h1

Undervisning, del 6: Vad göra?

02 oktober 2016

Nu tänker jag avsluta min bloggserie om undervisning. Jag anser att undervisning har varit ett avskytt och hatat ord i svensk skola under lång tid. Inte minst inom pedagogiska etablissemanget och lärarutbildningen. Mer och mer har det dock lyfts fram hur viktigt det är att läraren leder lektionen. Men innebär det att jag vill dra tillbaka skolan till 50-talet? Vill jag ha en skola där läraren står och håller monologer? Är jag datorfientlig? Emot IKT?

Så klart är det inte så. Men jag vill inte att eleverna ska lämnas vind för våg, utan att det är många elever idag som behöver lärarledd undervisning. När jag presenterade Gerd B Arfwedson i blogginlägg 3, se länk, radade jag upp en mängd olika metoder som fanns i boken, se . Den metodik som gör att eleverna lär sig det de ska är en bra metodik, medan den metodik som gör att eleverna inte lär sig det de ska är en dålig metodik. Hur vet man vad eleverna kan? Givetvis genom att hålla koll på elevernas kunskaper och ständigt följa upp resultat.

Men vad ska man då göra? Enligt mig är ett av de stora problemen att lärarutbildningen inte är tillräckligt bra på att utbilda studenter så att de är förberedda i vad som komma skall. Det är mycket som fattas, t.ex. bedömning och betygsättning eller att förbereda lektioner och olika metoder. Det verkar mest vara så att eleverna ska söka kunskaper eller jobba i boken. Nu vet jag att det är några på min blogg som motsätter sig det här och tycker jag har för lite kött på benen. Förutom allt som har rapporterats i media, av studenter både i utvärderingar och till mig som Basgruppsledare i många år samt att jag personligen möt väldigt många lärarstudenter. Förutom det kan jag ge några exempel:

Högskoleverket skriver: ”Bedömargruppen visar att den korta tiden mellan formellt beslut om reformen och utbildningens start ledde till svårigheter för lärosätena när det gäller att utforma organisation, ledning och innehåll i den nya lärarutbildningen. Implementeringsfasen uppfattades som påfrestande. Vid granskningen upptäckte bedömargruppen många och graverande brister. De problem som bedömargruppen påtalat är allvarliga och mer eller mindre omfattande vid olika lärosäten. Högskoleverket anser att snabba och kraftfulla åtgärder omedelbart måste sättas in och förutsätter att såväl regering som lärosäten och kommuner skyndsamt agerar.” (Utvärdering av den nya lärarutbildningen vid svenskauniversitet och högskolor, s 11). Se hsv-utv-av-lrarutb-del-1.

Högskoleverket skriver: ”Högskoleverket ifrågasätter, med bedömargruppens rapport som underlag, examensrätten vid 10 av de 26 lärosäten som ingår i utvärderingen. De lärosäten vid vilka examensrätten för lärarexamen ifrågasätts är: Högskolan i Borås, Högskolan i Gävle, Högskolan i Skövde, Högskolan Väst, Karlstads universitet, Linköpings universitet, Luleå tekniska universitet, Malmö högskola, Mittuniversitetet och Södertörns högskola. Grund för ifrågasättande finns i beslutet. Dessa lärosäten ska senast den 30 april 2009 redovisa vidtagna åtgärder med utgångspunkt i de rekommendationer som ges av bedömargruppen i rapporten. ”( Uppföljande utvärdering av lärarutbildningen, s 8). Se hogskoleverket-2008.

Riksrevisionen skriver: ”Högskoleverkets utvärdering tyder på att lärarstudenter inte blir tillräckligt rustade för sin yrkesutövning. Lärosätena har i vissa fall inte kunnat kontrollera att lärarstudenterna får de kunskaper som krävs för lärarexamen. Vissa för läraryrket centrala områden har heller inte alltid ingått i utbildningen. Dessutom har kravnivåerna ofta varit för låga för de lärargemensamma delarna av utbildningen.” (Rätt till utbildning, S 34). Se rir_2005_19.

Men det kanske är mycket bättre nu? Som om detta jag skrivit ovan inte längre finns och att jag har så lite att komma med så att det jag skriver nästan framstår som personliga anekdoter. Exakt på samma sätt som många kommentarer på bloggen är tendentiösa anekdoter som bara generaliserar. Precis som professor Jonas Linderoth – personliga anekdoter, trots att han bad om ursäkt för hur det pedagogiska etablissemanget hade sänkt svensk skola (inklusive lärarutbildningen). Yeah right!

I min bloggserie ”En skola åt helvete” gick igenom en del studentlitteratur, se länk. Inte nog med det, allt fler inom lärarutbildningen är akademiker och att studenterna blir bra på att skriva en akademisk uppsats, men inte riktigt lika bra på att vara förberedda som nybakade lärare. Det började med att något ljushuvud kom på idén hur man skulle höja kvaliteten på lärarutbildningen och studenterna – genom akademisera!

Lärarutbildningen hade under många år burits upp av personer som jobbat många år som lärare i skolan och hade tjänster som adjunkter inom lärarutbildningen. Genom att enbart ha disputerade lektorer som undervisade på lärarutbildningen ville man höja kvaliteten och adjunkterna sparkades ut. Oftast hade dessa lektorer inte jobbat så många år ute på fältet. Om de ens hade jobbat något alls. Nej, de hade återvänt omgående till lärarutbildningen och hade ett akademiskt fokus – inte skolans värld i blickfånget.Det visade det sig dock väldigt fort att de personer som skulle utbilda lärarstudenter inte alls hade det som krävdes. Dels hade ingen eller mycket liten erfarenhet av klassrumsarbete och dels ville de helst inte jobba med att undervisa på lärarutbildningen – de ville forska. Det visar sig väldigt fort att effekten får motsatt effekt på innehållet i lärarutbildningen. Ambitionen att höja kvaliteten på lärarutbildningen fick motsatt effekt och konsekvenserna blir katastrofala. Kunskapen hur man jobbar i klassrummet försvann och denna princip är den totalt dominerande. Huvuddelen av prefekterna på landets lärarutbildningsinstitutioner består av den typen av lektorer som ovan beskrivits. Kan det har någon påverkan på lärarutbildningens innehåll? Ja, om ni frågar mig.

