h1

Undervisning, del 3: Arfwedsons

08 september 2016

När jag började på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) fanns det två legendariska forskare som jobbade där. Två didaktiker som var gifta med varandra och antagligen även gifta med jobbet. De hette Gerd och Gerhard Arfwedson och är idag avlidna, men deras böcker lever kvar.

Så här skriver Pedagogisk uppslagsbok: ”Arfwedson, Gerd (f. 1932), lärare och skolforskare, verksam vid Didaktikcentrum i Stockholm. Har tillsammans med sin make Gerhard A. Verkat för att introducera internationell didaktisk forskning i Sverige. Har bl.a. författat Hur och när lär sig elever? Samt tillsammans med maken Didaktik för lärare (1991) och Normer och mål i skolan och undervisning (1994).” och ”Arfwedson, Gerhard (f. 1930), lärare och skolforskare, verksam vid forskningsgruppen för läroplansteori och kulturreproduktion och senare vid Didaktikcentrum i Stockholm. Har tillsammans med makan Gerd A. Verkat för att introducera internationell didaktisk forskning i Sverige. Har bl.a. författat Nyare forskning om lärare och tillsammans med makan Didaktik för lärare (1991) och Normer och mål i skola och undervisning (1994).”

Dessvärre var dessa två forskare ganska hårt ansatta av ledande företrädare för LHS och deras forskning var inget som man ville skulle föras vidare? Varför? Kanske var den kunskap som makarna Arfwedson besatt ett hot mot den rådande makten? Så klart passade inte Arfwedsons tydliga och noggranna forskningsarbete in på LHS, det vill säga att man var väldigt noga med vetenskapsmetodik, utan forskningsfusk vilket inte bidrog till att lyfta fram en ideologisk ”sanning” om hur skolan är och ska vara. ”Fel bild” av hur en skola skulle vara kunde läcka ut till studenterna – vidriga tanke! Sett ur ett ideologiskt perspektiv lyfte Gerd och Gerhard Arfwedson gång på gång fram olika sätt att se på forskningen kring skola och man kartlade forskningsfältet inom skolans värld, utifrån historiska och didaktiska perspektiv. Inte så att man tydligt tog ställning i sina böcker, utan mer ett konstaterande om vad olika forskning sade.

I en lång bokserie, Didactica-serien, presenterades en rad böcker om forskningsläget. Här är Didacticaserien:

  1. Gerd B Arfwedson/Gerhard Arfwedson: Didaktik för lärare (1991)
  2. Gerd B Arfwedson: Hur och när lär sig elever? En kritisk sammanfattning av kognitiva teorier kring elevers inlärning (1992)
  3. Gerhard Arfwedson: Nyare forskning om lärare. Presentation och kritisk analys av huvudlinjer i de senaste decenniernas lärarforskning (1994)
  4. Gerd B Arfwedson/Gerhard Arfwedson: Normer och mål i skolan och undervisning. Några perspektiv hämtade från tysk didaktik (1995)
  5. Ivor F Goodson: Att stärka lärarnas röster. Sex essäer om lärarforskning och lärar-forskarsamarbete (1996)
  6. Gerd B Arfwedson: Undervisningens teorier och praktiker (1998)

Se på titlarna, klart att makarna Arfwedson var ett hot mot den rådande makten inom pedagogiken, som jag kallar för det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE). Och i vilka tider man presenterade sina titlar. När Sverige var på väg in i ett paradigmskifte för skolan; när man gick från statlig till kommunal huvudman, när man gick från relativa- till kunskapsbetyg, när man gick från regelstyrning till mål- och resultatstyrning.

Vi vet utifrån historien hur PIE:s företrädare tog ett fast grepp om svensk skola, när det gäller allt ifrån tjänstemän på Skolverket till att styra utbildningen av lärare och företräda de pedagogiska institutionerna och därmed forskningen. Arfwedsons hade ett brett och starkt forskningsfält som det fanns all möjlighet att forska vidare i, men det var ”den nya pedagogiken” (som Inger Enkvist tar upp) som gällde. Och idag har vi sett resultatet av detta ideologiska vägval, med fallande PISA-resultat. Jag hävdar att de sjunkande elevresultaten i skolan till stor del beror på metodvalen, även om det inte är hela förklaringen.

