h1

Gästbloggare Niklas: SKL:s argument för att behålla makten över skolan

03 april 2017

Det har blogginlägget är skrivet av en gästbloggare som heter Niklas Z. Han är gymnasielärare matematik och fysik. Blogginlägget handlar om hur Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) i en debattartikel i Svenska Dagbladet försöker argumentera för att ha fortsatt makt över den svenska skolan. Trots att man under 25 års tid lyckats montera ner den svenska skolans status. Det är till stor del SKL som har sett till att lärare har tappat i både lön och status genom att inte värna om läraryrket – göra det till ett kommunalt yrke som vilket som helst samt att pressa ner lönerna. Niklas Z bemöter debattartikeln genom att klä av argument efter argument.

Sedan kommunaliseringen för drygt 25 år sedan har Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) (samt i form av dess föregångare Kommunförbundet) haft en avsevärd påverkan på svensk skola och dess utveckling. Efter hand har allt fler utredningar och andra studier ifrågasatt det lämpliga i denna styrning av svensk skola. Till dem hör OECD, Leif Lewins utredning och den nyligen framlagda ESO-utredningen av Per Molander, se 2017_1-Dags-för-omprövning

Det är rimligt att förvänta sig argument som talar för dagens kommunala styre av skolan, ifall detta skall behållas. Jag har dessvärre inte kunnat hitta några övertygande argument för detta, eller argument som pekar på de positiva konsekvenserna av 25 års kommunalt styre av svensk skola.

Den 30 mars publicerades en debattartikel i Svenska Dagbladet av SKL:s ordförande Lena Micko (S), samt Anders Knape (M), Kenneth Nilsson (S) och Cecilia Brinck (M) också från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), se länk eller från SKL:s hemsida, länk.

I artikeln gör författarna ett försök att argumentera för fortsatt kommunal drift av grund- och gymnasieskolor, helst med färre statliga styrningar än vad fallet är idag. Tyvärr lider artikeln av så stora brister i argumentationen, att man frestas dra slutsatsen att det helt enkelt inte finns några tunga argument för fortsatt kommunalt styre av skolor. Bristerna är så många att det är nödvändigt att analysera debattartikeln stycke för stycke.

Författarna inleder med följande: ”Kraften i skolan kommer inifrån – från elevers motivation, lärarnas undervisning och rektorernas ledarskap. Det är det nära och dagliga förbättringsarbetet som gör skillnad. Här finns också den kommunala skolans styrkor: flexibiliteten, kunskapen om lokala behov och engagemanget för eleverna. Men inom kort väntar alltså statliga förslag som tar en helt annan riktning.”

Det är lätt att instämma i de två första meningarna. Däremot kan den tredje meningen starkt ifrågasättas. Vad har de för belägg för att engagemanget för eleverna blir större med kommunal huvudman? Man kan misstänka att engagemanget för eleverna framför allt gynnas av lärare som trivs med sitt arbete, men SKL har inte stärkt lärarprofessionen, utan tvärtom försvagat den och gjort förändringar som fått lärarna att trivas sämre. Det är inte statliga reformer och styrning som minskat lärarnas trivsel i första hand, eftersom den statliga styrningen varit osedvanligt svag under hela perioden 1990-2010, då lärarnas arbetsvillkor försämrades. Artikelförfattarna borde ha styrkt påståendet om att engagemanget för eleverna är en styrka med den kommunala skolan (underförstått till skillnad mot en statlig). Nu saknas detta och man får misstänka att det bara är en floskel.

Likaså är det svårt att se att flexibiliteten skulle vara stor i den kommunala skolan. Den flexibilitet som är viktig gäller behandlingen av den enskilda eleven. På vilket sätt har den gynnats av att skolan är kommunal? Tills detta belagts på ett vederhäftigt sätt är det inget annat än ett tomt påstående.

I princip skulle man kunna tänka sig att kommunerna har kunskap om lokala behov, men frågan är hur relevant det är. För mig som undervisar elever som valt högskoleförberedande program på en kommunal gymnasieskola i en av Sveriges universitetsstäder framstår den tanken som märklig. Målet med undervisningen är att eleverna ska bli väl förberedda för högskolestudier vid alla svenska universitet, samt vid utländska universitet. Jag ska inte skräddarsy undervisningen till det förvisso ärevördiga universitet som geografiskt ligger i kommunen. Det här är inget specialfall, utan i grunden har eleverna samma behov i hela landet. Faktum är att man kan driva argumentationen åt andra hållet. Med tanke på att väldigt många elever utbildar sig i en kommun och sedan flyttar till en annan bör utbildningen inte vara kommunspecifik. Det är inte kommunernas lokala behov, utan elevernas behov som är viktiga, något som vi återkommer till längre ner.

