att ”man aldrig kan lära någon annan någonting då denne endast kan lära sig själv” OCH utifrån det att den bättre vetande, strukturerande läraren har att bjuda in eleven i den historiska människans tankeakt vilken oftast ligger dold i benämningarna och därigenom via t.ex utmanande dialog och diskussionsåterskapande säkerställa att eleven erövrar aktuella begrepp som tankeredskap. Man kan inte tro att det är lika gynnsamt för eleven att som t.ex tioåring ”gå ut och söka sin egen kunskap” som att idag få göra nya saker med sin lärare för att imorgon klara det själv…

    Det är på tiden att sveriges lärare tar ställning i de frågor som är så avgörande för elevernas, och därmed landets, framtid. Om inte kommer läraryrkets status aldrig att höjas, alldeles oavsett om lönerna blir aldrig så höga. Ett yrkes status baserar sig inte minst på att den yrkesverksamme kan något lekmän INTE kan.

    Jag uppmanar varenda lärare att ta en uttalad ställning vad gäller människosyn och kunskapssyn. Givet kommer dessa att fördjupas men att vara vindflöjel är inte värdigt.

    Jag efterlyser, precis som Johan, någon ansvarig med ryggrad…Någon?

    I dagens skolsverige premieras ”Superrektorer” som under kort tid, genom att ha manipulerat siffror, har åstadkommit mirakel. Om något förefaller för bra för att vara sant är det förmodligen det. Ingen utom en idiot (och de är inte många) vet att det är omöjligt att lyfta kunskapsnivån på en skola inom ett par år, ändå sprids myten. Varför? För att den säljer böcker, tidningar, reklamtid och gör sig bra i det egna CV’t: ”Se vem jag har som anställd/kollega/chef:superrektorn etcetera, etcetera”. Ingen ids se bakom de vackra orden och de klatschiga replikerna utan som med alla sagor behövs en sagofé. Så kan alla sova tryggt i att det GÅR att lyfta en skola på två år, eller ett, eller ett halvår…

    Vi måste sluta gå på lögnerna även när de är inlindade i vackra ord eller framställs som det goda i relation till det onda…Min egen skolgång var i högstadiet högst sporadisk men att påstå att lärarna då enbart sysslade med korvstoppning och var en bunt, av den av Järrel så elegant spelade, Caligula’s är ju en direkt lögn. Även i filmen framstår ju att denne inte är en typisk representant för lärarkollegiet ens då och inte ens på film. Ändå gick så många, och går så många på det som argument för att lärarna inte skall undervisa och absolut inte skall tro att de är några auktoriteter i klassrummet…

    Kommer vi någonsin få en regering som vågar göra annat än att skapa fler och fler kontrollsystem och mer och mer rätt att anmäla skolan och de yrkesverksamma? Björklund såg till att det idag åligger varje yrkesverksam lärare att om en elev säger ”idiot” till en annan elev och denne svarar ”idiot” tillbaka, så skall läraren a)göra en kränkningsutredning, b) skriva en handlingsplan för respektive elev, c)ha ett uppföljningsmöte för varje elev, d) meddela rektor om det inträffade så att rektor kan e) informera huvudmannen och f)informera vårdnadshavarna. Detta såg Björklund som klokt för att höja läraryrkets attraktionskraft.

    Kommer vi någonsin få en regering som ser de verkliga problemen med svensk skola eller kommer vi även fortsatt ha regeringar som byter namn på lov(!) och tillsätter fler platser på lärarutbildningarna (!).

    Är det rädslan för att ta fighten med tjänstemän och titelbehängda makthavare inom skolsverige som är förklaringen? Björklund var för tusan f.d militär – då kan man väl f.f.n inte vara konflikträdd! Ok att det var några hundra år sedan vinvar i krig men…Nej, jag tror förklaringen ligger i att man valt fel rådgivare. Inte sällan är rådgivarna en del av problemet. Hur såg det ut när man gav Björklund, Fridolin och övriga råden här ovan? ”Läsning är direkt avgörande för studieframgångar så om vi byteer namn till läslov är vi snart i topp kunskapsmässigt igen”. ”Men om varje lärare i varje ögonblick vet att han/hon aldrig kan gör helt rätt vill nog fler stanna i yrket och fler börja”…Jo, för den lärare som gör allt enligt regelverket och aldrig kan bli fälld finns inte (se ovan exemplet med fula ord) För att ge ett annat exempel: vinhar en offentlighetsprincip. Den ger att allt som sker i en offentlig verksamhet skall kunna granskas. Det ger att all kommunikation i form av t.ex. sms, mail etcetera skall arkiveras och diarieföras…I rest my case.

    All heder till dem som, likt Linderoth, vågar stå för att man gjort fel och än mer heder till dem som likt Enkvist alltid stått upp mot galenskaperna. De allra flesta förstår inte vilket enormt pris de som går emot det pedagogiska ideologiska etablissemanget betalar.

    Finns det verkligen INGEN makthavare på nationell nivå som kan ta tag i detta?

    Johan formulerar det så pinsamt tydligt: ”Någon med ryggrad?…Någon?”


    • Peter,
      Tack för din långa och väl problematiserade text. Bra! Det där med elever som inte kan läsa trots att de har ”rätt teori” – det händer ju att elever skickas till dyslexiutredning också, för det kan ju inte vara fel på teorin eller läraren. Det måste vara eleven det är fel på. Jag skrev om detta i min bloggserie om läsning:
      https://johankant.wordpress.com/2014/09/22/om-lasning-del-1-har-du-punka-pa-hjarna-lilla-van/

      För övrigt är det väldigt tråkigt att kunna konstatera att jag inte ser någon lösning på detta. Det finns ingen som är stark nog att ta denna kamp eller/och rensa ut alla ideologiska forskare och tjänstemän. Vem vågar gå granska all skit som har skrivits och sedan säga upp vederbörande och betala avgångsvederlaget. För visst borde det göras. Jag kan ställa upp på att lämna mitt jobb som rektor och under två års tid granska det som Scherp, Kroksmark, Englund, Carlgren, Eriksson, Wretman, Lundahl, Hugo med flera har skrivit. Inga problem och jag skulle få fram väldigt mycket som är ren ideologi. Men ingen är intresserad. Det verkar som om det enda som skulle fungera är revolution och krig. Då kanske Björklund kunde göra entre igen, för han är ju trots allt major.


      • Oh, ja Johan: du har ständigt med all rätt återkommit till galenskaperna rörande läsning. Jag vill återigen belysa det och lyfta fram även den enskilda lärarens ansvar för att ta ställning. Att INTE ta ställning är också att ta ställning. I dessa fall finn ingn svensk linje två eller mellanmjölk…


      • Sju (7!!) dyslexielever i en mellanstadieklass på 28. Ingen ovanlighet. ”Jo, tjena”. Det är faktiskt direkt fånigt. Och detta i en tid när det formligen strösslas med (föregivet?) lysande tekniska hjälpmedel. I någon slags missriktad godhet blir det precis som du skriver Johan fel på ELEVEN!!

        Tillåt mig tt tvivla på att lönsingen för en elev som efter tex fyra års skolgång inte kan skriva mer än fem rader med ytterst svåridentifierbar text är att sätta denne framför en ”platta” med ett texturymme på en rad med cirka fyrtio tecken. ”Jo, tjena”


      • De har banne mig inte dyslexi. De flesta har helt enkelt inte givits chansen att lära sig läsa och skriva.


      • Bara för att passa på att skjuta in några tankar här. Prevalensen för dyslexi ligger i USA (om jag minns riktigt) runt 5-17% Shaywitz, S. Overcoming Dyslexia, Random House, (2003)

        Men det finns, som jag upplever det flera problem här. Det första är, att frekvensen är kritiskt beroende på vilken avskärningspunkt du använder. Dyslexi är inte ett binärt förhållande (tillstånd), utan varierar i svårighetsgrad. (Att ha avskärningsunkter är inte något unikt, utan snarare regel än undantag, och gäller allt från diagnoser för schizofreni och depression till t.ex. vissa cancerformer, fetma, reumatism och diabetes).

        Andelen av befolkningen i ett land som får svåra problem att lära sig läsa, beror ju också väldigt mycket på hur transparent språket är när det kommer matchningen mellan fonem och grafem. Italienska barn lär sig läsa på några månader, tack vare att varje ljud matchar en bokstav, och väldigt få identifieras som dyslexiska, medans engelska elever får traggla på i mer än 2 år för att nå samma nivå, tack vare engelskans alla ljudmässiga undantag och varianter.

        Men, och här kommer den kritiska punkten; bara för att italienska är mer transparent och därmed är lättare att lära sig, så innebär inte att det inte finns italienska barn med precis samma underliggande problematik. När man studerade skillnaden mellan italienska läsare så var den lika stor som skillnaden mellan engelska läsare. Den underliggande orsaken bakom dyslexi är sannolikt lika vanlig i Italien som i resten av världen, men, skillnaden är att italienskan som språk ställer mycket lägre krav på funktionen hos vårat neuronala system.