 

Mitt förslag är kanske lite revolutionerande. Jag menar att yrkesverksamma lärare behövs på lärarutbildningen – så in med en jävla massa adjunkter. Så här kommer förslaget:

  1. Minska antal lärosäten som har examinationsrätt för att utbilda lärare. Mitt personliga är sex universitet som får uppdraget. Kristianstad, Linköping/Norrköping, Göteborg, Stockholm, Uppsala, Umeå. Ej Malmö som är för proggigt och ej Karlstad som är ett PIE-fäste. Stockholm är förvisso odugligt i mycket, men det är ett stort universitet och har ett väldigt upptagningsområde.
  2. Låt varje kommun får ställa upp med 5-10 undervisande och erkänt skickliga lärare (hitta på ett namn för denna katergori), som går in på lärarutbildningen och undervisar. Små kommuner kanske kan ha färre antal lärare. Här behöver Sveriges kommuner hjälpa till och bidra till hela Sveriges framtid. Större kommuner kanske kan bidra med fler lärare och små kommuner med färre antal.
  3. Finansiera detta med statliga medel. Har staten pungat ut miljarder i mattelyft och lärarlyft, storstadssatsningar med mera kan man med lätthet finansiera detta.
  4. Kravet på dessa lärare är att de ska företräda lärarledd undervisning. Med det menas ingen särskild pedagogik, se blogginlägg om Arfwedsons. Det handlar inte om metod, utan om att läraren tar ansvar för eleverna – från planering till genomförande.
  5. Låt de skickliga lärarna undervisa i alla former av lärarutbildningen: Metodik, pedagogik, bedömning, läsinlärning, matematik – koppla litteraturen till klassrummet eller skolan som organisation. Vid t.ex. vetenskapsmetodik, något som lärare inte har direkt djupare kunskaper om, låt läraren undervisa tillsammans med en erfaren pedagog från institutionen. Min personliga uppfattning är att de skickliga lärare, vars utgångspunkt är lärarledd undervisning, inte kommer acceptera någon otydlig flumskola, utan att det som behövs ute i skolan lärs ut.
  6. I runda tal blir det mellan 2000 och 2500 skickliga lärare till lärarutbildningen. Låt de rapportera direkt till rektor eller chef för lärarutbildningen
  7. Utvärdera detta projekt redan efter ett år för att se vad som behöver skruvas på och vad som behöver förbättras. Därefter uppföljning två gånger per termin enligt en förutbestämd checklista där det även finns utrymme för löpande text ifall läraren eller för den skull rektor anser att något inte är bra.
  8. Sanktionsmöjligheter för läarutbildningar ska finnas: Böter, avsked för ansvarig eller indraget examinationstillstånd.
  9. De lärarutbildare som obstruerar och inte sköter sina åtaganden (typ sprider ideologi och/eller öppet argumenterar mot betyg) ska få ett klargörande samtal av sin arbetsgivare. Sker ingen förbättring bör arbetsgivaren gå på uppsägning.

Jag vet att ni är många som tycker att jag är alldeles för hård och att mina förlag kanske till och med är orealistiska. Det kan jag förstå. Dock menar jag att det är dags att ta krafttag för att höja kvaliteten i lärarutbildningen så att den lirar med skolans vardag. Men kanske också för Sveriges lärarkår och landets elever. Barnen är verkligen vår framtid och det är dessa unga flickor och pojkar som ska bli nästa generations samhällsbärare. Då går det inte att lämna 30-40% i sticket, det vill säga de som valt ”fel föräldrar”, som kommer från icke studiemotiverade hem eller som bor i en segregerad förort (de finns skolor som fungerar bra där också, men allt för många skolor som inte gör det).

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

Annonser

39 kommentarer

  1. 1946 års skolkommission tvingades erkänna att det skedde
    metodikutveckling, inspirerad av aktivitetspedagogiken, spontant ute på fältet En enkät visade detta.
    Samma sak redovisas i sista betänkandet från 1940 års skolut-
    redning, betitlat skolans inre arbete. Skolkommissionen erkände
    att lärarkåren utvecklade sin metodik men ville gå vidare; eleverna
    skulle ges förmågan att på egen hand orientera sig kunskaps-mässigt och lösa problem. Dvs grunden för många av
    de problem vi idag brottas med. Så fick vi lärarhögskolor med meto-
    diklektorer och fackpedagoger och senare, av kostnadsskäl,
    endast fackpedagoger vilket betydde att konsten att undervisa
    blev teori. På 50-talet lärde sig lärarna att undervisa under över-
    inseende av en äldre kollega. Det var praktik, provår, betyg.
    Det är en skröna att 50-talets undervisning utgjordes av mässande
    från katedern.


  2. Härligt Johan! Jag håller helt med dig. Blev mkt förvånad (och förbannad) när jag insåg att de flesta på lärarutbildningen numera inte själva har någon lärarerfarenhet! Klart som korvspad att nyexade lärare känner sig svajiga när de möter verkligheten, utan att någon under hela utbildningen förberett dem för denna!
    Wiwi Ahlberg


  3. Nu är det viktigt att lägga till, att inte alla moment eller kurser inom lärarutbildningen handlar om metodik. Läraryrket är ju mer, t.ex. hur det är att vara lärare. De som arbetar inom lärarutbildningen är ju själva lärare och den verklighet som ungdomsskolans lärare möter, gör även universitetslärare. Detsamma hur det är att planera, genomföra och utvärdera sin undervisning. Och inte minst mötet med andra.

    Lärare från ungdomsskolan kommer möta vuxna studenter. Det är inte detsamma som att möta elever.

    Du Johan har aldrig arbetat som universitetslärare inom lärarutbildningen! Hur kommer det sig då att du anser att du är bäst på att tala om hur de skall arbeta, än vad de själva kan med kanske 20-30 års erfarenhet av att utbilda lärarstudenter, OM du motsätter dig att de talar om hur skolans lärare skall arbeta och förhålla sig. Gör inte du detsamma som dem du kritiserar för att göra.

    Varför inte prya inom olika ämnen och olika ställen inom lärarutbildningen några timmar i veckan. Kanske du skulle få en annan bild. En mer nyanserad bild! Eller lära sig av hur lärarutbildare arbetar, precis som en del lärarutbildare lär sig av skolans lärare. Och framför allt lyssna!

    Varför inte samarbeta, istället för att konfrontera, nervärdera och stänga dörren.


    • Den verklighet jag menar är densamma, är hur det är att vara lärare. För övrigt skiljer den sig åt.


    • Att berätta för vuxna studenter hur man skall undervisa barn och ungdomar utan att själv ha gjort det på kanske 20-30 år är problemet med en del av de lärare som är verksamma inom lärarutbildningen. Det blir väldigt lite av beprövad erfarenhet studenterna får ta del av utan bara en del av forskningen. Den delen av forskningen som de får ta del av är i en del fall, som Johan lyft fram inte i fas med det som skall göras i verkligheten av studenterna sedan. Det måste undervisas på ett sätt som gör att de blir rustade för att främst jobba som lärare och inte först och främst rustade för vidare akademiska studier.


