h1

Förändra betygssystemet?

15 januari 2017

Det här blogginlägget handlar om ett debattinlägg skrivet av Christian Lundahl och Magnus Hultén. De har ett förslag om hur betygssystemet skulle kunna göras om. Ett intressant förslag. Det mest spännande är att dessa två, som tidigare varit tydliga betygsmotståndare, nu lägger ett konstruktivt förslag som inte har med traditionell ideologisk hållning att göra (typ PIE – Pedagogiska Ideologisk Etablissemanget).

I torsdagens (12/1-17) Dagens Nyheter (DN) skriver Christian Lundahl och Magnus Hultén ett debattinlägg som har rubriken ”Skolans betygssystem saknar vetenskaplig grund”, se länk. Huruvida artikelförfattarna har satt rubriken vet jag inte. Säker inte. Jag blir väldigt förvånad när jag läser artikeln. Det är ett riktigt bra inlägg i skoldebatten. Jag vet inte ens om jag någonsin har gett Christian Lundahl positiv cred, snarare är det väl så att jag har bombat honom med icke så smickrande superlativ.

Vad är det som är så bra då? Jo för det första konstaterar man att det inte finns något betygssystem som bygger på vetenskaplig grund. Tidigare retorik har handlat om att det inte finns någon vetenskaplig grund som säger att betyg är bra. I vetenskapsrådets namn har Lundahl konstaterat att det inte finns något som säger att betyg är bra eller dåligt, se länk. Nu konstaterar man detsamma om de 16 betygssystem som man tittat på. En del forskningsrapporter från olika system och olika länder kommer fram till olika saker. Intressant läge.

Däremot är jag inte så säker på att Lundahl och Hultén har rätt i att det bara är de högpresterande eleverna som vinner på tidiga betyg. Vilken forskning säger så? Att lågpresterande elever skulle förlora på tidiga betyg säger mina 9 år som betygssättande lärare emot. Snarare var det tvärt om bra att visa upp betyg för de lågpresterande och därefter jobba mot att lyfta eleverna. Men det är kanske här kritiken kommer från Lundahl och Hultén, att skolan konstaterar att eleverna har underkända betyg och sedan stannar det vid det. Om betyg bara är ett konstaterande. Ja då är det helt rätt av Lundahl och Hultén att konstatera att de lågpresterande eleverna är förlorare. Men det handlar inte om betygen i sig utan om hur skolan som organisation tar tag i underkända elever.

Jag ska Christian Lundahls och Magnus Hulténs punkter i tur och ordning:

  1. Fokusera på progressionen i elevers kunskapsutveckling snarare än måluppfyllelse i de lägre åldrarna.

Min kommentar: Exakt! Det är helt och hållet min mening att läraren hela tiden ska fokusera på elevernas progression (även på högstadiet) och återkoppla till eleverna och deras föräldrar. Klart vi ska hå koll på mål och måluppfyllelse, men på lågstadiet är det själva kunskapsprogressionen som är det viktiga. Att steg för steg hålla koll på elevernas kunskapsutveckling så att ingen hamnar på efterkälken. Vi snackar ju formativ bedömning av kunskaperna, summativ bedömning ska vi också ägna oss åt, men det är mindre viktigt i kommunikationen med elever och föräldrar på lågstadiet. Jag tycker för övrigt inte att man ska höja betygsåldern till år 7 men ej heller sänka den till år 4. Låt ålder för betyg vara som det är idag.

 

  1. Inför fler betygssteg för underkända kunskaper.
    Min kommentar: Jag delar inte denna åsikt. Visst, det är nog ingen katastrof att ha flera underkända betygssteg – typ F+ och F-. Men jag vet faktiskt inte vad det skulle vara bra för. Om man vid betygssättning F i stället jobbar med att fokusera på progressionen (punkt 1) och ger kontinuerlig återkoppling till eleverna är det nog betydlig bättre.Om beslutsfattare ändå köper förslaget och vill införa två steg av underkända betyg anser jag inte att det är katastrof, se punkt 4.

