h1

Kunskap, gränssättning, kärlek!

14 juli 2017

Det här blogginlägget handlar om mina erfarenheter av att nå de elever som är stökiga och störiga. Efter att ha arbetat som lärare i 9 år i ett miljonprogram i Jordbro tillgodogjorde jag mig kunskaper och beprövade erfarenheter över vad som krävs för att få alla elever (mer eller mindre) att fungera. Detta skriver jag om i min bok Yrke: Lärare. Jag brukar säga att det handlar om kunskap, gränssättning och kärlek. I det här blogginläggen går jag igenom hur jag tänker kring dessa begrepp. Märk väl att det inte är en avhandling, det behövs så klart en hel del egen fördjupning för att få det att fungera.

När det rapporteras om den svenska skolan i media visas ofta en enad bild av skolan upp. Alltså att det som skrivs gäller för hela den svenska skolan. Inte alltför sällan är det medelklasskolor vars elever uttalar sig när det t.ex. gäller betyg eller när en lärare har satt ett orättvist omdöme eller betyg (enligt eleven eller föräldern). Ofta får då hela lärarkåren sig en skopa som talar om att lärare är odugliga på att bedöma och betygsätta. Alltid lärarnas fel! Eller också är det något kreativt som visas upp i invandrartäta områden. Men snacka betyg och meritvärde rent statistiskt? Kanske titta bakom betygsättningen, på kursplanen? Nej, det sysslar inte media med, förutom det årliga konstaterandet: ”Så här bra är din skola” och så läggs bara meritvärdena ut. Fördjupning saknas.

Givetvis är svensk skola mer mångfacetterad än vad mediabilden visar upp. En byskola och en innerstadsskola skiljer sig åt ganska mycket, liksom en skola i ett segregerat miljonprogramsområde med en skola i en landsbygdsort. Jag har ju tjatat i ganska många år på att man i Storstockholm behöver jobba mer och bättre med de områden som är så kallade invandrartäta och ofta segregerade.

Det kan ibland vara svårt att klumpa ihop människor under epitetet invandrare. Med ordet invandrare försvinner alla kulturella drag som skiljer en chilenare från en somalier. Dessutom kan gruppen man talar om vara svenska medborgare och andra eller tredje generationen i sin släkt att bo i Sverige. Men mina erfarenheter är ändå att många, exempelvis turkar, umgås i en turkisk miljö i Sverige. Man äter turkiska maträtter, ser på turkisk tv, umgås med turkiska vänner och talar turkiska med varandra. Alltså lever i ett turkiskt samhälle i Sverige. På så sätt vidmakthåller man segregationen och till viss del utanförskapet.

Vi ser på tv och läser om det i media hur kriminalitet och gängbildning sker i förorterna. Hur bilar sätts i brand och hur en del människor inte vågar sig ut på kvällar. Droghandel som florerar på öppen gata och hur gäng helt öppet går in i godisaffärer och tar vad de vill ha utan att betala. Ett laglöst samhälle. Här menar jag att skolan kan göra väldigt mycket. För inte föddes dessa ungdomar, ofta pojkar, till att bli kriminella? Inte har de en kriminell gen?

Nixum pixum, dessa killar hade också en dröm som småpojkar och antagligen har de även nu en dröm. Går man djupt in i deras själ så tror jag inte att det är någon som vill vara kriminell och/eller missbrukare. Nej, de vill nog leva ett vanligt ”svenssonliv” med fru och barn, lägenhet/hus, jobb, bil, semester och kanske till och med vovve (inte kamphund nödvändigtvis).

Och det går. För dessa killar är inte korkade – nop, tro inte det. Dessa killar är desillusionerade av misslyckanden och att ingen har trott på dem. De har inte fått den uppbackning av skolan som de har behövt. Kanske har några av dem en diagnos – inte vet jag, men inte helt uteslutet. Kanske har de noll uppbackning hemifrån. Kanske är de kulturellt helt rotlösa. Kanske har de funnit sin trygghet och sin ”familj” och tillhörighet i likasinnade – fenomenet är ju ganska bekant.