I det följande stycket tar författarna upp det stora antalet skolreformer i Sverige jämfört med Finland, men det är per se inget argument för en kommunal skola, snarare tvärtom. En av orsakerna till de många reformerna är att kommunerna inte skött skolan väl. Staten har inte genomfört reformer som saboterar välfungerande verksamhet, utan försökt rätta till brister som kommunerna inte tagit sitt ansvar för.

Det fjärde och femte stycket lyder ”Även om syftet med olika reformer och bidrag är gott, är de i praktiken något som försvårar planering och skapar osäkerhet om förutsättningarna för skolornas verksamhet. Svensk skola behöver istället en tydlig ordning där kommunerna genom sina lokalt förankrade medarbetare kan driva den utveckling som är bäst lämpad för deras skolor utifrån att de bäst känner sina skolor, elever och deras utmaningar. De vet vad som bör prioriteras. Staten har inte den kunskapen, och kommer aldrig att få den.

Svensk skola behöver en ordning där professionen driver skolutveckling och det är inte den centrala kommunledningen. Det är de lokala lärarna på skolorna. Deras handlingsfrihet är det centrala, men kommunerna har inte visat sig bättre på att ge lärarna handlingsfrihet. Det här sätter också fingret på vad som är relevant decentralisering. Decentralisering kan ses i flera dimensioner, t ex geografisk och i så måtto kan kommunalt huvudmannaskap ses som decentralisering jämfört med statligt. Det finns emellertid andra dimensioner och den kanske mest relevanta rör makt, befogenheter och ansvar i organisationen. I denna bemärkelse handlar god decentralisering främst om att lärarna ges större inflytande, framför allt över sitt eget arbete. Artikelförfattarna lägger inte fram något som tyder på att detta gynnas av kommunala huvudmän. Om historien är en vägledning finns det ingen anledning att tro att så skulle vara fallet.

Återigen dyker frågan om lokala behov upp. Skolan har egentligen inte lokala behov och kommunernas behov är inte något som skolorna ska anpassas till. Såväl grundskola som gymnasieskola har nationella mål. Däremot kan de lokala förutsättningarna skilja sig åt, t ex i form av socioekonomiska faktorer. Dessa skillnader är emellertid stora mellan kommuner och därför är det av vikt att staten har ansvar för de ekonomiska förutsättningarna. Kommunerna har inte visat sig lämpade att göra socioekonomiska anpassningar hittills.

Det sjätte stycket lyder ”Studier både från Sverige och OECD visar att det är arbetet med eleven och undervisningen i fokus som är avgörande. För att nå framgång behöver varje skola och kommun frihet att styra verksamheten utifrån sina specifika behov. Vi måste nu på allvar lyssna på forskningen: skolutveckling sker i klassrummet – inte i riksdagen.

Detta stycke är närmast parodiskt. Visserligen är det lätt att instämma i att det är lärarnas arbete, med elever och undervisning i fokus, som är det viktiga. Vidare bör man på allvar lyssna på den forskning som håller god kvalitet och den pekar mycket riktigt på att skolutveckling sker i klassrummet. Att avsluta med att skolutveckling inte sker i riksdagen gränsar, i detta sammanhang, till absurda. Visserligen är det sant, men riksdagen bör i detta fall jämföras med kommunhuset och där sker inte heller någon skolutveckling. Artikelförfattarna borde ha framfört belägg för att det kommunala huvudmannaskapet ger mer frihet och bättre förutsättningar för lärarna att utveckla undervisningen. Hittills har 25 års erfarenhet pekat på motsatsen. Artikelförfattarnas hopp från studierna till den slutsats de landar i är närmast hårresande. Belägg saknas helt.

Artikelförfattarna fortsätter med ”Ge förtroende till lärarna att vara lärare, skolledare att vara skolledare och lokala förtroendevalda att ta ansvar för skolan. Låt dem tillsammans – utifrån nationella mål och lokala behov – forma skolan och undervisningen till bästa nytta för varje enskild elev. Såväl elever och lärare som skolan i stort behöver arbetsro från nya reformer och förslag som rycker sönder planering och undervisning.

