h1

Debatten om NP fortsätter

19 maj 2017

Det verkar som om debatten kring Nationella Prov (NP) aldrig tar slut. Nu i veckan tog Aktuellt och Rapport upp frågan kring diskrepansen mellan resultaten på NP och betyg. Denna ständiga diskussion. Varför?

Nu har Sveriges Television (SvT) grävt i statistiken där fokus har varit på att jämföra betyg med NP-resultat. Sedan har man presenterat denna statistik för Lärarnas Riksförbunds (LR:s) ordförande Åsa Fahlén, som förfäras över statistiken. Visst, är det märkligt att det skiljer så pass mycket som det gör i vissa fall, men borde inte LR:s ordförande känna till denna statistik? Varför bli så förvånad? Se reportaget, länk och länk.

Hur kan det komma sig att vissa elever har högre betyg än vad NP-resultaten visar? Hur kan det komma sig att flickorna har bättre betyg än killarna? I reportaget intervjuas ett gäng gymnasieelever och dessa har ganska sunda åsikter kring detta, se TV-inslaget.

I Aktuellts studio förklarar gymnasieminister Anna Ekström hur man ska se på förhållandet mellan betyg och NP. Anna Ekström menar att man kommer lägga ett förslag på förtydligande i skollagen där det klart och tydligt kommer att stå att lärarna och skolorna särskilt ska beakta resultaten på NP. Dock påtalar Anna Ekström att NP ska vara betygsstödjande men inte styrande. En elev kan ha en dålig dag eller skriva bättre än vad denne brukar göra. Just det där med dålig dag har jag personligen varit med om flera gånger, elever som är jättenervösa inför NP och underpresterar.

Så här säger Anna Ekström: ”Det är svårt att vara lärare och extrasvårt att sätta betyg. Läraren sitter i en väldig motvind i betygsättningen. Den lärare som sätter lite för snälla betyg får glada elever, glada och nöjda föräldrar, glad och nöjd rektor i värsta fall, till och med ibland en glad och nöjd huvudman. Den lärare som sätter likvärdiga och rättvisa betyg får inte lika glada chefer och inte lika glada föräldrar och där är det negativt att vi har ett marknadsstyrt skolsystem.”

Reportern frågar Anna Ekström om det inte ska vara så att NP bättre ska följa betygen. Här svara hon på ett alldeles lysande sätt: Alternativet är att NP skulle styra betygsättningen. Några få timmar skulle styra och bestämma slutbetyget – alltså en 9-årig grundskola. Vill vi ha så?

Min kommentar: Jag begriper faktiskt inte denna diskussion. Hur ska NP styra?
• Kvaliteten på NP är inte alltid speciellt bra. Vilken kvalitet blir det då i betygsättningen? Tänk om läraren gör rätt, hemska tanke. Alltså att det är så att läraren ser hur illa kvaliteten är på NP och ser andra kvaliteter hos eleverna.
• Ska NP styra en hel betygssättning? Ett prov eller en provserie på några timmar i jämförelse med en hel grundskoletid?
• Ska NP rättas centralt? Och ta bort läraren bedömningsansvar. Ska vi ha coacher till lärare då? Eller någon handledare.

Bedömning och betygsättning är ju en stor del av läraryrket oavsett hur illa läraren bedömer. Blir situationen bättre om man tar bort ansvaret? Lärarkåren har ju inte fått utbildning i bedömningsfrågan, något som jag gång på gång lyft på den här bloggen. Åter igen får läraren bära hundhuvud för att det inte fungerar i skolan – men marknadskrafterna, den dåliga bedömnings- och betygsutbildningen, skolhuvudmän som inte tar dessa frågor på allvar diskuteras inte som förklaringsmodell. Nej, det är lärarnas fel.

Jag vet faktiskt inte varför SvT återkommande driver denna fråga. Dessutom högst okunnigt måste jag tillägga. Varför sätter man sig inte in i styrdokumenten? Kommer SvT ta till sig det som Anna Ekström tydliggjorde i studion? Eller faller allt i glömska så att samma frågor uppkommer vid nästa intervju? Kommer övriga media se och lära av Anna Ekström? Eller är inlärningsförmågan hos dagens journalister högst begränsad? Oj, nu slogs jag av en hemsk tanke: Inte kan det väl vara så att journalisterna på SvT och de som skriver om skolan är betygsmotståndare? Eller att man är för flumskolan (flum=otydligt). Nej, så kan det väl inte vara.

