h1

Undervisning, del 5: Lärarutbildningen

24 september 2016

 

Det är omöjligt att gå förbi lärarutbildningen när undervisning diskuteras. ”Den nya pedagogiken” kallar Inger Enkvist den pedagogik som har haft monopol på lärarutbildningen och inom pedagogiska institutioner de senaste 20 åren, se blogginlägg. Även Jonas Linderoth, professor i pedagogik, diskuterar den ”Nya pedagogiken” i Skolministeriet, se länk. Jag säger monopol för de som inte köpt konceptet att eleverna ska söka egen kunskap, lärande ska bygga på lust och att resultatuppföljning inte ska förekomma har bums hamnat i frysbox. Givetvis har Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) eldat på. Istället för att satsa på lärarna har vem som helst kunnat vara handledare och fritt forskande elever är ju lite billigare. Och humanare!!! ”Den fina lärarutbildningen”, full med pedagogiska giganter – alla med ett stort humanistiskt hjärta för barnen, har bara varit en stor institution av likriktade mobbare. Ja, jag vet, det låter hårt, men med blåslampa har ledningen för lärarutbildningen jagat de pedagoger på lärarutbildningen som hävdat att undervisning är bra metodik. Varför?

I sin strävan att upprätta ”monopolet” har det varit tabu att undervisa. Det har ansetts auktoritärt och denna dogm har varit en sanning som har spritts i generation efter generation i studentkull efter studentkull. Hur många gånger har inte bilden av Caligula från filmen Hets spridits av lärarutbildningen och pedagoger? Ni vet, den filmen där Stig Järrel spelar en vidrig lärare som går under namnet Caligula. Hur många gånger har inte lärare som undervisat likställts med Caligula? Som om Caligula var representativ för skolan på 40- och 50-talet – skulle inte tror det.

hets

När Per Thullbergs rapport Villkor för lärande kom (tror att det var 2006), blev det knäpptyst från lärarutbildningen. Det tog över två år innan lärarutbildningen ens kommenterade rapporten. Varför? Givetvis för att rapporten lyfte fram hur lärarledd undervisning var viktig för eleven och dennes kunskapsutveckling och hur frånvaron av undervisning hade skadat svenska elevers kunskaper. Alltså lärarledd undervisning – något så förhatligt. En starkare reaktion blev det när Skolverkets allmänna råd kom 2011, se allmana-rad. Till och med självaste Mats Ekholm, professor emeritus i pedagogik, skrev till Skolverket och var rejält förbannad. Så klart ha var, hela hans världsbild sattes i brand. Elevernas sökande av kunskap och Problembaserat Lärande (PBL) motsattes av de Allmänna råden som påpekade undervisningens betydelse. Läraren skulle vara lärare, inte handledare. När sedan John Hattie påpekade att PBL hade en direkt negativ inverkan på elevernas kunskaper var nog den sista spiken i kistan inslagen. Nixum pixum – Hans-Åke Scherp fortsätter, men nu med Problembaserad skolutveckling, se länk. Inom Karlstads universitets skyddande täckmantel kan Scherp fortsätta sprida sitt budskap.

Men vad är egentligen problemet? Förutom att över 20 års obstruktion från lärarutbildningen och att detta har lett till att lärarstudenter inte har lärt sig det de behöver kunna för läraryrket och att skolor påverkas, som i sin tur leder till att elevernas resultat sjunker. Förutom det. Så har den negativa inställningen till undervisning fått stora konsekvenser. Om lärarutbildningen inte ska lära ut lärarledd undervisning vad går förlorat? Hur går det med planeringen?

  • Får studenterna lära sig att planera ett arbetsområde? Att som lärarstudent ta ut ett arbetsområde, gå igenom kursplanen och sätta ihop den Lokala Pedagogiska Planering (LPP) som behövs, ta ut de kunskapskrav eleverna ska uppnå och det centrala innehållet. Sätta ihop en lektionsplanering utifrån detta. Vilken metodik ska användas? Vilka frågor ska ställas? Vad förväntas eleverna svara? Hur fortsätter läraren/motfrågor? Hur planerar studenten på lektionsnivå och även ordnivå? Vilket läromedel ska användas? Finns det filmer eller övningar? Hur ska eleven visa upp vad den har lärt sig? Alltså examinationsform. Hur ska läraren följa upp resultat? (Förbjudna ord och tankar inom lärarutbildningen och PIE)
  • Lär sig studenterna hur man vandrar upp och ner för abstraktionsstegen under lärarledd undervisning? Hur ett abstrakt begrepp eller fenomen förklaras med konkreta exempel? Hur läraren använder sig av abstrakt/konkret? Se abstraktionsstegen.
  • Lär sig studenten begreppsbaserad undervisning? Hur läraren behöver fylla begreppen, se Arevik & Hartzell.

Jag anser att det är oerhört viktigt med en riktigt god planering för varje lektion, inte följa läromedlet eller skjuta från höften. Det är klart att alla någon gång måste improvisera, men att ha en bra planering och veta var eleverna ska någonstans är direkt avgörande. Grunderna till lärarledd undervisning är att behärska abstraktionsstegen. Så fort ljuset slocknar i elevernas ögon, då brister förståelsen. Direkt ner i konkretion!

Men vad är då problemet? Jo, i och med att lärarledd undervisning varit förbjudet på lärarutbildningen och att ”Den nya pedagogiken” har varit alenarådande har kunskapen om lärarledd undervisning hos lärarutbildarna i princip försvunnit. Hur planerar man arbetsområden och lektioner? Hur ser lärarledd undervisning ut? Hur examinerar man? Hur fungerar det? Och hur gör man bedömning och sätter betyg? Kan dagens lärarutbildare detta? Nej hävdar jag. Ta det där med betyg till exempel. När jag granskade betygskursen visade det sig att i princip all litteratur har en negativ inställning till betyg. Trots att Riksdagen bestämt att vi ska ha betyg. Är det då troligt att denna kurs ger lärarstudenterna det de behöver? Är det då troligt att lärarna dels är kunniga i betygsättning och dels är opartiska? Nej på båda frågorna anser jag.

Men det är inte stopp här. För visst är det så att kunskapen om hur lärarledd undervisning går till mer eller mindre har försvunnit från lärarutbildningen. Dessvärre är det så att pedagogerna som jobbar på lärarutbildningen har jobbat väldigt lite ute i skolan. Det är inte helt ovanligt att lärarutbildare har jobbat något eller några år i skolan, för att sedan återvända till lärarutbildningen eller också är man inte ens lärare utan pedagog och har noll förankring i skolans värld. Hur bra blir det? Alltså, man är bara akademiker och har noll koll på ”verkligheten”. Grym på att jobba med akademisk text men usel på det som behövs ute i klassrummet. Inte bra alls om du frågar mig.

