h1

Artikelgenomgång

08 oktober 2016

Det har den senaste tiden publicerats en rad artiklar om skolan som jag gärna vill kommentera. Det skrivs och rapporteras ständigt om skolan, fast på grund av att jag varit upptaget med min bloggserie om Undervisning, se länk, har jag inte publicerat några kommentarer kring det som lyfts fram i media. Innan jag drar igång det här blogginlägget vill jag lyfta upp en artikel från 2002 ur Pedagogiskt magasin, skrivet av framlidna Torsten Husén. Jag hade glömt bort den, hur jag kunde göra det. Den tangerar det jag tagit upp i min bloggserie, se ateruppratta-lararen.

Den första artikeln jag vill ta upp skrevs i Svenska Dagbladet (SvD) tisdagen 27/9 av gymnasieläraren Per Kedland, se länk. Han berättar att han är läraren som har gett upp. I artikeln beskriver Kedland hur det ser ut i många svenska skolor, hur bristande kunskaper eleverna har och även där den sociala kompetensen brister. Så här skriver Per Kedland:

En stor förklaring till problemen i skolan är den svenska modellen som går ut på att inte ställa krav, inget ska hända när man gör fel, linda in det i bomull. I den svenska modellen är ideologin viktigare än resultatet och det är inte bara politikerna som kan lastas för detta, utan även föräldrar, lärare och skolledare driver den vidare. Lärare som fortfarande tror på den svenska modellen förklarar dåliga Pisa-resultat med att de svåra frågorna kommer först. Spelar det någon roll i vilken ordning frågorna kommer om man har kunskap? Vad går det ut på, varför envisas med något som är fel? Hur ska man kunna lösa ett problem som man inte vill erkänna? Varför är inte det viktigaste elevernas framtid?”

 Min kommentar: Per Kedland sätter fingret på det som jag lyft fram på den här bloggen många gånger. Eleverna lär sig inte grundläggande kunskaper och lärarna och skolan får inte föräldrarnas stöd, vare sig när det gäller gränssättning eller att anstränga sig när det gäller att studera.

Professor Magnus Henrekson och doktorand Sebastian Jävervall (båda inom nationalekonomi) lyfter i Dagens Nyheter (DN), den 24/9-16, fram att de gjort en stor kunskapsundersökning på svenska elever 2016. Hur man än mäter så faller de svenska resultaten, se länk. Så här skriver Henrekson och Jävervall:

”Vår genomgång ger en i stort sett entydig bild: oavsett hur vi mäter har de svenska skolresultaten fallit kraftigt sedan mitten av 1990-talet. Hela fördelningen – från avancerad till elementär nivå – har förskjutits nedåt. Samtidigt ser vi att försämringen i matematikkunskaperna relativt andra länder påbörjades tidigare än försämringen i läsförståelse. Påståendet att svenska elever kompenserar svaga resultat på rena kunskaps- och färdighetstest med en större kreativ förmåga finner vi inget stöd för. Samtidigt finner vi klara belägg för betygsinflation i den svenska grundskolan.”

Man fortsätter:

”Med tanke på Sveriges uttalade ambition att vara en världsledande kunskapsnation är den dramatiska nedgången i matematik, men även naturvetenskap, bland de allra bästa eleverna mycket oroande. Vem ska skapa världsledande innovationer utan spetskunskap?”

Min kommentar: Helt i linje med mina åsikter. Väldigt många elever saknar grundläggande kunskaper och detta är ett gigantiskt problem. Däremot anser jag inte att problemet är spetskompetens. Det finns gott om duktiga ungdomar som kommer utbilda sig till framtidens ingenjörer och tekniker, för den skulle duktiga entreprenörer. Nej, det stora – nästan gigantiska problemet är den stora grupper barn och ungdomar i segregerade förorter eller på landsbygden som inte lyckas med sin skolgång. Vad ska det bli av dem? Hur ska de klara sig i samhället. Kommer ni ihåg Världens bästa skitskola och vad skolmisslyckande kostar, utöver personligt och mänskligt lidande? Inte bra. Inte bra alls.

