h1

”The grit” – årets intressantaste ämne?

15 april 2017

Som alla läsare säkert märkt har jag inte bloggat på väldigt länge. Det beror på att jag varit nära på att gå in i utmattningssyndrom. Jag har alltid haft stor arbetskapacitet och kunnat göra mycket samtidigt, haft många bollar i luften. Fast i höstas blev det ett par bollar för mycket. Jag skriver ju aldrig om mitt eget arbete och min egen kommun (Haninge) av respekt för de medarbetare som jag har. Ändå är det i just detta fall så att mitt arbete blev för mycket. Vi har evakuerat Vikingaskolan och hamnat på fem olika ställen där vi ska bo tills en ny skola står färdig hösten 2018. Mycket gick fel och jag fick ta all skit i slutändan. Jo, jag har mycket kompetenta medarbetare, men i sista ledet fick jag stå upp för allt och ta emot skäll från alla möjliga håll. Att vara rektor är emellanåt en ganska utsatt position (ändå har jag en superbra biträdande och en intendent). Trots att jag är van att ta kritik och skäll kröp det denna gång innanför mitt skin och lagom till julen var jag helt slut. Då bestämde jag mig för att inte göra någonting. Jag plockade bort allt skrivande, som jag nästan ägnat mig åt dagligen de senaste åren och gjorde bara sådant jag måste göra. Vad jag ville göra? Vad jag hade lust med? Ingenting!

Nu har det gått snart fyra månader och jag känner att jag nästan är helt tillbaka där jag var tidigare. Jag vill poängtera till alla ni som läser detta att jag skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig – det är verkligen inte synd om mig, utan det är en konsekvens av en felkalkylering som jag gjorde. Borde ha plockat bort flera ”måsten” långt tidigare. Människor som svälter, inte har en bostad, blir misshandlade och så vidare – dessa är det synd om. Inte mig.

Nu vet ni. Jag har inte pressat mig själv att börja skriva utan har helt enkelt låtit det hela vara. Däremot har jag sparat på några uppslag och artiklar som intresserat mig. Nu känner jag att det är dags att skriva några rader om en artikel. Det är en amerikansk professor som heter Angela Duckworth som är ledande inom något som kallas ”The grit”. När jag läste detta kände jag igen begreppet ”The grit” ganska rejält, tycker att det passar på mig själv som person. Så här skriver Dagens Nyheter, se länk:

”När vi ber Angela Duckworth förklara hur hon definierar grit, säger hon att det kan sammanfattas med ”ihärdig eller obruten motivation”.

– Det är en kombination av att man arbetar hårt för att uppnå något, och att man gör det under en lång tid, samtidigt som man hela tiden är hängiven detta arbete. På så vis påminner det om vad man brukar kalla ”passion”, säger Angela.

– Det är många som ägnar massor av tid och energi åt projekt som varar under en kortare tid. Men om man tappar intresset efter ett tag och lägger av så är det något annat.

Många av dem som hon har intervjuat i sin forskning och inför boken, har vittnat om att det kan vara minst lika stor risk att man ger upp efter att man har lyckats åstadkomma något bra, som efter ett misslyckande.”

Jag var inte särskilt bra i skolan. Hade inga toppbetyg och jag var inte så framgångsrik heller på lärarutbildningen. Emellanåt kände jag mig rätt korkad. Samma sak när det gäller mig som person. Jag är inte speciellt smart och jag är inte så knivskarp vare sig språkmässigt eller i mina analyser. Men jag ger aldrig upp. Jag kämpar på dag ut och dag in, år ut och år in på något jag tror på. På Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) pluggade jag extremt mycket, garanterat den student som lade ner mest tid på studierna. När det var tentatid satt jag från 07.00 till 21.00 varje dag i två veckors tid, med tre mycket korta pauser. När jag startade bloggen slängde jag mig ut på djupt vatten och skrev om obekväma ämnen och etablissemanget förfärades det jag skrev. Först fick jag så mycket skit – ni ska bara veta vilka otrevliga mail och kommentarer jag har fått. När min första stora bloggserie – en skola åt helvete kom (se länk), skrev jag medvetet aggressivt och svordomarna haglade. Det var ett medvetet språkval som retade gallfebern på många, till och med så att förvaltningschefen i Haninge kommun fick telefonsamtal om att han hade en anställd i sin organisation som han borde ta i örat. Men det gjorde han inte, utan påtalade att vi hade demokrati i vårt land.