Det finns en lobbygrupp som vill återinföra det relativa betygssystemet eftersom dagens system med kunskapsbetyg inte verkar fungera. Vore det verkligen en bra idé? Hur skulle lärarens status bli då? Skulle den stärkas? Nej, jag tror inte det. Per Måhl skrev en debattartikel om varför Sverige lämnade de relativa betygen, se länk. Per Måhl undrar också om NP har någon positiv effekt, se länk.

Ärligt talat – varför tar SvT upp detta? Är det inte bättre att man går in på Skolverkets statistiksida Siris och kolla upp meritvärde (slutbetyg) och gymnasiebehörighet. Jag kan lova att det blir intressant läsning. Då skulle SvT kunna skjuta in sig på de skolor och kommuner som har dåliga resultat. Fråga dem vad de gör åt problemet och varför det ser ut som det gör. Kanske också fråga hur mycket huvudmännen satsar på fortbildning när det gäller bedömning. Intervjua grundskolecheferna och fråga vad de gör. Varför inte börja med Stockholms stads ansvariga tjänsteman. Fråga om Bredäng, Rågsved, Hjulsta och alla andra skolor med låga resultat. Dessa reportage skulle kunna göras som en serie och återkommande lyfta fram ansvarsfrågan.

Hur ser det ut i landet och bland det olika skolhuvudmännen? Katastrof om ni frågar mig. Inget snack om att detta är bevis nog att skolan behöver återförstatligas. 290 kommuner på ett antal privata skolhuvudmän som gör helt olika – inte bra alls och absolut en anledning till att staten ska ta fullt ansvar för skolan.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

Annonser

19 kommentarer

  1. Jag tycker inte att man kan veta något om elevernas kunskap genom att bara titta på betygen. Som du skriver, och som alla bör veta, finns det alldeles för många ovidkommande parametrar som påverkar betygen.


  2. Det du skriver i denna blogg är mycket bra och alltid aktuellt. Jag håller helt med dig i allt vad du skriver om NP och betygsättning. Relationen mellan elevens prestationer och resultat under kursen, resultatet på NP och kursbetyg måste man ständigt förklara. Och det är bra att Anna Ekström, nu minister på Utbildningsdepartementet, har en bakgrund så hon vet vad hon talar om.
    Och visst kan man fundera över varför SVT:s journalister ständigt återkommer till samma frågeställning. Dessutom delar jag helt din åsikt: Staten måste återta huvudmannaskapet för skolan. Utbildningen av nya generationer är för viktig för att handhas av 290 olika kommunala aktörer.


  3. En anledning till att frågeställningen dyker upp igen och igen är ju att problemet har varit känt i många år utan att det åtgärdats.
    Reportaget i aktuellt fokuserar på gymnasiet och där är det så att det är i matematik som betygen avviker mest från NP, inte i svenska och engelska. Det är mycket märkligt av flera skäl:
    1. NP i matematik för gymnasiet är mycket bra. Det finns dessutom undersökningar där man jämfört NP med lärarnas egna prov och det är tämligen klart att NP håller högre kvalitet. Om man vill hävda att lärarna vet bättre än NP får man nog styrka det på ett vederhäftigt sätt. Med tanke på att bedömning haft en synnerligen undanskymd plats i lärarutbildningen finns det ingen anledning att utgå från att lärarna är så himla bra på det.
    2. I matematik är variationerna mellan olika lärares rättning av NP låg, till skillnad från EN och Sv.
    3. NP i matematik genomförs som avslutning av kursen. Det betyder att eleven då haft maximalt med tid att utveckla sina färdigheter och kunskaper, till skillnad från det hen kunnat visa tidigare.
    4. NP i matematik täcker in i stort sett hela kursinnehållet. Det finns inte en massa andra områden som läraren måste beakta, men som inte tas upp av NP.
    5. Matematik är ett väldig tacksamt ämne att examinera med prov.

