h1

Professor Carlgren har ordet

19 november 2016

 

Det här blogginlägget handlar om hur Ingrid Carlgren, professor i pedagogik, skriver artiklar och blogginlägg som tydligt visar att hon är överkuku i det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE). Det är rörigt och obegripligt det Ingrid Carlgren skriver och i denna text är det tydligt att hon är ideologiserad av John Dewey.

Ibland kommer texter till mig på de mest osannolika sätt. Via en länk på Facebook fick jag tag i ett blogginlägg som Ingrid Carlgren gjorde för ett år sedan på Skola och Samhälle (SOS). SOS startades 2010 av Olle Holmberg, före detta chef för lärarutbildningen i Malmö, Ingrid Carlgren, professor i pedagogik i Stockholm, Sven-Eric Liedman, professor i idéhistoria i Göteborg, Jan Thavenius, professor i litteraturvetenskap i Lund och Solweig Eklund, tidigare vice ordförande i Lärarförbundet. Idag drivs SOS av Olle Holmberg och Sten Svensson, tidigare chefredaktör för Lärarnas tidning.

Vilket gäng! Större samling av proggare under ett och samma ”tak” går knappast att hitta. Oj, excuse – proggare: ”Progressiv pedagogik, pedagogisk riktning som växte fram i USA och Europa runt sekelskiftet 1900” (Pedagogisk uppslagsbok 1996). Man menar att vägen till demokrati är viktigare än målen i skolan, det vill säga att elevdemokrati är viktigare än att eleverna lär sig några kunskaper. Husguden för proggarna är John Dewey, vars Learning by doing är den stora ledstjärnan (Demokrati och utbildning 1916). Detta har inneburit att proggarna anser att det är processen som är viktig och att eleverna själva ska göra jobbet t.ex. med att söka kunskaper.” Demokrati är viktigare än kunskaper.

dewey

Överkukun inom den proggiga pedagogiken i Stockholm är Ingrid Carlgren, som under sin tid som rektor på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) såg till att de som förordade lärarledd undervisning blev tillrättavisade och i bästa fall utfrysta (därmed lämnade i fred). Kanske blev det heller inte så mycket i lönekuverten för de hade ju fel ideologi. Att hävda att prov och betyg, rätt hanterat, skulle kunna ha positiva effekter var som att svära i kyrkan. Att försöka hålla rätt på vilka elever på individnivå som av olika anledningar inte hängde med och hjälpa dem med bättre förklaringar var inte heller ok. Texten Carlgren skrev för ett år sedan heter ”Tänk om…(den nya kunskapsskolan inte är en kunskapsskola)”, länk. Den publicerades 12/11-15 och hamnade hos mig för några dagar sedan. I den här texten visar Carlgren verkligen var hon står. Så här skriver hon:
”Kunskapens vägar är omvägar – brukar Sven-Eric Liedman säga. Vad händer med kunskapen om utrymmet för omvägarna krymper och genvägarna görs till huvudvägar? Genvägar som inte ger vare sig tid eller utrymme för några omvägar där kunskaper kan utvecklas.”

Min kommentar: Vilken jävla filosofi! Antingen kan man väl eller också kan man väl inte. Lärarledd undervisning handlar om att läraren hjälper eleverna att nå de kunskaper som krävs för varje ämnesområde läraren går igenom. Det innebär att begrepp som nativitet, densitet, växlingskurs med mera måste sättas in i ett sammanhang som eleverna många gånger inte har någon referens till. Detsamma gäller väl rymden eller stenåldern i årskurs 2? Vadå huvudvägar och omväg? Verkar vara återvändsgata i huvudet på både Liedman och Carlgren.

