h1

Skollagen undergräver professionen

03 juni 2017

Jag har i många år funderat över varför riksdagspolitiker stiftar lagar för barns rättigheter på bekostnad av professionen. Vad beror det på? Vi har ju inte längre ett hierarkiskt samhälle som på 50- och 60-talet där skolan företrädde makten – därmed även läraren tilltalades med respekt. Oavsett om man förtjänade det eller inte (respekt ska förtjänas enligt mig). Så klart finns det hierarkier och klasser i samhället, det är inte det jag menar, utan jag anser att barnet/eleven idag har större möjligheter att göra en klassresa. Och ibland behöver man inte anstränga sig på samma sätt som förr därför att hela vuxenvärlden curlar och står med små flaggor och hejar på. ”Allt är så fantastiskt vad lilla Stig hittar på och gör.” Det kan till och med vara så att rättigheterna som de små har är så starka att de faktiskt inte behöver ha de kvalifikationer som verkligen krävs. Visst är det så att de reella kunskaperna i matematik, svenska och NO har sjunkit de senaste 20 åren? Jo, jag tror det. Men de som tycker att jag är en kunskapsfundamentalist reagerar och påtalar att det faktiskt är så att barnen kan andra saker idag. Eller att kunskapen är så mycket mer än matte. Eller att PISA-proven inte mäter vad eleverna kan – många elever har andra kunskaper, men vilka dessa kunskaper är har jag inte fått veta, fast jag frågat många gånger.

Under första skolkrisåren (skolan har alltid varit i kris) när PISA-provens sjunkande resultat kom lagstiftades det om barns rättigheter att lära sig kunskaper. Schysst kan man tycka. För det är ju en rättighet i Sverige att få lära sig – inte bara vara närvarande fysiskt. Men jag tror att politikerna, med Jan Björklund i spetsen gick lite för långt. Nu anser jag att Jan Björklund har gjort mycket bra för svensk skola och det är ju långt i från Björklund som är ensam ansvarig för det som skedde – här har sossar och moderater varit högst delaktiga.

Från början var det dokumentation till hysteri – allt skulle dokumenteras. Hur det gick för eleverna, utredning särskilt stöd, åtgärdsprogram, utredning kränkande behandling. Misslyckande på ett prov – utredning särskilt stöd och åtgärdsprogram. En knuff på rasten – utredning kränkande behandling. Under en period överöstes läraren av nya uppgifter – här ska dokumenteras till Guds förbannelse. Resultatet? Lärarkåren gick på knäna, färre sökte lärarutbildningen, fler lärare lämnade yrket och vi  började se den begynnande bristen på lärare. Lärarfacken lyfte fram lärarens tunga arbetsbörda och utredningar konstaterade att detta inte var bra. Oj då, tänkte politikerna och gjorde om lagstiftningen en del.

Visst, politikerna ändrade lagstiftningen och uppdraget lättades upp. Men tydligen har lagstiftaren inte begripit att man undergräver den pedagogiska professionen med den lagstiftning som idag finns i skolan. Detta är den egentliga orsaken till detta blogginlägg. Låt mig ta några exempel:

  • Att ett barn ska skrivas in i särskolan bestämmer vårdnadshavarna enligt skollagen. Det kan ju tyckas humanistiskt och givetvis anser jag att man behöver ha en god dialog med vårdnadshavarna. Men vems rättigheter är det? Och vem ska göra en sådan bedömning? Är det inte professionen som ska göra den pedagogiska bedömningen? Är det inte barnets rättighet som ska sättas i första rummet? Om det är så att vårdnadshavarna tycker att deras barn ska utvecklas i den vanliga skolan men att läraren, specialpedagogen och rektor anser att det är ren förvaring – är det inte professionen som ska få bestämma rätt skolform? Jag tycker detta inte bara av hänsyn till det enskilda barnet, utan för att lagstiftaren med lagen i handen underbygger skolans auktoritet och profession. Givetvis kan det vara så att utredningen som ligger till grund för inskrivningen i särskolan är alltför dålig eller att läraren och rektorn har gjort dåliga pedagogiska bedömningar. Men då får den enskilda kommunen genom sin klagomålshantering och jurist granska dokumenten. Är vårdnadshavaren inte nöjd med resultatet får ärendet gå vidare till Skolinspektionen. På detta sätt skulle professionen få äga ärendena samtidigt som rättssäkerheten kunde behållas.
  • När ett barn ska börja förskoleklass kan vårdnadshavaren bestämma att det vill att deras barn ska börja direkt i årskurs 1. Oavsett om förskola eller skola anser att barnet inte alls är moget socialt eller kunskapsmässigt. Är inte det märkligt? Om förskolan anser att det aktuella barnet verkligen behöver förskoleklass som en brygga för att å ena sidan komma in i skolarbete och å andra sidan bygga sociala relationer inför att sitta i en skolbänk. Är det verkligen föräldern som ska bestämma detta? Ja, så ser lagstiftningen ut. Och det spelar ingen roll vad den pedagogiska professionen säger, föräldrarna hävdar att deras barn är så duktigt och kan både läsa och skriva – det gör barnet hemma. Att det aldrig visats upp i förskolan eller skolan är en annan sak.  Men vem är det egentligen som mår bäst av dagens lagstiftning? Det 6-åriga barnet eller dennes föräldrar? Är det verkligen så att flera pedagoger och pedagogiska kartläggningar säger mindre om det enskilda barnet i en förskole- eller skolgrupp än den utsaga vårdnadshavaren lägger fram? Tveksamt. Om det är så att professionen gör fel så behövs samma förehavande som ovan, det vill säga klagomålshantering med kommunens jurist som får granska dokument och utlåtande från förskollärare, lärare, förskolechef, rektor och föräldrar. Granska pedagogisk kartläggning och sedan avgöra vem som har tolkningsföreträde. Inte nöjd – överklagan hos Skolinspektionen.
  • Varenda kränkning ska skolan rapportera till huvudmannen. Varenda en! Vilken sjuk lagstiftning. Vad är en kränkning? Ja, det ska ju den kränkta bestämma – för så ser ju lagstiftningen ut. Att bli kallad hora, bög, fitta – är det en kränkning? Att bli knuffad – är det en kränkning? Att bli fråntagen en fotboll som man bär på – är det en kränkning? Att någon säger att du har en ful jacka – är det en kränkning? Att säga att man ska knulla din mamma – är det en kränkning? Att slänga någons skor i toaletten (i smyg) – är det en kränkning? Att berätta för läraren att någon gjort något – är det en kränkning? Att ”låna” någons cykel utan lov – är det en kränkning? Listan kan göras lång i all oändlighet. Det går att svar ja och nej på alla dessa påståendena, det handlar om i vilket socioekonomisk område man befinner sig, vilken klasstillhörighet eleverna har, vilken jargong som finns i elevgruppen (oavsett om vi vuxna gillar det eller ej), hur gamla eleverna är, hur du är som individ och många andra aspekter. Jag menar inte med denna punkt att vi i skolan ska tillåta kränkningar och vi ska heller inte tillåta jargong eller fult språk. Det jag menar är att vi jobbar med dessa frågor varje dag och att det inte alltid är en kränkning, men att de vuxnas perspektiv på att när ordet hora fälls till en elev kan denne dels uppleva att det är en kränkning och inte minst dennes förälder. I rädslan att åka på en anmälan så skrivs det kränkningsanmälningar i parti och minut och trygghetsteam kallas ut. Lagstiftningen kräver extremt mycket pappersarbete som dränerar skolans personal på tid och energi. Givetvis är det viktigt med värdegrundsfrågor och att man hela tiden jobbar med språkbruk, att elever och vuxna beter sig schysst mot varandra och att vi fostrar kommande generationer på ett bra sätt. Men här är lagstiftningen helt fel ute! Och man har gått alldeles för långt i sin iver att tro att det går att lagstifta bort ett socialt beteende.
  • En del barn brukar grovt våld, ibland ursinnigt våld, där personal får ta emot både knytnävsslag och till och med åka till akuten med skador. I bland slutar detta med att bra personal säger upp sig för att de inte kan acceptera att de blir misshandlade på sin arbetsplats (detta ställningstagande har jag förståelse för) men många gånger skapar det en arbetsplats som bygger på rädsla och oro, både bland lärare, fritidspersonal och elever. Givetvis gör skolan anmälan till socialtjänsten och många gånger till polisen. Men sen då? När socialtjänsten inte gör någon utredning eller när polisen lägger ner anmälan – vad händer då? Ingenting. Den presumtiva våldsverkaren går i skolan som om ingenting har hänt och alla är på helspänn tills det är dags att åter igen ta itu med att förhindra våld mot andra elever eller mot personal. Skolan jobbar med lågaffektivt bemötande enligt Bo Hejlskov och med CPS med tillhörande avledningsmanövrar och anknytning. Kanske minimedling och annat. Men blir det en harmonisk skola? Visst känner ni bloggläsare igen situationen? Visst är det så att många av er också har elever som kan explodera när som helst och bruka övervåld. ”Men Johan, det går väl inte att kasta ut de elever som inte passar in” undrar säkert många. Det är inte alls det jag menar, men vi behöver få en mycket mer tydlig lagstiftning där vårdnadshavare tvingas till vård när deras barn har gått över gränsen ett gäng gånger. Vi kan inte sitta på möte efter möte och konstatera tillstånd. Visst erbjuder socialtjänsten ART eller familjebehandling, men det är ju högst frivilligt. Och utredning om det kan vara fel på barnet, t.ex. hos Prima eller BUP leder i bästa fall till medicinering (läs värsta fall). Men någon verklig behandling snackar vi inte om, utan med pillrens hjälp ska problemet åtgärdas. Nej, här behövs definitivt hårdare lagstiftning som backar upp professionen och inte vårdnadshavarnas rättigheter. Varför? För barnens bästa och för att skolans som institution ska få verkliga verktyg att jobba med.