    Det finns inga rimliga skäl att hälften eller fler av eleverna ska få högre kursbetyg än NP-betyg. Visst finns det elever som har en dålig dag då de skriver NP, men inte alls i den omfattning som motiverar de stora avvikelser som varit väl kända i flera år. Jag har överlag elever som presterar mycket högt och som sätter stor press på sig själva, vilket bland annat visar sig i att många har ångest inför prov. Trots det är det knappast fler än 2-3 i en klass om 30 elever som har en dålig dag.

    Jag ser också att lärarens betygssättning är viktig att värna om. Det är en kärnkompetens i yrket som bidrar till att göra det unikt. Dessutom ser jag det som en fördel att läraren kan väga in mer information än NP. För en enskild elevs betyg kan det vara viktigt.
    Vad diskussionen gäller här är väl snarare att det finns systematiska faktorer som gör att det på övergripande nivå blir tokigt. Till de systematiska faktorerna hör:
    i) Skolpengsystemet och marknadstänket
    ii) Påstridiga föräldrar och elever
    iii) Skolledningar som gärna vill rapporter goda siffror till huvudmannen
    iv) Att ett F ofta medför ytterligare arbete för läraren

    Sådana systematiska faktorer verkar korrumperande.

    Det är också viktigt att fundera över vilka konsekvenser avvikelserna får. Några exempel:

    a) resurstarka föräldrar är antagligen mer framgångsrika i sina ansträngningar att påverka betygssättningen, vilket kan ses som orättvist.
    b) Elever som får goda betyg utan motsvarande kunskaper kanske får med sig bilden i livet att det viktiga inte är vad du kan, utan hur du kan påverka andra människor.
    c) En av gymnasiebetygens viktigaste funktioner är att sortera elever. Om det inte sker efter kompetens, utan på annat sätt, är det olyckligt. Det är orättvist om en mindre kvalificerad elev kommer in på en eftertraktad utbildning i stället för den skickligare eleven med lägre betyg.
    d) Skolans legitimitet i allmänhetens ögon beror bland annat på förmågan att sätta rättvisa betyg. Tror inte människor utanför skolan att betygen är rättvisa kommer skolans legitimitet att sjunka.

    Frågan är viktig och åtgärder är av nöden. Håller för övrigt med Ekström i det mesta hon sade.


  4. Intagningsprov istället för betyg tror jag skulle ha stora fördelar. Betygsinflationen blir ett minne blott. Det blir då de bestående kunskaperna som värdesätts, inte vad du taktiskt lyckats haspla ur dig vid ett provtillfälle. Alltså tvingas man som elev att studera för att kunna och även minnas det man en gång lärt sig. Läraryrket skulle också avlastas, frigöra mer tid till att utveckla bra lektioner och göra yrket mer attraktivt.


    • Jag tror också att det vore en fördel om sorteringen av eleverna skedde vid inledningen av den följande utbildningsnivån. Det skulle göra läraren till elevens främsta resurs när det gäller kunskap och färdighet! Se på IB-programmet. Frågan är bara om det skulle vara menligt för lärarens auktoritet och status om man tog bort ämbetsmannaskapet från uppdraget. Å andra sidan, som Pekka skriver, försvinner betygsinflation och fjäskbeteenede, och vi lärare skulle vara extremt motiverade att maximera våra elevers resultat!


  5. Nu sticker jag nog ut huvudet, men jag menar att skillnaderna NP-resultat/betyg realt faktiskt inte är så hårresande som det ofta framställs, särskilt inte om vi rensar statistiken från andra faktorer. Varför inte istället diskutera de senaste rapporterna om att det är föräldrarnas egen bakgrund vad rör studier och examina och därmed inställning till skola och skolarbete som är det absolut avgörande för barnens framgång i skolan och INTE huruvida mamma och pappa kommer från Mogadishu eller Helsingfors, om då familjen bor i Hjulsta eller Örgryte.