Carlgren fortsätter längre ner i stycket: ”Istället för fördjupade studier av ett geografiskt område ägnar sig lärare och elever åt att diskutera hur eleverna kan utveckla sina resonemang om sambanden mellan naturförhållanden och utvecklingen av näringslivet. Enligt kunskapskraven är det nämligen elevens sätt att resonera som ska bedömas. Fokus är på frågan om vad det innebär att kunna och hur eleven kan visa upp det snarare än på det kunskapen gäller. Istället för att arbeta med olika uppgifter och därigenom erövra kunskaper erbjuds eleverna så att säga en genväg som innebär att de får öva på att visa upp det kunnande de skulle haft om de inte tagit genvägen utan istället snurrat runt på omvägarna. De lär sig att uttrycka sig som om de hade djupa och verkliga kunskaper men i verkligheten är kunskaperna ofta mycket ytliga.”

Min kommentar: Hallå! Lärde sig Ingrid Carlgren någonting av samarbetet med Ference Marton? Uppenbarligen inte – läs inlärning och omvärldsuppfattning, länk. Det ena utesluter inte det andra. För att kunna utveckla sina resonemang måste eleven ha grundläggande faktakunskaper. Annars går det inte att resonera utan då blir det bara rundsnack om ingenting. Kanske lurar eleven någon lärare med det men knappast en hel lärarkår. Nej de verkliga och djupa kunskaperna bygger på faktakunskap och att man utifrån dem kan dra slutsatser, resonera och jämföra kunskaper. Utan grundläggande faktakunskaper – inget resonemang. Detta slog Martongruppen fast redan 1977.

Så fortsätter professorn: ”Tänk om det är så att våra läro- och kursplaner är dysfunktionella och att lärarna är ålagda att följa kursplaner på ett sätt som står i strid med det professionella didaktiska uppdraget; att hjälpa andra människor att själva utveckla kunskaper.”

Min kommentar: Att kursplanen är dysfunktionell? Det kan du hoppa upp och sätta din sista potatis på att de är. Men inte på det sätt som du menar. De är för abstrakta och saknar progression, de är alldeles för platta. Men å andra sidan är det ju din polare Vivi Lindberg som har varit med och tagit fram kursplanernas utformning. Och fel blev det. Grymt fel!

Avslutningsvis skriver Ingrid Carlgren:

”Tänk om kunskapskraven inte fanns.

 Då kanske det skulle finnas utrymme igen för kunskapens nödvändiga omvägar. Lärare och elever skulle kunna ägna sig åt kunskaper och ett utforskande som går på djupet. Skolverket skulle inte kunna fortsätta rekommendera att undervisningen struktureras i förhållande till kunskapskraven och skolorna och lärarna behövde inte ständigt ringa till Skolverket för att fråga vad som menas och vad de förväntas göra. Skolinspektionen skulle kunna sluta leta efter om kunskapskraven syns i klassrummet. Alla de resurser (och skattemedel) som nu går till alla sorters lyft och utvärderingar skulle kunna användas till att stärka lärarprofessionen – på riktigt.”

Min kommentar: ”I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut, jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut. Jag drömde om en jättesal där statsmän satt i rad. Så skrev de på ett konvolut och reste sig och sa. Det finns inga soldater mer det finns inga gevär och ingen känner längre till ordet militär”.

Eller tänk om alla människor kunde få precis vad de ville utan att behöva göra något. Om du ville ha en bil av valfri modell så fick du det. Eller ett hus eller en resa. Och mat – fri tillgång till mat, förnödenheter och underhållning. Ja, ett sådant samhälle ska vi har!

För tänk om vi inte hade några krav, vare sig i skolan eller i samhället. Alla fick göra vad de ville och bli vad de ville. Kreativiteten skulle flöda och vi skulle alla bli lyckliga. Trots att vi bor uppe i norra Europa, i ett svinkallt land som heter Sverige. Men vi fick ju total frihet.