Givetvis lastas ingen för detta felval och ingen tar på sig ansvar. Faktum är att det inte ens diskuteras, utom möjligtvis på den här bloggen. Nej, det verkar som om företrädare för politiken och högre tjänstemän tänker tiga ihjäl problemet. ”Om man sticker huvudet i sanden så finns inte problemet” Ja, det är trist och tråkigt, men dessutom fruktansvärt illa när det gäller att göra upp med historien och ta ett nappatag inför framtiden. För att förändra måste felsteg identifieras, för hur vet man annars vart man ska gå? Det är som att famla i mörkret.

Vad är undervisning? Redan i inledningen av boken Undervisningens teorier och praktiker ställer Gerd B Arfwedson den frågan. Hon skriver: ”Teachers enter the classroom with two distinctly different kinds of goals:

  1. Goals concerning the products of learning, which focus om what students should know or be ablde to do as a result of learning, that is, on teaching what to learn.
  2. Goals concerning the processes of learning, which focus on techniques and strategies students can use to accomplish learning, that is, on teaching how to learn.” (Weinstein & Mayer 1986, s.315)

Detta citat speglar alltfler forskares och administratörers syn på vad som är god undervisning, dvs. en målinriktad aktivitet, där lärare ska lära ut och elever ska lära in fastställda kunskaper och färdigheter (=lärandets produkter). Men lärare ska också lära ut och eleverna lära in själva inlärningens mekanik, dvs. hur man minns, löser problem och argumenterar (=lärandets processer). Man kan betrakta detta citat som en definition av undervisning, men det är då uppenbart att denna definition bara betraktar ett fåtal aspekter på den komplicerade verksamhet, som undervisning och inlärning utgör. Emellertid är det inte så lätt att entydigt definiera det som praktiskt taget alla människor har (olika) erfarenheter av och tar (personlig) ställning till.”(Undervisningens teorier och praktiker, s.15).

Personligen har jag en ganska klar bild över vad som är väl fungerande undervisning, men det är utifrån mitt personliga perspektiv och mina erfarenheter. Jag har jobbat i miljonprogrammet Jordbro, men elever som har saknat studietradition och som har haft språkproblem (både att de läser alltför dåligt för sin årskurs eller att de har ett annat modersmål och inte behärskar svenskan tillräckligt bra eller båda). Men verkligen superhärliga och supersmarta elever. Andra lärare har andra erfarenheter utifrån sin egen personlighet, elevunderlag, klassammansättning med mera. Aspekter som påverkar arbetet och metodval.

Gerd B Arfwedson är oerhört noga när hon går igenom det internationella forskningsläget för skolan. Arfwedson gör en kortfattad överblick kring de viktigaste och mest använda undervisningsmodellerna. Så skriver Arfwedson:

”Undervisningsmodeller – en översikt

Det kan finnas skäl att göra ett försök att överblicka åtminstone de viktigaste och mest använda undervisningsmodellerna – om inte annat så för att visa på rikedomen av sådana modeller. I översikten på de närmast följande sidorna presenteras (mycket kortfattat) nitton av de viktigaste och mest använda modellerna grupperade enligt samma principer som i tablån på s38. (min kommentar: se bild). Fullständighet och detaljer har naturligtvis inte kunnat eftersträvas: avsikten har varit att ge en uppfattning om fälten av möjliga undervisningsmodeller – i hela dess bredd.

 Flertalet av de modeller som nämns beskrivs mer utförligt på andra ställen i boken – i översikten nämns bara namnet på enstaka företrädare – men som påpekades redan i förordet är detta inte en metodbok. Inte heller är det en bok där en eller annan undervisningsmodell förordas framför alla andra. För lärare (och naturligtvis för lärarutbildare) är det viktigt att kunna överblicka hela det existerande fältet av undervisningsmodeller – och sedan kunna välja undervisningshandlingar mot bakgrund av en bedömning av olika handlingsalternativ och deras möjligheter och risker.

 I didaktikers argumentation finner man dock inte särskilt ofta renodlingar av någon av dessa undervisningsmodeller (även om det finns åtskilliga undervisningsmetodiska böcker med en mer eller mindre missionerande inriktning). I den mer professionella analysen av undervisningsmodeller finner man överlappningar överallt. Inom en lärarcentrerad modell kan t.ex. finnas försökt med större elevinflytande; inom reformpedagogiska modeller kan t.ex. elevaktiveter kombineras med strikt lärarledd undervisning. Som forskningsfält är samtidigt mycket av undervisningmodellernas område ännu jungfrulig mark – och ett lovande forskningsområde för t.ex. lärarutbildningens didaktiker.