Hur blir det när den nybakade lärarstudenten kommer ut i skolan? Vad saknar de? Vad ska de göra för att lektionerna ska bli bra? Givetvis, om man inte har fått de kunskaper som krävs, gestaltar man samma skola som man själv gått i. Det klassrum och den skola som den nyexaminerade läraren vet är ”en riktig skola”. Framåtsyftande? Nej! Lärorikt för eleverna? Kanske men antagligen inte? Bra för PISA-resultaten? No way! Nej, det handlar om att förvalta en skola som kanske var bra – eller inte! Men det beror på individen, alltså på den enskilda läraren, inte skolan som organisation. Detta är ett stort problem.

När jag själv gick på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) var lärarutbildarna tvungna att ha en viss undervisning i en vanlig skola. Inte mycket, men några lektioner. Det var bra, för det gav dem markkontakt. Idag saknas kopplingen mellan skola och akademin. Detta har jag påtalat många gånger på den här bloggen, kanske tydligast i ett blogginlägg som jag döpte till Vision och verklighet, se länk.

Men vad ska man då göra? För något måste väl göras? Eller? Kanske kan vi fortsätta diskutera dessa frågor i 20 år till och låta Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) få fortsätta att driva svensk skola i botten. Och regeringen, oavsett om den är borglig eller rödgrön kan fortsätta pumpa in miljarder i olika projekt och tro att det ska hjälpa. Så kan ju jag skriva en arg blogg när jag är i 70-års-åldern om samma sak. Eller vill någon politiker och tjänsteman ta ansvar? Någon? Eller ska lärarflykten få fortsätta och dessutom nyrekryteringen inte räcka till? Hur ska man tillsätta alla tomma lärartjänster? Med en skön pajsare från gatan? Skolkrisen har bara börjat, om fem år kommer väldigt många platser gapa tomma. Eller också snabbutbildar staten lärare, som inte alls kommer få den kunskap som krävs för att vara en mycket skicklig lärare.

Nästa blogginlägg kommer handla om mina förslag till hur lärarkrisen ska lösas.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

Advertisements

47 kommentarer

  1. När du skriver om lärarutbildningen och lärarutbildare blir du så gott som alltid väldigt generaliserande och faktiskt rätt luddig (avskyr det ordet, men …). Nu skriver du att ledningen jagar lärare med blåslampa för att de talar om undervisning och att lärarledd undervisning är förbjuden på lärarutbildningen, t.o.m att den är tabu (ett starkt ord). Vilken lärarutbildning talar du om och om vilken del.

    Du skriver även:

    ”Jo, i och med att lärarledd undervisning varit förbjudet på lärarutbildningen och att ”Den nya pedagogiken” har varit alenarådande har kunskapen om lärarledd undervisning hos lärarutbildarna i princip försvunnit. Hur planerar man arbetsområden och lektioner? Hur ser lärarledd undervisning ut? Hur examinerar man? Hur fungerar det? Och hur gör man bedömning och sätter betyg? Kan dagens lärarutbildare detta? Nej hävdar jag.”

    Menar du att lärarutbildare inte ens kan detta gällande sin egen undervisning, eller är det ungdomsskolan du menar att de inte kan något om? Menar du att vi som arbetar inom lärarutbildningen inte undervisar?

    Kanske du skulle kunna vara lite mer konkret. Vi som arbetar med lärarutbildning är inte stöpta i samma form och undervisar inte inom samma ämnesområden. Vi har lite olika uppdrag helt enkelt.


    • Monika,
      När det gäller din och min bild av lärarutbildningen har vi alltid olika åsikter. Jonas Linderoth pekar på det som jag säger, liksom Inger Enkvist. Både Riksdagens revisorer och Skolverket har rapporterat om problemet med ideologisk utbildning.

      När det gäller sin egen undervisning på lärarutbildningen kanske det är så att lärarutbildarna kan planera. Men processen från kursplan till klassrum med metodik rörande lärarledd undervisning är nog en glömd pedagogik.


      • Min bild är dock inte lika kategorisk eller generaliserande som din är (som jag tolkar den 🙂 ) Vi är ju utspridda nu över hela SU och det är många ledningar. Och sen har vi alla lärarutbildningar i vårt avlånga land.

        LHS finns ju inte längre som både du och jag vet.


    • Hej Monica!
      Jag har en via bla kandidater en viss bild av lärarutbildningen på såväl SU som Södertörn och enkelt sagt får man verkligen en tydlig bild av hur Lärarutbildningen skiljer sig inte bara mellan lärosäten utan tom mellan institutioner. Du ger en antydan om viss kritik mot SU i ditt inlägg*. Hur ställer du dig till en finsk lösning med få koncentrerade lärosäten för utbildningen?

      * Utan att trampa på just dina tår är det i det jag sett inte det stora universitetet i Stockholm som skulle lägga ner sin lärarutbildning…


      • Sören
        Nja, har ingen aning om och var det i så fall brister. Min kritik är mot vissa delar i huvudinlägget att lärarutbildningen skulle vara likadan överallt och att lärarutbildare rent generellt inte kan lärarledd undervisning eller metoder. Annan kritik är det som står om ledningen – Det finns många ledningar över lärarutbildningen på SU. LHS med en rektor och tre prefekter finns som sagt inte mer.

        Men visst skiljer det sig åt mellan olika institutioner, vilket det gjorde även på LHS. Men, att lärarutbildare rent generellt inte vet något om metodik känner jag inte till.

        Jag får en känsla av att Johan har någon eller några ledningar, lärarutbildare i åtanke. Det är därför jag vill att han skall vara mer konkret.

        Själv använder jag lärarledd undervisning, men jag lär inte ut metoder till mina studenter, eftersom detta inte ingår i kursplanerna i de ämnen jag undervisar i. Har däremot börjat undervisa på Didaktik 1 för verksamma lärare, och då får jag se var jag metodologiskt brister – hehe!


      • Men, i vissa kurser passar workshops, samt kortare stunder av gruppdisk. Men, jag är oftast med i den det är möjligt (kloning är inte möjligt än). Allt beror på vilket ämne det handlar om.


  2. Hej Johan.

    Intressant! Jag ser fram emot dina förslag på lösningar.

    Men lösningar och åtgärder bör väl bygga på ett gediget kunskaps- och informationsmaterial.

    Den sista gedigna utredningen av lärarutbildningen är SOU 2008:19 ”En hållbar lärarutbildning”. Denna utredning låg till grund för den nya lärarutbildningen som inrättades år 2011.

    2011 års lärarutbildningsreformer har ännu inte systematiskt följts upp. Uppföljning är som bekant centralt i all verksamhet.

    Däremot har det förekommit flera artiklar i media (inklusive bloggar) där olika personer, inom och utom universitetsvärlden, har yttrat sig och givit förslag på vad som borde ändras.

    Nu undrar jag om det är dags att överge alla dessa utredningar som vi sedan flera sekler har vant oss vid ska liggga till grund för reformer inom olika sektorer i vårt (välfärds)samhälle.