      • Det kan naturligtvis vara ett problem. Men om man aldrig har arbetat på lärarutbildningen är det inte säkert att man kan det, bara för att man vet mycket om den verksamhet man kommer ifrån. Det är liksom inte bara att hoppa in.


      • Monika,

        Men ar du att man inte kan ha en åsikt om en verksamhet ifall man inte har jobbat där? Ifall barn kommer från förskolan och år efter år blir dåligt behandlade – ska man inte få fråga vilken värdegrund de har eller ha en åsikt om deras värdegrund. Ska man dit och jobba då? Gäller det alla branscher? Alltså att man måste ha jobbat där för att ha en bestämd åsikt? Eller går det att bilda sig en åsikt genom den litteratur som produceras inom branschen, den utbildning branschen genomför, de oberoende utvärderingar som görs av branschen, de vittnesmål som framkommer om branschen, den rapportering i media som görs om branschen?

        Ifall man kan bilda sig en åsikt på ovanstående punkter så anser jag att jag har relevanta åsikter om lärarutbildningen utan att ha jobbat där. För ni är väl ingen sekt som står utanför samhället och utanför utvärdering? Som lever ert eget liv och inte är beroende av samhället i övrigt?


      • Jovisst Johan, får du ha en åsikt! Men om någon från lärarutbildningen har en åsikt om hur lärare ute på skolan skall arbetar, svarar du att de inte har någon aning om vad de talar om. De har inte någon verklighetsförankring alls. De svävar på sina moln. Det är i det sammanhanget jag tar upp att OM lärarutbildare inte kan något om skolan, eftersom de inte har jobbat eller inte jobbar i den, så kanske det är så tvärtom att skolans lärare inte vet hur det är att jobba på lärarutbildningen.

        Men, jag menar att båda lärarkategorierna kan lära av varandra.
        Man behöver inte alltid vara i samma verksamhet för att få kunskaper om saker och ting. Det kan räcka långt att tala med andra och lyssna på dom, utan att trycka ner dem.


      • Monika,
        Världen är inte alltid symmetrisk…

        Jag tror det var fysikern, nobelpristagaren, konstnären och bongotrummisen Richard Feynman, som konstaterade att det (sannolikt) skulle vara ett mycket värre problem om alla kemister, fysiker eller läkare på universitetet plötsligt en dag försvann, än om alla sociologer, historiker, språk, litteratur eller konsthistoriker gjorde det.

        Därför att, om du går in på en institution för teoretisk fysik eller oorganisk kemi, så kommer du med största säkerhet hitta en eller flera professorer eller doktorander, som t.ex. är djupt fascinerade och kunniga inom filsosofi eller passionerade konstälskare och vet allt som går att veta om impressionismen, Monet, Degaz eller Cézanne, och som med lätthet skulle kunna gå direkt in och ta över universitetskurser inom dessa områden.

        Men, det finns omvänt inte många professorer (om ens någon) i språk, litteratur eller romersk historia, som när de kommer hem på kvällen och lägger sig på sängen, med djup förväntan och spänning lyfter boken från nattduksbordet… och börjar läsa kvantmekanik, lösa schrödingerekvationen eller rita reaktionsmekanismer för typ 1 nukleofil substitution.

        Möjligheten att ha relevanta åsikter omkring någonting bygger ju inte på vem du är, eller vilken eventuell ”grupp” du råkar tillhöra, utan på vilket kunskap du har. Och, graden av insikt och förståelse för olika vetenskapliga domäner, handlar om att ha gjort sin hemläxa, och spenderat de 100 eller 1000-tals timmar det tar, att verkligen läsa in sig på ämnet eller området.

        Det är kanske svårt att föreställa sig, men jag tror det finns ett snabbt ökande antal personer, med en oerhört varierande bakgrund och erfarenhet, som nu håller på att läsa in sig på vad som i hela fridens dar har inträffat inom den pedagogiska forskningen och lärarutbildningen över de sensate 40 åren.

        Så jag tror professorer, pedagoger och lärarutbildare inom skolans värld, kommer få uppleva en (med all rätt) allt mer detaljerad, närgången och kritisk granskning framöver…


    • Monika,
      Exakt! Allt handlar inte om metodik, men den här bloggserien handlar om undervisning och då ligger det nära till hands att prata om metodik.

      En sak som jag finner det märkligt, det är att du påstår att jag anser att jag vet bäst. Vet du vad jag tycker är märkligt? Jo, att det inte handlar om att jag vet bäst utan att tusentals vittnesmål från lärare och studenter, utredningar och rapportering i media talar om samma sak. Men du envisas, att den bild jag förmedlar är bara min. Obegripligt! Sedan är ju den här bloggen min och dessutom ingen vetenskaplig avhandling, utan ett digital dagbok, men det är ju en annan sak.

      Vi tror att vi har helt olika syn på lärarutbildningen. Du anser att ni jobbar på riktigt bra och att det har skett många positiva förändringar. Jag anser att det finns ganska liten koppling mellan de som utbildar lärarstudenter och den skolan som finns idag. När var du själv ute och jobbade? 20 år sedan? Jag menar att markkänningen är i det närmaste obefintlig. I stället har lärarutbildningen blivit en akademi som fokuserar mer på att skriva vetenskapligt rätt (form). Innehåll är det väl si och så med. Nivån på avhandlingarna är ju inte direkt imponerande (har läst några stycken genom åren).

      Hade jag haft tid hade jag mer än gärna kommit och praktiserat på lärarutbildningen. En gång i tiden har jag försökt samarbeta, när jag var basgruppsledare. Jag diskuterade rätt mycket med de som höll i det och påtalade förbättringsområden. Tror du det hjälpte? Nix, de log och tyckte att det var bra förslag och sedan hände ingenting. Nej, det går inte Monika, jag kan inte göra ett skvatt – det behövs en omfattande förändring. Kanske till och med sparka folk, dra in examinationsrätt och ta i med hårdhandskarna. Jag skulle lätt kunna göra det om jag befann mig i en sådan position, men nu är jag bara en liten rektorsskit från Haninge och inte i en bestämmandeposition.


      • Helt riktigt Johan!
        Men det är inte bara metodik du behöver när du undervisar.


      • Johan,
        Jag håller helt med (så lång som min kunskap bär) 🙂

        Det ligger ju något närmast absurt i det försvar eller postion som man många gånger möter från ”insiders” när man lyfter frågor (eller ifrågasättande) omkring pedagogisk forskning eller lärarutbilningen.