 Hur som helst; alla undervisningsmodeller måste omsättas i klassrummet. Det är ju där som lärare och elever gemensamt iscensätter en undervisningssekvens. I klassrumsprakten är helt renodlade modeller ännu mycket mer sällsynta än bland undervisningens teoretiker. Vanligen orienterar sig lärare naturligtvis i en bestämd riktning, men en sådan huvudriktning anpassas och kompletteras efter lärarens och elevernas situationer och möjligheter. En översikt över valmöjligheterna visar, att inriktningarna är många och att variationerna kan vara stora inom undervisningens fält: ” (s.40ff).

Att ta med samtliga modeller med den kortfattade beskrivningen i detta blogginlägg skulle innebära att mitt redan långa blogginlägg skulle bli väldigt mycket längre. Därför har jag valt att bara ha rubrikerna nedan och sedan bifoga den samlade texter ur Gerd B Arfwedsons bok i ett separat dokument, undervisningsmodeller-en-oversikt.

Reformpedagogiska modeller
Projektundervisning (progressivism)
Freinetpedagogik
Montessoripedagogik
Arbetsskolan
Öppen undervisning
Erfarenhetsrelaterad undervisning
Praktiskt lärande
Handlingsorienterad undervisning

Bildningsteoretiska modeller
Kommunikativ undervisning:
Exemplariskt eller kategorialt lärande
Sokratisk undervisning
Flerperspektivisk undervisning
Kritiskt-konststruktiv didaktik

Vetenskapsorienterade modeller
Discovery learning (eller Inquiry teaching, på tyska entdeckendes Lernen)
Problemorienterat/problemlösande/problembaserat lärande

Undervisningsteknologiska modeller
Målorienterad undervisning
Programmerad undervisning
Lärareffektivitetsmodellen

Jag har tidigare skrivit bloggserien om skolans tio största problem, se länk. Anledningen till att jag lyfter fram olika metodmodeller är att det faktiskt har betydelse vilket metodval man gör som lärare. En metodik som leder till att eleverna inte lär sig det de behöver lära sig är en dålig metodik och den bör genast skrotas, medan en metodik som leder till att eleverna lär sig det de ska kunna är en bra metodik. Jag har ju i ett tidigare blogginlägg tagit upp hur metodiken inom en del medelklasskolor tenderar att lämna över inlärningsansvaret på eleverna, se länk.

Vad menas då med att eleverna lär sig det de ska? Ja, givetvis det som står i kursplanen, alltså att de uppnår kunskapskraven. Så klart kan vi diskutera huruvida dessa kunskapskrav är tydliga eller inte, men det är just i detta läge en ganska ointressant diskussion. Det är ett styrdokument som vi i skolan ska följa och se till att våra elever uppnår. Att Lgr 11:s kursplan är alltför abstrakt och enligt min mening en ganska dålig läroplan har jag diskutera många gånger, men som tjänsteman är jag satt att följa dessa styrdokument.

Givetvis anser jag att elever ska lära sig läsa flytande, skriva en begriplig text och behärska de fyra räknesätten innan de lämnar årskurs 3. En metodik som gör att eleverna inte klarar detta är en dålig metodik. Och om eleverna misslyckas – är det metodikens fel eller är det de obegåvade eleverna? Det är lätt att skylla på eleverna och inte titta på sig själv, både som lärare och rektor. Men det är i slutändan organisationen skola som behöver ta gemensamt ansvar för att metodiken på en skola fungerar (individuellt ansvar finns så klart alltid).

Men hur vet man då om en metodik funkar eller inte? Svaret är lätt som en plätt att leverera, men desto svårare att leva upp till: Följa upp resultat!!!! Bara genom att titta på elevernas resultat och ta en diskussion på skolan kan man komma åt en icke fungerande metodik.