En sak är märklig. När jag skrivit klart detta blogginlägg får jag, helt utan att någon vet om att jag skriver detta, en länk till en helt ny artikel på SOS – skriven av Ingrid Carlgren. Och från i år. Är det inte konstigt? Artikeln heter Undervisning och läroplanernas janusansikte och är publicerad 6 oktober 2016, se länk. Dessvärre är denna artikel snömos och totalt förvirrande. Att Ingrid Carlgren kan vara professor i pedagogik är en illustration över hur illa det är ställt med pedagogikämnet i Sverige idag. En passage är intressant, Carlgren skriver: ”I den förra läroplanen (1994) kom spänningen till uttryck mellan mål att sträva mot, som skulle styra undervisningen, och mål att uppnå, som var knutna till bedömning och betyg. Till skillnad mot mål att sträva mot omfattande mål att uppnå formuleringar av vad det var eleverna skulle kunna. I 2011 års kursplan finns spänning istället mellan syftestextens långsiktiga mål i form av ämnesspecifika förmågor som eleverna förväntas utveckla och kunskapskrav som grund för bedömning och betyg.”

Min kommentar: Exakt vad jag har påstått hela tiden, förmågorna är de gamla mål att sträva mot. Men Leif Davidsson uttryckte ju att det inte skulle vara dubbla mål. Så genom att döpa om det till förmågor så lyckades tjänstemännen på Skolverket, med behjälpligt stöd av Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) att driva igenom dubbla mål igen. Regeringen och Jan Björklund dribblades bort och var på läktaren och köpte korv. PIE fick igenom en total obstruktion kring ”Den nya tydliga läroplanen”.

Lärarprofessionen skulle stärkas på riktigt menar professorn i pedagogik. Men låt mig påminna dig som läser att det var Ingrid Carlgren och alla hennes PIE-kompisar som sänkte svensk skola i förstaläget. Det var hon som systematiskt motarbetade Lpo 94 och som såg till att LHS inte lärde ut bedömning och resultatuppföljning, ett rött skynke för fru Överkuku. Och nu har hon och alla andra PIE-anhängare mage att komma med förslag på lösning. Fy fan säger jag. Har Ingrid Carlgren aldrig någonsin kommit på idén att konfrontera någon av sina hypoteser mot emperi. Ingrid Carlgren och ett gäng andra borde en gång för alla bli avstängda från all form av påverkan på svensk skola. Forever!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

 

 

 

Annonser

15 kommentarer

  1. Liedman var tydligen aktuell på skolforum för en tid sedan. Jag läste denna artikel

    http://www.skolforum.com/aktuellt/kunskap-ger-barnet-frihet

    och frapperades över den förvridna verklighetsbeskrivningen och hur märkliga resonemang Liedman förde. Tyvärr ingick en bok av Liedman i kurslitteraturen på Allmänt utbildningsområde och det var en riktigt dålig bok. Därför blev jag inte förvånad över det som skrivs i artikeln, men det är ju sorgligt att han kolporterar sådant.

    I flera citat du ger ovan så verkar Liedman ha varit en inspirationskälla till Carlgren och därmed haft inflytande på lärarutbildningen. Mycket beklagligt.


    • Det är som Liedman påpekar skillnad på utbildning och bildning, vad han inte vill acceptera är att båda delarna är kulturfenomen som kräver att de unga tar del av de vuxnas kunskaper och värderingar. Detta kräver ordning och arbetsro i skolan oavsett vilken kunskapssyn man har.


  2. Det genomgående problemet är att postmodernism tagit över inom pedagogiken. Hänvisning till auktoriteter väger tyngre än forskningsresultat, t.ex. i fråga om Dewey som jag (efter att ha läst några av hans böcker, dock långt ifrån alla) anser missbrukas när man försöker motivera en skola av Mats Ekholms modell (Mats Ekholm deklarerade, när han tillträdde sin post som chef för Skolverket ”Vi har nu gått från den gamla iden att skolan skall vara ett ställe där barn samlas kring vuxna och tar del av deras kunskaper. Skolan är en plats där tid och rum är ordnat åt de unga för att de ska kunna fullfölja sina idéer. Vi har avskaffat kunskapsskolan”. (Lärarnas tidning nr.13/99).)
    Lästips: http://www.physics.nyu.edu/faculty/sokal/dawkins.html


  3. Hej igen Johan

    Jag håller med om att de som driver ”skola och samhälle” är ett koncentrat av det pedagogiska etablissemanget. Jag håller också med om att Ingrid Carlgren oftast har synpunkter som är typiska för de som starkt bidragit till förfallet i skolan.