        En svårighet här (som jag förstår det, och som jag tror förvirrar mycket), är att effekten av en bristande eller felaktig lästräning ytligt har ”samma” yttre symptom som dyslexi, nämligen, genom att eleven inte format en effektiv koppling och neuronal organisation för läsning. Men, i det ena fallet är det (bara) bristande eller felaktig träning som är orsaken, och i den andra, underliggande problem i nervcellernas organisation som gör en sådan organisering mycket svårare (eller nästan omöjlig) att skapa.

        Idag börjar tekniken (i huvudsak fMRI och diffusion-fMRI) också bli så bra att det är möjligt att se och identifiera dyslexia genom direkta observationer av hjärnan. Studier av barn i förskoleåldern innan de ens börjat med lästräning, kan till och med, (med allt högre säkerhet och precision), förutsäga både vilka som kommer få problem att lära sig läsa, eller hur bra en person är på att läsa.

        Det här är nog ett av de områden som jag tror ligger närmast, när det kommer till direkt praktisk tillämpning av neurovetenskap i skolans värld.


      • Nicklas,
        Jag måste säga att jag inte är jätteinsatt när det gäller biologiska orsaker till något neurologiskt fenomen. När det gäller dyslexi menar jag att en del av de som får läs- och skrivsvårigheter (inte nödvändigtvis diagnosen dyslexi) beror på att vi i Sverige haft en felaktig och inkonsekvent läsinlärning. Vårt svenska språk är inte uppbyggt för att tillämpa ljudningstradition, eftersom det inte vet om det är lång eller kort vokal förrän du vet om det är enkel eller dubbeltecknad konsonant. Alltså ett inkonsekvent språk vars grammatiska regler är konstruerat av två tyskar på uppdrag av Gustav Vasa.

        När det gäller hjärnforskningen tror jag att man kan se blodflödesförändringar vid hjärnscanning när det gäller läsare. Också att nervbanorna i hjärnan förändras i och med läsning, vilket innebär att hjärnan hittar andra vägar för att transportera informationen vid läsning. Men som sagt – jag är inte särskilt kunnig när det gäller detta, men det är ett spännande forskningsfält.


      • Johan,
        Martin Ingvar har skrivit en lätt tillgänglig bok, 130s, om just dyslexi, som kanske kan vara en bra start, om du inte redan läst den?

        En liten bok om dyslexi, (2008)


      • Tack!

        MVH // Johan


  3. Ett förtydligande: SO-läraren i min kommentar ovan har alltså gett blanka f-n i den nya pedagogiken, lämnat experimenten och låtit eleverna träna, öva, plugga – och bli stolta över sina kunskaper. Läraren är (förstås) en kvinna i sextioåren med decennier av ”beprövad erfarenhet”. Sådana finns även i yngre lärargenerationer, men de har det tungt. Fastän jag tror att vändningen kommer.


    • Sören: jag kan tycka att landskapen får väl mycket/enormt utrymme rent generellt men jag förstår vad du menar. Vi får inte glömma att tänkandet måste byggas upp med hjälp av fakta, vetenskapliga begrepp och förståelse. Idag tycker många, även vuxna, att det egna tyckandet väger lika tungt som det empiriskt och vetenskapligt belagda. En härlig postmodern inställning som är extremt fördummande.


      • Just så Peter. Jag ger det som ett exempel på vikten av att lära sig plugga och systematisera. Om elever i en årskurs fyra lär sig om det småländska höglandet och hur Öland hamnar i regnskugga ger det en kunskap som kan generaliseras – orsak och verkan.


    • Skulle denna SO-lärare kunna bli en ”Särskild yrkesskicklig lärare” om hon fick genomföra meriteringsprogrammet hos Arete Meritering? Nä, troligtvis inte. Arete meritering är också PIE. Hur många proggare har däremot blivit meriterade och fått en hög status på skolorna?

      Tack alla som envist har kämpat mot PIE! Kanske har vi en vändpunkt nu. Men jag är inte säker. Jag trodde att Hatties rapport skulle innebära en vändpunkt, men den kom att avfärdas. Jag har själv hört ”Men vad kan han veta om den svenska skolan, han är ju verksam på andra sidan jorden”.

      Linderoths avbön har redan sågats som ”förvirrande”. Den är allt annat än förvirrande. Tydligare kan det inte bli. Hoppas att alla som har kämpat i det tysta vågar kliva fram och ta debatten. Ett speciellt tack till Linderoth!


      • Tommy,

        Tyvärr är jag desillusionerad – inte bitter, men definitivt ser jag ingen ljusning. Det kommer inte hända ett enda jävla skit kring denna artikel. Den kommer tigas ihjäl. Kanske ska jag lyfta upp den en gång i månaden på bloggen och ställa frågan rakt ut om det är någon som har hört att det har hänt något. Men jag är skeptisk – det kommer vara tyst. Och Linderoth är körd.


    • Exakt så Sören.


  4. Det finns forskning om vad det är som bygger en professions autonomi och därmed status. Den forskning som finns bedrivs inom sociologins underavdelning, professionsforskningen. Det är bara att läsa. Min lic gick ut på att anpassa de här teorierna till just lärarprofessionen. // Stella Sjögren, svenska med didaktisk inriktning


  5. Hej Johan. Vilken ilska du bär på! Har aldrig varit med om något liknande. Fortsätt med dina rallarsvingar om du vill. Men jag vill bara bemöta några felaktigheter i din text. Jag har såklart tittat på PISA-frågor, och även läst en hel del av vad forskare runt om i världen har att säga om PISA. Det man absolut kan säga är att de är enkelt formulerade. Det betyder inte att de är dåligt formulerade eller enkla att svara på. Du läser in något som inte står här. Så det där med ”total okunskap” får du redigera i din text. Det jag vänder mig mot är de extremt långtgående slutsatser man drar av kvantitativ data som är mycket smal i sin karaktär, vilket jag är långt ifrån den första att göra (om än inte i Sverige där vi verkar sakna den sortens metodkritiskt tänkande). Du skriver vidare att något är flum så fort du ser ett ord som ”entreprenöriell”. Jag antar då att du inte alls har läst något av det jag skickade dig för fem månader sedan. Det är en sak att inte ha tid att titta på saker, men då kan man väl spara på krutet tills man hunnit läsa in sig. Att avfärda mitt arbete med flum bara för att ett visst ord används är ju bara korkat. Sen fortsätter du raljerandet med att uppmana mig att åka ut till förorten. Det är precis vad jag har gjort för länge sedan. I min forskning har vi data från Sjumilaskolan och även från andra skolor i utsatta områden i andra delar av Sverige. Så att jag inte skulle få uttala mig är ju bara befängt. Hela min forskning går ju ut på att samla in enorma mängder data, på nya sätt och på traditionella sätt. Så den där frasen när du kallar mig för nån sorts urtyp av forskare, den kan du väl bara radera. Nej, försök nu uppbåda lite tid åt att titta på det jag faktiskt skrivit ner efter mina sju år och ge mig lite saklig feedback. Det tycker jag att jag förtjänat efter denna osakliga bredsida från din sida. Du har ju uppenbarligen den intellektuella kapacitet som skulle krävas.


    • Hej Martin,
      Jag har inte kopplat att det var du som skickade avhandlingen till mig och jag hann ärligen inte med att läsa den. Dessutom borde jag ha meddelat dig detta, ber om ursäkt för det.

      Du kan skriva upp att jag är förbannad på det pedagogiska ideologiska etablissemanget (PIE) och jag är medveten om att jag aldrig kommer att komma in några ”finrum”, men det skiter jag faktiskt i. Däremot måste jag helt ärligt säga att jag är skyldig dig en ursäkt för det är som du skriver, jag har inte läst ditt arbete och jag har dragit slutsatser av det du säger som jag rimligtvis inte kan göra. Åter igen – ursäkta så mycket, jag har redigerat bort detta.

      Däremot tycker jag att du i sak inte kan hänvisa till tre helt olika källor när det gäller vad det pedagogiska etablissemanget har ställt till med under 20 års tid, två utländska som inte har med svenska förhållanden att göra och sedan överkukun på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) som var och är en av de mest drivna inom PIE-rörelsen. Dessa tre källor verifierar ingenting. För mig blir det märkligt när en forskare går in som du gör och med tre randomkällor ska försvara något som ett helt etablissemang har ägnat sig åt, helt på ovetenskaplig grund.

      Mina erfarenheter av entreprenöriellt lärande (kunskap/utbildning) är att det har samma vetenskapliga grund som Problembaserat Lärande (PBL), med andra ord inte mycket. Man antar bara att saker och ting fungera på ett visst sätt och så skriver man ihop några texter i vetenskapligt syfte som ska passa ihop med det man vill ha fram. Ingenstans går man in och kollar learning income och learning outcome. Detsamma gäller det forskningsmetodiken, man struntar helt i validitet och reliabilitet. Det finns många exempel på det och jag skulle verkligen vilja granska detta om jag hade tid. Och ge konkreta exempel. Det mest konkreta på forskningsfusk är hur Christian Lundahl har skrivit sin storsäljare Bedömning för lärande. Eller hur Martin Hugo ger ut en fackbok där han drar helt andra slutsatser än de som han kommer fram till i sin avhandling – trots att bok och avhandling är uppbyggd på samma sätt. Jo, jag har läst både avhandling och bok. Se länk: https://johankant.wordpress.com/2013/09/24/en-skola-at-helvete-del-11-martin-hugo/

      Nu vill jag som sagt inte dra några slutsatser kring din forskning och jag ger dig rätt i din kritik mot mig. Jag har redigerat, dock inte tagit bort dig helt, utan kommenterar en del som du påstår. Men ber dig åter om förlåtelse över ett personlig övertramp.

