Det här blogginlägget handlar om att Skolverket har kommit med en skrift och en film som förtydligar när det gäller bedömningar. Mycket bra Skolverket. Sedan har professor Anders Jönsson skrivit ett blogginlägg som är mycket läsvärt och där han ifrågasätter central rättning av nationella prov och istället menar att lärare måste få en bra utbildning när det gäller bedömning.
Sedan en tid tillbaka har Skolverket arbetat med att vara lite mer tydliga än vad de tidigare varit. Fast jag tycker att Skolverkets allmänna råd, planering och genomförande av undervisning, var väldigt bra och tydliga, se Allmänna råd grundskolan. Lärare som kan denna skrift, som endast består av 47 sidor, kommer ha vunnit väldigt mycket.
För några år sedan erbjöd Skolverket en webbkurs när det gäller Lgr 11 och bedömning. En ganska bra kurs, som jag förvisso inte har klarat av helt och hållet (tidsbrist), men jag har väl genomfört en tredjedel.
I oktober kom en skrift som är ett bedömningsstöd för betygen B och D. Så här skriver Skolverket:
”Både i forskning och i bestämmelserna kring bedömning och betygssättning lyfts vikten av att eleverna förstår grunderna för bedömningen och betygssättningen. För att eleverna ska ges möjlighet att förstå vad som bedöms kan lärare till exempel konkretisera kunskapskraven på olika sätt i undervisningen. Det kan samtidigt vara svårt för eleverna att förstå konkretiserade mål eller vad som utgör grund för bedömning i början av undervisningen och det är viktigt att denna information inte hamnar i förgrunden och att undervisningen i ämnet oavsiktligt förpassas till bakgrunden.
Lärare kan även behöva förklara några huvudsakliga principer för betygssättning, till exempel att betyget ska spegla nivån på en elevs kunnande vid tiden för betygssättningen. Det är också viktigt att eleverna upplever att de bedömningar som görs fram till att betyget sätts är till för att stödja deras kunskapsutveckling.” (Sidan 8).
Skolverket har också producerat en mycket bra film om bedömning som ligger på Youtube, länk.
Sällan eller aldrig har Skolverket varit så tydliga som just nu. Det är ju mot kunskapskraven som betyg ska sättas. Inte på ett provresultat. Dessvärre är det så att Skolverket själva målade in sig i ett hörn för flera år sedan. När Lgr 11:s kursplan kom var det den mest abstrakta kursplanen någonsin. Tolkningsutrymmet var i det närmaste oändligt. Att utredare Leif Davidsson och regeringen ville ha en mer konkret kursplan dribblade tjänstemännen på Skolverket bort och nu står man där med skägget i brevlådan.
Ändå måste jag säga när det gäller ovanstående förtydligande: Bra Skolverket! Riktigt BRA!!!
En person som har kommit med ett klargörande är Anders Jönsson, professor i didaktik vid Högskolan Kristianstad. I ett blogginlägg, länk, som handlar om bedömning skriver han: ”Det krävs ingen särskilt djupsinnig analys för att inse detta själv:
- Vad är problemet? Jo, att lärare inte sätter likvärdiga betyg.
- Vad beror problemet på? Jo, två saker:
- Att kunskapskraven är utformade som de är.
- Att det är väldigt svårt att bedöma och sätta betyg, samtidigt som lärare saknar utbildning i just detta.
- Vilka av dessa orsaker till den icke-likvärdiga betygsättningen kommer att påverkas av att vi externrättar de nationella proven? Ja, just det – ingen alls. Alltså är det en pseudo-lösning. I bästa fall en värktablett.
Många fortsätter visserligen att hävda att de nationella proven SKULLE KUNNA stödja en likvärdig betygsättning, trots att det både saknas empiriska belägg och vettiga argument för denna övertygelse. Ad hoc-hypoteserna är dock många: Om det bara vore någon annan som rättade proven, då… Om det bara vore fler lätträttade uppgifter på proven, då… Om det bara vore digitala prov, då… Om det bara fanns en tydligare relation mellan provbetyg och slutbetyg, då… osv.”