Lotta Cederqvist har varit lärare i 18 år. Hon har lämnat skolan, kanske på samma grundval som Per Kedland. På DN åsikt skriver hon att de lärare som går på kurs och tar till sig ”det nya” premieras, medan de lärare som fortfarande undervisar och vill fokusera på kunskaper kommer i andra hand, se länk. Cederqvist avslutar sitt inlägg på följande sätt:

”Låt skolan få ha fokus på undervisning och ge personalgruppen förutsättningar att vara enade i det arbetet. Lyssna på lärarna, de vet en hel del om dagens skola. Låt föräldrarna sköta fostran. Ge rektorerna utrymme att vara pedagogiska ledare. Se till att skolan får de pengar den behöver för att kunna leverera det den ska.”

Min kommentar: Lotta Cederqvist lyfter fram det som jag ofta plockar fram Skolan ska syssla med kunskap och läraren ska undervisa. Ge rektorerna förutsättningar att vara pedagogiska ledare och ställ krav på att föräldrarna ska uppfostra sina barn.

Tre personer som skyller allt elände i skolan på Jan Björklund är Sten Svensson (utredare Katalys och medlem av Nätverket för en likvärdig skola), Daniel Suhonen (chef vid fackliga idéinstitutet Katalys) och Mats Wingborg (oberoende utredare). I Göterborgs-Posten, 20/9-16, skriver de att skolans djupa kris stavas Jan Björklund, se länk. Trion menar att alla reformer som han genomförde, baktalandet av skolan och lärare, fler nationella prov och mer betyg, den fria skolmarknaden. Så här skriver de:

”Eftersom Jan Björklund inte litar på att lärarna gör sitt jobb måste han detaljstyra och kontrollera dem. Det sker genom fler nationella prov, fler och tidigare betyg, individuella omdömen, skolinspektioner och mycket annat som han har ålagt skolan och lärarna. Följden har blivit att lärarna är fullkomligt överbelastade med administration och byråkrati. En vanlig lärare kan lätt komma upp i över 500 dokument och underlag som ska skrivas varje termin.

Ovanpå det har han hafsat fram en lång rad andra förändringar som ställt till stora problem i skolan. Införandet av lärarlegitimationen var så illa genomtänkt att reformen helt höll på att haverera. Reglerna har ändrats otaliga gånger och lärarna är djupt frustrerade. Även karriärlärarreformen har orsakat stor splittring i lärarkåren. Ett annat haveri som Björklund är ansvarig för är gymnasieskolans yrkesprogram som de unga flyr ifrån – eftersom han beslutade att ta bort behörigheten till högskolan i yrkesprogrammen.”

Min kommentar: Det är helt korrekt att mycket av det som genomfördes av den borgliga regeringen inte var bra för skolan. Den ökade arbetsbelastningen med ökat antalet nationella prov (ofta dåliga i sin konstruktion), dokumentationshysterien, de illa genomtänkta förstelärarreformen och lärarlegitimationerna. För att inte tala om utförsäljningen av skolan på den fria marknaden, som resulterat i att riskkapitalbolag kan plocka ut hundratals miljoner på skattemedel. Oerhört skitdåligt om ni frågar mig. Men på samma sätt som trion anklagar Jan Björklund för att inte ha något underlag eller forskning i det han hävdat är det märkligt att Svensson, Suhonen och Wingborg inte målar med en bredare pensel. Anledningen att det gått åt skogen för svensk skola går långt bortom Jan Björklund. Det borde en skolmänniska som Sten Svensson känna till. Jag beskriver detta i min bloggserie Skolans 10 värsta problem, se länk. Lägg därtill att Jan Björklund varken var partiledare eller satt i regeringen när det fria skolvalet och friskolereformen infördes. Det var regeringen Carl Bildt som genomförde detta, så det känns orättvist att anklaga Björklund. Märkligt att en sådan räv som Sten Svensson är så ahistorisk. Leif Levin, professor i statsvetenskap, pekade i sin utredning ”Staten får inte abdikera” ut hur skolan spårat ut tack vare moderaterna. Men det är väl så att Svensson drivs av ideologi och att han hatar Jan Björklund precis som resten av det ideologiska etablissemanget gör. Slår vad om att Sten Svensson lyft fram Caligula i sammanhang med Jan Björklund. Sten Svensson tillhör ju proggarfästet som kretsar runt alla de pedagogiska ideologer som själva var med och drog ner svensk skola åt helvete och nu för en tynande tillvaro runt webbsidan Skola och Samhälle.