    De två artiklar (framförallt den senaste) du kritiserar är enligt min mening ett undantag från Carlgrens sedvanliga progressiva idéer. Hennes huvudbudskap är en kritik av den baklängespedagogik som användes i samband med pedagogisk planering, formativ bedömning och synligt lärande. Baklängespedagogik innebär t.ex. att undervisningen i matematik inte planeras efter matematikens logiska uppbyggnad och det centrala innehållet utan efter de förmågor och kunskaper som undervisningen förväntas mynna ut i. Förmågomatriserna styr valet av provuppgifter och det leder till att kunskaperna inte mäts på rätt sätt. Detta är ett jätteproblem i framförallt matematik.

    Med artikeln i okt. 2016 utmanar Ingrid Carlgren bl.a. skolforskare som Christian Lundahl, Ali Klapp och Anders Jönsson. De bär ett stort ansvar för den spridning och omfattning av formativ bedömning som pågår. Jag citerar Carlgren (okt 2016): ”Baklängespedagogiken får som konsekvens att undervisningens innehåll förändras. När kunskapskraven blir utgångspunkt för och innehåll i undervisningen får eleverna sitt eget kunnande som mål istället för det kunnandet gäller. Eleverna blir inriktade mot att visa sitt kunnande genom att visa upp tecken på kunnandet. Istället för att i undervisningen tala om en dikt ägnar man sig åt hur man ska tala om en dikt”. Vidare ”Jämfört med baklängespedagogiken är framlängespedagogiken mer komplicerad – den kräver såväl kunskaper om de specifika kunnanden som eleverna ska utveckla som kunskaper om hur undervisningen kan utformas för att möjliggöra detta. Det är ju därför det behövs en profession som har tillgång till särskilda kunskaper om detta”. Vidare ”Just nu pågår i många av landets kommuner olika projekt för att få lärare att ägna sig åt formativ bedömning och s.k. ”bedömning för lärande”. Genom att dagens kursplaner innehåller explicita formuleringar av kunskapskrav att knyta bedömningen till är risken stor att den formativa bedömningen knyts till dessa. Lärarna uppmanas att göra bedömningsmatriser i förhållande till olika innehållsliga områden och kommunicera dem till eleverna. Istället för undervisning utvecklas en slags kontinuerlig bedömningspraktik inriktad mot att lära eleverna se ut och bete sig som om de kan”.

    Enligt min mening är det ytterst förvirrande för eleverna att inleda en kurs med att diskutera kunskapskrav för olika betyg. Planering och genomförande av undervisningen måste utgå från centralt innehåll och ämnets karaktär – inget annat. Däremot ska eleverna löpande, när de förstår, få exempel på uppgifter på olika betygsnivå. Eftersom Ingrid Carlgren är humanist och jag naturvetare så formulerar vi oss på olika sätt, men i detta fall är vi överens. Hennes exempel med en dikt är talande. Jag tycker även att det hon skriver talar för att hon inte avvisar lärarledd undervisning. Hon inser kanske att det gått för långt!


    • Hans-Gunnar,

      Enligt min mening är det ytterst nödvändigt för eleverna att inleda en kurs med att diskutera kunskapskravet för olika betyg. Det är bra att veta vart man ska.

      Och tänk om kunskapskraven inte fanns.


      • Om det är ytterst nödvändigt för eleverna att inleda en kurs med att diskutera kunskapskravet för olika betyg så undrar jag hur det kommer sig att jag kunnat genomföra åtskilliga kurser utan att göra detta.
        Å andra sidan vill jag inte påstå att det är onödigt i alla lägen att ha en sådan diskussion. Det kan mycket väl vara så att det passar i vissa kurser, ämnen och åldrar, men inte i andra. Återigen tror jag att man alldeles för ofta underskattar diversiteten i skolan. Det är stora skillnader i förutsättningar för undervisningen, beroende på vilket ämne det gäller, hur gamla eleverna är, hur studiemotiverade de är och mycket annat. God undervisning är sådan som är väl anpassad till de aktuella förutsättningarna.