Han blogginlägg avslutas med: ”Om vi verkligen vill ha en likvärdig betygsättning, så måste vi naturligtvis uppgradera vår syn på hantverket. Det måste bli viktigt. Vi måste börja undervisa/utbilda – och examinera/kvalitetssäkra – hur våra blivande och verksamma lärare behärskar detta hantverk. Vi kan inte bara lämna det åt slumpen och hoppas på att det löser sig av sig självt. I den mån lärarutbildningarna inte redan undervisar och examinerar läraryrkets hantverk (och det gäller inte enbart betygsättning), anser jag att kraven på detta borde skärpas!
Så sammantaget finns det – som jag ser det – ingen anledning att tro att extern rättning av nationella prov ska lösa våra problem med icke-likvärdig betygsättning. För att lösa ett problem, måste man angripa dess orsaker, som i det här fallet handlar om kunskapskravens utformning och – i ännu högre grad – lärarnas hantverksskicklighet i att bedöma och sätta betyg.”
Min kommentar: Grymt Anders Jönsson!!! Riktigt, riktigt bra text av en professor som vågar stå för något som jag inte upplever det pedagogiska etablissemanget står för. Jag bockar och bugar för Anders Jönsson!!! Läs hela hans blogginlägg och dela det, länk.
För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!
Johan Kants blogg 
I många avseenden delar jag den syn AJ för fram, men det finns ett problem han inte tar upp. Med ett finansieringssystem som det nuvarande finns det incitament att inflatera betygssättningen. Det skulle kanske inte göra så väldigt mycket om den inflaterades lika mycket överallt. Så är dock knappast fallet. Jag misstänker att det är denna omständighet som förespråkarna för centralrättade prov främst tänker på.
Man kan ju dock invända att lösningen på det problemet snarare borde vara att ta bort de snedvridande incitamenten. Dessutom räcker det ju inte med centralrättade prov, som AJ mycket riktigt påpekar. Man måste också binda betygen till NP.
Niklas,
Jag förstår inte vad du menar med den här meningen: ”Med ett finansieringssystem som det nuvarande finns det incitament att inflatera betygssättningen.”
Man måste väl inte binda betygen till NP utan det är NP man måste binda till betygen?
Vad jag menar är att skolpengssystemet gör att det finns incitament att ge bättre betyg än elevernas prestationer motiverar, eftersom de annars kan få för sig att byta skola. Ett annat sådant incitament är att det finns skolkoncerner där andelen F i en lärares betygssättning påverkar dennes löneutveckling.
Med den typen av snedvridande incitament kan central rättning av NP och där NP styr betygen, vara en fungerande lösning (åtminstone på en del av problemet).
I mitt tycke är det bättre att åtgärda de olämpliga incitamenten.
Niklas,
Jag upplever att det var ett stort problem för några år sedan att överbetyg lockade till sig elever. Jag hör inte den debatten lika mycket nu och dessutom har jag upplevt att det finns en annan vaksamhet hos föräldrar när det gäller skolval. Jag märker även det i min egen kommun där det förr var en otrolig rörlighet under terminerna och där elever kom tillbaka blixtsnabbt när det inte funkade på den skola som lockade med guld och gröna skogar, men inte höll löftet. Det skulle vara intressant att veta hur det verkligen förhåller sig idag – tror att det generellt blivit bättre på den fronten, även om det givetvis finns skolor och kommuner som ”slåss om elever”.
Jag tror att central rättning av NP vore en mycket dålig lösning på allt. NP kan inte täcka alla kunskapskrav och skulle NP vara betygsstyrande skulle de vara ännu mer omfattande. Vi behöver inte mer administration i skolan och vi behöver inte ha mer misstroende mot lärarkåren. Lägg ner NP och inför standardprov i Sv-Ma-En som tar max en lektion per prov. Låt proven vara utformade som standarder och ha ett konkret bedömningsstöd med elevexempel i varje rättningstillfälle. Gör om Lgr 11. Jag kanske ska skriva ett blogginlägg om detta.