Men det krävs en hel del av skolan för att lyckas med alla elever, inte minst i miljonprogrammen runt om i landet. Jag brukar säga att det krävs tre grundläggande saker för att dessa ungdomar ska lyckas och tro mig – alla vill vara framgångsrika i skolan.

  1. Kunskap
  2. Gränser
  3. Kärlek

1. Kunskap

Vad menar jag med kunskap? Givetvis är detta ingen filosofisk diskussion om vad kunskap är utan  den kunskap som beskrivs i kursplanen. Nu är ju inte Lgr 11: s kursplan jättetydlig med var gränsen går mellan de olika betygsstegen – det lämnar väldigt stort tolkningsutrymme (och så säger man att lärarkåren inte kan bedöma). Det är dock en annan fråga. Att kunna läsa flytande, skriva en begriplig berättelse och behärska de fyra räknesätten innan man lämnar årskurs 3. Att kunna grundläggande begrepp i NO- och SO-ämnena. Kort sagt den kunskap som anges i kursplanen.

Men går det att köra någon slags fri forskning eller eget arbete? Verkligen inte. Här krävs det lärarledd undervisning för att få med sig alla elever. Läs: ALLA! Givetvis finns det undantag, både när det gäller individer och klasser, men undantagen är få och generellt sätt kan alla elever lära sig grundläggande kunskaper. Dock har inte alla med sig studieteknik, lugn och ro, språket, motivation och studietradition. Fast alla vill lyckas och alla är nyfikna av naturen. Frågan är bara hur arbetsområdet presenteras. Här kan metodiken döda vilken lust som helst. Handlar det bara om att lektion efter lektion sitta och räkna matte eller fylla i hål i en fyller-i-bok så tappar man lätt ett gäng elever. Och vilka är dessa elever? De studiemotiverade? Nej, det är de presumtiva ”icke-betygen” som visar upp sig. Kunskap ska vara roligt och intressant. Om inte annat ska eleverna begripa att det är viktigt att lära sig.

När kunskapen sviker i högstadiet är det svårare att reparera men det går. Eleverna har då skaffat sig en gedigen smitstrategi. Om man inte blir bra i skolan blir man bra på något annat. Vad? Givetvis – störa lektionen eller skolka. Här krävs det pedagogik! Bryt negativt beteende, ta individuella samtal där fokus ligger på exakt vad eleven ska lära sig och varför. Använd arbetsplaner, LPP, där det går att se vad eleven ska lära sig och hur den ska visa att den lärt sig det. Bestäm tillsammans med eleven hur den ska plugga, vad den ska studera och hur den ska visa vad den kan. Så konkret som möjligt. Ofta har dessa ungdomar fått en negativ självbild och här gäller det att peppa till tusen. Beskriv hur smarta de är och hur bra det kommer att gå om de bara följer planeringen. Motivera med att det handlar om få ihop betyg så att de kommer in på det gymnasieprogram som de vill. När ett prov, läxförhör eller annan examination ska återkopplas – ge oerhört mycket positiv feedback. Även om eleven inte lyckats nå ett E, ge konstruktiv återkoppling på vad som är bra. Låt eleven göra om examinationen igen och fokusera på vad eleven misslyckats med.

En elev som har stora kunskapsbrister och därmed ett uselt självförtroende som elev kommer behöva många chanser och många ”omprov”. Men med varje litet framsteg sker också ett litet mentalt steg hos eleven att se sig som lite kunnigare och lite mer skolelev. Håll ALLTID fokus på kunskap. Håll alltid fokus på vad eleven ska kunna. Släpp inte detta.

2. Gränser

Gränser – vad menas med det? Alla vi som har barn vet vad gränssättningar är. Grundläggande är nog i alla fall att skydda barn för fara, t.ex. att springa över en gata. Det handlar om uppfostran och önskat beteende. För vad som är ok att göra socialt och hur vi är gentemot varandra. Däremot kan olika familjer ha olika tydliga gränser för barn. Vissa tycker att barnen måste sitta kvar vid bordet tills alla har ätit upp medan andra tycker att det är helt ok att barn skriker – ”de är ju trots allt bara barn”.