När det gäller metodiska modeller gillar jag personligen The Structure of Discipline. Gerd B Arfwedson skriver: ”Program av det här slaget utgår från den bild av expertläraren som de senaste decenniernas forskning presenterat (se Porter & Brophy 1988, Peters 1985, Goodlad 1984, Jacobsen m.fl. 1989). En framgångsrik lärare ska sålunda bygga upp positiva kontakter med sina elever (vilket innebär att interaktionerna ibland i början av en lektion tillåts handla om elevernas fritidserfarenheter och intressen): läraren ska signalera höga förväntningar på elevernas inlärningskapacitet och dessutom ha byggt upp välfungerande klassrumsrutiner; hon eller han planerar, serverar och skriver mål för sin undervisning ytterst noggrant och på sätt som är tänkta att underlätta elevers lärarande; själva undervisningen är klar, specifik och direkt (”hands and time on task”) och dess resultat (elevernas inlärning) kontrolleras snart sagt varje lektion. Vid minsta tecken på bristande förståelse från elevernas sida tas undervisningssekvensen om.” (s.282). Exakt! Precis så tänker jag och mina personliga erfarenheter har jag skrivit om i min bok Yrke: Lärare, se länk.

Nästa blogginlägg kommer handla om den didaktiska kunskapen, som dels inte är så framträdande längre i skoldiskussionen och dels har blivit utvattnad på grund av att så mycket snömos har skrivits av ledande didaktiker. Men det finns också ljus i mörkret.

Nästa del i serien kommer handla om den didaktiska kunskapen.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

Annonser

9 kommentarer

  1. Arfwedsons känner jag till och boken har jag läst och den finns i min bokhylla. Kommer dock inte ihåg om den användes som kurslitteratur. Gerd disputerade väl i början av 2000-talet?!


  2. En sak som slår mig, är de många parallellerna mellan den progressiva ideologin inom skolvärlden, och Trofim Lysenko (TL) och Lysenkoismen i Sovjetunionen under 1930-50 talen.

    Trofim Lysenko (Wikipedia)

    TL och hans anhängare förkastade ju den Mendeliska genetiken, till förmån för en idé som innebar ”arv av förvärvade egenskaper”. Den här idén låg ju också den kommunistiska ideologin mycket bättre i smaken, där inget var givet på förhand, och utopia skulle kunna skapas bara man arbetade hårt och målmedvetet.

    Man satte alltså politiska mål och önskningar, framför objektiva vetenskapliga bevis.

    I båda fallen, den progressiva ideologin i skolan, och idén om arv av förvärvade egenskaper, så slukas ideérna av politiker som ser en överenstämmelse med sina egna politiska övertygelser.

    I båda fallen, så tystas och rensas ”oppositionella” ut ur vetenskapliga institutioner och maktpositioner.

    I båda fallen, så skedde det i ett samspel mellan politiker, populism, massmedia och ideologiskt övertygade vetenskapsmän som kollaborerade med den politiska makten.

    I båda fallen så underbyggdes detta genom bristande vetenskaplig metodik, baserad mer på kvalitativa och subjektiva (fall) studier än kvantitativa.

    TL var även notoriskt dålig på att dokumentera sina försök, och, ett av hans viktigaste försök, som ”bevisade” arv av förvärvade egenskaper, genomfördes med (om jag nu minns rätt) en veteplanta.

    En annan favoritidé var också att mängden mjölk en ko gav, berodde på hur den blev behandlad, behandla kon bättre, och den ger mer mjölk. Trotts att de gjorde allt de kunde tänka för dessa kor, så visade sig, att brittiska kor gav mycket mera mjölk än de sovjetiska…

    Vilket knyter an till en avslutande jämförande observation, nämligen, att hur du praktiskt ska gå tillväga för att för att få en ko som ger mer mjölk, var ju något som alla mjölkbönder (och alla som jobbat med växt och djuravel) implicit visste, och sannolikt vetat i tusentals år…


    • Nicklas,

      Jag tror att du är inne på djupt rotade mänskliga egenskaper som bara har hanterats med hjälp av det faktum att vi ska vara fina humanister. På ytan och i vår väluppfostrade värld. Och alla kapitalister hävdar med en dåres envishet att de är för fri konkurrens och att konkurrens är bra. Men alla vill ha monopol – om de själva är de som är innehavare av monopolet. Sitter man på en maktposition eller har tolkningsföreträde så förvanskas verkligheten för att den ska passa sin egen agenda. Aldrig någonsin skulle Christian Lundahl eller Tomas Kroksmark erkänna att de använder fula knep eller stänger ute någon för att de har en annan åsikt. Aldrig! Ändå stoppas de som är för betyg i sin forskargärning. Hur kommer det sig?

