h1

Lärarens välmående – viktig uppgift!

20 juli 2017

Det här blogginlägget handlar om hur viktigt det är för skolledare att värna om sina lärare. När en lärare inte längre orkar påverkar det hela organisationen. Men vad kan man göra? Det finns massor av åtgärder att sätta in. I detta blogginlägg tar jag upp en del av dem i syfte att få både anställda och arbetsgivare att inte låta det gå på ”halvfart” år ut och år in. Vad behöver göras?

I mitt förra blogginlägg skrev jag hur viktigt det är att läraren bemöter alla elever i skolan på ett korrekt sätt. Tydligt ja, men också med respekt. Att ingen som jobbar med barn och ungdomar ska ha ett förgiftat sinne till några elever. Bland annat skrev jag så här: ”Om du som lärare inte känner glädje över vissa individer. Om du känner att ditt jobb skulle vara så skönt om du bara slapp de där 3-4 killarna som förstör dina lektioner. Om du inte känner lust över att gå till jobbet. Om du vill skicka alla stökiga elever på neurologisk utredning för det måste vara något fel på dem. Om du anser att vissa elever är obildbara. Då ska du byta jobb! Kanske behöver du bara byta arbetsplats för att du ska få starta om med nya friska krafter. Kanske behöver du byta arbetsplats för att du ska få en annan typ av elevunderlag. Kanske behöver du göra något helt annat för en tid. Det behöver inte betyda att du i grunden är en dålig lärare. Omständigheterna kan ha gjort att du hamnat fel. Men det är inte bra för vare sig dig eller dina elever att din hjärna förgiftas med tankar om att vissa elever är så odugliga att de inte går att undervisa. Det går helt emot skollagen och helt emot det lustfyllda med att vara lärare.”

Jag fick en kommentar av en läsare som tyckte att jag i princip hade rätt, men hon kände sig ändå träffad. Hon hade inte haft orken de sista åren innan pension. När jag skrev svar till henne så växte tankarna fram om ett nytt blogginlägg som handlar om lärares arbetssituation, hälsa och välbefinnande.

Kanske är läraryrket en av de svåraste arbetena som finns i ett samhälle. Jag har påtalat det många gånger på den här bloggen. Dels kan det i sig vara svårt att lära ut de kunskaper som barn och ungdomar ska ha med sig. Hur hittar man en metodik som passar? Dels kan det vara problematiskt att få barn och ungdomar att lära in. Hur vet man som lärare att alla kan det de ska kunna, alltså inlärt? Dels är de en massa andra saker som en lärare ska göra t.ex. vara kurator, problemlösare, ordningsvakt, samtalspartner och ha en god kontakt med föräldrarna. Så klart att det kostar på. Och så klart att det är ett komplext jobb.

Lägg därtill hur det rapporteras om skolan i media och från myndigheter. Den bild av lärarkåren som lyfts fram i media och vems fel det är när myndigheterna konstaterar att det inte går bra (lärarkårens fel – alltid) bygger ju inte direkt upp en fantastisk självkänsla. Den rapportering om att svensk skola är dålig får lärarkåren stå ansvariga för. Är det någon som någon gång har hört Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) eller någon kommun säga att de tar på sig felaktigheter? En del föräldrars bild över att skolan är ett sjunkande skepp och att de behöver kliva in för att styra upp verksamheten, trots att de saknar pedagogisk utbildning gör ju inte saken bättre. Visst, majoriteten av föräldrar är bra, men det är de där tre-fyra föräldrarna som du har i klassen som ställer helt orimliga krav på läraren och som när som helst kan kliva över gränsen och bete sig hur illa som helst som gör det jobbigt för en del lärare. Dagens Nyheter (DN) har under våren rapporterat att det i Bromma i västra Stockholm förekommit att både lärare och rektorer slutat sina arbeten på grund av att föräldratrycket har varit för starkt.

Det är mycket viktigt att rektor alltid står upp för sin personal. ALLTID! Oavsett vad som har hänt så ska rektor stå på organisationens sida. Om något fel har begåtts får rektor som ansvarig ta på sig detta och om det är så att individen har gjort fel så får rektor ta det enskilt med denne. Absolut inte inför utomstående. Att personalen vet att rektor står bakom dem skapar trygghet.

Kanske är det en del läsare som inte riktigt känner igen sig eller som snarare har en mycket god relation till sina föräldrar. Bra, säger jag. Så ska det vara. För en väl fungerande föräldrarelation kan vara guld värd för att få eleverna dit man som lärare vill. Det här var ett långt inspel till vad detta blogginlägget ska handla om, men det har ju att göra med att det är viktigt att beskriva eventuella bakomliggande orsaker.