Man kan ju bli knäckt för mindre, alltså inte att vi har demokrati, utan att de som inte gillar det jag skriver väljer att inte gå i svaromål utan att i stället vända sig till högsta chefen för utbildningsförvaltningen. För övrigt har både politiker och tjänstemän i Haninge flera gånger fått ta emot klagomål på mig för att jag har bloggat om något ämne som inte fallit vederbörande läsare på läppen.

Så vad vill jag säga med detta blogginlägg, som nästan uteslutande handlat om mig som person. Jo, jag vill lyfta fram ”The grit” som ett intressant fenomen att läsa vidare kring. Jag ska själv beställa boken som det refereras till i artikeln och läsa den. För jag tror att vi i skolan borde lyfta fram arbetsinsatsen mer. Lite jävlar anamma och hårt arbete för att nå sina drömmars mål. Och om man inte har några mål? Med en hård arbetsinsats så kommer livets möjligheter att visa sig.

I skolan och i samhället generellt ska vi alla bli tillfredsställda snabbt. Så klart gäller det inte alla, men som jag ser det är det rejält utbrett fenomen. Kanske är det sociala medias fel – vi får hela tiden omedelbar återkoppling i form av hjärtan eller likes. Det verkar finnas ett behov av att vi ska ha fråga – svar, ansträngning – belöning snabbt. Att kämpa för något under längre tid eller att inte bli omedelbart tillfredsställd verkar inte finnas på världskartan. Att anstränga sig under lång tid för att nå någonstans har inte direkt varit ett mantra i vårt samhälle de senaste årtiondena. Istället är det snabba lösningar som gäller. Och inte alltid med bästa resultat.

Jag tror att vi i skolan behöver lyfta fram ”The grit” som något bra för våra medarbetare och våra elever. Att fokusera på något under lång tid, att ha ett långsiktigt mål och kämpa för det, oavsett vad du har med i bagaget. Har du inget mål – kämpa i alla fall, du kommer nå långt. Jag brukade säga till mina elever: ”Målet med att få med sig kunskaper och bra betyg handlar om att inte behöva välja mellan att sitta i ICA-kassan eller Konsum-kassan (Coop), utan att det handlar om man vill sitta i kassan eller komma in på den utbildning man vill. Inget fel att sitta i kassa, men det blir fel om det är det enda man kan välja på”. Idag vet vi att det inte är jätteenkelt att få ett jobb, oavsett. Det innebär att kämpartagen måste än mer uppmärksammas.

För många år sedan läste jag ”Munken som sålde sin Ferrari”, som handlar om österländsk filosofi (religiositet). Författaren menar att om du sätter upp mål och jobbar hårt kommer du nå dessa mål – oavsett vilka målen är. Skeptikern inom oss alla börjar ju direkt hitta fel på dessa tankar genom att säga: ”Men hallå, du kan väl inte bli president bara för att du satt upp det som mål eller kanske stridspilot – det krävs ju enorm fysik för att klara av, det kan väl inte alla bli”. Nej, kanske inte, men jag tror ändå att det är just mål med livet som behöver sättas upp för att nå dit och inte ”lalla omkring” i tillvaron och leta efter likes på Facebook.

Och kanske är det inte uttalade mål som behövs, utan just ”the grit”. Att jobba målmedvetet och hårt för att lyckas med sina uppgifter, oavsett om det är skolarbete eller något annat. Kanske är det lite ”Martin Luther-anda” – att jobba i sitt anletes svett som behövs och då menar jag så klart inte att vi ska ha det trist och färglöst, utan att vi givetvis ska ha det kul under resans gång.