  3. Lösning: tidigarelagda, längre och fler praktikperioder med återkommande besök av lärqarutbildare där erfarenheterna från praktikperioderna sedan ligger till grund för den fortsatta (teoretiska) utbildningen. En mig närstående lärarkandidat är själaglad över alla vikariat hon lyckats få i allt från fritids till gymnasium.


  4. Det finns ett ganska enkelt sätt att snabbt förbättra lärarutbildningen: Återinför metodiken! Låt de gamla metodiklektorerna med fast förankring i praktiken komma till heders igen.
    Det vill säga lärarstudenterna behöver lära sig HUR man gör. Lärarhögskolornas konstiga argument att eftersom olika eleverna lär sig bäst med olika metoder så lär vi inte ut någon är starkt bidragande till haveriet.
    Har man åtminstone någon metod när man startar som lärare blir det inte så tungt i början och man har en grund att starta och vidareutveckla undervisningen ifrån.
    Detta kräver givetvis att det finns lärarutbildare som åtminstone kan en metod.


    • Jonas,

      Jag håller med. Men Monika håller inte med dig. Hon menar att lärarutbildare har metoder.


      • För att ändra något är det bra att veta hur något är nu.
        Hur är lärarutbildningarna i Sverige nu?

        En metod att undersöka detta är att granska de olika ”styrmedier” som inramar lärarutbildningarna. T.ex. att alla utbildningar från förskollärare upp till gymnasielärare ska ha 30 hp VFU. Sedan gäller det att värdera denna kvantitet VFU, är det bra eller ska det vara mer eller mindre VFU. Inom ämneslärarutbilndingen för gymnasiet är den sammanlagda längen på utbilldningen 5-5,5 år lång (varav ett halvår är VFU).

        I kombination med ovanstående bör vi även få kunskaper om organiseringen, genomförandet och uppföljningen av VFU. T.ex. hur fungerar VFU i de övningsskolor som har inrättats på försök i Sverige? (Här kan man sedan göra jämförelser med övningsskolor iFinland etc. etc.

        Vad gäller att lärarutbildare samtidigt ska ha en tjänst på en grund- eller gymnasieskola så är det bara att undersöka effekterna av detta. Det förekommer nämligen (även om det inte är så vanligt), t.ex. på den högskola jag tjänstgör.

        Utan en systematisk undersökning av nuläget är risken stor att förändringsförslagen blir en pappersproduktt.

        På systemnivå är det främst tre nivåer som är relevanta: universites/högskolenivå, lärarutbildningsnivå respektive (VFU-)skolnivå. Hur är relationerna dem emellan – vilka olika ,intressenter är inblandade.

        En linje som t.ex. SOU-utredningen ”En hållbar lärarutbildning” går på är att lärarutbildningen ska mer integreras i universiteten och att den normativa (som Johan hävdar är ideologisk) delen i utbilldingen på så sätt ska tonas ner och bli en av flera olika angreppssätt som lärarstudenterna ska få möta..
        Även universitetslärare, kända professorer, utanför lärarutbildningen har framfört detta.

        Johan Kant framför här en annan lösning, mer aktuell undervisningserfarenhet ska mota ideologin i dörren, dvs. mer praxis – medan bl.a. SOU-utredningen vill ha en breddad (och fördjupad) akademisering och då av UVK (utbildningsvetenskaplig kärna).

        Sedan finns det en mängd andra aspekter att ta hänsyn till –
        t.ex. nämner Johan ingenting om ämnesstudierna – ingenting om Bolognaprocessns effekter på såväl universitets- som på lärarutbildningsnivå -men jag har redan överstigit den förväntade längden på en kommenatar med råge så jag slutar här.


      • Jag frågade dig Johan om det är vad du menar! Men vi undervisar ju själva och bör då känna till en del metoder i vår egen undervisning.

        Jag har inget emot ett införande av metodik som ämnet. Varför skulle jag ha det?


      • Pär
        Jag hade 28 veckors praktik på en 2.5 år lång lärarutbildning, 16 v på fritidshem, 4 v i grundskolan årsk. 5, 2 v i förskolan, 6 v i särskild undervisningsgrupp årsk. 9 och massor av fältarbete (vi hade 30 timmars schemalagd undervisning och fältarbete i veckan. Tyvärr alldeles för mycket basgrupparbete, men man lärde sig konflikthantering i praktiken. 🙂

        Ett halvårs VFU under 5,5 år låter lite. Tror t.o.m att VFUn på nya lärarutbildningen är tre veckor kortare än den tidigare.


      • Med metodik menar jag något mycket konkret. Inte att man kan sitta i grupper och diskutera, visa en Powerpoint eller berätta något från katedern. Nej i min värld är metodik konkreta metoder för hur man undervisar enskilda moment i varje enskilt ämne. Exempel är en bra metod för att få elever att skilja mellan kort och lång vokal, hur man lär ut multiplikationstabellen, hur man skapar förståelse mellan regering och riksdag eller hur man introducerar Newtons lagar.
        Ta till exempel Newtons lagar, det finns massvis av laborationer som man kan göra på dessa lagar. Är det verkligen för mycket begärt att lärarkandidater i naturorienterande ämnen åtminstone har fått lära sig en av alla dessa labbar som de kan göra med sina framtida elever när de lämnar lärarutbildningen?


      • Jonas,
        Jag satt alldeles nyss och lyssnade igenom några av föredragen från ResearchED i Göteborg tidigare i våras, och fastnade i Lucy Crehans beskrivning av sina upplevelser och observationer från Finaland och Japan. Det är kanske gammal skåpmat, men jag blir lika fascinerad varje gång när jag hör beskrivning av hur de blivande lärarna i Japan testas, just precis (om jag förstår korrekt) på de detaljkunskaper som du efterfrågar.

        Det som i Sverige verkar vara helt ointressant, är av yttersta vikt i Japan. Och, hur sedan lärarna sammarbeta med att utarbeta nya lektioner och moment och observerar och utvärderar resultaten…

        Hela föreläsningen är intressant, men stycket jag tänker på börjar vid ca 25min.


  5. Monika,
    jag är benägen att hålla med dig angående för kort VFU.

    En sak som jag tror att du Monika håller med mig är att Johan följer sin plan till hundra procent – han tar endast upp det han anser inte fungerar i skolan och i lärarutbildningen. Och han har också förklaringen klar till varför det inte fungerar.

    Men hur det fungerar berörs inte. Det vill säga a) hur hänger det ihop och b) hur sker förändringar.

    För att endast nämna ett exempel från den högskola jag arbetar på. Där har VFU-ansvariga nu börjat med att studenterna får videofilma sin undervisning som en del i examinationen. Och utifrån de didaktiska frågorna (och annan lämplig teori etc.) reflektera över sin undervisning individuellt och i grupp under universitetslärares ledning. Tittar man på John Hatties metastudie liknar denna aktivitet det som Hattie benämner ”Microteaching” vilket Hattie menar ger en hög effekt på elevers måluppfyllelse.