Lördagen 1 oktober skriver Dagens Nyheter (DN), se länk, om att Centerpartiet vill efterskänka studielånen till högutbildade som väljer att satsa på en lärarkarriär. Tanken är att det ideella programmet Teach for Sweden ska få ytterligare resurser för att locka fler som är utbildade inom till exempel matematik och naturvetenskap till att blir lärare. Centern föreslår även att kravet på lärarlegitimation slopas under en femårsperiod. Förhoppningen är att pensionerade lärare utan legitimation ska återvända till yrket. Centerpartiet vill även starta en fristående lärarutbildning.

Min kommentar: Jag tycker att det är bra att med varje tänkbart medel locka fler att bli lärare. Däremot är jag tveksam till förslaget om att slopa legitimationskravet. Vad ska syftet vara? Det går ju redan att anställa pensionerade lärare, dock inom begränsad tid. Lärarlegitimationen är redan en urholkad reform som inte blev något vidare. Ska man ha kvar det eller inte är i sådana fall frågan. Och som det verkar ska den vara kvar, då är det väl inte så bra att urholka den ännu mer. Fristående lärarutbildning – vad innebär det? Ifall det är ett riskkapitalbolag som ska äga denna fristående lärarutbildning så tänker jag att det är en dålig idé. Men en annan institution som får sköta en fristående lärarutbildning – spännande.

”Skrota skolpengen som ger friskolorna stora vinster” är rubriken på Johanna Jaara Åstrands debattartikel i DN, den 29/9-16, se länk. Hon skriver:

”Lärarförbundets hållning är tydlig: Vinstuttag får aldrig gå före elevernas lärande, utbildningens kvalitet eller skolans arbetsmiljö. Men att tro att en vinstbegränsning ensamt skulle leda resurserna rätt vore naivt. Det är viktigt att stoppa läckaget – men än viktigare är att säkerställa flödet. Lärarförbundet efterlyser därför en debatt om skolans resursfördelning och ersättningssystem.”

Johanna Jaara Åstrand fortsätter:

” Jämför man med andra akademikeryrken, till exempel ekonom eller civilingenjör är skillnaden 10.000–15.000 kronor per månad. Alltså behövs det fortsatta investeringar för att mota lärarbristen och säkra lärarförsörjningen.”

Min kommentar: Hela artikeln är bra. Visst tusan måste regering och riksdag se över det ekonomiska fördelningssystemet. Det är uppenbart att skolpeng inte fungerar. Det skiljer stort i hur mycket en skolpeng genererar från kommun till kommun, vilket innebär att elever per definition har olika förutsättningar redan från början. Att sätta ett tak kring vinstmaximering är önskvärt, men skulle verkligen inte hindra de kapitalistiska företag som vill krama ut pengar från skattemedel. Det går att hitta andra vägar, det kommer ”vinstnosarna” sniffa upp. Kanske göra som John Bauer-koncernen – hyra ut skollokalerna med fantasihyror och på så sätt dränera skolans ekonomi. Det låter som om jag är emot fri företagsamhet, att jag är en person som är för planekonomi. Så är det inte. Pengar är en drivkraft som vi ska ha kvar, men jag håller med Johanna Jaara Åstrand att vinstuttag aldrig får gå före elevernas lärande, utbildningens kvalitet eller skolans arbetsmiljö.

Jag tycker också att Jaara Åstrands inpass om hur läraryrket ligger långt efter andra akademiska yrken är på sin plats att lyfta upp. Vill vi ha unga studenter till att bli lärare, då får vi baske mig lyfta lärarlönerna. Så enkelt är det! Hatten av för Johanna Jaara Åstrand!

Avslutningsvis vill jag lyfta in en artikel som handlar om hjärnforskaren Torkel Klingberg. I DN 3/10-16 går det att läsa om Klingberg, som är professor i neurovetenskap, se länk. DN skriver:

”Ett fel som många lärare gör sig skyldiga till är att kalla vissa barn för ”svaga” och andra för ”starka”. I stället borde vi säga att en del är långsamma och andra är snabba. Det är mer konstruktivt och kan påverka barnen och deras syn på inlärning i en mer positiv riktning, menar Torkel Klingberg.” och längre ner i artikeln: ” Hur gör man då för att ge sina barn en puff i den riktningen?

Genom att få dem att förstå hur mycket de kan förbättra sina färdigheter genom att anstränga sig. Torkel Klingberg berättar om en amerikansk undersökning som visar att en endast 45 minuter lång instruktionsfilm – om hur hjärnan fungerar och hur formbar den är – räckte för att barn skulle förbättra sina studieresultat.