I skolans värld får vi alla typer av uppfostrade och ouppfostrade (enligt våra egna normer) barn. Dessa elever utgör basen i vår verksamhet. Ett icke önskat beteende kan vara sanktionerat hos föräldrarna: ”Jo jag har sagt till Pelle att det är ok att slå tillbaka om någon slår honom”. Känns det igen? Föräldrar som undergräver det vi gör i skolan. I vissa områden är denna föräldrapåverkan väldigt stor och föräldrar kliver själva över gränsen många gånger och kanske till och med får läraren att ifrågasätta sitt yrkesval.

Det jag menar med gränssättning i det här blogginlägget handlar i första hand som önskat beteende hos eleverna. Vi i skolans värld talar ofta om världegrund och hur viktigt det är. Men jag menar att jobba fram en värdegrund i ett par tre veckor, eventuellt tillsammans med elever är värdelöst om det slutar som ett fint dokument som blir en hyllvärmare. Värdegrund måste gestaltas av läraren (och övrig skolpersonal). Det handlar om att i ord och handling visa hur vi är mot varandra. Hur vår sociala tillvaro ska fungera och vilket samtalsklimat vi ska ha i skolan. Detta måste göras hela tiden – varje skoldag och varje lektion. Detta måste upprätthållas. För struntar man i det lite här och där, till slut har de destruktiva krafterna tagit över och ”djungelns lag gäller”. Då blir det mycket jobbigare att som vuxen ta över makten på skolan. För det är de vuxna som ska ha makten på en skola.

Om en elev eller elevgrupp har gått genom låg- och mellanstadiet utan att tillgodogöra sig de kunskaper som de behöver för att klara studier på högstadiet har de med största sannolikhet skaffat sig smitstrategier. Till och med hemmasittare kan eleven ha blivit. Vad göra?

  1. Gränssätt genom att tala om i hela klassen vilket icke önskat beteende eleven har och att du inte vill att eleven ska göra detta. En del lärare och ”många fina” pedagoger skulle säga att det är att hänga ut eleven inför klassen. Inte alls. Du behöver inte förlöjliga, håna, göra bort eller på något sätt genera eleven. Tala bara tydligt om att du inte accepterar beteendet. Alla i klassen hör – det blir ett socialt tryck gentemot eleven.
  2. Fortsätter eleven att inte följa de regler som gäller, låt eleven stanna kvar efter lektionen, alternativt boka ett möte med eleven. Tala om att du inte tycker om elevens beteende, ge konkreta exempel och vad det är för störande i dessa exempel. Här kan man peppra med goda egenskaper eleven har som kan vara bra i skolan för att lära sig grundläggande kunskaper. Alla elever har goda egenskaper även om det inte verkar så just vid detta möte. Om det är så att eleven ligger efter kunskapsmässigt, lägg upp en plan för hur eleven ska ta igen detta. Ligger eleven långt efter – lägg upp en plan. Eventuellt behövs åtgärdsplan göras och då behöver föräldrar kallas.
  3. Hjälper inte detta ta ett nytt möte med eleven.
  4. Får dina ord inte önskad effekt, ring föräldrarna och berätta om vad som händer på lektionerna, vad du har gjort och hur du har haft samtal med eleven.
  5. Blir det ändå inte bättre, kalla föräldrarna till möte med dig och eleven. Diskutera situationen och kräv att det måste till en förändring. Är det obehagliga föräldrar, be en kollega vara med på mötet.
  6. Kvarstår elevens negativa beteende, gå till skolans Elevhälsoteam (EHT) eller till rektor.
  7. Eventuellt får du förslag om vad du ska göra av EHT eller också kallar rektor till Elevvårdskonferens (EVK).
  8. Om skolan har uttömt alla sina resurser på att få bukt på problemet kan det vara så att elevens situation upplevs så problematisk att socialtjänsten måste kontaktas. En orosanmälan görs då. Givetvis kan anmälan till socialtjänsten göras tidigare och helt oberoende av att eleven har problem med gränser eller något annat.
  9. Våld ska alltid polisanmälas anser jag. Skolan har inga egna lagar som tillåter våld (ungefär som ishockey). Var gränsen går för polisanmälan är ju däremot lite godtyckligt. Skulle vi polisanmäla varenda liten knuff skulle vi ju inte göra annat än ringa polisen.