    Nu kan man alltid kritisera Hattie, men det gör inte Johan. I vilken mån Microteching är metodik (hur-frågan) eller didaktik (vad, hur, varför) eller något annat kan diskuteras – men jag undrar – ger Hattie stöd för att ett renodlat metodikämne i lärarutbildningen skulle ge den bästa effekten för elevers måluppfyllelse. Om inte Hattie ger stöd och om lärarutbildningen ska vara vetenskapligt förankrad – varför ska då metodikämnet införas? Räcker det inte med didaktik?

    Sedan undrar jag fortfarande vart tog (diskussionen kring)ämneskunskaperna vägen i lärarutbildningen.


  6. Jag kan ju bara uttala mig om den lärarutbildningen jag genomfört. För att sammanfatta det kortfattat så anser jag att det var en katastrofdålig utbildning, utan att blanda in ämneskunskaperna. Men själva ”lärardelarna” samt VFU´n så måste jag säga att det har haft otroligt lite av praktisk nytta i min nuvarande professionsutövning. Dels handlar det om attityder hos akademin, att de alternativa pedagogiska metoderna var de enda som fick diskuteras. Lärarledd undervisning motarbetades aktivt i mycket hårda ordalag.

    Dels handlar det om upplägget för VFU´n. Där den handbok som skulle leda oss lärarstudenter samt det som skulle fyllas i efter varje period var så teoretisk, att det var väldigt svårt att omsätta i praktik ute på partnerskolorna. För väl ute på VFU´n så hamnade jag i en verksamhet som tagit till sig den nya pedagogiken helhjärtat. Där var det inte tal om att få planera någon verksamhet, alla jobbade efter redan framtagna projektplaner som aldrig någonsin problematiserats. Att sedan ha åsikter om vad elever gjorde/inte gjorde var inte heller aktuellt, för det var att kränka eleverna och sänka deras motivation och lust att lära.

    Det var stundtals mycket svårt att komma tillbaka till högskolan och redogöra för vad man gjort samt med vilken progression man haft under VFU´n. Jag fick helt enkelt ljuga friskt vissa gånger, andra gånger hålla en mycket låg profil medans andra berättade hur fantastiskt dom haft det. Jag hade väl även lite tur att jag kunde leverera vad som efterfrågades från akademin i de inlämningsuppgifter som gavs. Fördelen med anonyma inlämningar var ju att jag utgick ifrån hur synd det är om tjejer på förskolan och de yngre åldrarna (en helt annan diskussion vad gäller ideologisk indoktrinering på lärarutbildningen) som gav väldigt höga betyg, men inte har någonting alls att göra i min roll som gymnasielärare. Något som uttrycktes väldigt ofta – hur lika lärarrollen är mellan förskola och gymnasieskolan, förhoppningsvis så förstår alla hur problematiskt det blir för helheten med en sådan attityd – att ha samma verksamhet för sexåringar som sextonåringar.

    Avslutningsvis så är det alltid mycket intressant att läsa det du skriver Johan, samt även många av kommentarerna som jag upplever väldigt kompetenta.


    • Det är märkligt att avvisa lärarledd undervisning, samtidigt som instruktionerna är så som du beskriver dem, lärarledda. Om studenterna får VFU-uppgifter och skriftliga examinationer är det lärarlett, dvs. det är vi lärare som bestämmer vad som skall examineras, inte eleverna eller studenterna.

      Det finns nog en risk att se lärarledd undervisning som katederundervisningen. Då bestämmer läraren allt och har full kontroll – då styr läraren även tänkandet. Risk finns också att man blandar ihop lärarledd undervisning med förmedlingspedagogik. Jag ser ingen motsättning i aktiva elever/studenter och lärarledd undervisning. Allt handlar ju om HUR denna undervisning läggs upp!

      Även om man låter elever och studenter arbeta på egen hand och söka sin egen kunskap, är det inte säkert att det verkligen blir så. Speciellt inte om prov eller tentor formuleras av lärarlaget.


      • Monika, jag kan hålla med om att det är ologiskt och oetiskt att lärarutbildare undervisar om att lärare inte ska undervisa. Det har varit en paradox ända sedan flumskolan och den progressiva pedagogiken introducerades i Sverige för mer än femtio år sedan. Lärarkandidaterna borde sannerligen konfrontera de lärarutbildare som beter sig så. Här ligger uppenbarligen en hund begraven.

        Annars tycker jag att du lättvindigt svänger dig med flummarterminologi och fördömer katederundervisning och förmedlingspedagogik. En bra lärare bör förstås använda sig av en mängd tekniker under en lektion som föreläsning, diskussioner med hela klassen och även enskilt arbete för att bara nämna några. När man fördömer några redskap så blir läraren skadeskjuten. Det förvånar mig att du så lättvindigt svalt flummarlögnerna.

        Ta det här med förmedlingspedagogik. Faktakunskaperna är grunden för allt tänkande, Om vi tar en lat elev som tenderar att strunta i sina läxor. Var ska han få sina basic kunskaper ifrån? Lärarens förmedlingspedagogik är väl ett utmärkt medel för sådana elever. Du Monika deltar i att stämpla undervisningen och en nödvändig lärarinsats som förmedlingspedagogik. Det är sannerligen inte konstigt att svensk skola är på väg mot källarens absoluta bottennivåer.


      • Johnny

        I det jag skriver fördömer jag vare sig det ena eller andra. Vill bara påvisa att det finns skillnaderna mellan dem, vilket jag inte tror alla känner till eller inte vill medge. Tillochmed Dewey menar att en del kunskap behöver förmedlas.

        I egenskap av lärare bär vi med oss traditionen, vilken vi förmedlar. Dessutom har vi ett uppdrag som vi måste följa, Vi kan inte köra vårt eget race.

        ”Du Monika deltar i att stämpla undervisningen och en nödvändig lärarinsats som förmedlingspedagogik. Det är sannerligen inte konstigt att svensk skola är på väg mot källarens absoluta bottennivåer.”

        Ja, det är inte första gången som jag som enskild universitetslärare blir anklagad för bottennivåer och förstörelse av skolan och inte minst lärarutbildningen, av andra som läser in sina egna förutfattade meningar om den som inte tycker likadant.

        Jag har ibland blivit anklagad för att utöva förmedlingspedagogik för att jag vill dela med mig av mina kunskaper. Så du är helt ute och cyklar.


      • Risken när man blandar ihop lärarledd undervisning med katederundervisning är att man ger en felaktig bild. Jag gick i skolan då den tillämpades och det var total auktoritär pedagogik. I nutid talar man om katederundervisningen, då man egentligen talar om lärarledd undervisning. En helt, som jag ser det, felaktig benämning på denna typ av undervisning.