Jag hoppas du har rätt. Den bild du tecknar stämmer med mina erfarenheter, men de kommer ju från en väldigt liten del av det svenska skolsystemet och har därmed inte så stort värde. Det finns tyvärr riktiga skräckexempel där skolor ger 90 % av eleverna högre kursbetyg än vad de skrivit på NP. Då är man helt ute och cyklar i betygssättningen. Jag avser här gymnasiekurser i matematik och där är de nationella proven utmärkta och en mycket bättre vägledning för betygssättningen än de helt oanvändbara betygskriterierna.
Trots det föredrar jag att rätta egna NP. Den bästa lösningen på det problemet som jag beskrev är att ågärda de felaktiga incitamenten.
Niklas,
Jag vet inte om jag har rätt, men jag är ganska uppdaterad på vad som rör sig i debatten generellt och jag kan jämföra i Haninge om vad som har hänt den senaste 10-års-perioden. Sen finns det så klart skräckexempel och givetvis tycker jag att det är beklaglig när överbetyg ges. Har en vän som berättar om grova överbetyg när han tog emot elever på gymnasiet, så visst förekommer det.
Håller med dig. Jag föredrog också att rätta NP själv, på den tiden jag ”kvackade” i svenska.
Nu misstänker jag att det kan vara lite olika i gymnasiet och grundskolan när det gäller betygsinflation och jag tror, men vet inte, att de snedvridande incitamenten har fått större negativa effekter på gymnasieskolorna.
Niklas,
Jag tror att det kan vara olika i grundskolan och gymnasiet, olika i olika delar av landet och olika även inom en kommun. Kanske till och med inom en skola. Det vore något att sätta tänderna i för en forskare.
Orsaken till att lärare inte ger likvärdiga betyg är inte begränsat till att lärare saknar utbildning i betygssättning eller kunskapskravens utformning. Det är naivt att inte inse att det finns många fler faktorer såsom; ”Jag ger ett E i matte annars kommer inte min elev in i gymnasiet”. ”Jag bättrar på betygen eftersom skolledningen ger bättre betalt till de som lyckas bäst”. ”Det är synd om min elev som kommer från socioekonomiskt svåra förhållanden så han får godkänt trots svaga resultat”. Osv, osv. Även lärare som försöker bedöma sina elever objektivt lyckas långt ifrån alltid. Anledningen till att vi använder ”double blind” tester i forskningen är för att vi människor undermedvetet önskar vissa resultat. En trevlig och skötsam elev kanske får ett bättre betyg än den stökige av fel anledning.
Visst kan bättre utbildning och tydligare kunskapskriterier förbättra likvärdigheten i betygen men varför göra det svårt för sig? Börja snarast med externt rättade nationella prov. Då är jag övertygad om att glädje- och fuskbetyg försvinner.
Hej Torsten,
Du har rätt, klart att det finns en rad orsaker som påverkar vi betygssättning, men jag tror att huvudproblemet ändå är att lärarkåren inte fått utbildning i bedömningsfrågan. Det är ungefär som om du som kommer från forskarvärlden skulle få medarbetare som inte fick grundutbildning i vetenskapsmetodik – skulle det vara bra?
Nej, när Lpo 94 infördas gick svensk skola från att vara regelstyrd till mål- och resultatstyrd, relativa betyg till kunskapsstandardbetyg och statlig till kommunal huvudman. Ett paradigmskifte utan någon som helst utbildning. Noll. Mina gamla kollegor på Jordbromalmsskolan fick en VHS-kassett där Ulf P Lundgren berättade om Lpo 94. Riksrevisionen kritiserade Skolverket hårt vid en granskning för att alla fortbildningsmiljoner låg orörda på kontot. När sedan Lgr 11 kom var den både abstrakt och otydlig. Dessutom fick lärarkåren utbildning på utformningen av Lgr 11 men inte på själva bedömningsfrågan. Lägg därtill att studenter år ut och år in lämnat lärarutbildningen utan adekvat utbildning i bedömning och betygssättning. Snarare är det så att den litteratur som läses på bedömningskurserna är en ideologiserad litteratur som bara handlar om betygsmotstånd. Inga böcker som behandlar om HUR man sätter betyg.
Så ja, jag skulle vilja påstå att lärarkåren inte har fått den bedömningsutbildning som faktiskt de har rätt till. Och ja, jag tror att det har en stor påverkan.