– Då kan man tänka sig hur betydelsefullt det skulle kunna vara om de fick den typen av information löpande under terminen. Barn behöver förstå vikten av att träna för att lyckas med svåra uppgifter. Och att det hör till att man ibland misslyckas och blir frustrerad.”

Min kommentar: Jag är inte så insatt i forskning kring hjärnan, men jag menar ändå att jag vet en hel del om hur människor fungerar. Att kalla någon för svag skapar en identitet som inte är av godo. Samtidigt har vi elever som är kunskapssvaga inom vissa ämnen. Jag brukar själv skriva ”svagisar” på den här bloggen ibland. Men det är viktigt att inte tala till eleverna om svag elever. Det kan tyckas självklart men det är det inte.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan!

Annonser

24 kommentarer

  1. Håller ju med om det allra mesta, men vill nyansera detta:

    ”Däremot anser jag inte att problemet är spetskompetens. Det finns gott om duktiga ungdomar som kommer utbilda sig till framtidens ingenjörer och tekniker, för den skulle duktiga entreprenörer. Nej, det stora – nästan gigantiska problemet är den stora grupper barn och ungdomar i segregerade förorter eller på landsbygden som inte lyckas med sin skolgång. Vad ska det bli av dem? Hur ska de klara sig i samhället.”

    Jag håller absolut med om det stora problem du beskriver. Däremot delar jag inte ståndpunkten att det finns gott om ungdomar som kommer att utbilda sig till framtidens ingenjörer, tekniker och entreprenörer.

    När vi studerar utfallet i PISA, TIMS och liknande så är det i läsförmåga som skillnaden mellan högpresterande och lågpresterande ökat i Sverige.

    I matematik (som är en mycket viktigare faktor för ingenjörer*) är det tvärtom så att det snarast är de högpresterande som tappat mest. Det slår också igenom på så sätt att drygt hälften av alla studenter som påbörjar civilingenjörsutbildningar inte fullföljer dem. I undersökningar där studenterna får ange orsak till att de inte fullföljer studierna anger i ovanligt hög grad civilingenjörsstudenter att ”svåra studier” och ”bristande egna förkunskaper” är orsaken.

    Så jag vill nog mena att det är ett mycket stort problem som Henrekson och Jävervall lyfter fram, utan att på något vis därmed förringa det andra stora problemet.

    *) När jag skriver att matematik är mycket viktigare för ingenjörer [än läsförmåga] menar jag givetvis inte att läsförmåga är oviktigt, men det är inte där begränsningarna sitter. Flertalet elever på gymnasiets teoretiska program är mycket bättre läsare än matematiker och läsförmåga kan närmast ses som en hygienfaktor på den nivå som är relevant i detta avseende. Det är de matematiska förmågorna som är urskiljande.


    • Niklas,
      Helt sant att vi behöver ta till vara de skickligaste eleverna och motivera dem till att bli ännu bättre. Vi har fallit under lång tid i PISA och TIMMS inom detta spann. Så vi behöver jobba med denna grupp.


      • Som någon sa, (jag har tyvärr glömt vem), ‘det land som inte tar till vara på och värnar om sina begåvningar, är ett land dömt till undergång’

        ”Däremot anser jag inte att problemet är spetskompetens. Det finns gott om duktiga ungdomar som kommer utbilda sig till framtidens ingenjörer och tekniker, för den skulle duktiga entreprenörer.”

        Det här är (i mina ögon) både moraliskt som praktiskt helt tokigt. För mig, ska alla elever – avsett vem de är, var de kommer ifrån eller vilken färg på håret du har – få möjligheten att kunna utvecklas (inom rimligheternas gräns) till vidden av sin kapacitet och förmåga.

        Att förneka en elev med stor talang och temperament en sådan utmaning, är precis lika moraliskt förkastligt, som att förneka en elev med sämre grundläggande förutsättningar färdigheten att kunna läsa.

        Att problemet inte är spetskompetensen, är (från min position), gravt fel. Anlednigen till att jag började intressera mig för skolan var precis pga att jag upplevde att spetskompetensen började försvinna! Och, försvinner spetskompetensen, så försvinner (på sikt), Astra-Zeneca, Ericsson, Atlas-Copco, ASEA, Tetrapack, Sandvik osv.