För visst hade jag det kul när jag gick på LHS, trots att jag ibland läste så att textraderna på kvällskvisten blev suddiga. Jäklar vad jag lärde mig och blev kunnig inom historia och religion. Och vem hade ens anat att så många skulle följa min blogg när jag började skriva. Frågar du mina lärare i grundskolan om de trodde jag skulle bli lärare, rektor och författare så tror jag att det är många som drar på smilbandet. För det trodde nog ingen. Verkligen inte mina föräldrar och knappast mina syskon. Men så blev det. Inte för att jag hade det som mål utan för att jag hade (och har) ”the grit”. Det ena gav det andra och så rullar det på. Vad är jag om 10 år? Ingen aning, men med oförtrutet arbete på det jag tror på så kommer det nog bli bra oavsett.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

Annonser

21 kommentarer

  1. Roligt att se. Välkommen tillbaka! Du behövs.


    • Tack Torsten.


  2. Välkommen tillbaks!
    Livet behöver pausas ibland särskilt när man är engagerad. Carol Dweck har också skrivit böcker om ”grit” som pekar på samma fenomen och mitt finaste uttryck från hennes böcker är att eleven, den vuxne inte kan ännu, ”not yet”..men tanken är att alla kan men inte kanske inte samtidigt!


    • Hej Annika,

      Tack för det. Spännande att ge sig in i begreppet och lära sig mer om detta.


  3. Hejsan!
    Vad skönt att du känner dig bättre! Och kanske också känner dig SJÄLV bättre? 🙂

    Jag håller med om att ”grit” är ett intressant begrepp! Tydligast tycker jag att jag kan se det hos elever som har fått en dyslexi-diagnos. En del elever reagerar då med ”Jag har dyslexi, så du kan inte ställa så höga krav på mig!”. Andra reagerar med ”Jag har dyslexi, så jag måste anstränga mig hårdare än andra”.

    Jag är också väldigt sugen på att läsa hennes bok!


    • Hej Åsa,

      Tack för de värmande orden – allt känns mycket bättre.

      Det är häftigt att se jävlar anamma hos eleverna. Jag kommer ihåg första gånger betyg gavs till årskurs 6. Vi hade då ett gäng ganska slappa killar som inte fick några betyg. En av killarna accepterade inte detta och kämpade som ett odjur för att han skulle baske mig inte lämna Vikingaskolan utan betyg. Bra med engagemang men detta behöver man tala med eleverna om.


  4. Jag känner ingen som jobbar så hårt och så effektivt som (du) Johan. Jag känner däremot inte igen bilden av att du inte leverade på lärarutbildningen – tvärtom. För mig har du varit en outsägligt viktig källa till min utveckling då du alltid ville få klarhet och förståelse, vilket är ruskigt krävande. Få är så långt från tillintetsägande och till intet förpliktigande abstraktioner som du.

    Jag är oerhört tacksam över att vi träffade varandra på komvux för att bli vänner på LHS. Du är definitivt en av mina mest krävande och mest givande och en av mina i särklass bästa vänner. Du är en klippa nu som då. Du har gjort en sjudjäkla resa Johan och det är du som gjort jobbet, utifrån din enorma ”grit”.

    Som du vet delar jag till fullo din uppfattning om att vi måste tänka om i landet, i hemmen och i skolorna. Eleverna måste se kopplingen mellan insats och utfall. Jag tror på ett samhälle där vi tar hand om varandra men vi har tappat inikten om vikten och värdet av den egna inställningen och insatsen.

    Härligt att se dina tankar generöst bjudna till andra här på bloggen igen kamrat.


    • Hej Peter,

      Tack för orden. Men det var ju inte så att jag inte levererade, utan att jag inte kunde gå in och bara kasta in pennan för att lyckas utan att jag var tvungen att anstränga mig å det grövsta. Det var just det som var poängen. Jag hade levt i en medelklassbubbla där man inte pratade om ”tråkigheter”, aldrig religion eller politik. Då blir det svårt att analysera omvärlden. Och jag låg i som en bäver för att tillgodogöra mig det som lärdes ut på komvux och LHS. Men det gick bra, mycket tack vare din hjälp.

      Vad jag vill säga är att allt går bara man ger sig fan på det.