      För övrigt är jag jävligt arg!


      • Hej Johan. Snyggt av dig att be om ursäkt. Uppskattas o godtas såklart. Sen låt mig få kommentera de olika synpunkter och tankar som tagits upp. Men innan jag gör det så vill jag säga att jag uppskattar det djupa kunnande och engagemang du och övriga uppvisar här. En del av det ni tar upp tycker jag är tänkvärt och intressant. Inom akademin så är man rätt svältfödd på kvalificerad feedback, så jag tar gladeligen emot sådan från er här.
        Ni använder frekvent begreppet ”PIE-rörelsen” här verkar det som. Jag vill gärna få begreppet definierat för att fullt ut kunna hänga med här. En sökning i Google, Google Scholar och mina egna samlingar av forskningsartiklar och böcker kammade noll här. Vad gäller Ingrid Carlgren så är jag själv inte inläst i detalj på svenska pedagogikforskares olika produktioner genom decennierna. Sverige är ett litet land och med en amerikansk handledare under mina 7 år som doktorand är jag skolad att gå på källor från hela världen, och då är det ärligt talat rätt sällan svenska forskare utmärker sig. Svensk pedagogikforskning verkar till viss del vara en självrefererande bubbla där man föredrar att referera varann. Man skriver på svenska och refererar svenska verk. Det har jag försökt att avstå då jag känner att det är en smula inskränkt. När det t ex gäller Ingrid Carlgrens eventuella roll i svensk reformhistoria är det inget jag fäster någon vikt vid i mitt arbete. Jag konstaterar att hon är en av dem som nyligen påtalat riskerna med en alltför polariserad debatt, vilket kändes relevant att knyta an till här eftersom det är väldigt få andra som verkar se polarisering som en risk hittills. Länk:
        http://www.skolaochsamhalle.se/flode/skola/ingrid-carlgren-behovs-en-ny-progressiv-pedagogisk-rorelse/
        Sen så tog jag med henne främst för att man i Sverige värdesätter svenska pedagogikforskare, mer än jag själv hittills haft anledning att göra. Jag har också en färsk bok av henne på min läslista eftersom den betonar samspelet mellan teori och praktik. Det tycker jag verkar klokt, och jag ser ingen anledning att avfärda en god bok på grund av författarens tidigare eventuella produktioner och roller i livet. Sen om ni känner att ni vill göra det så kan ni kanske ha era skäl till det, vilket jag respekterar. Det har säkert begåtts många oförrätter i svensk skolreformhistoria som ger er goda skäl att vara upprörda. Men att ersätta en extrempedagogik med en annan kan ju leda fel fast på ett annat sätt, vilket jag skulle be dig begrunda och gärna kommentera.
        Angående antalet källor så är ju tre källor inte mycket, det håller jag helt med om. Jag brukar inte skriva debattartiklar utan forskningsartiklar och då har jag vanligtvis några hundra referenser med i en artikel på säg 20-30 sidor. Här hade man ett ruskigt begränsat antal tecken på sig, så det var bara att ta de allra allra mest relevanta källorna för budskapets syfte och retoriska behov. Att jag går in och försvarar något på ovetenskaplig grund stämmer inte, jag bedriver forskning som grundar sig på såväl vetenskaplig metodik och en bred och tvärvetenskaplig samling källor från hela världen. Min forskning handlar om hur man uppnår balans mellan traditionell och progressiv pedagogik. Se gärna senast publicerade artikel på detta tema via länk nedan. Om du vill läsa den och inte har access så kan jag såklart maila den som PDF. Länk här:
        http://www.emeraldinsight.com/doi/pdfplus/10.1108/IJEBR-03-2016-0072
        Jag delar din syn att tidigare forskning kring entreprenöriellt lärande har varit väldigt lik den forskning som kretsar kring PBL – problembaserat lärande / projektbaserat lärande / progressiv pedagogik. Min forskning handlar bland annat om att råda bot på denna förvirring. Det har jag också fått en del kritik för av dem som hellre likställer entreprenöriellt lärande med progressiv pedagogik. Jag omdefinierar entreprenöriellt lärande i min forskning till något mer konkret, mer distinkt från progressiv pedagogik, mer avgränsat och med en tydligare vetenskaplig bas. Det är denna ”nya” form av entreprenöriellt lärande jag också studerar empiriskt i mitt arbete, främst i Sverige men även i andra länder såsom Norge, Danmark, Storbritannien, Turkiet och USA. För att råda bot på förvirring har jag i Sverige valt att kalla det ”värdeskapande lärande” i stället för ”entreprenöriellt lärande”. Man ska ju inte införa nya begrepp annat än i undantagsfall, men här är det motiverat anser jag.


      • Hej Martin,

        Tack för ditt klargörande svar. Kan du råda klarhet i Entreprenöriellt lärande så är det nog väldigt många som tackar dig för det. Så bra!

        PIE var ett begrepp som jag hittade på här på bloggen. Anledningen till det var att jag var tvungen att definiera de personer som styrde och ställde inom skolans värld.
        Pedagogiska – som är en definition kring vilket ämnesområde det handlar om
        Ideologiska – som talar om att det handlar om ideologi och inte om vetenskap eller beprövad erfarenhet
        Etablissemanget – som är ett begränsad grupp som sitter på makten

        PIE finns representerade på pedagogiska institutioner, lärarutbildningar, universitet och högskolor, Skolverket, tidigare Myndigheten för skolutveckling (kryllade av PIE), departement, journalister på tidningar och tidskrifter, tv- och radioredaktioner med flera positioner som finns inom skolas värld. Om du vill veta mer om PIE kan du läsa min bloggserie: https://johankant.wordpress.com/bloggserie-skolans-10-varsta-problem/

        Några PIE är Christian Lundahl, Hans-Åke Scherp, Steve Wretman, Tomas Kroksmark, Ingrid Carlgren, Inger Eriksson, Vivi Lindberg, Tomas Englund – ja det finns många fler.


    • Martin, jag tycker din artikel har flera allvarliga brister.

      1. Varför drar du in Björklund? Linderoths artikel handlade inte om Jan Björklund. Det här blir lite av en halmgubbeargumentation från din sida.

      2. Enlig dig så menar forskaren Linda Darling-Hammond att ”en av lärarnas viktigaste uppgifter att balansera mellan kunskapsmålen och elevernas egna intressen, talanger och skiftande bakgrund.”
      Det motsäger väl inte på något vis vad Linderoth skrev? Att hon arbetar i Obamas administration ändrar inte på detta, utan det du skriver liknar mest ett aktoritetsargument (samtidigt som det också är ett halmgubbeargument).

      3. I nästa stycke tar du upp balans, men var förespråkar Linderoth något ensidigt? Det han framfört kan snarare ses som kritik mot en ensidig strävan att omdana skolans verksamhet i en viss riktning. Återigen argumenterar du mot något som du föreställer dig, snarare än något som Linderoth har framfört.

      4. Därefter följer den ofta upprepade invändningen mot att mäta det som är enkelt att mäta. Det är dock inte något som följer av vad Linderoth skriver.

      5. Din beskrivning av PISA är både raljant och ovidkommande.

      6. Ditt stycke som inleds med ” Att som Linderoth och Björklund med flera debattörer…” är också märkligt. Var förespråkar Linderoth att man inte ska sträva efter att elever utvecklar kompetens?

      Jag förstår faktiskt inte varför du skrivit artikeln. Vad är egentligen poängen med den?


      • Ja, lite halmgubbe riskerar det ju att bli om man blandar in Björklund. När jag läste Linderoths artikel så var det rätt uppenbart att den innehöll mycket mer avfärdande av progressiv pedagogik än propagerande för traditionell pedagogik. Så han var inte alls lika tydlig som Björklund brukar vara. Men han använde samma typ av retorik och samma ordmärken, om än mer skickligt kamouflerat än vad Björklund brukar lyckas med. Och om man på Sveriges ledande debattsida går ut och propagerar emot progressiv pedagogik och därmed om än en smula implicit för traditionell pedagogik, ja då får man finna sig i att Björklund blandas in anser jag. Likheterna är slående och något många i Skolsverige också läser in i texten, att döma av reaktionerna jag läst i helgen. Sammantaget – att avfärda progressiv pedagogik är i min mening inte så balanserat. Angående PISA – visst raljerar jag lite, men detta är en retorisk text, inte en akademisk text, och då får jag precis som andra debattörer göra det. Linderoth raljerade också rätt rejält. Gällande sakfrågan – alla som okritiskt baserar sin retorik på PISA, utan att samtidigt lyfta de stora begränsningar och risker PISA-mätningarna är behäftade med, behöver påminnas om dessa. Avslutningsvis, även om du Niklas Z inte förstår poängen med min replik så är det massor av folk där ute som förstår detta klart och tydligt. Många lärare har tackat mig för att jag skrev den. Jag nöjer mig så, man kan inte alltid räkna med att man når alla. Hur tycker du själv man ska uppnå balans mellan traditionell och progressiv pedagogik i svensk skola? Hur får man en balans mellan kunskap och elevmotivation?