Betyg och bedömning ingår nu som en del under lärarutbildningen i den utbildningsvetenskapliga kärnan. Det vanliga är att det är en femveckors kurs – på vissa lärosäten och i vissa utbildningar kombineras betyg och bedömning med andra delar i den utbildingsvetenskapliga kärnan.
Dessa fem veckor kan se olika ut. På den högskola jag är på brukar ingå moment där elevetexter ska bedömas mot kriterier. Här är väl frågan om det räcker att behärska ett ämnes kriterier för att betygsätta i två eler fler ämnen? Det vill säga i vilken mån ska betygsättning betraktas som en generell lärarkunskap respektive en specifik ämneskunskap?
Dessutom behövs en triangulering mellan bedömning i en lärarutbilldning och hur lärare bedömer i praxis. Det är trots allt en skillnad att bedöma anonyma elevtexter och att bedöma texter från elever som läraren har haft under ett eller flera år. Här blir givetvis VFU-perioderna centrala – det är först då som lärarstudenterna får möjlighet att sätta sig in i hela bedömningsproblematiken – samtidigt som de själva inte har det legitimerade ansvaret att betygsätta elever.
Ett praxisproblem kan vara om betygsättning både används för att bedöma elevens kunskaper och att utvärdera lärarens undervisning. Då finns det en potentiell intressekonflikt mellan dessa två synsätt och då är det inte givet att den undervisande läraren ska ha hela ansvaret att betygsätta både eleven och sin egen undervisning.
Hej Pär,
Det är bra att använda elevtexter och bedöma. Det skapar bra möjligheter för att diskutera bedömning utifrån konkreta fall. Nu vet jag inte hur det är på din högskola men generellt sett är det ett problem att litteraturen på bedömningskurserna är motståndare till betyg – något som jag på den här bloggen lyft upp flera gånger och givit exempel på. Det blir inte så bra då.
Jag tror Anders Jönsson fullständigt feltolkar problemet med betygen. Att bedömningar blir olika etc. är naturligtvis sant och har alltid varit det (och inget tyder på att det skulle ändras i framtiden). Men, numera har allmänheten (och deras politiska representanter) tappat förtroendet för skolan och lärarna vilket leder till en ond cirkel av sjunkande resultat och sämre arbetsmiljö i skolan.
Jag tror faktiskt att central rättning av nationella prov skulle kunna hjälpa genom att ge en legitimitet åt bedömningsprocessen som saknas nu. För den enskilde läraren kan en bedömning utanför lärarens kontroll bidra till att ställa lärare och elev på samma sida i sin strävan efter att visa goda resultat.
Det är helt sant att det inte räcker med att betygssättningen fungerar bra. Elever, föräldrar, arbetsgivare, universitet och högskolor måste också gott förtroende för betygen. En fråga som AJ inte beaktar i sin text.
Hej Tomas,
Jag håller med dig i att lärare och skolan befinner sig i en ond spiral. Däremot tror jag att det är förödande att ta ifrån lärarna rätten att bli bedömningsansvariga för sina elever. Att ta ifrån dem detta. Inte bra! Snacka om ett hån mot lärarkåren. Nej, en rejäl utbildning som baske mig får kosta pengar, det är en satsning som behöver göras.
Ja, det är fel att ta ifrån lärarna bedömningsansvaret, men det är också av vikt att betygen har trovärdighet i allmänhetens ögon.
Jag delar din syn att bedömningsutbildningen har varit i stort sett obefintlig (jag fick 30 minuter) och att det krävs en rejäl satsning.
Det vore dock bra om man också hade ett stickprovsförfarande, där NP rättades externt och skolor som var generösa med rättningen och betygssättningen fick bassning av skolinspektionen.
Det sistnämnda tror jag behövs, för även om lärarna skulle få en ordentlig utbildning i bedömning och betygssättning så skulle det dröja länge innan världen utanför skolorna återfår förtroendet för betygssättningen.
Jag delar inte din uppfattning att utbildning kan lösa situationen. Tvärtom tror jag både betygssystem och läroplan har inbyggda problem som bara blir tydligare efterhand som lärarna försöker sätta sig in i regelverket och tillämpa det i praktiken.