Det finns många fler exempel att ge där lagstiftningen går på barnens rättigheter. Men dessvärre är det vårdnadshavarnas rättigheter som sätts i fokus, för vid många fall har det som förskola och skola gett som förslag varit för barnets bästa men det har inte passat vårdnadshavararen. Lagstiftaren tror att man ska gynna barnet och att det är demokratiska värden som ställs på sin spets. Att professionen sätts på undantag undergräver förskola och skolas auktoritet som professionella organisationer tar man inte hänsyn till. Är så att politiker har sådant misstroende med förskola och skola? Undergrävande genom lagstiftning en helt fel väg att gå. Det är granskning av dokument, underlag för beslut och utbildning som gäller. Förtydligande i lag och förtydligande i vilken form av dokumentation som finns som ska gälla. En oberoende granskare och ett överklagandeförfarande. Det mesta finns inom statliga och kommunala myndigheter och organisationer, det behöver bara trimmas upp i fall det skulle bli aktuellt att gå den andra vägen – att låta professionen bestämma.

Om vi någonsin ska få ordning på svensk skola måste lagstiftande riksdagspolitiker och lokala politiker ta lärarkåren på allvar och tro på deras kunskap och erfarenhet. Om det är så att en lärare bedömer en elev på rent behavioristiska grunder så kommer det lysa igenom när den pedagogiska utredningen görs. Om det är så att en lärare vill ha bort en våldsam elev på grund av att det ska bli arbetsro i klassen, men har själv inte gjort ett skit åt att det ska bli bättre för vederbörande kommer det synas i den dokumentation som läggs fram. Oavsett så måste lagstiftaren förstå att förskola och skola är en myndighet som behöver backas upp av staten, inte misstroendegöras genom lagstiftning.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

Annonser

10 kommentarer

  1. Utmärkt bra inlägg. Ett av de verkligt stora problemen är att olika lagar motsätter varandra. Konkret betyder det att beroende på om du ser till skollagen eller brottsbalken får du olika domslut.

    Det i sin tur leder till vansinnigheter som att en lärare kan frias enligt brottsbalken, eller att det helt enkelt blir åtalseftergift samtidigt som hon eller han ”fälls”av skolinspektionen och får sin legitimation indragen. Även det motsatta sker förstås; en lärare frias i alla ”skolinstanser” men fälls i brottmålet.