        Gör tankeexperimentet att 20% av alla födslar på landets sjukhus slutade med att antingen barnet, modern eller båda dog. När man sedan jämför med likvärdiga länder i resten av världen, så kanske 1 av 1000 förlossningar slutar med ett dödsfall.

        Allas blickar skulle omedelbart riktas mot läkarubildningen, som trots att den kostar mer pengar än motsvarande utbildning i de andra jämförbara länderna, ger ett så bedrövligt resultat, och frågor skulle (med all rätt) ställas vad man i alla gråstenars namn sysslar med?

        Tänk nu tanken, att läkarutbildarna skulle svara, att kritikerna inte har tillräcklig kunskap eller erfarenhet att ifrågasätta vad läkarutbildarna sysslar med…

        ”Hade jag haft tid hade jag mer än gärna kommit och praktiserat på lärarutbildningen.”

        Jag tror vi ska ta efter Singapore här, och se positionen som lärarubildare som ett karriärsteg för särskilt skickliga lärare. Ställ som krav minst 10års praktisk yrkesverksamhet som lärare för att ens kunna komma ifråga som lärarutbildare.

        Vi måste också (tror jag) se till att lärarutbildningen återigen blir en praktisk yrkesutbildning, på samma sätt som civilingenjörs eller läkarutbildningarna är idag.


      • Nicklas,

        Jag har två lärare på min skola (som jag inte vill mista så klart) som skulle kunna platsa på lärarutbildningen. Lätt! Faktiskt fyra när jag tänker efter.Sedan har jag ett gäng bra lärare som av olika anledningar inte skulle passa på lärarutbildningen. Har jag fyra så borde väl Haninge ha minst 15. Skulle Haninge ha minst 15 skulle väl Stockholm ha minst 50. Det finns ganska många riktigt bra lärare som vore en resurs att räkna med.


      • Jo, men pusha på dessa skickliga lärare att söka in till forskarutbildningen och doktorera, för det är vad som krävs. Eller skall vi ta bort det kravet för behörigheten att undervisa inom lärarutbildningen.

        Ni kanske har en annan lösning på det jag ser som problemet.


      • Ja Monika, det kravet bör tas bort anser jag.


      • En lösning kan ju vara att lärare och lärarutbildare samarbetar utifrån sina respektive kompetenser (på lika villkor), men hur det praktiskt skall lösas, har jag inga svar på. Men ni kanske har?


      • Monika,
        Lärarutbildningen, och de akademiska institutioner som underbygger den, är själva roten till det onda i detta fall, och orsaken till den tragik som idag utspelas framför våra ögon, och vars konsekvenser (riskerar) hemsöka Sverige för många årtionden framöver.

        Det handlar inte längre om veritas, att söka sanning över allt, utan dessa institutioner har omvandlats till illa förklädda verktyg för ”social rättvisa” och politisk aktivism.

        Och precis som universiteten på 1700-talet var underkastade religösa doktriner vars sanning inte fick ifrågasättas, så underkastas idag dessa institutioner ideologisk homogenisering, och postulat, vars ifrågasättande ses som hädelse, och riskerar, om (ännu) inte fysisk stening, gatlopp i sociala medier, utfrysning och psykologisk mobbing.

        Det här är på många sätt den direkta motpolen till själva kärnan i tanken för vad ett universitet ska stå för, nämligen, att fri och obunden av ideologi, politik och religiösa bojor, söka sanningen och förståelse för hur vi människor och vår värld fungerar.

        För att möta den här dissonansen, så har även definitionen av vad vetenskap är, förvridits till oigenkännlighet. Så att när ett antal internationella forskare på vetenskapsrådets uppdrag skulle granska kvaliteten på de Svenska pedagogiska forskarnas akademiska arbeten, så konstaterade de, något snopna, att den var så låg att dessa (i många fall) aldrig skulle gå att publicera i internationella vetenskapliga tidskrifter. Och, att många Svenska professorer och doktorander verkade sakna förståelse för även de mest grundläggande vetenskapliga termer och begrepp.

        Lärarutbildningen, och de akademiska institutioner som stödjer den är problemet, de är inte en del av lösningen!


      • Johan
        Då förmodar jag att du även vill att skolan och lärarutbildningen INTE skall vila på vetenskaplig grund?


      • Nicklas

        Vi säger att du har helt rätt att ”Lärarutbildningen, och de akademiska institutioner som stödjer den är problemet, de är inte en del av lösningen!

        På vilket sätt har INTE utbildningspolitiken med problemet att göra? Har den inte någon makt alls?


  4. Jag kommer direkt att tänka på min gamla kollega Barbro Westlund, efter lång erfarenhet som erkänt skicklig lågstadielärare började hon med deltid på lärarutbildningen men tog sedan steget över när hon såg allt som fanns att göra. Hennes undervisning där har av många beskrivits som den mest givande, just för att den var jordnära och förankrad i en konkret verklighet (undervisning) – samtidigt som hon även skaffade sig vetenskapligt underlag.


    • Tror dig Magister Magnus B.
      Det finns akademiker och forskare som kan vara jordnära och förankrade i en konkret verklighet. Tror nog det handlar mer om personlighet än att det skulle handla om vilken utbildning och yrkesverksamhet de befinner sig inom.


  5. Johan, jag hänger inte riktigt med. Hur hänger punkterna ihop?

    Hur hänger ditt förslag om att 2000-2500 erkänt skickliga lärare ska ta över undervisningen i lärarutbilndingen (punkt 5 och 6) med punkt 8 och 9 om bestraffningar och avsked. Är det dessa lärare som ska kunna avskedas. Skapar inte detta en helt onödig misstro mot hela lärarkåren?

    Eller hade du tänkt att ha kvar några ”gamla” lärarutbildare som ska kontrolleras? Varför ska dessa vara kvar, om det är de erkänt skickliga lärarna som har kunskapen och ansvaret för att lärarstudentetrna lär sig det de ska lära sig vad gäller undervisning?

    Varför fokusera på sex universtiet (punkt 1) som bevisligen har mest forskningsresurser när du fokuserar på praxiskunskaper? Hur ska de 2000-2500 skickliga lärarna rekryteras i relation till de sex universiteten? Är det rimligt att tro att lärare i kommuner som ligger långt bort från ett av de sex universiteten kommer att söka sig dit? Risk för geografisk snedrekrytering av de erkänt skickliga lärarna?