        Lärarledd undervisning är inte svart och vit. Och som sagt, varje gång en lärare är med på något sätt, är det lärarlett och styrt, som jag ser det.


      • Ord betyder någonting, säger några i USAs presidentvalskampanj. Om jag kritiserar det du skriver behöver det inte betyda någon personlig kritik. Det kan handla om slarviga formuleringar och det hoppas jag på.

        Självklart kommer fördömanden av katederundervisning av de flesta att uppfattas som fördömanden av lärarledd undervisning och fördömanden av kunskapsförmedling. Orden kan faktiskt få betydelse. Och vad är detta för prat om auktoritet? Alla lärarledda aktiviteter är väl i någon mening auktoritära. Det är väl skolans själva väsen att de som vet mer ska lyfta upp eleverna eller har du en annan åsikt?

        Om du vill kritisera onödiga auktoritära tendenser kan du kritisera kunskapssynen efter Lpo94 där läraren förväntas spela rollen av en auktoritär överdomare och bedöma den s k förståelsen hos elever med bristfälliga faktakunskaper.


      • Jag tar det inte personligen, men retoriken du använder uppmuntrar inte till vidare eller fördjupad diskussion. Eftersom du verkar läsa det jag skriver som Fan läser Bibeln.

        Den katederundervisning som existerade då jag gick i speciellt mellanstadiet var TOTALT auktoritär.

        Men, visst finns det fortfarande auktoritära inslag!


      • Nej, jag vill inte kritisera vare sig det ena eller andra. Det är skillnaderna som jag talar om. Var jag sen står personligen är irrelevant.


      • Lärarledd undervisning behöver inte vara auktoritär!


      • Monika, skolan kan och bör inte vara någon extremdemokrati. Det är inte att förbereda eleverna för verkligheten. Läraren Per Kedland beskriver hur elever, som kommer till gymnasiet, inte klarar av att ta instruktioner. Läraryrket blir outhärdligt och goda lärare hoppar av.

        Nya Wermlans tidningen tar upp saken http://nwt.se/asikter/ledare/2016/09/27/kris-i-kunskapsnationen . Nwt har talat med en åkeriägare som frågar sig hur det ska gå när folk går i pension de nya saknar uthållighet och arbetslust och hela tiden ifrågasätter instruktioner. Den kravlösa och icke auktoritära skolan har gjort dessa elever en björntjänst och i värsta fall väntar livslång arbetslöshet. En bra kommentar i artikeln är: ” Modern pedagogik i all ära men det måste vara slutlekt i den svenska skolan.”


      • Jag skulle nog gå några steg längre, och hävda, att tanken att man bäst lär eleverna att bli ”demokratiska” genom en demokratisk skola, måste vara en av de mest tokiga ideér som vårat samhälle preseterat över de senaste 500-åren.

        Du lär inte upp backhoppningen, genom att ställa en nybörja på ett par skidor på toppen av 90-metersbacken i Holmenkollen. Du lär inte upp en pilot, genom att det första du gör sätta henne bakom spakarna på en Boeing-747, och, du lär inte en elev att tänka vetenskapligt, genom att låta henne imitera vad en vetenskapsman gör.

        Att kunna genomföra ett backhopp, eller lyfta med en fullastad Boeing-747 från Heathrow, med 400 personer ombord för en flygning över Atlanten, eller att kunna designa och förstå resultaten av en kliniskt studie, är ju en kapacitet som långsamt byggs upp under direkt överseende och styrning av (auktoritära) experter.

        Det ligger ju i sakens natur. Som elev, så vet du inte vad du behöver lära dig, vad som krävs, vad du saknar, eller hur långt ifrån målet du befinner dig. Om du visste det, så skulle du ju inte vara elev, för då skulle du ju vara expert själv.

        På samma sätt, att kunna axla ansvaret i ett demokratisk samhälle, är ett av slutmålen med skolan, men, det innebär ju inte att skolan i sig själv måste vara, eller ens bör vara internt demokratisk. Snarast tvärtom skulle jag säga, det är direkt nödvändigt att den inte är det.

        Jag misstänker att det här är en bidragande anledning till den kraftiga ökning av psykologisk ohälsa som vi idag ser hos våra elever.

        Den här föreläsningen av Pedro De Bruyckere, från ResearchED 2016, innehåller (som jag upplever det) också flera intressanta tankar…


      • Johnny. Innan du igen skriver att ord betyder något bör du kanske överväga just det och själv tex definiera tex flumskola och flummarterminologi. Det är svårt att riktigt förstå vad du avser. Menar du att för ett halvsekel sedan lämnades ämneskunskaper (faktainlärning) därhän i svensk skola? För övrigt lyfter numera sällan någon 747 från Heathrow annat än som cargomaskin.


      • Sören,

        ”För övrigt lyfter numera sällan någon 747 från Heathrow annat än som cargomaskin.”

        Jag är nyfiken vad du grundar detta påstående på? Sist jag passerade Heathrow, så hade bara British Airways inte mindre än 9st stående vid gates (vilket var skälet till att jag tänkte på det). British Airway har också enligt wikipedia 40 stycken aktiva Boeing 747 i sin flotta (December 2015).

        Och, om du går ut och kollar radarbilderna, vilket jag gjorde av nyfikenhet för en liten stund sedan, så såg jag inte mindre än 3st Boeing-747 i luften bara över södra England och Engelska kanalen som antingen var på väg till Heathrow eller just lämnat; British Airlines Flight BA178, inkommande från JFK, BA179 utgående JFK, Singapore Airlines Flight SQ7396, inkommande LHR från SHARJAH

        3st inom loppet av 20min, känns inte som ”sällan” i mina ögon?

        https://www.flightradar24.com/

        Sen kan man ju vara petig och säga att det är Boeing-747, variant 400 etc, men, det var ju en ”figure of speach”… 🙂


      • Nicklas.
        Jag skulle förstås ha skrivit ”mer sällan” eller ”mindre ofta”. Bilden var kanske mindre väl vald, men vad jag försökte illustrera var att även om pedagogik, metodik, undervisning, ämnesinnehåll etcetera ofta var bra eller tom mycket bra och välfungerande på 50-talet finns det andra behov (faktiskt) och ffa andra förutsättningar nu sextio år senare. 747an var en bra kareta och den är inte dålig nu heller men det finns nyare konstruktioner som är bättre anpassade till nuet (oavsett vad vi sedan må tycka om nuet i sig). Jämförelsen du gör med senare versioner av 747an är dessutom väldigt bra – den ser ju nästan likadan ut men är faktiskt egentligen helt ny.

        Ps. Vem har inte koll på Flightradar . . . 🙂


      • Sören, jag var bara frustrerad över det fula knepet att kalla undervisning för katederundervisning. Det är ett synnerligen billigt debattknep och det förtjänar allsköns skällsord. Jag kallade det för flummarterminologi.