 

  1. Ge lärare ett större mandat att göra en holistisk bedömning.
    Min kommentar: Helt rätt. Här handlar det om att lärare gör kunskapsomdömen om vad de vet om elevernas kunskaper och stämmer av dem i ett holistiskt tänkande. Givetvis utifrån kursplanens kunskapskrav utgår jag från. Ingen avcheckningslista utan bedömning.

 

  1. Överväg att göra provbetygen i de nationella proven till examensbetyg som viktas i förhållande till lärarnas betyg (som i till exempel Holland).
    Min kommentar: Nja, då måste kvaliteten på de nationella proven höjas några hundra procent. En del nationella prov (NP) är direkt usla på uppgiftnivå och andra på kunskapsnivå. En del NP ligger på en alldeles för låg kunskapsnivå. Så jag vet inte hur det skulle gå till. Men hittar man ett vettigt system är jag inte främmande för att ompröva mina tankar. Exempelvis kan man ju låta konstruktörerna av PISA göra provkonstruktionerna.

 

  1. Slutligen, gör skalan femgradig.
    Min kommentar: Ändra betygssystemet igen? Ja kanske är förslaget från Christian Lundahl och Magnus Hultén inte så tokigt. Det där med att inte ha en bokstav eller siffra köper jag inte. Det blir flummigt med ”Mycket bristfälliga kunskaper i ämnet”. Det blir liksom som ett omdöme i stället för ett betyg som får en klang av myndighetsutövande och tas på stort allvar av elever och föräldrar. Detta har jag lång personlig erfarenhet av, att ett betyg slår ett skriftligt omdöme med hästlängder när det gäller hur allvarligt man tar på dokumentet, trots att det skriftliga omdömet kan vara väl som preciserande när det gäller elevernas kunskaper (eller bristande kunskaper). Däremot tycker jag att den politiska halvmesyren som betygen B och D har inneburit skulle kunna ersättas av en femgradig skala. Återta t.ex. det gamla Socialdemokratiska förslaget med MVG, VG, G, ÄIG (Ännu icke godkänd) och EG (Ej godkänd). Nej, G och endast två överbetyg blir bra. Dock tror jag nog inte att det finns en majoritet för detta förslag, men jag anser nog att det skulle vara bra för lärarkåren och skolan.

 

Som ni märker är jag inte helt överens med Lundahl och Hultén i allt de skriver, ändå ett fall framåt.. I sista stycket på artikeln skriver de: ”Det finns alltid en en viss motsättning mellan lärares autonomi i bedömningsarbetet och frågan om likvärdighet. Frågan knyter an till hur man ser på lärares professionalitet. Ska lärare bli säkrare i sina bedömningar genom att själva definiera progressionen i elevernas kunnande, jag då får vi nog sluta kontrollera och kritisera lärare för att bedömningen inte är likvärdiga. I stället bör de ges mandat och resurser för att själva hitta den likvärdiga bedömningen. ”
Min kommentar: Bra! Riktigt bra. Och lite chockerande för mig.

Tillägg till orginalblogginlägget:

Angående rubriken på DN-artikeln: ”Skolans betygssystem saknar vetenskaplig grund”, så är den okunnig eller tossig. Kanske är rubriken satt av en redaktör på DN. Betyg är inte en vetenskaplig fråga utan en politisk.

Politiker väljer vilken typ av system landets betygssystem skall bygga på, t.ex. normrelaterat eller kriterierelaterat.

Om politikerna bestämmer sig för ett normrelaterat (t ex relativa betyg 1 – 5), då kan systemet hanteras med forskningstraditionen ”Mätmodell” för en vetenskaplig hantering av det systemet. Eller så struntar man i den aktuella forskningen.

Om politikerna istället väljer ett kriterierrelaterat betygssystem, då kan systemet hanteras med ”Kunskapsstandard modell” för en vetenskaplig hantering av systemet.