      • Som du kanske noterade gällde min invändning mot halmgubbeargumentation inte bara det faktum att du blandar in Björklund. Jag vill nog mena att din artikel har betydande inslag av halmgubbe, inte bara en ”liten halmgubbe” som heter Björklund.
        Du får naturligtvis ha åsikten att man får finna sig i att Björklund blandas in om ”man på Sveriges ledande debattsida går ut och propagerar emot progressiv pedagogik och därmed om än en smula implicit för traditionell pedagogik”, men på vilket sätt är det lämpligt och hur för vi debatten i en mer konstruktiv riktning under sådana förutsättningar?
        Att många i skolsverige läser in saker på det sättet i texten är ett tecken på hur låg intellektuell nivå debatten förs. Att då följa med i samma spår bidrar inte till en bättre debatt.
        Även om jag skrev att jag inte förstod poängen med din artikel så hade jag mina misstankar och du har bekräftat dem. Problemet är att det är en dålig poäng och att det finns andra som nickar instämmande till artikeln är inte positivt.

        För övrigt delar jag din uppfattning att ”svensk pedagogikforskning verkar till viss del vara en självrefererande bubbla där man föredrar att referera varann. Man skriver på svenska och refererar svenska verk. Det har jag försökt att avstå då jag känner att det är en smula inskränkt.” Jag har läst cirka två tredjedelar av kappan till din avhandling och har därmed börjat få en bild av vad din forskning resulterat i.

        Jag ska försöka återkomma till dina kommentarer om PISA senare idag. Just nu hinner jag inte.


      • Jag tycker nog det är rätt obalanserat att be en hel yrkeskår be om ursäkt. Att då propagera för mer balans i debatten ser jag inte problemet med. Beskriv gärna hur du tänker här. Vill gärna förstå vad problemet med det är. De lärare som tackar mig är dem som tror på vikten av motiverade elever, utan att för den skull försaka grundläggande kunskap, och som ser sin vardag attackerad av Linderoth. Även om det kanske inte var hans avsikt, utan snarare att skjuta ett skott mot det ni här kallar PIE, så landar det i många praktikers öron fel. Då tycker jag det är påkallat att be om mer balans. Ni verkar ha en decennielång fejd att sköta, men då får ni vara beredda på att bli kritiserade för eventuell ”collateral damage”.

        Spännande att du tittar på min avhandling! Jag är väldigt intresserad av feedback på tankarna i den. Särskilt som både du och andra verkar ha väldigt djup kunskap och lång erfarenhet här. Jag har inte lyckats få några PIE att titta på den, de har artigt avböjt. Så fort de ser ordet entrep* så springer de iväg är min erfarenhet – kanske är de rädda att bli indragna i den där decennielånga fejden.

        Det är väl doktorsavhandlingen du läser, inte licentiatavhandlingen från 2013? Förstår att tid är en trång sektor, men återkom gärna när du hunnit reflektera kring innehållet.


      • Jo, jag glömde en sak. Det du skriver om svensk pedagogikforskning, som jag tog upp i föregående inlägg, är en av orsakerna till att PIE (ett härligt begrepp som Johan uppfunnit) häcklas. Jag misstänker att det också är en av orsakerna till att Linderoth skrev sin artikel. Svensk pedagogisk forskning har ju som bekant fått väldigt mycket kritik då den granskats, men svenska pedagogiska forskare har trots det drivit på för förändringar i skolan, utan att de egentligen haft belägg för dessa förändringars fördelar.


      • Det är ett argument jag har förståelse för. Jag har själv förundrats över denna ovilja / ovana att knyta an till vad som sker utanför Sveriges gränser. Sverige är ett yttepyttelitet land.


      • Jag invänder mot påståendet ”Det jag vänder mig mot är de extremt långtgående slutsatser man drar av kvantitativ data som är mycket smal i sin karaktär, vilket jag är långt ifrån den första att göra (om än inte i Sverige där vi verkar sakna den sortens metodkritiskt tänkande).”
        Vilka är dessa ”extremt långtgående slutsatser”? Det jag ser är att man drar slutsatsen att den svenska skolan inte ger elever de färdigheter de behöver och att andra länder kanske har ett och annat att lära oss. Vidare dras slutsatsen att förbättringar av undervisningen är synnerligen angelägna. Jag har svårt att se det som en extremt långtgående slutsats, men det kanske är något annat du menar.
        Vidare, att data är kvantitativ är närmast en förutsättning för att den ska vara av värde när det gäller dessa frågor. Eller har du något bättre alternativ?
        Dessutom håller jag inte med om att data är mycket smal i sin karaktär. Tvärtom menar jag att det PISA mäter är det viktigaste ett skolväsende kan ge sina elever. Klarar systemet inte det så måste det till anmärkningsvärda resultat på andra plan för att man inte ska vara motiverad att försöka åtgärda de brister som PISA pekar på.

        Att det finns tillkortakommanden med PISA:s undersökningar är närmast självklart, men de som tas upp i artikeln du länkade till i DN har föga relevans för svensk skolas utmaningar. Jag ska ta upp först de nio punktsatserna och därefter de numrerade satserna i artikeln.
        • De två första punktsatserna är inga invändningar mot PISA, utan uttryck för farhågor för hur PISA-rapporter hanteras av nationella myndigheter.
        • Den tredje punktsatsen är däremot relevant, men lider dessvärre av att vara ytterligare en upprepning av något som alldeles för ofta dyker upp i svensk skoldebatt. Att PISA inte mäter allt är för svensk del inget belägg för att skolan skulle vara bra på det som PISA inte mäter. Därtill är det så att det PISA mäter är mycket viktigt. Det är helt missvisande att framställa det som att PISA mäter något perifert. Dessutom är elevers förmågor sällan okorrelerade, vilket gör att riskerna med att inte mäta allt inte är så stora som belackarna antyder.
        • Den fjärde punkten är ovederhäftig, som den är formulerad.
        • Den femte punkten är bisarr. OECD behöver inget sådant mandat.
        • Den sjätte punkten är inget argument för att PISA har fel. Det är snarast en sorts ”guilt by association”-argument.
        • Den sjunde punkten innehåller ett påstående att ”the new Pisa regime, with its continuous cycle of global testing, harms our children and impoverishes our classrooms, as it inevitably involves more and longer batteries of multiple-choice testing, more scripted ”vendor”-made lessons, and less autonomy for teachers”. Att detta skulle ske ”inevitably” är obevisat och jag kan faktiskt inte se att det ens skulle vara möjligt att bevisa. Därtill säger det inget om kvaliteten hos PISA:s mätningar, utan något om hur man går tillväga i olika länder.
        • Den åttonde punkten är nog en halmgubbe. Har det skett någonstans att en reform baseras endast på en smal kvalitetsmätning?
        • Likaså är den nionde punkten en halmgubbe. Den frågan undersöks frekvent.
        • Den tionde punkten är en önskan man kan uttrycka, men den har ringa värde för PISA:s resultat för svenska ungdomar.

        1. Den första numrerade satsen handlar om hur resultaten presenteras och där finns säkert en hel del att förbättra, men det är inget som underminerar den data som PISA tagit fram.
        2. Jag håller inte alls med. Tvärtom tror jag det skulle sänka kvaliteten på arbetena om de nämnda grupperna togs med.
        3. Varför skulle det vara bra?
        4-7. är inga argument mot PISA-resultaten, utan en önskelista som man delvis kan sympatisera med.

        Överlag framstår artikeln som så pass bristfällig att de som undertecknat den inte bör betros med uppdrag som har med skolutveckling att göra.

        Du skriver ” Orimligheten i att låta några slumpmässigt utvalda 15-åringars förströdda svar på enkelt formulerade frågor dirigera skolutvecklingen i ett helt land verkar ha gått Linderoth och många andra förbi”.
        Det här är ingen ny tes utan den har i olika varianter framförts många gånger tidigare och jag har svårt att tro att Linderoth inte stött på dem. Din kommentar är väldigt raljant, en ren nidbild av vad som hänt. Så dirigeras inte skolutvecklingen i Sverige. Därtill är det lätt att tolka din kommentar som att det bara finns ett litet dataunderlag, vilket ju inte alls är sant. PISA är många undersökningar och dessutom finns flera andra. Bilden av svensk skola är tämligen samstämmig. PISA är inte något undantag, som går på tvärs med välunderbyggda studier som indikerar att svensk skola fungerar bra.
        Därför är din kommentar ” alla som okritiskt baserar sin retorik på PISA, utan att samtidigt lyfta de stora begränsningar och risker PISA-mätningarna är behäftade med, behöver påminnas om dessa.” lite vid sidan av det som är väsentligt. Ett mycket större problem i den svenska skoldebatten är att PISA-resultaten bortförklarats och förringats av företrädare för progressiv pedagogik.

