h1

The Grit – konsten att inte ge upp

28 maj 2017

När jag läste om Angela Duckworths forskning kring ”the grit” blev jag omedelbart intresserad. Jag har alltid fått höra att jag jobbar så mycket för att jag letar bekräftelse för att jag ska duga. Någon form av bekräftelsebehov som ligger hos mig och som på något sätt varit skapat i min barndom. Kanske finns det bitar av det som stämmer, inte vet jag, men jag har aldrig känt igen mig i den förklaringsmodellen. Däremot förstod jag att ”the grit” var något som bättre kunde förklara mig och mitt handlande.

 

Angela Duckworths bok, se länk, är oerhört intressant, inte bara som förklaring kring mig och mina handlingar utan också om vad vi i skolan har att bita i och vad vi ska fokusera på. Eller åtminstone hur diskussionen ska vara mellan lärare och elev med jämna mellanrum. Och kanske om eleven och dennes förmågor.

Angela Duckworth beskriver hur hon började titta på kadetterna vid den amerikanska militärskolan West Point. Ett år hade man 14 000 sökande och av dem var det 2 500 personer som lever upp till West Points akademiska och fysiska krav. 1 200 blir antagna. Av dessa personer hoppar 20% av innan examen, alltså 240 av 1 200. Varför? Vilka var det som hoppade av? Det Duckworth kommer fram till är att det inte handlar om intelligens, fysisk styrka eller resultat på intagningsprov. De som hoppar av ger upp för att utbildningen är så fruktansvärt påfrestande är inte de på pappret svagaste personerna. Alltså, det finns personer som inte är intelligentast och inte har den bästa fysiken eller de bästa resultaten som stannar kvar under utbildningen. Därför att de vägrar ge upp.

Duckworth skriver: ”Fyrtio år senare (referens till Darwin – min notering), på andra sidan Atlanten, tog Harvardpsykologen William James sig an frågan om hur människor beter sig när de försöker uppnå sina mål. Mot slutet av sin långa och framstående karriär skrev James en artikel om ämnet i Science, (då som nu den främsta akademiska tidskriften, inte bara inom psykologi utan även inom alla natur- och samhällsvetenskaper). Artikeln hette ”The Energies of Men” (”Människans energier”). James funderade över sina nära vänners och kollegors framgångar och misslyckanden samt hur hans egna ansträngningar varierande under bra och dåliga dagar, och han kom fram till det här:

Jämfört med vad vi borde vara är vi bara halvt vakna. Våra eldar är falnande, våra vinddrag dämpade. Vi använder bara en liten del av våra möjliga mentala och fysiska krafter.

James såg alltså en klyfta mellan vår potential och förverkligandet av den. Han förnekade inte att våra talanger skiftar – en person kan vara mer musikalisk än sportig eller mer företagsam än konstnärlig – men menade samtidigt att ”människan som individ lever långt innanför sina gränser; hon äger krafter av olika slag som hon sällan lyckas använda. Hon anstränger sig under sin högsta förmåga, och handlar under sin högsta nivå.”

Naturligtvis finns det gränser, medger James. Träden växer inte upp i himlen. Men dessa yttergränser, där vi till sist inte längre blir bättre, är oviktiga för de flesta av oss: Faktum kvarstår att människor världen över äger en sådan mångfald förmågor, som bara mycket exceptionella personer använder fullt ut”. Detta skrev William James 1907.

Är begåvning något dåligt? Är vi alla lika begåvade? Nej på båda frågorna konstaterar Angela Duckworth, som är professor i psykologi. Innan hon började forska inom psykologi hade hon jobbat många år som lärare. Dessförinnan hade hon arbetat som en välbetald konsult på ett av världens mest välrenommerade konsultföretag McKinsey & Co. Ni vet det företag som skrev McKinseyrapporten om svensk skola, se McKinseyrapporten.

Duckworth berättar om sin arbetskamrat Scott Barry Kaufman. Angela Duckworth skriver: ”Han ägnar större delen av sin vakna tid åt att läsa, tänka, samla data, göra statistik och skriva. Han publicerar sin forskning i vetenskapliga tidskrifter. Han kan många flerstaviga ord. Han har examina från Carnegie Mellon, Cambrigde och Yale. Han spelar cello för skojs skull. Men som barn ansågs Scott vara sen i utvecklingen – något som också var sant. ”Enkelt uttryckt hade jag många öroninflammationer som barn”, förklarar Scott. ”Så jag fick svårt att hinna ta in det jag hörde i realtid. Jag låg alltid ett eller två steg efter de andra i min klass.” Han gjorde faktiskt så stapplande framsteg att han sattes i en specialklass. Han gick om trean. Ungegär samtidigt fick han träffa en skolpsykolog för att göra ett IQ-test. Under en ångestfylld testomgång, som han beskriver som ryslig, gjorde Scott så dåligt ifrån sig att han skickades till särskola för barn med inlärningssvårigheter. Det var inte förrän Scott var fjorton som en uppmärksam speciallärare tog honom åt sidan och frågade varför han inte läste mer avancerade kurser. Fram till dess hade Scott aldrig ifrågasatt sin intellektuella nivå. Istället hade han bara tagit för givet att han brist på begåvning skulle sätta ett väldigt långt tak för vad han kunde göra i livet.”