        Spetskompetens uppstår inte av sig själv, utan är resulatet av lång målmedveten träning, från grundskolan hela vägen till och genom universitetet. Eftersom varje steg bygger på tidigare steg, så kan inte brister i de första stegen repareras i efterföljade utan allvarliga konsekvenser, och det gäller precis lika för de i toppen, som de i botten.

        Alla grupper, och alla nivår måste utmanas kontinuerligt, annars kommer vi som nation inte ha skuggan av en chans att konkurrera framöver.


  2. Och jag – för att dra en parallell till en passus i Johans artikel – låter som en vinst- och friskolekramare, men det är jag ju inte. Det jag alltid försöker göra är att nyansera debatten – för svensk skolas allt överskuggande problem är inte fritt skolval och friskolor, det är den grumliga pedagogisk syn som trots all debatt genomsyrar svensk skola och skolforskning. Av Johan förenklat sammanfattat Pedagogiskt Ideologiskt Etablissemang.

    V bör kanske fråga oss hur friskolors elever kan göra (minst) lika bra resultat som kommunala samtidigt som de (friskolorna) ger vinst och offentliga förlust. Och hur många friskolor kan ha ett såpass hårt söktryck om de nu är så kassa med låg lärartäthet osv…

    En sak som också MÅSTE diskuteras när vi diskuterar en förändring av friskolesystemet är elevers fria skolval – för de hör intimt samman; det är svårt att tänka sig ett skolval i ett system med enbart kommunala huvudmän.

    Nej skolans allt överskuggande problem är två:
    dels den obefintliga statliga styrningen*.
    dels – och ännu allvarligare – etablissemangets ständiga strävan att vrida tolkning av lagar och läroplaner från Kunskaper till bladder om ”förmågor”, ”lärstilar” och annat ovetenskapligt strunt.

    *Typexempel är tex 1a-lärarreformen och nu ”Lärarlönelyftet” där staten Säger att förändringarna i tjänst och lön ska vara permanenta, men det ställs inga krav på det vilket gör att kommunerna struntar i det och gör det tillfälligt och tidsbegränsat.
    Det värsta exemplet är förstås det jag skriver här ovan: hur trots att läroplanerna tydligt skriver ”Kunskaper”, ”Kunskapskrav” ledande uttolkare gör allt för att mölja ut det till ”förmågor” och annat tjafs.


  3. Jag hade tidigare läst artikeln av Svensson, Suhonen och Wingborg. Den framstod i mina ögon som ovanligt dålig även för att vara en debattartikel på skolområdet. Nu har jag aldrig läst något Suhonen som jag tycker är bra, men även så blev jag förvånad. Visst kan man ha flera invändningar mot Björklunds skolpolitik, men jag kan inte komma på någon skolminister Sverige haft som varit bättre (fast konkurrensen är inte precis mördande, för att uttrycka det milt).
    Björklunds största fel är att han inte tagit tag i roten till många av problemen, nämligen PIE, vilket knyter an till det du skrev i förra texten Johan.
    Jag läste allmänt utbildningsområde 2007-8 och blev förvånad över den ideologi som var förhärskande på lärarutbildningen. Jag trodde dessförinnan att postmodernismens kunskapssyn förpassats till papperskorgen, men den visade sig leva kvar på lärarutbildningen. Jag hade då inte hört talas om PIE, men när jag såg det begreppet på denna blogg hade jag inga problem att känna igen mig.
    Framför allt var det mycket märkligt att inte bara en ideologi inom det pedagogiska fältet var tydlig. Även partipolitiskt var färgningen tydlig. Vid den tiden hade vi Lpo 94 och Lpf 94 som läroplaner och de hade tillkommit under en borgerlig regering. Den sittande regeringen var borgerlig, men i sin undervisning avslöjade lärarutbildarna tydligt att det var en ideologi som låg klart till vänster om socialdemokraterna. Man lade en överdrivet stor vikt vid värdegrunden, vilken man färgade med sin politiska ideologi. Det fanns föreläsare som inför auditoriet talade ned Björklund och beklagade sig över att han fokuserade på kunskaper.
    Hade Björklund fattat att hans reformer skulle komma att genomföras av hans fiender skulle möjligen saker och ting kunnat bli bättre.