      • Niklas,

        Du har helt rätt, allt beror på var man befinner sig i utbildningssystemet. Hans-Gunnar och jag har olika referensramar tror jag. För mig som lärare i en mångkulturell miljö där upp emot 94% av eleverna hade en annan kulturell bakgrund och där många inte hade förutsättningarna för att lära sig teoretiska ämnen (NO- och SO-ämnena) på grund av att de läste så dåligt behövdes det kommuniceras vad det var eleverna skulle kunna. Före, under och efter ett arbetsområde. På detta sätt ser det ut i många områden runt om i Sverige.

        Sen håller jag med dig om att i God undervisning anpassar läraren detta efter förutsättningarna.Som du säger, t.ex. ålder, sociokulturell bakgrund och så vidare.


  4. Här är även jag helt med Hans-Gunnar. Förutsatt att du tolkar Ingrid Carlgren som hon själv avser, kanske är din tolkning ytterst välvillig men möjlig. Hursomhelst är dina slutrader i kommentaren på kornet. Ingen kunskap utan kunskap skulle det kunna formuleras. Eller snarare Inget fördjupat kunnande utan stabila grunder.

    Vad gäller sk formativ bedömning är det märkligt hur vi inom skolvärlden överöses med modenycker och modeord. ”Matriser” som exempel på det föra och ”formativ bedömning” som exempel på det senare. Haussen för formativ bedömning grundar sig sannolikt i att det ännu anses fult att bedöma (och betygssätta) kunskaper; samtidigt är formativ bedömning det som den goda läraren alltid ägnat och ägnar sig åt, nämligen uppmuntrande kritik under arbetets gång.

    En annan följd av aversionen mot att dedöma kunskaper till förmån för någon slags förmågor är det fluffigt formulerade kunskapskraven för betyg. Det gör enkelt och snabbt betygsättningen till en tolkningsfråga och betygskraven drunknar i relativiserande ordmassor. Jämför med kraven i ämnet idrott (”Idrott och hälsa”) där ett krav är att eleven skall kunna simma 200 meter. Läraren kan inte ge ett godkänt betyg E – man ska ju nu kunna vikta brister mot suveräna kunskaper i andra delar – med tillägget ”Uppnår nästan förmågan att simma 200 meter – sjönk efter 175”).


  5. Johan

    Skolverket skriver ”Det kan samtidigt vara svårt för eleverna att förstå konkretiserade mål eller vad som utgör grund för bedömning i början av undervisningen och det är viktigt att denna information inte hamnar i förgrunden och att undervisningen i ämnet oavsiktligt förpassas till bakgrunden”. Det är precis detta jag menar med att i matematik och naturvetenskap är det omöjligt att diskutera kunskapskrav i början av en kurs. Jag håller med Niklas i att det mesta i undervisningen påverkas av ämne, nivå, elevgrupp etc. I matematik och naturvetenskap är det dock så, oberoende av elevgrupp och nivå, att många nya begrepp och sammanhang är så abstrakta att om de tas upp i början av en kurs så förstår eleverna ingenting och det riskerar att ge dem dåligt självförtroende. Däremot är det mycket annat när det gäller bedömning och betygsättning som bör diskuteras i början av en kurs. Konkretisering av kunskapskraven med exempel ska självklart ges löpande under kursens gång – när eleverna förstår.