Vad gjorde då Scott när denna vändpunkt kom?

  • Han ställde sig frågan – Vem är jag?
  • Är jag en kille med inlärningssvårigheter utan framtid eller någon annan?
  • Han anmälde sig till praktiskt taget alla utmaningar som fanns på hans skola.
  • Han läste latin, var med i skolmusikalen, kören.
  • Lärde sig spela cello genom att han farfar gav honom speciallektioner. Scott övade 8-9 timmar om dagen. Fick plats i skolorkestern
  • Han började göra bra ifrån sig på lektionerna. Läste med tiden de avancerade kurserna.
  • När det började gå bra ville han söka till spetsutbildningarna, men fick inte tillgång till dessa. Förklaringen var att han inte klarade av det, IQ-testet låg i vägen.
  • När Scott ville söka till kognitionsvetenskap vid Carnegie Mellon-universitetet kom han inte in – IQ-testet låg i vägen, trots att Scott hade enastående betyg.
  • Han sökte då operaprogrammet och kom in.
  • Första året läste Scott psykologi som tillvalskurs. Därefter lade han till psykologi som biämne. Efter det bytte han huvudämne från opera till psykologi.
  • Han tog examen med hedersomnämnande.

Angela Duckworth skriver: ”Den produktive författaren och regissören Woody Allen svarade en gång så här på frågan om vilka råd han ville ge unga konstnärer: Jag har sett att när en person väl har skrivit färdigt en pjäs eller roman är han på god väg att få den uppsatt eller publicerad, till skillnad från de flesta människor som säger till mig att de vill skriva men som slås ut redan i första skedet och aldrig skriver pjäsen eller boken. ”

Var kommer ”the grit” ifrån? Hur mycket ihärdighet sitter i våra gener? Angela Duckworth menar att alla mänskliga egenskaper påverkas av både gener och erfarenheter. Hon skriver: ”Vi tar kroppslängd som ett exempel. Längd är en tydlig ärftlig egenskap: genetiska skillnader är en viktig anledning till varför en del personer är väldigt långa, en del väldigt korta och en stor grupp däremellan har varierande kroppslängd. Men det är samtidigt också sant att mäns och kvinnors medellängd har ökat dramatiskt på bara några få generationer. Till exempel visar militära arkivuppgifter att bara den genomsnittlige brittiske mannen var 1,65 meter lång för omkring 150 år sedan, men idag är den brittiska genomsnittslängden för män 1,78 meter.” Hon drar slutsats: ”Det är osannolikt att genpoolen skulle ha förändrats så markant på bara några få generationer. De viktigaste faktorerna bakom längdökningen har istället varit tillgång på näringsrik mat, ren luft, rent vatten och modern medicin.”

Alltså ”the grit” handlar inte om intelligens, talang eller endast om gener. Det är en kombination av arv och miljö, där miljön kan uppmuntra en människa till att aldrig ge upp. Det handlar om att anstränga sig dubbelt så mycket. Att bli nedslagen 7 gånger och resa sig igen. Att kom igen gång efter annan.

Angela Duckworth gjorde en gritskala i samband med Westpoint. Exempel på frågor var:

  1. Nya idéer och projekt får mig ibland att tappa fokus på det jag gör just nu.
  2. Motgångar gör mig inte modfälld. Jag ger inte upp så lätt.
  3. Jag sätter ofta upp ett mål men väljer sedan att satsa på något annat.
  4. Jag arbetar hårt.

Det fanns fler frågor, ovanstående var bara några exempel. Frågorna besvarades med en femgradig skala med påstående som typ: Stämmer inte alls in på mig. Efter testet summeras poängen och en medelpoäng räknas ut som relateras till hur mycket procent grit man har. Angela Duckworth skriver: ”Kom ihåg att din poäng är en avspegling av hur du ser dig själv just nu. Hur ihärdig du är i det här skedet av livet kanske skiljer sig från hur ihärdig du var när du var yngre.”