    Hur förhåller sig dina förslag till den kunskap vi har om högskolevärlden? T.ex. pekar Ulf Danielsson, se tidigare kommentar, med underlag från utvärderingar av utbilnding att de mindre högskolorna tycks bedriva en bättre undervisning i jämförelse med flerA stora universitet.

    Vilka volymer av lärarstudenter hade du tänkt?
    Återigen saknas koppling till det vi vet.
    Om någon del i lärarutbilndingen ska bli en spetsutbilnding är det mindre grupper, med täta lärarkontakter som har visat sig vara effektivast.

    Och vad gäller utvärderingar så gäller det väl att se vad de handlar om. Menar du att utvärdering av lärarutbilndingen ska ha andra regler än utvärdering av sjuksköteskeutbilndingen, socionomutbilldningen etc.? I alla utvärderingar av utbildningar inom universitet och högskola i Sverige får lärosätet idag ett år på sig att rätta till det som underkänts.

    Du hänvisar till en utvärdering av den gamla lärarutbilndingen där det endast fanns en lärarexamen. I de lärosäten som underkändes kunde delar vara godkända, t.ex. en förskollärarutbilldning. Idag står varje examen för sig. En högskola kan förlora rätten på en del, t.ex. ämneslärare men hålla kvar t.ex. förskoleexamen.

    Jag saknar en koppling till SOU2008 ”En hållbar lärarutbildning”. Det är förslagen i denna som ligger till grund för 2011 års reform och som lärarutbildningen har att rätta sig efter för att få bejålla examensrätten. I SOU 2008 hävdas att minste hälften av lärarutbildarna ska vara doktorerade. Dvs. för att behålla examensrätten idag kan högskolorna inte ta ditt förslag rätt upp och ner. Samtidigt framhålls i SOU2008 vikten av att ha lärare i utbilndingen som arbetar halvtid

    Du måste med andra ord förankra ditt förslag i de instanser som finns.

    Ditt förslag bygger på en misstro mot dagens lärarutbildare och på en tilltro till 2000-2500 erkänt skickliga lärare i svenska skolor.

    Men hur fungerar dessa människor i en organisation som högskolan?

    Jag är ledsen. Det saknas en analys.


    • Sedan saknar jag en koppling till ämneskurserna som även innehåller ämnesdidaktik. Om jag har uppfattat din och andra kommentatorers terminologi rätt vad gäller didaktik så handlar didaktik även om vad som ska undervisas. Är vi överens om detta?

      Ska de lärarutbildare som undervisar i ämnet, t.ex. historia för gymnasielärarstudenter, också vara erkänt skickliga lärare i (det här fallet) gymnasieskolan? Hur vidareutbildar sig dessa erkänt skickliga lärare i ämnet, t.ex. vad gäller ny forsknng i ämnet?

      Flera visselblåsare, se Uld Daneilssons artikel ”Kris i systemet”, har pekat dels på en fallande trend i universitetsvärlden i flera utbilldningar, ämnen etc, dels på en ökad skillnad inom en studentgrupp vad gäller förkunskaper.. Detta menar jag att vi inte kan ignorera. Det är något som vi i dagens lärarutbildning har att hantera.

      Hur de 2000-2500 erkänt skickliga lärarna ska samarbeta med ämnespecialister, tex. forskare inom olika discipliner, bör klargöras. Eller menar du att de 2000-2500 erkänt skickliga lärarna ska ha hand om all lärarutbilnding från förskolutbilnding till gymnasielärarutbildning? Om så är fallet fattar jag inte varför dessa 2500 erkänt skickliga lärare ska åka lång väg till något stort universitet?

      En lösning på ämnesproblematiken menar jag är att följa Ulf Danielssons råd om differentiering av högskolevärlden. Låt de mindre och regionala högskolorna ta hand om utbildningar på ”lägre nivåer”, som de tycks vara duktiga på, t.ex. upp till kandidatnivå och sedan kan studenterna söka sig til några stora universitet och där kunna få optimal utveckling.

      Om vi applicerar Ulf Daneilssons lösning på lärarutbildningarna finns det flera varianter som bör diskuteras. T.ex. bör en stor del av gymnasielärarutbilndingen då ske vid ett stort universitet, medan t.ex. förskollärarutbilndingen kanskje även grundlärarutbildningarna bör ske på regionala högskolor. Ett mycket kontroversielt förslag – men mer logiskt än ditt förslag Johan!


    • Pär,
      Du saknar alltid analys – ALLTID!!!!!!
      Och jag har sagt det förut och kanske måste jag påpeka det igen: Det är möjligt att denna enkla och simpla blogg är fel forum för dig, du som vill föra abstrakta resonemang.

      Jag ids inte ens svara dig.


      • Johan,
        kan du förklara för alla lärare och lärarstudenter som läser denna bloggen hur dina nio punkter hänger samman?
        Det saknar jag.

        Om det är ett för abstrakt resonemang så vet jag inte vad jag ska tro.


      • Pär,

        Det verkar bara vara du som rör ihop saker och ting och inte förstår. Det är inga andra som ställer den typen av frågor som du gör så det verkar inte direkt vara oklart. Min sluttats är att du bara vill obstruera och det har jag ingen som helst lust att befatta mig med. För övrigt har jag ingen som helst skyldighet att förklara för alla lärare och studenter som du verkar kräva.


    • ”Jag saknar en koppling till SOU2008 ”En hållbar lärarutbildning”. Det är förslagen i denna som ligger till grund för 2011 års reform och som lärarutbildningen har att rätta sig efter för att få bejålla examensrätten. I SOU 2008 hävdas att minste hälften av lärarutbildarna ska vara doktorerade. Dvs. för att behålla examensrätten idag kan högskolorna inte ta ditt förslag rätt upp och ner. Samtidigt framhålls i SOU2008 vikten av att ha lärare i utbilndingen som arbetar halvtid

      Du måste med andra ord förankra ditt förslag i de instanser som finns.”

      Varför behövs ett radikalt förslag som Johans förankras i de instanser som finns? En stor förändring krävs är vi nog alla överens om och en stor förändring för ofta med sig att många känner sig överkörda och hänvisar till att det går inte pga av den eller den förordningen eller den utredningen som visar blablabla.

      Vi måste göra något radikalt och då krävs det krafttag! Krafttag innebär att det gör ont för vissa men det är underordnat problemen som finns idag med lärarutbildningen generellt.

      Samhället förändras med stormsteg och barn och ungdomar av dig idag ser inte likadana ut som de gjorde när många av dagens lärarutbildare vad aktiva lärare på grund- eller gymnasieskolor. Det är inget som går att läsa sig in på genom forskning för att förstå detta måste man vara aktiv lärare i de åldrar det handlar om.