När lärare inte längre orkar, har tappat gnistan eller till och med har ett förgiftat sinne. Då är det dags att agera. Helst ska läraren själv ta upp frågan, i annat fall kanske en kollega, fackföreningen eller rektor behöver agera. Det handlar inte om skuldbeläggning och det handlar inte om att hitta syndabockar. Det handlar om att ta kollektivt ansvar för varandra. Lärarkåren är skolans viktigaste resurs och den enskilda läraren är mycket viktig för skolan, mer betydelsefull än all annan personal inklusive rektor. Skolan som organisation med rektor i spetsen behöver inse det och ta hand om sina lärare. Kanske är det extra viktigt nu när lärarbristen gör sig påmind, men egentligen har det inte med saken att göra. Att få lärare att känna sig trygga och trivas på sin arbetsplats är A och O för en rektor. Nu kanske någon läsare tänker: ”Ja ha, ska lärare få styra och ställa hur som helst. Få privilegier och åka på räkmacka genom tillvaron”. Min erfarenhet är att lärare generellt jobbar hårt och att de inte alls vill ha någon gräddfil på andras bekostnad. Att någon uttalar ovanstående mening eller att ens tänker den säger en hel del om den personen. Vem har egentligen ett förgiftat sinne?

Dessutom är lärarens huvuduppdrag tydligt:

  • Planera för en god undervisning enligt kursplanen.
  • Genomföra väl planerade lektioner.
  • Se till att alla elever lär sig det de ska enligt kursplanen.
  • Hålla ordning på klassen så att det blir arbetsro på lektionerna och att ingen elev kränks.
  • Utvärdera resultatet på inlärda kunskaper hos eleverna, gentemot sig själv, eleverna och vårdnadshavarna.

Detta uppdrag går inte att trolla bort.

Men vad ska en lärare göra när den känner att den inte orkar längre?
Det mest naturliga är givetvis att gå till sin närmaste chef, alltså biträdande rektor eller rektor och beskriva hur det känns. Vad det är det som inte orkas med längre och vad du behöver hjälp med. Nu kan det vara så så att vederbörande inte har den relationen till sin chef att detta steg känns onaturligt eller också kan det finnas en stolthet som är svår att rucka på. Givetvis sorgligt i sig, alla människor behöver hjälp ibland. Ta då upp detta i arbetslaget eller med arbetslagsledaren. Eller en kollega som du har förtroende för. Skulle detta också vara alldeles för jobbigt, tala med din fackliga företrädare eller ring din fackförening på kommunal eller regional nivå. Det kan ibland kännas jobbigt att tala med sitt lokala fackliga ombud som kan vara en nära kollega. Detta borde ju egentligen vara något positivt, men kan faktiskt vara svårt då man behöver öppna upp sig och visa svaghet. En del människor har svårt med detta och då kan det vara bra med en facklig företrädare som man inte känner. Det går givetvis också att kontakta vårdcentral, kurator och psykolog utanför sin arbetsplats. Men jag kommer koncentrera mig på själva arbetsplatsen i detta blogginlägg. Alltså, kontakta:

  • Rektor eller biträdande rektor
  • Arbetslagsledare
  • Arbetslag
  • Nära kollega
  • Lokal facklig företrädare
  • Fackligt kommunombud
  • Fackligt regionombud
  • Vårdcentral

Nackdelen med att kontakta någon utanför skolans värld, t.ex. vårdcentral, är att denna instans inte vet hur det ser ut på arbetsplatsen och därmed kan ha svårt att föreslå bra åtgärder. Oftast handlar det om sjukskrivning och eventuellt samtalsstöd, vilket i sig inte är dåligt, men själva grundproblemet kommer man inte åt.