Vad vill jag då säga med denna punktform? Jo, att det är superviktigt att ha klart för sig som lärare hur man systematiskt arbetar kring detta fenomen. Att man inte accepterar illa beteende och låter fel beteende passera, för det är lätt att det blir en normalisering av klassrumssituationen som äter upp lärarens ork och engagemang. Aldrig i livet att en elevs dåliga beteende ska förklaras med att ”han är ju sån och han menar egentligen inget illa”. Att vara tydlig med att man vill ha en god arbetsmiljö för alla är inte att vara hård och sträng, det handlar om att värna eleverna och sig själv. Även de stökiga eleverna tjänar på att ha en bra arbetsmiljö. Här är gränssättningen hos läraren A och O. För det är läraren som sätter gränserna för vad som är tillåtet att göra och säga i sitt klassrum. Ingen annan kan kontrollera denna yta. Det är läraren som ska ha makten i klassrummet. Jo, läs det så: Makten! Och det gäller att bita sig fast och kämpa som lärare, inte släppa igenom stök. Jobbigt i börja, men frukten skördas efter några månader i form av arbetsro och trevligt klimat.

Viktigt att observera att jag här inte talar om att du som lärare ska höja rösten och skrika på eleven – det fungerar i princip aldrig. Heller tänker jag inte att du ska ta konfrontationer med elever som är på väg att få ett utbrott – det blir bara oerhört jobbigt för alla inblandade. I den senare situationen handlar det om att avleda och jobba icke-konfrontatoriskt, se länk Bo Hejlskov.

Gränssättning gentemot föräldrar är ibland knepigare. Här handlar det om att själv göra en bedömning kring hur mycket man kan och orkar med. Vissa föräldrar är ganska verbala och ger sig inte. Då handlar det om att ta hjälp av någon kollega eller rektor. Det handlar också om att avgränsa sig. Hur många mail eller telefonsamtal ska man svara på. Var tydlig med de regler som gäller och gå inte in i för djup diskussion. Hänvisa till rektor om det är så att ni inte kommer överens. Kanske låter det enkelt, men det är långt i från enkelt. Snarare är det  emellanåt mycket svårt.

3. Kärlek

Elever som har det tufft behöver mycket kärlek. Gränser och fokus på kunskap, men utan kärlek så går det inte. Kanske för en del, men för de allra flesta så ballar det ut. Men med mycket kärlek kan en lärare förflytta berg. Men vad menas då med kärlek? Vi definierar kärlek med ömhet gentemot våra barn, kärlek till vår partner eller kanske till våra föräldrar eller varför inte mor- och farföräldrar.

Det handlar i detta fall om att som lärare tro stenhårt på sin elev och uppmuntrar denne ständigt. Att vara där som lärare, efter att ha satt en tydlig gräns, med en kram eller en arm över axeln. Att inte låta sitt sinne förgiftas av att eleven är jobbig och förstör lektioner utan att se förbi detta och kunna bjuda på ömhet och uppmuntran. Att ge konstruktiv och positiv feedback. Att kunna bjuda på sig själv. Att visa humor och kunna skämta. Kunna skratta ihop. Att ta eleven på allvar. Att visa tilltro på att eleven fixar det. Att tala framtid med eleven: ”När du är elektriker – kommer du och jobbar i mitt hus då? Får jag specialpris?”. Att tala till eleven som människa till människa. Eleverna ska känna att du tycker om dem. Då kan du också ställa krav.

Alla människor är olika, både lärare och elev, så det finns ingen patentlösning på detta. Som lärare behöver man gå till sig själv och känna hur man ska kunna visa tilltro till eleven – för det är just det jag menar med kärlek. Kanske har du inte den relationen med eleven att du kan slänga din arm över dennes axlar. Kanske är du inte bekväm i detta. Kanske är det inte du? Och en sak är säker, det är helt fel att göra om sig, det blir bara falskt och tillgjort, vilket eleverna ser igenom direkt. Detsamma är det att vara fysisk med eleven. Kanske är du inte en fysisk person, snarare är det möjligtvis så att du har stor personlig integritet. Då ska du inte kramas och ta på eleven – detsamma om det är så att eleven signalerar att denna inte vill att någon tar i den. Det hela handlar helt enkelt om att den enskilda läraren behöver utgå från sig själv som människa. I förhållande till eleven och klassen.