  4. Varför talar ingen om den påse med pengar som överfördes från staten till skolan vid kommunaliseringen. Från början var denna påse öronmärkt för skolan, vilket togs bort i början på 90-talet. Min fråga är hur mycket av dessa pengar går idag till skolan och hur mycket går till att finansiera exempelvis sporthallar, äventyrsbad och andra skrytbyggen? Varför får allehanda leverantörer till den kommunala skolan göra vinst. Hur mycket har t ex Apple tagit hem på pedagogiskt värdelösa I-pads, levererade till både friskolor och kommunala skolor. Jag kan bara tänka mig att de pengar som gått till vinstutdelningar från friskolor är en spottstyver jämför med alla andra vinstuttag som gjorts från kommunalt finansierad verksamhet.


  5. Torkel Klingbergs forskning har misstolkats och övertolkats vilket medfört att lärare har ägnat dyrbar skoltid åt att träna barnens arbetsminne. Torkel Klingberg har inte tillräckligt tydligt tagit avstånd från alla kommersiella avarter av arbetsminnesträning.
    Det är en myt att arbetsminnet kan påverkas genom speciell träning. Torkel Klingberg medger själv att hans slutsats att arbetsminnet kan förbättras med upp till 10-15% gäller i en mycket speciell forskningssituation och inte är något för skolan. Det har också ifrågasatts om förbättringen verkligen är generell eller om det är en haloeffekt från själva träningen.
    Att man däremot kan påverka koncentrationsförmågan genom en god lärandemiljö är något helt annat.


    • Sten,
      Isolerad färdighetsträning har varit ett gissel länge. De som hela tiden letar fel på eleverna och tror att de ska bli bättre av att träna upp vissa egenskaper eller förmågor har inte riktigt begripit hur det ser ut med helheten. Min inställning är att det är i sammanhanget man lär sig, inte helt sällan tillsammans med andra. Då är undervisning med en riktigt bra lärare bästa platsen anser jag.


    • 10-15 % är en tämligen marginell effekt, i all synnerhet om det i praktiken handlar om ”upp till 10-15 %”. Kan den uppnås med små insatser är det ju bra, men man får nog leta på annat håll för att på allvar lyfta svensk skola.


    • Det är faktiskt (som jag ser det) värre än så. Som jag tror jag noterade i ett tidigare sammanhang, så verkar frågan om att kunna träna upp arbetsminnet för Torkel Klingberg (TK) blivit något av en fix ide, och, (inte minst) en kommersiell ide.

      TK och hans forskning stod ju bakom företaget Cogmed, som grundades redan 2001, och som 2010 köptes upp av Pearson.

      Problemet är ju som du säger att det helt enkelt inte finns en solid vetenskaplig grund för att det överhuvudtaget fungerar. Jag är djupt skeptisk även till påståendet 10-15%.

      Hjärntränings spel, eller ”Brain Apps” har ju också blivit en storaffär i USA, och omsatte i storleksordnigen 5 miljarder kronor 2013.

      I början av oktober, så publicerades också en massiv metastudie av en grupp forskare med Daniel Simons i spetsen, där man gått igenom varenda vetenskaplig rapport som citerats av de företag som säljer program eller spel för hjärnträning.

      Resultaten slog ned som en bomb tidigare i veckan, eftersom slutsatens var att det helt enkelt inte finns några hållbara bevis för att det fungerar.

      Som du noterar, så transfereras inte eventuella effekter. Man tränar alltså inte upp några generella ”färdigheter” eller kognitiva förmågor, utan om spelet handlar om att minnas siffror, så blir du bättre på att minnas siffror (på det sätt som spelet fungerar), om du sedan på samma sätt försöker memorera bokstäver, så ser du ofta ”ingen” förbättrad förmåga alls.

      Det här verkar gälla även Cogmed. Ännu värre, eventuella förbättringar inom ramen för träningen, verkar också vara högst tillfälliga, och effekten försvinner i många fall helt efter bara några månader. Och, prestationsmässigt, om man t.ex. tittar på praktiska skolresultat, så har man till och med i vissa fall noterat en negativ effekt.

      Anledningen till det stora intresset för att just kunna träna upp arbetsminnet, är ju för att det är en så kritisk faktor och flaskhals i ett barns förmåga att lära sig och förstå.

      Arbetsminnets kapacitet är idag (som jag förstår det) starkt ärftligt, så om det inte går att träna upp, så kommer vi få acceptera stora individuella skillnader mellan barn, som vi helt enkelt aldrig kommer kunna göra någonting åt.