        Naturligtvis har inte alla faktakunskaper försvunnit från skolan för att skolnomenklaturan började bekämpa faktakunskaperna för 70 år sedan. Det finns bl a kloka lärare som struntar i dumheterna från högre ort. Du frågar mig om detta. Vore det inte bättre om du frågade skolnomenklaturans representanter varför de driver dessa kontraproduktiva dumheter.


    • Hej Fredrik!

      Jag förstår ditt dilemma.

      Och där har du väl fångat en stor del av problematiken.
      UVK-delen av utbildningen. Hur ser den ut?
      VFU-delen, hur väljs VFU-skolor ut, handledare etc ut.
      Hur ser kopplingen ut mellan UVK och VFU.
      Gick du 2001 års utbildning? Eller gick du 2011 års utbildning?
      På 2001 års utbildning kan jag förstå (utifrån de statliga riktlinjerna) att både förskola och gymnasium berördes i UVK eller VFU. Men jag kan inte förstå det om detta förfarande ägde rum i 2011 års utbildning.

      Om det nur är så att skolor (inklusive VFU-skolor) har anamat olika pedagogiker, någon mer progressiv, någon går efter seminarieundevisning etc. då är det lärarutbildningens skyldighet, menar jag, att göra UVK-delen i utbildningen mer akademisk – på så sätt att den utvecklar studenternas förmågor att granska, utvärdera, etc. verksamheten på skolorna.

      Fredrik, ditt vittnesmål talar då emot att det endast är lärarutbildare och Skolverket som har anammat och reproducerar t.ex. progessiva idéer. Och då hjälper det inte att gå på Johans lösning att en lärarutbildare i sin tjänst samtidigt ska undervisa i grund- eller gymnasieskolan. Det är ingen garant att lärarutbildare blir immun mot det som Johan benämner PIE.

      Så vad göra?

      Jag bedömer att det som nu iscensätts på vår högskola kan vara en bra väg. Att öka kopplingen, länkarna, kontakterna mellan HFU (inklusive ämne) med VFU för att skapa en ökad förståelse för varandras verksamheter och därmed möjliggöra en viss förutsägbarhet t.ex. vad gäller bedömning av lärarstudenters undervisningsförmåga (eller vilka begrepp som vi väljer att använda).

      Ansvarsfrågan är här central.

      Just nu är det lärarutbildningen som har den juridiska makten att godkänna eller underkänna lärarstudenter, t.ex. på deras VFU, och i slutändan hela deras examen.

      I en variant som var på förslag skulle skolan ha det slutliga avgörandet i ett introduktionsår.


      • Fredrik,

        En sak till.

        Anonymna inlämningar, anonyma salstentamen, kan vara bra i vissa sammanhang men vad gäller bedömning av VFU och undervisning är det knappast att rekommendera.

        Det finns en viss problematik vad gäller bedömning, stöd, tips etc.. Ska en och samma person, t.ex. en unversitetslärare, metodiklektor, v-didaktiker eller hur dessa benämns, ha alla funktioner under en utbildning eller kan dessa funktioner delas upp. Hur kan lärarstudenter som under utbildningen får problem av olika slag få stöd under utbildningen? Och då menar jag sådana problem som du nämner. Visst är det möjligt att en och samma person kan ha dubbla funktioner, men det finns ytterst en intressekonflikt mellan dessa funktioner.

        En annan sak är skillnaden mellan stora och små grupper, stora universitet och mindre högskolor etc. vad gäller de institutionella ramarna att följa varje student. De universitet som ligger högst i rankning, t.ex. Oxford, har allmänt betydligt mindre undervisningsgruppper än vad vi har på våra svenska universitet. Ytterst handlar detta om konflikten mellan kvantitet och kvalitet.
        Se t.ex. Ulf Daniellsons artikel i DN i juni.
        Och lärarutbildningen är en massutbildning, den till volym största utbildningen i Sverige.


  7. Till Johnny!

    Jag saknar en analys från din sida av hela vårt utbildningssystem i ett förändrat samhälle. Lärarstudenter och universitetsstudenter i allmänhet agerar, tänker och ifrågasätter utbildning och kunskap på ett annat sätt idag än för t.ex. 20 år sedan.

    Hela vårt universitetssystem uppmanar studenter till att utvärdera den kurs de just har gått. Dessa kvantitativa och anonyma utvärderingar blir sedan ett av flera mått på hur lyckad en kurs är och offentliggörs så att alla kan se den..
    Studentnöjdhet har blivit ett konkurrensmedel mellan lärosätena att locksa till sig studenter.

    Men när blir studenten nöjd? Ta till exempel ett frågeformulär där studenten ska fylla i kravnivå på en kurs, 1-5. 5 är det högsta. Då kan man ju tro att en utvärdering där alla studenter sätter 5 på kravnivån kan vara en bra kurs, men i slutomdömet kan det ändå bli 2 eller 3 i medelpoäng, t.ex. kan studenter då tycka att kravnivån är för hög..

    Genom bloggisfären öppnas ytterligare dörrar för att diskutera och ifrågasätta kunskap. Demokratiskt kan det tyckas bra, men på sikt riskerar det att undergräva auktoriteten i vår universitetsvärld och också för vetenskaplig kunskap i allmänhet. Som exempel kan jag bara nämna alla bloggar som just nu ifrågasätter t.ex. klimatvetenskapen.

    Johans artikel är här ett bra exempel på ovanstående ifrågasättning av en universitetsverksamhet.

    Om nu katedrundervisning är det bästa begrepp som mänskligheten har uppfunnit för att beskriva undervisning så får det väl stå kvar som begrepp och alla blir nöjda. Men i den forskningslitteratur som används, t.ex. Hattie, används inte detta begrepp.

    Och då finns det en konflikt mellan nöjdhet på denna blogg och aktuell forskning vad gäller begreppsval.


  8. Och betygssystemet fungerar bra?

    Detta är inflation och orsaken är att vi övergav det relativa betygssystemet. Hade det absoluta fungerat hade kurvorna följts åt ner i dyn.


    • Linda Hur menar du att det relativa betygssystemet bidrog till att hålla kunskaperna (kunskapsnivåerna) uppe och därför relaterade kunskaper till betygsnivåer? Och jämfört med det system vi nu har varför det verkar i motsatt riktning.


  9. Per, du tycker att jag ska beskriva min analys av utbildningssystemet i en förändrat samhälle. Ja, detsamma i så fall. Med tanke på alla de systemfel som finns i svensk skola är detta inte lätt på ett utrymme som en blogg erbjuder, men javisst jag kan försöka.

    Faktakunskaper är grunden för allt tänkande. Det är då inte konstigt att svenska elevers resultat sjunker om svensk skolnomenklatura har motarbetat faktakunskaper i 70 år ända sedan Skolkommissionen 1946. Det är ju inte klokt att skolmyndigheterna och fackpedagogerna arbetar på och så länge arbetat på att undergräva elevernas tänkande.