Om man inte vill vara serielös (vetenskaplig) struntar man i den etablerade forskningen på området eller så försöker man i sin okunnighet hantera det med den nu irrelevanta forskningstraditionen mätmodell.

Men svensk pedagogisk forskning, som bland annat Christian Lundahl har varit med och drivit har ju hävdat att forskningen säger att betyg inte är bra för barns inlärning och så har man hänvisat till Butler 88, en studie som visat sig vara helt irrelevant för svensk skola. Så utifrån detta så har det pedagogiska ideologiska etablissemanget (PIE) undergrävt den vetenskapliga grunden.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

Advertisements

10 kommentarer

  1. Jag läste också artikeln och tänkte att nu har nog ändå idén om betyg blivit så cementerad att det mer handlar om hur de ska utformas än något annat.
    Självklart är inte betygssystem idag utformade på vetenskaplig grund. Hur skulle det vara möjligt utan en mycket mer detaljerad kunskap än den betygsforskningen nått fram till idag?

    När det gäller dina punkter tänker jag på följande vis:

    1. Ja, i låga åldrar är det klart vettigt att fokusera på progression. Jag ser det som något vi kan göra i åk 1-5. Behåll betyg från åk 6.

    2. Jag undrar också vad vitsen med flera IG-steg är. För mig som undervisar i matematik på gymnasiet framstår redan nu gränsen mellan F och E som så låg att det knappt går att mäta kunskaperna inom F-spannet. Vad ska nivåerna representera?
    Tänker man så här:
    Sämsta sortens F: eleven kommer inte till lektionerna.
    Mellannivån av F: eleven kommer oftast, men gör inget
    Högsta nivån av F: eleven kommer oftast, anstränger sig lite grand, men når ändå inte upp till E

    3. Tanken att elevens sämsta prestation ska trumfa alla andra är märklig och jag delar uppfattningen att läraren ska kunna väga samman styrkor och svagheter.

    4. Kvaliteten på NP i Ma för Gy är mycket hög och de fungerar utmärkt. Varför inte göra en sådan lösning där vi har bra prov. dessutom är det i Ma-kurserna på gymnasiet som avvikelsen mellan kursbetyg och provbetyg är störst (vilket är extremt märkligt med tanke på att proven är heltäckande, välkonstruerade och holistiska). Låt andra kurser/ämnen/stadier följa samma lösning när tillräckligt bra prov finns. Vi måste bort från synen på NP som en monolit. Det är stora skillnader mellan dem.

    5. Åtminstone på gymnasiet skulle jag gärna se flera steg uppåt i betygsskalan. Att få högsta betyg ska vara näst intill omöjligt för så gott som alla elever. Det kunde gärna få finnas tre steg över dagens högsta betyg.
    Det finns flera skäl till detta. Gymnasiebetygen används till ansökan för högskoleutbildningar och rent krasst är det så att ett genomsnitt av dagens modell är dåligt för åtminstone vissa utbildningar. Jag skulle gärna se att lärosäten eller olika grupper av utbildningar fick vikta betyg på olika sätt. Poängen med det är att de kunskaper som är mest användbara kommer att prioriteras, men om det är få betygssteg som skiljer högpresterande elever inom ett ämne så blir det tokigt.
    Ett annat skäl är att jag vill få bort tanken att sträva efter högsta betyg i alla kurser. Det ska i praktiken vara omöjligt. Elever mår dåligt när de får ett B någonstans, vilket saboterar deras möjligheter att få 20,0. Jag tror vi skulle kunna minska betygshetsen om elever inte såg A som det enda rimliga.


    • Apropå att dagens betygsystem inte bygger på vetenskaplig grund – det bör påpekas att Lundahl & Hultén hänvisar till en rapport där de har undersökt 16 länders/provinsers betygystem, t.ex. Sverige, Finland, Sydkorea, Shanghai och Alberta. De menar att i inget av dessa länder tycks betygsystemet vila på vetenskaplig grund.