Alltså; det är inte lärarnas utbildning som är problemet, det är regelverket.
Tomas,
Vi har helt klart olika uppfattningar om detta.
Däremot delar jag din uppfattning att läroplanen har inbyggda problem som bidrar till bedömnings- /betygsproblematiken.
Det behöver ju inte vara så att felet endera är styrdokumenten eller utbildningen, utan både och. Således kan det vara nödvändigt både med bättre utbildning, men också att se över vad som är grunden för utbildningen.
De betygskriterier som finns för matematik på gymnasiet är så undermåliga att de är oanvändbara. De nationella proven är däremot mycket bättre. De är en betydligt mer användbar måttstock än betygskriterierna.
I detta sammanhang är följande två artiklar läsvärda:
http://skolvarlden.se/artiklar/anna-ekstrom-marknaden-gor-eleverna-till-kunder
http://skolvarlden.se/artiklar/betygsgapet-sa-stor-ar-skillnaden-mellan-kommuner
Hej
Ett förslag från mig som ej befinner mig i skolans värd.
Nationella prov som rättas centralt, minskad arbetsbelastning 🙂
Redovisa resultaten som kompletterande information i betygen.
Problem löst
Nja, så enkelt är det inte.
Hej igen
Kanske inte…
Om du i ett anställningsbeslut har möjligheten att se provresultaten – skulle du avstå?
Provresultaten är förhoppningsvis proportionella mot kunskapen som skolan ska förmedla, kombinerat med den viktiga egenskapen att prestera under press
I denna korta artikel tas det upp något som är intressant angående de nationella provens effekt på betygsinflationen:
https://ekonomistas.se/2009/09/26/nationella-prov-hjalper/
Hej Johan
Du hävdar ständigt att de rättsosäkra betygen i nuvarande betygssystem beror på att lärarna inte fått utbildning i att sätta betyg. Det stämmer inte! Läs senaste skolvärlden som presenterar statistik på glädjebetygen i matematik. Där avslöjas två problem, dels att man i helt oacceptabel omfattning sätter högre betyg än resultaten i de nationella proven och dels att det är fler flickor som gynnas. I engelska, där resultaten är höga på NP, förekommer inte fenomenet. Där finns snarare en dragning åt lägre betyg, framförallt för pojkar. Dessutom får elever i klasser med höga resultat på NP inte högre betyg i samma omfattning. En rättsvidrig orättvisa som inte har med utbildning för lärarna att göra.
Till vad hjälp är standardprov på max en timme? Vad menar du med standarder? Elevexempel i stor omfattning finns till dagens NP. Positivt i skolvärldens artikel är att allt fler inser att man inte kan ha ett betygssystem fritt svävande utan kalibrering. Med gedigna ämneskunskaper är det lätt att mäta och bedöma kunskaper i problemämnet matematik, men skalan för betygsättning måste vara gemensam för hela landet och den kan inte definieras i kunskapskrav. Därför måste, precis som Anna Ekström säger, betygen knytas hårdare till NP. Enligt min mening borde man snegla på hur man i PISA och TIMSS konstruerar sina kunskapstest. De har relativa system, men det behöver man inte anamma fullt ut. Fördelen med de systemen är att man kan jämföra resultat över tid och på så sätt få bukt med betygsinflationen.
Anders Jönsson tycks inte vara medveten om vilken typ av rättsosäkra betyg som sätts. Det handlar inte om slumpmässiga betyg, ömsom låga ömsom höga, utan systematiskt höga betyg för att kompensera för dålig undervisning. Varför förekommer inte fenomenet i engelska där resultatet i NP är högt? Är lärarna så mycket bättre på att sätta betyg i engelska? Bristande ämneskunskaper hos lärarna innebär troligen att de även har brister när det gäller att mäta och bedöma elevernas kunskaper eftersom den förmågan är ämnesdidaktisk, men glädjebetygen har andra yttre orsaker.
Anders Jönsson skriver ”Det är svårt att bedöma. Och det finns över 100 års forskning som stödjer detta påstående! Oavsett tillgång till tydliga kriterier, så är överensstämmelsen ofta låg både mellan olika lärare och mellan samma lärare vid olika tillfällen”. Detta påstående talar i högsta grad för att man måste kalibrera betygen mot en gemensam referens (NP).