Har jag ”the grit”? Jag skulle vilja påstå det (95% enligt grittestet ovan). Jag har väldigt svårt att ge upp och har tävlat en hel del med mig själv när jag har arbetat. Som t.ex. när jag jobbade som brevbärare. Då kunde jag klocka mig själv och se hur snabbt jag kunde dela ut posten i akt och mening att ta rekordet. Varje dag skrev jag upp hur lång tid det hade tagit att dela ut posten på ett visst distrikt. Eller när under min universitetstid körde buss i centrala Stockholm. Då kunde jag sätta upp små mål varje dag, t.ex. att jag skulle vara världens mest servicevänliga bussförare och då sprang jag av bussen och hjälpte till med barnvagnar eller gav en fullständig färdbeskrivning till en destination med ett ”Colegate-leende” på läpparna. Andra dagar kunde jag bestämma mig för att vara världens mest nitiska bussförare.

Kanske är det tydligaste exemplet när jag skulle plugga historia på Stockholms Universitet (SU). Kursen var en del av lärarutbildningen på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS). När vi fick litteraturlistan i 20-poängskursen (gamla poängssystemet) så var det studentkompisar till mig som bröt ihop. En kvinna grät i bilen hela vägen hem. Jag kavlade dock upp ärmarna och var på SU klockan 07.00 och gick hem klockan 21.00. Tre korta pauser för kaffe och lunch och sedan råplugga i flera veckors tid med pauser för föreläsningar. Särskilt målmedveten var jag när jag läste McKay, Hill & Buckler: A history of world societies, en fet bok på 1300 sidor – på engelska! Jag som inte var något vidare på engelska antog utmaningen och lånade en engelsk ordbok varje dag i SU:s biblioteksreception. Sedan var det bara att beta av McKay. Jag klockade hur många sidor jag läste i timmen – 11. Detta skulle jag slå. Två gånger läste jag McKay & Co. Jo, jag slog 11 sidor men minns inte hur många sidor per timme rekordet hamnade på.

En sommar för några år sedan satt jag och en kompis på vårt landställe på Singö i norra Roslagen och ondgjorde över allt övervåld som finns inom dagens deckare. Min fru tyckte att vi satt och gnällde och uppmanade oss att skriva en egen deckare. Vi tyckte idén var lysande och började spåna om ”Singömordet”. Min kompis Anders jobbade då som redaktör på Leopard förlag och hade tidigare arbetet på Natur & Kultur (idag arbetar han på Lind & Co). Han upplyste mig om att de är i det närmaste omöjligt att få en bok publicerad eftersom konkurrensen är stenhård. Vi hade ju dessutom aldrig skrivit en skönlitterär bok. Jag hade bloggat och skrivit Yrke: Lärare och han hade skrivit en historisk bok om Kirunasvenskarna.

Vi kan inte dö nyfikna sa jag till Anders, vi måste testa. Vi satte upp tre mål:

  • Boken ska inte innehålla övervåld
  • Vi ska bli publicerade
  • Vi skulle skriva tre böcker

Tokigt nog hade jag lanserat idén att vi skulle skriva en triologi. Inte alls en bra tanke då vi var debuterande författare. Ända tills vi hade manus till den första boken klart var Anders negativ och sa att det inte gick och att vi inte skulle lyckas. Jag däremot var övertygad om att det skulle gå bra och att vi hade en riktigt bra historia på gång. Inte förrän vi fick kontrakt på bok nummer ett trodde Anders på riktigt att vårt bokprojekt skulle bli av. Jag däremot drev hela produktionen och processen framför mig och påtalade hela tiden för Anders att det kommer att bli succé. Nej, jag hade aldrig några negativa tankar under denna process utan trodde hela tiden på vårt projekt. I april i år (2017) släppt vi den tredje boken i Singötriologin: Sändebudet. Vi börjar nu närma oss 100 000 sålda böcker, men då räknas ju lyssningar på Storytel, utlåningar på biblioteket, fysiska böcker, e-böcker med mera. Att biblioteket 2016 hade nästa 12 000 utlåningar av våra då två utgivna böcker anser jag i alla fall vara lyckat.

 

 

Jag tror att jag hoppar över att nämna den här bloggen som ett tecken på det ”the grit”. Sedan 2009 har jag i princip bloggat om samma ämnesområden. I hundratals blogginlägg har jag tjatat och tjatat och tjatat. Emellanåt har jag tappat suget och vid några tillfällen har jag inte haft tid att blogga. Men jag har alltid kommit tillbaka och aldrig gett upp.

Jag har alltid haft mycket energi och mycket kreativitet. Detta har jag nog ärvt av min mamma. Sedan var jag ju tvungen att aktivera mig som barn, livet var ganska trist då för det fanns ju inte så många tv-kanaler eller datorer eller dataspel. Då fick jag hitta på egna saker att göra. Oj, vad jag hittade på mycket.