    Jag är väldigt trött på alla dessa attacker på lärarnas undervisning. Lärarna behöver en allsidig verktygslåda och attacker mot undervisningen via attacker mot katederundervisning skadar lärarnas yrkesutövning. Vi kan som exempel ta en lat elev som tenderar att strunta i sina läxor. Var ska han få sina basic kunskaper ifrån? Lärarens förmedlingspedagogik är väl ett utmärkt medel för sådana elever. Det här just den här typen av elever som blivit lidande i den nya skolan. Svensk skola skapar inga klassresor längre och det är ett katastrofalt misslyckande.

    Svensk skola behöver ha en välavvägd balans mellan auktoritär och lärarauktoritet å ena sidan och demokrati och elevinflytande å andra sidan. I stället har det varit ett ensidigt tjat i 70 års tid så svensk skola har fullständigt tappat balansen. Resultaten har beskrivits av läraren Per Kedland och ledaren i Nwt. Det handlar om elever som går ut med bristande kunskaper och oförmåga att ta och hantera instruktioner och där det mesta för många elever pekar mot en livslång arbetslöshet.

    Det är riktigt att John Hattie inte använder katederundervisning som ett positivt ord, men han använder heller inte ordet som ett negativt ord. Attacker mot katederundervisning skadar all form av lärares undervisning. Och visst är det komiskt med fackpedagoger som föreläser om det olämpliga med katederundervisning eller lärare som står och mässar på sidan i klassrummet så att eleverna får nackspärr. Sedan har vi John Hatties påpekande att ingen inlärning kan ske om uppmärksamheten splittras. Det är en stor skandal att stök fortfarande tillåts i allt för många klassrum.

    Många försöker reformera skolan men den bistra sanningen är nog att den svenska skolans hela grund är genomrutten. I Inger Enkvists bok ”De svenska skolreformerna 1962-1985 och personerna bakom dem” kan man läsa om förstörelsen av den svenska skolan och värst där var väl SIA-reformen 1975. Sedan har vi Lpo94 med dess underliga och felaktiga kunskapssyn efter bisarra förståelsenivåer. Sist men inte minst har vi pedagogiska institutioner som helt verkar sakna vetenskaplig kompetens och helt saknar förmåga att verifiera något av vad de föreslår.

    Så länge skolans genomruttna grund inte åtgärdas kan ingen statushöjning ske av läraryrket. Vi kommer i så fall att få se både accelererande lärarbrist och accelererande kunskapsfall i skolan.


    • Johnny,
      har jag uppfattat dig rätt att du inte tycker att John Hattie är en urusel bok att läsa.
      Så om John Hatties bok används i en lärarutbildning så har du inget att invända mot detta? Och om vi har kommit så långt så undrar jag vad det är för fel att använda de begrepp som John Hattie använder.

      Vad gäller alla de åtgärder du vill ska sättas in i skolan så får du höra med Johan vad han anser om detta eller får du starta en egen blogg.

      Denna artikel du svarade på handlar om lärarutbildlningen. Lärarutbildningen som en del i unversitetsvärlden. Monika Ringborg och jag har på olika sätt försökt att ge en annan bild av lärarutbildningen än den som Johan ger.

      Men eftersom vi inte får medhåll från någon annan av kommentatorerna så tolkar jag att Johans bild av lärarutbildningen är den bild som har fått ett tyst medgivande som denna sanna bilden.


      • Pär (och Monica). Låt mig förtydliga mig. MIna erfarenheter av lärarutbilsningen grundar sig i de kandidater och nyexade jag träffar i yrket. Så har jag tre nära unga vuxna som läser till lärare – för tre olika stadier på tre olika lärosäten, och som har hunnit olika långt i sin utbildning. Alla tre är i delar nöjda eller mycket nöjda med sin utbildning samtidigt som de i andra delar är missnöjda (eller mycket missnöjda). Det som de framförallt saknar är två, och i sig sammanhängande saker:
        vfu – dvs praktik! – och dess anknytning till den teoretiska utbildningen, samt ett ganska utbrett missnöje med en ibland konstlad teoretisering som snarast motverkar det det är tänkt att stärka. Kanske kan det sammanfattas som några ovan varit inne på: mer metodik och mindre didaktik!

        En artikel det harmar mig att jag aldrig sparade var en debattartikel av pedagogiknestorn Torsten Husén på sin ålders höst lät publicera om jag minns rätt i LF:s Lärartidningen där han tydliggjorde något han menade sig ha försummat:
        att vi inte får ignorera att läraryrket i mångt och mycket är ett ”hantverk”. Vilket i sin tur leder till att du under ditt praktiska yrkesliv har stora möjligheter att bli både habil, duktig och rentav konstnärlig i ditt yrke. Jag är bergfast övertygad om att han hade rätt!


    • Johnny,
      Jag håller med. Insåg att jag lika gärna kunde lagt min tidigare kommentar (13:29) här istället.

      Pedro de Bruyckeres föredrag, från ResearchED i New York, från i Juli, (som jag länkade till ovan), har titeln, ”7 principer för förvärvandet av nya kunskaper och färdigheter”

      Han är (om jag förstått riktigt) forskare och lärarutbildare Arteveldehogeschool i Belgien, vilket ändå ingjuter en strimma av hopp i all bedrövelse.

      Han tar bland annat upp hur kritisk existerande kunskap är, samt hur värdefullt (avgörande) det är med olika verktyg, för olika situationer, och inte minst, värdet av direkt lärarledd instruktion och undervisning…


  10. Om konsten att undvika ämnet.

    Johans artikel.
    Stämmer denna med verkligheten?

    Täcker Johans artikel in alla varianter av dagens svenska lärarutbildningar?

    En svensk ämneslärarutbilding innehåller t.ex. 30 hp VFU, 60 hp UVK och 120 hp ämne 1 och 90 eller 120 hp ämne 2.

    Förutom ämneslärarutbildningar finns det utbilldning för yrkeslärare, olika varianter av grundlärarutbilldning och förskollärarutbildning.

    Den sammanlagda mängden lärare och forskare som undervisar under denna utbildning i Sverige är 1000-tal i vitt skilda vetenskapliga discipliner. Deras interrnationella kontaktnät är närmast oändligt – samtidigt som det finns kontakter nationellt och lokalt.

    Ni som är matematiskt skolade kan säkert räkna ut mängden av alla dessa kontakter.

    Att det finns problem i både skola och lärarutbildning kan ingen människa i Sverige ha undgått under de senaste 20-50 åren. Men rättfärdigar dessa problem att vi godtar vilken bild av lärarutbilnding som helst, bara den är kritisk?


  11. Om vi godtar beskrivningen av att lärarutbildningen ingår i svenskt universitetsväsende blir det märkligt att en analys av lärarutbildningen helt isolera lärarutbilndingen från detta akademiska system.