Kunskap, gränser och kärlek – är det enkelt? Nej, det är emellanåt jävligt svårt. Men ju längre du jobbar desto lättare tror jag att blir det. Du hittar dig själv och ditt förhållande till jobbet och eleverna. Och bitvis är det fruktansvärt tungt och man behöver beklaga sig hos kollegor, men ju längre tiden går med klassen och man håller fast vid det som gäller desto bättre går det. Resultat kommer inte av sig själv utan är frukten av hårt arbete. Det är ju därför det är svårt att vara lärare och det är därför som jag anser att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. En lärare förändrar unga människors identitet och framtid. Extra svårt kan det vara i segregerade och fattiga områden, inte sällan i miljonprogram.

Om du som lärare inte känner glädje över vissa individer. Om du känner att ditt jobb skulle vara så skönt om du bara slapp de där 3-4 killarna som förstör dina lektioner. Om du inte känner lust över att gå till jobbet. Om du vill skicka alla stökiga elever på neurologisk utredning för det måste vara något fel på dem. Om du anser att vissa elever är obildbara. Då ska du byta jobb! Kanske behöver du bara byta arbetsplats för att du ska få starta om med nya friska krafter. Kanske behöver du byta arbetsplats för att du ska få en annan typ av elevunderlag. Kanske behöver du göra något helt annat för en tid. Det behöver inte betyda att du i grunden är en dålig lärare. Omständigheterna kan ha gjort att du hamnat fel. Men det är inte bra för vare sig dig eller dina elever att din hjärna förgiftas med tankar om att vissa elever är så odugliga att de inte går att undervisa. Det går helt emot skollagen och helt emot det lustfyllda med att vara lärare. För när dessa elever vänder – då får läraren sin belöning och det är då som allt hårt arbete belönas med ren och skär glädje.

Behöver jag åter igen säga att det är läraren som är samhällets viktigaste yrkesgrupp?

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

Annonser

4 kommentarer

  1. Jag håller med dig till 100%. Mycket bra och klok text. Möjligen kanske man ska betonas vikten av hårt arbete. Det krävs hårt arbete för att tillgodogöra sig kunskaper.


  2. Som du vet delar jag din (och Christers) uppfattning till hundra procent. Tror man på sina medmänniskor, inklusive sina elever, vågar man ha höga krav. Du beskriver kärnan i uppdraget.


  3. Tack Johan för allt intressant du skriver om på din blogg, inte minst i detta inlägg som jag valt att kommentera. Jag vill göra en reflektion ang. det du skriver i punkt 3.

    Jag har precis gått i pension som lärare på lågstadiet. Jag kände mig träffad av din beskrivning av lärare som önskade att “slippa 3-4 stökiga pojkar”. Ja, det var tungt de sista åren och just nu känner jag bara en oerhörd tacksamhet att jag ändå jobbat mina 40 år och främst för att inget barn kom till allvarlig skada av alla situationer med klasskamraters aggressivitet. Det var nog mera tur än skicklighet när man ensam ska klara 20-25 barn.

    Mina farhågor inför framtiden är att det verkar som om alltför många som arbetar i “människoyrken”, skola, sjukvård, polis, soc.tjänst väljer att sluta eller att ta en tjänst där man slipper den omedelbara kontakten med människor. Det är ledsamt att det är så. När jag valde mitt yrke en gång i tiden låg det en stolthet i att arbeta med människor. Självklart är lönen viktig, absolut, men vad ska göras för att människor ska orka med att fortsätta arbeta med människor?

    Jag håller med dig om hur en lärare bör vara, du skriver klockrent och jag är övertygad om att du är just en sådan person som klarar detta. Inom hela lärarkåren finns det säkert många som har de egenskaper som du har. Frågan är om det finns så många så att det räcker att besätta landets alla lärartjänster? När du skriver att man kanske borde byta jobb om man inte har de erforderliga egenskaperna är jag rädd att många ska ta dig på orden.