      Jag har läst en hel del utöver min lärarutbildning och känner ofta att lärarna på högskolor och universitet är långt ifrån verklighet och ”snöar” in för mycket på någon forskning som visar att så här är det och så vidare. Forskningen fyller en viktig del och vi kan lära av den men som det ser ut nu så får dagens lärarstudenter mest forskning och det gör att deras undervisning mycket lite kan vila på beprövad erfarenhet. Denna kan de inte få av dagens lärarutbildare generellt sett och de får ta till sig det till viss del på sina VFU men det krävs så mycket mer!

      Då får vi inte vara rädda för att trampa över gränser, se över sånt som bara är för det har varit så. det får inte finnas en enda helg ko!


      • Patrik,
        Jag är med på förändringar,
        men så radikalt som Johans blir ett experiment.
        Varför inte först experimentera i liten skala – i ett universitet.

        Att förändra hela Sveriges lärarutbildningar till sex universitet som Johans förslag innebär- utan någon som helst konsekvensanalys av vad det innebär för t.ex. VFU-platser är vågat.

        Johans förslag känns inte genomtänkt. Kanske är det bara ett utkast och då behöver väl det diskuteras.

        Patrik – jag håller med om högskolevärlden – att den är abstrakt.
        Och det är väl det som är problemet med dagens kunskap – att den är abstrakt. Ändå tycks vårt ekonomiska system vara beroende av att ett visst antal människor i vår population går hela vägen och tar en unversitetsexamen och lär sig delar av denna abstrakta kunskap inom t.ex. IKT eller vad de vara månde.

        Johans styrka i alla diskussioner ligger i att han ser behovet av att alla människor i vårt samhälle får de grundläggande kunskaperna i svenska och matematik. Men andra intressenter vill ha mer av vårt utbildningsväsende – men det tar vi en annan gång. Liksom att lärande,utvecklinhg av produkter etc. även sker på andra platser än i en skola eller i ett universitet. Se t.ex. Stefan Fölster (2015) ”De nya jobben i automatiseringens tidevarv.”.


  6. Jag har nu läst Jonas Linderoths bok ”Lärarens återkomst”. Det är en mycket intressant bok och här finns en läsvärd recension http://www.litteraturmagazinet.se/jonas-linderoth/lararens-aterkomst-fran-forvirring-till-upprattelse/recension/lena-wallberg .

    Linderoth börjar med att beskriva sin tid som lärarstudent på 1990-talet. Det var en tid då läraryrket skulle omstöpas i grunden. Begreppet ”lära ut” fick inte användas och efter det fick man inte heller använda begreppet ”inlärning” heller. Det nya var nu begreppet ”lärande”. Lärarstudenter hade svårt att förstå vad den nya lärarrollen gick ut på och den klarade förstås inte konfrontationen med verkligheten. Linderoth undviker ord som kunskapsförmedling och slår ett slag för ”den instruerande, berättande och visande läraren”.

    Den teori som lanserades i stor skala på 1990-talet var ”konstruktivismen”. Det är föreställningen att eleverna formar sin egen kunskap i samspelet mellan upplevelser och tidigare samlad kunskap. En central fråga för konstruktivismen är dess kunskapssyn. Kunskap ses där som ”subjektiva konstruktioner”. Jag kan inte se det annat än som ett avståndstagande från vetenskapstraditionen. Den synen kan förklara pedagogikens avståndstagande från vetenskapliga undersökningar och motviljan mot att försöka verifiera vilken pedagogik som fungerar. En typ av kritik mot konstruktivismen är att det handlar om ”en kunskapsrelativism där alla påståenden om världen är lika giltiga”.

    Det skrämmande är hur fackpedagoger och styrande skolinstitutioner och även riksdagen tycks anse att konstruktivismen är den enda sanna teorin och att teorin skamlöst skrivs in i skollagar och styrdokument. Det är ju förstås en paradox i sig, eftersom konstruktivismen pläderar för att sanningen alltid är relativ. Trots detta så ses teorin om konstruktivismen närmast som en gudomlig sanning. Linderoth tvivlar på att konstruktivismen som teori är korrekt och för fram en annan teori. I denna alternativa teori handlar inte lärarrollen ”om att stödja elevens utforskande aktivitet utan om att dela med sig av sina erfarenheter”.

    En intressant fråga som Linderoth tar upp är examinationsformerna i lärarutbildningar. Det är mycket gruppdiskussioner och gruppexaminationer. Det blir mycket prat om egna erfarenheter och inget vidare intresse för hur detta förhåller sig till litteraturen. Till slut tappar studenterna viljan att läsa litteraturen. Det finns en föreställning om att examinationen ska vara en lärande situation. Det får stora konsekvenser för hur man ska se på formativa och summativa bedömningar. Det blir inget tillfälle till att kunna misslyckas och få en formativ bedömning utan en samtida summativ bedömning.

    Linderoth tar upp att konstruktivismen ofta leder till att formen blir innehållet. På det sättet representerar konstruktivismen ett rejält förakt för faktakunskaper. Linderoth tar inte upp det jag brukar skriva om nämligen Blooms ursprungliga taxonomi och teorin om ”4F”, som fick ställning som den teoretiska grundvalen för Lpo94. John Hattie har påpekat att Blooms taxonomi från 1956 hade blandat ihop kunskaper och läroprocesser. Detsamma gäller i än högre grad för teorin om ”4F”. Läroprocesserna kallas för kunskaper, dvs här ska inte tänkas utan här ska man förstå (= okritiskt acceptera) och faktakunskaper behövs inte för detta.

    Annars finns det mycket mer att säga om denna intressanta bok.


    • Johnny,
      vad tycker du om Johans nio punkter för att förbättra lärarutbildningen?
      Vad tycker du om mina kommentarer till dessa nio punkter?


    • Numera är det individuella examinationer med stöd i kurslitteraturen. Men det kanske är olika beroende av högskola o universitet. Själv har jag haft enskilda i 18 år.


    • Helt klockrent Johnny! Recensionen av Linderoths bok träffar exakt på pricken dessutom, det är ju så det var och är. Den som säger något annat pratar strunt!


  7. Det finns mer att säga om Jonas Linderoths intressanta bok ”Lärarens återkomst”. Linderoth identifierar tre dominerande teorier om lärande. Det är för det första ”behaviorismen” med dess stimuli och reaktioner. Det är den teori som stod bakom språkmaskinerna på 1970-talet. För det andra är det ”konstruktivismen”. Den teorin ser kunskap som ”subjektiva konstruktioner”. För det tredje är det ”sociokulturella perspektivet” där Vygotskij var anfader.