    Men då blir det besvärligt för tex Stockholm och Göteborg. Hur ska skolbyråkrater och politiker då kunna förklara skillnaderna i resultat mellan tex elever i Hjulsta och Bromsten? Det betyder inte att det ska ignoreras men att diskussionen kan föras sansat utifrån givna fakta. Att systemet med i runda slängar 250 separata huvudmän (190 kommuner plus övriga) självklart motverkar drömmen om en likvärdig skola är förstås självklart. Som jag skrev i ett annat forum: tänk att man börjar längta åter till Länsskolnämnden . . .


  6. Det är helt galet att tänka att NP skulle vara betygsgrundande. Tänk alla extra timmar vi tillsammans, lärare och elev, lägger ner när elever har svårt. Vi ska räkna med allt under hela kursen i vår bedömning men det skulle leda till att all fokus läggs på resultat av NP.


    • Finns det någon som förespråkar att NP ska bestämma betyget för varje enskild elev? Däremot är det märkligt om resultaten på NP är väsentligt lägre än betygen för en hel skola i genomsnitt för alla elever.
      Jag har precis rättat klart mina två klasser i fysik, som skrev NP (egentligen provbanksprov som vi har i fysik för gymnasiet) och om jag räknar om resultaten till meritpoäng så skiljer sig NP mindre än en procent från det jag uppskattade utifrån underlaget jag hade innan NP skrevs. Det betyder givetvis inte att alla elever kommer att få ett betyg som är identiskt med NP, men då känner jag mig trygg med att min uttolkning av betygsnivåerna är rimligt överensstämmande med den som skolverket sanktionerat. Därefter kan jag gå vidare och sätta betyg på respektive elev och då kan jag t ex beakta att vissa uppenbarligen haft en dålig dag då NP skrevs.


      • Niklas
        Faktum är att betygutredningen som remitterades förra året föreslår att NP ska vara betygsgrundande (för varje enskild elev).
        Dessutum föreslås där att rättningen av NP ska ske externt,
        vilket inte är så kul eftersom det ytterlggare undergräver lärarnas auktoritet.
        Sen tycker jag att diskusionen om NP måste ske specifikt för skolans olika årskurser. Jag upplever att grundskolans NP och i synnerhet NP för åk3 och 6 är onödigt omfattande med bl a muntlig matematik. Jag upplever, precis som jag tror Johan har sagt vid ett tidigare tillfälle, att man med ett prov på en eller två timmar kan få en mycket bra bild av en elevs kunskaper i matematik.
        I brist på en tydlig läroplan anser jag ändå att NP är mycket viktiga eftersom de förtydligar läroplanens intensioner för lärarna.


      • Men menar de inte att NP ska vara just betygsgrundande, dvs en (viktig) del av lärarens underlag, men inte den enda delen?
        Håller för övrigt helt med om att diskussionen måste ske specifikt för olika årskurser och ämnen. Det jag sagt bygger på min inblick i gymnasiets NP i Ma och Fy.
        Din kommentar om muntliga delar i NP MA verkar dock väldigt lik våra åsikter på gymnasiet. I och med Gy11 bestämde skolverket att alla NP i gymnasiets mattekurser skulle inkludera muntliga delprov. Detta beslut verkar ha tagits utan att ha rådfrågat de institutioner som konstruerar proven. De muntliga delarna har fått väldigt mycket kritik. Bristerna är många: de tar alldeles för mycket tid att genomföra; de ger ytterst lite ny information till läraren, de är väldigt svåra att bedöma på ett tillförlitligt sätt, de har välförtjänt låg trovärdighet.
        I mina ganska omfattande kontakter med de institutioner som konstruerar NP i Ma är det inte svårt att ana att de helst skulle slippa de muntliga delproven. För några år sedan tog skolverket bort de muntliga delproven på hälften av kurserna. Med lite tur kanske Skolverket bestämmer att de ska bort från de återstående kurserna också, eller att de där blir frivilliga att genomföra.
        Och jag håller även med om att de otydliga ämnesplanerna mer eller mindre gör NP nödvändiga för att förtydliga för lärarna.