        Du ägnar en hel del utrymme åt balans och det ser jag ju i din avhandling också (BTW, det är avhandlingen från 2016 jag läser). Självklart är det viktigt, eftersom skolan till större delen är en kompromiss. I praktiken handlar det inte om att bedriva bästa möjliga utbildning, utan att försöka jämka mellan flera mål, samtidigt som man arbetar under begränsningar i tid, pengar och andra resurser.
        Det jag undrar över är varför du talar om att hitta en balans mellan kunskap och motivation, samt att du talar om motstridiga mål. Jag förstår inte varför kunskap och motivation skulle vara motstridiga och inte heller se dem som något som måste balanseras (även om jag inte utesluter att man ibland kan hamna i en sådan position). Jag undrar om du här målat upp en falsk dikotomi, eller om jag missförstått dig.

        Vidare vill jag ta upp att du skriver ”Och att uppmana alla som arbetat med progressiv pedagogik sen 90-talet att be om förlåtelse är inte direkt ett sätt att inleda en diskussion om prioritering, utan är ju mer av en uppmaning att helt lämna bakom sig de företräden progressiv pedagogik trots allt ändå har.”
        Vilka väldokumenterade positiva konsekvenser har progressiv pedagogik haft för svensk skola från 1990-talet och framåt? Nu förväntar jag mig ett svar som är mer välunderbyggt än det PISA kommit fram till, annars ekar kritiken mot PISA ganska ihåligt.

        Slutligen vill jag återigen understryka behovet av alternativ till PISA:s utvärderingar (och andras), om PISA har så stora brister. Tala om vad som är en bättre utvärdering.


      • Hej Niklas Z. Jag ska begrunda dina punkter några dar. Nya studenter har anlänt på högskolan här, så det tar allt mitt fokus. Apropå avsaknad av forskningsfinansiering för PISA-relaterade frågor. Bara kort gällande om det är en falsk dikotomi så har jag skrivit en hel del om detta i den senaste forskningsartikeln vi fått publicerad. En tidigare version finns som ”appended paper 4” i min avhandling. Senaste versionen finns att ladda ner på länk nedan, men kostar säkert pengar (skitsystem detta med vetenskapliga tidskrifter bakom paywalls). Maila mig om du vill ha den senaste versionen skickad.

        http://www.emeraldinsight.com/doi/abs/10.1108/IJEBR-03-2016-0072

        Kopierar ut lite text från den. Några stycken där vi explicit berör ”straw man” problematik är följande:

        ”Dualisms can be useful as a means to explain and classify our life world (Egan, 2002). Both Dewey (Noddings, 2007, p.24) and Descartes (Easton, 2013, p.24) used dualisms as a methodology to keep things experienced as united more conceptually distinct. But dualisms also serve as a root cause of significant troubles in education. Many common views on learning appreciate only one side of the educational rift, for instance stating that the “best” learning resides in the mind rather than in the body, that rational knowledge-based thinking is superior to “irrational” feeling, or in a reverse manner, that the only valid learning comes from practical experience, or that teachers should refrain from guiding their students (Roth and Lee, 2007; Pring, 2012; Hager, 2005; Kirschner et al., 2006). One-sided perspectives can prove problematic, such as more traditional views neglecting that which is intersubjective and relational (Sayer, 2010), or more progressive views neglecting basic characteristics of human cognitive architecture in their downplaying of explicit instruction (Kirschner et al., 2006). Such one-sidedness risks missing out on the value provided by the other side, as well as the critical integration of both sides.”

        ”The disentanglement of a fuzzy lifeworld into dualisms is a philosophical clarification method championed by the likes of Plato, Descartes and Dewey (Noddings, 2007; Easton, 2013; Lavazza and Robinson, 2014). Plato disentangled our lifeworld into perceivable objects such as a tree, and immaterial entities such as souls, forms and universal knowledge (Gerson, 1986). Descartes disentangled the human experience, keeping conceptually distinct attributes of the mind from attributes of the body (Easton, 2013). Dewey (1938) disentangled the educational experience of the student into what is now labeled traditional and progressive education. In order to infuse entrepreneurship into education, there is a need to further disentangle the traditional – progressive education rift. Further disentanglement allows for breaking down the rift into more specific and manageable everyday challenges, faced by teachers and students in their educational experience.
        Such disentanglement however requires not getting lost in separation, as is so often the case in education. This article therefore aims to assert that entrepreneurship as manifested in the form of entrepreneurial tools could help bridge the rift between traditional and progressive education. To accomplish this, four analytical steps are employed. First, the article deconstructs the educational rift into a framework consisting of five dualisms (see Figure 1). Secondly, this framework is used to derive solvable questions (see Table 1) that illustrate challenging teaching situations. Searching for answers to these questions allows for appreciation of the extent to which a dualism has been resolved, i.e. addressing concerns on both sides of the rift. Thirdly, the article builds upon Vygotsky (1978) when qualifying entrepreneurial tools as useful for bridging the rift. Finally, three entrepreneurial tools are distilled from practice and applied to the five dualisms as a means for answering the derived questions.”


      • Niklas Z,
        För att passa in några funderingar.
        Artikeln och uppropet i ”The Guardian” visavi PISA, har jag tidigare sprungit på vid flera tillfällen, vilket gjort att jag haft anledning att lura en hel del på innehållet i den.

        En (för mig) helt övergripande aspekt, är att man blandar ihop två i grunden helt separata frågor med stor förvirring som följd, nämligen,

        (I) PISA som psykologiskt (psykometriskt) test av elevers kunskap, färdigheter och kapacitet.

        (II) Hur resultaten har kommit att användas av politiker och regeringar för att styra policybeslut inom skolområdet.

        Den första, är en grunden en rent vetenskaplig fråga, den andra, en politisk.

        Den första frågan måste argumenteras i strikt vetenskapliga termer, med vetenskapliga bevis i form av studier i validitet och reliabilitet, precision och noggrannhet. Mäter det vad som är tänkt att mäta, gör den det på ett reproducerbart (pålitligt) sätt, är urvalet av elever tillräckligt stort och statistiskt representativt och randomiserat o.s.v.

        Den andra frågan är politisk, och därmed öppen för moraliska avvägningar, ideologi, tyckande och känslor.

        Vad som (i mina ögon) dock händer, är att man använder åsikter om den politiska tillämpningen av resultaten som argument för att kritisera PISA som psykometriskt test. (Något som jag upplever även Martin, i olika former, gör sig skyldig till här).

        ”PISA är ett dåligt test – för att regeringar världen över har infört en massa standardiserade test pga av att de nationella resultaten varit så dåliga”

        Det här är ju ett fullständigt tokigt resonemang, för det finns ju ingen logisk eller automatisk kausal koppling mellan det ena eller andra. Det finns ingen naturlag som säger att bara för att testresulateten i PISA testet sjunker, så måste man (nationen) införa massa nationella prov. Tvärtom, många av de bästa länderna i PISA, som Finland, har inga obligatoriska nationella prov alls. Men den här sammanblandningen gör det nästan omöjligt att diskutera på ett rationellt sätt.

        Därför tror jag det är en absolut nödvändig åtgärd för att en diskussion ska bli konstruktiv, att först tydligt och klart komma överens om att diskutera en sak i taget, antingen PISA testet som vetenskapligt mätinstrument, eller, den politiska användningen av resultaten.

        Såg även att Gabriel Heller Sahlgren kommenterat Jonas Linderoths artikel i Dagens Samhälle

        Skadlig pedagogik passar curlande samtid


      • Precis det du skriver är en viktig del av det jag vill få fram, nämligen att invändningarna ofta ligger vid sidan av det som frågan gäller och jag tycker nog man kan kräva av folk att inse den logiska kullerbytta du beskriver, innan man i artikelform avslöjar att man inte insett den.


      • Niklas Z,
        Ja, det är mycket i argumentationen som jag finner synnerligen märkligt.

        En annan sådan underlighet, är argumentet att,

        ‘PISA testet saknar värde, för det är så smalt’

        På vilket sätt hänger det här ihop logiskt?

        Att ett test som PISA, som utförs på någon eller några timmar är ”smalt”, måste väl vara fullständigt självklart. Att göra en rimligt heltäckande undersökning av en enskild människa, tar mycket mycket längre tid. Som jämförelse, de studier som Thomas Bouchard och hans forskargrupp genomförde inom ramarna för ”Minnesota Study of Identical Twins Reared Apart” (MISTRA), tog mer än 40 timmar, och krävde ett helt arbetslag av experters fulla uppmärksamhet.

        PISA är tvärtom (i många avseenden, som jag ser det) skolvärldens motsvarighet till när läkaren ber dig öppna munnen och lyfta tungan för att kunna sticka in en termometern i den för att kunna mäta kroppstemperaturen. Resultat är bara en siffra, säg 39,8 grader Celsius, men, jag tror ingen skulle komma på tanken att hävda att mäta temperaturen är ett dåligt test, bara för att det är så ”smalt”.