    • När ämnesplanerna för Gy 11 började gälla så försökte jag att inleda matematikkurserna med att gå igenom kunskapskraven, men ganska snart insåg jag det meningslösa i det. Precis som du skriver Hans-Gunnar, är begreppen så abstrakta att eleverna inte har en aning om vad de står för när kursen börjar. De har helt enkelt inte, när kursen börjar, förutsättningarna att förstå vad de ska förstå när kursen är klar.
      När jag förra hösten satte ihop det första provet i Ma 4 insåg jag att ingen i den gruppen skulle ha klarat att få en enda poäng på detta prov, om de fått det första dagen på kursen. De skulle helt enkelt inte ha förstått någon av frågorna. Det hör till saken att denna grupp var extremt duktig i matematik och faktiskt nådde det högsta resultatet på NP i Ma 4 som finns i skolverkets databas, men inte ens dessa elever hade kunnat ta till sig en beskrivning av kursmålen förrän långt in i kursen.

      Över huvud taget är det nog sällan som oförmåga att förstå kursmålen begränsar eleverna i gymnasiets matematikkurser. Betydlig vanligare är att kraven på förståelse av abstrakta begrepp, problemlösning, stringenta resonemang, konstruktion och tolkning av matematiska modeller och liknande är mycket höga. Jag menar att de är betydligt högre än i flertalet andra ämnen. Antagligen är det också vanligt att eleverna inte förstår vad de ska ha matten till och att de därmed tappar i motivation, men boten mot det är inte kursmål och betygskriterier, utan en lärare som kan åskådliggöra matematikens många tillämpning.

      Min misstanke (som grundas på samtal med många elever) är att i flera andra ämnen har de svårare att veta vad som krävs för de olika betygsstegen och det kan då mycket väl vara en god sak att läraren så tidigt som möjligt klargör detta. Dessutom är många andra ämnen (tack och lov får man väl säga) mer jordnära än matematik och de ligger närmare ett vardagligt tänkande.


  6. Utmärkt bra sammanfattat Niklas, och det du skriver gäller också såväl i andra stadier som ämnen. Man kan sammanfatta det bakvända med två klassiska citat. Dels Ingemar Stenmarks ”De´ e´int´nån idé å förklar´ för den som int´ begrip” dels Björn Borgs kongeniala ”Det är enkelt när man kan det.”
    Lösning: gör kunskapskraven förståeliga! (Nu är de inte ens läsbara)


  7. Jag får inte ihop att elever/studenter före en kurs ska ha klart för sig vad de ska kunna efter kursens slut med Marton m.fl. ”Inlärning och omvärldsuppfattning” och deras syn på inlärning:

    ”Vi ser inlärning i första hand som en aktivitet hos oss själva varigenom våra uppfattningar av företeelser och händelser i vår omvärld förändras” (s. 12).

    Dvs. kunskapskrav handlar om vad elever/studenter ska kunna och att de ska veta detta före en kurs, medan inlärning handlar om att elevers/studenters uppfattningar förändras under en kurs.. Hur kan elevers/studenters uppfattningar förändras under en kurs om de redan vid kursstart ska veta vad deras uppfattningar ska förändras till?

    Är inte kunskapskraven i första hand ett hjälpmedel för lärarprofessionen?


    • I huvudsak håller jag med dig, men tänker att det även finns undervisningssituationer där man kan förmedla kunskapskraven på förhand. Ett exempel är att man ska kunna simma ett visst antal meter för godkänt betyg i Idrott och Hälsa. Det är ett mål som är lätt att förstå även för den som inte gått kursen, eftersom det bygger på vardagskunskap.
      I kurser med mer abstrakt innehåll torde det vara svårare att ta till sig mål. Till exempel är det svårt för någon som ännu inte kan något om differentialekvationer att förstå vad det innebär att hen ska kunna teckna differentialekvationer, med begynnelsevillkor och randvillkor, från problemsituationer och därefter lösa dem.


    • Det är väl mer så att i de abstrakta kurserna så kan man efter varje genomgånget teoriavsnitt ge exempel på hur en uppgift på E, C respektive A-nivå kan se ut. Flera av läromedlen försöker ju också att göra detta genom att gradera sina uppgifter.


      • Ja, det fungerar bättre.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s