Anders Jönsson skriver vidare ”enda sättet för de nationella proven att ge en likvärdig betygsättning är om de STYR betygsättningen, dvs. att provbetyg = slutbetyg, i kombination med att proven består helt av lätträttade uppgifter. Men under sådana omständigheter får vi också mer eller mindre räkna med att proven ersätter styrdokumenten som utgångspunkt för undervisningen och att dagens fokus på komplexa förmågor därmed ersätts med fokus på isolerade kunskapsfragment. Fast det kanske är ett pris som anses värt att betala för en likvärdig betygsättning”? Detta stämmer inte med verkligheten. Ta matematik som exempel eftersom man i det ämnet sätter mest glädjebetyg. De nationella proven håller mycket hög kvalitet (framförallt i gymnasiet), de är lätträttade och täcker väl in det centrala innehållet. Dessutom mäter de, precis som det ska vara, kunskaperna vid kursens slut. Man behöver heller inte gå så långt att betyg = resultat NP utan kan, precis som i det relativa systemet, kräva motivering vid för stor avvikelse från NP. Sneglar man dessutom på PISA och TIMSS (se ovan) och modifierar NP så kan det bli ännu bättre.
Före det relativa betygssystemet hade vi ett system liknande dagens, men där kunskapskraven satt i väggarna efter decennier med samma system. Nya lärare skolades in av äldre och rutinerade kollegor, d.v.s. kompetensen fanns inom lärarkåren. För att säkra likvärdigheten hade man avslutande nationella prov i form av realskrivningar och studentskrivningar och för att ytterligare försäkra sig avslutades studentexamen med muntliga tentamina. Samma sak gällde i det relativa systemet. Vilka andra än rutinerade lärare har gedigna kunskaper och lång erfarenhet av att sätta betyg. Även idag borde det finnas kompetens inom lärarkåren så att yngre lärare kan handledas. Vi har haft ett målrelaterat system i mer än 20 år. Hur har lärarkåren kunnat undvika att lära sig hur betygssystemet ska fungera? Att mäta och bedöma elevernas kunskaper är ett självklart innehåll i ämnesdidaktiken och det ska varje lärare ha med sig från lärarutbildningen. Vad som återstår är att koppla bedömningen till kunskapskraven för att sätta betygen. Under förutsättning att lärarna kan mäta och bedöma elevernas kunskaper borde här med hjälp av nationella prov och sambedömning ha vuxit fram kompetens i att sätta betyg.
Du skriver ”Det är ju mot kunskapskraven som betyg ska sättas. Inte på ett provresultat”. Det är sant att kunskapskraven ska användas, men det är ju provresultat som är utgångspunkten för att sätta betyg eftersom det är där eleven visar sina kunskaper. Om man inte betygsätter provresultatet från ett NP, hur räknar men då in det i slutbetyget? På något sätt måste väl alla provresultat bedömas! Det viktigaste i hela processen i att sätta betyg är, enligt min mening, provkonstruktionen. Mäter vi inte elevernas kunskaper på rätt sätt kan vi inte sätta betyg! Därför är det oroande att man, i andan av pedagogisk planering, formativ bedömning och synligt lärande, använder förmågor och kunskapskrav vid provkonstruktion. Det är samma typ av fel som den baklängespedagogik man använder när undervisningen planeras efter de förmågor och kunskaper som ska falla ut som ett resultat av undervisningen. Provkonstruktion och undervisning måste ta utgångspunkt i centralt innehåll och ämnets natur.
Mycket bra frågor för de som vill ha betyg som är målrelaterade. Alltså; om betygen är målrelaterade och kriterierna klara så behövs naturligtvis ingen kalibrering. Varje elev betygssätts ju utifrån målen och graden av måluppfyllelse och betyget är oberoende av vad andra elever presterar.
Men, tjugo års experimenterande borde räcka för att begrava idén om de perfekta målrelaterade betygen. Det är dags att inse att vi alltid bedöms och gör bedömningar utifrån förväntningar på utfall och att den enskilde lärarens bedömning alltid bygger på jämförelser med aktuella eller tidigare elever eller tänkta modeller (typelever).