    Vi kan börja med att se på de två första. Det finns en stark och berättigad kritik mot behaviorismen, men man har på ett felaktigt sätt dragit in vanligt uråldrig lärarundervisning i kritiken, menar Linderoth. Lärarnas undervisning har förekommit i tusentals år och det är en äldre företeelse än behaviorismen. Denna sammanblandning har tagit sig sådana uttryck som att lågstadielärares guldstjärnor i de små elevernas arbetsböcker har stämplats som behaviorism. Den teorin är en psykologisk teori som studerar stimuli och reflexer. Den lilla eleven, som hoppas på en guldstjärna, har i stället gjort en lektionslång ansträngning. Hen längtar efter sin belöning. Att svenska fackpedagoger inte kan se den här skillnaden visar på en skrämmande låg nivå på det skrået eller en total intellektuell kollaps om man så vill. Det är inte att förundras över om både lärare och elever tappar lusten för skolan.

    Om vi sen tar den konstruktivistiska teorin så säger den att kunskap är något som formas inne i individen. Det leder till att man tenderar att förneka en objektiv verklighet. Konstruktivismen är Sveriges dominerande teori och har skrivits in i skollagar och styrdokument. Det är en kunskapssyn som tenderar att förneka vetenskapens metod att genom experiment försöka finna sanningen. Det finns ju ingen sanning eller kunskap utanför individen säger konstruktivismen. Det är inte att förundras över att svensk skola förnekar behovet av faktakunskaper. De äldre fackpedagogerna håller stenhårt fast vid den här teorin. Det handlar i sanning om fackpedagogiska dinosaurier. Med dinosaurier menar jag gänget bakom Lpo94 och fackpedagoger som inte förmår tänka nytt och heller inte förmår erkänna fel de har gjort. Det är i mycket detta jag menar när jag skriver att själva grundfundamentet i skolan är genomruttet. Själva teorin om lärandet i den svenska skolan inskriven i lagar och styrdokument är helt enkelt felaktig. Konstruktivismen innebär ett förakt för och förnekande av vetenskapliga metoder och även då förnekande av behovet av faktakunskaper. En annan ödesdiger felsyn är den vetenskapligt felaktiga teorin om ”4F”, som även den skrivits in i skollagen.

    Sedan har vi den tredje teorin det ”sociokulturella perspektivet”. Den teorin erkänner i varje fall att det finns en verklighet utanför individen. Linderoth skriver att flera lärarhögskolor säger sig arbeta efter det ”sociokulturella perspektivet”. Men Linderoth frågar sig i vilken utsträckning detta stämmer De fackpedagogiska dinosaurierna fungerar som vakthundar för att de felaktiga teorierna ska behållas. I vilken utsträckning vågar lärarhögskolorna vara självständiga? Det ”sociokulturella perspektivet” har ingen egen oberoende teori om lärandet, skriver Linderoth. Man tenderar där därför att hamna på konstruktivismens syn på lärande. Därför behövs en annan teori för lärande, menar Linderoth.

    Linderoth lanserar en fjärde mindre känd teori. Det är det ”ekologiska perspektivet”. Det är en teori från makarna James och Eleanor Gibson som lanserades första gången 1979. Med ekologisk avser man här inte betydelsen miljövänlig utan man menar samspelet mellan individ och omgivande miljö. Det låter sig inte göras att beskriva detta perspektiv med några korta fraser. Det som perspektivet leder till är dock att lärarnas undervisning åter blir viktig eller med Linderoths ord så kommer ”den instruerande, berättande och visande läraren” åter i centrum. Perspektivet leder till att lärarna återfår sin hedersplats i skolan, men även att fokus på faktakunskaper åter blir det centrala. De fackpedagogiska dinosauriernas skolteorier skulle då raseras.


  8. Heureka!

    Se över antagningen till lärarutbilndingarna, jämför med t.ex. Finland eller Singapore.

    Om vi tänker oss en ämneslärarutbilndinbg skulle den efter antagning kunna se ut som följer:

    Termin 1:
    Kurs 1: I den inledande kursen, halva terminen, ska studenterna socialiseras in i två miljöer – dels i en akademisk miljö, dels i en yrkesmiljö. Två personer blir kursledare, en professor med relevant forskningsinriktning och en erkänt duktig lärare som arbetar halvtid på högskolan och halvtid i en vanlig skola.
    Innehåll i kursen kan vara ungefär som det är nu i många kurser, dels olika teorier om lärande och utveckling, dels olika teorier om grupprocesser och ledarskap.
    Kurs 2: Fem veckors VFU, med besök av en av unviersitetets heltdisanställd metodiklektorer. Kursansvwrig för FU-kursen är en av de erkänt duktiga lärarna.
    Kurs 3: VFU:n bearbetas akademiskt med hjälp av de teorier och begrepp som bearbetades i kurs 1 Kursansvarig är en vid universitet heltdisanställd lektor.

    Termin 2: Ämneskurser i ämne 1.
    Kurs 1: I den inledande kursen, 7,5 hp, behandlas ämne 1 utifrån dels ett yrkesperspektiv, dels utifrån ett akademiskt perspsktiv. Kursledare är en forskande professor i ämnet och en gamal gymansielärare som har doktoreerat i ämnet och som också har tidsperspektiv.
    Kurs 2: 15 hp. En viss fördjupning i ämnet. Endast forskare vid universitetet undervisar.
    Kurs 3: 7,5 hp Ämnesdidaktik, Kursansvar. En av de erkänt duktiga lärarna. planering, undervisning i studentgrupper etc. – om resurser finns en kort VFU- där studenten får genomföra och refletkera över en eller ett par egna lektioner.

    Terminen utvärderas:
    Vad har studenterena lärt sig?
    Vad kan studenterna och vad behöver vi satsa på inför nästa termin.

    Termin 3:
    Halva terminen ämneskurser i ämne 1.
    Kursansvar öppet: Det beror på vad studenetderna behöver. Mer ämne eller mer plaering av ämnet etc.
    Halva terminen läser studenterna två kurser paralellt på hlavfart.
    En VFU-kurs fem veckor, besök av en metodiklektor, samma som i termin 1.
    En UVK-kurs om sociala relartioner, konflikthantering och ledarskap.
    UVK-kursen bygger vidare på termin 1:s inledande kurs.

    Terminen utvärderas:
    Vad har studenterna lärt sig.
    Vilka behvo finns det?