        Huruvida ett test är bra eller dåligt mäts inte i dess bredd eller specificitet, utan i hur väl det lyckas i uppgiften att möta det tänkta syftet – mäta kroppstemperaturen, närvaron av HIV virus, koncentration av CRP i blodet eller en elevs kapacitet att läsa och förstå en text o.s.v.

        Om man sedan lyfter prespektivet en nivå, så är den kritiska aspekten här skillnaden mellan nödvändiga och tillräckliga krav.

        PISA syftar (som jag upplever det) till att mäta för våra moderna industrialiserade samhällen, ett antal absolut nödvändiga krav. Det innebär ju inte att det samtidigt också kan finns många ytterligare krav utöver det som det inte mäter.

        MEN, om du fallerar på dessa nödvändiga krav, så spelar ju resten väldigt liten roll… har du 39,8 graders feber, så är du rejält sjuk, och, för att både spetsa till det, och fortsätta med analogier från sjukvårdens värld – det hjälper ju inte om läkaren fixar ditt svåra nageltrång perfekt, om du under tiden dött av akut blodfögiftning…


    • Martin,
      Jag skulle vilja passa på att leverera en egen bredsida, för det finns väldigt mycket i det du skriver som jag finner minst sagt tveksamt…

      ”Enligt forskaren Linda Darling-Hammond … Som vetenskaplig rådgivare åt president Obama i utbildningsfrågor torde hon veta vad hon talar om.”

      Linda Darling-Hammond (LDH) var som jag minns det, rådgivare till Barack Obama (BO) under hans presidentvalskampanj 2008, och av många sedd som blivande utbildningsminister. Efter att Obama tillträtt, så valde han i stället Arne Duncan, som på många sätt ideologiskt är en direkt motsats till LDH. LDH meddelade om jag minns rätt efter detta, att hon inte var intresserad av att ta några framtida uppdrag för BO, men det kanske har ändrats sedan dess?

      2010 fick även ”Stanford New School”, som är en friskola (charter school), skapad och styrd av Stanford Universitetet i USA, med bl.a. Linda Darling-Hammond som grundare och rådgivare, stängas, efter att den Kaliforniska staten satt upp skolan på listan av de återkommande sämsta och lägst presterande skolorna i delstaten.

      Skolan som hade ett elevunderlag med en hög andel fattiga elever med latinamerikansk bakgrund, misslyckades svårt (mycket sämre än angränsade skoler med samma typ av elevunderlag) med att lära eleverna de mest fundamentala grunderna, som att skriva och läsa läsa flytande…

      Vidare, inom vetenskapen så argumenterar man aldrig genom en position eller en titel, eller hur stort kontor man råkar ha, utan genom vetenskapliga bevis. Tvärtom, det är ett grovt fel och logiskt felslut, som till och med har ett eget latinskt namn, argumentum ad verecundiam, ”argument from authority”, eller att argumentera genom auktoritet.

      Charter Extension Denied to Low-Scoring Stanford School

      Jag skulle också vilja ta denna observation som avstamp för en djupare kritik, rörande att,

      ”Arbetsgivare vill ha mer än kunskap”

      och,

      ”En stor lockelse i att ensidigt fokusera på teoretiska kunskaper ”

      Den kritiska punkten här är prioriteringar.

      Som i fallet med ”Stanford New School”, så spelar det ingen roll hur bra skolan är i övrigt, hur duktig den är på ”alla” andra saker, om den inte klarar av att lära barnen läsa och skriva.

      Ekvivalent, från perspektivet som arbetsgivare, så skulle jag givetvis önska mer än bara kunskap, MEN, inte på bekostnad av dem. De teoretiska baskunskaperna och färdigheterna (som att kunna läsa och skriva), är en absolut nödvändighet, och där fallerar den svenska skolan kapitalt idag.

      Till sist, att bli arg när man står inför en djup mänsklig tragik och stort lidande, är inte bara en djupt mänsklig, utan tvärtom den psykologiskt normala reaktionen.

      Och, det är ur sådan ilska som kraften och energin till förändringar föds…


      • Min egna läsning och uppskattning av LDH har egentligen inget med hennes ev relation till Obama. Det var en rent retorisk mening som jag bara tog med för att repliken var avsedd att läsas av en bred skara läsare. Det jag personligen uppskattar med LDH är att hon tar upp vikten av balans och samtidigt är väldigt frekvent citerad av andra forskare – ett mått man inom akademin sätter stort värde på. Hade jag skrivit om det så hade nog gemene man tyckt att jag uttrycker mig som en forskarkuf. Men visst, Obama-meningen var väl inte min repliks starkaste punkt, så ska man leta svagheter i min replik så har du väl en där. Granted. Faktum kvarstår dock att LDH propagerar balans på ett i min mening mycket klokt sätt, och baserat på en bred bas av empirisk forskning – därmed en mkt relevant referens här. Angående prioriteringar – jag håller absolut med där. Men jag hör inte det diskuteras så i Sverige. Ena debattören kastar sig åt ena extremhållet, andra åt andra extremhållet. Att prioritera och balansera mellan motstridiga mål är inget jag hör, inte heller på detta forum / blogg. Och att uppmana alla som arbetat med progressiv pedagogik sen 90-talet att be om förlåtelse är inte direkt ett sätt att inleda en diskussion om prioritering, utan är ju mer av en uppmaning att helt lämna bakom sig de företräden progressiv pedagogik trots allt ändå har. Det måste väl även ni som skriver på detta forum / blogg medge?


      • Martin,
        Eftersom det är en fråga som direkt intresserar mig, (vilket du kan ana av min kommentar ovan), skulle jag vilja be dig att explict svara på min fråga rörande Linda Darling-Hammond, nämligen,

        Är hon, eller är hon inte, i skrivande stund rådgivare till Barack Obama?

        Och, ifall hon är en rådgivare, i vilken position?


  6. Martin: då Johans ytterst begränsade vrede här är det värsta du varit med om vill jag gratulera dig till ett osedvanligt rofyllt liv. Fantastiskt. Må ditt liv fortsätta likadant. Tack också för att du bjuder in till dialog, eller diskussion.

    Jag kommer inte kommentera allt jag reagerar på och finner tveksamt eller direkt felaktigt i relation till fakta, delvis för att andra, som Nicklas och Niklas här ovan, har belyst några delar.

    Du hänvisar till forskare, om skolforskning vore ett seröst forskningområde vore det relevant – och borde vara relevant. Tyvärr är alltför många så kallade ”forskare” oseriösa. Därför går jag till källan. Du påstår att du och andra funnit PISA’s frågor vara av kvantitativ karaktär. De frågor jag tagit del av tidigare ryms inte inom den beskrivningen. Bland frela andra har man använt ett lysande manus där eleven måste förmå läsa mellan raderna för att kunna svara på frågorna, t.ex på frågan ”När går ridån upp?”. Ingenstans kan eleven finna att det står uttryck, istället måste eleven förstå av samtalets karaktär mellan de inblandade att de börjar agera/att ridån gått upp. Den och resterande frågan är så långt ifrån kvantitativ man kan komma. Jag fann inte just denna varför jag hänvisar till dessa:

    Exempel på frågor för att ta reda på elevernas läsförståelse: https://www.oecd.org/pisa/pisaproducts/PISA%202009%20reading%20test%20items.pdf

    Exempel på frågor för att få reda på elevernas förmåga till problemlösning:
    https://www.oecd.org/pisa/pisaproducts/PISA2015-Released-FT-Cognitive-Items.pdf

    Menar du att ovanstående frågor och de tillhörande kriterierna är av kvantitativ karaktär/enkelt formulerade? Really?

    Då du ger en felaktig, ursäkta att jag uttrycker mig hårt men; och t.o.m falsk bild av PISA blir jag misstänksam mot dina övriga påståenden. Du har alltså hela dina arbetsdagar till att bl.a sätta dig in i t.ex PISA’s frågor och väljer att vantolka dem så grovt? Ibland är det gränsbollar och vi måste göra en gränsdragning. Så är dock inte fallet med frågorna i PISA.

    Påståendet att frågorna i PISA efterfrågar kvantitativa svar håller bara så länge den du försöker övertala inte läst frågorna och kriterierna för rätt svar…Då är det här fel forum. Men jag är glad att du tar diskussionen. De flesta av våra meningsmotståndare gör det inte utan försöker tiga ihjäl kritiken. Tyvärr leder det till att t.ex. den skröna du också försöker sprida, om PISA, invaggar för många i ovisshet och regering efter regering i förlamning eller symbolbeslut.

    Jag tror inte du är någon dålig kille Martin, så jag ber dig: vantolka inte fakta, utför forskning utifrån vedertagna kriterier – inte dem många ”skolforskare” använder sig av. Jag är glad att t.ex. medicinarna inte går på professor Kroksmarks linje och nöjer sig med studier på EN råtta/människa för att sedan dra generella slutsatser…Jag hoppas du sällar dig till skolforskningens riktiga forskare, vilka vill bidra till utveckling och inte endast vill sprida en ideologi och därigenom under falsk flagg bevisar det som skulle bevisas under skenet av kvalitativa studier.