Vad ska man göra om man märker att en kollega inte orkar?
Det mest naturliga kanske är att man talar med vederbörande i ett enskilt samtal. Det känns oftast svårt och är en balansgång så att kollegan inte ska uppfatta det hela som kritik utan att denne ska förstå att det handlar om att bry sig. Skulle det vara så att det är svårt att ta ett enskilt samtal med den man är orolig för, tala med en annan kollega eller med arbetslagsledaren. Jag tror att det är mycket olyckligt att ta upp det på arbetslaget, för risken att den det handlar om känner sig uthängd och uttittad är stor. Även om det är en handling av att bry sig är nog risken att denne känner sig kränkt. En väg att gå är att ta det via den fackliga företrädaren, antingen lokalt eller också via kommunombudet. Här går det att avidentifiera den man talar om och be om råd om hur man ska göra för att hjälpa. Fackföreningen kan även använda de årliga personalenkäterna för att lyfta fram hur ”arbetsplatsen mår”. Dock blir det lätt en allmän fråga som kommer långt i från individens bekymmer. Att vända sig till rektor och biträdande rektor för att berätta om sin oro för en kollega kan vara bra, men det kan också vara så att det kan kännas att man går bakom ryggen. Här handlar det om fingertoppskänsla. Om det är så att du som individ är trygg med din skolledning och att du kan komma med vad som helst, då ska du tala med dem om din oro. Förhoppningsvis tar rektor och/eller biträdande rektor allvarligt på detta och ser till att hjälpa din kollega. Men skulle det vara så att du inte har fullt förtroende för skolledningen, hoppa över detta steg. Så vad kan du som kollega göra?

  • Enskilt samtal med den du är orolig för
  • Annan kollega
  • Arbetslagsledare
  • Lokal facklig företrädare
  • Fackligt kommunombud
  • Rektor eller biträdande rektor

Vad ska rektor göra när denne känner att läraren inte längre orkar?
De flesta skolledare har ganska god övergripande bild över sina lärare. Vad ska rektor göra när det kommer in klagomål från elever och föräldrar på läraren och när läraren ständigt beklagar sig över hur illa det är med vissa elever? Givetvis behöver skolledaren kalla in läraren. Ha ett enskilt samtal och be läraren bemöta den kritik som framkommit. Också känna läraren på pulsen – hur är det med orken egentligen? Men hur får en rektor en övergripande uppfattning om sina lärare?

  • Genom auskultation i lärarens klassrum
  • Hur läraren rör sig ihop med sig tillsammans med elever, t.ex. på väg till matsalen
  • Hur läraren talar och bemöter elever
  • Vilka uppgifter läraren tar på sig i organisationen
  • Hur läraren bidrar till det kollegiala samtalet
  • Hur resultaten ser ut för undervisade elever
  • Vad som kommer fram på medarbetarsamtal
  • Hur mål sätts upp och utvärderas

Och mycket mer. Så även om läraren inte har ett dagligt samtal med sin chef så har de flesta rektorer nog en uppfattning. Kanske protesterar en del av er och det må vara hänt att du kanske inte känner igen dig. Oavsett – väl på samtal med den anställde behöver skolledaren plocka upp lärarens välmående och ork. Hur denne ser på eleverna och hur den ser på sin egen situation. Min erfarenhet säger mig att inte så många kommer anse att rektor har rätt och väldigt få kommer blotta sig. Varför? Ja, inte vet jag. Kanske är det så att man känner sig behandlad som en andra gradens anställd. Kanske är man rädd för att inte få någon löneutveckling. Kanske är man rädd för att inte få stöd utan att man bara ska skärpa sig. Kanske har läraren prestige som inte går att rucka på. Kanske har läraren skaffat sig en skev självbild. Inte vet jag, men det är mycket svårt.

Är det illa med läraren kommer nya problem uppstå som skolledningen lär få kännedom om. Det är viktigt att som rektor lägga sig platt inför eventuella problem. Självklart ska krav ställas på de anställda, men läraren ska känna att rektors enda vilja är att få den anställda att må bra och fungera på sin arbetsplats. Som rektor kan du föreslå till den anställda att denne kan ta med sig en kollega eller facklig företrädare på mötet. Behöver föreslås med försiktighet för att läraren inte ska känna sig attackerad och tro att de handlar om något slags ”inkvisitionsmöte” utan att det handlar om en trygghet för läraren. Vad kan man göra för den anställda? Här kan samtalet påbörjas.

Vad finns det då för hjälp att få?
Väldigt mycket. Här är några exempel på vad som en rektor kan göra för sin lärare:

  • Erbjuda läraren en ny tjänst, t.ex. sköta viss specialundervisning exempelvis extraläsning eller att jobba på biblioteket. Önskvärt är så klart att ha en utbildad bibliotekarie på skolbiblioteket och en speciallärare. Denna åtgärd handlar naturligtvis om ekonomi.
  • Plocka bort undervisningstimmar. Även denna åtgärd handlar om skolans ekonomi.
  • Förstärka undervisningssituationen med tvålärarsystem. Kan vara dyrt men också ge resultat för eleverna och för den individ det gäller.
  • Låta läraren få samtalsstöd. Det finns oftast hos skolhuvudmannen både individuellt samtalsstöd och stresshantering i grupp.
  • Auskultera på lärarens lektion för att synliggöra vari problematik och eventuell stress bottnar i.
  • Kartlägga lärarens arbetsveckor – finns det något som rektor kan plocka bort under en viss tid?
  • Låta en erkänt skicklig kollega handleda läraren (kan ibland vara svårt på grund av prestige) men kan också bli en vinnande väg till framgång.
  • Erbjuda handledning med extern konsult. Det kan ibland finnas personer hos skolhuvudmannen eller via kontaktnät som kan erbjuda auskultation och handledning. Detta kan ibland vara lättare än att rektor eller en kollega ska ta sig an läraren.
  • Jobba med affektionsreglering, individuellt och/eller i grupp.
  • Få hjälp av företagshälsovården med att göra en hälsoutredning, vilken i sig kan resultera i flera olika åtgärder.

Utöver dessa punkter har de flesta skolhuvudmän HR- eller personalavdelningar som kan hjälpa till med åtgärder för att den anställda ska fungera bättre.

Ovanstående åtgärder är inte satta i någon slags ordning utan är bara uppradade ”helt random”. Kanske finns det mycket ekonomi att ta hänsyn till men frågan är bara vad det kostar läraren personligen om t.ex. inte undervisningstiden dras ner om det så behövs eller vad det kostar eleverna att ha en lärare som inte riktigt orkar med sitt uppdrag. Alla som säger att resurser inte spelar någon roll har en märklig syn på ekonomi. Det spelar stor roll huruvida skolan kan erbjuda sina anställda lindring i sin börda när det är tungt. Eller att kunna göra om organisationen för att förstärka. Eller kanske tillfälligt ha en dubbla lärare i en klass. Men oavsett, kan det ibland vara viktigt för skolan att gå utanför de ekonomiska ramarna. Visst, det kan bli minusresultat och att rektor behöver förklara sig inför skolhuvudmannen. Vinsten kan dock bli rejäl, både för individen, skolan och rektor.

Kanske är det en och annan läsare som tycker att detta blogginlägg är trist och kanske till och med anse att jag talar i nattmössan. Det får stå för var och en. Det jag velat förmedla är tre saker:

  1. Skolan kan inte ha lärare som inte respekterar sina elever och som är slut i själen. Lärare behöver ligga i framkanten och har man tappat gnistan behöver något göras.
  2. Lärare är skolans viktigaste resurs och det är varje rektors uppgift att värna om sina lärare och se till att alla har en bra arbetsmiljö. Tuff ibland – visst, men bra.
  3. Det finns en mängd åtgärder att vidta för att se till att hjälpa och stötta sina lärare att orka. Det kan kosta en del resurser, men det är en investering för framtiden.

Att rektor gör något åt enskilda individers behov kommer få en positiv effekt inte bara för individen utan också för personalen som helhet. För när den enskilda får hjälp märker kollegorna det. Kanske sprids det från mun till mun att det finns stöd att få eller också skapas positiva spin-off effekter. Oavsett, så skapas en trygghet för alla. Personalvård är viktig i en organisation som säkert är både tight och utsatt för yttre tryck. Det går ju inte att bedriva en skola med högt ställda förväntningar och som är framåtsyftande om personalen byts ut stup i ett. Därför uppmanar jag alla att värna om sin personal. De är den viktigaste resurs du har.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller återinför USK:en!

Annonser

4 kommentarer

  1. Den kanske bästa vägen till välmående elever är välmående lärare. Tänk om huvudmännen kunde fatta det.


    • Hej Niklas,

      Ja, det är min tanke också.


  2. Bra och insiktsfull text, men hela ditt resonemang bygger på att att välmåendet, eller frånvaron av det, skulle bero på relationen mellan elev och lärare. Min erfarenhet är inte att lärare mår dåligt av stökiga elever, utan många gånger mår lärare dåligt pga bristande ledarskap, pga dålig arbetsmiljö, pga av utfrysning och trakasserier från skolledning.


    • Hej Jakob,

      Jag vet inte hur du tolkar min text. Det jag uttryckligen säger är att det är rektors ansvar att se till att läraren har det bra och har läraren inte det är det rektors ansvara att vidta åtgärder. Sker inte det = dåligt ledarskap. Utfrysning och trakasserier = dåligt ledarskap. Så du ska nog läsa blogginlägget att jag förutsätter att rektor ska göra det som jag skriver och om inte kanske rektor ska försöka nå dit. Men, ett önsketänkande kanske inte alltid är detsamma som hur det fungerar i verkligheten.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s