      Jo Kroksmark, Scherp med flera ser sig själv som de sanna humanisterna och tävlar i att vara den mest goda människan. Så deras handlingar ska ses i detta ljus. För alla som är för betyg är onda människor.


  3. En fundering jag har är till vilken modellkategori som ”digitala undervisningsmetoder” ska inrymmas. De bör väl hamna inom ”Undervisningsteknologiska modeller”.

    Brynjolfsson & Mcafee (2015) ger i boken ”Den andra maskinåldern” policyrekommendationer, bla. till utbildningssektorn. ”Vi behöver digitala inlärnings- och undervisningsmodeller. Vi kan inte förutse exakt vilka metoder som kommer att uppfinnas och vilka som kommer att få fäste, men vi ser en tydlig väg mot en enorm utveckling” (s. 243).

    Om 50 eller 100 år kanske det är de olika vägvalen som skolan gjorde i relation till den digitala tekniken som visar sig vara viktigare än i vilken mån läraren valde att vara progressiv, målinriktad eller något annat.

    Eller har skolan här ett val? Digital teknologi är intimt kopplad till ekonomiska intressen. Utbildningsväsendets koppling till ekonomin har inte blivit mindre med åren.


    • Pär,
      ‘Det finns ingen chans att iPhone kommer få någon signifikant marknadsandel’ Steve Ballmer, USA Today, 30 April, 2007

      ‘Det finns inget skäl för en enskild individ att ha en dator i sitt hem’ Ken Olson, VD för Digital Equipment, i ett tal givet vid ”World Future Society” mötet i Boston 1977

      ‘Världens efterfrågan på kopieringsmaskiner är på sin höjd 5000 stycken’, IBM, till de framtida grundarna av XEROX, 1959

      Att försöka förutsäga framtiden, är en fråga där anekdoterna (som jag förstår det) ser ut att spegla verkligheten (och vetenskapen), nämligen, det är (i praktiken) komplett omöjligt.

      Bortom en tidshorizont på max 1-2år så är ”träffsäkerheten” (i de flesta fall) inte bättre än slumpen, (eller enkla algoritmer för extrapolering) inte ens för världens främsta experter inom respektive område. Något att reflektera över varje gång man hör en journalist göra förutsägelser om framtida politiska val, eller regeringen t.ex. talar om ekonomiska prognoser för 2018 och 2019.

      Hur världen kan tänkas se ut 2050, är därmed i relation till dagens diskussion om skolans utformning och policyperspektiv (skulle jag säga) i stort sett meningslöst att spekulera i.

      Men, det känns mer intressant att titta på vad Brynjolfsson & Mcafee faktiskt konkret funderar omkring, när de talar om skolan, och,

      ”…en tydlig väg mot en enorm utveckling”

      Svaren är (så långt jag kan förstå det), att bl.a.

      * Skifta fokus från inlärning av fakta och färdigheter som att läsa, skriva och räkna
      * Mot fokus på ideskapande, kreativitet och innovation
      * Massiva öppna kurser online, s.k. MOOC
      * Flippade klassrum
      * Självstyrt, självmotiverat och erfarenhetsbaserat lärande (Montessori)
      * Fler timmar i klassrummen, fler dagar på året och fler standardiserade test…


    • Pär,
      När Arfwedsons skrev sina böcker var IKT som metodik knappast uppfunnet. Jo, visst fanns det datorer, men jämfört med idag var det rena rama stenåldern. Så kanske skulle det behövas en modernare kategorisering utifrån vetenskapen idag. Som du vet är jag ju inte så värst förtjust i svensk pedagogisk forskning, så det vore väl inte så trovärdigt (i mina ögon) om någon inom svensk pedagogik eller didaktik gav sig på en sådan uppgift. Kanske skulle Sten Arevik lyckas med det? Han är en hederlig forskare. Annars vet jag inte. Så klart finns det andra, men inte som jag känner till.

      Sen måste man väl tänka som Nicklas gör – att se vad som komma skall i en digitaliserad värld som rör sig framåt med ljusets hastighet är väl helt ogjort.


      • Johan,
        Det är ju verkligen angeläget att kritiskt (med vetenskapliga ögon) granska ny teknik och nya möjligheter, inte minst, eftersom den stora faran är att riskeras att bländas av allt som är nytt och glittrande.