    Jag är dock orolig för att du istället kommer att sälla dig till den sida där det är närmast till köttgrytorna och snabbast till de akademiska titlarna. Fråga dig själv bara: kan du se dig själv i ögonen om tjugo år, när du bidragit till att de yngre (hur man än räknar) de facto för första gången i fredstid är mindre kunniga än sina föräldrar? Många anser att karriären är värd det. Istället borde de be landets lärare och elever om ursäkt.

    Som alltid: är man inte en del av lösningen är man en del av problemet.


    • Hej Peter. Jag har dessvärre inte lyxen att kunna sitta och analysera PISA hela dagarna. Har inte en krona forskningsfinansiering som får gå till det. Mina tankar om PISA grundar sig på en parallelldiskussion vi har inom mitt egna fält där man utan att lyckas särskilt väl försöker mäta sig till framgång. Analys av PISA är en hobby jag ofrivilligt kommit att ägna mig åt, och som bygger på en frustration över ett samhälle där kvantifiering är den nya religionen. Även om frågorna i PISA delvis (bara delvis) är öppna, så används det kvantifierade slutresultatet på nationell och internationell nivå som någon sorts facit för hela världens skolutvecklare. Det tycker jag är en grov förenkling och som är farlig. Ett begrepp jag finner vara intressant här är ”Dataism – the exaggerated belief in data’s ability to give a true description of our reality”

      Det innebär att så fort någon hänvisar till PISA så anser jag att de begår en ideologisk handling, om de inte samtidigt redovisar utmaningar och risker med sådan argumentation. Böcker jag läser för att förbereda mig för en framtida diskussion om PISA och andra mätinstrument är t ex:

      https://www.amazon.com/Illusion-Technique-Meaning-Technological-Civilization/dp/0385112025

      https://www.amazon.com/Trust-Numbers-Theodore-M-Porter/dp/0691029083

      https://www.amazon.com/Ethical-Economy-Rebuilding-Value-Crisis/dp/0231152647

      https://www.amazon.co.uk/Philosophy-Educational-Research-Richard-Pring/dp/0826472613


      • Jag vill på intet vis framställa PISA som oproblematiskt, men utgångspunkten är att alla mätningar är behäftade med osäkerheter och att det kan finnas många felkällor som potentiellt (och kanske även reellt) kan förvränga resultaten. Det är emellertid inget specifikt för mätningar, utan för alla mänskliga försök att bilda sig en uppfattning om vad som pågår.
        Dessutom har jag svårt att se att valet att förlita sig på PISA skulle vara mer ideologiskt än alternativen.


      • Martin. Jag kan efter ordmassorna från några debattörer ovan inte annat än hänvisa till min inledande kommentar där jag ger ett (enstaka) exempel på hur den med ”beprövad erfarenhet” (som vid sidan av vetenskaplig grund) är ett av benen skolan ska stå på ser en tydlig och kraftig försämring i elevers grundkunskaper. Utan grundkunskaper ingen möjlig fördjupning, utan grundforskning ingen spetsforskning. Tyvärr är svensk pedagogisk forskning snarare vetenskapligt grund istället för att bygga på vetenskaplig grund.


  7. Martin: jag tror de flesta här tycker det är viktigt med balans. Samtidigt tror jag du måste försöka förstå den frustration många av oss äger när vi ser vad som händer och har fått pågå så länge. När man sitter i intervju efter intervjumoch hör att den nyexade läraren fått samma indoktrinering som de flesta de senaste 20 åren. Nör man går in och tittar på litteraturlistan och ser att den övervägande delen litteratur i pedagogiska bedömning och betygsättning är skriven av betygsmotståndare. Detta för att för att bara nämna något.

    När man dessutom får ta del av all den förfuskade forskning som ligger till grund för spridandet av den förhärskande, kontraproduktiva, kunskapsfientliga ideologin blir det svårt att vara nyanserad.

    Jag är pragmatisk: den metodik som leder till att eleverna erövrar de tankeverktyg de behöver är en bra metodik. Däremot: att årefterårefterårefterårefterårefterårefter…vidhålla att det finns ”andra kunskaper” vilka är omöjliga att se, uppfatta och än indre möjliga att bedöma…Ja, då är det inte pedagogik, didaktik eller vetenskap vi talar om utan tro och därmed religion. Vi har religionsfrihet i vårt land, det tycker jag är bra. I den politiska förhandling som föregår en läroplan kan religiösa ställningstaganden spela in. Däremot borde ingen få blanda in sin egen tro i lärarutbildningar, i lärarfortbildningar och så vidare. Desutom är det en paradox att mina och våra meningsmotståndare ppdyvlar lörarkpren och de blivande lärarna sin trosuppfattning men att det faktum att den där ”fantastiska, nästan otänkbart kvalitativa kunskapen” inte går att beskriva omöjliggör för läraren att hjälpa eleverna att bygga upp den…Tacka tusan för att löraren då förväntas stå vid sidan och ”coacha” under tiden elev söker efter det där fantastiska, onämnbara väsendet – eller skall vi kalla det upplysningen? Nej, snarare är denna tros gudsbild likt den inom Islam: den är onämnbar i all sin storhet.

    Den nyansering du efterfrågar borde du inte ställa till dem som, likt oss, vill få till stånd en förändring utan mot dem som äger makten och agendan. Caligula är död – och han har aldrig varit den typiske läraren, inte ens då. De som delar tron nämnd ovan vill gärna utge sig för att slåss mot ett etablissemang medan sanningen är att det är de, de troendes överstepräster, som är etablissemnaget sedan decennier. Djävulens bästa teick var när han fick oss att tro att han inte finns. Inga liknelser med någon av överstepräserna. Det de utsätter svensk skola och vår framtid för är djävulskt men de är givet inga djävular.


    • Ja, jag börjar förstå att det ligger mycket historik här. Jag som inte själv är del av varken PIE eller dess motståndsrörelse(r) försöker hänga med i svängarna. För mig som utomstående betraktare av debatten så framstår den som tämligen obalanserad, därav min replik i DN. Kanske är det där man landar efter decennier av skyttegravskrig. Vet inte om jag är någon fredsduva, men min forskning handlar ju om hur man överbrygger mellan traditionell och progressiv pedagogik, så någon sorts träbro eller tillfälligt förhandlingsbord kanske går att etablera på nåt vis. Jag har bl a utvecklat en ny forskningsmetodik som på ett mer tillförlitligt vis än tidigare kan mäta de mer mjuka faktorerna i mänsklig utveckling. Kanske kan den användas för att separera ideologi från ”fakta”. Mitt perspektiv har varit att gå till eleven, för vilket jag fått kritik av pedagogikforskare. Om eleven kan fås att artikulera vad hen lär sig och inte, så kan man sen nysta baklänges och se vad som orsakade olika utfall. I stället för att försöka analysera lärare som tror sig veta vad som funkar för någon annan.


  8. Johan! I egenskap av svensklärare, gammal dito, med lic i bagaget och språkhistoria som intresse, undrar jag hur det kommer sig att just jag har missat att två tyskar, på Gustav Vasas uppmaning, skulle ha upprättat den svenska grammatiken. Sant är ju att Gustav Vasas bibelöversättning, i vilken översättning Olaus Petri var aktiv, kom att bli normerande. Och Gustav Vasas bibelöversättning kom därför att markera övergången till en ny språkepok. Jag vet att detta inte är något tema för huvudspåret, men jag är uppriktigt intresserad av det du säger.


    • Hej Stella,

      Olaus Petri var den ena, kommer inte ihåg namnet på den andra. Gustav Vasa var ju ganska tyskorienterad, så att han gav det grammatiska uppdraget till två tyskar kanske inte var så förvånande. Men det fick ju konsekvenser.


  9. En intressant artikel med många intressanta kommentarer.
    Jag menar att artikeln och kommentarerna handlar om flera olika frågor.
    Och jag är inte säker att svaren på dessa frågor hänger vattentätt ihop.

    PIE är en fråga. Själva begreppet PIE hävdar Johan att han själv konstruerat – jag är inte helt säker på detta. Fanns inte begreppet eller åtminstone innebörden i begreppet långt tidigare i tidigare kritik av pedagogisk teori? Redan i slutet av 1970-talet vill jag minnas att Knut Lindelöfs bok om ”kunskapsrörelsen” kom ut.

    Lärarprofessionen är en annan fråga. En fråga som innehåller många delfrågor. T.ex. rör det sig om en profession eller om flera delprofessioner? Rör det sig om hur professionen/delprofessionerna bör se ut (t.ex. vad gäller ansvar, aktiviteter, lön, relationer etc.) eller hur den antas se ut.

    Kan vi hävda att lärarprofessionen är en välfärdsprofession (liknande socionomyrket). I så fall blir relationen mellan politik och profession central. Hur ser denna relation ut idag? Hur bör den se ut?

    Kopplingen mellan PIE och lärararprofesssionerna är en fjärde fråga. Hur såg denna koppling ut 1980, 1990, 2000 respektive 2016?