    Termin 4: Studenten börjar här läsa ämne 2:
    Samma kurser som i ämne 1 termin 2, men den sista kursen i termin 2 sker separat för att optimiera studenternas utveckling.

    Termin 5: Första halvan ämne 2 (se termin 3)
    Andra halvan: Två parallella kurser, en i UVK, betyg och bedömning
    och VFU-kurs. Kursansvar i båda kurserna är lärare som arbetar halvtid i skolan. Olika synsätt problematiseras samntidigt som betygsättning i praxis undersöks under VFU-perioden. Lämpligast betygsättning i ämne 1.

    Termin 6: Ämne 1 Fördjupning – ingen didaktik.
    Studenten läser här någon eller några kurser tillsammans med andra studenter i ämnet.
    Är det historia som är första läser studenten ihop med andrqa som läser historisa t.ex. som fristånede kurs.
    Kursansvar i alla kurser under termin 6 är lektgoer i ämnet. Dessa behvöer ha koppling till skolan, men bör ha en aktuell forskning som är relevant för ämnet.

    Termin 7 Första halvan ämne 1: Ett vetenskaplig arbete.
    Studenten skriver ett examensarbete i ämnet.
    Utvärdering av studentens kunskaper i ämne 1:

    Andra halvan av terminen ämne 2:

    Termin 8 Ämne 2:
    Även här sker en samläsning med andra studenter.
    Termin avslutas med en ämnesdidaktisk kurs, där studenten ska planera, genomföra och utvärdera ett moment i ämne 2 ute på en VFU-skola.

    Utvärdering av studentens kunskaper i ämne 2:

    Termin 9: Kurser som bygger på studenters utifrånb tidigare utvärderingar.

    Termin 10:
    10 veckors VFU med besök av både en metodiklektor och av en excellent lärare som arbetar i skolan på halvtid.
    10 veckors examensarbete i ämnesdidaktik. Arbetet berör ett centralt område i en ämneslärares yrke,


    • Ovanstående är en skiss eller utkast och ska endast betraktas som ett utkast.

      Vi som lever i verkligheten, oavsett vilka positioner vi har och i vilka verksamheter vi befinner oss i, vet att det är en avgrundsdjup skillnad mellan en kommentar eller artikel om förändringar i en verksamheten skriven på en blogg och verksamheten i sig.

      Att styra en verksamhet som en lärarutbildning, just nu ingående i en mycket komplext och ”bångstyrigt” högskoleväsende, från en blogg vet vi inte kommer att fungera. Men en blogg och alla andra kommunikativa arenor kan i förlängingen åstadkomma förändringar – via de instanser som finns. (Dessa förändras HSV försvinner och blir UHÄ etc etc.)

      Som sociolog erinrar jag en artikel av den gamle sociologen Göran Therborn som någon gång under det ljuva 1970-talet. Han gjorde där en skillnad i svårighetsgrad vad gäller förändra ekonomiska förhållanden respektiuve agtt förändra kulturella förhållanden. Det förstnämnda kan förändras via t.ex. lagar, skattesatser etc. I ett nafs kan denna förändring ske. Men att förändra kulturella aspekter, attityder, uppfatningar etc. är betydligt svårare.

      Nä, nu har jag redan blivit för abstrakt för denna blogg.
      Och min ovanstående skiss var för lång för denna blogg
      Och jag har inte skrivit att lärarutbildningen är skit, eller andra nedvärdernade ord om lärarutbildare.
      Utifrån vedertagna kriterier för betygsättning på denna blogg underkänner jag mig därför själv på denna blogg.


      • Du är inte alls underkänd i mina ögon. Du har tagit dig tid att framföra dina synpunkter och dessutom har du tagit dig tid att verkligen tänka ut en skiss över hur det skulle kunna se ut. Tycker verkligen inte du var abstrakt utan ditt inlägg visar på ett enkelt och tydligt sätt hur du har tagit till dig av Johans tankar och kopplat det till den verksamhet som pågår idag.

        Tack!


  9. Tack Patrik!

    Det värmde.
    .


  10. Jag har hittat en intressant skolblogg som drivs av Kerstin I. M. Holm, Kunskapsanalytiker och Fil.dr. i pedagogik. Hon är väldigt kritiskt till mycket i skolan och när det nu gått så snett för skolan behöver verkligen det mesta i skolan ifrågasättas. Hon är expert på kunskapsteori och resonerar mycket kring matematikdidaktik. Det som behövs för att få skolan på fötter på sikt är lärarnas autonomi, men den måste förankras i vetenskap och i metoder som arbetas fram i en vetenskaplig anda gärna med hjälp av en läromedelsmyndighet. Det finns en sida för kunskapsvetenskap och där finns länk till aktuell blogg och till arkiverad blogg http://www.kunskapsvetenskap.se

    Jag tänker på en artikel i bloggen från 4 okt 2016 ”Effektiv undervisning skapad av edukatörer!”. Hon pratar om ”positiv undervisning” och att en lärare tillsammans med ett läromedel skapar kunskap hos eleven och dessutom förmåga hos eleven att tänka självständigt kring uppgiften. Läroprocessen bör inte störas av vare sig frågor från eller till elever menar hon.

    Jag är ingen expert på matematikdidaktik och jag kan inte uttala mig om att det där stämmer. En sak är jag däremot helt säker på och det är att undervisning måste bygga på riktig seriös forskning där man med experiment utvärderar olika metoder. Skolmyndigheternas nuvarande töntiga approach håller inte. Det duger inte med kollegialt lärande och särskilt inte om den vetenskapliga grunden är svag eller helt saknas, som nu är fallet. Om matematiklärarna skapar sin egen undervisning kan det ge dåliga resultat om metoderna inte är förankrade i vetenskaplig forskning.

    Om det där Kerstin I. M. Holm skriver är korrekt så påverkar det synen på formativ bedömning åtminstone i matematik och det har också inverkan på läromedlens betydelse och att de kontrolleras och skapas utifrån en gedigen vetenskaplig grund.

    Skolmyndigheternas töntiga approach kan ha att göra med skolans felaktiga kunskapssyn inskriven i lagar och styrdokument enligt ”konstruktivismen”. Kunskapen finns bara i de enskilda lärarnas hjärnor anser man och man tycks förkasta den västerländska vetenskapstraditionen.


    • Johnny,

      Problemet som du pekar på är när forskare, myndigheter, lärare och annan skolpersonal inte är noga med vetenskapsmetodik utan att allt tenderar att bli privata tolkningar. Att privatisera är inte bra alls, då slutar allt i att vi har flera hundra (eller tusen) personer som kör sitt eget race.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s