      Så jag misstänker att det i många fall också handlar om en stark (kanske undermedveten) bias, som ser och förstorar upp alla positiva signaler, för att man så gärna skulle vilja och önska att det var möjligt att träna upp arbetsminnet.

      Sensmoralen här, är (skulle jag säga) att naturen är som den är, inte som vi skulle önska eller vilja att den är, och hur otroligt viktigt det är med väl designade experiment, med randomisering, matchade aktiva kontrollgrupper, och med en tillräckligt stor statistisk kraft.

      Ed Yong skrev en väldigt bra artikel om studien i The Atlantic den 3:e Oktober,

      The Weak Evidence Behind Brain-Training Games


  6. Den som ännu inte läst Jonas Linderoths bok ”Lärarens återkomst” kan med fördel läsa denna recension:

    http://skolvarlden.se/bloggar/kornhall/linderoths-bok-vagar-oppna-pa-ladan-om-lararens-aterkomst


    • En lysande recension av Per Kornhall.

      Referesystemet som Tomas Kroksmark ljög om bör vara en garant för vetenskaplig kvalitet.

      Men när inte ens ett referesystem kan garantera forskningens kvalitet – inte ens inom naturvetenskap – då är forskningens tilltro satt på spel. Se t.ex. nedanstående två artiklar.

      http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/studier-i-rent-nonsens/

      http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=2926#.V_utCk0w_IU

      Den svenska pedagogiska forskningen har sina egna historiska problem. Nu tycks dessa problem bli alltmer invävda i de problem som beskrivs i de båda artiklarna.


    • Tillägg: Kornhalls recension är läsvärd även om man läst LInderoths bok. Inte minst gäller det hans beskrivning av Kroksmarks forskningsfusk.


      • Hej Niklas!

        Jag har nu läst Linderoths bok och tycker att den är mycket bra, mycket bättre än Kornhalls recension (som mest handlar om kroksmarks forskningsfusk).

        Det som sitter kvar i mitt minne av Linderoths bok så här någon vecka efter att ha läst boken är att han lyckas ta fram två perspektiv på lärarutbildningen, ett studentperspektiv och ett lärarperspektiv. Båda har han erfarenhet av.

        I lärarperspektivet tar han bla. fram organisatoriska och ekonomiska aspekter som påverkar kursupplägg och examinationer. Där ligger han rätt nära den kritik som t.ex. Ulf Danielsson har framfört, i ”Ett system i kris” (se länk i tidigare kommentar) mot högskolan/universitetet i stort. Dock utan det makroperspektiv som Ulf Danielsson framför.

        En annan förtjänst i Linderoths bok är att han sticker ut hakan och lanserar en ny (eller nygammal) teori i form av ett ekologiskt perspektiv.

        Men frågan är om lärarutbildning och lärare nu är i behov av nya lärteorier – när så mycket engergi fortfarande läggs på att göra upp med gamla teorier.


      • Hej igen Niklas!

        Det som gör att jag tar till mig mycket av det Linderoth skriver är som sagt att han på ett seriöst sätt försöker förstå den problematik har beskriver.

        Som sociolog älskar jag problem – om allt i samhället vore problemfritt så skulle antagligen sociologi och många andra (samhälls)vetenskapliga discipliner vara överflödig och jag skulle vara utan jobb, utan akademisk titel – men då har vi plötsligt ett problem – arbetslöshet.

        Men vad är då problemet i dagens lärarutbillding?

        Efter att under nio år lyssnat, läst och sett vad forskare, bloggare, bloggkommentatorer, studenter, HSV som sedermera blev UKÄ och många andra hävdar är problem i gårdagens och dagens lärarutbildning saknar jag alltjämnt en summering av dessa problem. Ta bara kommande utvärdering om ca 2 år där jag förra veckan fick lite ”insideinformation” – visserligen bara en provomgång där en utvärderingsmatris testas – men ändå.
        Som ett av 50-tal punkter ingick bla. att medsända personalens publiceringslistor – vilket går stick i stäv med den kritik som Johan kant har framfört om dagens lärarutbildare – att de sitter försjunkna i sina texter.

        Och här har vi min sumnmering av problemet.
        I lärarutbildning (liksom i skolan) finns det inbyggt motstridiga intressen – som oftast löses genom kompromisser vilket i sin tur riskerar att innebära att ingen blir nöjd.