    Kopplingen mellan pedagogik, ideologi och politik är en fjärde fråga.
    Vilken ideologi/ideologier låg bakom t.ex. Lgr 80. Somliga (t.ex. Knut Lindelöf) hävdar att det övergripande målet i Lgr 80 var att skolan ska/bör utveckla den socialistiska människan. Vilken/vilka ideologier låg bakom Lpo94, målstyrning etc. Hur kan och bör lärarkåren förhålla sig till ideologi i t.ex. läroplaner?

    Vetenskap är en femte fråga. PISA antas vara ett vetenskapligt instrument – som i sin tur kan diskuteras vetenskapligt. Utifrån PISA kan vi hävda ett antal saker angående förändringar i elevers kunskaper. Förklaringar till varför desssa förändringar sker är en central delfråga. I det sistnämnda kan t.ex. kvalitativa metoder ha en viktig roll, t.ex. Bentleys studier om matematikundervisning
    Hur ser kopplingen ut i stort mellan vetenskap och lärarprofessionen? Hur bör den se ut?

    Undervisning är en femte fråga. Vad är undervisning och vad är inte undervisning? Vad är bra undervisning och vad är mindre bra undervisning? Hur ska vi se på undervisning i relation till andra aktiviteter? Är undervisning en konstart? Är undervisning ett hantverk? Är undervisning en klinisk verksamhet som utgår från vetenskapligt prövade metoder? etc.
    Hur hänger synen på undervisning ihop med vår syn på lärarprofessionen?

    Är undervisning en universell företeelse, dvs. vi kan utifrån noggranna vetenskapliga observationer fasställa ”lagar för undervisning” som gäller i alla undervisningssammanhang? Är undervissning en partikulär företelse vars exakta lagar endast gäller i berörda stat, kommun, skola eller klassrum?

    Hur kopplas vårt synsätt på undervisning ihop med vår syn på kunskap? PISA har onekligen universella anspråk vad gäller elevers kunskaper, dvs. samma måttstock används för alla som deltar. Men gäller samma sak för undervisning?

    PISA utgör ett försök till avbildning av verkligheten. En avbildning som inte är neutral. Normer av vad som är önskvärda kunskaper styr hur mätinstrumenten konstrueras. Det intressanta är att PISA samtidigt är ett bevis för en annan värld än t.ex. 1962 när grundskolan infördes. PISA är ett empriskt bevis för en globaliserad värld där det finns en viss konsensus om vad som antas vara värdefulla kunskaper. På så sätt påverkar PISA såväl politik som lärarprofession i de deltagande staterna.


    • Pär,
      Som vanligt hamnar du i någon slags definitionsdiskussioner som emellanåt blir så svåra att det hamnar i resonemang och abstraktion. Kanske är det just det du vill, det verkar inte bättre eftersom du alltid hamnar där. För mig gäller det att vara så konkret som möjligt, för att annars hamnar man i att prata förbi varandra och som jag upplever det är skolan ganska enkel och konkret, det är alla som vill diskutera skola till höger och vänster på ett abstrakt plan som gör det svårt. Men jag ska svara på hur jag ser på det hela:
      1. PIE har jag uppfunnit när jag var tvungen att för Monica definiera vad jag menade med ideologi och etablissemang. Sedan kanske Lindelöf har använt detta begrepp också, inte vet jag.
      2. Lärarprofession – profession över huvudtaget är inte lätt. Jag menar att det handlar dels om det som Trondman tar upp och sedan om det som Bertil Rolf tar upp:
      http://www.bibo.se/pdf/OH/2/Oh2_17.pdf
      3. Relationen mellan politik och profession – styrdokument är relationen. Politiker bestämmer tjänstemän (lärare) genomför.
      4. Kopplingen mellan pedagogik och ideologi är högst påtaglig som jag har pekat på gång på gång på gång. Trots att det står att skolan ska vila på vetenskaplig grund och bepröva erfarenhet. Jag har många gånger visat att pedagogiska forskare påstår att det de säger är vetenskapligt, men så visar det sig att det är bluff och bara ideologi. Beprövad erfarenhet väger lätt.
      5. Vad är undervisning – se nästa blogginlägg i min serie. Vad är bra undervisning – den undervisning som gör att alla elever lär sig det de ska enligt kursplanens mål. Vad är dålig undervisning – den undervisning som gör att inte alla elever lär sig det som står i kursplanens mål. 25% av pojkarna som lämnar grundskolan utan att ha lärt sig det de ska = dålig undervisning.

      Pär! Du hamnar i definitionsresonemang med dig själv. Du slänger ut 1000 frågor. Kom igen när du har rett ut detta för dig själv eller starta en blogg själv. Du verkar ha behov av det.


  10. Jösses vilka mängder av ord och teoretiseranden. Osökt faller mig på läppen en klassisk ”Berglin”: fullsatt aula, föredragshållare på podiet och röst från publiken: Prova att komma ner och undervisa själv din SÖ-fjant! Peter F. uttrycker det lite mer nyanserat i en replik ovan. Ungefär att han bryr sig mindre om teorier och metoder så länge eleven lär sig det den behöver.


  11. Laurentius Andrae och Olaus Petri. Båda svenskar. Petri föddes i Sthlm i mitten av 1500-talet. Båda deltog i översättningen av Gustav Vasas bibel. Ingen av dem är tysk. Och grammatiken är inget man bestämmer. Det går inte till riktigt så. Annat än någon gång ibland som exempelvis är förhållandet med ”hen”. Var varsam med de detaljer som du använder i en argumentation.


    • Stella,

      Jag är felunderrättad på denna punkt, tydligen hade inte Olaus Petri tysk bakgrund, han studerade bara några år i Tyskland. Ber om ursäkt för det. Över lag brukar jag ha ordentligt på fötterna när jag lägger fram mina åsikter. Det är av den anledning som jag aldrig går in i diskussioner kring hjärnforskning, neuropsykiatriska utredningar på detaljnivå och liknande. Heller inte så ofta sociologi. Därför att jag inte behärskar ämnesområdena.


      • ”Jag är felunderrättad på denna punkt … Ber om ursäkt för det. ”

        Jag sitter och väntar på något liknande från Martin Lackeus, (om han nu inte kan presentera bevis för motsatsen), men allt för många verkar idag ha väldigt svårt för att erkänna när man trampat i rabatten.

        ”Det är av den anledning som jag aldrig går in i diskussioner kring hjärnforskning, neuropsykiatriska utredningar på detaljnivå…”

        Mycket klokt 😉 För det är en diskussion som du för närvarande nästan helt saknar kompetens att bemästra. Men det är just det som är det gigantiska problemet här. Som en forskare kommenterade det,

        ‘den genomsnittlige läraren har bättre kunskap och förståelse för hur deras bil fungerar, än om sina egna elevers hjärnor’

        Situationen i dagsläget är att neurovetenskapen sitter på bevis, förståelse och insikter, som lärarkåren som profesion saknar förutsättningar att ta till sig och förstå, men som har en (potentiellt) dramatisk betydelse för skolans organisation, arbete och (inte minst) för enskilda elevers framtid.

        Insikter om hur det går till när hjärnan läser, som t.ex. gör följande irrelevant,

        ”Vårt svenska språk är inte uppbyggt för att tillämpa ljudningstradition, eftersom det inte vet om det är lång eller kort vokal förrän du vet om det är enkel eller dubbeltecknad konsonant.”

        Bevisen är idag väldigt starka för att när hjärnan läser, så läser den inte ord seriellt, utan behandlar hela ord parallellt. Hjärnan tar in ca 10-12 bokstäver åt gången, vilket är det antal som ögat kan fokusera på (och fixera) med tillräcklig skärpa för att uttyda.

        Bevisen pekar också på att i processen att identifiera ett ord, så tittar inte hjärnan heller bara på enskilda bokstäver och grafem, utan också på par av bokstäver, (bigrams) som inte behöver stå intill varandra. Hjärnan lär sig också att automatiskt identifiera morphem, suffix och prefix som enheter.

        Men, ju fler sådana undantag eller varianter som måste kodas in fysiskt i hjärnan, ju jobbigare blir det, och ju större utmaning för de neuronala systemen, vilket leder till att fler får svåra problem att lära sig läsa över huvud taget. Det är (sannolikt) därför det tar mycket längre tid för elever i England och Danmark att lära sig läsa, än i Italien och Finland.

        Vad jag skriver ovan, är inte (för mig) primärt syftat som starpunkt för en diskussion, utan ligger snarare under kategorin information, (eller kanske till och med under kategorin utlärt), med förhoppning om att på sikt både tända intresset och motivation för att börja överbrygga de här bristerna och bygga upp en egen bas av kunskap kring detta… 🙂


  12. […] En blogg som nästa bara tar upp det som inte fungerar i skolan, eller det som jag är kritisk till. Sällan eller aldrig tar jag upp alla fantastiska lärare och underbara elever. OBS: Detta är en blogg, alltså en digitaliserad dagbok – INGEN VETENSKAPLIG AVHANDLING! « Undervisning, del 2: Nedmonteringen […]


  13. […] har haft monopol på lärarutbildningen och inom pedagogiska institutioner de senaste 20 åren, se blogginlägg. Även Jonas Linderoth, professor i pedagogik, diskuterar den ”Nya pedagogiken” i […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s