Vad vill jag då säga med att ge flera egna exempel på hur jag har ”the grit”? Visst kommer jante fram hos en del av mina läsare och säkert är det många som hittar fel och tycker att mina böcker är ganska dåliga och att jag faktiskt har ett dåligt språk på bloggen. Och har Johan verkligen ”the grit” – nja det är nog en hel del personer som tvekar om. Världen är full av människor som inte tillskriver andra människor goda egenskaper eller framgångar. Det finns till och med människor som på fullt allvar menar att Zlatan inte är en så bra fotbollsspelare. Hur nu det är möjligt? Men så är det. Vi är omgivna av missunnsamma personer och människor som behöver vara elaka mot andra för att de själva är antingen misslyckade, bittra eller inte kan acceptera att de har haft fel under en lång period. Detta får vi leva med.

Det jag faktiskt vill är att lyfta fram ”the grit” som en kraft att räkna med. Angela Duckworth skriver: ”Grit handlar om att hålla fast vid samma toppnivåmål under väldigt lång tid. Dessutom är den här ”livsfilosofin”, som Pete Carroll skulle ha sagt, så intressant och viktig att den styr en stor del av det du gör under din vakna tid. Hos mycket ihärdiga personer är de flesta mellan- och lågnivåmål på ett eller annat sätt förbundna med slutmålet. På motsvarande sätt kan en brist på ihärdighet bero på att man har mindre sammanhängande målstruktur. Här är några sätt som brist på ihärdighet kan visa sig. Jag har träffat många unga människor som tydligt kan beskriva en dröm – till exempel att bli läkare eller spela basket i NBA – och de kan livligt föreställa sig hur underbart det skulle vara, men de kan inte peka ut de mellan- eller lågnivåmål som kan hjälpa dem dit.”

Exakt! Det är här vi kan hjälpa till i skolan. Tala om framtid och om vad som krävs för att komma dit. Vi kan lägga upp små mål för ett par veckor eller en termin. En kurs som behöver klaras av. För ”the grit” kan man även lära sig. Men även hur vi ger återkoppling till eleverna. Duckworth ger exempel:

Undergräver dynamisk mindset och grit:

Du är en naturbegåvning! Det älskar jag.

Bra jobbat! Du är så begåvad!

Förstärker dynamisk mindset och grit:

Du är en sådan som lär dig! Det älskar jag.

Bra jobbat! Finns det något du kunde ha gjort ännu bättre?

I del tre av Duckworths bok delar hon med sig av att odla grit utifrån och in. Vill du ha lite mer grit så tycker jag du ska läsa boken för den är riktigt intressant och givande för oss som jobbar inom skolans värld. Vi kan ge våra elever massor med styrka på vägen till framgång och vuxenvärld. Vi kan ge dem hopp, tro, framtid och ett sätt att nå sina drömmars mål. ”The grit” är något väldigt bra att förmedla.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

Annonser

2 kommentarer

  1. Jag har följt ditt bloggande under några år nu och ser en liten trend i ditt sätt att blogga, rätta mig om jag har fel.
    I början var inläggen mer i debattformat än nu då de är mer resonerande kring hur vi är som människor. Vad är bildning och vad är utbildning och hur når vi våra mål om det nu finns sådana.
    Det är alldeles uppenbart att alla unga människor har drömmar och är ivriga att snabbt växa upp för att bli fria från de vuxna med sina krav och ideal. Det är alldeles uppenbart en paradox. Men livet är fullt av motsägelser och visst vore det bra om den kunskapen kunde ges tidigt i livet. Att basera skolans arbete på vetenskap och beprövad erfarenhet är den enda vägen att ge våra unga en någorlunda stabil grund att stå på. Min lite ”mossiga” uppfattning är att postmodernismen med sin relativistiska livsåskådning har fått alltför stort spelrum i skolvärlden. Så, kämpa på Johan, du har glöden eller ”the Grit”.


    • Hej Bengt-Erik,

      När jag startade bloggen 2009 hade jag varit rejält frustrerade under många år. Både när det gällde skolan men hela utbildningsväsendet. Idag är jag väl lite desillusionerad. Från början lyfte jag upp det mesta som skrevs, det var många blogginlägg per vecka – ibland varje dag. De senaste åren har jag mer valt det jag vill skriva om och aktivt valt bort vissa ämnen. Nu för tiden handlar det mest om politik och de som styr – myndigheter, även om jag inte talar i politiska termer.

      Jag hoppas framöver kunna fortsätta med lyfta fram det som jag tycker är intressant eller intressanta fenom. Därmed inte sagt att jag vill debattera – börjar bli lite trött på det.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s