      Om inte desa länder/provinser, varav flera ligger i topp i PISA, har lyckats att grunda ett betygsystem vetenskapligt – vad krävs då för att ett betygsystem ska ha vetenskaplig grund?

      Är det önskvärt att ett betygsystem ska ha en vetenskaplig grund?

      Om ett betygsystem inte ska grundas vetenskapligt – vad ska det då grundas på?


      • Jag tror det mest realistiska alternativet är att bygga vidare på det vi har idag och göra förändringar i mindre steg, som vi kan försöka följa upp effekterna av.
        Som jag skrivit tidigare ser jag det som kontraproduktivt att reducera antalet betygssteg i den del av skalan som klassas som godkänd.


  2. Jag vill fokusera på punkt 1.
    ”Progression snarare än måluppfyllelse.”
    Jag anser att det inte finns något stadie där det är lättare att sätta upp mål och där målen är viktigare än på låg- och mellanstadiet.
    Det gäller dock inte alla ämnen. För mina kära kommunikationsämnen, läsning, skrivning och aritmetik måste målen vara utomordentligt viktiga. Det får inte vara så att elever som har svårt i dessa ämnen får träna mindre eftersom de tycker att det är jobbigt. Fokusera hellre på delmål som leder till Progression. Låt dem arbeta i ofta förekommande korta arbetspass men vi får aldrig nöja oss med en mållös progression i dessa ämnen. Om andra ämnen blir lidande på detta är ingen stor förlust eftersom dessa lättare kan inhämtas i senare årskurser om kommunikationsämnena funkar. Jag tror att det är det du menar Johan, men jag anser att för den lågstadielärare som vill fortsätta att försöka ge barnen en massa fina förmågor kan en sådan formulering vara förödande för just barnens progression.


  3. Jag var lika förvånad som du Johan. Det som förvånade mig var dels det du tar upp Johan: att Lundahl har ett konstruktivt förhållningssätt och inte kontraproduktivt obstruerande till fenomenet betyg.

    Däremot håller jag med Sten om att vi även i de lägre åren måste hålla fokus på måluppnåelsen kopplat till den uttalade kunskapsrätten/kunskapsstandarden. En individrelaterad bedömning riskerar att eleven bedöms ha en jättefin kunskapsutveckling, i relation till sina förutsättningar, utan att ändå kunna hänga med i undervisningen och utan att klara åldersadekvata arbetsuppgifter. Tänker att det redan idag ska fokuseras på individens utveckling och inte enbart göras summativa bedömningar. Möjligtvis med undantag för slutbetygen i åk nio, om vi talar grundskola. Knaset med kursbetyg i gymnasiet går jag inte in på i denna tråd.

    Vad gäller punkten tre så håller jag däremot inte med dig Johan vad gäller grundskolan. Kursbetygen på gymnasiet bygger på ett feltänk och skall ändras så de bygger på en syn på kunskap som kunskap som kumulativ. Problemet är att det går inte att överlåta mer makt till den enskilde läraren då vi vet att vi har friskolekoncerner som fördelar lönepott mellan skolor och mellan lärare utifrån satta betyg. Jag har själv erfarenhet av det och då vi på KSAB i Kista vägrade följa VD Anders Hultins direktiv om att höja betygen oavsett uppvisade elevresultat blev det många samtal/mycket kritik och minst höjda löner i koncernen. Det går inte att kombinera en (klokt) stor frihet för den enskilde läraren med betyg som viktig konkurrensfaktor. Det ska mycket till för att stå upp mot direktiv från överordnade, inte minst när det också direkt påverkar ens lön.