  7. Läs Per Måhls debattartikel i Svenska Dagbladet om Nationella Prov – klockren om ni frågar mig.
    https://www.svd.se/svenska-nationella-prov-har-inga-positiva-effekter/om/debatt


  8. Onekligen klockrent, fast nog inte som du menar. När Måhl skriver att: ”Betyg som sätts utifrån jämförelser med andra har inga positiva effekter.” har han i stort sett sagt allt han har att säga och han har inte givit några belägg för att detta kategoriska påstående skulle stämma. Alla människor jämför sig och jämförs ständigt med andra människor, det är en funktion hos människan som social varelse.
    Naturligtvis vill jag veta om jag gör ett relativt bra jobb (d.v.s. jämfört med andra som har liknande jobb), om jag är hyfsat bra på någon sport o.s.v. Att inte få veta sådana saker är kraftigt stressande (man kan se det som att förlora ”sense of coherence” som Antonovsky skrivit om).
    Hela idén med graderade kunskapsbetyg utan någon jämförelse med andra är dödfödd. I ett system med givna (begripliga, objektiva, och entydiga) kunskapskrav finns bara två steg, ”kan” resp. ”kan inte”.


    • Inte alls. Läs och begrunda det centrala i
      Måhls artikel:
      ” frågan ´Är nationella prov bra?´ har bara ett rätt svar: ´Det beror på hur proven är utformade, hur de rättas, hur de genomförs, hur de förbereds och följs upp.””

      Vidare visar han hur rättninganvisningar i en del fall går helt på tvärs mot bedömningsanvisningar för kunskapskrav och betygssättning. Och allt med skolverkets goda minne. Don´t shoot him. He´s just playing the piano.


    • Måhls påstående att betyg som sätts utifrån jämförelser inte har positiva effekter är ju fel. Ett exempel är det som diskuteras här: https://ekonomistas.se/2010/11/16/stimulerande-men-jobbiga-jamforelser/

      Jag uppskattar verkligen Måhls betoning av att debatten måste höjs över nivån är nationella prov bra/dåliga, är betyg bra/dåliga. Det har han fullständigt rätt i.

      Det finns dock en hel del som man bör komplettera med.
      Först av allt har inte betyg bara syftet att motivera den enskilda eleven. Det finns flera olika skäl att ha betyg och ett betygssystem måste därför vara en kompromiss. Den som kategoriskt säger att relativa betyg, eller målrelaterade betyg, eller någon annan sort är avgjort bäst har antagligen inte tänkt igenom frågan tillräckligt. Från pedagogiskt håll verkar man huvudsakligen se betygen utifrån hur de påverkar den enskilde eleven, men det är allt för snävt synsätt.

      Måhl diskuterar ofta nationella provens kvalitet utifrån deras övernsstämmelse med betygskriterierna. I en juridisk mening kan det ses som korrekt, men verkligheten är mer komplex än så. Först av allt så är inte styrdokumenten fria från motsägelser. Exempelvis står det i examensmålen för det naturvetenskapliga programmet att ”Efter examen från programmet ska eleverna ha kunskaper för högskolestudier inom främst naturvetenskap, matematik och teknik men även inom andra områden”. Problemet är att ämnesplanen för matematikkurserna inte alltid strävar mot detta må. Då kan man fråga sig vilket dokument man bör hålla sig till. Jag tror att examensmålen bör ses som överordnade, men det är inte det viktiga här, utan att en analys som baseras på styrdokuments formuleringar kan leda ordentligt snett.
      Vidare så det ingen självklarhet att styrdokumenten är bättre än NP. Om de skiljer sig åt så kanske det är styrdokumenten som borde ändras.
      Jag misstänker att Måhl håller sig till en syn på kunskap där kunskapen låter sig beskrivas i diskreta nivåer. Det kanske fungerar på väldigt basala kunskaper och förmågor. Simning är ett belysande exempel. Man kan skilja på de som kan simma och de som inte kan simma. I nästa steg kanske man kan hitta något enkelt sätt att skilja simmare åt, t ex en som bara behärskar ett simsätt och en som behärskar flera, men därefter blir det omöjligt att uttrycka olika grad av simförmåga i den typ av terminologi som används i betygskriterierna. Ändå har vi ofta inga problem att se att en simmare är betydligt skickligare än en annan. Och i min värld så ska skolan ta eleverna långt förbi dessa basala nivåer som går att uttrycka i ord.