Ett i mina ögon avgörande problem (avgörande som i ”dags att ge upp galenskapen”) med målrelaterade betyg är att allt måste testas, därför krockar målrelaterade betyg med skolans övergripande uppdrag att bevara och utveckla elevernas vilja att lära. I det gamla systemet för betyg på gymnasiet (A, a, AB etc.) som var målrelaterat i teorin utvecklades med tiden en praxis grundad på lång erfarenhet som förmedlades mellan generationer av lärare, i realiteten ett relativt betygssystem med censorer som kontrollanter.
Relativa betyg förutsätter bara att ett representativt urval av målen mäts i test och lämnar den kvalitativa bedömningen till lärarna.
Jag tycker det är dags att gå tillbaka till relativa betyg med nationella prov som kalibrerar betygsskalan, gärna med användning av modern teknik.
Ett utmärkt inlägg Hans-Gunnar.
Jag kan bara fylla i följande:
Gnället på de nationella proven är i alla fall till del helt missvisande. Som redan nämnts är de nationella proven för Ma på gymnasiet väldigt bra. Lärarna ger mycket positiva omdömen om dem och de tar rimligt med tid att rätta. Jag vill mena att de inte kräver någon extra tid alls. En vettig lärare i matematik skulle annars se sig tvungen att göra ett eget slutprov på (med allt arbete det innebär) och därefter rätta det. Det hade inte sparat arbete. Därför blir jag arg varje gång jag ser någon skribent klaga på de nationella proven. Det kan mycket väl vara så att det finns NP för vissa ämnen och åldrar som är undermåliga, men dra då inte alla NP över en kam!
Jag har sagt det tidigare, men upprepar: NP för Ma-kurser på gymnasiet är mycket bättre än de närmast löjeväckande dåliga betygskriterierna. Skolverket borde omgående avskaffa betygskriterier för Ma på gymnasiet och i stället säga att det är NP som är måttstocken.
I grund och botten handlar det om att tanken med betygskriterer bygger på en svajig grund, nämligen att man på ett adekvat sätt, i en kortfattad text, ska kunna beskriva kunskapsutveckling. Orsaken till detta är att, möjligen med undantag av det allra mest basala, utvecklas kunskap och förmågor inte på ett sådant sätt att den kan beskrivas av distinkta steg, vilket är vad språket förmår beskriva. I stället är elevernas utveckling gradvis, längs en kontinuerlig skala och just det är texter som bygger på naturliga språk väldigt dåliga på att hantera.
Hej Hans-Gunnar,
Det var många frågor i en och samma kommentar. Nästan som ett blogginlägg du har skrivit. Du och jag har aldrig haft samma åsikter när det gäller bedömning och betygsättning, vilket innebär att jag inte ens orkar gå i svaromål med dig. Jag kan bara konstatera att vi har helt olika åsikter om detta.
Johan
Inlägget blev långt, men huvudbudskapet är enkelt att avläsa. Betygsättningen måste knytas till de nationella proven. Lärarna har förverkat sitt förtroende genom att i två decennier ha äventyrat elevernas framtid med orättvis betygsättning. Politikerna och pedagogiska etablissemanget bär ett tungt ansvar för att ha urholkat lärarnas ämneskunskaper och för att ha skapat en lärarutbildning som inte längre intresserar de bästa studenterna. Det har dels inneburit sämre förmåga att mäta och bedöma elevernas kunskaper och dels till sämre resultat på de nationella proven och därmed drivit på glädjebetyg som kompensation för dålig undervisning.
Hans-Gunnar,
Ja, ansvariga politiker och tjänstemän har ett stort ansvar som ingen verkar ta. Det kommer ständigt ut en massa åtgärder som inte hjälper, antingen beror det på att de som bestämmer har så dåligt underlag på grund av ideologiskt arbete från tjänstemän. Eller också på grund av att politiker och tjänstemän på riktigt inte vet hur det konkret fungerar i skolan – man har ingen anknytning. Givetvis har det pedagogiska etablissemanget ett så stort ansvar i detta att det nästan är oöverskådligt och inom denna grupp kommer ingen erkänna detta.