    Vad gäller punkten fem kan vi inte ånyo införa ett nytt betygsystem för att Lundahl med flera obstruerat genomförandet av det befintliga. Jag ser inga problem i att alla i vissa klasser och skolor siktar på A och att allt annat är ett misslyckande. Det blir mer en samhällsdebatt kan jag tycka. Jag har under åren sett många välutbildade föräldrar som har höga krav och förväntningar på sina barn men där många inte tar sig tid att stötta i detta. Vi ser ju att barn i kulturer med en stöttande, om än krävande föräldrar lyckas bättre. Men då tror man inte skolan skall lösa allt, och man tror heller inte att det finns några gratis luncher eller genvägar till de riktigt höga betygen utan ser dem som resultatet av hårt arbete. Man kanske inte kan både rida, dansa och spela basket och hinna nå det högsta betyget utan tvingas prioritera? Föräldern kanske inte hinner göra karriär och gumma och yoga och ”mindfullnessa ” och enbart likt Carl Bildt tillbringa (kort) ”kvalitetstid” med sitt/sina barn? En utförligare diskussion jag vet och koppling mer till dina tankar Sten än dina Johan


    • Jag tolkar följande fem steg:

      Mycket bristfälliga kunskaper i ämnet”
      ”Otillräckliga kunskaper i ämnet”
      ”Goda kunskaper i ämnet” (ange kriterier)
      ”Mycket goda kunskaper i ämnet” (ange kriterier)
      ”Utmärkta kunskaper i ämnet”.

      som att de två första är underkända och därefter följer tre godkända steg. Det fungerade inte särskilt bra före 2011, eftersom det var alltför lätt att få MVG. Det blev då viktigare för en elev att ha MVG i flera ämnen än att satsa extra hårt i det ämne som eleven redan presterade bra i, vilket är synd. De teoretiska gymnasieprogrammen borde inriktas mer mot djup och mindre bredd än idag.

      Det är inte bara föräldrar som sätter press på sina barn att få maximala betyg. Det är många elever själva som gör det, mot föräldrarnas inrådan. Dessutom är det en helt rationell reaktion på en önskan om att komma in på en eftertraktad universitetsutbildning.

      Det är också en fördel om betygen kan användas för att följa progression och det fungerar dåligt om stegen är för få. Jag ser egentligen ingen nackdel med fler betygssteg.


  4. Hej alla,
    Jag har haft lite för mycket att göra det senaste månaderna (som tidigare meddelats), så därför inte så mycket kommentarer på bloggen och för övrigt inte så mycket bloggande heller. Här kommer samlade kommentarer på era kommentarer:

    Niklas Z 15/1: Fråga 2 – vet faktiskt inte heller vitsen med fler F-betyg. Kanske för att differentiera och tala om hur långt från E eleven ligger. När det gäller närvaro så ska det inte påverka betyget eftersom vi inte sätter betyg på närvaro eller uppförande. Fråga 3 – håller med dig, galet. Fråga 4 – NP måste hålla kvalitet om det ska komma ifråga. Jag har vid mängder av tillfällen visat upp konkreta exempel på hur illa NP är utformade, så jag misströstar tyvärr här. Fråga 5 – Jag är tveksam. Förstår din poäng men undrar om lärarkåren klarar av fler betygssteg.

    Peter 15/1: Du är mer skeptisk än jag – eller? Ja visst kan man tycka att Christian Lundahl har förbrukat sitt kapital när det gäller betygsfrågan. Han har systematiskt motarbetat, baktalat och förvanskat kring betyg och betygsfrågor. Redan i första ledet. Och han har motarbetat införandet av kunskapsbetyg och reformen. Kanske borde han diskas redan från början. Kanske borde jag ha skrivit att varför ska vi lyssna på Lundahl? Att tro att han skulle blivit nyfrälst eller gjort en kovändning är både absurt och löjeväckande – så klart att han är samma gamla betygsmotståndare som han alltid varit. Kanske skulle jag ha gjort som PIE alltid gör – tigit ihjäl förslaget.

    Pär 17/1: Om betygssystemet inte bygger på vetenskap men eleverna ändå ligger på kunskapstopp inom PISA kanske forskarna skulle titta på det lands skola som ligger i topp för att vetenskapligt se vad de gör för att nå dit.