      Den här frågan: ”Kan man av en poängs skillnad avgöra att en elev har förstått en text medan en annan inte har det?” tyder på att han inte förstått att det inte är en dikotom förmåga att förstå en text. Man förstår texten olika bra eller dåligt, man förstår vissa delar bättre än andra, man förstår vissa aspekter av texten bättre än andra, man förstår vissa texter bättre än andra och så vidare. Olika elever är olika i dessa avseenden. Att Måhl ställer sig den frågan är i mitt tycke märkligt.


  9. Johan!

    Du vill inte debattera NP mer skriver du, men ändå tar du upp tråden på nytt. Du vill väl helst bli av med mig och Niklas, men eftersom många läser bloggen och det du ger uttryck för i den här frågan enligt min mening är helt fel och skadligt (till skillnad från mycket annat du tar upp), så tänker jag inte avstå från att ge min syn.

    Att utvecklingen är skadlig uttrycker Anna Ekström tydligt när hon säger ”Tyvärr är det inte första gången vi ser dessa skillnader. För varje mätning och rapport vi får där det här syns blir jag alltmer orolig för betygssystemets legitimitet”. Hon säger även ”En elev kan fortfarande ha en dålig dag, eller skriva mycket bättre på det nationella provet än vad den egentligen kan. Fortfarande är det så att det är läraren som vet bäst vad en elev kan, men så här stora avvikelser, det tycker jag inte att vi ska tolerera”. Min tolkning är att hon menar att det finns fall där avvikelser mellan betyg och NP kan förekomma, uppåt och nedåt, men att den systematiska och stora avvikelsen uppåt inte är acceptabel. Problemet är att du och dina själsfränder accepterar den systematiska skillnaden och att ni, mot allt sunt förnuft, försöker förklara den med hänvisning till regelverket och bristfällig kvalitet på NP. Om det sistnämnda stämmer borde lärare i ma, fy och ke, där glädjebetygen är vanligast, motivera sin betygssättning med det, men så är inte fallet.

    Provkonstruktören av ett NP och den enskilde läraren, som ska sätta samman ett prov, står inför exakt samma problem – att välja uppgifter som mäter kunskaperna så att en rättvis betygsskala skapas. Det tar 1,5 – 2,0 år att färdigställa ett NP. Jag citerar skolverket: ”Med hjälp av utprövningar får de lärosäten som konstruerar proven information om lärarnas uppfattning av materialet, om eleverna förstår materialet på det sätt som är tänkt samt enskilda uppgifters eller provdelars svårighetsgrad. Den information som utprövningarna ger används både vid sammansättning av proven och vid fastställande av betygs- och bedömningsexempel samt betygsgränser”.

    Uppgifterna utprövas på i storleksordningen 1000 elever för att få rätt svårighetsgrad. Man kan alltså inte direkt omvandla kunskapskraven till uppgifter som testar betygen A, C och F. Det är den uppenbara svagheten i det målrelaterade systemet. Läraren kan inte testa sina uppgifter på andra elever och har inte 2 år på sig. När Anna Ekström säger att ”läraren vet bäst vad en elev kan” är det en sanning med modifikation. Läraren vet vad eleverna kan i förhållande till varandra av det centrala innehållet, men har ingen absolut referens för att tolka kunskapskraven och därmed fastställa den definitiva betygsskalan. Ska det bli rättssäkra betyg måste samma referens användas över hela landet – de nationella proven.

    Vid de tekniska högskolorna har man konstaterat att inte ens högsta betyg borgar för kunskap och har därför infört en kvot med antagning grundad på ett eget prov i matematik och fysik, d.v.s. nuvarande betygssystem har spelat ut sin roll när det gäller att välja ut studenter efter kunskap. Jag citerar vad några matematiklärare säger om detta ” Det nuvarande betygssystemet, inte minst den betygsinflation vi bevittnar under de senaste åren, gör att det är näst intill omöjligt att veta vilka kunskaper och förmågor som döljer sig bakom betygen. Speciellt för utbildningar med höga antagningspoäng är gymnasiebetygen ett ganska trubbigt urvalsinstrument. Vid eventuell lottning mellan sökande med samma meritpoäng känns det som att man anlitar slumpen för att avgöra ungdomars framtid. Antagningsprovet är rättvist i bemärkelsen att alla som tar det jämförs på samma uppgifter vid samma tillfälle”. Följden av den rättsosäkra betygssättningen blir sannolikt att fler än Chalmers och KTH kommer att anta studenter grundat på egna test. Det vore olyckligt eftersom betygen är viktiga av fler skäl än att fungera som urvalsinstrument. Ska betygssystemet behållas måste det rättssäkras och kvalitetssäkras. Varken du eller Måhl och Sundblad tycks inse vilket problem de rättsosäkra betygen är.