        Vid sidan av vår arts obotliga optimism, så är ju vår medfödda svaghet också att tro att vi är smartare, bättre och klokare än tidigare generationer. ”Jag” skulle ju aldrig göra om samma (i efterhand) uppenbara misstag begångna av en tidigare generation, och, den här gången – absolut, definitivt, supersäkert – så är det annorlunda. (För nu har vi ju iPhones, internet, tv, radio, bilar, ånglok…)

        Problemet är ju att det (i egentlig mening) aldrig är ”annorlunda”, utan vi är ju lika smarta, korkade, begåvande och klantiga som vi alltid varit. Ställda inför samma typer av fundamentala problemställningar, fast i yttre beklädnad, så begår vi (väldigt ofta) samma misstag om och om igen.

        Det är (för att lite övergripande försöka summera) en av de känslor jag får när jag läser Brynjolfsson & co. Det är i grunden samma underliggande historia som man kan se repeteras sedan 1800-talet. Varje ny iteration av tekniska innovationer och framsteg, ger hos forskare, politiker och samtida observatörer och tyckare, upphov till känslan av att nu, är allt annorlunda, och nu måste vi utbilda människor för en helt ny förändrad framtid.

        Det är dock slående, hur detta nya, när dammet väl lägger sig, liknar det gamla. Det komiska är, som Diane Ravitch konstaterat, att när man tittar på vad samtiden ansåg att en väl utbildad ung man i slutet av 1800-talet skulle ha för kvaliter och kompetenser för att möta framtidens utmaningar, så är de i grunden precis de samma, som av samhället ansågs nödvändiga 50 år senare (på 1950-talet), vilket är precis samma nya färdigheter och kompetenser som ansågs krävas för att möta det 2100 århundradet.

        Bortsett från en yttre beklädnad av tidsmässiga idosynkratiska ideer och kulturella aspekter, så har målet varit (i centrala delar) det samma. Vad som förändrats är att det som för 100 år sedan bara var förärat den yttersta eliten, idag förväntas omfatta hela befolkningen.

        Jag tror inte de här likheterna är en slump, utan en direkt konsekvens av den i samanhanget konstanta faktorn, nämligen, vår hjärna. Den fungerar exakt lika dant idag som den gjorde för hundra år sedan, och som den gjorde för 10 000 år sedan.

        Vilket (jag tror) är anledningen till att varje ny generation som med enorm entusiasm och tillförsikt kastar sig ut för att förändra skolan i grunden, slutar på ungefär samma plats, med att för n:te gången återupptäcka precis samma sak som hans föräldrar och farföräldrar gjorde.

        Nya upptäcker och insikter görs, men det sker ju (som du säger) genom idogt (objektivt) målmedvetet vetenskapligt trist och grått, noggrannt och metodiskt ansvarsfullt forskande.

        Den nya tekniken kan innehålla många nya möjligheter, men, bevis först, och att tro att den på något sätt ska revolutionera sätten vi lära oss på är helt enkelt inte rationellet i ljuset av vår historia och kunskap.

        Den argumentation och de ideér som författarna skissar på kändes som ett antiklimax, och är ju dels gammal skåpmat med väl kända dokumenterade problem och brister, vid sidan av att flera ideér ytligt sett direkt verkar kollidera med varandra…


      • Nicklas,

        Vissa tror att jag är teknikfientlig och att jag är emot all form av IKT. Inget kan vara mer fel. I ”min skola” finns det Smartboard i varje klassrum och vi har många klassuppsättningar datorer. Men, det måste finnas en mening med att använda teknik och det måste finnas ett pedagogisk upplägg som läraren/skolan ska kunna redogöra för och sedan visa fördelarna med. Jag är övertygad om att alla elever, oavsett sociokulturell samhällsklass, vill ha en kunnig lärare som berättar om det de ska lära sig. Som problematiserar och som fyller begrepp och slänger ut intressanta frågeställningar. För barn och ungdomar är nyfikna, även det mest trista ämne kan bli intressant om det presenteras på rätt sätt. Därför tror jag att en skicklig lärare är överlägsen all teknik. Har eleverna baskunskaperna finns det möjlighet att använda sig av teknik på skolan eller på fritiden. För i princip alla barn och ungdomar har tillgång till datorer eller smartphones. Även de som kommer från segregerade förorter.


  4. […] som behöver lärarledd undervisning. När jag presenterade Gerd B Arfwedson i blogginlägg 3, se länk, radade jag upp en mängd olika metoder som fanns i boken, se . Den metodik som gör att eleverna […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s