Det här är närmast att betrakta som en dimridå. Det är utmärkt om man låter lärare vara lärare, men frågan är om någon organisation motverkat lärarnas arbete mer än SKL. Dessutom finns det inget som talar för att en framtida utveckling mot att låta lärarna vara lärare gynnas av fortsatt kommunalt huvudmannaskap. Det som står i stycket är helt enkelt inte ett argument för den linje som artikelförfattarna driver.

Man kan också starkt ifrågasätta argumentet om arbetsro. Det är inte självklart på något vis att lärarnas dagliga arbete i klassrummen störs av en övergång från kommunalt till statligt huvudmannaskap. Säkerligen påverkas den existerande administrationen på kommunal nivå i avsevärd grad, men det är inget som behöver få påtagliga negativa effekter på lärarnas arbete. Så länge lönen betalas ut så klarar lärarna sitt uppdrag utan den centrala administrationen.

Det åttonde stycket lyder ”I landets kommuner pågår – ofta i det tysta – ett dagligt arbete för att utveckla skolan. Lärare lär av varandra, skolledare utvecklar sitt ledarskap, kommunpolitiker och skolchefer samverkar nära med skolans profession. Många skolor och kommuner samarbetar över kommungränserna.

Ja, det stämmer, men att lärare lär av varandra är inte något som beror på det kommunala huvudmannaskapet. Lärare lärde av varandra före kommunaliseringen och de kommer att göra det även om det kommunala huvudmannaskapet upphör. Under mina åtta år på nuvarande arbetsplats har inte ett enda kommunalt initiativ gynnat utvecklingen av undervisningen, men det går att peka på flera statliga åtgärder som haft positiv effekt. De kommunöverskridande samarbeten jag deltagit i har tillkommit helt utan inblandning av kommunen.

Min erfarenhet är naturligtvis bara ett enstaka exempel, som man inte ska dra för stora växlar på, men den illustrerar att förekomsten av utvecklingsarbete, kollegialt lärande och så vidare inte behöver vara huvudmannens förtjänst. Man kan misstänka att i skolans värld är det rent av trots huvudmannen, inte tack vare. Det är emellertid SKL som framställer utvecklingsarbetet som ett argument för fortsatt kommunalt huvudmannaskap. Då vilar det på SKL att belägga att kommunalt huvudmannaskap är bättre på denna punkt än alternativen. Sådant belägg har inte lagts fram. Att, som SKL gör i detta fall, bara påstå att kommunerna har utvecklingsarbete som en av sina styrkor duger inte.

I sitt nionde stycke skriver de ”Med sin lokala kännedom och närhet till det omgivande samhället har den kommunala skolan många fördelar. Den kan samverka med socialtjänst, näringsliv och föreningsliv. Tillsammans kan kommunpolitiker, förvaltning, skolledare och lärare följa upp elevernas resultat och planera för skolans utveckling och fördela resurser utifrån behov. Dessutom kan föräldrar och elever enkelt vända sig till sin kommun för synpunkter, eller för att ställa ansvariga till svars.

Den svenska skolans brister handlar inte om att samverkan med socialtjänst, näringsliv och föreningsliv är för dålig, annat än möjligen i ringa omfattning. Skolans brister är främst att för många elever inte lär sig läsa och skriva tillräckligt väl samt att för många elever har för dåliga kunskaper i elementär matematik. Inget av detta torde ha särskilt mycket med socialtjänst, näringsliv och föreningsliv att göra. En annan stor brist är att alltför få elever når riktigt goda kunskaper i exempelvis matematik och naturvetenskap, men inte heller på detta område kan man förvänta sig att socialtjänst, näringsliv och föreningsliv bidrar väsentligt.

Det är inte heller någon självklarhet att ett statligt huvudmannaskap skulle vara okunnigt om socialtjänst, näringsliv och föreningsliv. Författarna verkar tro att statligt huvudmannaskap innebär att några få personer sitter i Stockholm och drar i alla trådar. Så måste inte en statlig myndighet fungera. Att följa upp resultat och planera för utveckling är självklart inte något som är unikt för en kommunal skola. Författarna belägger inte heller att kommunerna skulle vara bättre på detta än en statlig huvudman. Slutligen kan man fråga sig hur många kommunalt ansvariga som ställts till svars för skolans kräftgång under de år den varit kommunalt styrd. Om författarna inte kan visa på ett antal sådana fall är detta argument inte mycket värt.