    Gunilla Mattsson


    • Hej Gunilla,

      Tack för ditt inlägg. Grattis till ”frigivningen” (missförstå mig rätt). Jag har som rektor firat många personer som gått i pension. De flesta har varit nöjda med sitt yrkesliv men har också känt att orken tryter i många fall. Vad ska man göra när det är så? Jag som arbetsgivare brukar ta enskilda samtal där jag försöker lägga upp en plan för att vederbörande ska orka. Att titta till vilket stöd som skolan kan ge den enskilda läraren. Detta gäller även lärare i stort, för det är inte bara begynnande pensionärer vars ork tryter. Det handlar om att gå in med kraft och i värsta fall som rektor gå in och ta enskilda samtal med elever (jag spar helst på den åtgärden tills det verkligen behövs) eller kalla föräldrar på möte. Det kan handla om att få vara två lärare dela av dagen, flytta elever eller hitta andra arbetsuppgifter. Det finns mycket att göra, men det kan inte vara så att den enskilda lärare ”ska stå ut”. Skolan är en kollektiv arbetsplats där man måste jobba tillsammans.

      Däremot tycker jag att det är viktigt att gå till sitt jobb och ha en god människosyn för det avspeglar allt man gör. Alla kan ha dåliga dagar, men det är inte det jag talar om. Även om du som individ inte tror att dina högst privata åsikter om en elev sipprar ut i hur du behandlar, bemöter, säger och handlar så gör det det. Om ditt sinna är tillräckligt förgiftat av hur illa du tycker om en elev, eller om du inte har någon tilltro till elevens förmåga och/eller framtid i skolan så avspeglas dina tankar i ditt förhållningssätt. Hur man kommit till denna inställning är individuellt och kan bero på många olika saker, men det är förödande för både eleven och klassen. Här behöver man hjälp. Och i värsta fall byta arbetsplats/sluta.

      Det handlar egentligen om att skolan är så viktigt att vi först och främst inte kan ha vem som helst som jobbar i skolan och för det andra måste man gilla att vara där. Och inga om… Vi har inte råd att offra kommande generationer. Vi har inte råd att offra den fina lärarkår vi har. Men det finns hjälp att få. Det finns stresshanteringskurser, det finns arbetslag som kan hjälpa till, det finns skolledare som kan ta EVK och om inget görs – det finns fackföreningar som kan hjälpa den enskilda lärare. Och man behöver inte tala med sitt lokalombud utan kan vända sig till kommunombudet eller till regionsombudet. Hur som helst – kontentan är att vi behöver ha personal som jobbar med dessa elever och inte har onda tankar om någon. Då får det bli kaos i skolan för att för många tar mig på orden och slutar. För skolan kan inte hänga på den enskilda lärarens hälsa och välbefinnande att det ska fungera. Att insatsen är att lärarens på pest och pina och går hem varje dag med grusat sinne. Att läraren inte har ork med någonting. Då är det fel – riktigt riktigt fel.

      Jag tror jag får skriva ett enskilt blogginlägg om just hur man mår som lärare och vad man kan göra.

      Det kanske låter som om jag är en ”ûbermänniska” när jag beskriver hur en lärare ska vara. Jo, jag har haft många konflikter för att komma dit jag har gjort och det har varit arbetsamt. Men det är jag. En del kollegor har haft har varit lugnet själva och med ord vägrat acceptera stök. Kanske framgick det inte av blogginlägget att det krävs hårt arbete. Däremot tror jag inte att det krävs speciella egenskaper eller att några är födda till att vara lärare. Jag tror att alla kan lära sig. Sedan är det som i alla yrken – vissa är bättre än andra, så är det över allt. Huruvida det beror på medfödda egenskaper, inställning, antal praktiserade år, utbildningsnivå eller annat vet jag inte. Men självförtroende och självkänsla grundläggs tidigt i en människas liv (kan förvisso förändras).

      Det var ett långt svar Gunilla. Hoppas jag har rätat ut några av dina funderingar och jag hoppas att du får en riktigt skön sommar!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s