Det finns några problem med att koppla betygssättning till NP. För det första är proven generellt sätt av dålig kvalitet. Kan man ta fram prov som har en kunskapsstandard som är gångbar i jämförelse med kunskapskraven skulle kopplingen vara görlig. För det andra anser jag att det ändå behöver vara så att yrkesgruppen lärare behöver få chansen att lära sig att kollektivt göra bedömningar och sätta betyg – inte privatisera detta utövande. Det innebär att arbetsgivaren behöver sätta av tid för lärarna. För om lärarkåren ska få tillbaka sin status så behöver bedömning vara en del av kårens utövande, oavsett om det har gått många år. Finns det andra kårer som klarar av att bedöma, t.ex. läkare, bilprovare och jurister, så borde väl lärarkåren fixa det också. Men då kan inte lärarutbildningen jobba mot fattade riksdagsbeslut och heller inte utbilda betygsmotståndare.
När det gäller de nationella provens kvalitet så anser jag som sagt att den är mycket hög för matematikproven på gymnasiet. Kursproven i fysik är också tämligen bra, men jag har fler invändningar mot dem än mot matematikproven. Klagomålen riktade mot NP verkar i stor utsträckning komma från dem som undervisar på grundskola och oftast i andra ämnen än dem som jag nämnde.
Det är då värt att framhålla att matte- och fysikproven har funnits länge, åtminstone sedan början av 1970-talet. Det har därför funnits en lång tradition att luta sig tillbaka på när det gäller provkonstruktion i dessa ämnen och vad gäller det grundläggande är förändringarna måttliga fram till våra dagar.
Däremot misstänker jag att de institutioner som fått uppgiften att skapa prov för yngre åldrar inte har denna tradition att vila på. De blir då mer beroende av att stödja sig på (de undermåliga) betygskriterierna.
Matteproven för gymnasiet uppvisar däremot en väldigt diffus koppling till betygskriterierna, men mer hänsyn till det centrala innehållet. Det ser jag som en styrka.
Utbildning i bedömning är väl i och för sig bra om det behövs. Jag tycker dock att det viktigaste alltid förbises, tiden. Om en lärare ges ca 100 timmar per kurs/ämne i sin tjänstefördelning till för och efterarbete, är det då lämpligt att konstruera nationella prov som tar en timme per elev att rätta?
Det innebär ca 70 timmar kvar till all annan bedömning, rättning och utveckling av undervisning. Jag tror att den bedömningshysteri som för närvarande härjar i skolan håller på att knäcka vår skola ytterligare. Betydligt enklare metoder för bedömning än dagens skulle ge lärarna betydligt mycket mer tid till att utveckla undervisning samtidigt som det skulle vara samma elever som skulle få de höga respektive låga betygen.
Kan aldrig svensk skola lära sig att fokusera på det som är viktigast, undervisningen?
Vad var det som gjorde att bedömning blev så ofantligt viktigt?
Det är ju inte rimligt att NP tar 30 timmar i anspråk utöver all den insats som lärarens övriga bedömning kräver.
Hur lång tid som krävs för ett NP torde dock variera. Jag har nog aldrig lagt 60 minuter på en elevs prov, utan väsentligt mindre. Ska jag rätta kursproven för en grupp med 30 elever så är nog 12 timmar mer rimligt. Men man måste också tänka på att dessa 12 timmar skulle ju inte försvinna om NP försvann. Då skulle jag ju gå miste om viktigt betygsunderlag, som jag i stället måste skaffa på annat sätt, vilket skulle ta minst lika mycket tid i anspråk.
En sällan diskuterad aspekt på lärarutbildningen är att om man får bra utbildning i betygssättning och bedömning kan man både göra bedömningar av högre kvalitet OCH spara tid i sitt arbete. Den som är skicklig i bedömning vet vad som är viktigt att kolla och vad som är mindre viktigt och är dessutom snabbare på att göra bedömningsarbetet.
Här är två läsvärda länkar om glädjebetyg:
http://www.dagensarena.se/innehall/har-fick-100-procent-av-eleverna-hogre-betyg/
http://www.sydsvenskan.se/2016-10-27/har-ar-gymnasierna-i-skane-som-ger-hogst-betyg