    • Instämmer helt Hans-Gunnar. Jag kan tillägga att det finns forskning som tyder på att de nationella proven mycket väl kan vara bättre än lärarnas utvärderingar. Se denna länk:

      http://www.forskning.se/2006/09/13/stora-skillnader-mellan-nationella-prov-och-larares-prov-i-matematik/


    • Måhl är aktiv nu. Han skrev även denna artikel:
      http://skolvarlden.se/artiklar/mahl-relativa-betyg-ar-inget-bra-alternativ

      Även här diskuterar han betyg utifrån deras direkta påverkan på elever och inte några andra aspekter av betygen. Att betygen också har andra syften som bör vägas in berörs inte.

      Lite kan sägas om hans exempel med religionskunskap, som inleds med meningen ”Kunskapskraven i religionskunskap anger att eleven ska ha grundläggande (E), goda (C) eller mycket goda (A) kunskaper om världsreligioner för att få betygen E, C eller A.”

      Därefter följer ett fiktivt exempel på kommunikation med en elev. Kruxet är bara att de mycket vaga kriterierna inte säger så mycket utan att läraren lägger in sin kunskap, erfarenhet, sina samtal med ämneskollegor och så vidare. Det är helt i sin ordning. Jag tror i alla fall att det är så det är tänkt.
      Sedan följer Måhl upp detta med ett fiktivt exempel på hur läraren skulle säga i ett relativt betygssystem: ”hur motiverar man ett relativt betyg där ett visst antal ska få E, C eller A? Vad ska läraren säga? ”Du tillhör inte den andel som ska få A i religionskunskap.” Är den motiveringen mer begriplig?”
      Plötsligt verkar läraren inte ha den kunskap, erfarenhet och så vidare som förutsattes i exemplet innan. Det är en märklig inkonsekvens.

      Längre ner skriver han:
      ”i ett relativt system kan eleverna inte få veta i förväg vad de ska kunna för att få E, C eller A på ett prov. Om en elev till exempel frågar ”Måste jag veta vad hinduismens och buddhismens heliga skrifter heter för att få A?” så ska läraren svara: ”Det vet jag inte. Om det kommer en fråga på skrifterna och du är den enda som får 2 poäng på den frågan så kan det medföra att du får A på provet. Men om alla får 2 poäng så påverkar det inte ditt betyg.””

      Återigen verkar han bortse från att lärarens erfarenhet bör ge goda ledtrådar till vad som krävs för en viss betygsnivå även i det relativa systemet. Självklart ska läraren inte bara väga in de kanske 25 elever som skriver provet, utan betyget, i det relativa systemet, ska relateras till hela landets elever. och det är något som läraren bör ha koll på om denne ska anses skicklig.

      Vi har ju en gymnasieutbildning i Sverige som har relativa betyg, nämligen gymnasieprogrammet International Baccalaureate.
      Där skriver eleverna final exams på våren åk 3 som skickas för central rättning. Därefter sätts betyg som är relativa och där eleverna jämförs med alla International Baccalaureate elever i hela världen. Våra lärare på det programmet har trots det inte svårare att i förväg förmedla till eleverna vad som krävs, eftersom de har erfarenhet från tidigare år.

      Jag tycker det är märkligt att en expert på betyg och bedömning för ett så begränsat och missvisande resonemang.


  10. Johan och ni andra.
    Menar ni verkligen att om man studerar skillnaderna mellan betyg och resultat på nationella prov för olika skolor, så är det bara ett mått på vilken skola som har flest elever med en dålig dag vid provtillfället?


  11. Jonas!

    Nej, vi är några stycken som absolut inte tycker det.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s