      • Jag håller med om att Kornhalls text har brister som recension betraktat. Troligen har han inte tänkt sig texten som en renodlad recension, utan som ett blogginlägg där han tar upp saker som har beröringspunkter till det Linderoth skriver om. För min del var det han skriver om Kroksmark mer intressant, men det beror delvis på att jag redan hade läst Linderoths bok och därför kunde skumma igenom den del av Kornhalls text som beskriver Linderoths bok.
        När det gäller frågan fler teorier i pedagogiken så tror jag det är viktigt att hålla i minnet att teorier kan ha väldigt olika karaktär i olika vetenskaper. I ”den hårdaste vetenskapen”, fysik, finns det väldigt många teorier som är så robusta och utprövade vid det här laget att de ständigt används i normativt syfte, oftast utan att man ens reflekterar över detta. Mängder av mätmetoder, instrument och konstruktioner skulle inte existera om vi inte kunde lita på att dessa teorier i princip felfritt beskriver fenomenen de behandlar. I teoribildningen ingår också en klar bild över vilka domäner de är tillämpbara inom.
        Så är knappast fallet med teorier inom pedagogik. De har snarare karaktären att vara en hjälp för att ställa en fråga, eller fästa uppmärksamheten på något, inte att användas normativt för att föreskriva en lösning på ett problem. Tänker man så är det nog bara bra om man har en flora av teorier inom pedagogik, snarare än att en teori har en dominerande ställning.


    • Måste absolut läsa boken.
      Johan har ju påpekat att Kroksmark gjort stor skada men den skandal som beskrivs i artikeln borde avslöjas för svenska folket på bästa sändningstid.


  7. Hej

    På tal om artiklar är din i Expressen riktigt bra.
    Skolverket får en mycket rättmätig kritik.
    Det vore intressant att få din syn på generaldirektörerna Anna Ekström och Per Thullberg och deras ansvar?
    Jonas Claesson


    • Hej Jonas,

      Tack för det. Per Thullbergs ansvar är i högsta grad betydande, eftersom han inte lyckades styra upp tjänstemännen, trots att man lade ner gamla Skolverket och separera proggarna i och med Myndigheten för skolutveckling. Att tillåta så mycket obstruerande. Detsamma gäller egentligen Anna Ekström, eftersom det i slutändan var hon som godkände att Lgr 11 fick passera, trots att tjänstemännen obstruerade. Jag tror att Ekström litade för mycket på sin personal. Klart man ska ha förtroende för de man jobbar med, men det är viktigt att man inte tillåter obstruerande mot direktiv, t.ex. att Lgr 11 skulle bli tydligare men blev bara snömos. Egentligen har ingen generaldirektör lyckas styra Skolverket, så att det blev nog mission impossible för Anna Ekström som jag annars tycker är en bra person med vettiga åsikter (har hört detsamma om Per Thullberg) Det hade nog varit bra om Skolöverstyrelsens GD Erland Ringborg hade fått jobbet som GD på Skolverket redan från början. Som jag ser det nu finns det inget annat att göra än att lägga ner Skolverket. Vad ska man annars göra?


      • Hej
        Min åsikt också!
        Jag har ur ett lärarperspektiv mycket svårt att förstå tokhyllningen av Anna Ekström nu när hon har blivit ny minister. För mig är hon en del av problemet inte av lösningen.


      • Jonas,

        Det är en sak och säga bra saker och vara en sympatisk person och en annan att genomdriva en tuff hållning gentemot tjänstemännen. Att vara chef. Det är ju det de har betalt för, alltså 150 tusen eller så i månaden.


      • Jag var med om en liten episod med Anna Ekström som belyser ovanstående.
        Det var en konferens som skolverket hade för skolhuvudmän.
        Jag frågade Anna E om det verkligen var meningen att en elev som löst en matteuppgift på ett bra sätt måste kunna visa att han/hon också kan föreslå en alternativ lösning på problemet. Detta för att kunna få ett godkänt betyg i matematik.
        ”Det kan jag inte tänka mig, men vänta här så ska du få prata med en ansvarig”
        Jag såg att hon gick till en ”ansvarig” som Anna pratade med. Den tilltalade såg mycket besvärad ut och avvek.
        Anna Ekström kom tillbaks till mig och förklarade att vederbörande inte hade möjlighet att svara på min fråga.


      • Sten,

        Tjänstemän som är besvärade. Kanske hade vederbörande inget svar.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s