  5. Bra text! Och välkommen tillbaka med fler intressanta inlägg. Hårt arbete, är vårt budskap till våra elever för att uppnå framgång i skolan och i livet.


    • Tack Christer!


  6. […] gärna Johan Kants utmärkta inlägg om detta […]


  7. Välkommen tillbaks Johan!
    Jag glädjer mig åt att du har lyckats få tillbaks gnistan efter så kort tid, bara det säger en hel del om din viljestyrka.
    Jag har saknat dina inlägg och ser fram emot dina nya blogginlägg.
    Själv är jag en grit-beroende nörd och när eleverna på vår skola frågar mig hur länge jag tänker jobba har jag inget annat svar än: Tills jag dör!


    • Hej Sten,

      Tack för det, bra att det finns människor som vill läsa det jag skriver. Har plötsligt fått skrivlusten tillbaka. Jag har ett redan färdigskrivet blogginlägg som jag ska publicera nästa vecka, sedan har jag ett härligt blogginlägg om katederundervisning som jag ännu inte skrivit men som tagit lite form i huvudet. Vi får se när det blir dags för det.

      På återhörande. // Johan


  8. Nästa stora upptäckt inom pedagogiken? Knappast! Snarare Kejsarens nya kläder, fast i årets färger. Det är absolut inget nytt att flit slår talang och att det framför allt är motivation som utmärker framgångsrika personer i de flesta yrken.
    Däremot är frågan om motivation och drivkrafter alltid intressant i skolan, där problemet är att ge eleverna kunskaper i ämnen som de själva egentligen inte bryr sig om.


    • Hej Tomas,

      Nej, det kanske inte är en stor upptäckt, men det som är intressant är att det har forskats på området och det handlar lite mer än bara flit utan om enträget arbete vecka ut och vecka in, år ut och år in. Så det kan nog vara viktigt att uppmärksamma detta inom debatten, särskilt då det idag är många barn och ungdomar som är söndercurlade och inte är vana att anstränga sig.


      • Om de yttre omständigheterna tillåter det så är ”enträget arbete vecka ut och vecka in, år ut och år in.” närmast definitionen på flit och motivation för mig.
        Men om uttrycket flit tolkas som arbetsmoral, disciplin eller anpassning till skolsituationen så är begreppet mindre intressant.
        Man kan alltså fråga sig om bomullsplockande slavar i gamla tider arbetade flitigt, ihärdigt, hängivet eller bara hårt.


  9. Kan det möjligen vara så att ”won’o be” har fått ersätta ett outtalat ” won’o do” påhejat av föräldrar, skola, komersiella krafter, och press.


  10. 👏👏👏 Tack för att du skriver ner dina
    tankar och delar med dig. ”the grit” fattas sällan bland de som har det svårt och måste börja om av olika anledningar.
    Fortsätt att skriva dina skrivna ord ”ger ringar på vattnet” denna gång i form av ihärdighet och att hålla i .


    • Hej Petra,

      Tack för det. Nu är jag på gång rejält och har fått tillbaka energin. Vi får se var vi hamnar.


  11. Hej Johan,
    Jag hade förmånen att jobba med dig och din bror på 90-talet (Fedex). Lovar, rektor var nog det sista jag trodde du skulle ägna dig åt senare i livet.
    Håller med dig fullt och fast i det du skriver. Jag fick en stroke för 10 år sedan och the grit har hjälpt mig mycket. Ta sig från rullstol till gående igen och lära sig gå tillsammans med min ettåring samt att ta sig tillbaka till arbete är nog mina största bedrifter i livet. Dessvärre blev jag för 4 månader sedan av med arbetet pga omorganisation och det har tagit mig den tiden att inse hur mycket jag fått kämpa de sista åren för att ”passa” in.
    Ta hand om dig och lycka till med grittifieringen bland eleverna.
    Hälsningar
    Camilla (Andersson) Langell


    • Hej Camilla,

      Ja det var nog ingen som trodde jag skulle bli lärare eller rektor. Eller att jag skulle ha skrivit tre deckare. Men man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda och ännu är väl inte undrens tid över. Vem vet vad jag gör om 10 år.

      Ta hand om dig och hälsa syrran! // Johan



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s