    Det senaste exemplet på vansinnigheterna – och på skolinspektionens dysfunktion – är syskonen i sydöstra Sverige som hållits hemma i två hela år (from åk 1 respektive åk 3) då föräldrarna menar att skolans trådlösa nätverk är ”skadligt”. Samtliga instanser upp tom Kammarrätten har hela vägen gett skola/kommun rätt i dess agerande gentemot föräldrarna som bryter mot lagen om skolplikt och för att ordna skolundervisning för barnen (till saken hör att till de möten kommunen kallat föräldrarna har de vägrat komma) för att få barnen till skolan.

    Så kommer skolinspektionen med sitt utlåtande där den med hot om vite för kommunen(!)ställer krav på kommunen att ordna skola för barnen.

    ”Men hallå!” som kidsen brukar säga.


    • Sören,

      Jag vet inte hur lagstiftaren har tänkt. Det verkar som om man har tänkt att genom lagstiftning ska vi styra upp skolan och de rättigheter framtida medborgare ska ha. Att det inte går att genomföra rent praktiskt, eller att det krockar med en annan lag eller att det underminerar professionen verkar man inte ha kalkylerat med. Ett hafsverk i mina ögon. Tyvärr verkar det inte ske något på detta område så det är väl bara att härda ut som tjänsteman.


  2. Man får onekligen intrycket att lagstiftarna tror att om de stiftar en lag så kommer verkligheten att anpassa sig till deras intentioner, utan oförutsedda bieffekter.


    • Niklas,

      Konsekvensbeskrivning verkar inte vara riksdagens starka sida när det kommer till skolfrågor.


      • Troligen är det här en konsekvens av den splittrade styrningen av svensk skola, som bland annat OECD kritiserat. En instans (staten) försöker sätta upp mål; en annan (kommunerna och friskolorna) styr de ekonomiska ramarna; en tredje (de enskilda skolorna) får ta ansvar för det som händer ”på fältet”.
        Det här är i grunden dysfunktionellt och de som kommer i kläm är främst elever och personalen på golvet.


      • Jepp – återförstatliga skolan!


  3. Ja, det vore trevligt om professionen kunde återfå makten över skolan. Frågan är dock om professionen är mogen för det ansvaret idag.

    Jag har hört många föräldrar klaga över att lärare och rektorer inte agerar när barnen har problem. Själv har jag en son som efter en hjärntumör inte orkade med ljudet och stöket i klassrummet; han blev utmattad efter första kvarten på dagen. Professionens lösning var att plocka ut honom från undervisningen via anpassad studiegång i matematik, svenska och engelska, medan vi ville ha ett tystare klassrum. Till slut fick vi nog och flyttade till en skola med mindre och lugnare klasser. Plötsligt orkade han hela skoldagar, och ses idag som normalfungerande, med måttliga hjälpbehov.


    • Hans,

      Nu känner jag inte till just ditt fall och jag ska inte försvara skolan. Det jag kan säga generellt när det gäller denna typ av fall är att skolans budget, möjligheter till flexibilitet och påverkan på störande miljö är högst begränsad och dessutom tar det lång tid att ändra på ett invant beteende. Bra att det löste sig för din son. Många gånger är denna typ av problem svårlösta.


  4. Ett mycket angeläget inlägg, Johan
    Jag känner igen alla dina exempel från vår skola.
    Senaste exemplet är en elev som medvetet oavbrutet stör lektionerna. Vi kan inte skicka ut eleven eftersom vi inte har någon resurs som kan ta hand om honom. Vi kan inte få resurs för honom eftersom det inte finns någon diagnos. Det finns ingen diagnos eftersom föräldrarna motsätter sig till att eleven träffar en psykolog.
    -”Vad skulle släkten säga om min son skulle gå hos en psykolog”.
    Och under tiden förhindrar denna elev att 20 andra barn får undervisning.
    Vi sliter vårt hår och jag har inte så mycket kvar att slita i.
    Jag är för en generös invandring men vi måste motarbeta konsekvenserna av de hederskulturer som vi ser mer och mer av.


    • Sten,

      Jag känner igen din beskrivning alltför väl. Håller med dig, jag är för en generös invandring, men kan aldrig acceptera att sociokulturella fel kan få regera. Med fel menar jag givetvis hederskultur, barngiftemål, stryk i uppfostringssyfte eller att en manschauvinistisk kultur ska få förtrycka kvinnor, flickor och pojkar.

      Det känns ibland som att ro i tjära. Många anmälningar till socialtjänsten blir det.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s