    Jag lämnade några kommentarer okommenterade därför att de byggde på tidigare kommentarer och var del i en diskussion som inte handlade om artikeln, men där det fördes resonemang fram och tillbaka. Det är gott nog. Bloggen handlar ju om att diskutera. Men jag ser att det är problem att man inte diskuterar innehållet i själva artikeln i första ledet, utan bara tycker. Var diskussionen sedan hamnar är ju en annan sak.


    • Angående din punkt 6: Jag har ju förstått av dina och många andras kommentarer kring NP att flera av dem har brister. Samtidigt tänker jag att om det finns sådana brister så undrar jag hur det är ställt med bedömningskunskaperna ute bland personalen i klassrummen. Om man misslyckats med att skapa bra NP och det vore så att man visste mycket väl hur man utformar lämpliga uppgifter så måste det röra sig om ett monumentalt misslyckande. När det gäller NP för Ma på gymnasiet så är de utformade till stor del utgående från synpunkter från lärarna.
      När det gäller min punkt 5 så förstår jag att det nog kan vara knepigt för lärarkåren att hantera. Jag ser ju att på min skola används ofta en relativt liten del av betygsskalan (förutom några undantag) i många ämnen. En ökning av antalet steg måste föregås av en ordentlig utbildning, samt ett bra stödmaterial till lärarna. Annars är det bättre att låta bli. Men att ha färre steg (bland de godkända eleverna) som jag får intrycket att Lundahl m fl föreslår är förkastligt.

      Angående din punkt 8: Helt rätt. Dessutom handlar det om att se hur långt vetenskapen kommit inom olika frågor. När man utformar en protonstråleaccelerator för cancerterapi så finns det en solid och i princip heltäckande vetenskaplig teori att konstruera maskinen ifrån. Det finns också en god vetenskaplig kunskap om cancer. Pedagogik är inte en lika utvecklad vetenskap, i betydelsen att den nått en närmast heltäckande förklaringsmodell för hur undervisning, lärande, skolväsende, osv påverkas av betyg. Vi kan i dagsläget bara räkna med att vetenskapen bidrar med några delar, i bästa fall. Så Lundahl m fl slår in öppna dörrar när de skriver att betygssystemen runt om i världen inte vilar på vetenskaplig grund. Självklart är det så eftersom den vetenskapliga grunden är alldeles för ofullständig.


  5. Angående rubriken på DN-artikeln: ”Skolans betygssystem saknar vetenskaplig grund”, så är den okunnig eller tossig. Kanske är rubriken satt av en redaktör på DN. Betyg är inte en vetenskaplig fråga utan en politisk.

    Politiker väljer vilken typ av system landets betygssystem skall bygga på, t.ex. normrelaterat eller kriterierelaterat.

    Om politikerna bestämmer sig för ett normrelaterat (t ex relativa betyg 1 – 5), då kan systemet hanteras med forskningstraditionen ”Mätmodell” för en vetenskaplig hantering av det systemet. Eller så struntar man i den aktuella forskningen.

    Om politikerna istället väljer ett kriterierrelaterat betygssystem, då kan systemet hanteras med ”Kunskapsstandard modell” för en vetenskaplig hantering av systemet.

    Om man inte vill vara serielös (vetenskaplig) struntar man i den etablerade forskningen på området eller så försöker man i sin okunnighet hantera det med den nu irrelevanta forskningstraditionen mätmodell.

    Men svensk pedagogisk forskning, som bland annat Christian Lundahl har varit med och drivit har ju hävdat att forskningen säger att betyg inte är bra för barns inlärning och så har man hänvisat till Butler 88, en studie som visat sig vara helt irrelevant för svensk skola. Så utifrån detta så har det pedagogiska ideologiska etablissemanget (PIE) undergrävt den vetenskapliga grunden.


  6. Positivt att ni närmare er varandra 🙂



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s