Sammanfattningsvis är argumentationen i SKL-företrädarnas artikel märkligt bristfällig. Om det inte finns bättre argument än dessa för att behålla ett kommunalt huvudmannaskap så framstår den positionen som ytterst svag. Med tanke på att SKL hittills visat sig ha drivit skolan i en riktning som på många sätt är den motsatta mot det som skissas i debattartikeln så borde organisationen inte förtjäna någon större trovärdighet. Då är det desto viktigare att SKL presenterar en sammanhängande och välunderbyggd argumentation när de gör anspråk på att fortsätta ha ansvar för skolan. Tyvärr lever inte den här diskuterade artikeln upp till detta.

Johan: Tack Niklas för detta blogginlägg – mycket bra. Själv vill jag avsluta med: För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

Annonser

9 kommentarer

  1. Helt rätt, på samtliga punkter. Förhoppningsvis blir skolan förstatligad. Det har varit LR:s synpunkt länge, och det är min personliga åsikt att ett förstatligande vore av godo. // Stella


    • Stella,

      Du, Niklas, jag och många andra vill att skolan ska bli förstatligad. Liksom LR. Men det verkar som om man med halvmesyrer försöker att öka den statliga kontrollen över skolan. Samtidigt misslyckas kommunerna gång på gång på gång. Nu har det gått 25 år av misslyckande. Förlorarna? Eleverna och inte minst lärarna. Kanske är dags att ta ett rejält nappatag om skolan och ta över hela klabbet. Eller ska man fortsätta tro att 290 kommuner kan garantera en likvärdig skola?


  2. Instämmer till fullo. Vill också puffa extra för Molanders rapport som Niklas länkar till. Mycket intressant!


  3. ”Under mina åtta år på nuvarande arbetsplats har inte ett enda kommunalt initiativ gynnat utvecklingen av undervisningen, men det går att peka på flera statliga åtgärder som haft positiv effekt” huvudet på spiken!!!!, skulle kunna skriva mina 21 år i kommunal skola.


    • Hej Matte,

      Skönt – eller rättare sagt förfärligt – att du håller med. Vittnesmål från många lärare kan skriva under på att SKL verkligen inte har bidragit till att svensk skolas undervisning har utvecklats. Snarare är det så att man har monterat ner svensk skola och lärarprofessionen.


  4. I sin blogg skriver Per Kornhall en intressant sak, när han kommenterar vad Andreas Schleicher från PISA sagt:

    ”För det första sade han att om man vill ha stor frihet och självbestämmande på lokal nivå måste man ha en väldigt stark överbyggnad. Det var en tydlig signal om behovet av en starkare statlig reglering och styrning av skolan i Sverige.”

    Se http://skolvarlden.se/bloggar/kornhall/det-ar-dags-att-lyfta-debatten-om-new-public-management

    Det knyter väl an till det felaktiga sättet att argumentera kring decentralisering som SKL-företrädarna gör. Det är i den enskilda skolan som den lokala friheten ska vara stor. Det är inte något som blir bättre av att kommunledningen har stor makt över skolsystemet.


  5. Jag håller med om att kommunaliseringen har visat sig vara ett misslyckande, tyvärr är jag ändå mycket skeptisk till möjligheten att rätta till något genom att gå tillbaka. Jag tror aldrig politikerna kommer att släppa taget om skolan och ge lärarna tillbaka den grad av autonomi som förr togs för självklar.


    • Tomas,

      Nej, det är svårt att tro att kommunalpolitikerna kommer släppa taget om skolan, men vi får väl se om riksdagen förstatligar skolan. Knappast troligt.


      • Med politikerna avsåg jag alla politiker, det är alltså skolans autonomi relativt övriga samhället som försvunnit. Lite paradoxalt, men den demokratiska processen har gett oss en skola som ofta misslyckas med att ge eleverna den bildning som krävs för att utöva demokratiska rättigheter på ett ansvarsfullt sätt.
        Makt för politiker fungerar ungefär som snabbmat och socker gör för överviktiga. Det krävs en rejäl medveten ansträngning att avstå från överkonsumtion även när skadeverkningarna är uppenbara för alla tänkande människor.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s