    Vårt akademiska system har problen. Flera visselblåsare talar om ett system i kris. Ulf Daneilsson, professor i teoretisk fysik, analyserar denna kris i denna artikel.

    http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=2926#.V-0wcE0w-IU

    Skulle inte länken fungera går det att googla på ”System i kris”.

    Om vi godtar Ulf Daneilssons beskrivning av vårt universitetsväsende kan vi fundera på hur lärarutbilndingen ska förhålla sig till ddet system som de nu ingår i.

    På indvidnivå finns det i Sverige en mängd kompetenser, t.ex. denna bloggen bedömer jag att vi har kompetenser som kan täcka in mycket i UVK och även en del i t.ex. matematk. Men hur ska dessa och andra människors kompetenser inom våra yrkesutbildningar organiseras utifrån nuvarande akademiska system?


  12. Tack Sören för att du genom dina tre kommentarer fick lite styrsel i debatten.

    Och kritik är bra om den är konstruktiv.

    Det jag främst vill belysa är att det finnjs en mängd val att göra vad gäller lärarutbildningens organisering med mera. För att göra de optimala valen bör vi ha mer information om lärarutbildningen än vad Johan ger.


  13. Om vi nu ska återgår till Johans artikel så menar jag att vi också ska ta den på allvar.

    En lärare ska kunna planera en lektion.
    En lärare ska kunna undervisa en planerad lektion.

    Men en utbildning till ett människohanterande yrke fungerar inte så att det går att beställa en färdig produkt, beställa en (viss typ av) lärare.

    Om, vi vänder de didaktiska frågorna vad, hur, varför och när till en lärarutbildning så kan vi fundera på vilka svar vi kan få på dessa frågor

    Och här kan vi anta att det är en skillnad mellan t.ex. förskollärare och gymnasielärare på någon eller några av dessa didaktiska frågor.

    För gymnasielärarutbildningen i t.ex. samhällskunskap, historia etc. kan man fundera över i vilken mån lärarutbildningen ska bli så effektiv som möjligt och agera målrationellt så att den anpassar sig till rektorers omedelbara krav på anställningsbarhet eller om vi ska satsa långsiktigt och se lärare som samhällelig röst, eller om man så vill samhällskritisk.

    I en samhällskritisk kontext övas bl.a. förmågor att kunna tolka information, företelser etc. som läraren inte har blivit examinerad på under sin utbildning. T.ex. kunna föra över en viss typ av information till en annan kontext t.ex. kunna ta del av och värdera genforskningens resultat, t.ex,. forskningsrön som hävdar att 20-40% av variationer i utbildningslängd kan förklaras av generna, dels kunna sätta in denna kunskap i en annan kontext, t.ex. i en värdekontext och samhällelig kontext och utifrån denna kontext kunna delta i dylika diskussioner om t.ex. urval till högre studier.

    Bland de avvägningar som behöver göras är t.ex. gymnasieskolans relation till å ena sidan grundskola, å andra sidan universiteten. I denna avvägning så finns det en mängd vadfrågor inbäddade för gymnasielärarutbilndingen. Och har behövs också funderas på vilken som är legitimeringsgrunden för yrket. Ska det finnas lektorer i gymnasieskolan. Vad ska de ha doktorerat i? Ämne eller ämnesdidaktik?

    En sund inställning hos en lärarstudent är att hen vill undervisa.
    Men ska vi hela tiden ta ställning till att lärarstudenten vill undervisa så behöver vi avväga alla fyra didaktiska frågorna.
    En moralisk fråga för lärarutbildningen blir då om man kan underkänna en lärarstudent på sin första VFU i den första terminen för brister i undervisningsförmåga. Rent målrationellt måste detta gå på juridiskt och professionellt klara kiterier, men moraliskt är jag tveksam till denna klarhet och tydlighet. Människor, även lärarstudenter, kan förändras.

    En annan sund inställning hos en lärarstudent är att hävda att hen ska bli lärare, inte forskare. Samtidigt har vi statliga kriterier och nationella mål som slår fast att grundlärare och gymnsielärare ska skriva 30 hp sjävständingt vetenskapligt arbete, förskollärare 15 hp självständigt vetenskapligt arbete och inget examensarbete för yrkeslärare. I en tidigare utvärderingsomgång/inspektion av yrkesutbildningar tillmättes examensarbetet avgörande betydelse för utbildningens kvalitet.

    Slutligen bör vi fundera på de pedagogiska teorier som generationer lärare har lärt sig, i varierande grad. Vi bör då känna till olika synsätt inom universitetsvärlden. När SOU-utredningen ”En hållbar lärarutbildning” lanserades framhöll utredaren att t.ex. Vygotskij var en viktig forskare att ha kunskap om. När professor Ulf Danielsson, humanisternas ordöfrande Christer Sturmark, och ytterligare en professor ondgjorde sig över pedagogisk forskning och lärarutbildning i en DN-artikel framhöll de just Vygotskij som det empiriska beviset för att lärarutbildningen har gått på grund. Hur kan man användas så gamla teorier? Vi kan anta att om UVK blir mer integerat i universitetets övriga verksamhet att Vygotskij och kanske många andra flera kända pedagogiska namn kan hänga löst.
    Det finns mycket forskning och många teorier om såväl människan som människan i olika sociala miljöer.

    Något provokativt svarade jag på Sturmarks blogg att det mest rationella vore att lärarstudenter fick läsa ekonomisk teori och deras syn på människa, motivation, lärande etc. för att mycket i vårt samhälle styrs av dessa teorier.


  14. I svensk skola härskar sedan decennier Deweys aktivitetspedagogik
    i olika förklädnader. Svensk skola är också nästan inte alls differen-
    tierad utifrån studiebegåvning. Som man redan visste 1950 skapar
    denna mix stora problem vad gäller undervisningen på klassrums-
    nivå. Den uppifrån beordrade lösning heter aktivitetspedagogik
    i sammanhållna klasser.
    Den enda praktikabla metodiken, när samtal i helklass gjordes
    omöjligt, blev först grupparbeten, senare elevens eget lärande.
    Sverige kommer snart att följa utvecklingen i Storbritannien:
    fler grammarschools (eller realskolor som det hette här).Varför
    ska endast elever som kan söka till ”realskolor” i de större
    städernas centra ha tillgång till god undervisning och lugn studie-
    miljö? Hyckleriet frodas, i London och i Stockholm. Politiker
    pläderar för sammanhållna klasser men skickar sina egna barn
    till friskolor.


  15. Jag fick hem Jonas LInderoths (han som bad om ursäkt på DN-debatt) bok ”Lärarens återkomst” idag. Det återstår visserligen 60 sidor för mig att läsa, men jag kan ändå rekommendera boken. Väldigt lättläst, men med kloka tankar.


    • Tack,
      Har beställt den.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s